Kompromiss i frågan om republik eller monarki

Visst är det i ett demokratiskt samhälle mest naturligt att statschefsposten tillsätts genom demokratiska val! Inte genom arv.
Som framskymtat på FB (och med källhänvisning till Wikipedia, för den som inte minns sin historia) så har det ju faktiskt inte varit självklart att svenska kungar ärvt tronen.

Framför allt före Gustav Vasa så valdes många kungar. OK, inte enl nutida demokratiska principer, men ändå. Och ofta blev inte kungarna så förfärligt gamla heller, i vart fall inte som Bernadotterna.

Jag tycker därför det skulle vara en bra kompromiss att vi väljer kung enl republikanska regler. Dvs väljer "kungen" på tidsbegränsad period. Byter helt enkelt ut titeln "president" till "kung".

Folket väljer den det vill ha. Om foket väljer Victoria till första "kung" enl det nya systemet, så OK. Pga graviditeten blir hon väl än mera populär.
Men ungen ska inte behöva känna pressen att bli "kung". Och Vickan ska inte behöva sitta hela livet, enl de nya reglerna.

Ja, jösses, republik där presidenten kallas Kung, det vore väl något det! Vilken innovation! Förutom att rojalisterna får nöjet att kungatiteln blir kvar, så kan vi väl därigenom låta en del av den glans som följer med (?) titeln bli kvar också. Men det blir ändå en demokratisk republik.

PS. Nog känns det ändå märkligt att praktiskt taget alla kommentarer kommer på Facebook. Här kan man föra en grundligare diskussion.

Kungens bladvändande med mera (tillägg)

Och så tog kungen bladet från munnen... efter att tidigare ha vänt blad. Ack, ja.
Mängder av tyckare tycker till, överallt. En del upphetsade åt endera hållet, andra försöker analysera. Åter andra tycker synd om kungen, eftersom han var så nervös och uttryckte sig så diffust och motsägande, var som folk är mest. Andra konstaterar att intervjun av TT reste fler frågor än som besvarades.

Nå, visst kan man tycka, om man är rojalist och inte övertygats av kungens framträdande, att Victoria kan få ta över. Eller så kan man föreslå ett antal reformer för hur slottens drift ska finansieras och hur mycket kungen ska ha i apanage (bidrag) och hur mycket - och om - andra i familjen också ska ha bidrag från skattepengar. Etc.

Jag börjar bli rätt trött på den spretiga debatten.
Varför? Jo, därför att det är så svårt hålla isär de olika bitarna. Därför att kungens uppträdande är en sak. Men att det faktiskt inte är självklart enkelt att helt kunna skilja hans sätt att vara, från frågan om monarki eller republik.

Rabiata monarkister anklagar republikanerna för hela den aktuella debatten. De anar mediadrev med avsikt att avskaffa monarkin när pressen plötsligt (det senaste halvåret) granskar statschefens förehavanden, och hans umgängesvanor. Som om det vore republikanerna som valde kungens vänner.

För mig är det tämligen likgiltigt hur kungen har det med "sina" kvinnor. Primärt är det en sak mellan honom och hans fru/familj. Förutsatt att han inte ljuger om det och att han inte utsätter sig för olika former av säkerhetsrisker. Som statschef har han visserligen begränsad makt, men sitter inne med en del känslig information, som inte ska kunna utpressas. Kungens "galanta" liv redan som ungkarl är väl känt, även om inte mycket sipprat ut till massmedia, förrän på senare tid. Förhållanden som visar en förlegad kvinnosyn. Därom kan man ha olika åsikter om det moraliskt försvarliga, men det viktiga (för mig) är om och i vilken mån det påverkat eller kan påverka hans ställning som statschef.

Ljög han då igår?
Det vet vi självfallet inte. Om han gjorde det, så spelade han ett högt spel, risken att sanningen förr eller senare uppdagas är stor. Men han uppträdde uppenbart nervöst, och än mer än vanligt osäkert och oprecist. Det är besvärande med hans tidigare tal om att "vända blad", dvs glömma och gå vidare, vilket i sig är ett (indirekt) erkännande av de tidigare framförda uppgifterna om hans umgänge, kaffeflickor, olämpliga lokaler med olämpliga ägare etc. Hela kungens uppträdande gav ett beklämmande intryck. Det han, utan direkt kristallklar tydlighet, förnekade var att han inte låg bakom vännen Anders Lettströms försök att köpa loss några (påstått) komprometterande fotografier. I övrigt var han än mera diffus i sina dementier. Det vanligast svaren var att han inte minns, eller att inte förstod eller missförstod eller gled undan frågorna. Det var ju knappt en enda fråga som han klarar att svara klart och tydligt på. Det gav inget förtroende. Och så ska en statschef inte bete sig.

Ett par självklara frågor, som inte besvarades, var varför han inte gick ut och dementerade direkt i höstas när boken "Den motvillige monarken" kom ut, varför vänta ett halvår? Och varför då i stället för att dementera bara säga att han ville vända blad?

Jag är av princip anhängare av ett republikanskt statsskick. En statschef ska väljas av folket, ska ha begränsad tid vid makten (vars omfattning givetvis kan diskuteras), och ska kunna avsättas, utan mer el mindre blodig revolution, vid gravt missbruk eller vanskötsel.
En folkvald president kan också klanta sig, men han/hon kan i vart fall sannolikt uttrycka sig bättre. Och blir inte omvald, eller får sparken under förödmjukande omständigheter om han/hon gjort något allvarligt.

Trots min principiella ståndpunkt hade jag under lång tid överseende med monarkin. Visserligen hade Gustav VI Adolf en aning mera formell makt än nuvarande kungen, men han utnyttjade inte detta i någon större omfattning, gjorde ingen något förnär. Såvitt som kom till allmän kännedom. Och hans snedsteg i övrigt torde inte ha varit några säkerhetsrisker.

Med dagens kung så framstår dock bristerna med en ärvd position som statschef alltmer bisarr. Det hjälps inte att monarkin rönt en viss popularitet genom Silvias och Victorias charm. Rollen som statschef är trots allt viktigare än att vila på så bräcklig grund.

Jag menar alltså att kungens uppträdande och förehavanden visat att monarkin lever på övertid, att det är dags att övergå till en vald statschef.
Innehållet, titel och övrig organisation etc finns flera alternativa lösningar för, men det viktiga är att statschefen väljs för tidsbegränsad period, och kan avsättas om han/hon inte sköter sig. Och att han/hon inte står ovan lagen.

Länk DN.

Tillägg: Nu skyller många på att det är ett "mediadrev" emot kungen. Visst, det skrivs om kungen och hans förehavanden kommenteras, och han själv har (äntligen) uttalat sig. Jag har svårt att se något fel i att kungen och monarkin granskas. Det stora felet i detta är att det inte gjorts tidigare. Många inom pressens värld har känt till mycket av detta i decennier, men har inte publicerat det. Man har inte velat stöta sig med hovet!
Läs denna länk om detta.

Victoria och släktens historia, drottning el ex-kronprinsessa.

Några reflektioner kring kungens "bravader" och mediauppmärksamheten kring dem. Läs gärna även Hans Lindblads genomgång i föregående bloggpost.

En demokrati ska givetvis ha en folkvald statschef. Vad han/hon benämns är av underordnad betydelse. Det viktiga är att folket väljer - och kan avsätta en statschef man ogillar, med tidbegränsade mandatperioder eller i extremfall genom riksrätt. Tidsbestämda mandat innebär ju även ev maktberusnings följder begränsas.

Ett sätt för kungen (eller för monarkins vänner) att minska skadeverkningarna av kungens agerande och icke-agerande vore att han abdikerade till förmån för Victoria. Därmed skulle monarkin möjligen överleva ännu några decennier. Om nu inte även Viktoria gör allvarliga tabbar.

Frågan är dock om det är lämpligt. Givetvis inte ur republikansk/demokratisk synpunkt. Dock borde även rojalister, som anser att demokrati kan förenas med en monarki där monarken inte har någon formell makt, ha vissa betänkligheter. Även om Victoria verkar trevlig och är öppnare och intelligentare än fadern.

För det första, Bernadotterna har inte precis någon fläckfri historia vad gäller inställningen till demokrati, pressfrihet, insyn i sina förehavanden etc. Det framgår bl a av Hans Lindblads inlägg (länk ovan).

För det andra. Frågan är hur Victoria ser på detta, vilken insikt hon har i detta och vilka slutsatser hon drar.
Kungens egen inställning är att uttala sig minimalt och tvetydigt, att "vända blad", dvs de facto bekräfta sina fel, men att inte dra några lärdomar av detta. Och i övrigt i möjligaste mån mörka.

Victoria har i pressen uttalat sig om pappans "värsta tid" att det är är ansträngande att leva med allt det som skrivs. Men att vi (dvs kungafamiljen) är ju inte de enda människor (hon kanske tänker på Lettström) som råkar ut för det här, som måste stå ut med sådana här skriverier. Det är alltså inte kungens (och hans gängs) bravader hon hon tycker illa om, utan att pressen skrivit om dem, så att de kommit till allmän kännedom. (Förmodligen tycker f d polischefen Göran Lindberg detsamma om sin situation.)
Det är helt i enlighet med tidigare Bernadotters attityd till press och media. Att media inte ska syna och kritisera, utan att de ska vara underdåniga PR-maskiner för kungafamiljen.

Kronprinsessan säger också att hon "vet ingenting" om sin morfars nazism. "Han var en godhjärtad människa, en underbar morfar." Att Victoria ingeting vet visar att drottningen inte sagt något till sina barn om sin fars nazism. Men också att Victoria avskärmar sig från information som finns på annat håll.

Förmodligen har kungen inte heller berättat något om att hans morfar dömdes som krigsförbrytare och att föräldrarnas bröllop var en stort nazistjippo. Något som är väl ufforskat och beskrivits i flera böcker.

Min slutsats blir att det skulle kännas obehagligt med en statschef med den bakgrunden och med en attityd som avskärmar sig från kunskap och ser mest bekymmer i att pressen skriver om kungliga felsteg i olika avseenden. Så, hellre ex-kronprinsessan Victoria än Drottning Victoria.

Bröllopsbesvär

Public service har gått från att tjäna folket till att tjäna hovet. SVT får numera betecknas som Royal Service. Och nog är det en våldsam övermättnad som drabbar alla nu. Inte ens de mest hängivna rojalister kan väl svälja allt som stoppas i oss i teve, radio och press?

Läser också i bladet att andelen anhängare till både kungahuset och monarkin minskat drastiskt de senaste femton åren. Glädjande, men aningen förvånande. Så mycket som media fokuserar på kungafamiljen kunde man tro att intresset fortfarande är stort. Har Silvias dragningskraft minskat så mycket och inte kunnat uppvägas av Victorias?

Hur uppfattas det att hovet bjudit in även representanter för de värsta förtryckarregimerna till kronprinsessparets vigsel? Till exempel från Nordkorea och Eritrea. Vad ger det för intryck av demokratisk förankring av hovet, och vad har UD gett för råd?

Vad tycker stockholmarna om att Hagaparken, ansedd som stadens vackraste park, nu inhägnats av fula staket som ska hålla folket skiljt från de unga Bernadotterna? Eller ska de inte kallas familjen Westling?

Och så det här med religionsfrihet. En del menar att det inte skall vara ett tvång att regenten ska tillhöra Svenska kyrkan och omfatta den lutherska tron. Tja, ska det vara ett kungahus, så tycker jag nog det är ett tämligen berättigat krav, i traditionens namn (vad annars kan motivera monarkin?). Däremot så borde familjen Westling-Bernadotte givetvis ha samma religionsfrihet som andra svenska medborgare.
Fastän då måste de förstås avsäga sig alla anspråk på kronan!

En pikant (?) detalj, som jag inte sett kommenterad är denna. En drottnings främsta plikt är att föda en arvinge till tronen. Det torde gälla även om hon gifter sig med en s.k. ofrälse man och även om denne får en prinstitel som bröllopsgåva av svärfar.

Men, om nu det unga paret inte kan få barn då? Kan de då adoptera ett "lämpligt" barn, hur nu det ska se ut, för att rädda monarkins fortlevnad?
Är det någon som på rak arm kan informera om vad som gäller om detta "problem" skulle uppstå?

Eller har giftermålsförberedelserna innefattat även en kontroll av om de unga tu kan alstra barn?

Kanske är det så. Hörde att det blir Daniel som "måste" ta ut eventuell föräldrapenning, eftersom han är den ende med sjukpenninggrundande inkomst. Victorias apanage räknas tydligen inte som inkomst i det avseendet. Och torde utbetalas även vid föräldraledighet.