Dåliga, mörka tider (s, EU, Trump mm)

Det är inte så att man vill stiga upp när man hör radions morgonnyheter.  Sossarna verkar planera för att förbjuda tiggeri. Som om  om något skulle bli bättre av det!!! Men det är förstås ett frieri till SD, eller möjligen ett försök att ta tillbak väljare som gått dit....
Visserligen har mp genom Maria Ferm (gruppledare) meddelat att det planerar regeringen inte alls. Men att s-representanter ändå säger att det gör regeringen visst det, det visar ju att tankarna finns där i sossepartiets topp, och att s inte räknar med mp, de kör man bara över om så skulle vara.
Men mp ligger illa till i opinionsundersökningarna - och frågan är om det gör mp mera hanterbart för s, eller motsatsen.  Jag ser det som så att om mp backar även i denna fråga så försvinner de sista av partiets väljare.
Men vart ska de gå? Knappast till v, och absolut inte till s eller m, eller SD.  Inte heller till KD som också sprattlar under 4% och liksom s m fl friar till fördomsfulla sd-sympatisörer.
Några aktuella nyhetslänkar kring detta. M vill också förbjuda. En skam för Sverige.  S resp MP.

Inte blir humöret bättre av nyheten att EU-kommissionen föreslåt att EU inte bara ska ha samstämmiga regler för asyl, utan att de dessutom ska ligga på en mycket hög och sträng nivå. Så att asylrätten de facto närmast avskaffas. Vilken skam!!! Och Sverige  kan inte efter de skamliga år som asylrätten urholkats här, "tidsbegränsat", återgå till de mera humanitära reglerna.   Skammens rodnad borde "pryda" EU-kommissionen, och tas förslagt även alla EU:s medlemsländer.

Samtidigt fortsätter EU att försöka muta Turkiet att ta emot de flyktingar som inte EU "orkar" ta emot. Och Turkiet skärper hela tiden sina krav på EU, mera pengar, mera pengar, och snabbt medlemsskap i EU ......
Och Turkiet kräver att stackars Grekland ska utlämna de officerare, som flytt till Grekland efter den misslyckade kuppen, till Erdogans alltmer rättsosäkra regim i Turkiet.  Dvs att asylrätten ska nonchaleras.

Inte ser framtidsutsikterna bättre ut när man samtidigt får veta att olika naturkatastrofer drabbar också USA. T ex hur stora delar av delstaten Louisiana är översvämmade i en grad inte skett på länge, om ens någonsin.  Och presidentkandidaten  D Trump, som till sina övriga extrema, främlingsfientliga och konservativa uttalande också ogillar att miljöförstöringen bekämpas, han "tror inte" att det är någon fara för vår planet. Han vill väl inte se eller höra vad som sker...

Och samtidigt fortsätter blodbadet i det Syriska inbördeskriget. Och flyktingar på väg till Europa trakasseras och stoppas i Egypten. Och Kina lägger sig nu också  i  den Syriska tragedin...

Rent och städat i eget bo...

Så tog till slut Mubaraks sin mats ur skolan. Efter att först ha tjurat sig kvar onödigt länge. Förmodligen för att "säkra" sina enorma tillgångar.

Till slut fick dock Egyptens folk jubla, visa sin glädje. Glada över att få känna sig fria, att bli av med Mubarak och (troligen) även hans vicepresident. Ingen har ropat död åt diktatorn. Folket var trött på ofrihet, på korruption, på diktatur, men de skrek efter frihet, inte efter blod. Det kan synas besynnerligt, men de flesta verkar välkomna att militären tog över. Man tror och hoppas att militären ska lotsa landet över till en demokratisk utveckling. Att det inte blir en militärdiktatur - och inte ett religiöst/islamistiskt styre heller.

Om det är en befogad förhoppning, det återstår att se. Men låt oss hoppas.

Farhågorna för att (radikala) islamister tar över i Egypten är stor på vissa håll. Och visst finns den faran. Men hur stor är den? Och, kan den inte begränsas genom aktivt stöd för demokratiska värderingar och grupper?

I andra (muslimska) länder har revolutioner ofta varit blodiga, och rätt snabbt stulits av islamister el andra med "tveksam" demokratisyn. Nu verkar Algeriet stå på tur för en förändring men där är, såvitt jag kan se, det mera komplicerat.
Frågan är dock om det inte bör kunna gå bättre i Egypten, tämligen homogen befolkning och i stort sett hyfsad tolerans mot koptiska och och andra kristna minoriteter. Revolutionen skedde också lugnt och värdigt. Och nu städar man frivilligt (!) upp i eget bo.

När man tänker efter en smula över hur den egyptiska revolutionen gått tillväga, och nu upplever folkets stolthet, då blir i vart fall jag smått rörd. Det var inga rop efter blod och hämnd. Ropen var efter Mubaraks avgång och efter frihet. Inte efter Mubaraks död, utan efter att hans orättmätigt överkomna tillgångar återförs till folket.

Låt oss glädjas över den värdighet som Egyptens folks visat, och den glädje de visar över att få känna sig fria. En frihetskänsla som gör att många nu städar upp på gator och torg.
Att hålla rent i eget hus är något annat än att leva under tvång i en övervakad diktatur.

Övervakningssamhället Egypten, och...

I Egypten, ett land med ca 80 milj invånare, de flesta barn och ungdomar, är två miljoner (!) invånare regimens spioner. De övervakar och infiltrerar varje organisation, varje sammanhang och rapporterar alla avvikande åsikter uppåt. Dels så finns alltså en polis, som huvudsakligen ska övervaka invånarna, dels ett angivarsystem som gör att ingen känner sig säker. För angivarna är pengarna från regeringen givetvis en viktig inkomst, och det förklarar att det gått så lätt för Mubarak och hans närmaste att arrangera "motdemonstrationer" av en stenkastande mob för att bekämpa frihetsdemonstranterna.

Exemplet Egypten visar hur svårt det är att skaka av sig en regim, som vilar på massiv övervakning av medborgarna.

Men - vi är ju på god väg dit i Sverige också. Om än formellt Sverige är en demokrati. För den som inte tror att vi är övervakade vill jag rekommendera den artikel som journalistförbundets ordförande och tidningsutgivarnas VD skrivit och som jag återgav igår på min blogg. Vi fick igår en obehaglig påminnelse om hur journalister är bland de första som drabbas när demokratins fiender kommer igång.

De åtgärder som delvis införts och delvis är på gång i Sverige, de begränsar journalisternas möjligheter till granskning av makten, och sätter källskyddet ur spel. Det är helt oacceptabelt om Sverige vill fortsätta kalla sig en demokrati.

De dikatoriska politikerna, t ex i arabvärlden, inser internets betydelse för demokratin. Därför försöker de stänga eller begränsa det fria internet. Man undrar varför de demokratiskt valda politikerna i våra fina demokratier också i allt högre grad vill detsamma, varför de begränsar internets frihet?

Vi måste se upp så vi inte hamnar i en Egyptisk situation. Och vi måste ge egyptierna allt vårt moraliska stöd för deras kamp för frihet.

Maktberusad och desperat

I går tillät jag mig uttrycka försiktigt optimism om utvecklingen i Egypten. Förutsatt att Mubarak har tillräcklig insikt om situationen.

Bara någon timme senare så visade det sig att Mubarak inte har den insikten. Hans maktberusning är så stor att han i syfte att inte mista makten tillgriper desperata åtgärder, som att hyra in och avlöna "motdemonstranter", vilka till stor del förefaller vara folk ur hemliga polisen och andra civilklädda poliser eller statsanställda. Dessa låter han angripa de obeväpnade frihetsdemonstranterna med knivar, påkar, skjutvapen, molotovcocktails etc. Givetvis med mängder av skadade och dödsoffer som följd. Det är inte speciellt upplyftande att se direktsändningarna i teve.

Detta avslöjar att Mubarak inte menade något med sitt tal om att frivilligt avgå i september. Han ville bara vinna tid och utså split hos sina motståndare. Följderna kan bli mycket allvarliga. Värre än de offer som redan skördats. Maktkampen kan bli onödigt lång och blodig.

Till slut måste han dock avgå. Jag kan bara hoppas att folket inte ger upp, men utan att offren blir för stora. Och att USA sätter åt tumskruvarna på Mubarak. Stoppa den ekonomiska hjälpen till Mubaraks regim. Om så sker kan han inte avlöna sina anhängare - eller armén. Då kanske till och med armén petar honom åt sidan, för den vill givetvis ha stabilitet. Och förhoppningsvis kan det leda till demokrati samtidigt.
Må det bara ske snabbt.

Försiktiga grattis till Egyptens och Jemens folk

Visst, Mubarak borde ha insett att det var läge att tillkännage sin avgång i sitt teve-tal igår. Folkets protester och Obamas påtryckningar borde ha gjort klart att hans tid är ute. Att han nu sitter på övertid som Egyptens härskare.
Uppenbarligen är hans självförtroende så stort och hans omvärldsuppfattning så bristfällig att han tror att han kan klamra sig kvar till hösten. Det är möjligt att han kan det, men till stora kostnader både i liv och för Egyptens ekonomi. Han tror antagligen att hans löfte om att inte ställa upp till omval ska lugna folket, inte minst då de mängder av statsanställda som är beroende av en stabil regim. I vart fall spelar han på det kortet.
Om han försöker sitta kvar in i det sista så är det dessutom en uppenbar risk att extrema krafter i oppositionen får mera spelrum än idag. Därför bör USA (och Israel!) ge honom en sista knuff från presidentposten. En post han innehaft runt 30 år, vilket bara det i sig visar att han varit en diktator. Av folket valda presidenter i en demokrati sitter aldrig så länge.

Varit skrev jag, för jag har svårt tro att Mubarak tid vid makten kan bli speciellt mycket längre. Tar han till mera trixande och använder polisiärt och/eller militärt våld, då är han snabbt bortsvept av en kombination av folklig vrede och omvärldens påtryckningar. Att han vill sitta kvar ett halvår till för att skapa en ordnad övergång till ett nytt styre, det är svårt att tro.

Tunisien visade vägen, diktatorerna måste bort. Egypten är det arabland som därnäst skakats mest, men samtidigt som Mubark signalerar en långsam reträtt så kommer också en liknande deklaration från Jemen. Dess president, som tänkt sig att sitta på livstid och redan även han suttit i 30 år, säger nu att han är beredd att avgå när denna mandatperiod är slut 2013.

Det är en ännu långsammare reträtt än Mubaraks, men ändå ett tecken på att arabvärldens ledare (diktatorer) börjar inse att det börjat brinna runt knutarna. Att det är bäst att försöka sig på ordnade reträtter.

Om insikten är tillräckligt djup är en annan sak. Det är svårt att lämna ifrån sig makten. Särskilt om man suttit på den så länge som många av självhärskarna gjort.

Som lord Acton sa, makt korrumperar och absolut makt korrumperar fullständigt.

En sak till. Både Tunisien och Egypten visar att internet och bloggare är viktiga instrument för demokratin, för att kämpa för den, för att uppnå den. I de gamla demokratierna bör de styrande inse att internet också är ett viktigt instrument för att bevara demokratin. Stryp inte internet!