Wallenbergarna och vapenaffärer med Saudi etc

För drygt ett par år sedan avslöjades en del märkliga vapenaffärer med diktaturens Saudiarabien som dåvarande sosseregeringen godkände och skrev under 2005. Avtalet finns på denna länk. Några år senare hamnade frågan, främst med betoning på den vapenfabrik som Saudi ville ha byggd,  på alliansregeringens bord, främst då hos Sten Tolgfors som då var försvarsminister, men tvangs att avgå p g a just denna affär. Jag har skrivit om affären, med de frågor som den reser,  bl a även på denna länk

Saudiarabien är ju en diktatur, tveklöst, och Sverige ska inte enl lag sälja vapen till diktaturer, och även till demokratier kan det finnas vissa begränsningar. Om detta skrev jag även 2012 på denna länk.

Däremot anser jag att Sverige ska hjälpa befrielserörelser emot diktatur och bistå i kampen emot diktatur på olika sätt. Något som till och från även varit regeringens och riksdagens linje, mera nedan.

Nu framkommer fler aspekter på Saudiaffären. SR/Ekot uppger att det var Marcus Wallenberg som utövade påtryckningar på regeringen  för att fullfölja den kritiserade försäljningen. Det uppges också (i radiosändningar)  att Carl Bildt var drivande i regeringen för att göra som Wallenberg önskade.  Men det var Sten Tolgfors som sedermera fick silkessnöret.

Jag är inte förvånad över Wallenbergs agerande.  Det är ju inte första gången som Wallenbergs ser till sina egna intressen och sätter dem före att t ex arbeta för demokratiska värderingar.  Wallenbergs har ju ett visst anseende som industrimän, som näringslivsmän som t o m inte tar (officiell) ställning politiskt.  Samtidigt kan man konstatera att "Wallenbergare" (inkl deras VD:ar) i hög grad tar ställning för moderat politik, och i allt högre grad sätter vinstintresset högst, men gärna under åberopande av att det gäller "svenska jobb".

Jag vill också påminna om hur Wallenbergs agerade under den tid som inte minst fp-politikern Sven Wedén, och därefter Olof Palme, ville stödja ANC, den sydafrikanska befrielserörelsen i dess kamp emot boer-regimen och det vita förtrycket.  Wallenbergs emotsatte sig starkt bojkotten mot sydafrikanska varor. Och det för att den skulle skada Wallenbergs affärsintressen.  Sven Wedén däremot lät sin tångfabrik bojkotta affärer med Sydafrika.
Hela denna affär beskrivs utförligt i Hans Lindblads nyligen utkomna biografi över den socialliberale fp-politikern Sven Wedén, titel: Kärlek, TBC och liberalism. Ekerlids förlag.

Man kan alltså konstatera att Wallenbergs sätter egna intressen före landets, genom den politiks om Sverige genom riksdag och regering vill föra för demokratiska värderingar. Och inte bara det, de tvekar inte att påverka och pressa på olika regeringar att göra som Wallenbergs vill.  Och i detta fall verkar, enl media, även utrikesminister Carl Bildt varit öppen för deras påtryckningar.

Skamligt, men bra att det kommer till allmän kännedom. Att Wallenbergs även hade goda kontakter med tidigare s-regeringar är ju inte heller någon hemlighet.

Ser nu att kritiska kommentarer också kommer från t ex Allan Widman (fp) och från v-ledaren Jonas Sjöstedt. Det är bra, byken verkar behöva tvättas än en gång.

---
Saudiaffären som blev en Tolgforsaffär kommentera jag och Hans Lindblad även på denna länk fr 2012.

En knippe lästips.

Hjärnan är förslöad av värmen, så jag ska inte göra några djupdykningar eller långa komplicerade motiveringar, Utan rätt och slätt säga att nedanstående böcker är bra. På olika sätt och i olika genrer, men BRA.

"Hemligheten på Chimneys" av Agatha Christie. Deckare förstås. Varken Hercules Poirot eller Miss Marple är problemlösare, men det löser sig ändå. Till slut. Puzzledeckare med intressanta personteckningar av gamla tiders England.

"En ovanligt torr sommar", av Peter Robinson. Nutida kriminalroman av hög klass, komplicerad och med ett spann över 50 år och mer i skildringen. Väldigt bra, faktiskt.

"Misterioso" av Arne Dahl, nutida spännande välgjord kriminalroman där Theonious Monks låt Misteriouso spelar en viss roll.

"Minnet av en smutsik ängel", av Henning Mankell. Inte alls en deckare, men spännande nog ändå. Om fördomar och olika kulturer mot bakgrund av Afrikanska förhållanden för sådär hundra år sedan. Mycket intressant och annorlunda upplägg.

"Så blev det". Ola Ullstens memoir om hans väg till makten, och statsminister som lyckades regera Sverige trots minimalt parlamentariskt underlag. Ett slags underliggande kritik emot dagens fp finner jag nog. Ullstens fp var socialliberalt, tveklöst.

"Kärlek, tbc och liberalism". Hans Lindblads oerhört tungt vägande biografi över Sven Wedén, kortlivad som partiledare (fp), men mångårig ledande oppositionspolitiker av genuint socialliberalt märke, av ett slag vi saknar i dagens Sverige. Fängslande och flerdimensionell, där kärleken och sjukdomen tbc spelar stor roll för Wedén och för hur hans politiska väg utformades.

En härlig socialliberal!

Vilken härlig socialliberal Sven Wedén var! Klar motståndare både till nazism OCH kommunism/socialism. Därför en övertygad demokratiförespråkare, konsekvent betr den personliga friheten och integriteten liksom till det sociala ansvarstagandet.

Han var socialt medveten och övertygad om behovet av företagsdemokrati, jämställdhet och minskade klyftor i samhället - redan som fpu-ordförande!  Lanserade tidigt förslag om andel-i-vinst och behovet av tjänstepension för alla, värdesäkrad. Ja, han var företagare själv men  insåg behovet av företagsdemokrati, styrelserepresentation för de anställda och behovet av anställningstrygghet - decennier innan det genomfördes. Han höll distans till Wallenberg.
Betr andel i vinst skrev han:  ... " (det) ger ett klart uttryck för en högre uppskattning av varje arbetsinsats värde och motverkar den materialistiska uppfattningen om den mänskliga arbetskraften som endast ett kostnadselement  bland andra i produktionen. Vinstdelning gör de anställda till medarbetare och stärker deras självkänsla. Dess produktionsfrämjande verkan gör välståndsstegringen snabbare."
Både LO och arbetsgivarförening var emot vinstdelning.

 Wedén var också en framsynt bostadspolitiker. Inte minst från sin egen barn- och ungdom visste han hur dåliga bostäder påverkade hälsan och välbefinnandet. En viktig orsak till tuberkulosens härjningar var ju trånga och dåliga bostäder.  Wedén lade tidigt förslag om ökat bostadsbyggande och han ansåg att det var viktigt med konkurrens, som skulle sänka kostnaderna.
(Min notering är att den socialdemokratiska politiken i detta i stället inneburit olika slag av skattefinansierade subventioner och även bostadsbidrag. Åtgärder som visserligen hållit nere utgifterna för att hyra lägenhet, men knappast stimulerat till konkurrens och lägre samhällsekonomiska kostnader. )

Och så var Wedén en ovanligt empatisk och trevlig person, som gillade rent spel i politiken.  Ledande fp-politiker under 25 år, men p g a sjukdom bara partiledare i drygt två år.

Detta är några exempel, tagna delvis ur Hans Lindblads biografi över Wedén på Ekerlids förlag.  Läs den. Titeln är: Kärlek, tbc och liberalism.
Lindblad jämför Wedén även med de partiledare i fp som kom efter honom och finner att Bengt Westerberg är den som mest liknade Wedén.

Marviken – fiaskot som inte fick bli nationalmonument.

I den biografi över Sven Wedén, som Hans Lindblad skrivit, finns bland annat ett initierat kapitel om ”Spel kring kärnvapen”. Även för de som tror sig veta turerna och bevekelsegrunderna för de olika ställningstagandena och hur och varför det blev som det blev, kommer fram sådant som inte varit känt i alla delar, och i övrigt är det en nyttig uppdatering och komplettering. Kanske återkommer jag till det senare. Just nu känner jag att jag vill ge er ett tämligen komplett utdrag beträffande ödet för den reaktor i Marviken i Östergötland som var avsedd att att kunna producera plutonium ca 25-30 atombomber per år. Nu beslöts, efter sju sorger och åtta bedrövelser och efter både taktiska, politiska och moraliska avvägningar att Sverige inte skulle framställa egna kärnvapen. Marviken kom aldrig att användas för det som det var avsett. Egentligen.

Hans Lindblad beskriver slutet för Marviken såhär. Det har sina poänger både betr ekonomi och politiskt ansvar. Och slut.

”Ungefär samtidigt med anslutningen till icke-spridningsavtalet inträffade en nästan symbolisk händelse. Reaktorn i Marviken som vid en svensk anskaffning av kärnvapen skulle ha kunnat leverera plutonium för uppåt 30 kärnladdningar per år var just färdigställd. Men Ingenjörsvetenskapsakademien och andra experter varnade för att AB Atomenergi valt en så riskfylld konstruktion att Marviken av säkerhetsskäl inte borde laddas. Alla stora partier hade varit inblandade i det omfattande projektet och hade föga intresse av närmare granskning av Marvikens uppgång och fall.

Formellt ansvariga statsråd för Marviken var Gunnar Lange och sedan Krister Wickman. De hävdade vid det snöpliga slutet att skattebetalarnas pengar inte var bortkastade, eftersom vi lärt om projektering (av något som inte fungerade). En indikation på att den inre kretsen i regeringen (s)  inledningsvis sett en kärnvapenanskaffning som mest sannolik ligger väl i att utan betalning från försvaret för leveranser av plutonium skulle Marviken årligen ha gått med rejäl förlust.

Riksdagen fick veta ganska lite. Marviken skulle bli världens mest avancerade reaktor av sitt slag. Det verkar ha varit minst två stora problem. För plutoniumframställning var det önskvärt att kunna göra bränslebyten under drift, vilket var mycket komplicerat. Man ville också ha så kallad nukleär överhettning för att få högre elproduktion. Men ju varmare härden blev, desto snabbare förlöpte kärnreaktionen. Ingenjörer fann att den i krisläge inte skulle gå att kontrollera, utan reaktorn kunde skena, samma som sedan hände med de grafitmodererade reaktorerna i Tjernobyl. En fråga som såvitt jag förstår aldrig besvarats är: Om riksdagen beslutat om svenska kärnvapen, skulle programmet efter några år ha hamnat i kris därför att Marviken visade sig för farlig? 

För att dölja hur stort fiasko Marviken var föreslog regeringen att det skulle byggas om till världens enda oljedrivna kärnkraftverk. Vattenfall svarade att i så fall var turbinerna genom fel temperatur så ineffektiva att anläggningen bara kunde gå ihop om dess värde skrevs ned till noll. Verket blev ändå bara användbart som reservkraft vid elbrist.

Jag (alltså Hans Lindblad) var då ny i första kammaren och motionerade om en alternativ användning. Nämligen att omvandla Marviken till nationalmonument. Jag tyckte Marviken motsvarade alla rimliga krav, det var stort, fult och kunde inte användas till något annat och föreslog därför att riksdagen skulle uppdra åt Kungl Maj:t att ”utarbeta nödig inskription.”

S-ledamöter i det berörda utskottet var sura och menade att man i riksdagen inte fick driva med statens verksamhet. Sven däremot kände ingen prestige och invände inte.”

Citatet ur "Kärlek, tbc och liberalism", Ekerlids förlag, 2013, av Hans Lindblad

Sven Wedén första snabba steg som fp-politiker

Sven Wedén,

Hans Lindblad, författare,

Om jag hoppar över Sven Wedéns väg till sin politiska linje så kan jag konstatera att när han både funnit socialliberalismen och att det var i folkpartiet han hörde hemma, då gick det fort. Och uppåt. 

Att han plågats hårt och länge av sjukdomen, vårdats på sanatorium, genomgått ett flertal operationer, hittat kärleken och genom detta och egna studier och sökande för att konstatera att han var liberal, socialliberal, det har jag nämnt i diverse notiser och med hänvisning till Hans Lindblads biografi över Wedén. I den finns väldigt mycket mera att läsa om detta. Gör det. (Kärlek, tbc och liberalism, Ekerlids förlag)

Sven Wedén hann bli trettio år innan han gick med i folkpartiet, i Eskilstuna, 1943. 
Redan 1945 blev han ledamot i en fp-kommitté om industriell demokrati, företagsdemokrati.
Tidigt 1946 var Sven Wedén folkpartiets representant i en debatt i samma ämne med motdebattörer som LO-ordföranden August Lindberg och högerns Knut Hagberg, riksdagsman sedan 13 år och chefredaktör. Alltså en nybörjare utan något officiellt uppdrag i fp mot två verkliga veteraner i politiken.

Sommaren samma år, 1946, var Sven Wedén talare vid fpu-kongressen (fpu = folkpartiets ungdomsförbund) . Ämne: företagsdemokrati. Vilket, enl Hans Lindblad, tyder på att den unge Wedén redan då hade ett gott rykte och ansågs som en av partiets experter i detta ämne. 

Hösten samma år ställde Sven Wedén upp som kandidat för fp i stadsfullmäktige, invaldes och började genast låta tala om sig där med. Bara 33 år rörde han raskt om bland "gubbarna"...

Fp-ledaren Bertil Ohlin uppmärksammade Sven, och hösten 1947, bara efter ett år som stadsfullmäktig, så fick Sven ett handskrivet brev från den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss som skrev att Ohlin föreslagit Wedén till medlemskap i en tänkt kommitté för att "utreda bindning av företagens vinster". I övrigt skulle representanter för LO och SAF ingå. Än en gång en betrodd nybörjare mot tunga veteraner... Tyvärr rann frågan ut i sanden. 

Ett år senare kandiderade Wedén till riksdagen. Han hade först diskuterat med fadern om sina planer om att engagera sig i politiken. Denne var, något oväntat (?) positiv och stolt. Trots att sonen valt ett annat än hans parti. Valet 1948 blev en formidabel framgång för folkpartiet. I Sörmland tog fp två mandat emot tidigare ett. Och i riket som helhet blev det nära nog fördubblad röstandel och mer än fördubbling av antalet mandat. Wedén tog det ena av fp´s Sörmlandsmandat. Den socialiseringsvåg som socialdemokraterna tänkt sig vågade de inte genomföra. Visserligen tappade s inte så många mandat, men stödpartiet kommunisterna halverades. Bertil Ohlin blev oppositionsledaren. 

Sven Wedén var inne i rikspolitiken på allvar, endast 35 år och riksdagens yngste ledamot. Folkpartiet var ett stort parti. Samtidigt med politiken var Sven ändå verksam i faderns tångfabrik under all den tid som inte riksdagen tog. Sven var en arbetsmyra av stora mått.

1948 "friskförklarades" Sven från sin tbc. Något förhastat troligen, eftersom Sven plågades av sjukdomen även fortsättningsvis, i varierande grad. Men han gick med liv och lust och stort ansvarstagande in för både firman och politiken. Tills sjukdomen mot slutet av 60-talet tvang honom att trappa ner, och avgå som partiledare i förtid.

Smickrad, jag erkänner det (uppdat 4/11)

Jag fick nyss en inbjudan.
Inbjudan.
Mingel kring boken om Sven Wedén, Torsdag 7 november kl 17–19, Hotell Reisen, Skeppsbron 12, Stockholm.

Bakom inbjudan ligger Lars Wedén, son till Sven Wedén, via författaren Hans Lindblad.

Jag känner mig smickrad, erkännes. För denna biografi om Sven Wedén är en stor sak. Sven Wedén, som skulle ha blivit 100 år iår, men som dog alldeles för tidigt p g a sjukdom. En viktig socialliberal, av det slag som inte finns många av idag. Bertil Ohlins efterträdare som fp-ledare. Som tyvärr fick dra sig tillbaka alltför snabbt - p g a sjukdom.

Tyvärr kan jag inte delta i detta "releaseparty", det blir för lång resa. Men nog hade det varit intressant. Dit kommer i princip de flesta av de ledande och ännu levande socialliberalerna i svensk politik. Plus några andra toppolitiker. Sådana som Bengt Westerberg, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, I Mundebo, Olle Wästberg.
Men märkligt nog (eller inte så konstigt!) så verkar i skrivande stund en enda från dagens riksdagsgrupp delta, och inget av dagens statsråd (fp).

Hade jag haft en chans, hade jag velat delta.
Att jag skulle kunna gjort det utan att behöva påpeka för dagens fp-garnityr att de avvikit från Wedén socialliberalism, det kunde ses som ett extra plus. För de avser tydligen inte att ta del av vad Wedén stod för.

---
Uppdatering månd 4 nov. Birgitta Ohlsson har meddelat att hon har förhinder, och inte kan komma. En statssekreterare lär komma, men de tre övriga fp-statsråden verkar utebli. Däremot en hel drös med fp-ministrar från tidigare regeringar. Utöver ovan nämnda:  B Friggebo, G Romanus, H Blix, H Cars. 
I  Eliasson och P Ahlmark (osäkert pga  t ex hälsoskäl).