Gammalt går igen

Läser nu Bonnierserien om gamla statsministrar, 22 st från Karl Staaff och fram till Reinfeldt. Har hunnit till mitten av raden.  Läsningen föder många tankar. Om vilka som blev statsministrar, och varför. Vilka var de och hur såg de på sig själva? Så både lika och olika de var. Hur okända de flesta är för dagens svenskar.
Kan vi lära något av dem?

Här en reflexion, föranledd av boken om Ernst Trygger. Vad vet ni om honom? MarieLouise Samuelsson skrev boken. Trygger - ett riktigt högerspöke. Ständigt emot all förändring (nästan). I vart fall i demokratiserande riktning. Och som regel den som förlorade.  Jurist, högerns ledare i första kammaren, en arrogant och skarp debattör. Ständigt i politikens centrum, men blev statsminister först på ålderns höst, en kort tid.  Trots allt inte helt okomplicerad. Men svår att kunna utforska hans privatliv i djupare betydelse för att där spåra hur det format honom.

Och efter att ha läst boken så instämmer jag i de likheter författaren finner mellan denne Ernst Trygger, arrogant, spydig och formuleringsskicklig så ger han associationer till både Olof Palme och Carl Bildt - vilka båda har dessutom har förfäder som varit mycket politiskt verksamma.

Och när Trygger i början av 19oo-talet talar om vikten av att den konservativa högern (där han var en av de mest konservativa) måste vinna arbetarna för sin sak, då låter det som hämtade från valrörelsen 2006, vår tids "nya moderater" har liksom inte uppfunnit något nytt.

Efter en m-stämma med tillslutna hjärtan, om dagens kris (flyktingar och politisk förlamning), och psalm 958

    Tre flyktingboenden, under iordningställande, nedbrunna under en vecka. Är det en tillfällighet? Nej, det har jag svårt att tro. Nog verkar det sannolikt att det är flyktingfientliga krafter som ligger bakom dessa bränder. Vi får väl se om polisen hittar bevis och ev samband. Under alla förhållanden är det tragiskt. Behovet av platser att bo för flyktingar, asylsökande är stort. Och det blir inte lättare när bostäder som ställs i ordning bränns ner, och inte billigare heller.

   Moderaterna har hållit  stämma. Oroväckande beslut av det parti som, hittills, är det sedan lång tid näst största i Sverige. Ett parti som velat framställa sig som just moderat, inriktat på breda väljargrupper, utan extrema ställningstagande, "arbetarparti, och i vart fall liberalt-light. Nu är det dags för de som gått på detta att tänka om. För:
   1) Arbetsrätten ska urholkas. Dvs LAS ändras så att arbetsgivarna lättare ska kunna sparka anställda. Jag kan nog tänka mig att mer än 40-åriga LAS kan behöva ses över, men argumentationen och intrycket är att nu vill m ensidigt ställa sig på arbetsgivarnas sida.
   2) M vill nu också ändra så att flyktingar inte ska kunna få PUT, dvs permanenta uppehållstillstånd, bara tillfälliga. Hittills har man ansett att erfarenheterna visat att PUT gör det lättare för flyktingar att integreras och få möjlighet (och vilja) att få arbete. Med bara tillfälliga arbetstillstånd så kommer det bli svårare att integreras och etablera sig i samhället, dvs det blir dyrare på flera sätt.
   3) M vill att kommunerna ska få besluta om att förbjuda tiggeri. Ett slag direkt riktat emot de romska fattiga tiggarna, som de inte vill se på våra gator. Som om att man blir av med fattigdom genom förbud. Det m vill är just att slippa se fattigdomen. Ynkligt. Men m anser sig väl inte behöva visa mänsklighet emot folk som inte är väljare...

   Över huvud taget är dessa tre stämmobeslut stora steg till höger - och en anpassning till sverigedemokraterna. Att öppna hjärtana, det är inte alls längre aktuellt för moderat politik. Till yttermera visso är Anna KB, den nya moderatledaren föga intresserad av samtal kring dagens krisläge i svensk politik i samband med flyktingfrågan (och SD-anpassningen). Hon vill se resultat. Vilket låter bra, men illavarslande när hon nu leder ett parti som svängt skarpt åt hårdför högerpolitik, som riktar udden emot flyktingar, arbetslösa, fattiga.
   Under det tidiga  90-talets kris, med bl a extremt höga räntor, så kom dåvarande ickesocialistiska regeringen (med Carl Bildt och Bengt Westerberg) överens över blockgränserna med dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) om att bekämpa krisen.  Jag har inte sett Carl Bildt uttalas sig om ev samarbete idag. Däremot har både Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson de sista dagarna velat se blocköverskridande samarbete för att lösa dagens frågor - utan att ge några fingrar åt sverigedemokraterna.
   Men dagens höger, m under Anna Kinberg Batra, går inte in för något brett samarbete syns det. I st ställer de villkor som leder till SD-hållet.  Samtidigt pressas socialdemokratin av dåliga opinionssiffror, vilket i o f sig inte är att undra på så valhänt som regeringen agerar. Men som visar att det krävs en samlande politik över blockgränserna, som eliminerar extremismens inflytande.

Jag är ingen beundrare av Reinfeldt och allianspolitiken under honom, men den var ändå inte en så extrem och kallhamrad politik som moderaterna nu verkar vilja driva, och som Anna KB ska stå för.
Och de övriga allianspartierna har all anledning att tänka igenom vad de står för i detta läge. KD verkar tyvärr luta åt m-hållet (och delvis fiska efter SD-röster som m), fp velar men måste visa om de verkligen vill anpassa sig än mer till m/sd - eller om de vill återgå till en socialliberal politik. Centern, de är klart liberala i mycket och positiva betr en human flyktingpolitik, däremot saknar det fläckvis den socialliberala inriktning som de ett tag omslöt.

Och alla partier borde ta ställning för en medmänskligare hantering av flyktingfrågan. Tyvärr är ju SD precis motsatsen, och nu går m/kd i den riktningen. Men kan övriga instämma i psalm 958, med Britt G Hallqvists text, ännu inte införd i stora psalmboken? En text som hon skrev redan 1960 men minst lika aktuell idag, med sitt rop om att visa kärlek och medmänsklighet med de som flytt.

Edward Snowden, en hjälte för mänskliga rättigheter, ogillas av Bildt

Rättvist och bra att visselblåsaren Edward Snowden nu belönas med Right Livelihood Award (som populärt kallas "alternativa Nobelpriset").

Det är rättvist och fantastiskt att Snowden får detta prestigefyllda pris - för mänskliga rättigheter!
Självklart är det uppseendeväckande att UD (Carl Bildt) plötsligt vägrar ställa sitt pressrum till förfogande för presentationen (kaffe och bullar var ju beställda) 
Inte för att UD måste presentera pristagaren där, utan för att de alltid tidigare gjort det. Att nu vägra det just i detta fall är självfallet en kraftig markering att UD ( Carl Bild, som försvarare av USA och dess övervakning) inte gillar denne pristagare. Och att Carl Bildt inte alls är "neutral" till vem som får priset. 

Beklämmande av Bildt, och upplysande. 

Grattis till Edward Snowden, en förkämpe för mänskliga rättigheter och emot myndigheters lagbrott.  Och fy skäms till Carl Bildt. 

 Jag påminner mig att den sanne liberalen och fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i ett e-mail till mig för kanske  ett par år sedan skrev att whistle-blowers som avslöjar oegentligheter och lagbrott hos myndigheter etc, de bör hyllas som hjältar - inte jagas och straffas. 
Jag har skrivit om och citerat detta på min blogg några ggr, bl a i samband med Saudi-affären.

Om priset kan nämnas att det inrättades av Jakob von Uexkull 1980 och ska utdelas till personer som "på ett tappert sätt levt efter principen att varje person ska ha ett ärligt yrke som till fullo respekterar andra människor och den naturliga världen, samt ta ansvar för våra handlingars konsekvenser och bara använda en rättvis del av jordens tillgångar". I praktiken översätts detta till att belöna och hedra dem som arbetar praktiskt för jordens och dess invånares bästa på något sätt.

Priset administreras av den allmännyttiga stiftelsen Right Livelihood-stiftelsen, som är politiskt och religiöst obunden. Pristagarna arbetar ofta inom områden som miljö, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, hälsovård, utbildning, fredsarbete och liknande.

Wallenbergarna och vapenaffärer med Saudi etc

För drygt ett par år sedan avslöjades en del märkliga vapenaffärer med diktaturens Saudiarabien som dåvarande sosseregeringen godkände och skrev under 2005. Avtalet finns på denna länk. Några år senare hamnade frågan, främst med betoning på den vapenfabrik som Saudi ville ha byggd,  på alliansregeringens bord, främst då hos Sten Tolgfors som då var försvarsminister, men tvangs att avgå p g a just denna affär. Jag har skrivit om affären, med de frågor som den reser,  bl a även på denna länk

Saudiarabien är ju en diktatur, tveklöst, och Sverige ska inte enl lag sälja vapen till diktaturer, och även till demokratier kan det finnas vissa begränsningar. Om detta skrev jag även 2012 på denna länk.

Däremot anser jag att Sverige ska hjälpa befrielserörelser emot diktatur och bistå i kampen emot diktatur på olika sätt. Något som till och från även varit regeringens och riksdagens linje, mera nedan.

Nu framkommer fler aspekter på Saudiaffären. SR/Ekot uppger att det var Marcus Wallenberg som utövade påtryckningar på regeringen  för att fullfölja den kritiserade försäljningen. Det uppges också (i radiosändningar)  att Carl Bildt var drivande i regeringen för att göra som Wallenberg önskade.  Men det var Sten Tolgfors som sedermera fick silkessnöret.

Jag är inte förvånad över Wallenbergs agerande.  Det är ju inte första gången som Wallenbergs ser till sina egna intressen och sätter dem före att t ex arbeta för demokratiska värderingar.  Wallenbergs har ju ett visst anseende som industrimän, som näringslivsmän som t o m inte tar (officiell) ställning politiskt.  Samtidigt kan man konstatera att "Wallenbergare" (inkl deras VD:ar) i hög grad tar ställning för moderat politik, och i allt högre grad sätter vinstintresset högst, men gärna under åberopande av att det gäller "svenska jobb".

Jag vill också påminna om hur Wallenbergs agerade under den tid som inte minst fp-politikern Sven Wedén, och därefter Olof Palme, ville stödja ANC, den sydafrikanska befrielserörelsen i dess kamp emot boer-regimen och det vita förtrycket.  Wallenbergs emotsatte sig starkt bojkotten mot sydafrikanska varor. Och det för att den skulle skada Wallenbergs affärsintressen.  Sven Wedén däremot lät sin tångfabrik bojkotta affärer med Sydafrika.
Hela denna affär beskrivs utförligt i Hans Lindblads nyligen utkomna biografi över den socialliberale fp-politikern Sven Wedén, titel: Kärlek, TBC och liberalism. Ekerlids förlag.

Man kan alltså konstatera att Wallenbergs sätter egna intressen före landets, genom den politiks om Sverige genom riksdag och regering vill föra för demokratiska värderingar. Och inte bara det, de tvekar inte att påverka och pressa på olika regeringar att göra som Wallenbergs vill.  Och i detta fall verkar, enl media, även utrikesminister Carl Bildt varit öppen för deras påtryckningar.

Skamligt, men bra att det kommer till allmän kännedom. Att Wallenbergs även hade goda kontakter med tidigare s-regeringar är ju inte heller någon hemlighet.

Ser nu att kritiska kommentarer också kommer från t ex Allan Widman (fp) och från v-ledaren Jonas Sjöstedt. Det är bra, byken verkar behöva tvättas än en gång.

---
Saudiaffären som blev en Tolgforsaffär kommentera jag och Hans Lindblad även på denna länk fr 2012.

Anna Lindh, tio år efter

TV-dokumentären om den levande Anna Lindh, väckte många minnen. Tom Alandh är en utomordentlig skildrare, dokumenterare. Nå, till sak.

 Sverige och framför allt, sossepartiet skulle nog ha sett annorlunda ut om Anna Lindh fått leva. Göran Persson hade kunnat avgå lite tidigare och Anna Lindh hade tagit över som partiledare. Och hon hade nog varit en för stark motståndare för Reinfeldt att klara av. 
Jag upplevde inte att hon var en stor nytänkare,  men hon var entusiastisk och gav glädje och entusiasm till sin omgivning.  Många av de partikamrater som intervjuades mindes henne med uppenbar förtjusning. Hon var radikal men öppen för samtal, samtidigt som hon nog ändå i botten var en partigängare.
Jag såg henne som en meningsmotståndare som man kunde respektera. Samtidigt kan man konstatera att hon i sin vänliga-sociala pratglädje inte alltid uträttade så väldigt mycket. Som t ex som miljöminister. 
Ett perfekt val sa Ingvar Carlsson. Och avslöjade därmed att s-partiet och hans syn på miljöfrågorna nog mest var prat.  Men nog blommade hon ut mera, som framgick av Tom Alandhs utmärkta dokumentar visade, när hon blev utrikesminister.
 Carl Bildt hade en reserverad min och ton i sina kommentarer om henne. De var  ju mycket olika personligheter och Bildt är mera av den strikte och kylige diplomaten, medan Anna Lindh hade ett större känsloengagemang, visade sunda mänskliga reaktioner. Vilket fortfarande inte är så vanligt i utrikespolitiken.

En viktig plump i protokollet är den utvisning av "Egypten-svenskarna"  som ägde rum under Anna Lindhs tid. Mona Sahlin sa att hon förstått att frågan plågade Anna Lindh in i det sista.  Vem som bar ansvaret är svårt att veta, de övriga inblandade, som Göran Persson och div medhjälpare i UD försökte svära sig fria. Kanske det kan ses som ett kollektivt ansvar, som ledde till att ingen av de som borde tagit ansvar ansåg sig skyldig. Och kanske gnagde det i Anna Lindhs samvete.  Vad vet jag. 

I sammanhanget vill jag påpeka att det som f.d. riksdagsmannen och genuine liberalen Hans Lindblad (fp) ser som den största bristen i dagens Sverige är civilkurage. Och att ämbetsmannaansvaret borde återinföras.

Per Ahlmark, en klar och tydlig politiker (m tillägg)

På "allmän begäran" skriver jag några rader om Per Ahlmark, fd folkpartiledare, men sedan länge författare.

Nu finns en rätt utförlig artikel om honom på Wikipedia, delvis ord för ord överensstämmande med texten i Nationalencyklopedin, så jag behöver inte bli långrandig, utan mera koncentrera mig på egna kommentarer och om sådant som är diskuterat eller möjligen okänt.

Per Ahlmark föddes 1939, läste statskunskap och kom som rekordung in i politiken. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen. En legendarisk influens för Per Ahlmark var Herbert Tingsten (skarp liberal profil och chef för DN). Per Ahlmark hade således en lång politisk erfarenhet bakom sig redan när han efterträdde Gunnar Helén som partiledare 1975, redan året gick fp framåt och kunde bilda en icke-socialistisk regering, ledd av Torbjörn Fälldin (c), där Ahlmark blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister. Om man jämför hur denna regering var sammansatt och dagens allians, så finns stora skillnader. Centern var störst, moderaterna hade rätt lite inflytande trots att den koleriske Gösta Bohman ständigt ville sätta högerprägel på regeringen. Ahlmarks taktik, grundad på ideologisk övertygelse, var att så långt möjligt få en socialliberal prägel på regeringens politik. Det visade sig i kritiska situationer så att han och fp drev förhandlingarna intill regeringssammanbrottets gräns. För, fp kunde ju alltid hoppa av regeringen. Då skulle inte finnas någon majoritet för regeringen, och kanske skulle fp få igenom sina förslag med stöd från annat håll.

Idag lägger sig ju de små partierna platt för moderaternas diktat. Vilket de verkar ha lovat från början, inget hot om att spräcka regeringen för att få igenom sin politik nu inte... Så ser det ju ut som det gör också. Att Ahlmarks fp ingick i en icke-socialistisk regering berodde inte på någon vilja att ingå i ett "borgerligt block". Men han, och de flesta som inte var sossar, så det som viktigt att bryta socialdemokratins långa maktinnehav. Dvs, vem man samarbetar med beror på vilka frågor som är aktuella.

Redan 1978 avgick Ahlmark, både som partiledare och minister. Plötsligt för de flesta. Jag, som då var politisk sekreterare (fp) fick närmast en chock. Men hans skäl var högst personliga, och högst respektabla. Ahlmarks efterträdare blev Ola Ullsten, som också bildade en framgångsrik renodlad fp-regering-

Per Ahlmark var en vass och skicklig debattör, helt i klass med Olof Palme. Han kunde ibland förefalla väl så teoretisk och intellektuell (liksom Palme), men det var alltid fullt klart vad han och folkpartiet stod för under honom. En klar socialliberal, stod för sociala reformer samtidigt som han var/är en solklar anti-socialist. Givetvis emot allt vad kommunism heter, lika fullt som han var/är emot nazism och fascism. Han engagerade sig mycket för förtryckta grupper, exempelvis de förtryckta judarna i Sovjetunionen. Ahlmark är också en stark förespråkare för att också judarna ska ha rätt till en egen stat, vilket inte innebär att han på något sätt är enögd eller gillar vad alla israeliska regeringar gör. En intressant notis, refererad i SvD apropå hans nyutgivna memoarer, är att han påpekar att Israels befolkning inte är en homogen grupp, utan består av invandrare från mer än 100 nationer. Detta som en replik till Carl Bildt märkliga tro (okunskap) att Israel skulle vara ett mono-etniskt land.

Efter avgången som partiledare har Ahlmark främst varit författare och utgett flera diktsamlingar. Men han har dessutom skrivit flitigt om politik i t ex Dagens Nyheter och Expressen. Han har också varit styrelseordförande för Svenska filminstitutet.
Redan 1964 utgav han "Vår fattiga politik" och 1971 "Sveket mot kusterna".
Han anser att det är demokratiers plikt att stödja demokratiska strävanden.

Tillägg. På begäran har jag lagt till några lästips i kommentarerna om vad som finns att läsa av Per Ahlmark. Och som kan laddas ner på internet!

Per Ahlmark ryter till. Det borde alla folkpartister lyssna till. Och andra med.

Läs artikeln i SvD där förre fp-ledare Per Ahlmark tar itu med bl a Carl Bildt. Ahlmark har skrivit sina memoarer, och det verkar vara en högintressant läsning.

Det är verkligen härligt att läsa Per Ahlmarks totala sågning av inte bara Carl Bildt utan även av toppskiktet av dagens fp. Deras okunskap och frivilliga (?) underordning under moderaterna och Carl Bildt.
Citat ur artikeln. "Han anklagar Bildt för att ha förminskat serbernas massmord på bosnier i Srebrenica och för att ha tigit om den sudanesiska regimens ansvar för folkutrotningen i Darfur. Bildts lojalitet mot Lundin Oil som gjorde honom förmögen var större än hans avsmak för massdödande i Darfur, hävdar Ahlmark.

Per Ahlmark hävdar i sin bok att nuvarande folkpartiledaren Jan Björklund bekräftat för honom att Bildt förbjöd statsråd att använda termen folkmord om dödandet i Darfur.

”Ministrarna, även de så kallade liberala, lydde fåraktigt Bildts anvisningar”, skriver Ahlmark.
"Ahlmark anklagar också de fyra borgerliga partiledarna för att ha lurat väljarna 2006 genom att inte ha avslöjat att Carl Bildt skulle bli utrikesminister.

”Oljemannen med optionerna kommer, trodde vi lättsinnigt, att stanna kvar i norra Afrika och där fortsätta att bygga upp sin privata förmögenhet. Det var alltså fullt möjligt att rösta på alliansen 2006 och hoppas på det bästa. De lurade oss”, skriver Ahlmark."
"Han kritiserar även Bildt för att ha en ”enfaldig” syn på staten Israel som ett monoetniskt land, trots att det består av invandrare från mer än 100 nationer. ”Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd”, skriver Per Ahlmark.

”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”, skriver han."

Jag har länge mått illa av folkpartiets förfall, trots att jag vet att det finns en del verkliga socialliberaler kvar, till och med inom fp. De är bara alltför tysta. Men när Per Ahlmark ryter då är det med besked! Något som alla borde läsa. Givetvis alla dagens fp-are, men även alla andra!

Att inte hålla käft - en tillämpning av frisinne/liberalism

Se detta gärna som en kommentar till pågående debatter om liberalismens mening och innehåll. Som sådan eller om dess svenska rötter och beståndsdelar, frisinnet och socialliberalismen.
Och till ledande svenska politikers ovilja att respektera ex-vis yttrandefriheten.

"Får man vissla under middagsvilan? Farbror Ernst hävdade att man inte fick det, eftersom man då störde honom när han skulle sova. Min åsikt var den motsatta: att man alltid fick vissla när man kände behov av det. I över femtio år har det varit min publicistiska princip."

Så inleder Bo Strömstedt sitt bidrag till boken "Fritt sinne" (Atlantis 1992).
Via en livfull skildring av hur han, när han lämnat en artikel till tidningen Dagen, fick en hälsning från Lewi Pethrus själv å hela pingströrelsen vägnar, att han skulle ändra åsikt eller hålla käft, så deklarerar han vad som är en tidnings uppgift.

"En tidning är till för att inte hålla käft."

Bo Strömstedt är en i högsta grad frisinnad och socialliberal publicist. Hans hjärta har alltid varit hos provokatörerna. Hos de som inte kunde hålla tyst. Som hos Vilhelm Moberg och dennes envetna rotande i skumma rättsaffärer. Som hos Bengt Anderberg, som smädade Gud men ändå frommare än himmelens änglar. Att inte hålla något heligt, utan att ifrågasätta, att pröva med fritt sinne.

Jag rekommenderar er att försöka hitta boken "Fritt sinne" på biblioteket, eller på något antikvariat. Denna rekommendation gäller självfallet även regeringens ledamöter, Carl Bildt inte undantagen.

Att svenska journalister vill granska Lundin Petroleum, det gillar inte Carl Bildt

Carl Bildt är en skicklig politiker, på sitt sätt. Han är kunnig i utrikespolitiska frågor. Skickligheten och självständigheten i förhållande till andra länders intressen kan dock diskuteras. Och hans ageranden och icke-ageranden väcker allt oftare förundran och frågor. Under senare år har också hans intressen i olika bolag, främst då i Lundin Petroleum, ifrågasatts då det kan innebära en intressekonflikt.

Ett exempel är hans ovillighet att försvara svenska journalister, som råkar illa ut när de fullgör sin journalistiska skyldighet - och demokratiska rättighet - att granska förhållanden i andra länder. Den tysta diplomatin betr Dawit Isaak i Eritreanskt fängelse är mer än lovligt tyst. Så tyst att det verkar som om den inte ens finns, i vart fall vad gäller Bildts agerande.

I somras fängslades de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson när de var i Etiopien för att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleum. Bildts UD var väldigt tystlåtet, och Bildt fräste något om att åker man till länder som dessa så får man skylla sig själv. Från etiopiskt håll anklagades de två för terrorism, en oerhörd men alltför vanlig anklagelse numera emot de som inte till fullo delar maktens åsikter. När det nu kommit fram att det var Lundin Petroleums agerande som journalisterna ville granska, då kan vi se hur vitt och godtyckligt begreppet "terrorism" kan användas när så ses lämpligt.

Jag anser nog att Bildt genom sitt ägande i Lundin Petroleum (vilket finns kvar vad jag vet, även om han mot sin vilja tvangs avgå från styrelsen i bolaget) försatt sig i det som brukar kallas delikatessjäv. Han sitter på två stolar, och därmed finns all anledning att misstänka att han sätter privatekonomiska intressen före sin uppgift som utrikesminister. Bara misstanken är nog. Att han inte inser det själv visar dåligt omdöme. Därtill uppträder Bildt ofta mycket arrogant emot de som inte delar hans åsikter.

Som Åsa Linderborg skriver i AB så använde Bildt i KU-förhören 2007 sina "insatser" i Balkan för att höja upp sig själv till skyarna. Vad han de facto gjorde kan diskuteras, men han har lyckat att i Sverige bli en världskändis pga detta, en person som inte får ifrågasättas. Han tillåts blanda ihop korten. Och som Per Ahlmark, fd fp-ledare som minst av allt kan anklagas för några kommunistiska sympatier, så uppvisar Carl Bildt ”likgiltighet inför massmord” (Dagens Nyheter 27 feb -07).

I tidskriften Etc, 12 sept, redovisas kort men sakligt bakgrunden till hela affären.

Det enda anständiga vore att UD och utrikesminister Carl Bildt med all kraft protesterar emot fängslandet av journalisterna, och på alla sätt ser till att de omedelbart friges. Detta med hänvisning till demokratiska rättigheter och journalisters rätt att granska olika företags förehavanden, när det finns misstankar om att de kränker mänskliga rättigheter.

Gör inte Carl Bildt detta bör han avgå. För att andra ska kunna rätta till det som han inte förmått, och för att förhindra fler situationer där han kan misstänkas för dubbla intressen.

Bloggaren Scaber Nestor har också skrivit bra och skarpt om detta.

Pinsamheter betr Libyen

Gadaffis regim rekryterar flyktingar, dvs tvingar dem, att bli legosoldater hos honom. För att skjuta på hans folk.

Inte tid att ta ställning för eller emot demokratisträvandena i Libyen. Inte heller betr Libyen har Bildt kurage att ta ställning för demokratin.

Än värre låter Italiens utrikesminister, EU ska inte försöka exportera demokrati.

Vad är det för folk som styr?

Wikileaks och säkerheten (replik)

I mitt lokala husorgan, Piteå-Tidningen, var idag införd en debattartikel, skriven av Bo Persson, lokalt mycket känd debattör, och som handlade om Wikileaks, Carl Bildt och säkerheten. Perssons rubrik är: När jag hör ordet säkerhet...

Ett citat "Och vilket samhälle är det Carl Bildt vill ha, när han nu pekar ut Wikileaks som ett säkerhetshot?"

Vi har ju sett hur Wikileaks angrips oerhört aggressivt från maktens företrädare och att försvaret av press- och yttrandefriheten är väldigt lågmält, om ens det, från både politiker och media. Vi ser ju också att Wikileaks inte bara angrips verbalt, utan även reellt via störningar av deras möjligheter att komma ut på internet och på andra sätt. Jag såg det därför angeläget att lyfta fram Bo Perssons farhågor och stryka under hur viktig informationsfriheten är i en demokrati. Har tillställt PT detta debattinlägg som replik/kommentar.
---

Censur har alltid varit maktens medel att hålla oss i strypkoppel.

Hur kan information vara en säkerhetsrisk? Det är den underliggande frågan i Bo Perssons debattinlägg (PT 4 dec). Utan att gå in på Perssons exemplifiering med Afghanistan, så måste jag understryka det principiellt viktiga i hans resonemang om att säkerhetsrisker (och terroristhot) används allt flitigare för att minska medborgarnas insyn i vad makten har för sig. Därigenom minskar våra möjligheter till demokratiskt inflytande.

I och för sig har censur och övervakning alltid varit auktoritära makthavarnas sätt att hålla medborgarna borta från inflytande. Det intressanta och skrämmande är att numera används det även i ökande grad av makthavare i demokratier – med föregivet motiv att skydda demokratin och säkerheten. Givetvis har Bo Persson rätt i att vi bör (= måste) vara vaksamma och protestera mot alla dessa hänvisningar till säkerhet när informationsfriheten begränsas. Så länge vi kan. Vi får inte glömma att informationsfrihet är en förutsättning för en levande demokrati.

Makt är ju per automatik korrumperande, så tendenser till att använda alla möjliga förevändningar för censur och övervakning har funnits länge. Dock gjorde 11 sept 2001 att det blev en veritabel hysteri i ”säkerhetstänkandet”. På senare år har vi sett att ”säkerhet” och ”terrorism” varit förevändning för övervakning av oss inte bara på flygplatser utan även direkt in i våra hem via kontroll av vad vi gör på internet och i mobiltelefoner.

Nog ligger en ironisk paradox i att vi medborgare förutsätts ska acceptera fullt ut att överheten kontrollerar allt vi gör, men att samma överhet drabbas av panik när, som nu, Wikileaks avslöjar vad makthavarna har för sig. Till och med när vi får kännedom om diplomatskvaller och dokument som inte har minsta hemligstämpel så ropar de höga herrarna upprört på censur och jagar de som gett oss informationen och en del vill till och med arkebusera företrädare för den grävande journalistiken.

När yttrandefrihet betecknas som terrorism, då får vi se upp! De herrar och damer som säger sig vilja försvarar demokratin med att avskaffa grundläggande demokratiska rättigheter, de förtjänar inget förtroende. Det de förtjänar är att bytas ut mot andra, att de byts ut mot personer som inte ser makten i sig som ett självändamål, som kan försvaras med alla medel. Mot personer som försvarar demokratin inte bara till namnet utan även de demokratiska rättigheter som heter yttrande- och pressfrihet, rätten till fri information, integritet och möjlighet att avsätta makthavare när de inte lever upp till våra värderingar.

Den nye moderaten och den gamle

Ännu ett gästspel av Hans Lindblad, denna gång recenserar han böckerna i Bonniers statsministerserie om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.

Den rubrik som Lindblad valt är: Den nye moderaten och den gamle.

SVERIGES STATSMINISTRAR UNDER 100 ÅR.
TOMMY MÖLLER – Carl Bildt, resp BJÖRN ELMBRANT – Fredrik Reinfeldt.
Albert Bonniers förlag

Det är egentligen inte konstigt att i Bonniers serie om 22 statsministrar blir böckerna om sena regeringschefer som Bildt, Persson och Reinfeldt mer fadda än skildringarna av gestalter längre tillbaka i tiden.
Allmänheten fick inte förrän efter Per Albin Hanssons död veta att han hade dubbla familjer, och det dröjer säkert innan ví får veta mer om kärleksaffärer, psykoser och personkonflikter hos mer nutida makthavare.

Bokseriens redaktörer har nog sökt undvika val av författare som kunde misstänkas ge devota hyllningsskrifter, men i så fall har de misslyckats i tre fall: Leif Lewin (om Arvid Lindman), Mats Svegfors (om Hjalmar Hammarskjöld) och Rolf Alsing (om Tage Erlander).
Men ett misstag i motsatt riktning var att uppdraget att skriva om Fredrik Reinfeldt gick till en så uttalad politisk motståndare som Björn Elmbrant.

Denne tycker nog inte så illa om personen Reinfeldt, men politiskt är Elmbrant så fientlig att boken på många ställen blir en ren polemik mot den nuvarande regeringen.
Elmbrant är socialdemokrat av den gamla skolan som ogillar valfrihet och menar att avsteg från offentliga monopol bara leder fel. Elmbrant kunde trots detta skriva en rimlig biografi över Thorbjörn Fälldin, men boken om Reinfeldt är så partisk att läsaren måste kunna genomskåda och parera.

Ensam bland författarna hade Elmbrant att skildra en inte slutförd statsministergärning. Boken skrevs i början av året. Alliansens opinionssiffror sjönk ju ganska snart efter segervalet 2006 och den låg tidvis 20 procent under oppositionen. Den världsekonomiska krisen från hösten 2008 hanterades dock för svensk del på ett sätt som ökade förtroendet för regeringen. Elmbrant var färdig med boken ett halvår före valet i år, och då ledde åter oppositionen klart i opinionsmätningar. ”Men de rödgröna tycks sämre förberedda på ett maktskifte än vad Alliansen var på sin tid, så det är fortfarande ett tämligen öppet läge inför valet”, skrev Elmbrant och gav boken följande avslutningsmening: ”Reinfeldt kan bli en kort parentes, men väljs han om betyder det förmodligen början till en längre stabil borgerlig regeringsperiod i Sverige.”

Vad kan Elmbrant, som inte var född när socialdemokraternas 44-åriga maktperiod inleddes, mena med att med seger för Reinfeldt i år kommer tiden fram till 2014 bara att bli ”början till en längre stabil” regeringsperiod. Jag avstår från den typen av framtidsprognoser.

Reinfeldts ”nya moderater” innebär främst att han vill korta frontlinjen gentemot socialdemokraterna på en rad områden, typ arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. I sak tycker nog många moderater som förr, men de godtar ledarens uppfattning om att valtaktiskt är frontförkortningen bra.

Detta är en stor förändring i moderat tänkande. Under Hjalmarson, Heckscher, Holmberg, Bohman, Adelsohn, Bildt och Lundgren var det egna partiet viktigare än att vinna regeringsmakten. Från folkpartiet och centern framhölls årtionde efter årtionde att ”högerspöket” gjorde att många väljare, som i och för sig önskade mittenpolitik, ändå röstade på socialdemokraterna om moderaterna förde fram förslag som skrämde dem. När Yngve Holmberg i kontakter med de andra partierna förklarade att moderaterna visst skulle kompromissa långt om det blev ett regeringsskifte, så hjälpte det föga eftersom väljarna inte visste detta. Reinfeldts linje är ett slags erkännande i efterhand av att Bertil Ohlin, Thorbjörn Fälldin och andra hade rätt när de sade att en ny regering måste föra en politik i hela folkets intresse.

Genom den moderata omsvängningen möjliggjordes skapandet av Alliansen, som ett systematiskt och förtroendefullt samarbete. Äran tillkommer kanske Göran Persson, enligt Maud Olofssons nya bok ”Ett land av friherrinnor”. Hon avslöjar att det var Perssons nonchalans i förhållande till uppgörelser han gjort mot centerpartiet som gjorde att Maud Olofsson började tala med Reinfeldt, när båda var FN-delegater i New York, om ett förstärkt fyrpartisamarbete där alla skulle känna sig som vinnare.

Reinfeldt var själv ansvarig för rekryteringen av de moderata statsråd som i skandalartad ordning tvingas avgå innan de knappt hunnit börja. Men egentligen ganska snabbt blev han därefter allt bättre på att få regeringen att fungera som ett arbetslag.

Andra halvåret 2009 när Sverige var EU:s ordförandeland kunde Lissabonavtalet äntligen träda i kraft. Ihop med president Obama och bland andra Kinas och Indiens ledare kunde Reinfeldt företräda Europa i bredare internationella samtal än på mycket länge, kanske någonsin. En del andra EU-länder hade kanske kunnat fylla ordföranderollen lika bra, men många hade inte varit kapabla till det.

Den stora plumpen i Reinfeldts protokoll som regeringschef var naturligtvis FRA-frågan. Ett helt obegripligt agerande. Inget av allianspartierna hade gått till val på ökad övervakning av svenskars datorer. Frågan fanns inte med i regeringsförklaringen 2006. En maktberusad generaldirektör vid FRA fortsatte, som han gjort under Perssons regering, att försöka ge den egna myndigheten fler uppgifter. Statsråden övertalades, och därefter försökte regeringen tvinga alla i riksdagsgrupperna att rösta för förslaget, oavsett vad ledamöterna själva ansåg. Reinfeldt hade som ung riksdagsman utsatts för en absurd attack från Carl Bildt. Nu uppträdde han själv på samma sätt mot den unge moderat som ensam i sitt parti ville gå emot FRA-lagen. Reinfeldt jämställde det med ett attentat. ”Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta på en moderat statsminister.” Frågan skulle ha kunnat avgöra årets val om regeringen inte till slut gick opponenterna till mötes och gjorde ändringar i förhållande till det med tvångsmedel fattade riksdagsbeslutet. Kritikerna borde inte åthutas utan i stället hyllas.

Elmbrant slarvar han när han skriver att den moderata partiledningen inför europavalet 2009 överraskade med en påtagligt nationalistisk framtoning. Han skriver att det berodde på rädsla för Junilistan. Knappast, det var i stället Sverigedemokraterna som oroade.

Statsministerboken om Carl Bildt är skriven av statsvetarprofessorn Tommy Möller. Det borgar för hög kompetens i boken, när det gäller politiken och dess villkor.
Jag var kollega till Bildt i en försvarsutredning och en utredning rörande energipolitik, men vi förstod nog aldrig varandra och talade nästan aldrig förtroligt, och jag har ett intryck av att också Möller har svårt att greppa personen Bildt.

Att Bildt så snabbt slog igenom och utklassade alla andra i konkurrensen om att bli partiledare efter Adelsohn kunde han tacka en person för, Olof Palme. Bildts genombrott kom genom ubåtsskyddskommissionen, där hans samarbete med den förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson (S) nog var avgörande för det starka utpekandet av Sovjet. Palme kände sig ställd inför fullbordat faktum. Strax efter gick han till ett besinningslöst utfall mot Bildt sedan denne besökt Washington och samtalat om ubåtsfrågor. Trots betänkligheter hos flera statsråd drev Palme igenom ett regeringsuttalande som fördömde Bildt. Det torde aldrig före eller efter ha inträffat att en svensk regering gjort ett uttalande om en enskild riksdagsman.

Bildt blev genom detta naturligt hjälte i det egna partiet. Det finns inget annat exempel där en statsminister och partiledare på detta sätt givit en katapultstart åt en ung politiker i ett annat parti. Att Palme inte själv insåg detta kan bara bero på att han handlade i affekt. Hans omdömes- och analysförmåga hade eroderat, sannolikt genom långvarig överansträngning.
Neutralitetsdoktrinen i Sverige blev en dogm där socialdemokratin i alla lägen gav sig själv tolkningsföreträde. Det som nog upprörde Palme allra mest var att Bildt helt struntade i detta. Han tog debatten med Palme, men klokt nog inte över hela det utrikespolitiska fältet utan inom sektorer där Bildts egna kunskaper var klart större än Palmes.

Jag kan från 1984 års försvarsutredning vittna om att Bildt kunde mer än alla oss andra om nordatlantiska marinstrategiska förhållanden, med Norska havet och Sovjets baser kring Murmansk.

Det finns en hel rad likheter mellan Palme och Bildt, båda från Östermalms överklassmiljö. Jag hade invändningar mot att Palme som statsminister satte socialistinternationalen före UD när det gällde utrikespolitiken. Jag tyckte också att Bildt drev tankar väl mycket i symbios med kristdemokratiska toppar i Västtyskland och några av de värsta säkerhetspolitiska hökarna i president Reagans krets, kanske mest Richard Perle, som jag också fick träffa.

Möller noterar att förmågan att bli återvald är det som kännetecknar en framgångsrik politisk ledare. Och där misslyckades Bildt. Hans statsministertid blev bara en period, 1991-94. Som huvudförklaring anger Möller det begynnande 90-talets djupa ekonomiska kris. Paradoxen, som Möller inte kunde veta före årets val, är att Reinfeldt fick sin regering återvald, enlig de flestas mening, till följd av hur den hanterade en ännu svårare ekonomisk kris. Till Bildts heder måste sägas att han själv uttryckligen erkände kronförsvarets misslyckande (med ryktbara 500 procents ränta) som just ett misslyckande. I förhandlingarna kring detta med socialdemokrater uppträdde han mycket arrogant.

Bildts egna statsministertid blev alltså kort. Men medan han haft vådliga konflikter med Palme blev han och Palmes efterträdare Ingvar Carlsson det radarpar som förde in Sverige i EU. Bildt lämnade in ansökan, medan Carlssons regering svarade för förhandlingarna med EU. Tillsammans vann de sedan folkomröstningen (nog på grund av den hjälp de fick av Marit Paulsen, fp.)

Mitt intryck var att Bildt kraftsamlade sitt tänkande på sina specialområden, sedan fick andra sköta skola, jordbruk, miljö, arbetsmarknad, kultur med mera. Men statsråden som haft honom som chef vittnar om att han ledde arbetet väl. Inte minst hade nog lärt sig att inte uppträda som den koleriske svärfadern Gösta Bohman ofta gjort.

Största överraskningen i Reinfeldts regeringsbildning 2006 var att han övertalat Bildt att bli utrikesminister. Inledningsvis kom Bildt att uttala sig också i andra frågor, men tydligen blev han så åthutad av Reinfeldt att han upphörde med detta.
Reinfeldt hade som ung riksdagsman blivit mycket illa behandlad av Bildt. Att Reinfeldt trots detta ville ha honom i regeringen är pikant. Men mest anmärkningsvärt och motsägelsefullt är naturligtvis att den statsminister som alltid talar om de ”nya”moderaterna likväl har med de gamla moderaternas portalfigur i sin regering.

Hur respekten för enskilda människor ökat kan illustreras med att Reinfeldt ensam var den som inledde nedmonteringen av partiets homofobi under Bildt och ledarna innan. Professor Möller anger i sin bok att Bildt sedan unga år haft försvarsfrågor som ett huvudintresse. Men varken Möller eller andra verkar ha insett hur snett konservatismen ledde Bildt just rörande försvaret. När strukturomvandlingen av armén efter alltför lång väntan inleddes genom 1987 års försvarsupprörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet så var Bildt frenetiskt emot. Han var den siste på skansen när det gällde att bygga försvaret på ”sega gubbar”. När ÖB efter långt motstånd gav upp tanken på att behålla de omoderna brigaderna IB 66 med materiel ända från andra världskriget så var Bildt ensam bland politiker om att slå vakt om dem. Bildt reste landet runt inför valet 1988 och lovade, också på Stortorget i Gävle, att med honom skulle inget landskapsregemente läggas ned. Det hindrade inte att han själv fyra år senare som statsminister valde ut just I 14 för nedläggning.

Jag undrade länge om Bildt av ren populism drev linjen att inget i armén fick ändras eller om han i sak verkligen var övertygad om sin farfars fars generalstabschefen Knut Bildts linje att stor volym alltid är viktigare än kvalitet. Men sedan insåg jag att Bildt kunde ha båda bevekelsegrunderna samtidigt. Carl Bildt var den absolut siste politiker som inte verkade begripa att försvaret hade mycket allvarliga obalanser.

Hans Lindblad

Har Carl Bildt en särställning?

Alla människor har rätt till personlig integritet. Politiker har det, om än man måste dra gränsen snävare när de gäller dem, eftersom de innehar förtroendeuppdrag, och vi som väljare självfallet vill veta hur de sköter sig, om de motsvarar vårt förtroende, om de gör olagligheter.

Brottsmisstänkta ska också ha rätt till personlig integritet, deras göranden som inte har relevans för det de är misstänkta för, ska inte lämnas ut till kreti och pleti. För den som är dömd för brott kan nog integritetssfären i många fall bli snävare, om brottets art är av allvarligt slag. Exakt var den gränsen går är dock svårt att säga. Och vår lagstiftning anser ju att - i de flesta fall, dock ej alla - att efter avtjänat straff så ska det räcka. Att dessutom sitta vid skampålen utöver det dömda straffet eller att diskrimineras på något sätt är fel (i princip, jag går inte in på de undantag som finns).

Men nu är det så att politiker som misstänks för brott ofta blir svartlistade av sina partier och/eller allmänna opinonen. Någon skugga får inte falla på partiet. En politiker som misstänks ha kört berusad eller tvistar med skattemyndigheterna, han brukar få sparken - eller åtminstone ser partiet till att han/hon tar en time-out tills dom fallit, tills man vet om den misstänkte också var skyldig - i juridisk mening. Några grövre saker än på den nivå jag nyss nämnde kan jag inte påminna mig att någon politiker av rang vare sig misstänkts eller dömts för.
Nu diskuteras hur man ska ta ställning till utrikesminister Carl Bildt och den utredning för brott mot folkrätten han är föremål för som tidigare styrelseledamot i Lundin Oil. Röd-gröna representanter vill att han ska ta time-out eller avgå. Företrädare för allianspartierna, främst moderater eller fd moderater tycker att han ska sitta kvar, att man ska avvakta utredningen, eller så säger de inget...

Jag är på ingendera sidan. Ur strikt juridisk synpunkt ska ingen dömas på förhand. Men - det görs ju, just när det gäller politiker! Inte bara av politiska motståndare, utan ofta även av de egna. Oskuldspresumptionen är ofta satt ur spel här. Så icke när det gäller Carl Bildt. Varför? Har Carl Bildt en sådan särställning att han inte bedöms som andra politiker som misstänks för brott.

Såvitt jag kan bedöma är brott mot folkrätten allvarligare än det mesta annat, sju resor värre än någon tiondels promille för mycket i blodet eller ett tveksamt skatteavdrag. Så, om nu politiker ska tåla lite tuffare tag än medel-Svensson, så borde faktiskt Carl Bildt självmant ta time-out! Har han inte förstånd till det borde, i logikens namn, hans parti tvinga honom till det!

Men krav på avgång ska vänta tills han dömts, om det nu blir så. Skulle han dömas, då ska han givetvis avgå, självmant eller genom partiets eller alliansens försorg. Då ska det inte behövas någon som helst politiskt färgad diskussion.

Det man i nuläget kan/bör diskutera är om brottsmisstänkta politiker ska "straffas" före dom. Om det i så fall ska gälla för varje brottsmisstanke, eller endast i grövre brott - något som i så fall måste preciseras. Men det bör gälla samma regler för alla politiker, Carl Bildt ska inte behandlas annorlunda än andra brottsmisstänkta.

Ömma tår och barnslig logik

Det är en avspänningsprocess på gång mellan Turkiet och Armenien, sa någon (Carl Bildt ?) när riksdagen ville att Turkiet ska erkänna folkmordet. Vi har inget att skämmas för i vår historia, sa turkiske premiärministern Erdogan argt som kommentar till beslutet. Nänä, i Turkiet får ju inte ens fakta nämnas. Snacka om ömma tår.

Med så ömma tår är det helt uppenbart att det inte finns minsta vilja att varken erkänna folkmordet eller försöka nå vettiga förbindelser med Armenien. Lite märkligt är det ändå att när USA och Sverige snuddar vid tårna (ledsagat av ett ömkligt beklagande från Reinfeldt över riksdagens beslut!) så är det tydligen det allra värsta som kan hända. Att andra länder sagt samma sak, och med än starkare stämma, det har Turkiet svalt betydligt lättare. Kanske ska vi vara stolta att uttalandet ändå uppmärksammats så mycket i Ankara.

Ömma tår är en sak, och tyder på att något inte är som det ska. Men nog tillåter jag mig tycka att det är en mycket barnslig och bakvänd logik som Erdogan visar när han hotar etthundra tusen armenier i Turkiet med utvisning på grund av den svenska riksdagens uttalande (DN 17 mars). Armenierna ska alltså straffas för ett svenskt uttalanden!

Förnekelsen av historien tar sig märkliga uttryck. Jag förmodar att Erdogans hot nu av Bildt kommer att användas som "bevis" för att Bildts undfallenhetslinje var den rätta.

Jag vill nog påstå motsatsen. Bildts och Reinfeldts överslätande attityd gentemot makthot och historieförnekande visar hur viktigt det är att vara rakryggad. Turkiet måste göra upp med sitt förflutna. Hot om etnisk rensning än en gång, i syfte att förneka tidigare missgärningar, det får inte tigas ihjäl!

Turkiets politik under Erdogan har släktskap med Vellingemoderaternas. "Vackra ord" för att slippa ta ansvar, men när de pressas så kommer det fram vad de står för.

Etnisk rensning och utvisning kan ses som den yttersta konsekvensen av rasism. Därför är det befriande att det finns de som inser att rasism tar död på kunskapssamhället. Men rasism i alla former är ett förnekande av kunskap.

Folkmordsfrågan upprör - varför?

Cirka 1915 pågick ett omfattande folkmord i Osmanska riket (vilkets arvtagare Turkiet är idag). Att det var ett folkmord har historiker och folkrättsexperter stor samstämmighet kring. Betr omfattningen råder aningen olika uppfattningar, men inte att det var ett folkmord. Sedan riksdagens beslut onsdag kväll (11 mars) har det rasat en livlig debatt kring detta. Jag har beskrivit och kommenterat detta i flera bloggposter de senaste dagarna.

Jag undrar varför upprördheten i debatten är så stor. Några aspekter har jag berört i tidigare inlägg, detta är några kompletterande frågor och reflexioner.

* Frågan har behandlats flera gånger i riksdagen, varför så stor upprördhet just nu?
* Som oppositionspolitiker var Fredrik Reinfeldt för ett erkännande, varför har han ändrat sig?
Statsminister Reinfeldt har beklagat beslutet nu till Turkiets preminärminister. Varför beklaga ett demokratiskt beslut i Sveriges riksdag? Det ger ju ett intryck av att han dels inte accepterar att riksdagen står över regeringen, dels att han inte anser att folkmordet var ett så allvarligt brott. Han beklagar politisering, men det är ju han (och Bildt) som genom sitt ifrågasättande av historiska fakta som politiserar historien.
* Ett stort antal länder har tidigare, senast USA, erkänt att det skedde ett folkmord, men i Sverige vill inte utrikesministern låta riksdagens beslut påverka hans ställningstagande. I de andra länder där parlamenten uttalat sig så har det lett till att berörd regering följt riksdagens vilja. Elva parlament har uttalat sitt erkännande men bara ett land av dessa har en regering och utrikesminister som vägrar följa beslutet, Sverige genom Carl Bildt.
* Jag har normalt inget till övers för vänsterpartiets Hans Linde, men när han säger att: "Vi politiker ska inte skriva historia, men vi har ett ansvar att förhålla oss till historiska fakta och kalla saker vid dess rätta namn", då har han rätt.
* Man kan, som FarmorGun, ifrågasätta olika politikers bevekelsegrunder för ställningstaganden (i detta fall ifrågasätter hon Mona Sahlins och socialdemokraternas), men det förändrar rimligen ändå inte sakfrågan, att ett folkmord begåtts.
* Att muslimer utsätts för ifrågasättanden och diskriminering i Sverige i vissa avseenden är ett känt faktum. Nu verkar det som att detta tas som ett försvar för att inte påtala när företrädesvis kristna minoriteter utsatts för massmord i ett muslimskt land. Jag kan inte förstå att ett brott ska ses som försvar för ett annat, ej heller att ett brott blir mindre därför att också förövarna (eller deras efterkommande) också utsätts för olika sorters förföljelse någon annan stans och i annan tid.
* Det är svårt att göra rättvisande jämförelser mellan olika sorters förföljelse och diskriminering. Men nog förefaller det mig märkligt jämställa ett folkmord som omfattar flera olika minoriteter till en omfattning av minst en miljon människor upp till två miljoner personer med de oförrätter som de svenska samerna utsatts för. Detta utan att rättfärdiga det som dessa drabbats av.
* Det var så länge sedan... Jaha, blir brottet mindre för det? Ska vi också glömma förintelsen av miljoner judar och romer under nazitiden, det var ju så länge sedan... För att förhindra kommande brott - liksom diskriminering av dagens minoriteter i Turkiet - måste brottet erkännas och helst följas av en försoningsprocess. Utan detta kommer folkmordet att finnas som ett öppet sår, hur mycket det är officiellt förnekas.
* Det var i en etniskt blandad region som massmorden skedde. Så, skulle det rättfärdiga att folkmordet skedde??? Etnisk rensning brukar vi inte se som godtagbart, när det sker eller skett på andra håll.
* Hur dagens politiska etablissemang i Turkiet ser på folkmordet framgår t ex av denna artikel i SvD, länk. " ”I Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över." Den inställningen är illavarslande. Hur ska då en försoning kunna ske?
* Av den anledningen anser jag det helt fel att påstå att ett erkännande skulle förhindra en "pågående försoningsprocess". Att förneka folkmordet tyder snarare på att det inte finns någon försoningsprocess. Förtigande är inte en god grund för försoning, tvärtom. Däremot är förtigandet en enkel "lösning" för inte uppröra hårda nationalister i Turkiet och för att inte kasta grus i förhandlingarna om Turkiet inträde i EU. För mig vore det märkligt att ta in Turkiet i EU, som skall stå för demokrati och mänskliga rättigheter, om inte landet tar itu med mörka skeden i sin historia.
* En del moståndare till beslutet menar att om Sverige uttalar sig om ett folkmord borde Sverige också ta ställning till olika krig, även där Sverige varit inblandat. Det är inte en logik jag köper. Krig mellan nationer är krig. Folkmord är när makten förföljer och mördar folkgrupper.
* Men det pågick krig, invänder då somliga. So what? Att saker pågår parallellt är inget bevis för att inte folkmord pågått. En stor del av Förintelsen skedde samtidigt som andra världskriget pågick, gör det att förintelsen inte var ett folkmord? Ska förintelsen därför inte ha ägt rum?
* Oklokt, menar regeringens företrädare och eftersägare, det stör vårt förhållande till Turkiet. Hm, har vi inget lärt av historien? Ska vi, Sverige, inte säga vår mening om olika former av förföljelse, förtryck, massmord utomlands, av rädsla för att det ska störa de diplomatiska förbindelserna? Skulle vi inget sagt om apartheit, om "diktaturens kreatur" i såväl de kommunistiska diktaturerna som i de fascistiska i Spanien och Portugal?
* Beslutet gynnar bara de extrema nationalisterna. Och sedan när blev det Sveriges uppfattning att vara överslätande och undflyende inför extrema nationalister och deras hot mot mänskliga rättigheter?
* Elisabet Özdalga ifrågasätter i viss mån dokumentationen om folkmordet, vilket få andra gör. Däremot menar hon "att Turkiet ända sedan den moderna republiken bildades 1923 med alla medel försökt förtiga det som hände har självklart bidragit till att det idag råder stor oklarhet i denna fråga."
Jag frågar mig varför Turkiet "med alla medel" sökt förtiga detta, och varför det är så farligt i Turkiet idag att ifrågasätta detta förtigande, om det inte är för att försöka dölja fakta. Det tyder på att det är ett mörkt kapitel för Turkiets makthavare. Özdalgas artikel kommenteras f.ö. utförligt av Jan Rejdnell.
* Det stora felet med riksdagens beslut var att det över huvud taget behövde fattas - dvs att regeringen inte redan för flera år sedan erkänt folkmordet, ett av de värsta och det bäst dokumenterade vid sida av Förintelsen.

* Slutligen. Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, underställt regeringen, har skrivit debattinlägget i SvD den 13 mars till regeringens försvar. Kommentarfunktionen till denna artikel stängdes av efter två ynka inlägg, varför? Där fanns åtskilligt att kommentera (en del har jag kommenterat här ovan). Vill SvD inte ha en öppen debatt om hennes artikel?

Bildt, historieskrivning och - piratpartiet

Debatten efter den något oväntande (?) utgången av riksdagens omröstning betr folkmordet i Armenien ca 1915 har varit intensiv och med olika intressanta principiella spår. Utan tvekan har det dessutom varit den hetaste politiska frågan den senaste veckan! Märkligt nog har jag inte hittills sett någon kommentar från någon ledande piratpartist.

En huvudlinje i kritiken mot beslutet, är att det inte är riksdagens sak att besluta eller ens uttala sig i detta slag av frågor. En del menar att det är regeringens sak, dvs Carl Bildts, att ha monopol på att tycka till i utrikespolitiken. En del menar att det (kanske) har varit ett folkmord, men det var ju så länge sedan, så låt och blunda för det och inte trassla till det för (Carl Bildt och) turkiska regeringen att ta itu med dagens problem.

Visserligen kan det vara riktigt att regeringen har ett slags uppdrag att driva utrikespolitiska ställningstaganden. MEN, det kan i ett demokratiskt land inte innebära att politiker i och utanför regeringen inte får uttrycka sig och ta ställning. Självfallet måste riksdagen få framföra åsikter, det är faktiskt så att riksdagen är utsedd av svenska folket i allmänna val och regeringen sitter endast på riksdagens mandat, regeringen har att rätta sig efter riksdagen. Vill den inte det ska den avgå.

Jag konstaterar, än en gång, att riksdagen inte skriver historien. Däremot utgår den från historiska erfarenheter, för att stärka mänskliga och demokratiska rättigheter i ett land som Sverige samarbetar nära med.

Att nonchalera ett riksdagsbeslut så övertydligt, som Carl Bildt deklarerat att han gör, är uppseendeväckande och upprörande. Bildts djupa irritation över riksdagens uttalande reser principiella frågor om hans agerande och lämplighet som utrikesminister.

Bildts envetna motstånd mot att Sverige som nation, i enlighet med vad många andra länder gjort, ska erkänna att det var ett folkmord, det ger intryck av att han personligen ställer sig tvivlande till det som historiker och jurister kommit fram till. Bildt vill själv skriva om historien, och som Jan Rejdnell beskriver det, så gör han också sådana försök. Bl a används en "historiker" i statlig tjänst för att trumma ut en falsk historiebild. Jag har också på en blogg sett uppgifter i denna anda, som antyder att det skulle vara kurdiska rövarband som genomförde morden. Det förefaller vara ren desinformation, "rövarband" kan inte genomföra massmord i denna skala (av en-två miljoner personer!) - om de inte gjorde det på (de turkiska/osmanska) myndigheternas uppdrag.

Att förneka folkmordet förefaller mig, av vad som framkommit, som ren historieförfalskning. Därigenom blir det något som kan legitimera kommande folkmord, liksom det blir ett hinder för i detta fall Turkiet att komma vidare i sin demokratiska utveckling. Hur skall mänskliga rättigheter kunna respekteras och behandling av minoriteter bli bättre om man inte erkännder begångna fel, och sätter igång en försoningsprocess?

I sammanhanget vill jag påpeka att det faktum att diskrimnering (även i Sverige) och folkmord förekommit på andra håll i världen inte förminskar betydelsen av folkmordet i det Osmanska riket för snart hundra år sedan. Man ska inte heller blanda ihop krig mellan olika nationer med när regeringar sanktionerar eller bedriver folkmord inom landet.

Diskriminering är alltid något som ska påtalas och motarbetas. I extrema lägen kan diskriminering som stöds av staten utvecklas till folkmord. Folkmord är något vedervärdigt och kan ses som den yttersta formen av kränkning av den personliga integriteten. Den pågående debatten är belysande som en illustration över hur olika partier, media och ledande politiker ser på viktiga mänskliga demokratiska rättigheter.
En röst jag hittills saknar i den debatten är piratpartiets. Detta parti ser sig ju självt som den personliga integritetens och de mänskliga rättigheternas främste försvarare idag i Sverige.

Får inte politiker ha moral och samvete? (Tillägg)

Riksdagens beslut att erkänna folkmordet i Armenien för ca 95 år sedan rörde upp starka känslor i förväg och än mera nu efteråt. Turkiet motsatte sig att frågan ens var uppe i riksdagen och kallade omedelbart hem sin ambassadör i Sverige. Sveriges regering gillar inte beslutet, speciellt Carl Bildt har reagerat mycket upprört och arrogant emot beslutet.

Hans upprördhet har alltså två dimensioner, dels ogillar han att riksdagen sätter sig upp emot regeringen, dels ogillar han att beslutet i sig gör hans uppdrag som diplomatins överhuvud svårare.

Vad gäller det första så ser jag det som utomordentligt uppfriskande att riksdagen visade att den för en gångs skull inte bara är ett transportkompani. Det innebar ju att några Alliansledamöter faktiskt inte böjde sig för partipiskan!

Vad gäller att riksdagens uttalande kanske inte är "lämpligt" ur diplomatisk synpunkt kan jag till en del hålla med om. Att riksdagen har moraliska synpunkter även på utrikespolitik, det får faktiskt regeringen stå ut med.
Om Tyskland skulle få för sig att förneka Förintelsen, ska vi då inte protetstera emot det, bara för att vi vill hålla oss väl med dem? Vi måste lära av historien, även om det kan kännas jobbigt på kort sikt. Ett förnekande bereder vägen för nutida och framtida förtryck.

När historiker och folkrättsjurister är överens om att det som hände i det Osmanska riket denna tid är ett folkmord, då måste riksdagsledamöter få uttala det också. Det är, som jag ser det, viktigt och riktigt att politiker får och kan ta ställning utifrån sina samveten i moraliska frågor.

Betr sakfrågan i sig vill jag påpeka att det handlar om ett folkmord som omfattade mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker som mördades eller försvann. Agneta Berliner har en utmärkt genomgång på sin blogg i frågan, där hon citerar vad hon sa i riksdagsdebatten.

Det finns en integritetsaspekt också. I någon mening kan man tycka att när Sveriges högsta representation uttalar sig om förhållanden i ett annat land så kan det innebära att vi lägger oss i det landets "inre angelägenheter" (kränker den nationella integriteten). Dock är det inte första gången så skett. Sverige brukar uttala sig till förmån för demokrati och mänskliga rättigheter, t ex i Ryssland, i Kina etc.

Vilken kränkning av den personliga integriteten är för övrigt värre än att bli mördad? Dessutom för att man tillhör en grupp som ett lands styrande förföljer.

Tillägg. Ett par invändingar har kommit i kommentarerna. Jag besvarar dem direkt bland kommentarerna. Dessutom vill jag här ge en länk, som visar att det inte är första gången som frågan diskuteras i riksdagen. Av SvD-artikeln framgår också att det riksdagen sysslat med inte är något löst tyckande, utan väl underbyggt av historiker och folkrättsexperter.
Lördag 13 mars erfar jag, genom Alliansfritt Sverige, att för fyra år sedan så menade Fredrik Reinfeldt (då i opposition) att Sverige skulle erkänna folkmordet i Armenien 1915 som just ett folkmord. I förrgår blev regeringens linje - att inte erkänna folkmordet - överkörd av riksdagen.