Jag skäms över den moraliska kollapsen hos Sveriges styrande

Jag skäms. Hinner inte och orkar inte skriva en massa kommentarer om den kollaps som det svenska politiska systemet råkat ur för, och som övertydligt manifesterades igår genom regeringens utspel om flyktingpolitiken. Men jag ska ge några korta rader.  Till det kan läggas en hel del invändningar som Ekuriren skriver i en ledare (länk). 

Det är en SKAMMENS dag. Ja, verkligen. Jag skäms över landets regering, över i stort sett alla riksdagspartier. Att Sverige, som jag alltid i grunden varit så stolt över, nu så snabbt rutschar ner i avgrunden. Överger demokratiska värderingar om medmänsklighet, integritet etc. Och inför än mera av övervakning (av fel människor, SÄPO etc är en tragisk historia) och när en mängd märkliga förslag ska drivas igenom som är ytterst tveksamma (milt sagt) om de ger annan effekt än att försvåra för flyktingar och asylsökande. Jag är så besviken, det dessa mörkermän och -kvinnor (i SD-anda) vill åstadkomma verkar vara precis motsatsen till ett tryggt, humant och mänskligt samhälle.

Jag ser ingen konsekvens i förslagen och skulle, om jag hade tid, kunna argumentera emot dem hur länge som helst. Men jag inser att viljan att stå upp för en liberal och human flyktingpolitik inte finns. Inte i regeringen, inte hos de reaktionära moderaterna, inte hos det KD där djävulen numera tycks ha tagit över kommandot, och givetvis inte hos det SD som lyckas skrämmas upp folk till rasism och intolerans.
Jag skäms och är förtvivlad över hur Sverige styrs. Där övervakning är det viktiga för våra politiker och myndigheter, men av fel personer och skött på ett klantigt sätt. Det Sverige som styrs av en oförmåga att improvisera och vara flexibel, men som ger utrymmer för girighet och alla slag av egoism. 
Regeringens förslag igår, var inte nödvändigt. Det var ett val. Ett aktivt val. Skriver Jesper Strömbäck på Facebook, helt riktigt. Och Maria Leissner skriver bl a: "Flyktingkrisen har två delar, den fruktansvärda situation som människor flyr från i Syrien som är en kris. Och en ledarkris där regeringen verkar svara på emotionella signaler snarare än faktiska omständigheter. Klart att flyktingarna från Syrien får plats, liksom flyktingarna från Balkan fick plats på 90-talet. Lite mer flexibla lösningar behövs, mindre rigiditet när det gäller det yrkesförbud vi de facto tillämpar för personer med utomeuropeiska utbildningar, så blir integrationen inget större problem."

Och t ex Johan Malmros skriver: "Sverige är världens 8:e rikaste land om man ser till BNP per capita. I stort sett alla av de 7 miljarder människor som bor på jorden har mindre pengar än medelsvensken. Nu har vi bestämt att vi inte har råd längre. De som flyr från krig och död får stanna där de är. Nu ska vi sitta här med våra pengar, våra stängda gränser, våra platt-tv, och våra SUV:ar medan de styrande politikerna diskuterar hur vi ska kunna täta till gränserna ännu mer. FY FAN VAD JAG SKÄMS ÖVER ATT VARA SVENSK IDAG. Och den förste som kommer med argumentet att Sverige faktiskt har gjort mer än både England och Finland, Danmark och Norge kommer jag att fet-unfrienda. Det är inte läge just nu!"  

Och jag tillägger att det verkligen inte känns motiverat att fira en traditionell (dvs överflödande) jul i detta läge. Jag kan inte glömma, inte få ro i min hjärna och mitt hjärta när Sverige(s ledarskap) stänger till landet för hjälpbehövande flyktingar. 

Jag slutar där.  

En manifestation för, emot eller både och, eller... ?

Dagens stora, enorma manifestation i Paris idag skulle, uppenbarligen vara en manifestation för yttrande- och tryckfrihet, och emot terrorism som dödar för att förhindra det fria ordet och åsiktsbildningen. Detta med anledning av hur terrorister slaktade ett antal redaktionsmedlemmar hos en fransk satirtidning i tidningens lokaler i onsdags, och hur slutet (?) på terroristjakten medförde ytterligare offer, inte bara så att mördarna utan även ett antal oskyldiga personer i den gisslan som togs dog.

Att manifestera för yttrande- och tryckfrihet är, sett ur västerländsk demokratisk mening, närmast en självklarhet. Att få uttrycka sin mening är viktigt i en demokrati och inte bara för de som tillhör en majoritet. Och även om det som sägs och trycks inte behagar de som har makten, även om det är satir och även om det av de som drabbas av satiren anser att det är häderi.

Och vi anser dessutom att pennan är starkare än svärdet. Dvs att tangentbordet och internet är starkare för att skapa och behålla frihet än våld och dödande. Om än diktatorer och extremister gör allt för att bevisa motsatsen. Frågan är förstås ändå om inte självmordsbombare etc som skickas ut av maktgalna extremister är kan skapa så stor skräck att det känns svårt att kämpa för yttrandefrihet och andra friheter.

Räcker då manifestationer emot terrorism? Visst, de visar förstås att vi inte gillar, att vi inte accepterar att leva under den skräck som terroristerna vill skapa med sina aktioner.
Men jag vet inte, eller rättare sagt, det räcker inte. Manifestationerna måste leda till konkreta åtgärder från de demokratiska makthavarna så att grogrunden för extremism försvinner.

För extremisterna har ju andra mål än vi, de vill ju avskaffa frihet av alla slag, för att i st skapa ett samhälle enligt deras vilja.

Även om ca en miljon manifesterade sitt stöd för tryckfriheten i Paris, tillsammans med ett sextiotal regeringschefer, och manifestationer samtidigt skedde på många andra håll i världen.
För frågan är om alla som gick ut på gatorna förenades av engagemanget för yttrande- och tryckfrihet. Och sorg över de dödade. Jag anar att en del protesterade emot just terroristerna, samtidigt som de såg dem som en grupp med "fel" extremism. Och gjorde den gruppen större än den är...
Något märkligt var det också att se ledande politiker från länder med helt olika inställning till både demokrati och vad som är terror delta i denna demonstrationen. Deltog de verkligen av hjärtat?

Nå, manifestationen kan också ses som en demonstration till stöd för Frankrike, och än mer för det som är symbolen för fransk inställning till demokrati, nämligen "frihet, jämlikhet och broderskap".

Menar man allvar med det så finns det ändå goda förutsättningar för att (på sikt) tränga tillbaka det som göder våldsam extremism.
Frihet i demokrati som ger fred, frihet att välja sin religion och att inte förtrycka de som väljer en annan religion eller inte väljer någon tro alls, frihet att utbilda sig även för flickor, tolerans, jämlikhet som innebär minskade klyftor och fattigdom, broderskap som innebär att det inte finns slaveri men att vi tar ett socialt ansvar för varandra, att vi lever och måste leva i gemenskap med andra. Att inte girigheten tar död på något av de tre begreppen. 

Det är stora uppgifter, och ger ingen snabbfix för att komma åt våld, ondska och förtryck. Men det kan gå, om vi vill.

Varför detta enögda hat, dessa generaliseringar, denna intolerans?

Jag har den senaste tiden sett och läst så mycket om hat och intolerans. I tidningar, hört på radion (t ex i Ring P1) och läst om på Facebook.
Jag blir förtvivlad.

Jag blir bedrövad och skrämd när ser och läser om vad judar, t o m i Sverige utsätts för. Hur t ex synagogor bränns eller sprayas med hatiska slagord.
Jag blir lika bedrövad och skrämd när jag ser och läser om vad muslimer t o m i Sverige utsätts för. Hur t ex moskéer bränns eller sprayas med hatiska slagord.

Än mera bedrövad och förtvivlad blir jag när repr för både muslimer (ej alla) och judar (ej alla) buntar ihop den andra gruppen och vill utrota eller skicka iväg "packet".  Liksom när främlingsfientliga människor vill stoppa flyktingar vid gränsen och skicka tillbaka dem till kriget.
Var är toleransen, var medmänskligheten?  Varför vill man se  "de andra" med hat och avsky, varför generaliserar man?!?

Varför kan man inte se de enskilda människorna, att de är just människor, oavsett vilken grupp som "de andra" vill sortera in dem i och sätta peststämpel på? Och varför vill man inte se de bakomliggande orsakerna som att en del (både i den egna och andra gruppen) blivit extremister och så fyllda av hat. Varför inte söka bekämpa roten till det onda i st f att hata och utrota människor?

Ska det bli fred på jorden måste vi kunna tala med varandra, ge frihet, visa tolerans och utrota fördomar och okunskap.  

---

Varför läser man inte Malala Yousafzais bok "Jag är Malala" ?   

Varför utmålar man (som jude!)  Malala som "otrogen", och att stödja "västerländska icke-muslimska värderingar, det är ju att helt köpa talibanernas syn.  Hon visar precis i boken vad hon står för.  Har inte det större trovärdighet än hur hatfyllda motståndare vill stämpla henne? 

 Hon är en religiös muslim, hon förespråkar alla ungdomars rätt till utbildning, att det gäller även kvinnor/flickor, hos tror på kunskap, hon ser orsakerna till talibaniseringen, och redovisar dem. Hon har demokratiska värderingar, är ingen trotskist som påståtts av en person som "anklagar" henne för att vara "världsvänsterns" nya kelgris. Jag menar nog att hon är en, om man ska sätta västerländska stämplar på henne, en rätt normal mittenliberal med en skvätt värdekonservativ i moralfrågor, absolut ingen extremvänster och inte heller någon extremhöger eller nyliberal i fråga om ekonomi. Och hon menar att som hon och många andra som kan läsa, så är det väl överensstämmande med islam (Koranen).   På samma sätt som de flesta (men inte alla) kristna och judar anser att deras religion stämmer med demokratiska värderingar. 

Kan vi stoppa odemokratiska åsikter med förbud eller skymford?

Min absoluta åsikt är att demokratin måste skyddas med demokratiska medel.
Det vill säga debatt, upplysning, argumentation stödd av erfarenheter och fakta, och i förekommande fall givetvis genom att stoppa faktisk terrorism.

Inte med förbud mot oliktänkande, inte genom yttrandeförbud,  inte genom att trixa med lagar och genom "överenskommelser" som nollställer vissa rösters värde. Inte heller är det en framkomstväg att skymfa eller idiotförklara och säga att de (alla)  som t ex röstar på sd är små och illasinnade människor. Det torde tvärtom leda till att de än mera anser att sd är enda som säger "sanningen" och är det enda oppositionspartiet som vågar ifrågasätta det politiska etablissemanget i Sverige.

Därför anser jag att det i och för sig är bra att det inte blir något extraval i mars, men att sättet och motiven för decemberöverenskommelsen är minst sagt olyckliga.
De partier som kallar sig demokratiska orkade inte samarbeta på riktigt, utan tillförsäkrar sig själva ett slags maktmonopol - utan att behöva argumentera emot den stora fienden, SD. Troligen eftersom de inte tror sig kunna övertyga SD:s väljare att inte rösta på SD en gång till.
Vilken ynkedom! Vilket bevis på bristande tilltro till demokratin och demokratisk debatt!

SD står, som jag skrivit om många gånger, som parti för vidriga åsikter och har en mörk historia. Men det betyder inte att alla deras väljare nu i senaste valet,  har vidriga åsikter eller är småsinta människor. Det finns säkert en skara i SD (partiledningen och en kärna kring den)  som är både rasistisk och annat vidrigt. Men jag är övertygad om att den skaran i sig knappast skulle nå upp till några fyra procent. Men SD har (haft ?) en skicklig partiledare, som blandat bort korten och spelat på folks rädsla för det okända, på brister i dagens politik, som den förs av de gamla partierna, och av oro för landets finanser vid en ökad flyktingström.  Detta har inte de andra partierna begripit och inte kunnat bemöta på ett klart och tydligt sätt. Trots att Sverige är beroende av invandring, att skälet att ta emot flyktingar är humanistiskt, trots att det inte är "flyktingarna" som skapade t ex finanskrisen 2008 etc.

Att bekämpa sverigedemokraterna som parti, det måste ske gnom att göra klart för väljarna vad sd:s politik innebär konkret, att det som de föreslår "finansieras" genom ett helt orimligt,  omöjlig och inhumant stopp för flyktingmottagande. Dessutom rymmer SD:s politik så konstiga och vidriga förslag i övrigt som borde få det att vända sig i magen hos folk. Om de bara visste.  Däremot går det inte att resonera och diskutera med SD:s ledande partiföreträdare, de vill inte resonera, bara propagera.

Jag vill citera från Ann Rambergs blogg några rader betr vad SD står för: "Vad är det då för värderingar och konkreta förslag som Sverigedemokraterna vill genomföra?

Om man besvärar sig med att läsa bara ett axplock av de motioner till Sveriges riksdag som partiets främsta företrädare står bakom blir man förskräckt. Det gäller såväl förslagen som motiven. Motionerna handlar om allt från införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, förbud mot böneutrop, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, förbjudande av religiösa attribut inom polisen, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige. Vidare förekommer ett antal mer eller mindre vildsinta förslag om ökade krav på icke europeiska asylsökande. En annan motion vill förbjuda fyrverkerier på andra nationers helgdagar. Bara vid vissa svenska högtider och särskilda tillfällen ska fyrverkeri kunna godtas. En motionär önskar stoppa den etniska diskrimineringen av svenska medborgare på arbetsmarknaden. Av partiprogrammet kan vidare bland annat utläsas att samkönade par inte ska få adoptera.

Listan kan göras mycket längre. Men, redan detta axplock åskådliggör på ett tydligt sätt den människosyn som präglar riksdagspartiet och dess avsaknad av respekt för de humanistiska värderingar som ligger till grund för internationella konventioner och svensk grundlag."

Men är det skäl att idiotförklara sd:s väljare eller att trixa bort valresultatet? Nej, det är partiets egentliga syfte och mål som måste göras klart för väljarna. Innebörden av deras förslag.  De gamla partierna måste lyfta sig i kragen för att klargöra sina egna (eventuella) ideologier, att visa skillnader mellan sig, liksom vad som skiljer dem från SD, att komma ut från sina glashus och sina krympande partikadrer och förstå att det väljarna vill ha är klara besked i grundläggande frågor, övertyga om sina visioner och vägval. Inte bara i mer el mindre tillfälliga frågor, utan i riktning och mål ideologiskt.  Förklara att demokrati innebär mångfald, tolerans och öppenhet.

Att trixa eller att skälla på sd:s väljare är kontraproduktivt. 

Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet

Det står alltmer klart att det är två  frågor  förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.

1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.

2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.

Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.


Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.

Tobaksdebatt, uppdat.

Det har blåst upp en tobaksdebatt. Igen. Tyvärr alltför hårt vinklad på förbud. Och rökarna poppar upp som om de stuckits av getingar.
Nja, jag älskar inte förbud. Men tobaksrökning ÄR faktiskt farligt, för både rökaren och dennes omgivning.

Tobaksrökare är ytterst sällan så toleranta och hänsynsfulla som de rökare som i debatten säger att de frågar omgivningen innan de tänder en cigarett.
Jag mår illa av tobaksrök och -lukt. Den skadar min livsmiljö och utsätter min hälsa för oönskade risker. Att utsättas för indirekt, s.k. passiv rökning genom att tvingas vistas nära rökare är ungefär lika farligt som att röka själv. Det ska ingen behöva utsättas för!
Rökare måste ta större ansvar för sin omgivning, de lever faktiskt inte på en öde ö. Visst, om någon väljer att röka och utsätta sin kropp för rökningens alla risker, var så god. Men utsätt INGEN annan för det.

Och frågan är vem som ska betala sjukhusräkningen för den som fullt medvetet dragit på sig de stora hälsorisker som rökningen innebär. Ingen ska behöva vara okunnig om tobakens skadeverkningar och börja röka av okunnighet. Därför bör man, anser jag, förhindra att folk och då speciellt unga, att börja röka.

Liberalism innebär frihet - så långt den inte skadar andra. När den gränsen överskrids så innebär den ofrihet för andra.

Frågan är vad man ska göra när många rökare helt struntar inte bara i sin egen hälsa utan även i omgivningens hälsa och välbefinnande?

Uppdatering. Så visar en stor forskarrapport att 600 000 människor dör årligen pga passiv rökning. Dvs pga andras rökning. Därav 165 000 barn! Hur många rökare frågar om barnen vill att de röker? Förklarar de riskerna med att barnen utsätts för passiv rökning?

En lustifikation noterad - uppdat.

Vi föregående inlägg verkar läsas av många. Där refererade jag till bl a en Fokusartikel från 2008 (mycket intressant!) Exemplifierade tecken på intolerans med länkar till DN. Samt till en artikel i SvD om rättssäkerhet.

Gissa varifrån de intresserade kommer? Jo, huvudparten, i vart fall just nu, via DN. Inte från SvD, och inte via olika vanliga sökmotorer.
"Lustigt!"

Uppdatering. Föregående text har fortsatt väcka intresse och kommentarer i osedvanligt hög grad. Noterbart är att de flesta kommentarerna rör romer, inte om de andra saker jag diskuterade. Vilket också visar att även om många svenskar försöker att inte ha fördomar generellt sett, så finns en misstänksamhet emot just romer. Varför?

Vi snälla svenskar och rättssäkerheten

Vi vill gärna tro att vi är så snälla, vi svenskar, att vi är ett föredöme i tolerans, liberalism och god vilja för all världens folk. Jag har länge tvivlat på detta. Visst finns viljan hos många, men det praktiska tillämpandet är högst diskutabelt.

Ett par exempel. Sverige är ett av de absolut tuffaste länderna i Europa när det gäller att neka papperslösa läkarvård! Nu beror det på (sjukvårds-)myndigheters tillämpning av en tuff lag. Men ändå, riksdag och myndighetspersoners agerande vilar på något sätt på en inställning, som alltså är allt annat än tolerant och medmänsklig!

Idag hör vi så, mellan åskbullret, att romer ska utvisas. Gruppen romer alltså. Trots att de kommer från EU-länder. Efter fransk inspiration (?) (jfr rapportinslag igår i teve) så menar man att det finns romer som försörjer sig på tiggeri och därför ska romer som kommer från andra länder utvisas. Trots EU-regler om fri rörlighet för medborgare i länder tillhöriga EU.
Förresten, tigger, det gör väl en del svenska medborgare också, ska vi utvisa dem med?

Återigen denna rädsla för något som känns "främmande", och denna lust att tänka i grupper, i kollektiv i stället för att se människan, individen.

Denna benägenhet att tumma på rättssäkerheten också! Gunnar Strömmer, jurist, skriver i SvD om rättssäkerheten - och om hur partsintressen kan påverka, hur krav på hårda handskar vinner över silkesvantar. Artikeln inleds med ett citat från förre JK, Göran Langertz:
”Rättssäkerhet är inte något man blir särskilt populär på.” Langertz verkar ha rätt, jag tänker på politiker som Johan Batong Pehrson (som piskade in alla fp´s FRA-kritiker utom Camilla Lindberg) och Beatrice Ask (samma länk som betr Johan B).
Ändå tror Gunnar Strömmer att det finns opinionspoäng på att hävda rättssäkerhet.

Tja, jag vet inte. Opinionssiffrorna för piratpartiet är ju inte så roliga, än. Men jag hoppas att han har rätt. För rättssäkerhet är en grundbult för demokrati. Liksom tolerans för minoriteter.

Uppdatering. Detta inlägg handlade om tre saker. Det har föranlett ovanligt många besökande och av kommentarerna att döma är det mina få rader om romer, som lockat till läsning. Tydligt är att även om de flesta (gissar jag) inte vill anse sig som rasister, så finns många fördomar om just romer.
"Lustigt" är också att det senaste dygnets anstormning av besökare inte gett minsta utslag betr länkningar enl Politometern... Intressant också att en del kommentatorer anser att tiggeri är brottsligt. I vart fall om tiggaren är rom... Och om nu polisen anser detsamma, hur är det då med rättssäkerheten?

Finns riktiga tanter idag?

Nja, rubrikens fråga är förstås retorisk. Samtidigt som rubriken är ett försök att få er att läsa nedanstående gamla artikel. Se den gärna som en dagen-efter-skrift till kvinnodagen. Jag skrev den redan för femton år sedan, och den var bl a publicerad i Barnen och vi, som Rädda barnens tidskrift hette då. Jag vet inte om de tanter jag skrev om där på något sätt brydde sig om den internationella kvinnodagen. Däremot var de kvinnor som inte skämdes för att vara kvinnor och inte för att vara människor heller. Så se det som en hyllning till dem. Artikeln har fått en endast varsam uppdatering.
---
Vår svenska tant.
Den svenska tanten. Så ofta förlöjligad, eller åtminstone sedd på med viss överseende ringaktning. Men den riktiga svenska tanten bär ingen skuld till den finansiella krisen. Hon skuldsatte sig aldrig. Hon levde aldrig över sina tillgångar. Hon hade lärt sig, både av sina föräldrar och av livet, att inte göra sig av med pengar förrän hon hade dem i sin hand. Eller i portmonnän i den fula men praktiska, bruna handväskan. Det här med kreditkort har hon aldrig förstått vitsen med.

Den svenska tanten är sparsam. Hon klagar inte på sin pension trots att den ofta är så blygsam att hon har all rätt att klaga. Den räcker ändå, och det blir alltid över. Sparsam men inte snål. Tvärtom. Hon har lärt sig både att hushålla och ge bort. Att man inte blir fattigare av att dela med sig till de som behöver.

Den svenska tanten är som regel sjuttio fyllda. Oftast sjuttiofem eller betydligt mer. Och hon fortsätter att göra sin insats. Sedan familjen, maken är oftast död och barnen har egna familjer, inte tar samma tid längre så sprider hon sina omsorger i allt vidare kretsar. Som hennes mor gjorde.

Hon roar sig inte, förstår inte vad det är. Det som fyller henne med glädje är att glädja andra.

Som flicka var hon glad och rejäl. Som vuxen gjorde hon alltid rätt för sig. Skötte familjen med kärlek om än ekonomin var knapp. Hon fick inte någon längre utbildning, men tog ett jobb, ofta på deltid och av ”enklare” slag för att dryga ut kassan. Inte för att förverkliga sig enligt några fina teorier, utan för att det inte gick att leva på en lön. Och för att hederligt arbete alltid var värt att göras. Även om det gällde att ta bort skiten efter andra.
Samtidigt tog hon sig tid att hälsa på gamla och sjuka. Inte bara inom släkten. Hon gick till äldre tanter, innan hon själv var tant. Gick, cyklade eller åkte buss. Om familjen hade bil så använde ju maken den för att ta sig till sitt jobb.

Knytblus och karriär hör inte ihop med den svenska tanten. För kvinnosakskvinna var hon aldrig. Inte till namnet. Feminist – vad är det? Är vi inte alla människor? Men hon tyckte och tycker att rätt ska vara rätt. En kvinna är lika mycket värd som en karl. Basta. Fattig men stolt, och aldrig undergiven.

Den svenska tanten är inte högljudd. Hon har inga större åthävor för sig. Men när jag ser henne tveka för trafiken vid rödljusen, då blir jag varm om hjärtat. Med hatt och ett stadigt grepp om handväskan är hon på väg. På väg för att besöka och sköta om någon ännu äldre tant. Eller så är hon på väg till banken eller något av postens serviceställen för att skicka några sedlar till en behjärtansvärd insamling.

Hon fnyser indignerat åt dem som vägrar släppa ifrån sig en krona till behövande och svältande med motiveringen att de hört att så mycket går till administration, eller har försnillats. Hon vet att de flesta insamlingar sköts av sådana som hon. Som ser till att hjälpen kommer fram. Som är praktiska. Hon vet att den som inte vill hjälpa, den som inte ser medmänniskan, den finner alltid på ursäkter.

Men visst är hon bekymrad över att det numera finns högavlönade chefer i en del hjälporganisatoner, hon förstår inte att man ska ha betalt för att hjälpa.

Jag läste någonstans att den svenska tanten är kulturbäraren. Så rätt. I synnerhet om man ser det i en vidare mening. Inte sprang hon på bio eller teater i sin ungdom. Inte heller hade hon i ”sin krafts dagar” tid att tänka som så att nu skulle hon värna kulturen. Hon läste, möjligen, böcker. Men numera kan hon då och då unna sig att gå på en konsert ibland, eller se en pjäs, tillsammans med en dotter eller någon medelålders medsyster.

Den svenska tanten är ofta religiös, på ett jordnära och praktiskt sätt: hon var och är församlingens stöttepelare. Hon hjälper till både i kören och med kaffeserveringen. För att inte tala om vilka bullar och syföreningskakor hon åstadkommer.

Hennes största insats idag är dock ofta den som den trognaste bidragsgivaren. Den som ger mening åt uttrycket ”änkans skärv”.

Tanternas samfund har inte ”bara” predikat evangelium. Nej, de har drivit skolor och gett sjukvård – på det praktiska och handfasta sätt som i en större utsträckning borde ha varit en förebild för svenskt bistånd. Hjälp till självhjälp och utveckling.
Internationell solidaritet visade dessa tanter och deras mödrar i praktiken långt innan begreppet myntades.

Om tanten inte är religiös så har hon ändå ofta arbetat ideellt inom Rädda Barnen eller Röda korset. Ibland har hon hunnit med både det och församlingen. Och dessutom sänt pengar till Svenska Journalens Läkarmission. Hennes mera välartiga döttrar stöder Amnesty, Naturskyddsföreningen och Läkare utan gränser. Och något barnbarn protesterar mot FRA-lagen.

Partipolitik har hon däremot inte ägnat sig åt. Men visst har hon varit politiskt verksam, fastän hon inte alltid vetat om det. Genom sitt sätt att vara. Genom att stå upp för medmänsklighet och människokärlek i vardagens praktiska arbete.

I grunden är den riktiga svenska tanten tolerant, ”trots” ringa beresthet, ringa utbildning och kristna förankring. För hon har sett människan. Hon har en inre kompass som sagt henne att det är individen som är det viktiga. Och att individen, människan, för sin utveckling kräver både rättvisa och frihet, att hennes integritet inte får kränkas. Att mänsklig, praktisk solidaritet är viktig men att växande också kräver valfrihet. Den riktiga tanten har aldrig brytt sig så mycket om kollektivet. Det kan ibland vara bra att ha, men dess solidaritet har så ofta urartat till egoistiskt gruppintresse. Fastän så uttrycker hon sig inte. Hon vet bara att den enskilda människans väl och ve måste komma först. Den svenska tanten är pragmatisk, men inte principlös. Tvärtom.

Den svenska tanten är laglydig. Hon lyder auktoriteter, självklart. Men med förstånd! Med det goda förstånd som hon har så rikligt av. När lagar och myndigheter är omänskliga tvekar hon inte att föja hjärtats och förnuftets röst i stället. Då gömmer hon flyktingar undan polisen. Då tar hon människans parti mot den okänsliga byråkratin. Då räds hon varken invandrarministrar eller polischefer.

Då visar hon en civil olydnad och ett civilkurage som är ett hoppingivande samhällets och demokratins salt. Hon talar inte om moral, men hon har den moraliska resning som är grundvalen för ett mänskligt samhälle.

Tanten har fött oss, fostrat oss och gett oss de goda värderingarna. Det mest förbluffande är att världen ändå ser så illa ut som den gör. Men tyvärr, alla ”tanter” var inte tanter i den bästa bemärkelsen. En del var bara kärringar, andra blev aldrig annat än förvuxna själviska tonåringar. De har aldrig burit något åt någon.
Men det har den riktiga tanten.

Den rejäla svenska tanten får inte ta slut. Tanten är inget helgon, men hon gör vad hon kan för att jorden inte ska bli ett helvete.

Jag hoppas att många, många av dagens 30-, 40- och 50-åringar (av båda könen) också blir ”tanter” i denna fina mening. För den mänskliga överlevnadens skull. För toleransens och den goda viljans skull.

Rädsla skapar misstänksamhet, och till och med ondska

Den eminenta bloggaren Farmorgun håller ögonen på det mesta av värde, såväl i traditionella media som i bloggosfären.
I sin bloggpost Förlikning byggs inte med hjälp av envishet,
http://farmorgun.blogspot.com/2009/05/forlikning-byggs-inte-med-hjalp-av.html ,
funderar hon bl a, med utgångspunkt från en bloggpost hos Anna Troberg, om vad datorer kan göra med människor, och nämner även rädslan. Hon frågar varför politiker spelar på rädslan.

Det är en bra fråga. Vars svar är att det är ett enkelt sätt att vinna en opinion. Och därmed makt. Hitler byggde ju upp sin nazism på det. Och han var knappast den förste som använde detta, i mina ögon, fula knep.

Rädslan är verkligen en förklaring till mycket ont! Speciellt om skrupelfria politiker spelar på den.
Hitler och antisemitismen använder det. Samma sak med främlingsfientliga partier både i Sverige och på andra håll. Och vad är grunden för mycket av vissa politikers fiskande efter röster hos EU-motståndare? Jo, rädslan för det okända.
Man kan vara rädd för människor, nyinflyttade med konstiga språk och kanske med en annan kulör på huden. Men även för utveckling, för ny teknik. Självhärskare gillade inte att folk lärde sig att läsa, och boktryckarkonsten var inte populär hos de som ville ha monopol på att tolka det skrivan (präntade) ordet. Diktaturer har aldrig gillat journalister och författare, idag gillar de inte internet.

Tyvärr finns rädslan för internet även hos politiker (och hos vissa företagare t ex i mediabranschen) i vårt hörn av världen. Och när det dyker upp ett parti som dessutom gillar och kan internet, då blir många gamla politiker rädda. Eller vill utnyttja andras rädsla.

Har då detta parti ett namn, piratpartiet, som visserligen kan verka lite romantiskt för ungdomar, men som skrämmer "ärlig skattebetalare", då är det verkligen läge för att utnyttja folks rädsla.

Men hur komma över detta? Jag tror faktiskt det bara finns en väg, kommunikation och upplysning! Att prata med folk! Att prata med många, att göra sig bekant, och därmed upptäcka att vi i grunden inte är så olika. Och i vart fall att eventuella skillnader inte är så skrämmande. Ett första steg brukar vara att "man" behåller sin misstänksamhet mot t ex invandrare som grupp (vilka ju inte är EN grupp), men gör undantag för dem som man lärt känna. Efter en tid, och om man lär känna fler upptäcker man att alla är individer. Och som regel inte farliga.

På samma sätt kan man försöka bekanta sig med ny teknik. Är den för avancerad kan man ju försöka få den förklarad för sig. Allt behöver ju inte alla ta till sig för att använda, men rädslan för det nya bör man bekämpa.

Upplysning och fri kommunikation är något gott. Det frigör människan till att bli mera tolerant. Kanske till och med lite godare.

Motsatser som ger färg

- Vilket härligt väder, säger Medelsvensson.
- Ja, visst är Gud god, säger då Carola.
Medelsvensson hickar till inför detta religiösa uppgraderande av ett enkelt konstaterande. I Filippinerna skulle ingen höja ett ögonbryn.

Filippinerna är nämligen ett religiöst land. Ett land där religion defineras som kristendom och kristendom som katolicism. Men den katolska kyrkan har inget officiellt ihop med staten. Och toleransen är stor! Här finns praktiskt taget alla religioner. Och några djupare fördomar dem emellan har jag inte noterat. Möjligen är det så att många ser lite nedlåtande på muslimer som grupp. Samtidigt känner de flesta flera muslimer, har gått i skola med dem och ser inte annorlunda på dem än på andra kompisar. Och trots den terroriststämpel som ligger i luften när man säger "muslim" så har de full rätt att bli poliser eller säkerhetsvakter, såvitt mig berättats.

Den katolska påverkan gör att grundinställningen hos de flesta är konservativ, mycket konservativ. Konservativ och simple (enkel)är positiva signalord. Man vill inget förändra (trots allt som borde förändras enl mig), samtidigt älskar man allt modernt i vart fall om det är amerikanskt. Och enkel/simpel är ju inte precis hur en amerikan vill karaktärisera sig...

Den konservativa värdegrunden och kyrkan gör ju att homosexualitet är något mycket fult, i detta land där den traditionella familjen sätts så högt. Jag vet inte om det är straffbart, men det skulle inte förvåna mig. Däremot så verkar ingen, såvitt jag kan se, i praktiken bry sig. Det finns ingen sortering efter HBT-termerna. Alla något avvikande män kallas för bögar, vare sig de är homo, bi- eller transsexuella. "Ingen" gillar homosexualitet, men däremot så är man tolerant. Man säger att många frisörer är bögar. Man skrattar lite åt det, när man ser någon på stan som man tycker verkar vara bög, och låter det vara.
Kvinnliga homosexuella nämns inte, men tolereras de facto än mer än "bögar".

Hos en svensk väcker det viss förvåning när man första gången besöker ett stort varuhus och plötsligt i högtalarna hör att nu blir det bönestund. Arbetet stannar av och alla (anställda liksom kunder) stillar sig i en andaktsfull paus. Andakt i Mammons tempel.
(Kanske är det mindre märkligt att färjeturen med den moderna färjan inleddes med en bön om en lycklig resa, läst av en mjuk kvinnostämma samtidigt som texten gick att läsa på storbildskärmen. Filippinerna har ju en historia av mängder av färjekatastrofer.)

En stund efter bönepausen i varuhuset kan mycket väl komma en pausgympa. Lämplig musik sätter igång, förutom i kassorna avstannar verksamheten och personalen får röra på sina leder i uppfriskande gymnastik. Och som de rör sig! Resp (kvinnliga) avdelningschef föregår med gott exempel och svänger inte bara armar och ben utan även höfter och stuss på det mest energiska sätt. De man ser (som man) är ju den kvinnliga personalen i sina strikta blusar, ev en liten kavaj och korta, nej, mycket korta kjolar. Jag lovar, nog får de fart på blodomloppet av sådan gympa. Kanske blir en och annan manlig kund också lite varmare i kroppen bara av att se på...

Nå, lite värme i kroppen, och den lilla kavajen kan vara bra att ha även för dessa sales-ladys. Filippinerna är visserligen ett land med tropisk, fuktig värme. Men när man kommer in i ett varuhus så är det som i ett kylskåp, på högsta effekt.
Det är som man vill visa att här är man moderna och har air condition. Det jag undrar är bara hur många som får lunginflammation på kuppen, eller i vart fall svårartad hosta? Trots hettan så går mändger av filippinare omkring och småhostar hela tiden.

Så pausgympan är säkert bra, de har långa dagar. De åker jeepny hem sent på kvällen ut till den förortsby där de bor, hjälper mamman med småsyskonen. Nästa dag ska de stå fräscha med nystrukna blusar i varuhuset igen.

"In God We Trust" är den vanligaste devisen på de flesta fordon. Och det kan behövas, med tanke på den enorma trafiken. Att vara jeepnyförare kan inte vara hälsosamt, detta att andas disel- och bensinångor hela dagarna. "Keep distance" är en annan vanlig devis.
Ingen bryr sig. Marginalerna framåt och bakåt räknas i decimeter, inte i tiotal meter. Åt sidorna är det centimeter snarare än decimeter. Passagerare i olika jeepneys kan lätt snudda vid varandras armbågar.

Det här var alltså några, i mina ögon, i stort sett charmiga kontraster i den filippinska vardagen. Ett land och ett folk som i mångt och mycket har en mycket speciell grundinställning, som i princip kan verka mycket rigid, men som i praktiken är tolerant och generös, och i vissa avseenden närmast livsfarlig (som i trafiken).
Det är ett land med mycket byråkrati, men samtidigt finns något slags fritt utrymme kring varje människa. Inga personnummer eller annat som gör att myndigheterna har ständig koll på dig inte. Ett land med en slags civil olydnad emot både lagar och officiella föreställningar.

Och - trots (eller kanske pga) sin korta demokratiska historia, med bräcklig demokrati, så verkar det högst osannolikt att några sådana påfund som FRA-lagar, IPRED eller datalagringsdirektiv skulle kunna lanceras i detta land.

Därtill är man alltför rädda om demokratin, den sköra, och brända av diktaturens gissel.

Var finns dagens stora personligheter?

Vad små de känns, dagens verksamma politiker. Inte mycket bättre är det bland de som diskuterar politik och samhällsfrågor i gammelmedia.

På flyget från Heathrow (burr)häromdagen läste jag ett par notiser i DN om nyligen avlidna. Ingen av dem var i och för sig politiker, men de var starka personligheter, som påverkat många i deras sätt att tänka och vara. Trots att de var så olika så väcker det hos mig tankar om hur vi formas. Jag gissar att många av de som känner till den ene inte känner till den andre.

OK, Anders Isaksson, journalist och författare. Jag hade inget direkt förhållande till honom. Han betecknade sig som sosse, även om jag gissar att han inte direkt ville ha partistämpeln i pannan. Men han kom ju från Munksund utanför Piteå, från de rödaste trakter som finns. (Jag vet, men jag är inflyttad till Piteå.)
Det intressanta var att han inte agerade som partigängare, utan var ständigt ifrågasättande, kritisk och analytisk. Det gjorde det till ett äventyr att läsa hans texter.

Jag vill inte påstå att jag hade någon direkt personlig kontakt med Berthil Paulsson heller. Men ändå, indirekt genom den vänskap och påverkan som pastor Paulsson och min far hade på varandra. Pappa var äldre än Paulsson, som var 97 när han avled, men de möttes för sådär 70-talet år sedan när Berthil Paulsson var nybliven pastor i SMF och pappa var styrelseledamot i Bolidens missionsförsamling. Det var förmodligen till och med innan Paulsson blev riksevangelist, men det höll i sig så länge min far levde.

Jag gissar att en och annan sekulariserad läsare får associationer till religiösa mörkermän. Men så fel! Min far var en öppen, varm, kärleksfull kristen. Och jag har förstått att detsamma gällde Paulsson. Denne beskrivs som ekumen med öppet sinne, en språkets mästare, en person som samtidigt med sin toleranta och öppna attityd drog skarpa gränser till extrema rörelser. I samhällsfrågor beskrivs han som radikal. Jag känner igen detta hos min far, som självfallet influerat mig också.

Än en gång, var finns dagens stora personligheter i Sverige, de som kan inspirera till framåttänkande, som kan förmedla lidelse för de goda sakerna, som tror på människans godhet och rätt till integritet.

Sådan som inte bara vill stänga in oss.

Framåt där - bakåt här.

(Bildtext: Armstrong canceled a 1957 trip to Moscow after President Dwight D. Eisenhower refused to send federal troops to Little Rock, Ark., to enforce school-integration laws. “The way they are treating my people in the South, the government can go to hell,” he said. “It’s getting so bad, a colored man hasn’t got any country.”)

Låg det en tanke bakom valet av musikillustration efter det när radions P1 nu i morse (21 jan) rapporterat om att en av skolflickorna från Little Rock för dryga femtio år sedan nu var hedersgäst vid Obamas presidentinstallation?

Jag har varit med ett tag, och även om jag var mycket ung när händelserna i Little Rock utspelade sig, minns jag dem mycket väl.
Kortfattat kan man säga att de var kulmen i en våg av protester där färgade barn av föräldrar (till vita barn) förvägrades, delvis med hjälp av lokala myndigheter, att gå i samma skola som vita. Det var en av dessa färgade flickor som idag intervjuades med anledning av att hon var hedersgäst vid installationen av USA:s förste färgade president.

Då hette USAs president Eisenhower. Världens främste och mest kände jazzmusiker hette Louis Armstrong, och han hade under femtiotalet anlitats av USA:s regering för flera PR-turnéer för att sprida good-will om USA. I Arkansas var den beryktade Faubus guvernör. Charles Mingus skrev för övrigt en av sina mest kända kompositioner om dessa händelser och om guvernör Faubus.(Fables of Faubus) Mingus tillhörde en yngre och politiskt medveten generation musiker som ofta protesterade mot orättvisorna i USA:s behandling av de färgade.

Louis Armstrong var en generation äldre, världsberömd och genial, men såg sig själv blygsamt som underhållare och ville aldrig uttala sig om politik. Och vid denna tid var det tal om en turné till Sovjet för US State Departments räkning. Just dessa dagar befann sig Louis i Arkansas. Nu kunde Louis Armstrong inte hålla sig längre, han uttalade sig offentligt kritisk emot Eisenhowers tafatta behandling av frågan. Nej, Louis var verkligen inte glad, han träffade Arkansas guvernör (denne kom till artistlogen) och sa sin ärliga mening. Att färgade flickor inte ska kunna gå i skolan. Och han sa vid ett tillfälle ungefär som så, det har gått så långt att en färgade människor inte har ett land. Han var rasande.

Det var oerhörd starka ord för att komma från Louis Armstrong. Han ställde också in den planerade Sovjetturnén. Och det tog skruv. Myndigheterna började ta ställning för integrerad skolgång, militär vaktade färgade elever på väg till skolan så de inte skulle trakasseras av den vita mobben.

En kort beskrivning av händelserna finns bland annat i denna länk från 2007 till en artikel i New York Times.
http://www.nytimes.com/2007/09/23/opinion/23margolick.html?pagewanted=1&ei=5090&en=f8ed547c34592d13&ex=1348200000&partner=rssuserland&emc=rss

USA tog ett klart steg framåt för tolerans och mänskliga rättigheter.


Igår tog USA ännu ett steg i rätt riktning. För tolerans. Visade att kampen för mänskliga rättigheter fortsätter. Och fick en president som vill ingjuta mod och tillförsikt i det amerikanska folket och världen.

Hur stort det steget blir, det vet vi inte. Men det var i rätt riktning.

I Sverige går det motsatt väg. Detta Sverige som alltid (i vart fall sedan andra världskrigets slut) ansett sig vara bäst, mest demokratiskt och tolerant.

Här rusar förskrämda och okunniga politiker runt och stiftar lagar EMOT mänskliga rättigheter, för registrering av allt som kan lukta oliktänkande, lagar som skapar rättsosäkerhet. Etc. FRA 1.0, FRA 2.0, Ipred etc.

"What a Wonderful World" sjöng Louis Armstrong efter radions inslag om Little Rock och Obamas installation.

Vad borde man spela som illustration till de svenska politikernas odemokratiska åtgärder?