Vilken värld vill Du ha? Om den nakna terrorn och hoten emot rättssäkerhet och demokrati

Det som byggts upp med tålamod kan raseras på ögonblick.
  Så lyder rubriken till en DN-artikel, av Ola Larsmo,  jag vill "rädda". 

PUBLICERAD i DN  2016-12-03

Under de senaste månadernas politiska tumult har några klassiska strofer av William Butler Yeats fått ny och dramatisk aktualitet. Ola Larsmo återvänder till en profetisk dikt.

Things fall apart, the center cannot hold” – det är nog de mest kända versraderna i hela William Butler Yeats författarskap. Det senaste året har de med ens blivit den mest citerade diktstrofen på sociala medier. En dikt från 1919 används överallt som samtidskommentar. I en artikel i Wall Street Journal (23/8) räknar Ed Ballard med hjälp av databasen Factiva ut att citat ur dikten nått verkliga spikar i alla slags medier under 2016; i samband med terrorattackerna i Paris och Bryssel, men också efter Brexit-resultatet. Och återigen dagarna efter Trumps valseger. Inte minst raderna ”de bästa saknar övertygelse” återkommer som en refräng. Dikten tycks ha blivit en fixeringsbild för ett internationellt stämningsläge.

Det är ju inte svårt att förstå varför. De som använder strofen ”Things fall apart, the center cannot hold” syftar oftast på sönderfallet av demokratiska institutioner som det tagit decennier eller ett århundrade att bygga upp, och vi ska återkomma till det. Men det finns också anledning att påminna sig hur Yeats själv tänkte.

”Auld Willie” var vid den tid han skrev ”Återkomsten” djupt inne i en ockult, teosofisk världsbild där man lekte med tankar på alltings upprepning och tyckte sig se hur dunkla, andliga krafter styrde världen. Trots sin närhet till radikala nationalistiska kretsar på Irland betraktades Yeats av dem på grund av sin flummighet som politisk idiot – vilket inte hindrar att han formulerade några av de starkaste lyriska kommentarerna till frigörelsen från Storbritannien, som i ”Easter 1916”, efter påskupproret, med raderna om att ”A terrible beauty is born”.

”Återkomsten” är skriven 1919 under det irländska terrorkriget mot kolonialmakten. Den nya fristaten Irland kommer inom några år i sin tur att rämna i ett inbördeskrig vars följder först nu kanske håller på att läka ut (om inte Brexit ställer saker på ända). Irlands frigörelse från Storbritannien blev samtidigt ett första steg i koloniernas stegvisa väg mot självständighet – vilket också är en sida av att ”the center cannot hold”. Yeats värld präglades av ett sönderfall av gamla ordningar, men också av ett hopp om en ny frihetlig demokrati på väg att ta form – som motsatsen till den auktoritära nationalism som blev fascismen: två svar på den gamla världens upplösning som vart och ett utesluter varandra. Många saker blir möjliga, auktoritära såväl som frihetliga, våldet såväl som det fredliga samförståndet.

Nej, vi lever inte i en parallell situation till den ockulte Yeats. Inbördeskrigen pågår förvisso i Syrien, Irak, Afghani­stan – och påverkar hela världsordningen. Men den som i dag läser dikten och känner en kall kåre av igenkännande längs ryggraden tänker på andra centrum som brister: demokratiska institutioner som mödosamt snickrats ihop och som i dag ifrågasätts då ett mycket stort antal väljare, med rätta eller felaktigt, menar att de inte längre levererar välstånd och grundläggande trygghet. EU brast under flyktingvågen; alla länder ville ha medlemskapets fördelar, men helst inget annat. FN, som bedriver ett fullständigt nödvändigt underhållsarbete världen över, utan vilket hundra­tusentals människor skulle gå under, tappar i förtroende och skakas av trovärdighetskriser. Och så vidare in i de nationella parlamenten. Vem levererar stabilitet?

Utvecklingen öppnar i dag dörren för samma slags höger­populister och öppna fascister som decennierna efter första världskriget utnyttjade nyfattigdom och rädsla för att bekämpa den demokrati som då trots allt segrade i länder som USA och Sverige – och förlorade i Spanien, Tyskland och Italien. Men de som i dag läser Yeats med oro ser sig om utan att finna någon Franklin D Roosevelt, Aristide Briand eller Per Albin Hansson – och ser en brist på övertygelse och trovärdighet hos de politiska rörelser de representerade och som tydligt och trovärdigt stakade ut en demokratisk väg till stabilitet för folkflertalet. Rädslan är det största hotet, som Roosevelt sade, och många människor tycker sig i dag ha anledning att vara rädda och känner sig avskurna från det framsteg och löfte om ett friare, tryggare liv som en gång var demokratins levande löfte. ”De bästa saknar all övertygelse/de sämsta fylls av intensiv passion.”

Det är också alltför lätt att låta sig förföras av Yeats dikt. Ingenting upprepar sig. Men det som tålmodigt byggts upp raseras mycket lätt.

Åren efter andra världskriget var tiden efter Förintelsen och Stalingrad, efter folkmorden och slakten på slagfälten. I en lucka i tiden mellan Nürnbergrättegångarna och den kommunistiska Pragkuppen 1948 (då kalla kriget var en realitet) skymtade tanken på en värld byggd på internationella principer om rättvisa. I Paris snickrade det rebootade FN på en deklaration om mänskliga rättigheter. Samma FN antog en deklaration om folkmord som ett brott. Ett arbete som Elisabeth Åsbrink skildrat i boken ”1947”.

Något liknande skedde också under åren 1989–2001, mellan murens fall och 11 september. En lucka uppstod där ett internationellt regelverk skymtade som en möjlighet, en idé om konkret rättvisa – som tog form i Krigsförbrytar­tribunalen, Sanningskommissionen i Johannesburg eller de internationella tribunalerna i Rwanda. Rättvisan som praktisk möjlighet – eller var det egentligen, med Yeats ord, bara ”oskuldens ceremonier”?

11 september och det efterföljande ”kriget mot terrorismen” ändrade allt detta. Det går inte att bortse från följderna av att demokratiska stater upphävde internationella juridiska regelverk, och följderna i Guantánamo eller på landningsbanan i Bromma. Genèvekonventionen ifrågasattes öppet. (Och terrorismen då? Varför nämner du inte terrorismen, pk-jävel? Därför att den moderna demokratins redskap från början smiddes för att besegra den nakna terrorn, utan att man skulle bli en spegelbild av sin fiende. Terrorismens syfte är att underminera rättsstaten och den lyckas alltför ofta.)

De flesta kan nog, utan att förfalla till förenklingar, se sambandet mellan den på falska grunder orkestrerade invasionen av Irak och dagens politiska moras. Och allt färre statsöverhuvuden, från Putin till Erdogan, tycker sig längre behöva bry sig om så kallade internationella principer och överenskommelser. Och vilken ”best som släpar sig mot Betlehem för att födas” vet alla som vågar tänka så långt.
Nästa ”centrum” som riskerar att brista är den sedan 1948 etablerade tanken på övergripande rättigheter: de principer som länkar samman världen till ett samhälle. Vid det sam­europeiska ultranationalistmötet på Grand Hôtel, arrangerat av Sverigedemokraterna, formulerades en tanke vi snart får höra igen – en tanke central för den svarta international som vuxit fram. ”Mänskliga rättigheter” är i själva verket ett hot mot ”medborgerliga rättigheter”. De idéer som värkte fram i Paris 1947–48, i ett långsamt samtal över kulturgränser om en gemensam värdegrund för ett internationellt samfund, är vad svarthögern nu urskilt som måltavla. Tror du på gemensamma idéer om människovärde förnekar du samtidigt fattigpensionärens rättigheter här och nu. Så formuleras argumentet redan på de vanliga webbsajterna.

Det är nog ingen slump att angreppet riktar sig mot just dessa idéer om gemensamma demokratiska värden som förenar oss alla. De var kärnan i den vision som Franklin D Roosevelt höll upp för det samhällsbygge som höll fascismen borta från USA – och som påverkade även svenska socialdemokrater och socialliberaler mer än vi förstår. I sitt ”State of the union”-tal 1941 slog han fast de ”fyra friheter” ”människor överallt, i hela världen” skulle erkännas efter andra världskriget: mötes- och yttrandefrihet, religions­frihet, frihet från svält – och frihet från rädsla. Det sista kan lika gärna översättas som det ofta förlöjligade begreppet ”trygghet”. Det var tankar som fann sin väg in i arbetet med FN:s deklaration. Därför att detta är vad människor behöver. Vi kommer att vända oss till dem som vi tror kan leverera det. I allra värsta fall till dem som vill motsatsen och har just skräcken och lögnen som sin politiska livsluft.

Men man måste lyfta blicken från Yeats hypnotiska dikt och påminna sig att vi inte lever i hans eviga upprepning. Världen blir vad vi gör den till, inte som andeväsen ordnar den. Och sluta vara så förbannat rädd. Vilken värld vill du ha? En med eller utan mänskliga rättigheter? Inget är förutbestämt. Tänker du låta den där besten komma fram till Betlehem?

Ola Larsmo är författare, ordförande i Svenska PEN och medarbetare i DN. Hans senaste roman är ”Swede Hollow” (Albert Bonniers förlag).
---
Klickar ni på länken i rubriken i denna text så får ni (kanske, om den ligger kvar,) även den dikt av William Butler Yeats som inleder Larsmos artikel.

Är folkmordet oundvikligt? Ska ISIS ta över "halva världen"?

Är demokratin försvarslös?

Jag är en nyfiken man, försöker följa med, se och höra vad som händer i världen, i politiken etc. Ändå känner jag att den akuta situationen i norra Irak där *Islamiska Staten (IS eller ISIS) närapå tagit mig på sängen. Visst har jag märkt vissa smärre tecken i nyhetsfloden som varnat något år, men inte speciellt kraftfullt. Sedan några månader har det dock plötsligt blivit akut, ISIS har skrämt den Irakiska armén på flykt och snabbt tagit över stora delar av norra Irak (inkl stora oljetillgångar). Men så verkade det rätt tyst några veckor.
Eller var det den tryckande sommarvärmen och semesterlättja som gjorde att jag blundade med öronen ett tag?  Den svenska valrörelsen märkte ju inte heller...

Frånsett några få verkliga experter tycks dock de flesta, även engagerade, ha fungerat som jag gjort. Men nu vaknar och varnar alltfler.
 ISIS  är uppenbarligen en domedagssekt, som kidnappat och utnyttjar den mest extrema (och knappast mest idétrogna) islamismen i politiskt syfte. En maktsträvan av rent perverst slag. Som lockar unga och våldsbenägna fanatiker. ISIS verkar rekrytera unga fanatiker även från Sverige. De verkar vara 200% emot allt vad demokrati och mänskliga rättigheter oc h humanism är, en strävan till den mörkaste medeltid. Och de har enorma ekonomiska resurser. 
De visar öppet vad de vill, visar en råhet, som skrämmer och förfärar. Demokratiska, anständiga krafter har inte mycket att sätta emot.  Detta är terrorism i sin värsta form. En terrorism som faktiskt hotar hela stater, ja på sikt många stater, på ett sätt som inte erfarit tidigare, då den faktiskt "bara" drabbat enskilda människor, om än det i vissa fall varit hundratals personer eller fler (som Sept 11).  I första hand är det nu (norra) Irak som ISIS tagit över, men våld. Men

ISIS vill begå folkmord. Inte ens nazisterna var så öppna med det i sin polemik. Och inte andra, nutida terroristorganisatörer heller, inte Al-Quaida, inte Usama Bin Laden etc, Inte ens talibanerna i Afghanistan. De har visserligen inte tvekan för mord, dödande och förtryck av olilktänkande, och återgång till medeltiden. Men motiverat det med "befrielse". Här är det mycket klart uttalat. ISIS ska hota och mörda sig till ett välde som går från hela mellanöstern, större delen av Afrika och hela östra sydeuropa plus Spanien. Och det är inte ens ett långsiktigt mål, det ska ske inom några år. Genom att döda de som ställer upp på ISIS "ideologi", genom mord, hot, förföljelse. ISIS verka har enorma ekonomiska tillgångar, en välsmord propagandaapparat (vilken, som sagt,  inte hymlar med vad de vill) och stark militär styrka - om än det är osäkert hur stor den är. 

Låt mig ge några länkar som analyserat och utrett det hela. Dels Cornucopia, dels Magnus Ernström på bloggen Morgonsur. 
Läs dem. De senaste dagarna har också SVT och SR gett en del skrämmande rapporter, inte minst om hur folk flyr i skräck från de områden som ISIS behärskar, hur de inte går att hjälpa etc. 

Det farliga är ju inte islam i sig. De flesta muslimer är inte extrema, vilket t ex SD vill få oss att tro. Nej, men här är det politiserande extremister som vantolkar islam och övertygar sina anhängare att världen ska erövras för att föras tillbaka till medeltiden, utan minsta gnutta demokrati, ingen humanism, inget människovärde, kvinnoförtryck och våld.  Detta är budskapet, och med våld och terror och dödande så vinner de både mark och inflytande. Det sägs att hot även uttalats emot Sverige. 

Måtte nu folk vakna. Att varna för terrorism är inte att vara rasist. SD´s agerande stöder de facto det som ISIS står för. Läs Cornucopia bl a om detta.  De som känner till mina åsikter vet att jag inte är varken rasist eller emot muslimer. Men jag vill värna demokratin och stoppa terrorismen. 

"IS tajming i att utropa kalifatet är perfekt; med situationen i Syrien som lackmustest för att västvärlden nu slutligen mattats ut säkerhetspolitiskt. Efter att sedan 1991 ha drivit dyrköpta insatser i  Irak, Afghanistan och Libyen hänger väst på repen och tvingas backa ur större internationella åtaganden för att istället koncentrera sig på ekonomin på hemmaplan. Det finns varken finansiering eller politisk kraft att uppbåda för att enas om den gigantiska militära insats som skulle krävas för att ge IS riktig huvudvärk.

I det läget kliver IS fram ur det fördolda och bildar ett slags surrealistisk stat, som i sig utgör ett unikt fenomen; man har skapat den – mig veterligen – första statsbildning i modern tid som officiellt gjort gränslös ondska till statsbärande doktrin.

IS driver en kompromisslöst brutal linje som gör dem osårbara för alla sanktionsmedel ur den globala storpolitiska portföljen: De är ointresserade av handelshinder, bojkotter eller ekonomiska sanktioner, eftersom de överhuvudtaget inte är intresserade av pengar. Och de struntar frankt i om hela världen får veta att de bedriver folkmord, eftersom de själva stolt marknadsför sådana som en självklar grund i statens åligganden. IS-anhängare poserar glatt med namn och bild offentligt i sammanhang den mest störde massmördare annars skulle göra allt för att förneka att han ens befunnit sig i."  Bl a om detta skriver Magnus Ernström. 

Jag kan inte begripa annat är nu måste i första hand, i humanismens namn,  folkmordet i norra Irak stoppas.  Och kurderna måste få hjälp att försvara sig.  Inte med prat, utan med konkreta åtgärder. 

Sedan måste IS(IS) som sådant tillintetgöras.  Demokratin måste försvaras. 

Obamas dilemma, bomba eller överge lidande människor

Att ingripandet i Irak delvis byggde på felaktig information är nog de flesta överens om. Hur det blir med ett ev ingripande emot mördarregimen i Syrien vet vi inte i skrivande stund, varken om, eller bevisens värde betr förekomsten av kemiska stridsmedel. Men håll med om att det är ett stort dilemma hur en demokratiskt sinnad omvärld ska kunna arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i så extremt hårda diktaturer som Irak och LIbyen var, och som Syrien och NordKorea är. 
Det går inte att bomba fram demokrati. MEN, möjligen går det att få bort en brutal och hänsynslös diktatur. Och om en oppositions lyckas göra sig hörd så vill den ju ha hjälp utifrån emot diktaturen. Till pris av även mer el mindre oskyldiga drabbas, dock. Vilka även skulle ha drabbats av regimen om den fått fortsätta. Men ett jätteproblem är att vi aldrig (nästan aldrig) kan vara säkra på om det som kommer efter tyrannen blir demokratiskt. Det är som att välja mellan pest och kolera.

Jag förstår Obamas tvekan att ingripa i Syrien. Han vill ju hjälpa de demokratiska krafterna och stoppa Assads blodbad på det egna folket. Men han har inte precis ett entusiastiskt folk bakom sig. USA:s folk har aldrig varit så pigga på att hjälpa andra folk.. Och de presidenter som till slut mer el mindre mot sin vilja tvingats ingripa har sällan mötts av tacksamhet varken från det egna folket eller de hjälpta. Var vore världen idag om inte USA hjälpt Europas demokratiska länder både i WW1 och WW2? 

En annan sak är att USA(s styrande) gjort "ett och annat" mindre genomtänkt ingripande under senare decennier också. Men - vem annan skulle ha gjort det? För människor och länder som lider under förtryck ropar efter hjälp?

Att Putins Ryssland per automatik ställer sig på förtryckarnas sida på samma sätt som Sovjetunionen gjorde, det är ju ett starkt bevis för att Putins Ryssland inte är en demokrati annat är till namnet. Hur ska Ryssland komma på rätt spår igen (det var ju på gång ändå)? Går det med icke-våld? 

Jag skulle gärna vilja tro att icke-våld alltid vore en framkomlig väg. Men det är en väg som nog förutsätter en hel del lidande ändå hos folket och att regimerna är någorlunda "demokratiska" och/eller lyhörda för världsopinionens tryck. Vilket ju inte hårda diktaturer brukar vara. 

Nej, det är ingen trevlig tid nu

Mycket kallt sedan lång tid. En kyla som kom bortåt två månader tidigare än normalt. "Blidan" med bara ca 5 minusgrader var ett dygn och innebar en massa snö. Så mera kyla, och ännu mera snö. För den som bor i lägenhet märks föga av detta, värmen kommer ändå och fastighetsskötare fixar bort snön. Men så är det detta med att bilen kanske måste skottas fram och att flyg och tåg inte funkar som de ska.

Nej, det är för mycket "julkortssnö" och för sträng kyla för länge för att man ska komma i julstämning när ryggen värken, man är febrig, hostar, näsan rinner och man gruvar sig för kommande el-räkningar, några tusenlappar högre än normalt varje månad.

Och samtidigt så fortsätter verksamheterna kring oss. Val, av ytterst tveksam karaktär, i Vitryssland. En president i Elefenbenskusten som vägrar avgå trots valförlust. En svensk regering som trilskas över en votering i riksdagan och stänger ambassader i stället för att göra sig av med en del av den övergödda skara "politiskt sakkunniga" som omger ministrarna. Etcetera. Sverige utvisar kristna irakier tillbaka till Irak och förföljelse. Myndigheter som söker komma ifrån fortsatta Wikileaks-läckor. Mer eller mindre, mest mindre, motiverat. Ett sosseparti i våndor. Tjuvar som kollar på Facebook om folk reser bort och lämnar fältet fritt för dem. Mordförsök på en politiker i Umeå. Läkarna godkänns inte som läkare, av Fk.
Det saknas verkligen inte händelser att kommentera. Men inspirationen infinner sig inte.

Avslutningsvis noterar jag bara att polisens arbetsmetoder, dvs polismetodutredningen, verkar ha kommit ytterligare steg på väg till förverkligande. Jag har inte orkat tränga mig in i det hela, men tycker mig ha förstått att polisen ska få ännu mera av befogenheter för att t ex infiltrera, ja t o m själv i någon mån få begå brott. Samt ett och annat som verkar högst tvivelaktigt. I vart fall för den som anser rättssäkerhet och integritet som viktiga ting.

Nej, det är ingen trevlig tid nu.

PS. Och så är det årets kortaste dag idag den 22 dec också. Dvs mörkaste.

Tvingande frivillighet

Tobias Billström och MIV har en tid närmast skrutit över att de fått asylsökande irakier att frivilligt återvända till Irak.
Det låter ju bra. Lät bra.
Men nu visar det sig att denna frivillighet har varit ytterst påtvingad. Om de inte "frivilligt" låter sig skickas till norra Irak, så tvingas de att bli dumpade i Bagdad. Och inte minst för kristna irakier, som ju förföljs i Irak, är det livsfarligt.

Så då tar de skeden i vacker hand, åker till norra Irak, som inte heller är riskfritt, och snarast möjligt så reser de till Canada eller något annat mera humant inriktat land utanför EU, och söker asyl undan förföljelsen i Irak.

Även Arvid Falk skriver om detta.

Svensk flyktingpolitik är märklig och inhuman.