Låga löner - höga löner, höga kostnader, ränta och inflation

Nu blossar åter upp frågan om lönerna. Många ekonomer och näringslivsföreträdare och en del politiker vill att det ska bli fler låglönejobb, att unga och nykomna ska starta på en lägre inkomstnivå än idag. Och då med motiveringen att jobb med lön, om än låg, är bättre än inget arbete men bidragsberoende.
Självklart är det så. Inkomst genom arbete är bättre, både för individen och samhället, än bidragsberoende.
Men, för låg lön är inte bra. Det ska gå att leva på en heltidslön, överlevnaden ska inte bero på att lönen kompletteras med bidrag. Naturligtvis hanterar folk sina pengar olika bra, en del klarar sig genom sparsamhet även på en  låg lön, för andra räcker inga inkomster, man lånar, har inte lärt sig att vara sparsam, man spenderar hela tiden mer än sina inkomster, hur höga de än är.
Detta är ett problem, som beror på dålig uppfostran hemma och i skolan - och genom samhällets intensiva uppmuntran till konsumtion.
Jag hävdar ändå att en normalt sparsam person ska kunna leva på en heltidslön. Det kan vara motiverat med mera differentierade ingångslöner eller lägre löner för jobb som inte kräver utbildning. Men inte så låga att de inte går att leva på. Och om jag minns rätt så menade redan nationalekonomen Adam Smith att arbetarna skulle ha hyfsade löner. För då kunde de efterfråga och konsumera det som företagen producerade.

Ett större bekymmer är det höga kostnadsläget. Levnadskostnaderna stiger hela tiden. Varför? Jag menar att en viktig faktor, numera, beror på att alltfler har FÖR höga inkomster. Nu menar jag inte att "för hög" inkomst är den som överstiger något slags genomsnitt med några tusen kronor i månaden. Det finns ju hos många den åsikten att den som har cirka tusen mer i månaden än vad man har själv, den är högavlönad. Tyvärr. Alla kan inte och ska inte tjäna exakt lika mycket. Mera ansvar, mera skicklighet, högre utbildning och studieskulder bör premieras med högre lön än de som inte har något ansvar, inte är så duktig, och som inte har tagit sig tid att skaffa en längre utbildning och inte ådragit sig studieskulder.
Men, den kompensationen ska vara rimlig. Idag, och sedan 10-15 år verkar inkomstklyftorna ha blivit allt djupare. Helt omotiverat. De högst avlönade kan idag i stor utsträckning, genom kompisskap och ömsesidigt beroende, sätta sina löner själva.
De höga löner, och andra förmåner, som en växande grupp har numera, de är en orsak till högre kostnadsläge - vilket ju främst drabbar de med låga inkomster, eller som p g a arbetslöshet, sjukdom eller ålder, tvingas leva på (låg) A-kassa, sjukpenning eller (högbeskattad) pension. En gång i tiden var (de fåtaliga) höjdarnas löner av marginell betydelse för företagen eller samhället. Idag är det många fler  höjdare, med väldigt mycket högre löner. Då blir det dels ett kostnadsproblem, dels en psykologisk faktor som driver upp allas löner, vilket i sig också givetvis höjer levnadsomkostnaderna.

Nu tror jag inte att höjd skatt för de alltför högavlönade minskar kostnadsnivån för att leva. De högavlönade ser säkert till att de mer än kompenseras för ev höjda skatter.
Däremot kan det ur rättviseskäl ses riktigt att de som har högre inkomster och tillgångar i högre grad ska bidra till att bekosta samhällets utgifter för välfärden. Men det är en annan fråga.
Jag tror att det måste komma till en allmän insikt att för höga löner, förutom att de göder girigheten, leder till ett samhälle som skapar motsättningar och som krackelerar välfärden. Det måste till ett frivilligt stopp för att kräva och ge de fantasilöner som idag förekommer.

Men vad mer är det som leder till högre kostnader och kraven på högre löner och som gör att man inte kan leva på låga (eller sänkta) löner?
En sak är givetvis räntepolitiken. Och då speciellt då dess syfte är att få upp inflationen.
Låg ränta gör det billigt att låna. Dvs privatpersoner kan slösa mera (inklusive att köpa sina bostäder till för höga kostnader!), utan att det straffar sig - i vart fall inte på kort sikt. På lång sikt måste alla lån betalas - och räntorna att stiga. En efterfrågan, höjd konsumtion ska grundas på  inkomster - inte på att de som har för låga inkomster lånar.
Med högre efterfrågan, så stiger inflationen. Som Riksbanken vill - och som politikerna uppdragit till Riksbanken att se till.
Och högre inflation så stiger levnadskostnaderna. Vilket främst drabbar de som inte kan kompensera sig för den, dvs de utan lön eller med alltför låg lön.

Som jag ser det så är det mycket i dagens ekonomiska politik som inte går ihop. I vart fall inte om man strävar efter ett samhälle där välfärden ska vara spridd till alla, ett samhälle där man ska kunna leva på sin lön.  Och utan farliga inkomstklyftor.  En välfärd för alla leder till frihet och trygghet. Ett samhälle där vi lever som fria, jämlika människor som alla kan utvecklas och leva i gemenskap med varandra.

Är demokrati naturligt?

När man ser sig om i samhället, hur "folk" resonerar och reagerar så möter jag två grundinställningar.

Den ena, den "fina" och i vart fall i långa stycken politiskt korrekta (av partier och media) och officiella är att demokrati är bra, jämlikhet och mänskliga rättigheter är accepterade mål. Det som anses vara naturligt i ett modernt samhälle. Samhället, dvs staten sätter upp lagar och regler för hur vi ska sköta oss som anständiga medborgare, och ger oss ett visst skydd genom rättsväsendet för att så ska det vara.

Den andra är mera komplicerat, mångfacetterad. De flesta av oss ogillar bombsprängningar, mord och diskriminering, inom landets gränser. Men det är ofta en glidande skala. Vi vill inte bli ockuperade av främmande makter, och "vi" vill inte ha en massa främlingar (dvs flyktingar) som kommer hit, kostar pengar och förstör vårt "fina" svenska samhälle.
Alltså, vi ser inte medborgerliga rättigheter som något entydigt, som ska gälla alla. Samhällets våldsmonopol ifrågasätts alltmer, kanske inte uttalat via media eller så, men i praktiken. Man tar "lagen" i egna händer, dvs skipar "rättvisa" på ett sätt som strider emot rättsväsendets lagar och metoder. Friheten att göra som jag vill, den är min, oavsett om den skadar andra. Jag ska kunna köpa billig smuggelsprit, eller åtminstone kunna köpa alkohol när som helst, och systembolagets monopol borde bort. Skatten bör sänkas, eller så vill jag inte betala någon skatt alls. Och kan jag inte få ett jobb, eller skaffa tillräckliga inkomster för vad jag anser vara mina behov, då är det fritt att ta från andra - som jag anser har för mycket. Och som inte beskattas hårt nog av samhället. Och dessutom är inte bidrag min melodi. Jag tar "min" del och bestämmer själv hur stor den skall vara.

Acceptansen för det demokratiska spelreglerna för vårt samhälle verkar ha urholkats gradvis under flera decennier. Varför? Varför accepterar man inte hur demokratin fungerar? Kan det vara för hur den fungerar - att när den urholkats så urholkas och samsynen om den? När partier och politiker fjärmar sig från vardagen - och från sina (tidigare) påstådda ideologier?  Vi känner inga förtroendevalda, och de som finns kvar efter kommunsammanläggningar, de har blivit politiker på avstånd och heltid. Och "politiken" övervakar oss, och vi misstror - givetvis - överhetens övervakning, för den måste förstås vara skadlig.  Vi känner dessutom att politiken är ett skådespel, där vi bara är åskådare, och vi är inte roade längre av skådespelet. Eftersom vi inte kan påverka genom att sitta som åskådare. Då är det lika bra, eller bättre att vi enbart ser till vår egen lilla värld. Oss själva, vår familj, släkten, umgänget och det närmaste samhället.

Jämlikhet är inte något som vi alltid ha sett som naturligt eller värdefullt. Tvärtom. Olika klasser, fria människor som inte behöver arbeta och så en underklass, slavar som gör jobbet, men är värdelösa. Som knappt värderas högre än djuren. Herrar av olika slag som styr. Som "ger beskydd" mot en avgift/skatt. Avgifter som inte är frivilliga utan obligatoriska. Lagar och avgifter stiftas av makten, inte av folket. Ingen likhet inför lagen - nej, nej, herrarna (adeln, frälset, furstar med olika titlar) de hade en egen lag, stod ovanför lagen, betalade ingen skatt. Ibland eftersom de "hjälpte" den högsta makten att driva in skatten från folket (de mer el mindre livegna) och t o m kunde behålla en del av skatten för egen del. Folket bestraffades vid olydnad, makten skipade  sin "rättvisa".

Jämlikhet kom in i bilden i och med kristendomen. Dvs först för 2000 år sedan. Kristendomen segrade i västerlandet, men jämlikheten blev mest något som man talade om från predikostolarna, inte tillämpade i samhället. Först med upplysningen började jämlikhetstankar vinna mera spridning, och gav resultat i och med revolutionerna i Nordamerika (USA) och Frankrike, där demokratiska grundregler vann insteg. Men en demokratisering i form av allmänna och fria val dröjde ännu mera än hundra år ytterligare, till början av 1900-talet. Och Sverige var inte först ut där heller.

Men när demokrati med rösträtt införts så kan man säga att samhällets våldsmonopol fick legitimitet genom att en bred majoritet stod bakom samhällets beslut om försvar, polis och rättsväsende. Liksom hur "beskyddsavgifterna" - skatterna - skulle fördelas på olika ändamål. Det var inte längre självutsedda härskare som disponerade medlen enligt eget gottfinnande.

Det vi ser idag i Sverige (och här och där även utomlands) är att många människor inte känner att demokratin fungerar, inte gäller dem, trots att de nog gillar demokrati. Och att därmed de gamla, mera inskränkta synsätten på hur vi ser på varandra vinner insteg. Vi värnar om den närmsta lilla gruppen, och resultatet blir ojämlikhet, demokratur eller diktatur i någon mening, främlingsfientlighet, tullmurar givetvis. Det gamla fördemokratiska synsättet kan kännas mera naturligt. Och det har ju onekligen en längre historia...

Då ska vi också veta att maffian under olika namn, den är ingen smått romantisk företeelse som försvunnit. Tvärtom den lever och frodas, sprids. Och den trivs i gamla fördemokratiska kulturer, där familjen, klanen, traditionen är det viktiga. Där (kriminella) makthavare stiger fram - och lierar sig med varandra, driver egna affärsverksamheter som bygger på förtryck, våld, "beskydd" etc. Och kan bestå av smuggling, piratkopiering, trafficing, utpressning,  illegal sophantering, knarkhandel etc.  Verksamheter som hotar det civila och demokratiska samhället i sina grundvalar genom att bygga på också ett våldsutövande (mer el mindre raffinerat, viss utlåningsverksamhet kan nog hänföras dit) som konkurrerar med det våldsmonopol som staten har genom demokratiskt fattade beslut.

En bra kartläggning av maffian, spec Camorravarianten, och dess historia och dess farliga "filosofi" finns i Tomas Lappalainens bok "Camorra".  Ska vi kunna rädda demokratin från förfall, så kan det vara bra att veta mera om dess fiender. Så demokratin inte urholkas inifrån.

En manifestation för, emot eller både och, eller... ?

Dagens stora, enorma manifestation i Paris idag skulle, uppenbarligen vara en manifestation för yttrande- och tryckfrihet, och emot terrorism som dödar för att förhindra det fria ordet och åsiktsbildningen. Detta med anledning av hur terrorister slaktade ett antal redaktionsmedlemmar hos en fransk satirtidning i tidningens lokaler i onsdags, och hur slutet (?) på terroristjakten medförde ytterligare offer, inte bara så att mördarna utan även ett antal oskyldiga personer i den gisslan som togs dog.

Att manifestera för yttrande- och tryckfrihet är, sett ur västerländsk demokratisk mening, närmast en självklarhet. Att få uttrycka sin mening är viktigt i en demokrati och inte bara för de som tillhör en majoritet. Och även om det som sägs och trycks inte behagar de som har makten, även om det är satir och även om det av de som drabbas av satiren anser att det är häderi.

Och vi anser dessutom att pennan är starkare än svärdet. Dvs att tangentbordet och internet är starkare för att skapa och behålla frihet än våld och dödande. Om än diktatorer och extremister gör allt för att bevisa motsatsen. Frågan är förstås ändå om inte självmordsbombare etc som skickas ut av maktgalna extremister är kan skapa så stor skräck att det känns svårt att kämpa för yttrandefrihet och andra friheter.

Räcker då manifestationer emot terrorism? Visst, de visar förstås att vi inte gillar, att vi inte accepterar att leva under den skräck som terroristerna vill skapa med sina aktioner.
Men jag vet inte, eller rättare sagt, det räcker inte. Manifestationerna måste leda till konkreta åtgärder från de demokratiska makthavarna så att grogrunden för extremism försvinner.

För extremisterna har ju andra mål än vi, de vill ju avskaffa frihet av alla slag, för att i st skapa ett samhälle enligt deras vilja.

Även om ca en miljon manifesterade sitt stöd för tryckfriheten i Paris, tillsammans med ett sextiotal regeringschefer, och manifestationer samtidigt skedde på många andra håll i världen.
För frågan är om alla som gick ut på gatorna förenades av engagemanget för yttrande- och tryckfrihet. Och sorg över de dödade. Jag anar att en del protesterade emot just terroristerna, samtidigt som de såg dem som en grupp med "fel" extremism. Och gjorde den gruppen större än den är...
Något märkligt var det också att se ledande politiker från länder med helt olika inställning till både demokrati och vad som är terror delta i denna demonstrationen. Deltog de verkligen av hjärtat?

Nå, manifestationen kan också ses som en demonstration till stöd för Frankrike, och än mer för det som är symbolen för fransk inställning till demokrati, nämligen "frihet, jämlikhet och broderskap".

Menar man allvar med det så finns det ändå goda förutsättningar för att (på sikt) tränga tillbaka det som göder våldsam extremism.
Frihet i demokrati som ger fred, frihet att välja sin religion och att inte förtrycka de som väljer en annan religion eller inte väljer någon tro alls, frihet att utbilda sig även för flickor, tolerans, jämlikhet som innebär minskade klyftor och fattigdom, broderskap som innebär att det inte finns slaveri men att vi tar ett socialt ansvar för varandra, att vi lever och måste leva i gemenskap med andra. Att inte girigheten tar död på något av de tre begreppen. 

Det är stora uppgifter, och ger ingen snabbfix för att komma åt våld, ondska och förtryck. Men det kan gå, om vi vill.