Wikileaks, vad säger man? Uppdat.

Att Wikileaks "släppt" oerhörda mängder av dokument betr främst USA:s (men även andras) diplomatiska spel, det har dominerat nyhetsflödet de senaste dagarna.

Att Wikileaks inte är någon favorit hos makthavare världen runt, det är ingen nyhet. Makten vill inte granskas. Inte ens i demokratier. Ändå känns det i princip mycket bra med största möjliga offentlighet och insyn i hur makten fungerar.

Tidigare har vi, genom Wikileaks, fått veta hur tveksamt (lindrigt uttryckt) som bankväsendet agerat när det gäller att tvätta svarta pengar. Vi har fått insyn i hur Guantanamo-fångarna behandlas och hur omfattande USA-truppernas dödande av civila i Irak varit. Det gäller alltså tunga fakta i hur det fungerar i demokratier. Vilket Wikileaks angrips för... Att det står illa till i diktaturer, det vet vi ju redan.

Dessa tidigare avslöjanden som bl a delvis innehåller militära "hemligheter" (som i vart fall delvis lär finnas tillgängliga på NATO-sajter) orsakade viss oro hos myndigheterna, men inte alls i den omfattning som maktetablissemanget nu stormar mot de diplomatiska läckorna. Varför?

Jag blir inte speciellt upprörd av den senaste publiceringen. Dels är det egentligen inte så farliga nyheter. Dels knappast så stora heller. Det är en del pikanta detaljer om ledande politiker. So what? Det unika är mängden dokument.

Det märkliga är att det finns så mycket att avslöja. Speciellt som det rimligen måste finnas oerhört mycket mera, som inte avslöjats. Att säkerhetstänkandet vad gäller verkliga hemligheter skulle vara så bristfälligt att de skrivs i klartext och inte alla har ens en hemligstämpel av dignitet, det vägrar jag att tro.

Därför är det oerhört intressant just denna massiva upprördhet hos "Carl Bildtar" världen runt. Att det på så många håll ropas på lagliga åtgärder och censur emot den fria informationen - till och med om dessa förhållandevis triviala fakta.
Att diplomater meddelar hem om iakttagelser (och rent skvaller) det är väl ingen hemlighet? Det vet alla, på alla sidor. Är det något som är känsligt får de väl se till att de hittar säkrare vägar än att använda det öppna internet...

Och har de rent mjöl i påsen, så har de väl inget att frukta. (Det är ju så som makten själv resonerar när de bevakar oss!)

Faran nu på kort sikt är att maktens alla potentater söker begränsa insynen betr sig själva och att övervaka oss medborgare.
Men i längden kommer det aldrig att gå. Inte i demokratiska länder! Demokrati innebär integritet och frihet för medborgarna inklusive ett fritt informationsflöde. Det är makthavarna som ska övervakas och kontrolleras. Så vi kan sparka de som inte sköter sig. Inte tvärtom.

Mitt i denna flod av överhetens fördömanden hittar jag en sansad och upplysande artikel som ger perspektiv. Det är i SvD som Roger Fjellström, docent i filosofi, skriver om hur svenska medier är megafoner för makten, och hur dokumenten faktiskt är granskade innan de publicerats. Till och med av amerikanska UD!

Jag citerar slutklämmen:
"Det är således fem världsledande tidningar och tidskrifter – deras journalister och ansvariga utgivare – som har ansvaret för exakt vad som publiceras, och det i samarbete med ett som det förefaller ansvarsfullt Wikileaks. Även den amerikanska regeringen har del i publiceringsansvaret, som bland annat framgår av Wikileaks brev och dess svar."

Bäva månde bankerna, Wikileaks signalerar ju nu att nästa avslöjanden rör storbankerna. De som ställt till finanskrisen, som nu går som en löpeld även i vissa EU-länder med dåligt skött ekonomi.

Wikileaks lever farligt. Liksom demokratin. Men visst vill vi ha demokrati?

Uppdatering. Läser i DN att Jan Eliasson har en betydligt öppnare attityd till Wikileaks än t ex Carl Bildt och Hillary Clinton. Visserligen ser han risker om förtroliga samtal läcker ut, men i det stora hela är han mera balanserad och betonar att diplomati inte ska bygga på skvaller. Riktigt. Men att de mäktiga inte gillar Wikileaks visar att just nu utsätts Wikileaks för en massiv it-attack, vilket bl a rapporteras av AB. En attack som är betydligt större än någonsin tidigare. Som sagt, det finns de som ser demokratisk insyn som farligt.

Folkmordsfrågan upprör - varför?

Cirka 1915 pågick ett omfattande folkmord i Osmanska riket (vilkets arvtagare Turkiet är idag). Att det var ett folkmord har historiker och folkrättsexperter stor samstämmighet kring. Betr omfattningen råder aningen olika uppfattningar, men inte att det var ett folkmord. Sedan riksdagens beslut onsdag kväll (11 mars) har det rasat en livlig debatt kring detta. Jag har beskrivit och kommenterat detta i flera bloggposter de senaste dagarna.

Jag undrar varför upprördheten i debatten är så stor. Några aspekter har jag berört i tidigare inlägg, detta är några kompletterande frågor och reflexioner.

* Frågan har behandlats flera gånger i riksdagen, varför så stor upprördhet just nu?
* Som oppositionspolitiker var Fredrik Reinfeldt för ett erkännande, varför har han ändrat sig?
Statsminister Reinfeldt har beklagat beslutet nu till Turkiets preminärminister. Varför beklaga ett demokratiskt beslut i Sveriges riksdag? Det ger ju ett intryck av att han dels inte accepterar att riksdagen står över regeringen, dels att han inte anser att folkmordet var ett så allvarligt brott. Han beklagar politisering, men det är ju han (och Bildt) som genom sitt ifrågasättande av historiska fakta som politiserar historien.
* Ett stort antal länder har tidigare, senast USA, erkänt att det skedde ett folkmord, men i Sverige vill inte utrikesministern låta riksdagens beslut påverka hans ställningstagande. I de andra länder där parlamenten uttalat sig så har det lett till att berörd regering följt riksdagens vilja. Elva parlament har uttalat sitt erkännande men bara ett land av dessa har en regering och utrikesminister som vägrar följa beslutet, Sverige genom Carl Bildt.
* Jag har normalt inget till övers för vänsterpartiets Hans Linde, men när han säger att: "Vi politiker ska inte skriva historia, men vi har ett ansvar att förhålla oss till historiska fakta och kalla saker vid dess rätta namn", då har han rätt.
* Man kan, som FarmorGun, ifrågasätta olika politikers bevekelsegrunder för ställningstaganden (i detta fall ifrågasätter hon Mona Sahlins och socialdemokraternas), men det förändrar rimligen ändå inte sakfrågan, att ett folkmord begåtts.
* Att muslimer utsätts för ifrågasättanden och diskriminering i Sverige i vissa avseenden är ett känt faktum. Nu verkar det som att detta tas som ett försvar för att inte påtala när företrädesvis kristna minoriteter utsatts för massmord i ett muslimskt land. Jag kan inte förstå att ett brott ska ses som försvar för ett annat, ej heller att ett brott blir mindre därför att också förövarna (eller deras efterkommande) också utsätts för olika sorters förföljelse någon annan stans och i annan tid.
* Det är svårt att göra rättvisande jämförelser mellan olika sorters förföljelse och diskriminering. Men nog förefaller det mig märkligt jämställa ett folkmord som omfattar flera olika minoriteter till en omfattning av minst en miljon människor upp till två miljoner personer med de oförrätter som de svenska samerna utsatts för. Detta utan att rättfärdiga det som dessa drabbats av.
* Det var så länge sedan... Jaha, blir brottet mindre för det? Ska vi också glömma förintelsen av miljoner judar och romer under nazitiden, det var ju så länge sedan... För att förhindra kommande brott - liksom diskriminering av dagens minoriteter i Turkiet - måste brottet erkännas och helst följas av en försoningsprocess. Utan detta kommer folkmordet att finnas som ett öppet sår, hur mycket det är officiellt förnekas.
* Det var i en etniskt blandad region som massmorden skedde. Så, skulle det rättfärdiga att folkmordet skedde??? Etnisk rensning brukar vi inte se som godtagbart, när det sker eller skett på andra håll.
* Hur dagens politiska etablissemang i Turkiet ser på folkmordet framgår t ex av denna artikel i SvD, länk. " ”I Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över." Den inställningen är illavarslande. Hur ska då en försoning kunna ske?
* Av den anledningen anser jag det helt fel att påstå att ett erkännande skulle förhindra en "pågående försoningsprocess". Att förneka folkmordet tyder snarare på att det inte finns någon försoningsprocess. Förtigande är inte en god grund för försoning, tvärtom. Däremot är förtigandet en enkel "lösning" för inte uppröra hårda nationalister i Turkiet och för att inte kasta grus i förhandlingarna om Turkiet inträde i EU. För mig vore det märkligt att ta in Turkiet i EU, som skall stå för demokrati och mänskliga rättigheter, om inte landet tar itu med mörka skeden i sin historia.
* En del moståndare till beslutet menar att om Sverige uttalar sig om ett folkmord borde Sverige också ta ställning till olika krig, även där Sverige varit inblandat. Det är inte en logik jag köper. Krig mellan nationer är krig. Folkmord är när makten förföljer och mördar folkgrupper.
* Men det pågick krig, invänder då somliga. So what? Att saker pågår parallellt är inget bevis för att inte folkmord pågått. En stor del av Förintelsen skedde samtidigt som andra världskriget pågick, gör det att förintelsen inte var ett folkmord? Ska förintelsen därför inte ha ägt rum?
* Oklokt, menar regeringens företrädare och eftersägare, det stör vårt förhållande till Turkiet. Hm, har vi inget lärt av historien? Ska vi, Sverige, inte säga vår mening om olika former av förföljelse, förtryck, massmord utomlands, av rädsla för att det ska störa de diplomatiska förbindelserna? Skulle vi inget sagt om apartheit, om "diktaturens kreatur" i såväl de kommunistiska diktaturerna som i de fascistiska i Spanien och Portugal?
* Beslutet gynnar bara de extrema nationalisterna. Och sedan när blev det Sveriges uppfattning att vara överslätande och undflyende inför extrema nationalister och deras hot mot mänskliga rättigheter?
* Elisabet Özdalga ifrågasätter i viss mån dokumentationen om folkmordet, vilket få andra gör. Däremot menar hon "att Turkiet ända sedan den moderna republiken bildades 1923 med alla medel försökt förtiga det som hände har självklart bidragit till att det idag råder stor oklarhet i denna fråga."
Jag frågar mig varför Turkiet "med alla medel" sökt förtiga detta, och varför det är så farligt i Turkiet idag att ifrågasätta detta förtigande, om det inte är för att försöka dölja fakta. Det tyder på att det är ett mörkt kapitel för Turkiets makthavare. Özdalgas artikel kommenteras f.ö. utförligt av Jan Rejdnell.
* Det stora felet med riksdagens beslut var att det över huvud taget behövde fattas - dvs att regeringen inte redan för flera år sedan erkänt folkmordet, ett av de värsta och det bäst dokumenterade vid sida av Förintelsen.

* Slutligen. Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, underställt regeringen, har skrivit debattinlägget i SvD den 13 mars till regeringens försvar. Kommentarfunktionen till denna artikel stängdes av efter två ynka inlägg, varför? Där fanns åtskilligt att kommentera (en del har jag kommenterat här ovan). Vill SvD inte ha en öppen debatt om hennes artikel?

Anka, Eliasson och Widén

Anna Anka, gift med gamle populärsångaren Paul Anka, har gett upphov till en animerad mediadebatt senaste veckan. Inte för att jag följt den speciellt nog, men har inte kunnat undgå diverse inslag i radio och teve om hennes uttalande.

Uttalanden som irriterat många, men även fått en del mörkermän och -kvinnor att vädra morgonluft. Dvs enl den s.k. kultureliten.

Nå, betr jämställdhet är jag mera politiskt korrekt än fru Anka. Även om jag ibland har invändningar emot en del ultrafeministers krumsprång. Betr "family values" är jag nog en aning moralkonservativ (trots min liberalism), men jag lägger tyngdpunkten på andra saker än fru Anka, förutom att hon inte bara är konservativ utan rent ut sagt reaktionär.

Ett par exempel. När fru Anka fick bre ut sig i Skavlan i fredags så sa hon bland annat att kvinnans uppgift är att tillfredställa mannen. Det låter som rena grottmänniskan. Och hon var helt tydlig med att hon menade: tillfredställa sexuellt. Det låter verkligen som att hon är en supporter till machomannens reptilhjärna.
Något mera sympatiskt blev det dock när hon förtydligade sig och sa att mannen hade samma plikt att tillfredställa sin kvinna. Då blev det plötsligt nästan en fläkt av jämställdhet i uttalandet. Om man nu bortser ifrån att det kan finnas både praktiska och andra hinder för att i verkligheten uppnå detta idealtillstånd.

När hon sedan säger att det inte är mannens uppgift att sköta barn, byta blöjor etc, utan menar att det är kvinnas uppgift. Ensam. Då blir det pinsamt, så att det kväljer mig, mitt inre gör uppror. Visst kan en och annan man tycka det är bekvämt att inte behöva byta blöjor eller befatta sig med sina barn. Men jag tror nog att de flesta män faktiskt vill, i lika grad som kvinnorna, ta del av sina barns uppväxt och fostran. Anna Ankas familjesyn berövar männen detta.

För övrigt är det väl så att Anna Ankas sätt att leva är av ekonomiska skäl förbehållet en mycket liten grupp oerhört välbärgade människor. Förutom att ha hennes snäva uppfattning (om än framförd med viss humor och skärpa) så måste det till mycket stora inkomster plus en stor stab av underbetalda tjänsteandar, som gör detta vegeterande lyxliv för såväl herr som fru Anka och deras gelikar möjligt. Det är ju så att hennes hemmafruideal består i att beordra andra att göra allt tungt och jobbigt, medan hon själv håller sin kropp i trim bara för att behaga mannen.

Vi andra skulle inte vilja leva så. Inte ens om vi kunde. Det kändes som en belysande, direkt kommentar att efter Anka i Skavlan se långfilmen "Monalisas leende" efteråt. En film som visade hur överklassflickor utbildade sig att bli just sådana kvinnor, på jakt efter att gifta sig, som fru Anka anser som kvinnans naturliga tillstånd.

Lördagkvällens "Här är ditt liv" blev en uppfriskande kontrast till Anna Ankas syn på meningen med livet. Med Jan Eliasson som huvudperson ställdes viljan att göra tillvaron bättre för mänskligheten i fokus. Därtill presenterat på ett oväntat underhållande och fascinerande sätt! Jan Eliassons korta tid som politiker (utrikesminister några månader före valet 2006) var knappast det viktigaste i hans liv (och har inte imponerat på mig det minsta) och förbigicks också mycket snabbt. Däremot har han gjort stora insatser som diplomat för att medla fram fred. En medlare och diplomat med temperament! Att han varit och är en mycket god och skicklig diplomat, respekterad i vida kretsar, det visste vi. Kanske inte att han också lägger in så mycket känsla, som han uppenbarligen gör, i sitt arbete.

Det som gjorde programmet intressant var att det visade en gedigen människa som inte ser sitt jobb som ett spel vid sidan av hans vardagsjag, utan att han är samma människa privat som i sitt arbete. Att göra tillvaron bättre för andra och speciellt för barnen.

Anders Widén snuddar vid detta när han i sitt inlägg Priset på våra själar citerar diktaren
Rumi, som bl a sagt att vi inte uppskattar priset på våra själar eftersom de getts oss gratis.
Vi förstår inte uppskatta det vi får med liten eller ingen möda. Jag tänker omedelbart givetvis på dessa bonus-direktörer men också, liksom Anders, på hur politiker använder vår rädsla för att styra oss. Men, skriver Anders, på den andra sidan ser jag människor som känner tillit och vilja till öppenhet i världen och oavsett politisk färg äger man en mer generös och givmild hållning.

Och jag tänker på Jan Eliasson och alla andra som vill tro på mänskligheten, som vill göra något positivt för andra. Och gör något. Som inte bara tänker på sig själva.

Men de stora och goda, riktiga tankar som Rumi, Anders Widén och andra stora tänkare och religionsstiftare tänkt genom många sekler, de tycks tyvärr bara ha en begränsad verkan. Det dessa eller andra tänkare sagt med annat och sämre innehåll, det tycks ha större genomslagskraft.
Varför?

Medan vi grubblar över detta får vi ändå söka tröst i att trots all ondska finns också godhet i världen. Och vi får arbeta i den andan.
Kofi Anan ansåg i programmet om Jan Eliasson att man måste vara optimist för att arbeta för det goda. Eliasson kompletterade med att man också måste vara något slags grubblare, realist, ha en otålighet för att åstadkomma något. Det kändes bra.