Kluvna känslor inför Annie Lööf (c)

Det är med kluvna känslor jag tar del av det inte helt oväntade förslaget från centerns valberedning till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Annie Lööf (Johansson) har onekligen profilerat sig som en av de mest intressanta inom centern under de senaste åren. Det framhålls hennes ungdom, kommunikationsförmåga, att hon passar både i traditionella centersammanhang som i mera liberala.

Nå, ungdom är inte en självklar merit, dessutom går den över med åren. Det som tillkommer med åren är förhoppningsvis erfarenhet, vilket inte är fy skam det heller. Speciellt inte om den visheten tillkommit också utanför det politiska rummet. Jag har en känsla av att Annie Lööf inte kan ha hunnit med mycket mera än att vara heltidspolitiker.
Hennes verbala förmåga är rätt tydlig, dessutom är hon inte främmande för "sociala media", som Facebook och liknande kallas.

Hon verkar också rätt så liberal, inte minst i ekonomiska sammanhang. Väl så mycket till höger dessutom, vilket för mig är en motsägelse - och som gör mig tveksam. Liberal är ju vänster, dvs motsatsen till höger. Socialliberal är därför inte precis det jag vill kalla henne. Om hon inte ändrar sig, vilket ju inte är omöjligt. En kombination av växande erfarenhet och medvetenhet om centerns utsatta läge kan bidra till en sådan kursjustering.

Hennes historia från FRA-striden ger också kluvna känslor. Hon var initialt emot FRA-lagen, men lät sig övertygas om att den måste röstas igenom, och till och med försvarade "kompromissen", som FRA-anhängarna kallade den. Kommer hon att fortsätta med sitt stöd för FRA-lagen och liknande inskränkningar i den personliga integriteten? Eller kommer hon i sin nya position vilja ompröva lagen i liberal, demokratisk riktning?

För centern finns nog inte mycket annat val än Annie, om partiet ska ha en framtidschans. Samtidigt finns flera frågetecken, speciellt om partiet vill framtona som ett modernt socialliberalt parti, som värnar den enskildes frihet i gemenskap med andra.

Kan Maud svara om el-priset?

I skrivande stund har Gadaffi ännu inte avgått, skjutits eller avlägsnats på annat sätt. Det lär knappast nytta att skriva om honom mycket nu, men nog är det en märklig man, galen, förvirrad och nära nog okunnig om den verklighet som omger honom. Vänner, rådgivare, generaler etc överger honom. Och hans tillgångar försöker man beslagta nu.

Mera närliggande, och förhoppningsvis mera möjligt att påverka, är el-priset. Dvs politikernas ovilja eller okunnighet om hur de ska få tillstånd en bättre tingens ordning. Om inte annat så har vi fria val, ännu. Så Maud Olofsson bör omedelbart svara på de frågor som ekonomisajten E24 ställer till henne.
Jag nöjer mig med att citera de fyra första frågorna. Många fler, lika berättigade, finns på den angivna länken till E24.
" Elbolagen tjänar flera gånger mer på en svensk kund, än på en kund på kontinenten. Är det rimligt?
• Hur mycket pengar kommer in i statskassan från elbolagen i form av olika skatter och avgifter? Hur påverkar det regeringens agerande?
• Den nuvarande prissättningen via Nordpool får kraftig kritik från inte bara småkunder, utan också från industrin. Har alla kunderna fel? Fungerar det nuvarande systemet med marginalkostnadsprissättning via Nordpool bra?
• Hur kan man förklara och motivera att priserna på Nordpool, och i synnerhet inom det svenska prisområdet, sedan 2009 legat på samma nivå eller över priset på den tyska elmarknaden, trots att 99,5 procent av vår produktion, (och i stort sett även den el vi konsumerar), har en marginalkostnad som ligger långt under den kolkondensel som nu förefaller vara golvet för elpriset?"

Man kan visserligen, som en debattör hävdar, mena att Mauds bästa svar är att avgå, eftersom hon bevisat sin inkompetens. Må så vara, men då måste hennes efterträdare svara. Snabbt. Och med konkreta åtgärder, som åstadkommer fungerande konkurrens och kraftigt sänker priserna.

Den nye moderaten och den gamle

Ännu ett gästspel av Hans Lindblad, denna gång recenserar han böckerna i Bonniers statsministerserie om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.

Den rubrik som Lindblad valt är: Den nye moderaten och den gamle.

SVERIGES STATSMINISTRAR UNDER 100 ÅR.
TOMMY MÖLLER – Carl Bildt, resp BJÖRN ELMBRANT – Fredrik Reinfeldt.
Albert Bonniers förlag

Det är egentligen inte konstigt att i Bonniers serie om 22 statsministrar blir böckerna om sena regeringschefer som Bildt, Persson och Reinfeldt mer fadda än skildringarna av gestalter längre tillbaka i tiden.
Allmänheten fick inte förrän efter Per Albin Hanssons död veta att han hade dubbla familjer, och det dröjer säkert innan ví får veta mer om kärleksaffärer, psykoser och personkonflikter hos mer nutida makthavare.

Bokseriens redaktörer har nog sökt undvika val av författare som kunde misstänkas ge devota hyllningsskrifter, men i så fall har de misslyckats i tre fall: Leif Lewin (om Arvid Lindman), Mats Svegfors (om Hjalmar Hammarskjöld) och Rolf Alsing (om Tage Erlander).
Men ett misstag i motsatt riktning var att uppdraget att skriva om Fredrik Reinfeldt gick till en så uttalad politisk motståndare som Björn Elmbrant.

Denne tycker nog inte så illa om personen Reinfeldt, men politiskt är Elmbrant så fientlig att boken på många ställen blir en ren polemik mot den nuvarande regeringen.
Elmbrant är socialdemokrat av den gamla skolan som ogillar valfrihet och menar att avsteg från offentliga monopol bara leder fel. Elmbrant kunde trots detta skriva en rimlig biografi över Thorbjörn Fälldin, men boken om Reinfeldt är så partisk att läsaren måste kunna genomskåda och parera.

Ensam bland författarna hade Elmbrant att skildra en inte slutförd statsministergärning. Boken skrevs i början av året. Alliansens opinionssiffror sjönk ju ganska snart efter segervalet 2006 och den låg tidvis 20 procent under oppositionen. Den världsekonomiska krisen från hösten 2008 hanterades dock för svensk del på ett sätt som ökade förtroendet för regeringen. Elmbrant var färdig med boken ett halvår före valet i år, och då ledde åter oppositionen klart i opinionsmätningar. ”Men de rödgröna tycks sämre förberedda på ett maktskifte än vad Alliansen var på sin tid, så det är fortfarande ett tämligen öppet läge inför valet”, skrev Elmbrant och gav boken följande avslutningsmening: ”Reinfeldt kan bli en kort parentes, men väljs han om betyder det förmodligen början till en längre stabil borgerlig regeringsperiod i Sverige.”

Vad kan Elmbrant, som inte var född när socialdemokraternas 44-åriga maktperiod inleddes, mena med att med seger för Reinfeldt i år kommer tiden fram till 2014 bara att bli ”början till en längre stabil” regeringsperiod. Jag avstår från den typen av framtidsprognoser.

Reinfeldts ”nya moderater” innebär främst att han vill korta frontlinjen gentemot socialdemokraterna på en rad områden, typ arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. I sak tycker nog många moderater som förr, men de godtar ledarens uppfattning om att valtaktiskt är frontförkortningen bra.

Detta är en stor förändring i moderat tänkande. Under Hjalmarson, Heckscher, Holmberg, Bohman, Adelsohn, Bildt och Lundgren var det egna partiet viktigare än att vinna regeringsmakten. Från folkpartiet och centern framhölls årtionde efter årtionde att ”högerspöket” gjorde att många väljare, som i och för sig önskade mittenpolitik, ändå röstade på socialdemokraterna om moderaterna förde fram förslag som skrämde dem. När Yngve Holmberg i kontakter med de andra partierna förklarade att moderaterna visst skulle kompromissa långt om det blev ett regeringsskifte, så hjälpte det föga eftersom väljarna inte visste detta. Reinfeldts linje är ett slags erkännande i efterhand av att Bertil Ohlin, Thorbjörn Fälldin och andra hade rätt när de sade att en ny regering måste föra en politik i hela folkets intresse.

Genom den moderata omsvängningen möjliggjordes skapandet av Alliansen, som ett systematiskt och förtroendefullt samarbete. Äran tillkommer kanske Göran Persson, enligt Maud Olofssons nya bok ”Ett land av friherrinnor”. Hon avslöjar att det var Perssons nonchalans i förhållande till uppgörelser han gjort mot centerpartiet som gjorde att Maud Olofsson började tala med Reinfeldt, när båda var FN-delegater i New York, om ett förstärkt fyrpartisamarbete där alla skulle känna sig som vinnare.

Reinfeldt var själv ansvarig för rekryteringen av de moderata statsråd som i skandalartad ordning tvingas avgå innan de knappt hunnit börja. Men egentligen ganska snabbt blev han därefter allt bättre på att få regeringen att fungera som ett arbetslag.

Andra halvåret 2009 när Sverige var EU:s ordförandeland kunde Lissabonavtalet äntligen träda i kraft. Ihop med president Obama och bland andra Kinas och Indiens ledare kunde Reinfeldt företräda Europa i bredare internationella samtal än på mycket länge, kanske någonsin. En del andra EU-länder hade kanske kunnat fylla ordföranderollen lika bra, men många hade inte varit kapabla till det.

Den stora plumpen i Reinfeldts protokoll som regeringschef var naturligtvis FRA-frågan. Ett helt obegripligt agerande. Inget av allianspartierna hade gått till val på ökad övervakning av svenskars datorer. Frågan fanns inte med i regeringsförklaringen 2006. En maktberusad generaldirektör vid FRA fortsatte, som han gjort under Perssons regering, att försöka ge den egna myndigheten fler uppgifter. Statsråden övertalades, och därefter försökte regeringen tvinga alla i riksdagsgrupperna att rösta för förslaget, oavsett vad ledamöterna själva ansåg. Reinfeldt hade som ung riksdagsman utsatts för en absurd attack från Carl Bildt. Nu uppträdde han själv på samma sätt mot den unge moderat som ensam i sitt parti ville gå emot FRA-lagen. Reinfeldt jämställde det med ett attentat. ”Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta på en moderat statsminister.” Frågan skulle ha kunnat avgöra årets val om regeringen inte till slut gick opponenterna till mötes och gjorde ändringar i förhållande till det med tvångsmedel fattade riksdagsbeslutet. Kritikerna borde inte åthutas utan i stället hyllas.

Elmbrant slarvar han när han skriver att den moderata partiledningen inför europavalet 2009 överraskade med en påtagligt nationalistisk framtoning. Han skriver att det berodde på rädsla för Junilistan. Knappast, det var i stället Sverigedemokraterna som oroade.

Statsministerboken om Carl Bildt är skriven av statsvetarprofessorn Tommy Möller. Det borgar för hög kompetens i boken, när det gäller politiken och dess villkor.
Jag var kollega till Bildt i en försvarsutredning och en utredning rörande energipolitik, men vi förstod nog aldrig varandra och talade nästan aldrig förtroligt, och jag har ett intryck av att också Möller har svårt att greppa personen Bildt.

Att Bildt så snabbt slog igenom och utklassade alla andra i konkurrensen om att bli partiledare efter Adelsohn kunde han tacka en person för, Olof Palme. Bildts genombrott kom genom ubåtsskyddskommissionen, där hans samarbete med den förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson (S) nog var avgörande för det starka utpekandet av Sovjet. Palme kände sig ställd inför fullbordat faktum. Strax efter gick han till ett besinningslöst utfall mot Bildt sedan denne besökt Washington och samtalat om ubåtsfrågor. Trots betänkligheter hos flera statsråd drev Palme igenom ett regeringsuttalande som fördömde Bildt. Det torde aldrig före eller efter ha inträffat att en svensk regering gjort ett uttalande om en enskild riksdagsman.

Bildt blev genom detta naturligt hjälte i det egna partiet. Det finns inget annat exempel där en statsminister och partiledare på detta sätt givit en katapultstart åt en ung politiker i ett annat parti. Att Palme inte själv insåg detta kan bara bero på att han handlade i affekt. Hans omdömes- och analysförmåga hade eroderat, sannolikt genom långvarig överansträngning.
Neutralitetsdoktrinen i Sverige blev en dogm där socialdemokratin i alla lägen gav sig själv tolkningsföreträde. Det som nog upprörde Palme allra mest var att Bildt helt struntade i detta. Han tog debatten med Palme, men klokt nog inte över hela det utrikespolitiska fältet utan inom sektorer där Bildts egna kunskaper var klart större än Palmes.

Jag kan från 1984 års försvarsutredning vittna om att Bildt kunde mer än alla oss andra om nordatlantiska marinstrategiska förhållanden, med Norska havet och Sovjets baser kring Murmansk.

Det finns en hel rad likheter mellan Palme och Bildt, båda från Östermalms överklassmiljö. Jag hade invändningar mot att Palme som statsminister satte socialistinternationalen före UD när det gällde utrikespolitiken. Jag tyckte också att Bildt drev tankar väl mycket i symbios med kristdemokratiska toppar i Västtyskland och några av de värsta säkerhetspolitiska hökarna i president Reagans krets, kanske mest Richard Perle, som jag också fick träffa.

Möller noterar att förmågan att bli återvald är det som kännetecknar en framgångsrik politisk ledare. Och där misslyckades Bildt. Hans statsministertid blev bara en period, 1991-94. Som huvudförklaring anger Möller det begynnande 90-talets djupa ekonomiska kris. Paradoxen, som Möller inte kunde veta före årets val, är att Reinfeldt fick sin regering återvald, enlig de flestas mening, till följd av hur den hanterade en ännu svårare ekonomisk kris. Till Bildts heder måste sägas att han själv uttryckligen erkände kronförsvarets misslyckande (med ryktbara 500 procents ränta) som just ett misslyckande. I förhandlingarna kring detta med socialdemokrater uppträdde han mycket arrogant.

Bildts egna statsministertid blev alltså kort. Men medan han haft vådliga konflikter med Palme blev han och Palmes efterträdare Ingvar Carlsson det radarpar som förde in Sverige i EU. Bildt lämnade in ansökan, medan Carlssons regering svarade för förhandlingarna med EU. Tillsammans vann de sedan folkomröstningen (nog på grund av den hjälp de fick av Marit Paulsen, fp.)

Mitt intryck var att Bildt kraftsamlade sitt tänkande på sina specialområden, sedan fick andra sköta skola, jordbruk, miljö, arbetsmarknad, kultur med mera. Men statsråden som haft honom som chef vittnar om att han ledde arbetet väl. Inte minst hade nog lärt sig att inte uppträda som den koleriske svärfadern Gösta Bohman ofta gjort.

Största överraskningen i Reinfeldts regeringsbildning 2006 var att han övertalat Bildt att bli utrikesminister. Inledningsvis kom Bildt att uttala sig också i andra frågor, men tydligen blev han så åthutad av Reinfeldt att han upphörde med detta.
Reinfeldt hade som ung riksdagsman blivit mycket illa behandlad av Bildt. Att Reinfeldt trots detta ville ha honom i regeringen är pikant. Men mest anmärkningsvärt och motsägelsefullt är naturligtvis att den statsminister som alltid talar om de ”nya”moderaterna likväl har med de gamla moderaternas portalfigur i sin regering.

Hur respekten för enskilda människor ökat kan illustreras med att Reinfeldt ensam var den som inledde nedmonteringen av partiets homofobi under Bildt och ledarna innan. Professor Möller anger i sin bok att Bildt sedan unga år haft försvarsfrågor som ett huvudintresse. Men varken Möller eller andra verkar ha insett hur snett konservatismen ledde Bildt just rörande försvaret. När strukturomvandlingen av armén efter alltför lång väntan inleddes genom 1987 års försvarsupprörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet så var Bildt frenetiskt emot. Han var den siste på skansen när det gällde att bygga försvaret på ”sega gubbar”. När ÖB efter långt motstånd gav upp tanken på att behålla de omoderna brigaderna IB 66 med materiel ända från andra världskriget så var Bildt ensam bland politiker om att slå vakt om dem. Bildt reste landet runt inför valet 1988 och lovade, också på Stortorget i Gävle, att med honom skulle inget landskapsregemente läggas ned. Det hindrade inte att han själv fyra år senare som statsminister valde ut just I 14 för nedläggning.

Jag undrade länge om Bildt av ren populism drev linjen att inget i armén fick ändras eller om han i sak verkligen var övertygad om sin farfars fars generalstabschefen Knut Bildts linje att stor volym alltid är viktigare än kvalitet. Men sedan insåg jag att Bildt kunde ha båda bevekelsegrunderna samtidigt. Carl Bildt var den absolut siste politiker som inte verkade begripa att försvaret hade mycket allvarliga obalanser.

Hans Lindblad

Reinfeldts bitch i piratlila

Så var det dags för teve att grilla Maud Olofsson, Reinfeldts bitch. Hon sitter där i den piratlila studion med piratlila blus och skrattar och visar gott humör allt medan hon trasslar in sig mer och mer i mångordigt försvar för sin politik.

Hon misslyckas svara redan på första frågan, om vallöftet om obligatorisk ursprungsdeklaration av livsmedel.
Och så fortsätter det. Med både kärnkraften, Vattenfall och mindre frågor. Någon gång kan hon i sak ha tämligen rätt, men det gör inte saken bättre. Mångordigheten och leendena visar att det är jobbigt, att hon ändrat sig eller haft fel eller att saken bara inte går att förklara.

Är detta med den piratlila blusen också ett tecken på det? Hon som hade ett frihetsmanifest före förra valet som sade att c står på den lilla människans sida gentemot stat och överhet. Så pressar hon fram centern till att ställa upp på FRA-lagen, en av de största integritetskränkningarna av de vanlig medborgarna i modern tid. Att några ungdomar i riksdagsgruppen (F Federly och Annie Johansson) initialt gruffar lite och körs över till tårar, det bekommer henne inte. Sedan fortsätter centern under hennes ledning att på tvärs mot den enskilda människan än mera minska rättssäkerhet och öka övervakningen. Precis motsatt den politik som piratpartiet står för. Ändå tar hon på sig en piratblå blus i teve.

Hon har gott humör.
Men förstår hon vad hon gör?

Maud i Bush knä?

Hoppsan, nu har Maud Olofsson, den pratglada centerledaren, lierat sig med Bush rådgivare betr miljöpoliltiken. Är det verkligen ett lämpligt sällskap för henne?
Bush, den avskydde konservative motståndaren till en aktiv miljöpolitik.

Eller är det så att egenintresset talar? Att det är naturligt för det gamla bondeförbundet att vilja gynna sina väljare genom att låtsas tala om miljön.

För det Maud föreslår är - utan att precisera sig - mera satsning på etanolbilar. Dvs bilar som går på bränsle framställt av livsmedel, bondeproducerat alltså. Livsmedel i tanken då hundratals miljoner människor svälter pga för höga priser.
Och så att "miljöbilar" - utan definition - ska befrias från bilskatten. Ajabaja.
Alltså, mera etanol, och att den som har gott om pengar och kan byta till en ny bil, den ska gynnas medan den som pga av låg inkomst får hålla tillgodo med en bättre begagnad bil, den ska i st få höjd bilskatt.