SLP om sossarnas i Piteå valbudget för att gå hand i hand med landsbygden

Det är så att man vill utropa "Stoppa pressarna" när man läser lokaltidningen PTs presentation av det regerande partiet, socialdemokraternas, utspel i PT den 4 sept.

Det är en presentation,  mycket skissartad,  av vad S tänker lägga för budget efter valet, en valbudget, lätt maskerad till valmanifest. Min snabba kommentar blir denna.

Panik verkar ha utbrutit hos sossepartiet i Piteå. Efter att ha styrt kommunen längre än någon nu levande minns, gick de tillbaka kraftigt i senaste valet på grund av skolnedläggningarna och allmän nonchalans av landsbygden, där faktiskt runt hälften av kommunens invånare bor. 

Centralisering ligger i sosseideologin (liksom i vänsterns), hur de än försöker maskera det. Det är denna s-politik som har lett till problemen.

Nu befarar de fortsatt tapp av röster, och försöker mota det genom att i PT presentera en del förslag, som de säger sig vilja ha med i den budget som ska behandlas senare i höst.

Av artikeln att döma (något annat har inte S presenterat oss) är mycket oklart, och i vissa fall att de ”vill lyfta förslag” som tidigare lagts av oppositionen, men som S & Co avslagit...

De ”funderar” på servicepunkter... De vill ”se över” stadsdelscentra, tydligen främst betr moduler/lokaler, de antyder extrapengar till enskilda vägar. Det beskriver PT som att sossarna vill satsa på byarna. Häpp!

S säger att de vill börja ”leverera” direkt. Det betyder när budgeten för 2019 är tagen, strax före nyår. Det lilla som konkret framgår av artikeln är framför allt sådant som rör mer centrala frågor, samt att det förutsätter S-seger i riksdagsvalet, trots att, i vart fall det de antyder betr landsbygden, kommer från oppositionsförslag i kommunen – som de avslagit.
Varför dags att "leverera" först nu (dvs efter nyår), när de suttit så länge vid makten?
Betr skolnedläggningarna så sägs inget, och inget löfte betr kommande eventuella nya nedläggningar. Kanske för att de vet att ingen vågar tro på S-löften där. 

Sen undrar vi vad S ser för konsekvenser för landsbygdens del av investeringarna på Haraholmen och på universitetsområdet. I sig nog vettiga, men inser S att det behövs fler bostäder och skolor i byarna som en konsekvens av detta?

Betr nya gång- och cykelvägar räcker inte det småfjuttiga de beslutat om, det krävs stora satsningar framför allt på landsbygden. Betr enskilda vägar kan, förutom höjda bidrag, det ibland vara vettigare att kommunen tar över ansvaret.

"Undersöka ny modell", en fundring, för taxor och avgifter, konkret vilka och hur? Finns någon tanke på att nätavgifterna för el ska göras förbrukningsrelaterade? 

Vad som sägs i övrigt, enl PTs referat, så är det knappast nya tag eller specifikt för socialdemokraterna...

Min slutsat blir: Stoppa centraliseringspartierna, dvs sossarna och vänstern, detta för att rädda landsbygden!

För Rättvisa åt landsbygden! Rösta på Skol och landsbygdspartiet, det är Piteås lokala parti! Det aktiva partiet!

Har du redan förhandsröstat? Då kan du ändra Dig. Valsedlar ska finnas i vallokalerna. Då kan Du ändra Dig - det är Din röst i Vallokalen på söndag som gäller! 

Lars-Erick Forsgren, SLP

Demokratin måste försvaras

I mer än ett par veckor har jag och min medundertecknare väntat på att få vår gemensamma insändare om försvaret för demokratin, med anledning av NMRs agerande i Almedalen, publicerad.
Men fredagen den 27 juli kom den in. Både jag och medundertecknaren Mats Johansson sitter i Valnämnden, Mats som ordförande och jag som ledamot. Vi är invalda för olika partier, men som valnämndsledamöter är vi "opolitiska", neutrala. Därför är våra partibeteckningar inte med under insändaren. Vi anses vara nog kända för läsarna ändå, och vill med våra namn visa bredden av de som vill försvara demokratin.

Jag citerar den nedan, i den version som är på nätet. I papperstidningen är den lite undanskymd och utan bild, och utan ingress.

"Demokratin måste försvaras

INSÄNDARE Mats Johansson och Lars-Erick Forsgren skriver att alla har rätt att tycka vad de vill. Men ingen har rätt att skrämma och med våld störa de som tycker annorlunda och inte gillar våld och förföljelse. Det med anledning av angreppen som skedde i Almedalen.

     Demokrati är det enda som ger frihet, valfrihet, skydd för alla att leva ett människovärdigt liv utan förföljelse av minoriteter och till exempel ”ras”, hudfärg, religion, kön.

Därför blir vi undertecknade, av olika politisk uppfattning, upprörda och oroade av de oförsvarliga angrepp på det demokratiska samhället som skedde i Almedalen, när nynazister (under beteckningen NMR) inte bara demonstrerade utan faktiskt terroriserade, skrämde, skadade folk och störde politiska och andra möten.
    Alla har rätt att tycka vad de vill. Men ingen har rätt att skrämma och med våld störa de som tycker annorlunda och inte gillar våld och förföljelse. Vi har väl alla sett bilder, videosnuttar och reportage som visar hur demokratins dödgrävare bar sig åt, hur de som försökt diskutera med dessa nynazister hånats och trakasserats, tystats etcetera. De svarar inte på frågor, de ”bara” vill skrämma och hota.
De goda krafterna måste nu mobilisera sig så inte historien återupprepas. Att denna typ av demonstrationer tillåts är märkligt, anser vi. Det har gått för långt. Om det behövs måste lagstiftningen skärpas, så att även våldsbenägna grupper stoppas innan de kan vålla skada och skrämma folk till tystnad.
     Att bara sitta still i båten och inget göra, är att legitimera deras vidriga människosyn.

    Det är ju just sånt som NMR och liknande står för, som gjort att människor tvingas fly för sina liv, nu som tidigare.
    Vi vet att denna typ av våldsbenägna grupper också har för avsikt att störa de allmänna och fria val som vi värnar om. Terrororganisationer som är öppna med sitt hat mot minoriteter använder våld som en del i deras strävan att avskaffa demokratin. Det får inte ske.
Mats Johansson, Hortlax
Lars-Erick Forsgren, Öjebyn"

--------------

Peter Springare - ordningsman i SD ?

Det är viktigt att skärskåda vad opinionsbildare säger.  Vet de vad de pratar om? Kommer de med någon analys, eller försöker de bara piska upp stämningar? I så fall vilka? Är det rätt att hetsa mot de som har andra åsikter? Ska en polis hindra det fria ordet? Det är många frågor som uppstår i den debatt, i vart fall den på nätet, som polismannen Peter Springare orsakat och i hög grad själv deltagit i betr hans (och polisens) syn på brottsligheten.
Nå, en som inte räds att säga ifrån är kolumnisten Torbjörn Carlsson i PT i fredagens tidning. (Idag har jag f.ö. redan skrivit om ledarsidans klarläggande text om EU och Romfördragets 60-årsdag.  Länk till min blogg om detta här. )

Torbjörn Carlsson skriver att  "hårdföra rasister har fått en alldeles egen polis att pussa på. En opinionsbildare som skriver om misstänkta kriminella som är invandrare och tycker att Sverige, ja, det är ett för jävla dåligt land på snart sagt alla håll och kanter."
Springare är nu krönikör på Nyheter Idag och det är, som sagt, inte konstigt alls att extremhögern jublar, menar Carlsson.  Jag instämmer.

Springare skrev att han ville "Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”. Förinta? Magstarkt ordval och det borde vid det här laget vara självklart att Peter Springare inte är lämplig som polis. Men så försöker han, Springare förklara sig, och det blir på ett sätt ännu värre.  För då skriver han att "vänsterextremistiska" journalister inte ska få skriva sådant som inte Springare gillar.

Alltså, de som Springare anser vara vänsterextremister (vilket verkar vara alla utom SD-are och gelikar), för dem ska inte lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet gälla.

 Jag citerar klämmen på Carlssons kolumn:
" Istället vill han/Springare/  göra våld på Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen och förvandla Sverige till en obskyr diktatur. Frågan är om karln ens förstår vad han skriver.
För vilka är vänsterextrema? I den SD-värld fylld av hatiska troll som Springare numera tillhör kan nog alla som vågar kritisera bli kallade vänsterextrema.
Här kan det vara en poäng att påpeka att tryck- och yttrandefriheten även ger de verkliga extremisterna, nämligen hatarna och hotarna på högerkanten, möjlighet att lufta sig, men om dessa har Peter Springare uppenbarligen inget att säga.
Peter Springare får tycka vad han vill och snart sitter han säkert i riksdagen för SD. No problems, de kan behöva en polis med tanke på allt bus som finns i leden. Eller rättare sagt "före detta polis". För som polis är han inte längre lämplig."

Amen.

Och visst behöver den i särklass mest kriminellt belastade riksdagsgruppen i riksdagen, dvs SD (om nu något missat det), en "ordningsman", en polis (om än f.d) som håller ordning. Så länge som SD har ledamöter i riksdagen.
Om detta borde alla vara eniga.

Dags att fira EU - för fred och samarbete!

OK, EU har en del problem. Men samtidigt är det viktigt att se vad det är och åstadkommit. PT (Olov Abrahamsson) gör en välgörande genomgång om detta, med anledning av Romfördragets 60-årsdag den 25 mars.

Några citat och (kommenterade) referat:
"I den europeiska debatten talas ofta om en kris för EU-projektet. Själv skulle jag vilja beskriva EU som en formidabel succé. Den 25 april 2016 höll USA:s dåvarande president Barack Obama ett fantastiskt tal i Hannover där han påminde om EU:s enorma betydelse för att skapa fred och ekonomisk utveckling.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han."

Ja, så är det kanske. Och det gäller även debatten i Sverige, som  mest betonar problem och brister. Inte mist är det motståndarna, som gör så. Dvs SD och vänsterpartiet, men också i viss mån mp och c och delar av s. Problemen finns, idag är det nog värst betr flyktingpolitiken och den bristande solidaritet som många av medlemsländerna visar. Och brexit är ett problem som kommer att bli väldigt negativt för både EU och Storbrittanien. Om det senare får vi se vad det blir, när verkligheten går upp för britterna, och betr flyktingfrågan så arbetar krafter inom EU för lösningar. Jag tänker då främst på Cecilia Wikström (L).

Men vi måste komma ihåg varför Europeiska unionen (EU) skapades. EU skapades för att bevara freden och lösa gemensamma problem - genom samarbete i st för på blodiga slagfält.

Obama sa bl a. "Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest”, fortsatte han, ”men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid."  Vilket PT (s) kommenterar sålunda: "Det är svulstig amerikansk retorik. Men ibland är det befogat att använda stora ord. Det var ju verkligen ingen självklarhet att Europa skulle välja samförståndets och försoningens väg efter andra världskriget." Och påminner om att det fanns krafter som ville svälta ut Tyskland efter WW2 och göra det till en agrarstat. Som hämnd. Vilket skulle ha skapat en bitterhet och en situation som banat vägen för nationalism av extremt slag.
"”Vi måste bygga ett slags Europas förenta stater”, sa Churchill i ett tal i Zürich 19 september 1946.

Som ett första steg i återuppbyggandet av den europeiska familjen såg han ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland.

Utan ett fungerande och ekonomiskt starkt Tyskland skulle aldrig Europa få tillbaka en ledande ställning i världen, menade Churchill. Han varnade för att en utarmning av Tyskland skulle väcka nya aggressioner bland människorna i landet, leda till nya konflikter och kanske ännu ett krig.
Klokt nog valde Europa samarbetets väg efter andra världskriget. Vi fick Europarådet, Schumanplanen, kol- och stålunionen, Romfördraget, EU:s inre marknad och en massa annat som knöt länderna närmare varandra."   Låt oss inte glömma de stora perspektivem. Det är ett fantastiskt framsteg för mänskligheten att tyskar, fransmän, italienare, tjecker, etc löser sina tvister vid sammanträdesbord i st för genom krig.
Fred och ekonomisk tillväxt skapar välstånd i vår del av världen, och Obama såg (men knappast Tump) som en fantastisk framgång att 500 milj människor, tidigare splittrade på en massa länder, som ofta varit i krig med varandra, som en enastående framgång. Och att det är viktigt i komma ihåg i dessa tider med framväxande extrem nationalism. En nationalism som kostat oss så mycket av mänskligt lidande.

"Det vore en idioti av historiska dimensioner att slå sönder dagens europeiska samarbetsstrukturer.
På sin hemsida presenterar EU-kommissionen 60 anledningar till att vi kan vara stolta över EU.
"Ibland är vi oense, men vi förhandlar i stället för att kriga", lyder en av punkterna."

Jag instämmer. Det som löser problem är samarbete, inte att stänga in sig i självisk nationalism för den ökar bara konflikter och förvärrar problem.

Läs gärna hela artikeln, på länken.

Valet i USA 2016, div eftersnack

Skrev igår en snabb text, under morgontimmarna, om valet av Trump, i USA. Nu ett dygn senare har jag en del fler kommentarer och noteringar.

Ja, Trump vann, dvs han fick flest elektorsröster.  Men flest väljare fick Hillary Clinton, några hundra tusen fler än Trump. Valsystemet kan leda till sådana konsekvenser, där elektorerna är de som formellt (och reellt) utser president, och där vinnaren som regel tar alla elektorsrösterna i delstaten. Utom in några fall där även tvåan kan få några elektorer. Och systemet innebär smärre olikheter mellan delstaterna - plus det faktum att man räknar delstaterna var för sig. Ett val som utan omvägar skulle gälla antingen antalet elektorer utsedda på rikssiffrorna, eller ett direktval av president skulle ge ett annat resultat.

Nå, för amerikanerna, den hälft som går och röstar, är det i första hand inrikespolitiken som avgör valet. För oss som inte får rösta i USA-valet (så viktigt som det är vem som är president i USA så borde väl vi också få rösta... ) är dock utrikespolitiken inklusive faktorer som styr USA:s ekonomi (störst i världen) och handeln viktigast.
   Att machomännen Trump och Putin verkar gilla, och förstå, varandra är därför illavarslande. Mänskliga rättigheter och respekt för demokrati och folks självbestämmande kommer då i skymundan. Trump och Putin kan då dela upp världen som de vill, utan hänsyn till omvärldens vilja.
Trump anser, i vart ansåg före valet, att dess allierade, ska betala en större del av försvarskostnaderna själva. Och då kan mera skattepengar gå till USA:s egen försvarsmakt.
   Det leder rimligen till kraftigt höja försvarsbudgetar i både NATO-länderna, t ex i Baltikum, och i andra länder som utan NATO-medlemsskap (t ex Sverige) litat på USA (och NATO)-stöd när Putins Ryssland skramlar med sin styrka.
  Att börserna runt om i världen rasade de första morgontimmarna igår, det var fullt förklarligt mot bakgrund av Trumps språk under valrörelsen, det var ju visserligen opreciserat men innehöll mycket som kan bli ett hot mot handel och tillväxt både i och utom USA. Mera märkligt är att vissa börser (både i Stockholm och USA) repade sig efter Trumps segertal. Han tal om tillväxt etc var ju floskelfyllt och utan konkretition som kunde ge anledning till minskad oro. Tvärtom. Nu idag, torsdag verkar flera börser gå upp, samtidigt som alltfler varningstecken reses inför vad en Trumppolitik innebär, t ex betr fastighetsmarknad, räntor - och ökad protektionism.  Märkligt önsketänkande på börserna.
   Spekulationerna om hans ministrar och rådgivare är inte heller positiva, det verkar mest vara mycket konservativa herrar, ibland väldigt hårdföra dessutom.  Jagh förstår att det finns ett önsketänkande hos många om att han ska får vettigare och kunnigare folk omkring sig, som kan balansera Trumps okunniga fladdrande. Men det ser hittils inte bra ut - och vill han verkligen lyssna på andra? Han verkar ju vilja vara den som själv står i fokus.
   Att Trump vill genomdriva sin rasistiska och främlingfientliga politik får man förutsätta. Mur emot Mexico, deportation av tolv miljoner immigranter etc. Möjligen kan det inte bli så mycket elände av hans sexism, men vem vet?  Däremot så lär hans ovilja emot åtgärder för att stoppa miljöförstörings (klimatavtalet) nog få stora och tämligen omedelbara konsekvenser. Hans inställning, att hindra frihandel och höja tullare, i uttalade avsikt att "rädda" amerikanska jobb - den kan ge negartiva effekter för omvärldens export till USA, inga nya jobb i USA men däremot högre kostnader för USAs befolkning. Och en massa konfliktrisker med andra länder.
   Och, visst undrar jag hur Trump nu, plötsligt, vill ena landet. Det stämmer ju inte med hans uttalanden under valrörelsen där han exkluderar  de flesta som inte är som hans "vita, medelålders, konservativa män".  Dock förtår jag de som önsketänker.
  Omvärldens reaktioner är till största del förvånade och fyllda av chock, ängslan. Med några undantag, där mera reaktionära (diktatoriska) regimer som inte själva respekterar mänskliga rättigheter som rättvisa och rättssäkerhet (inte bara Putin), och är mer el mindre nationalistiska,  ser positivt till valet. En av de som gillar Trump är Duterte i Filippinerna, som ju inte gillar Obamas tal om mänskliga rättigheter. Liksom givetvis SD/Åkesson och deras populistiska gelikar här och där närmast jublar åt Trumps seger.

F.ö. noterar jag intressanta, välformulerade och genomtänkta kommentarer i min lokaltidning, Piteå-Tidningen. För kännedom här några länkar där ni kan läsa vidare själva.
Ledaren, som noterar att valet gör världen mera osäker. Av Olof Abrahamsson.
En text om försvarspoliltiska aspekter.
En statsvetare.
Lokala SD positiva till Trump, förstås....
Trump är oberäknelig anser kommunalrådet (s)
En TT-analys på utrikessidan, för dagen utökad 

Jag måste säga att det är en bra bevakning av en lokaltidning.  Det finns lite mer också. Så t ex en kommentar på Sporten, av en chockad Kalla, skidlöparstjärnan. Och på nöjessidan flera kommentarer av nöjeskändisar.

April, april (?)

Läser någon en text som har rubriken April april?
I dag är det 1 april 2016. Jag hör "lite dåligt", men nog måste nyheten i radion i morse om opinionssiffrorna vara dagens sämsta skämt.
Alltså, att sossarna med viss möda åter är största parti (dvs fortfarande rätt litet, men aningen större än de andra - och att de återerövrat den platsen p g a den ytterst restriktiva flyktingpolitiken, som i praktiken utestänger de flesta flyktingar som knackar på. Och som för de få som i sinom tid "accepteras" så gäller en tidsbegränsning som kastar ut dem innan de haft en chans att integreras (lärt sig språk och fått jobb).
Samtidigt sas det väl (?) att de nygamla moderaterna sackat en aning, också p g a att de numera kör den hårda, inhumana linjen.

Vilket skämt. Eller inte? Riksdagspartiernas - såväl i som utom regeringen - politik har ju länge varit ett skämt. Ett dåligt skämt. Där de sju "gamla" springer ikapp för att sno åt sig sd´s program och väljare. Så till den milda grad att sd verkar ha drabbats av tunghäfta i försöken att vara värre. En normal människa hittar ju inget anständigt riksdagsparti att rösta på. Om än det finns smärre fläckvisa försonande drag hos ett par av de mindre.
En misstanke smyger sig på, det är nog inget skämt. Inte ens ett dåligt skämt.

Och de verkliga skämten blir ju allt sämre också.

Dock vill jag ger er en text i ämnet aprilskämt, av Torbjörn "Tobbe" Carlsson i Piteå-Tidningen. Jag citerar den helt och hållet.

"Det är inte kul att vara lättlurad och särskilt inte en dag som denna. Då får man vara en dum sill. Även i Frankrike har de något emot fiskar. Poisson d’avril (aprilfisk) blir man kallad. I Finland är man en stackare som får äta sill och dricka lervatten (syö silliä, juo kuravettä päälle).
Än värre i Holland, där får den lättlurade en groda i dajmkrysset som aldrig vill ut igen. Kikker in je bil! Die er nooit meer uit wil.
I Norge och Danmark blir man narr och i Skottland gowk (gök/dummerjöns).
I medievärlden gillar vi första april. Det tänks så det knakar, idéer framkastas och förkastas tills ett Liljeholmens tänds och alla gör vågen. Här kommer ett aprilskämt som sätter snurr på läsekretsen. Ibland blir det ganska bra, oftare mindre bra och någon gång så bra att få förstår att det är ett skämt. Om det sistnämnda inträffar är det mindre lyckat och vill det sig illa blir den lättkränkta ilsken när det går upp för hen att allt var ett skämt.
Det gäller alltså att hitta rätt nivå så att folk kan skrocka belåtet över tokigheterna och känna sig nöjda över att ha avslöjat skämtet. Hoho, hur dum tror dom att man är, typ.
Kanske är det ultimata aprilskämtet att det inte finns något skämt i tidningen. Läsarna lusläser förtvivlat och i ren desperation bestämmer de sig för att en fullkomligt sann artikel är ett aprilskämt. Vem vet, kanske är det just detta practical joke som gäller i dagens PT.
Annars är det väl första april varenda dag på nätet. Tanken var väl att vi skulle bli smartare och mer kritiskt tänkande när ordet blev fritt och svämmade över alla gränser. Så kan det givetvis vara, men för den lättlurade är det svårt att navigera i ett hav av konspirationsteorier. Jag menar, det vet väl alla att vi inom ”gammelmedia” har ingått en pakt och har en dold agenda värre än CIA. Illuminati styr PT, tro mig. Eller kan det vara judarna?
Tyvärr kan jag inte berätta närmare om den saken. Jag tillhör ju den köpta sammanslutningen som mörkar alla ”sanningar”. Så sent som i torsdags skrev jag om trafiksäkerheten på Timmerleden utan att nämna att det är flyktingarnas fel.
Eller ta kollegan Joel Gustavssons artikel idag om den spruckna bron över Bondökanalen. Ännu en köpt lakej, inte ett ord om flyktingarnas skuld.
Nej, det är tur att det finns sajter på nätet som skriver som det är och bekräftar våra fördomar, vår otillräcklighet och vårt hat. Som skriver att allt är flyktingarnas fel och att alla muslimer är medskyldiga till terrordåden i Bryssel och IS härjningar i Syrien och Irak.
Dessvärre har jag inte lyckats komma på hur mitt navelludd kan skyllas på muslimerna, men det kommer. Ska bara ta på mig skygglappar och foliehatt."

Och den texten är inget aprilskämt, tvärtom.

Flyktingboende, MIV, Pite havsbad och kommunen

För några dagar sedan så släpptes i PT, plötsligt, nyheten att Pite havsbad (en stor -privat -  hotell-, nöjes- och turistanläggning med bl a Äventyrsbad, camping etc, flitigt frekventerad av både pitebor och tillresta turister) och MIV tecknat avtal om att Havsbadet upplåter boende och mat till uppemot 1300 flyktingar.  Avtalet gäller i fyra år, men att flyktingarna inte ska bo på anläggningen under sommarperioden. Nyheten fick ett omedelbart blandat mottagande, där många var negativa. I PT den 22 jan har två sd-politiker en lång och typisk insändare, där de i sedvanlig ordning blandar sin negativa människosyn med vinklade fakta och påståenden - och sammanblandning av vem som står för kostnaderna, "befarar" att boendet ska drabba barn och äldre etc. Tusen eller uppåt 1300 asylsökande/flyktingar är en väldigt stor grupp i en så liten kommun som Piteå, och speciellt tveksamt är, anser jag,  om de koncentreras på en enda plats. Sedan i höstas har Piteå tagit emot en del flyktingar, tillfälligt på väg till andra orter, vilket gått mycket bra.  Däremot kan man nog tycka att Piteå legat väl så lågt i flyktingmottagande länge. Det har funnits och har nog varit helt OK i sig, men på en låg nivå.
Mot denna bakgrund så skrev jag en insändare till Piteå-Tidningen. Vi får se om och när den kommer in, men så här ser mitt manus ut.
---
Bra att Pite havsbad tar emot flyktingar.

Att Pite havsbad tecknat avtal med Migrationsverket (MIV) om att upplåta boende till flyktingar verkar uppröra vissa. Nog finns det saker som man kan ha funderingar på, men i stort verkar det vara en bra lösning, som gynnar både Piteå kommun och skattebetalare, Pite havsbad, och det ger tak över huvudet åt ett stort antal flyktingar. Och verkar, på den information som jag har sett, inte medföra de absurt höga kostnader som MIV tvingats betala till en del andra uthyrare.

Jag reagerar emot det negativa och småsura gnölet, men inser att det grundar sig på den allmänt främlingsfientliga desinformation som sprids, och som avslöjande visar sitt rätta ansikte i den insändare som två sverigedemokrater hade i PT den 22 januari. 

1) Som min gamle "trätobroder" kommunalrådet Peter Roslund visar i sitt svar (PT 22/1) så är det ett avtal där kommunen inte är part, och inte "drabbas", utan är mellan MIV och Pite havsbad. 

2) Givetvis borde kommunledningen ha informerat oppositionen (och allmänheten) tidigare, men om den inte själv fått information om det hela förrän avtalet skrivits under, så torde inte en snabbare info ha ändrat något i sak i avtalet. Däremot möjligen underlättat beredskapsplaneringen även hos de som inte är avtalsslutande parter.

3) Även Piteå bör (måste) ta emot sin del av de som flyr från krig och terror. Att inte sverigedemokraterna anser det, visar en skrämmande människosyn, där man underblåser fördomar och försöker skrämma upp folk med felaktiga påståenden och sätter grupper emot varandra. Jag uppskattar att Peter Roslund så klart tar avstånd från detta. 

4) Självfallet kommer kommunen få en del organisatoriska problem med att skaffa bra lärarpersonal till skola, förskola och språkträning (inslussning), men alla kostnader står staten för. Inget tas från skolans eller t ex äldreomsorgens budget! Rätt hanterat kan det dessutom ge nedläggningshotade skolor längre livstid genom ökat elevunderlag.  Flyktingboendet innebär givetvis också att ekonomin i kommunen ökar, mer pengar omsätts, mera skatter betalas in (också kommunalt), det blir fler jobb - och kan man få flyktingarna att stanna och få jobb i kommunen blir det på sikt än mera positivt för kommunen. 

5) Även om det kan finnas brister i äldreomsorgen i Piteå så lär inte flyktingarna få bättre, eller "lyxigare", omsorg på Havsbadet än vad som de äldre får i kommunens omsorg. Däremot behövs nog en del fler personal inom äldreomsorgen, och som då kan rekryteras från de som kommit hit som flyktingar. 

6) Vad jag förstått så berörs inte campingen i sig av avtalet.  Trots att avtalet ger utrymme för upp till 1300 personer, så stängs inte Havsbadet för varken turister eller "vanliga" hotellgäster. Pite havsbad kommer, enligt uppgift,  att vara öppet året runt. Däremot får havsbadet intäkter under lågsäsong för utrymmen som då står tomma, intäkter som kan användas för att utvecklas som turistanläggning, vilket rimligen gynnar Piteå kommun och dess invånare och skattebetalare. 

Men visst finns det en del tveksamma inslag i avtalet (som det presenterats). Ansvaret för dem kan dock inte läggas på kommunen eller kommunledningen, utan på MIV och Havsbadet. 

Jag ser det som betänkligt att lägga så väldigt många som det kan bli, maximalt, i en om samma anläggning. Även om undervisning och integrationscentrum ska lägga inom området så blir det en koncentration av för många asylsökande och andra flyktingar på ett ställe, vilket försvårar integrationen. Integration sker bäst om man träffar de människor man ska integreras med, dagligen, i vardagen. Då vore det bättre med smärre enheter, närmare piteborna. 

Det är visserligen bra att det finns plats för den stora anstormning av turister under sommarsäsongen, som anges till 5 juni - 20 augusti. Men då finns inte (?) plats för flyktingarna, utan de ska flyttas till andra boenden, som Havsbadet (genom sina samarbetspartners) svarar för.  Flyktingarna behöver en trygghet i sin tillvaro efter sin flykt, att då tvångsförflyttas, det kan vara negativt i  sig och dessutom påverka integrationen negativt. Rimligen sker en "naturlig" omsättning, en del får inte asyl och försvinner, en del får asyl (med TUT) och eget boende (och förhoppningsvis jobb) och flyttar frivilligt, men inte alla till ett visst datum.

I dessa två avseenden ser jag tveksamheter i avtalet. Men det är primärt MIVs och Havsbadets ansvar, inte kommunens.

Lars-Erick Forsgren

---

Tillägg. Insändaren publicerades den 28 jan i PT, förkortad och redigerad, men i allt väsentligt enl manus (men med smärre korrekturfel).

Flyktingkostnader, vilka då?

Jag har försökt tränga igenom det komplex som kallas kostnader för flyktingmottagande. Problemet är just dels att det är en svårgenomtränglig materia, dels att det sker en mängd sammanblandningar av olika saker - och en mer eller mindre medveten fel"information" från många, främst flyktingfientliga (och allmänt invandringsfientliga och SD-inspirerade) debattörer. Ett sådant trick från desinformatörerna är att dubbelräkna samhällets kostnader genom att dels räkna de ersättningar som utgår direkt till asylsökande (och nyanlända som fått asyl) och som går till kommunerna, och dels vad i detta som passerar genom de kommunala kassorna. Men obs, bara passerar, inte belastar den kommunala budgeten då det täcks av statliga bidrag. Ett annat trick är att aldrig ta med några plusposter för samhället i form av skatteinbetalningar från de som skaffar sig jobb och inte heller den stimulans för samhällsekonomin som sker genom att flyktingarna ju konsumerar sina direkta bidrag, dvs t ex handlar mat, kläder, etc etc.
Ett tredje trick är att räkna ihop alla möjliga (och omöjliga) bidrag och ersättningar som en flyktingfamilj kan få, rent teoretiskt, trots att de till en del är sådant som alla "svenskar" också får. Dels bortser ifrån att ev ersättningar är tidsbegränsade, utgår efter redovisning från den sökande, och inte kan kombineras med andra bidrag, är beroende på speciella situationer och kringgärdade av regler och begränsningar.

Nå, i min lokaltidning har också förekommit en del debatt och frågor kring detta. I dagens tidning var ett inlägg från ett av kommunalråden, Helena Stenberg (s), där hon svarar på frågan om kommunala kostnader. Flera insändarskribenter har uttryckts en rädsla för att flyktingkostnaderna drabbar den kommunala verksamheten.

Till detta har jag idag sänt in ett slags replik till PT, som jag lätt redigerad, citerar nedan.
---
Tack Helena Stenberg för din redovisning i PT (4 dec) betr flyktingkostnader mm, och hur de ersätts och fördelas. Jag ser där att de ersättningar som kommunen fått för 2014 (som ju är det senaste redovisningsåret) är hela dryga 31,3 miljoner kronor. Plus  drygt 400 000 extra till Överförmyndarnämnen. (OBS, Piteå har tills ifjol tagit emot förhållandevis få flyktingar, men nu tar emot många fler.)  Det är alltså det kommunen fick från staten (via Migrationsverket)  Du (Helena Stenberg) konstaterar också att för 2015 så kommer kommunen få mycket mera, eftersom i år tagits emot fler flyktingar, dessutom så får kommunen nu ett EXTRA bidrag på 17,2 milj kronor - för arbete med administration och organisation av flyktingmottagande och etablering! 

Av detta kan man utläsa att de kommunala "kostnaderna" för flyktingar i princip helt täcks av statsbidrag. Det gäller även för de ensamkommande flyktingbarnen, ersättningar som är mycket generösa - och som med en vettig organisation och upphandling av boende och tjänster mer än väl täcker de faktiska kostnaderna.

Även om en del (statliga) bidrag till kommunerna bygger på antal platser så är det självfallet inte möjligt att redovisa vad varje person kostar. Många kostnader är gemensamma, andra varierar mellan de olika fallen/personerna - och kommer som klumpsummor från staten och kan inte, i vart fall inte utan en våldsamt tidskrävande och komplicerad, byråkratisk bokföringsadministration, redovisas per person.  

Bidragen från staten fördelas ju dessutom på  flera kommunala nämnder, där huvudparten går till Samhällsbyggnadsnämnden (för samordning, SFI, flyktingbarn etc), men där avsevärda belopp går också till BUN/"skolstyrelsen", Socialnämnden och Överförmyndarnämnden.

Rent administrativa omkostnader kan möjligen till en (mindre) del falla på kommunen och vissa ersättningar kommer med viss fördröjning (efter rekvisition). Men, som jag uppfattar det, så är det alltså egentligen en administrativ/organisatorisk belastning som kommunen (-erna) får vidkännas, inte en ekonomisk.

Att staten har och får stora kostnader, det är en annan sak - inte något som kommer på kommunalskatten. Som givetvis ska redovisas, och som görs av statens myndigheter. Det är dock inget som motiverar att dubbelräkna samhällets kostnader, som en del debattörer (inte minst på sociala medier) gärna gör.  De höga statliga kostnaderna beror på de regler som fastställts (och dyra upphandlingar, där vissa firmor och "förmedlare" skor sig). Däremot är de ersättningar, som de asylsökande får direkt, små och skall nödtorftigt täcka dagliga utgifter, är tidsbegränsade och kringgärdade av en massa regler och förbehåll.

Sammantaget ska kostnaderna för flyktingmottagande dessutom ses som en investering som med tiden kommer att ge en god avkastning.  Detta då förutsatt att de får permanenta uppehållstillstånd, inte tillfälliga, och får och tillåts ta jobb relativt snabbt. D v s snabbare än idag.

Att nu regeringen (och fr f a moderaterna) säger att Sverige inte orkar mera just nu, det ser jag som att de byråkratiska apparaten inte orkar. Inte att det är "för dyrt", inte ens kortsiktigt.

Men vi behöver faktiskt en invandring, även av flyktingar, för att klara vår välfärd. 

Dessutom är det en plikt att visa humanitet och medmänsklighet att ta emot flyktingar som behöver skydd för krig, inbördeskrig och terror.

Lars-Erick Forsgren.
(Insändaren publicerades i PT den 10 dec.) 

Det är en kris för flyktingarna, inte för Sverige. Men den moraliska krisen är Sveriges

Jag skrev häromdagen om den moraliska kollapsen hos Sveriges styrande i det som vi kallar flyktingkrisen. Nu är ju ordet flyktingkris ett ord som kan leda tankarna fel. För krisen drabbar flyktingarna, de är mitt i den. Det är därför de flyr, och när de inte finner länder som vill ge dem skydd, då blir denna kris än värre för flyktingarna.

Men det är inte en flyktingkris för Sverige. Det Sverige upplever idag är en moralisk kris. En kris som uppkommit ur en intensiv SD-propaganda som göder rasism och "rädslor" av olika slag, däribland ekonomisk. Och som visar sig i att en stor del av de "ledande" politikerna i landet drabbas av något slags panik, vilken fördunklar deras omdöme - och gör att de slår vilt omkring sig för att söka stoppa flyktingarna. Och de säger att Sverige inte klarar fler flyktingar. De är oklara i vad de menar, och vill därigenom påskina att Sverige saknar ekonomiska resurser. Det är fel, det Sveriges ledning idag saknar är en organisatorisk vilja och förmåga att skapa ett brett engagemang för att ta emot och ge flyktingarna skydd.
Då söker regeringen och stora delar av oppositionen, i ren desperation, stoppa flyktingarna för att ge intryck av handlingskraft....

Jag kan förstå att det mottagningssystem som Sverige byggt upp är ansträngt, det har inte nog flexibilitet och förutsätter en jämn (och relativt låg) nivå på asylsökande samtidigt som systemet dels är kostnadskrävande i sig i sig utan att lyckas skapa integration snabbt nog, dels att kommunerna får, vad jag kan se, full ersättning (eller än mer) från staten, i vart fall för de två första åren. 
Dessutom finns en, för mig oförståelig, motvilja att dels ha en helhetssyn på hela frågan i ett större och långsiktigare perspektiv, dels att blunda för - eller kanske inte ens vilja se - att det finns en bred opinion för och vilja till engagemang hos breda folklager att hjälpa till i mottagandet av flyktingar som söker skydd. 

Jag behöver inte formulera mig  mycket mera själv, utan kan överlåta till dagens ledarskribent Tony Johansson i Piteå-Tidningen (s, men här kritiskt till regeringens nya flyktingpolitik), att utveckla just detta med nyttan och nödvändigheten av släppa fram ett brett engagemang, i st f att ge upp och skapa murar.

Jag citerar hela artikeln ordagrant. Läs noga.  (Länk finns här om ni inte nöjer er med att läsa min inklistrade kopia).

"STATEN BORDE STÖDJA ENGAGEMANG

Med regeringens senaste förslag i flyktingpolitiken, sänds nu signalen att Sverige inte längre är ett generöst asylland. Men det är tveksamt om det är nödvändigt och risken är att vi nu får en dominoeffekt i Europa.
   Det uttalade syftet med förslagen som bland annat innebär att det blir svårare för många flyktingar att få familjen till Sverige och att tillfälliga uppehållstillstånd blir norm, är att försämra Sveriges rykte som generöst asylland. Det angivna skälet är att mottagningssystemet är överbelastat och att ekonomin är ansträngd.
   Till och med oktober hade drygt 112 000 personer sökt asyl i Sverige. Många av dem kommer att få avslag, men det är lätt att förstå att mottagningssystemet är ansträngt.
   Samtidigt måste vi hålla i minnet att vi har en befolkning på nästan tio miljoner, en urstark ekonomi och en välfungerande offentlig sektor. Inte heller är vi i närheten av att använda Sveriges hela kapacitet. Att utnyttja offentliga lokaler i högre utsträckning och göra som under andra världskriget verkar det inte finnas en tanke på. Inte heller använder vi civilsamhällets väldiga potential.
  Enligt en opinionsundersökning från Ipso är var tredje svensk beredd att ta emot flyktingar i sitt hem, det innebär att det finns uppemot 1,4 miljoner potentiella flyktingboenden. 
   Men Migrationsverket vänder sig endast till uthyrare som kan ta emot fler än trettio personer. Nu finns det emellertid ett privat initiativ med ambitionen att komma runt Migrationsverkets riktlinjer genom att skapa paket om 30 enskilda personers erbjudanden och därefter teckna kontrakt med Migrationsverket. Initiativet har redan och utan marknadsföring och finansiering 800 föranmälda (den som vill erbjuda tak över huvudet till en flykting kan föranmäla sig på www.zamarit.se). Initiativ av detta slag borde staten stödja ekonomiskt och organisatoriskt, istället för att hålla fast vid regelverk som gör att privatpersoner måste vika sig dubbla för att kunna hjälpa till. Det svenska civilsamhället är dessutom nyckeln till en bättre integration. Staten borde därför vara på tårna och understödja vanliga människors engagemang.
   Inte heller ekonomiskt betraktat har vi nått någon sorts gräns, det är nästan alla ekonomer överens om. Flyktingmottagning är i grunden inte en driftskostnad i statens budget, utan en mycket långsiktig investering, varför man kan lånefinansiera utgifterna. Men det förhärskande synsättet är att det finns en motsättning mellan att finansiera flyktingmottagning och att betala för välfärd, vilket bygger på föreställningen att invandring gör att fler måste dela på samma välfärd. Det är fel. Att säga att vi borde ta emot färre flyktingar för då blir vi inte så många som måste dela på samma välfärd, är lika insiktsfullt som att säga att vi borde skaffa färre barn för då blir det mer över till oss som redan finns.
Invandring är en investering i en större befolkning och i en annan åldersstruktur, det sista är inte minst viktigt mot bakgrund av den ålderspuckel som vi står inför. De 45 000 barn som sökt asyl i Sverige i år är en väldig tillgång för Sverige på sikt, men det förutsätter att vi börjar behandla flyktingar på samma sätt som vi behandlar oss själva: som tillgångar för landet Sverige, inte som kostnader.
   Hela detta ekonomiska resonemang bygger dock på att vi utfärdar permanenta uppehållstillstånd. När regeringen nu föreslår att tillfälliga uppehållstillstånd ska bli normen, blir Sverige stående med kostnader som inte kan hämtas hem på sikt. Därutöver kommer det redan ansträngda mottagningssystemet att belastas med än mer byråkrati då Migrationsverket återkommande måste ompröva personer som man redan beslutat om. Samtidigt kommer ovissheten och osäkerheten för de med tillfälliga uppehållstillstånd att motverka integration och inträde på arbetsmarknaden. Tillfälliga uppehållstillstånd är därför irrationellt ur ekonomiskt, administrativt och socialt perspektiv.
   Politiken är endast rationell utifrån regeringens målsättning om den fungerar som signalpolitik och tvingar fram mer ansvarstagande i de andra EU-länderna. Det är sant att det inte är Sveriges flyktingpolitik som är problemet utan de andra EU-ländernas, men tyvärr tror jag inte att världen fungerar såsom regeringen hoppas. Istället riskerar vi få en negativ dominoeffekt.
   Den svenska brickan faller och effekten sprider sig utåt genom Europa. Vad finner vi vid dominospelets slut?
Där finner vi Medelhavet, där fler barn kommer att sättas i båtarna nu när anhöriginvandringen stramas åt; där finner vi Libanon och Turkiet som trots sämre förutsättningar tar ett långt större ansvar än vi någonsin gjort och som kommer att få en än mer ansträngd situation; där finner vi Europas taggtrådsbarriärer som ska ”upprätthålla gränserna” – och utanför taggtråden kommer flyende människor att hungra, fast i snö och lera.
När det moraliska taket sänks, då sänks också det moraliska golvet. Det är den största risken med regeringens nya flyktingpolitik."

Som ni förstått av min inledning instämmer jag. 

---
PS. I sammanhanget vill jag även ge denna länk. Stöder mitt och PT:s resonemang. Tycker jag. DS
http://www.svt.se/opinion/dan-israel-om-eldsjalar

PT-red Bengt-Urban Fransson död

När jag såg Bengt-Urban Fransson (Bubben) senast så verkade han lätt stressad och inte så pigg. Men ändå kom det som en total överraskning budet om att han avlidit. "Plötsligt" stod det, och det kändes det.
Bubben var politisk chefredaktör för socialdemokratiska Piteå-Tidningen. Otvetydigt en sossetidning, men en sossetidning som undvikit att dras ned av samägande med andra partiblaskor. Och till och från en lokaltidning, som inte uteslutande var/är en partimegafon. Vilket kan ha bidragit till att PT överlevt och fortfarande lever.

Bubben var socialdemokrat, ingen tvekan i det. Men han var inte dogmatisk, han förbehöll sig rätten att tänka och tycka själv. OK, under valrörelser så fungerade han, som ledarskribent och utåt, som en god propagandist för sossepartiet. Men däremellan så kunde han vara en kritisk nagel i ögat på sitt eget parti och dess företrädare när han ansåg att det behövdes. Då var han, om inte oberoende, så självständig och öppen på ett sätt som inte är så vanligt bland socialdemokratiska profiler, inte ens bland ledarskribenter.
Emellanåt så kunde han frankt uttrycka sympati för förslag och idéer som kom från andra partiföreträdare eller andra icke-sossar. Det gjorde honom intressant som debattör.

Jag kan i långa stycken instämma med PT-veteranen Jan Lundqvists minnesord i PT över Bengt-Urban Fransson. Mina kontakter med Bubben var i huvudsak ett utbyte av åsikter och föranledda av Bubbbens ledare eller krönikor i PT, eller av mina bloggtexter (och någon ggn Facebookinlägg)  eller debattartiklar i PT.  Vi var verkligen inte alltid överens, men förvånansvärt ofta visade det sig att vi var det, eller i vart fall låg väldigt nära i omdömen och slutsatser. Och det var diskussioner som höll sig till saken.

Jan Lundquist skriver att Bubben hade en närmast ekumenisk inställning vid beslutsfattande. Det vet jag inget om, men det är fullt klart att han kunde komma överens även med folk från andra partier eller med annan än socialdemokratisk inställning, på ett fruktbart sätt. Han sa vad han tyckte, vad han stod för. Och därmed kunde han säkert reta en del partivänner, men samtidigt skapa respekt och sympati även hos andra.
Hans ärlighet och sätt att vara verkar ha gjort honom omtyckt av många.
Det känns väldigt onödigt att han bara skulle bli 46 år.

Stefan Löfven, otaktisk, övertaktisk eller smart?

Krönikören Stickan Ljunggren undrar i Piteå-Tidningen (s) igår (8 okt 2014) om han röstat rätt. Av texten framgår att han röstat på det rödgröna blocket, han säger inte att det är på sossarna, men det kan man ändå ana.

Varför undrar han? Jo, artikeln är en våldsam och kraftfull polemik emot det förslag som regeringen och vänsterpartiet la fram vid presskonferensen om vinster i välfärden. I ett kvasiboljevistiskt mörker anar han Gosplan. Jag kan inte påminna mig ett så lidelsefullt försvar för både god och effektiv välfärd, kvalitet, och valfrihet i mångfald! Han ryser och mår illa när han hör motiveringarna för den v-färgade kompromiss som s+mp gått med på.

Han frågar sig varför frånvaron av vinst är så viktigt, är inte kvalitet viktigare? Är det motvilja inför vinster som gör att offentliganställda har så taskig lön? Ja, det finns många fler och saftigare formuleringar i texten (jag ger den komplett nedan). Och han undrar över Sjöstedts (v) orimliga entusiasm över antivinst-förslaget.

Till slut kommer han dock på att förslaget är att UTREDA frågan om hur man ska kunna stoppa vinsterna. Och han anar att bakom detta ligger en taktik hos Löfven (och möjligen även hos mp) om att när utredningen så småningom, om ett år eller två, lägger korten på bordet så visar det sig att det mesta är omöjligt.
Tack, säger Löfven till v, och de får snopna gå med svansen mellan benen efter att ha hjälpt till att få igenom den första budgeten. Och istället ombildar Löfven sin regering till att föra mittenpolitik.

Kan det gå så?
Jag känner mig rätt frustrerad över hur klumpigt och otaktiskt (till synes) som Löfven agerat hittills, han säger sig vilja ha samverkan, och har antytt än mer, med inte bara mp och v, utan även med fp och centern. Detta för att få en bred och stabil bas före en mittenpolitik för landets bästa. Mittenpartierna var redan från början kallsinniga, men Löfvens klumpiga örfilar och favorisering av vänsterförslag (från både v och mp) gjorde inte saken bättre.

Eller är det så att Löfvens strategi är att först lugna ned vänsterflanken, och att låta tiden medverka till att mitten mjuknar och faller till föga när det visar sig att vänsterförslagen inte kan och inte skall förverkligas?
Är inte det väl så övertaktiskt tänkt?  
Eller är Löfven så smart, att det kommer att gå som han tänkt sig? 
Svaret lär dröja, kanske ett år eller två.
___

Stickan Ljunggrens text i sin helhet.
"När jag lyssnade på regeringens och vänsterpartiets gemensamma presskonferens om vinster i välfärden fick jag kalla kårar och hemsöktes av dystra tankar på temat att jag kanske röstat på fel block. Imperiet slår tillbaka, tänkte jag. Nu sänker sig det kvasibolsjevikiska mörkret över landet. Gosplan tar över det välfärdsindustriella komplexet. Hur kan någon bli folkvald som dillar om att barnen ska FÅ utbildning när alla vet att det är något vi måste SKAFFA oss?

De naturliga invändningarna mot snacket om att skattepengar till välfärden inte ska gå till vinster hopade sig i min förtvivlade hjärna. Är det därför offentliganställda har så taskigt betalt, därför att de som vårdar och utbildar inte ska få tjäna pengar? Inte ens om de gör ett bra jobb? Är det inte mer angeläget att jaga välfärdsförlusterna än vinsterna? Vore det inte mer klokt att införa tydliga kvalitetsmått exempelvis på skolan som visar om skattepengarna används bra – oavsett om det är dryga kommunpampar eller maffian som driver verksamheten? Varje förslösad skattekrona är ju en stöld av folket, eller hur? Oavsett om det slösas på odugliga offentliga verksamheter eller profithungriga schackrare?

Framförallt är jag fascinerad av att så många tror att vinsterna kan omfördelas till bristområden om verksamheterna förbjuds effektivisera. Då kommer inriktningen inte att riktas in på att få pengar över, utan snarar se till att det blir brister som ängsliga politiker försöker lösa genom att ösa på mer pengar. Ungefär så gick tongångarna. Plus att jag har svårt att begripa denna jakt på privata aktörer inom skola och vård (där tanter jobbar) medan gubbarnas väghyvlar, skolbänkar och sjukhusbyggen med glädje tillåts tälja guld med täljknivar.

Men så började jag fundera lite. Den revolutionära glädjen hos vänsterpartisterna var under presskonferensen något överdriven. Det gjorde mig misstänksam. Och statsministern hummade på om att allt nu skulle ordna sig till det bästa. Och miljöpartiet spinner fina retoriska dimmor kring vad som faktiskt, egentligen, kokar ner till att vinster i välfärden ska utredas. UTREDAS.

En annan tanke slår därmed rot hos mig. Är det inte så, att vänsterpartiet erbjudits en utredning av den typ som revolutionärer i Sverige brukar få, nämligen att under några år grunnar kring stora besvärliga frågor för att så småningom komma fram till att det mesta är ogörligt?

Det brukar ju ibland sägas att kommittéer och utredningar inte har någon själ som fan kan ta, och ingen kropp som vi kan sparka. Kanske är det just detta vi ser här. Vänsterpartiet ställer som vanligt upp och gör lite drängtjänst åt socialdemokraterna (röstar för budgeten), låses sedan in i ett sammanträdesrum medan Löfvén knallar över till mittenpartierna och frågar om de vill vara med och förändra Sverige, eller släppa fram kvasibolsjevikerna och deras galna upptåg.

De fick helt enkelt en liten stund i solen där de tilläts vifta med röda flaggor. För att sedan bli inkommenderade i riksdagens långa korridorer där de kan vanka fram och betänka sina synder. Svaret borde bli, om ett år eller två, att det är onödigt att låta det välfärdsindustriella komplexet falla i fiendernas händer. Lagom till att vänsterpartiets vinstutredning lägger fram ett förslag om att storma Vinterpalatset kommer regeringen att ombildas på mittenpolitisk grund. Kanske röstade jag rätt ändå." 

Alliansreklam - är inte det kontraproduktiv reklam?

Dessa rader är en reaktion på en annons i PT = Piteå-Tidningen, lördagen den 16 nov. Vore intressant med kommentarer från de för annonsen ansvariga, men även från andra och utifrån principiella synpunkter. Och taktiska.

Det är en rätt stor annons (dvs dyr), nästan en kvartssida.
Rubriken är: ALLIANSEN, Piteå, för valfrihet och företagande.
Med  tre punkter 1) behåll och utveckla landsbygdsskolorna, 2) Oförändrade måltidsavgifter på våra äldreboenden, 3) Förbättrat vägunderhåll - både vinter och sommar.
Så pryds annonsen av de fyra partiernas loggor.

Mina synpunkter och frågor.
- Är detta en för väljarna vägledande reklam, säger det vilket parti de bör rösta på?
- Avser de fyra partierna att arbeta som en allians i Piteå oavsett valresultatet? I både majoritet och i minoritet (som ju är det troliga i Piteå)?
- Vinner man några röster på att gå fram gemensamt?
- Har man gjort några överväganden om det är något parti som vinner på gemensam annons (och program?) än de andra?
- Kan inte en gemensam annonsering bara leda till omfördelning av de icke-socialistiska partiernas röster i kommunvalet?
- Kommer det fler annonser under gemensam rubrik före valet i sept nästa år?
- Finns ett utförligare gemensamt program än dessa rätt allmänna punkter?
- Varför har man valt att framföra just dessa punkter?
- Är den gemensamma lokala annonseringen tillkommen genom något initiativ (påbud) uppifrån i partierna?

Ger annonsen ett rättvisande intryck om vad partierna anser? Som "allians" eller för varje parti?
Om alla tycker lika, vad då rösta på?

"Valfrihet" är förmodligen något som alla partierna i alliansen står för, men finns det inte olika tolkningar av begreppet mellan partierna?
"för företagande" - är inte det ett uteslutande begrepp om det inte förklaras och åtföljs av något annat, t ex ett "varför"?
Varför finns inte "socialt ansvar" med? Eventuellt med en kort förklaring.

De tre lite mer konkreta frågorna är både lokala och principiella. - Men känns väldigt magra som valbudskap. Och ger ingen vägledning vilket av de fyra partierna som driver frågorna mest - ett, två eller alla?
Är ståndpunkterna förankrade ordentligt i alla partiers program eller riktlinjer på riksplanet? Ex-vis är verkligen moderaterna på riksplanet införstådda i kraven? M brukar ju prioritera sänkta skatter före (hög) kommunal service.
Annonsen klargör inte i vilken grad de konkreta punkterna skiljer sig ifrån de regerande socialdemokraternas.

Annonsen syns mig så tveksam och oklar att den är rent kontraproduktiv. Samtidigt som den kostar mycket av partiernas valbudget lokalt. Och jag har svårt att se att den stimulerar någon socialdemokratisk sympatisör i Piteå kommun att välja något speciellt parti av de fyra som kallar sig Alliansen.

Varför skulle en tveksam icke-socialistisk väljare välja t ex folkpartiet eller kd som följd av denna annons?
Det troliga är att s.k. allmänborgerliga väljare i första hand tar m-sedeln, eller c-sedeln om de vill betona det som kan betraktas som landsbygdsfrågor.

Alltså, vore det inte vettigare att varje parti går ut med sin (eventuella) egna politik?   Och möjligen, om det ses som taktiskt, i  bisatser visa några frågor där de tycker lika. Men visa varför man ska välja ett specifikt parti. Visa partiprofilen!

Är det alltid fel att stödja glesbygden?

Ska en kommun inte få stödja butiker i glesbygd? Det tycker inte Konkurrensverket. Vilket Piteå kommun gör, men inte får enligt Konkurrensverket. I de flesta fall har nog KV rätt, stöd med skattepengar snedvrider konkurrensen.
Men här har de inte rätt. Eftersom i vart fall de byar som är aktuella i Piteå kommun finns ingen konkurrens att snedvrida. Det är långt, långt till närmsta butik, inte gång eller cykelavstånd precis. Det är för få invånare för flera butiker, och en stor del av befolkningen är äldre.
Utan stöd skulle butikerna få läggas ner och invånarna stå helt utan butik. Att köra flera  mil till stan är inte att tänka på, och alla har inte bil, t ex p g a för hög ålder. Så då blir det enda alternativet för de äldre (förutom att lägga sig ner och dö svältdöden) att i förtid hamna på ett äldreboende - i någon större by eller i stan. Vilket också lär leda till för tidig död.
De yngre flyttar förstås också. Och så dör byn.

Det är också så att butiker i byarna ofta söker förbättra sin lönsamhet genom att också stå för annan service för invånarna, sådant som post, utlämningsställe för mediciner etc, ja t o m för Systembolaget.  Dör butinen så försvinner även den servicen.
Självfallet ska inte butiker som klarar sig bra (dvs får en liten vinst så att ägarna överlever också)  få stöd.  Men när det inte går runt, trots att det finns ett behov för byborna, då föreligger väl "synnerliga skäl".

Se vad Piteå-Tidningen skriver.

Bidragsfu(s)k, ett tecken på en kultur som utvecklas där makten ses som naturlig.

Att de inte lär sig...

SSU i Norrbotten har, enl socialdemokratiska (!) Piteå-Tidningen fuskat till sig miljonbelopp, och nu redovisar PT att även SSU i Piteå lurat till sig pengar de inte ska ha. Detta genom systematisk felaktig redovisning av kurser, rena bluffen alltså.

Jag undrar vad s-topparna i Norrbotten och i det starka s-fästet Piteå anser om Piteå-Tidningens grävande journalistik. De, s-topparna, kommer ju oftast själva ur SSU. Heders att s-ägda PT inte tvekar att avslöja dessa bedrägerier. PT:s politiske redaktör är socialdemokrat och tidningen ägs i huvudsak av lokala s-organisationer och privatpersoner.

Nu är olika slag av bidragsfusk en gammal kultur som tycks vara svår att utrota inom SSU. Jag ser det som ett tecken på att där ett parti länge haft politisk majoritet är det lätt att blanda ihop partiet med kommunen/landstinget/staten. Där majorteter aldrig skiftat ses skattepengarna som något som tillhör Partiet. Partiet är det som sätter upp reglerna för hur bidrag ska delas ut. Och dessa regler har alltid gynnat det största partiet, vilket här alltid varit socialdemokraterna. Man kan tycka att det skulle räcka.

Lokala vanliga partistöd har dock varit lätta att kontrollera, som regel utgjorts av bidrag per mandat, och på senare år ofta ett generellt grundbidrag av varierande höjd, där ofta en del avsetts gå till interna studier och kurser.

Det som är svårare att kontrollera är sådant som ska grundas på "aktiviteter" och medlemsantal, kurser, deltagande etc och där bidrag kunnat rekvireras av kommunen eller landstinget. Och det är där som fusk förekommit - och förekommer.

Som utvecklingen har varit under senare år, med partiernas krympande medlemsantal och tilltagande centralstyrning av politisk verksamhet, menar jag att de offentliga (skattebetalda) partistöden är alltför rikliga, för höga. De gynnar inte folkligt politiskt engagemang utan leder till att en mer el mindre självvald partielit styr partierna politik, utan att behöva hålla kontakt med (de fåtaliga) gräsrötterna.
Men självfallet ska bidrag som kan manipuleras och som är svåra att kontrollera riktigheten av, först av allt försvinna. Fusk som sker av politiska organisationer med skattemedel är inte försvarbart.

Bidrag till partier (med sidoorganisationer) ska kontrolleras minst lika noga som t ex sjukpengar till sjuka.

Politiskt bidragsfusk är lika allvarligt som slöseriet med skattemedel för representation, som i det "Tillväxtverk" som helt tyckts sakna verklighetsförankring och vars generaldirektör därför sparkats, på goda skäl.

Alla ska kunna lika lite - rädsla för utbildning styr BUN-ordf

Höstterminen 2012 inleds försöksverksamhet med spetsutbildningar i grundskolan.
I Piteå har en högstadieskola tagit ett utmärkt initiativ för att förbättra utbildningen, och att inte bromsa elever! Det gäller engelska och matematik.

Vi har ju sett hur svenska elever sackat efter jämfört med i andra länder. Detta samtidigt som alltfler elever känner att de hålls tillbaka, bromsas, för att de vill gå snabbare fram. Lärarna vågar, pga regler och den attityd en del skolpolitiker har, inte differentiera utbildningen efter elevernas förmåga. Ingen får vara bättre än någon annan. OK, det gäller inte i idrott, men i kunskapsämnen är det tabu att vara mera än högst genomsnittslig.

Initiativet beskrivs bra i Piteå-Tidningen.

Så långt allt bra. Men tidningen beskrivet också att Barn- och utbildningsnämndens ordfärande Ruth Rahkola (s) reagerat surt. Hon kallar spetsutbildningen för elitklasser, vilket den röda majoriteten i BUN är motståndare till.

"I yttrandet inför nya skollagen var nämnden negativt inställd till spetsutbildningar redan i grundskolan. Vi anser att det skapar en segregation mellan elever, säger Rahkola."

Detta är en typiskt konservativ 60-talsinställning som fortlever än idag hos en del sossar (och vänsterpartister). De hyllar den gamla flumskolan, där ingen skulle få lära sig mera än någon annan. Att den långsammaste styrde takten. I deras ögon betyder jämlikhet att stanna upp, att inte släppa fram elevernas nyfikenhet och kunskapstörst. För då kan det uppstå "segregation".

Jag vill nog påstå att då uppstår i stället stagnation. Piteås s-ordf i BUN verkar styras av en rädsla för kunskap.

Självfallet ska alla hjälpas fram efter vars och ens förutsättningar. Men det ska gälla alla. Även de som mera läsbegåvade. Det är inte bara idrottinriktade som ska få utvecklas för att bli bättre.

Spetsutbildningen ska inte på något sätt sänka utbildningstakten för någon. Ingen får sämre eller långsammare utbildning än tidigare. Men man släpper bromsen för de som vill framåt. Vad är det för fel i det?

Vad är en arbetare?

Läste ett ledarstick i PT med rubriken Vem är arbetare. Intressant, och började fundera enl följande.

För PT är "arbetare" i grunden ett positivt begrepp, knutet till tidningens politiska etikett (s). Men om man definierar en arbetare som varande den som arbetar, då blir det svårt. Tjänstemän arbetar. Företagare, hantverkare, frilansare arbetar, men betecknar sig inte som arbetare.

Än värre blir det om man köper den gamla klassindelningen; arbetarklass, medelklass, överklass. Den betydde att arbetare dels hade ingen eller ringa utbildning, dels hade låg lön och var anställd. Och medelklass ansågs (anses än idag av vissa) som lite "finare" i betydelsen bättre utbildad, men framför allt som bättre avlönad och ofta dessutom egna (små-)företagare eller som statliga tjänstemän med status.

Idag däremot. Arbetarklass innebär inte alltid att man har arbete. Men detsamma gäller de som betecknas som medelklass. Medelklass kan både innebära arbetslöshet och dåligt betalda jobb. En gruvarbetare, byggjobbare eller renhållningsarbetare har ofta(st) klart högre lön än en lärare, trots den senares långa akademiska utbildning, med stora studieskulder som följd. Akademiska "medleklassutbildningar" leder varken självklart till arbete eller högre lön - om man får en anställning. Småföretagare och egna yrkesutövare har ofta längre arbetstid och lägre lön än anställda "arbetare".

Mängder av de som idag arbetar inom den växande servicesektorn har relativt låga inkomster samtidigt som de kan ha hyfsat lång utbildning. De arbetar, men betraktar sig inte som arbetare.
Många arbetare inom den traditionella industrisektorna har ytterst bra betalt, men anser sig som underbetalda knegare eftersom de gärna vill tro att "medelklassjobbare" inom skolan eller med andra akademiska utbildningar har bättre betalt...

Samtidigt sneglar alla på de som sitter på den verkliga gräddhyllan, börs-VD:ar med sina miljonlöner, bonusar och feta pensioner, kändisar och heltidspolitiker.
(Apropå de senare. Läste att för några decennier sedan hade en adjunkt och en riksdagsman samma lön. Idag är riksdagsmannalönen dubbelt så hög som adjunktens... Alltså, läraren har halkat efter ordentligt, medan heltidspolitikern seglat upp rejält!)

Summa. Vad är en arbetare? Ser vi det som ett positivt begrepp idag? Är inte en anställd arbetare oftast medelklass idag? Och vem är "arbetarklass" - är det inte de långtidsarbetslösa eller lågbetalda som tidigare ansågs (eller ansåg sig själva) som medelklass?

Betr renhållningsarbete, att sprida information eller vara megafon

Måste erkänna att en del debatter blir väldigt tröttsamma när positionerna är låsta. Nu tänker jag just nu mest på vad som kan hända på Facebook. (Jo, debatten med kvarvarande högerliberaler inom fp, den leder ingenstans, fp´s framtid känns helt ointressant med nuvarande företrädare.) Därför över till några intressanta texter jag vill rekommendera. Om viktigare saker.

Anledningen till detta är att jag anser det viktigare att sprida information, och då inte minst att informera om att information är viktigt för frihet och demokrati. Jämför gärna en tidigare text, med utgångspunkt i fredspristagarens resonemang. I anknytning till det vill jag även nämna några texter, i DN faktiskt, på temat Wikileaks och yttrandefrihet, och om lusten att skjuta på budbäraren när obehagliga sanningar kommer fram.

Bloggen Sagor från livbåten har en rasande bra text om att kampen om Wikileaks är kampen om vår demokrati. Dvs om vår frihet. Ett litet, kort citat, men läs hela texten.
"Våra makthavare beter sig alltmer som medeltida furstar, vars stolthet, dignitet och tadel inte får ifrågasättas. Deras hemligheter får inte brytas, oavsett om det rör sig om personliga saker eller om saker som har långt mer med deras verkanden än deras personliga integritet att göra. Vi som folk får inte ha hemligheter, vara anonyma eller kommunicera utan inblandning, medan makthavarna i sin tur inte får granskas. Det är upp och nervända världen, där hemligheter kallas transparens och övervakning kallas personlig integritet."

Dessa dagens medeltida furstar har tyvärr mängder av underdåniga megafoner både bland säljvilliga företagare och hos de media som borde se som sin uppgift att granska furstarna.

Dock finns det smärre tecken, röster som vågar stå upp för det fria ordet och för det renhållningsarbete som Wikileaks faktiskt utför. Här två exempel från min lokaltidning, Piteå-Tidningen.

PT:s politiske chefredaktör Bengt-Urban Fransson skriver under rubriken "Funderingar kring om öppenhet kan skada" att: "Min slutsats blir i varje fall den att den öppenhet som Wikileaks har varit med om att bidra till är av godo för samhällsutvecklingen. Makthavare runt om i världen har blivit påminda om att allt vad man gör och säger en dag kan komma ut. Det kommer att bidra till ett större ansvarstagande i framtiden. Det är jag övertygad om. Och det är minsann inte fy skam det. Då har vi kommit en bra bit på väg mot ett bättre samhälle."

Den "vanlige" journalisten Torbjörn Carlsson har en krönika, också den idag, där han inte skräder orden. Rubrik, "Wikileaks viktiga renhållningsarbete". Några citat:
"Alla som i grunden är motståndare till Wikileaks avslöjanden är också motståndare till demokratin. Att ta fram trollen i ljuset och avslöja maktmissbruk, mygel, korruption och rena brott är ett viktigt renhållningsarbete som måste göras.
Det kan vara en Watergateskandal, det kan vara Boforsmutor eller vidrigheter i Abu Ghraibfängelset i Irak. I det lilla kan det vara märkliga förturer i bostadskön som sker i det fördolda eller myglande politiker som skor sig på det allmänna."
"Wikileaks stora avslöjanden kom i den förra vändan när ett antal allvarliga krigsbrott i Irak och Afghanistan blev kända. Märkligt nog blev genomslaget inte särskilt stort då och så vitt förstått passerade det tämligen obemärkt i USA.
Nu lär Wikileaks sitta inne med mycket ännu opublicerat material och det är möjligen därför som det darras i maktens korridorer. Den ständigt ljugande tv-kanalen Fox News spar inte på krutet. Den obehaglige Bill O´Reilly anser att Julian Assenge bör avrättas och Sarah Palin jämför honom med Usama Bin Ladin."

Torbjörn Carlsson påpekar också att man inte ska blanda ihop Julian Assange och Wikileaks, det viktiga är den insyn i maktens korridorer som vi kan få genom Wikileaks (och liknande journalistik).
"Wikileaks är en viktig aktör och väktare i en tid då makthavarna i allt större utsträckning skapar lagar i syfte att strypa informationen, övervaka medborgarna och urholka demokratin."

Läs dessa texter, de framför bra hur jag ser på detta. Alternativ rubrik till denna text kunde vara: Sanningen oroar makten.

Var valet en framgång eller förlust för liberalismen? (Uppdat.)

I min lokaltidning, Piteå-Tidningen (PT) infördes idag en debattartikel av Jens Sundström, fp-bas i länet, som beskrev valet som en liberal framgång.
Jag kunde inte avhålla mig från att polemisera emot detta i ett svar, som jag hoppas få infört.
För er kännedom så publicerar jag mitt manus även här. Trogna läsare av denna blogg känner möjligen igen en del av mina tankegångar... Såhär lyder min artikel.

Valresultatet var en förlust för liberalismen!
Jag blir ytterligt förvånad när Jens Sundström (fp) beskriver valet som en seger för liberalismen (PT 2 nov). För det första, alliansen är inte en liberal allians. För det andra, om Jens anser att folkpartiet är liberalt, så gjorde fp nu ett än sämre resultat än i bottenvalet 2006.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det blev de genuint liberala värdena som förlorade.
Liberalismen finns nog i svenska folket, som framgår av DN-artikeln som Jens hänvisar till. Problemet är att de inte hittar ett liberalt parti. Då ska vi komma ihåg att för de svenskar som har någon bild av liberalismen så är det den socialliberalism som fp stått för under i vart fall den senare hälften av 1900-talet och till senaste sekelskiftet. Enstaka liberaler finns i fp, främst på lokalplanet, liksom de funnits i andra partier. Men inget klart socialliberalt parti längre.

Man kan kanske glädjas åt att mp innehåller vissa strimmor av grön socialliberalism, men är som helhet inte liberalt.
Fp straffades för sina avsteg från socialliberalismen och för sitt stöd till FRA och ökad övervakning, för sin medverkan till brutala försämringar av sjukförsäkringen, batongfasoner och det som uppfattades som en flört med sd-väljare. Ett fp som stödparti åt moderaterna är inte lockande för liberala väljare. Att säga nej till kommunism är OK, men fp förmådde inte visa på ett trovärdigt sätt hur man ska behandla de högerextrema sd.

”Nya” moderaternas nyliberala fernissa har försvunnit och ersatts av konservatism i populistisk tappning. Det lockade väljare, som är emot socialdemokraterna, men i övrigt inte är speciellt ideologiskt förankrade. Anders Borgs goda kamerala handlag belönades, men många blundade uppenbarligen för prioriteringarna som legat i detta. Jag undrar hur länge de moderater som har liberala värderingar kan stå ut med nya moderaternas konservatism? Jag menar att Reinfeldt står för en socialkonservativ linje, men ju längre tiden går, ju mer försvinner det som berättigar till prefixet "social-".

Att Reinfeldts moderater lyckats framställa sig som ”arbetarvänliga” är en bedrift, eftersom de har den syn som den gamle brukspatronen hade. Han som inte ville att hans arbetare skulle svälta ihjäl, men bara så länge de gjorde som han ville. Det är en attityd som länge även varit socialdemokratins. Ett överhetsperspektiv. Den som ser detta som liberalism har nog inte insett skillnaden mellan konservatism och liberalism.

Centerns liberalism har också flagnat av helt, vilket straffade sig. Att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt om FRA-lagen mm skrämde bort deras nyförvärvade liberala väljare. Dessutom blev givetvis de gamla kärnkraftsmotståndarna i centern besvikna av energikompromissen i regeringen. Man kan undra vilka som blev kvar!

Kd tog hem hyfsat många värdekonservativa, vilket inte heller är liberalt precis. Vart kd nu ska gå känns inte avgjort. Är det de gamla kristna värdena eller en mera utslätad värdekonservativ grund. De kompromisser som kd fått göra har inte precis liberal prägel.

Den förnyelse i liberal riktning som skulle behövts för att rädda socialdemokratin kom av sig genom samarbetet med Ohlys parti. Piratpartiet hade liberala profilfrågor som integritet och rättssäkerhet men förmådde inte ge bredd åt programmet – och nonchalerades helt i mediadebatten, som i st gav sverigedemokraterna utrymme.

Nej, jag har svårt att se någon liberal framgång i detta val. I stället gick det stora konservativa partiet gått framåt på småpartiernas bekostnad, sverigedemokraterna kom in och socialdemokraternas förnyelse avstannade.

Ska liberalismen få väljarframgångar i nivå med hur många som anser sig vara liberala, då måste vi få åtminstone ett klart och konsekvent socialliberat parti. Inte ett eller flera lydpartier till moderaterna eller folk som hyllar batonger och övervakning.

Uppdatering. Ovanstående debattartikel publicerades i PT den 5 nov. Utan strykningar.

Finns det likheter i liberalismens och socialdemokratins kris? Om medelklass och politik.

Många bedömare menar att riksdagspartierna idag trängs i "mitten". I viss mening håller jag med. I vart fall sakligt ligger partierna ofta väldigt nära varandra. I valtider så görs samtidigt försök att betona skillnaderna i politiken, oftast genom försök att ange olika tonläge, olika synsätt. Det intressanta är då varför samma sökande efter "mitten" ger så olika resultat för partierna!

Kan det vara så att man förväxlar vad som är politik och vad som är ekonomisk-sociologisk medelklass? Och tror att båda är "mitten". Att man tror att ideologi och ekonomi är sak. Söker man sitt väljarunderlag i en opreciserad medelklass, så fastnar man i portmonnäfrågor. Allt handlar om pengar och ekonomi.

Jag har på senare tid främst intresserat mig för tre partier i mina kommentarer, s, fp och sd. Jag tror att jag kan bortse från sd i detta sammanhang. De söker knappast "mitten", i vart fall inte i ideologiskt avseende.

Däremot så vill jag påstå att både socialdemokratin och fp befinner sig i kris. S har gjort jätteförluster av väljare i två val och internt strider olika falanger om makten med otydliga kompromisser som följd. Fp har också tappat väljare i flera val, och framför allt har partiet tappat sin socialliberala grund, sina främsta ideologiskt medvetna företrädare och har en krympande medlemskår där missnöjet gror emot den nuvarande högervridningen av partiet. Därmed befinner sig även socialliberalismen i en akut kris. Vilket, som bekant, lett till att hemlösa socialliberaler letar en (ny?) hemvist (liberaldemokraterna?). I någon mån finns samma problem för centerns mera liberala sympatisörer.

Politik handlar om mera än pengar. Politik handlar om ideologisk inriktning, där synen på ekonomi visserligen är en betydelsefull bit, men sannerligen inte allt! Och, kan det vara så att "medelklassen" har bredare intresse än bara pengar? Och att där finns olika uppfattningar om hur ekonomisk politik ska hanteras!

Min slutsats blir att om partier i kris ska återfinna sina själar, hitta sin väg, då måste de definiera sig själva. Sluta att positionera sig i förhållande till varandra och att söka en "mitt" som de inte definierar, och som inte låter sig definieras så lätt.

Socialdemokratiska Piteå-Tidningen är inne på liknande tankegångar i dagens ledare, under rubriken "Socialdemokraterna måste hitta sitt jag". Ledarskribenten Bengt-Urban Fransson kopplar sitt resonemang till hur den tyska socialdemokratin gjort en ordentlig analys efter sitt förlustval ifjol. En analys som uppenbarligen inte svensk men däremot norsk socialdemokrati dragit lärdomar av.

Jag citerar: "Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller i anslutning till andra partier. Den definierar sig själv." Så inledde Sigmar Gabriel sitt i dag smått legendariska tal till den tyska partikongressen efter valförlusten 2009. Här slår han fast en mycket viktig utgångspunkt. Ett parti måste definiera sig själv och sin egen politik, inte i opposition eller i relation till något annat parti.'
---
Sigmar Gabriel sa: "Jag tror det har att göra med ett stort missförstånd kring vad som egentligen är den politiska mitten i Tyskland. Sedan knappt 20 år går ett nytt spöke genom Europa: den politiska mittens spöke, eller snarare: den Nya mitten. Alla pratar om den, alla klagar på den. Alla menar sig känna till den, utan att egentligen kunna förklara vem eller vad denna mitt är eller vad den står för politiskt."
Gabriel kommer slutligen till den slutsatsen att socialdemokratins misslyckande ligger i jakten på att hitta den politiska mittfåran i stället för att skapa en politisk mitt i socialdemokratsk anda, genom att arbeta med samhällets problemformuleringar och formandet av de socialdemokratiska svaren på dessa nutida problem. Gabriel formulerade detta så här: "Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta."

Alltså. Socialdemokration ska inte söka sig till "mitten". Den ska erövra den genom att övertyga om att dess politik, dess ideologiska anslag, också är "mitten".

Att forma idéer, att hitta sin väg, att formulera sin idéologi. Att övertyga. Inte att - i strävan efter makten - leta reda på något som man tror är Medelsvenssons önskmål betr plånboken.

Då måste man förstås först och främst hitta, eller återfinna, en ideologi som man tror på och kan tillämpa i praktisk politik.
Det gäller både socialdemokratin och de krafter som vill ett socialliberalt samhälle.
Och kanske än fler.

Gammelmedia kollar inte som myndigheterna

Fick i morse nys om MediaCreeper, som ska kolla upp vilka av traditionella media, papperspress, radio, teve, som kollar upp oss bloggare. Dvs i vilken mån de är intresserade av vad som sker utom deras egen "gammelmediavärld".

Jag måste medge att det inte verkar så intensivt detta intresse. När jag testade nyss fann jag att två media "fastnat" i detta garn: Piteå-Tidningen och Expressen. Har alla andra gammelmedia söndagsledigt?

Kontrasten är stor till våra myndigheters intresse av bloggvärlden.....