IPRED, film och pengar. Och glasögon.

Så ramlade bara glasögonen sönder. En större katastrof, p g a tidsbrist, än jag har lust att redogöra för. Men det blir dyrt... massor dyrt.

Hittar i alla fall ett par gamla, som inte är bra, men om jag kisar lite kan jag med viss ansträngning läsa en del. Ser att i AB rasar filmarna och säger att de inte kan filma utan IPRED.
Hoppsan, vill inte folk köpa vad det gör så...
Förresten, de får ju delvis betalt redan i förskott. För inte har Filminstitutet slutat dela ut våra skattepengar väl ?
Ännu en bransch som vill ha dubbelt betalt, och betalt för sånt vi inte vill ha. En av de klagande filmarna tjänade 2,5 milj senast. Och den film han klagar över att den kopieras har fått sju miljoner i bidrag!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/ipred/article3861256.ab

Jaha, ja. Då får vi väl sluta se på deras filmer då, om de inte vill göra film.

De filmare som klagar i AB har skrivit till alliansens partiledare och sagt att deras film ryms i ett USB-minne som ryms i byxfickan. Så nu vill de att folk ska kroppsvisiteras då också? Förstår de inte vad de säger?
Förstår de inte hur inkrökta de verkar med sina skygglappar? Är det inte dags att komma ut ur den skyddade verkstaden och inse verkligheten!
Ska de ha lagstiftarna att stifta speciallagar för deras skull, de som inte kan göra film som folk vill betala för att se, men som delvis är betalda av de skatter vi betalar. Är det helt oväsentligt med sådant som integritet och rättvisa?

Inser de inte hur pinsamma de är?

Ser (faktiskt) också att nu har IPRED skjutits upp, alliansen är inte överens. Det var ju alltid något. Vågar man hoppas på att det sker något slags tillnyktring hos makthavarna. Att de inser att de är ute på svar is betr rättssäkerheten. Att de måste sätta in även IPRED i ett större perspektiv?
Läs gärna även detta betr helhetssyn: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/stuprr-och-skygglappar.html

Ipred och pengarna - vem ska granskas?

Ipred än en gång. Jag hoppas att, i skuggan av Jan Guillous famösa inhopp i debatten, även uppmärksammats kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts artikel i AB den 21 nov http://www.aftonbladet.se/debatt/article3818022.ab och hennes blogginlägg idag den 25 nov. http://madeleinesjostedt.wordpress.com/ . Hon har även tidigare bloggat om detta några gånger.

De visar att det finns politiker som förstått situationen. Hon gillar inte den rättslöshet som IPRED skulle medföra, hon anser att lagen måste anpassas till den mediesituation som råder idag, och hon vill inte beröva konstnärerna deras upphovsrättsinkomster. Alltså, modernisering, rättssäkerhet och skydd för upphovsmännen.

Det som förvirrat debatten är IPRED-kramarnas tjat om stöld. Att kopiera är inte stöld. Det kan möjligt betecknas som ett obehörigt nyttjande.

Jag har flera gånger påpekat att huvudinvändningen emot IPRED är den rättosäkerhet som lagen innebär. Privata aktörer ska inte ha (mera än) polisiära uppgifter, och ska inte kunna utöva utpressning med bristfälligt bevismatierial som grund.
Dock, gräver man lite djupare måste man nog revidera upphovsrätten en del. Inte ta bort den, men anpassa den till dagens verklighet.
Om en och annan även mera sansad bedömre är skeptisk så tror jag att det skulle stimulera film-, musik- och andra distributörer att finna smartare vägar för att kunna erbjuda något som folk är beredda att betala för.

Dessutom, man bör verkligen fundera över vart dagens upphovsrättspengar tar vägen, om nu artisterna klagar. Detta då stora belopp tas ut bl a för LAGLIG nedladdning och i s.k. privatkopieringsersättning, en avgift vi alla betalar när vi köper en CD/DVD eller en hårddisk.
I dagsläget sker, betr musik, den mesta distributionen direkt genom att folket går på konserter - och betalar. Skivor och nedladdning (av smakprov) funkar mera som reklam för konserterna.

Jag laddar inte ned, kopierar inte upphovsrättskyddat material, men betalar stora summor varje år för “lagringsmedia”. Och jag är inte ensam.
Är detta rimligt?

Vi betalar alltså - men konstnärerna anser sig inte få betalt. Vart tar pengarna vägen?
Kanske är det inte en piratjägarlag som behövs? Kanske är det andra aktörer som ska granskas, några som står artister och konstnärer mycket nära.

Konsumtionsstimulans

Nu far ministrar runt som skållade råttor och konfererar om hur de bäst ska minimera skadorna av lågkonjunkturen. Mitt råd är inte originellt, men kan sägas ändå.
Räntesänkningar i all ära, men pengar i handen är också något.
T ex betala ut en femhundring per barn i engångbidrag i januari. Efter julen kommer det nog att kännas skönt och bidra till att man kan se lite ljusare på tillvaron - och ha råd att köpa det där vinterplagget som man inte annars har råd med.

Vore jag finansminister skulle jag nog planera för en "vanlig", men alltför sällan förekommande, barnbidragshöjning också. Säg en 150 kr per barn/månad, med start någon gång under våren.

Visst finns det annat att göra - också. Men i detta sammanhang är de summor, som dessa höjningar skulle innebära, ganska små. Men jag tror att de rent psykologiskt har mångdubbla effekter!

Några enkla rader med koppling till IPRED och folkomröstning

Eftersom jag är febrig idag så nöjer jag mig med att hänvisa till en annan bloggare, som skriver om IPRED och ett par väsentliga aspekter på den problematiken.
Det är Mårtensson som rensar och kokar ner det till två frågor.

http://martenssonsmeningar.blogspot.com/2008/11/utlys-folkomrstning-om-fildelning.html

Med hänvisning till ett par "giganter" inom området för rättsfrågor (obs ironi) så blir hans slutsats att det vore lämpligt med en folkomröstning i frågan.

Tja, varför inte?
Nå, det går ju inte, hur skulle vi få riksdagen att inse behovet av det, för de flesta där är detta en lite struntfråga, som oförtjänt rönt viss uppmärksamhet i den lilla högljudda bloggargruppen.

Otrevligt

Oväder, snöstorm, kallt, hosta, influensa. Trassel med internet.
Vad ska man säga? Ja, det är otrevligt.
Inte bra alls.

Marknadsekonomi och direktörslöner, Citibank, Volvo

Jag tror att marknadsekonomin är bästa vägen för att skapa välstånd. Det är jag inte ensam om, inte ens i dessa tider. Trots att det är en och annan socialist som vädrar morgonluft när det krisar och blir lågkonjunktur.

Det som känns märkligt är att så många av marknadsekonomins förespråkare är så snabba att springa ifrån sina principer så fort det börjar blåsa eller när det gäller det egna företaget. Små som stora företag är snabba att söka, ja till och med kräva, bidrag så fort det yppar sig en chans.
Företagen bidragstagarna...

Samtidigt som de föraktfullt talar om bidrag så fort löntagare är tvugna av omständigheterna att söka A-kassa (en försäkring) och ersättning från sjukförsäkringen. Dubbelmoral är ordet.

När företag blivit stora nog så är deras strävan att nå en monopolsituation, för att kunna maximera vinsterna. Men vart tog vurmen för konkurrens vägen?
Och säg det mindre företag på en mindre ort som välkomnar konkurrenter.

Men när det är fråga om löner till direktörerna, då är det "marknaden" som bestämmer. Och man hänvisar till den internationella marknaden, men menar USA. Och de som de facto avgör det är andra direktörer som gärna vill ha en högavlönad kollega att peka på i sina egna löneförhandlingar.

Fri marknad, konkurrens, lön efter prestation. Se där några nyckelord. Så uppstår en kris. Företag hotar slå igen. De lönar sig inte. OK, de var inte bra nog, andra var bättre.
Men det hotar ju jobben! Asch då, är det ett stort företag? Ja, då måste vi ropa på staten.
Bankerna i kris, ropa på staten. Dagens stora nyhet: Citibank räddas av statliga miljarder.
Dagens industri: Staten måste köpa Volvo personvagnar...

Så länge det går bra, då värnar man den fria konkurrensen, för andra. Då tar cheferna ut höga löner.
Dåliga tider, då får jobbarna och tjänstemännen sparken. Direktörerna ropar på staten och fortsätter att lyfta höga löner och bonusar. Var är konsekvensen?

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Likaså blir Jan Guillou alltmer tragisk. Den f.d. kämpen emot rättsröta står nu på den andra sidan. Pengar och makt korrumperar.

Postchefen har direktörskollegor, vad tänker de nu då?

Nordbanksdirektörerna, de verkar inte ta intryck av vare sig opinionen eller inse att nu lever Sverige och de flesta av landets invånare i början av en lågkonjunktur. Denna har förstärkts av finanskrisen och torde därför bli både längre och djupare än ”normalt”. Till och med Anders Borg, som länge höll masken, talar nu om att det blir något av det värsta sedan trettiotalets depression.

Jag är nog inte ensam om bedömningen att finanskrisen till stor del skapades av ovarsamma och giriga bankdirektörer och deras kollegor i finansbranschen. Att de då tydligen tänker fortsätta med sina guldkantade pensionsavtal och inte vill avstå från bonusar (hur kan det finnas bonussystem som ger utdelning när hela banksektorn är i kris och bara räddas av statliga ingripanden?), det är ju synnerligen märkligt och stötande.

Men postchefen tog intryck av kritiken mot hans höga lön. Han vill inte framstå som girig, och avstår hela lönen under det halvår han ska sitta. Det är ett föredömligt agerande, Lars G Nordström!

Det man kan fundera över är vad den nye postchefen kommer att få för lön? Nog vore det läge att justera ner den, dels pga att direktörslönerna stuckit iväg alldeles för mycket, dels med tanke på att i en ekonomi på nergång är det extra rimligt att de högst avlönade avstår en del av sina redan höga löner.

Vad gäller de som är på topposter inom bank- och finansbranschen så har det ju dessutom visat sig att de inte alls var så duktiga som deras löner antyder att de borde vara. Rejäla sänkningar vore motiverade just där.

Även i övrigt vore det välkommet om toppdirektörerna drog konsekvenserna av hur dålig konjunkturen är och att bolagen går sämre. Det kan ju inte bara vara så att det är fotfolket som ska drabbas av de dåliga tiderna?

Att sedan vissa idrottsstjärnor också tjänar snuskigt mycket är självfallet tokigt det med!
En viktig skillnad är dock att diretörer som misskött sig de får med sig en generös fallskärm. Misslyckade idrottare får ta med sig det de tjänat, men inget extragodis. Och ev kommande kontrakt för dem blir sällan guldkantade.

F.ö. anser jag att FRA-lagarna bör rivas upp!

En samuraj berättar om tillståndet i riket.

Flitiga bloggare känner till författaren Anders Widén och hans blogg.
För de som inte gör det är det hög tid att bekanta sig med den.

Här ger jag er en länk till en utomordentlig artikel som nu publicerats på Scaber Nestors blogg.

http://scabernestor.blogg.se/2008/november/eftersom-anders-widens-artikel-blev-refusera.html?_tmp=3a2e48fbb7b8010f912996fb165f9ae97d462e49

Jag säger inget mera, jag bara uppmanar er att läsa den. Nu!
Den redovisar med knivskarp blick läget i den svenska demokratin.

Tänk om inte papperspressen varit så feg att ta in den. Vilket genomslag den kunnat på!

Och vad riksdagens ledamöter fått skämmas. Men gör vad ni kan för att sprida innehållet!

Gratis (!) tips till papperstidningsindustrin!

Priset på tidningspapper stiger med 20% (eller vad det nu var, mycket var det i alla fall). Tidningsutgivarna blir oroliga. Finanskris, depression - och internet. Klart det är allvarligt.
Det kommer in färre annonser och papperet blir dyrare. Så nu måste de givetvis göra tidningarna tunnare och samtidigt höja priset. Självklart.

Men jag har ett tips. Gör som upphovsrättsmaffian! Lobba hos makthavarna (de som sitter instängda i Rosenbad och Riksdagshuset, för att inte störas av folkets röst) och begär en lag som ger tidningsutgivarna rätt att bedriva utpressning mot de människor som läser tidningarnas internetsidor! Det måste lagstiftas att detta är olaglig nedladdning, men samtidigt självfallet göras undantag för att tidningarna själva laddar upp materialet.

Det kan ju inte vara rimligt att kreti och pleti utan att erlägga en rejäl ersättning skall kunna läsa tidningarna på nätet. Det är ju inte därför de finns! De är till bara för ett fåtal utvalda.

Nej, sannerligen, nu är det dags att ta i med hårdhandskarna emot detta ofog. Utgivningsrätten måste skyddas! Ge tidningsutgivarna rätt - och skyldighet - att maila (nåja, om man inte hittar något säkrare sätt) till domstolen och begära ut IP-numren till de förskräckliga datanördar som läser gratis. Sedan kan utgivarna skicka fakturor till läsarna. Ett par tusen kronor per nedladdning kan vara lämpligt. Det blir sådär en tio-tjugo tusen per dag. Betalar de inte så stäm dem till domstol bara och begär hundratusen per dag och tidning.
Det kan bli många sköna miljoner per läsare det. Bara på några veckor. Direkt ner i tidningsbolagets kassa! Och så slipper man köpa dyrt tidningspapper.

Delade filer är dubbel inkomst! Visst är det så ordspråket lyder?
---
Dessutom anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp. Men det är ju en HELT annan sak.

Äldreomsorg är också en integritetsfråga.

De senaste dagarna har jag bloggat en del om empati, medkänsla. Detta bl a med utgångspunkt från hur åldringarna på ett äldreboende i Halmstad behandlats. Besöken på min blogg med anledning av dessa inlägg har varit osedvanligt få. Kommentarerna har varit ytterst få. Det bekymrar mig.

De vanligaste ämnena jag diskuterat under de senaste 5-6 månaderna har varit FRA-lagarna och IPRED. Det är viktiga frågor, som handlar om integriet och rättsäkerhet. Det som tycks ha undgått många är att äldreomsorg också handlar om integritet och rättssäkerhet.

Vilken integritet har den gamle om personalen stressar honom/henne vid toalettbesök eller om de lämnar äldre, värnlösa människor utan kläder bara för att personalen är fullt "sysselsatt" med att titta på teve? Hur är egentligen både integriet och rättssäkerhet när personal behandlar de äldre nedlåtande, slår dem, förolämpar dem, låter dem ligga hela dagar etc. Vi har ju fått flera exempel på detta under senare år. Och hur kan det komma sig att det är vikarier som ser att det inte är rätt det som sker på våra äldreboenden?

Hur är det med respekten för de äldre, hur är det med demokratin när anhöriga inte vågar kritisera missförhållanden av rädsla för att de äldre anförvanterna ska utsättas för repressalier av personalen?
Framför mig ligger senaste numret av BARN, Rädda Barnens tidskrift. Där skriver Lars Gustafsson fint och riktigt om barnens rätt till värdighet. Men, vilken värdighet får den gamle, som är dement och som hunsas som ett barn. Nej, sämre än ett barn.

I de flesta andra länder behandlas äldre med respekt och kärlek. I många "mindre utvecklade" länder är det en självklarhet att barnen ställer upp för sina gamla föräldrar. De skulle inte drömma om att lämna dem till någon institution ens om det funnits. Nyckelordet är RESPEKT. Ett ord som nästan aldrig används i svenskan. När jag tänker på det undrar jag vad utveckling egentligen är.

Vad vore Sverige utan de uppoffrande tanterna? Nej, jag tänker inte på kärringarna av båda könen utan just på tanterna. De som aldrig tänkte på sig själva. Varför ska vi inte tänka på dem? Och inte bara tänka. De ska inte utsättas för förnedrande behandling på våra äldreboenden.

Personlig integritet är inte något bisarrt. Men det måste gälla även de äldre.

Fria, betalda nedladdningsrätter...

Såg just ett mycket intressant inlägg som Anders Widén gjort på sin blogg. Jag vill rekommendera det till läsning, eftertanke och fortsatt spånande och konstruktivt tänkande. Ett tänkande som dock förhoppningsvis inte leder till några krav på upphovsrättsersättningar...

"Fria redan betalda nedladdningsrätter delas ut här!", så kallar han det och länken leder direkt dit.
http://djingis.blogspot.com:80/2008/11/fria-redan-betalda-nedladdningsrtter.html

Inlägget handlar givetvis om den aktuella debatten om fildelning, piratjägarlagen, om hur och varför avgifter ska erläggas. Och att de inte alltid hamnar rätt. Om ens i någon väsentlig mån.

Det visar också att vi som är emot IPRED nog inte i första hand, eller ens andra hand, ska vända vårt motstånd mot artisterna utan fastmer emot denna upphovsrättsindustri, som förser sig själv, cementerar gamla strukturer, är emot utveckling och vill agera privatpolis. Utan att det finns några bevis för att, om de lyckas, så kommer det att gynna de faktiska uppmännen i någon märkbar grad.

För övrigt skrivet Anders alltid intressant och engagerat. Vi har, tror vi, ganska olika ideologiska utgångspunkter, men förbluffande ofta hamnar vi i sak på samma ståndpunkt. Det är också en både intressant och lärorik upplevelse.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp!

Höger-vänster och medkänsla. Om empati, del 2.

Att de gamla på ett äldreboende i Halmstad tvingades att ligga i sängarna medan personalen såg på teve. Det är givetvis ett tecken på bristande medkänsla, empati. Men det finns fler. Hur man behandlat apatiska barn till asylsökande flyktingar är ett annat.

I en kommentar till ett tidigare inlägg undras, smått förtvivlat, om "vi" blir avtrubbade med tilltagande ålder. Att "vi" inte lär av tidigare generationers misstag. Att man som ung ska vara socialist, annars har man inget hjärta, men som äldre måste man bli höger om man har förstånd.

Jag hoppas och tror att det är fel! Att vi, som kollektiv betraktat (fast jag gillar inte att se på människor som kollektiv), har svårt att lära av historien kan dock ha viss riktighet.

Jag tror inte att personalen i Halmstad röstade till höger... men de visade sannerligen ingen empati. Det visade inte heller s-ministern Barbro Holmberg, vare sig med de apatiska barnen eller i andra flyktingärenden.

Det man hoppas är ju vi förmår välja ledare som har lite bättre insikt. Faran är dock, som de aktuella debatterna visat, att merparten av dagens politiska ledare för mycket är koncentrerade på att vinna MAKT, för maktens skull och inte för att förverkliga några goda idéer.

Talesättet om hjärta och hjärna, har jag lärt mig lyder ungefär såhär:
"Är man inte vänster i sin ungdom har man inget hjärta, men blir man inte höger som äldre så har man inget förstånd."

Men, för mig är inte vänster och socialist detsamma. Och höger och konservativ är inte helt detsamma heller. Dessutom har jag invändningar emot talesättet i sig.

Som liberal anser jag mig vara vänster, speciellt som jag är socialliberal. Som socialliberal anser jag att man ska kunna kombinera hjärta och hjärna. Dessutom hoppas jag att även äldre kan ha ett ungt hjärta! Det bevisas av att givmildheten bland äldre sägs vara betydligt större än hos yngre!

Nu tror jag inte att medkänsla med automatik innebär att man ska ha en viss ideologisk inriktning. Däremot menar jag att det borde vara naturligt för en socialliberal att kunna känna empati. Och världen skulle vara bättre om alla kunde känna empati, oavsett eventuell ideologi.

Samtidigt så har jag svårt att se att de personer som, i uppenbar egoism, tillskansar sig fantasilöner och än mer fantasifulla pensioner och andra fallskärmar visar någon medkänsla för sin omgivning. De, liksom de som beviljar sådana extrema förmåner, driver ett psykologiskt spel som innebär nedvärdering av andra och dessutom driver upp kostnadsläget i stort. I någon mån har de ett ansvar för finanskrisen.

Empatibrist eller vad?

Så har personalen på ett äldreboende blivit omplacerad, alla. De satt och såg på teve hela dagarna (enl SR) medan de äldre fick ligga kvar i sina sängar. Och personalen stressade de äldre vid toa-besöken, de hade väl brått tillbaka till tevetittandet.

Visst är det en skandal. Man undrar om de inte förstått varför de vara anställda där, varför de fick sin lön. Men än mer, har de ingen empati, ingen medkänsla med de som de är satta att vårda och ta hand om?

Tänk tanken, de äldre som ligger där, fjättrade vid sina sängar, för att du vill slötitta på teve(och halvsova), det de är de som arbetat för att göra samhället bättre. Många är gamla tanter, tanter som alltid ställt upp för andra. Och under alla förhållanden så är de värda den omsorg de kan få. Även om de kan vara lätt förvirrade eller dementa. De är människor.

Alla ska betala? Alla betalar! Även vi som inte laddar ner.

Jag sitter och surnar till nu. Detta ständiga tjat om att ALLA ska betala.
Vaddå alla?
Varför ska vi som inte alls laddar ner något upphovsskyddat material, varför ska vi betala?
Varför ska vi över huvud taget betala denna privatkopieringsavgift, som vi tvingas göra genom att den ligger i priset på varje CD, varje DVD och varje HD vi köper.
I och med det så borde vi faktiskt kunna ladda ner och spara det vi vill ! För vi har ju betalt!
På nått sätt känns det som om vi blir bestulna på pengar, för vi laddar ju inte ner!

Alla ska betala!
Varför det? Är det inte de som vill ha något som ska betala vad det kostar?
Men vill man inte ha det, ska man väl inte betala? Vaba!

Köper jag en skiva (CD/DVD eller genom betald nerladdning till ett beskattat medium), varför ska jag betala en gång till om jag vill kopiera den för att lyssna till i min MP3-spelare? Eller rättare sagt, varför ska jag betala, inte en, inte två utan TRE gånger???
För, ärligt talat, det är ju det IPRED går ut på. För att komma åt några som tycker det räcker att betala en eller två gånger, så ska alla betala två-tre gånger. Eller kanske fler ggr?

Var är logiken? Var är rättvisan?
Vi betalar tevelicens vilken inkluderar radiolicens, och radio/teve betalar till STIM etc. Dessutom betalar vi för de media vi använder till annat än nedladdning.
Och jag betalar för mina skivor.
Jag ser ingen vett och sans i att betala en gång till, eller utsättas för hot om det. EN gång borde räcka.

Det jag undrar är var alla dessa pengar tar vägen. Artisterna/musikerna/författarna klagar och säger att det inte kommer till dem (eller är det bara så att de vill ha fler arbetsfria inkomster?).
Jag läste att författaren Anders Widén inte får något. (Se arg och uppriktig kommentar på min förra bloggpost om IPRED.) Vilket bekräftar min misstanke.

Om det nu inte är så att de klagande artisterna/musikerna bara är omåttligt giriga, då undrar jag om de inte har blivit lurade av sina organisationer! Det är på dem de borde gå, för att kräva ut sina pengar!
Inte att låta sig lånas till att ge organisationerna mer än polisstatus, för de verkar bara kunna berika sig själva. Eftersom pengarna i väldigt liten mån synes gå till kreatörerna.

ALLA betalar redan! Men en gång borde räcka.

F.ö. anser jag att FRA ska rivas upp.
Och jag ser, via MediaCreeper, att nu har fler traditionella media vaknat upp. Även om det de kollar i vissa fall verkar lite märkligt.

De apatiska barnen simulerade INTE!

För ungefär sådär tre år sedan blev det aktuellt med ett antal apatiska barn till flyktingar som myndigheterna ville utvisa. Myndigheterna, spec MIV och utvisningsminister Barbro Holmberg (s) röjde stor okänslighet och uttalade sig på ett sätt som om de sjuka barnen simulerade för att familjerna skulle få stanna i Sverige. De engagerade några "experter" som stöd för sina uttalanden, men ytterst få övertygades av dessa då det visade sig att de mest framförde lösa spekulationer, liksom att de insinuerade att apati hos barn som dessa inte visat sig i andra länder. Andra experter påtalade att de hade fel. Det blev en kraftig opinion och till slut fick MIV och överställda myndigheter ge sig.

(Jag skrev ett flertal inlägg om detta på min hemsida när det var aktuellt, som då fungerade som en blogg, dock utan bloggfunktion... den kom först senare. Länk till hemsidan, leta själv...
http://www.freewebs.com/larserick/ )

Nu har Rädda Barnen gjort en grundlig utredning om de verkliga förhållandena. En djupstudie av hur det var för 33 barn. En majoritet av dem hade utsatts för störningar och belastning under småbarntiden. Våld förekom i 25 fall och i nio fall var våldet riktat direkt mot barnet. I nästan vartannat fall förekom död och i 13 fall hade barnen bevittnat hur mor, farmor eller mormor utsatts för våldtäkt. Fyra barn hade själva våldtagits.

Det finns inte minsta tvivel om att det inte var några som helst simulanter, inte heller hade föräldrarna sökt få barnen att verka sjuka. De var sjuka på grund av ytterst traumatiska händelser i sina hemländer.

Just den typen av tragiska händelser, när okänsliga och fördomsfulla svenska myndigheter skickar iväg familjer med apatiska barn, de förekommer inte längre (väl?). Men nog finns det mycket som verkar märkligt ännu, t ex när folk som riskerar livet om de skickas tillbaka, ändå avvisas. Jag trodde inte det var möjligt med en sämre "utvisningsminister" än Barbro Holmberg, men nog gör dagens dito, Tobias Billström (m) tappra försök att efterlikna henne.

Gammelmedia kollar inte som myndigheterna

Fick i morse nys om MediaCreeper, som ska kolla upp vilka av traditionella media, papperspress, radio, teve, som kollar upp oss bloggare. Dvs i vilken mån de är intresserade av vad som sker utom deras egen "gammelmediavärld".

Jag måste medge att det inte verkar så intensivt detta intresse. När jag testade nyss fann jag att två media "fastnat" i detta garn: Piteå-Tidningen och Expressen. Har alla andra gammelmedia söndagsledigt?

Kontrasten är stor till våra myndigheters intresse av bloggvärlden.....

Privatkopieringsersättning... alltså, de får betalt. Uppdatering.

Gamla kunskaper om kassettskatten och några bloggkommentarer fick mig att fundera över hur förhållandena är idag. Och jag googlade runt en del. Här är resultatet om hur jag uppfattar den faktiska situationen idag.

Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för tio år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999.

Nå, termerna kassettskatt och kassettersättning används fortfarande, men den mer eller mindre officiella termen är numera privatkopieringsersättning.
Se Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Privatkopieringsers%C3%A4ttning
Där framgår att denna ersättning är en direkt fortsättning av det som tidigare kallades kassettskatt etc, likaså nämns att det finns kritik mot konstruktionen och att ersättningarna går till Copyswede. Medlemmar/delägare i Copyswede är just den flora av upphovsrättsorganisationer och "företag" som idag lobbar för IPRED. Hur ersättningarna sedan fördelas sker genom ett ytterst komplicerat system som ibland i vart fall i teorin skall nå upphovsmannen, i andra fall verkar det mera tveksamt. Dessutom kostar givetvis administrationen.
Här en länk till Copyswede (som alltså i dagens debatt är en part i målet, men jag förutsätter att dess beskrivning av det juridiska sakförhållandet är någorlunda korrekt. Däremot finns där mycket polemiska skrivningar till skattens försvar.).
http://www.copyswede.se/default.asp?ML=10521

Att Copyswede inte är oomstritt framgår t ex av denna länk från dec 2004, där de utmålas som musikbranschens lakejer.
http://www.idg.se/2.1085/1.29635

Medlemmar i Copyswede är:
Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS)
Nordisk Copyright Bureau (NCB)
Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI)
Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)
Svenska Fotografers Förbund
Svenska Journalistförbundet
Svenska Musikerförbundet
Svenska Tecknare
Sveriges Dramatikerförbund
Sveriges Författarförbund
Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF)
Sveriges Läromedelsförfattares Förbund
Sveriges Yrkesmusikerförbund (Symf)
Teaterförbundet.
Att det är mycket olika slag av artister, konstnärer etc förklarar att fördelningen och beräkningen av ersättningarna sker på olika sätt, beroende på bransch.

Hur fördelningen av ersättningen för 2007 skedde kan man läsa i denna länk:
http://www.copyswede.se/files/lddUUUUF.pdf

Intressant kan vara att nämna den nu gällande taxan, dvs det som vi som konsumenter betalar inkluderat i priset när vi köper olika lagringsmedia, för rätten att kopiera. Skatten utgår idag på CD, DVD och "hårddiskar". De senare kan vara från minnet i en MP3-spelare till HD i datorer och DVD-spelare.
Taxan för CD och DVD varierar från 1 kr till 5,88 kr per skiva beroende på lagringskapacitet.

Copyswede skriver: Ersättningen är till för att ... kompensera upphovsmän, utövande konstnärer och producenter för den i lagen tillåtna kopieringen för privat bruk av upphovsrättsligt skyddat material.

Taxan för större minnen (HD) är, om de är mindre än 58 GB, 35 öre per MB.
För en HD/lagringsutrymme på 58–80 GB är taxan 200 kr,
för 81 GB–250 GB är det 275 kr, och för större än 250 GB är avgiften 35o kr.

Det är denna ersättning som ökat lavinartat, från 35 milj kr 2003 till någonstans mellan 200 - 250 milj kr detta år.

Min reflexion är denna:
Att lagra och kopiera är inte samma sak. Vi lagrar program vi köpt, vi gör säkerhetskopior av privata bilder etc, och ibland kopierar vi musik el film, som vi köpt i annat format till något mera hanterbart.
Att ta en skatt per såld kassett/tape av de gamla typerna kändes OK, om än de var lite höga. För de nyttjades väl uteslutande till (privat-)kopiering av musik.
Men att ta ut en generell skatt på CD är mera tveksam till. Där kopierar man ju ner en massa annat än musik/film. Som säkerhetskopiering av privata filer och egna foton.
Och betr HD är det än mera suspekt. Jag har i vart inte för vana att lagra musik eller film på mina hårddiskar. Det är givetvis individuellt, men jag antar att alla till stor (största?) del använder hårddisken till annat.

Dessa skatter är ju till för att ta betalt för något som man kan göra, men som man i hög(sta) utsträckning inte gjort, och som man inte vill ha och ej kommer att nyttja för de ändamål som skatten går till. Snacka om dubbelt betalt, den fungerar ju som en flerdubbelt betalning i många fall. Ofta(st) utan någon som helst prestation gjorts av "artisterna". Mycket märkligt.

Och nu vill upphovsrättslobbyisterna utvidga detta ytterligare genom en högst dubiös lag som ger dem rätt att bedriva utpressning, och genom att de själva skall träda i polisens ställe.

---
För den intresserade kan jag nämna att jag har en liten diskussion med "Populisten" i kommentarerna, vari vi båda närmare utvecklar våra synpunkter på vad som kan vara skäligt och rimligt i detta med kassettskatt eller privatkopieringsavgift.
Måhända kan det ha visst intresse att göra de distinktioner vi där debatterar och preciserar.
---
För kännedom även detta. För okristligt länge sedan skickade jag en text till Piteå-Tidningen, vilken även i huvudsak funnits här på bloggen, den 15 okt (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html)
. I lördags publicerades den i PT, och den som vill läsa den finner den på denna länk:
http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=4170561

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

Är personlig integritet bisarr?

Författaren Anders Widén, som själv inte är fildelare, är djupt bekymrad över att författareförbundet anslutit sig till IPRED-kramarnas skara.
En som inte är bekymrad utan tvärtom tackar "författarna" för detta är schlagerkompositören och fp-politikern Mikael Wendt i Skövde. Han skriver på sin blogg till och med att "den digitala personliga integritetens värde är bisarrt överdriven."

Jag förstår att mer än en hoppar till för detta ytterst märkliga påstående. Inte minst när det kommer från en person som kallar sig för liberal. Det jag åter tvingas konstatera är att folkpartist och liberal inte längre är sammanfallande begrepp. Tyvärr.

På MWs blogg har utbrutit en intensiv debatt, där en mängd kommentatorer bemöter hans åsikter. Jag är en av dem. Och MW har hittills kommit med ett par smärre försök att besvara kritiken, med föga övertygande resultat. Därför känner jag att jag här vill repetera och något utveckla en del av mitt inlägg på Wendts blogg.

Jag vänder mig där direkt till Mikael Wendt enligt följande:
Du Mikael kan ha vilka åsikter som helst på internet (än så länge, med FRA-lagarna blir det mera riskabelt), men du bör rimligen vara beredd på att diskutera dem och - om möjligt - visa att åsikterna bygger på insikter.
Däremot kan du inte kräva att dina åsikter skall bli en tvingande, integritetskränkande lag för andra, som inte delar dina åsikter. Och även om du får har dina åsikter för dig själv har jag svårt att se att, som du uttrycker dem här i denna fråga, har det minsta med liberalism att göra!

Ett av liberalismens främsta och viktigaste kännetecken är respekten för den privata integriteten. Det underkänner du. Det är obegripligt för mig som liberal.

IPRED är inte, som du säger, det bästa förslaget hittills. Det är det sämsta, om än hittills enda formellt "heltäckande" förslag som visats. (Dessutom finns i skrivande stund inte den proposition som förmodligen (tyvärr) kommer att utgå från IPRED.)

Det vilar, liksom FRA-lagen, på felaktiga förutsättningar och är ett juridiskt moras. Som liberal borde du bejaka den fria marknadens villkor. Men här vill du istället reglera till förmån för en liten grupp "upphovsrättsbyråkrater".
Det finns mycket att säga om det förlegade i hur dagens (dvs gårdagens) system för ersättningar är uppbyggda. En del är sagt i kommentarerna till din bloggpost, men mycket mer finns att säga.

Vad är egentligen ett helt fritt och självständigt skapande? Etc. Viktigt att erkänna är dock att det ska finnas efterfrågan för en kulturyttring som konsumenten är villig att betala för, om man ska kunna kräva betalt. Annars har den inget värde.
Idag fungerar, betr musiken, internet för många som forna tiders provspelning i skivaffären. Dvs som en marknadsföring. Därigenom har försäljningen av betald nerladdad musik ökat dramatiskt!!!!

Vad jag förstår så ingår det en skatt i priset för varje försåld CD/DVD, som tillfaller musiker etc genom deras organisationer. (Om organisationerna inte förmår kanalisera ner det till de egentliga upphovsmännen är en annan sak. Vilken dock borde i hög grad intressera musiker och kompositörer!)
En skatt som just ska kompensera för eventuellt "förlorad" intäkt för utebliven försäljning i butik. Denna skatt tillkom en gång i tiden då folk för privat bruk spelade in musik från radion till kassett.
Det är dock inte rimligt att begära betalt 2 eller 3 ggr för samma tjänst eller vara!!! Det är ju det som de 37 "artisterna" i DN-artikeln faktiskt begär.

Den absolut tyngsta invändningen mot IPRED är dock att den skapar en stor rättsosäkerhet. Det är så långt ifrån liberal rättssäkerhet som man kan komma. Det är inte rimligt att intresseorganisationer (dessutom med kommersiella intressen!) skall få rätt att bedriva privatspaning med större befogenheter och i stället för polisen! Och detta för att kunna bedriva en "inkassoverksamhet" som liknar maffiametoder och på synnerligen bristfällig "bevisning".

Jag vill även ge dessa länkar för läsning:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vem-ska-jagas-fildelaren-eller.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/gstbloggare-camilla-lindberg-om.html
och en lite större genomgång av principer att ha i åtanke
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/ska-inte-ungarna-lra-sig-att-betala-fr.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/om-kultur-klokhet-och-om-riksdagens.html
samt
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/vem-stjl-vem-ska-ha-ersttning-hur-varfr.html
Jag rekommenderar även denna DN-artikel.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=851463
Liksom slutligen fp-aren och liberalen Daniel Rhodin som på FP-bloggen för Eslöv har detta tänkvärda inlägg:
http://fpeslov.blogspot.com/2008/11/ipred-en-komplettering.html

--- F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

Vem stjäl? Vem ska ha ersättning, hur? Varför? (Uppdat)

Det har här och där i bloggarvärlden pratats om att de 37 "svältande" artisterna för IPRED är gårdagens, att de är passé etc. Det tycker jag är fel sätt att argumentera. Vår argumentering emot IPRED har inte med konstnärernas ålder eller popularitet att göra. En konstnär av något slag kan ha kommit i skymundan idag, men hans/hennes betydelse kan ändå ha varit mycket stor inom det vida fält vi kallar kultur.

En intressant aspekt är däremot konstaterandet att mängder av olika slag kulturarbetare, kanske alla, mer eller mindre bygger sitt skapande på vad andra, ofta tidigare konstnärer gjort. Ska man använda artisternas eget ordval så är det STÖLD. Jag vet faktiskt inte om det finns någon konstnär idag, eller igår, som är HELT unik. Alla lever i en tradition, om inte annat genom att den finns för att bryta emot. Därför blir det lite löjligt att tala om en absolut upphovsrätt, och kräva betalt för varje utandning från artisten ifråga.

En helt annan sak är att ett fåtal artister, musiker etc har så stor betydelse att de genom sitt skapande lett in sin genre på nya spår, blivit en grund för andras utveckling. Gör bara tankeexperimentet att Louis Armstrong aldrig funnits. Inte talar många om honom idag. Men, han är inte bara utgångspunkten för alla jazzmusiker, eller ens för alla populärmusiker alla genrer. Praktiskt taget all s.k. konstmusik (västerländsk noterad musik) efter honom har på ett eller annat sätt tagit intryck av honom. Trots att man sällan tänker på det.
Det är snart 40 år sedan han avled, och upphovsrätten till det mesta han gjort har gått ut.

Dessutom fick han inte speciellt mycket ersättning för det han gjorde, om man jämför med dagens musiker på en lite högre nivå. Det mesta togs omhand av "agenter" med mer eller mindre klar maffiaanknytning, musikförlag, skivbolag och en mängd andrahandsfigurer i nöjesbranschen. Inte hjälpte det med upphovsrätt. Han var en improviserande musiker i en tid då inkomsterna mest kom från konserter och delvis av skivor (spec under hans senare år).
Men det var så den tid han verkade.

Idag har vi en annan värld. Artister, musiker, författare, konstnärer skall givetvis ha ersättning för det de gör - om vi vill se, läsa eller höra dem. Alltså kreatörerna. Jag kan för mitt liv inte se att de dessutom skall göda en massa distributörer och "rättighetsbyråkrater" oberoende av hur utvecklingen går och hur distributionen sker. Och ingen ska väl ha ersättning för "tänkbar" konsumtion i en distributionsform under avveckling? Inte som påslag till de ersättningar som, alltmer flödande, kommer i nya distributionsformer.
Och varför ta internet som en förevändning för förlorade inkomster? Vaddå förlorade? Böcker säljs mer än någonsin, musikerinkomsterna stiger genom konserter, och betald nedladdning av musik ökar dramatiskt. Vad är det de förlorar? Ska de ha betalt för marknadsföringen också?

Dessutom, och kanske viktigast. IPRED kommer - om inte radikala ändringar kommer tillstånd i sista stund - inte vara en rättsäker metod, där privatspaning sätts in i stället för polisen. Och detta för något som kan betecknas som bagatellbrott - om ens det. "Brott" grundade på förlegade principer i dagens samhälle.

Betydligt viktigare är att finna vägar och motivieringar för att artisten etc får en bättre ersättning direkt vid/efter utövandet/uppträdandet/publiceringen etc. Och möjligen ge konstnären en större möjlighet att styra vart ett eventuellt arv skulle gå. Det skulle minska på efterfrågan av upphovsrättsbyråkrater. Men det ser jag som en fördel.

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

Tillägg/uppdatering. Ser på bloggen Fredriks funderingar (länk t.v.) att där görs en intressant koppling av mitt resonemang ovan betr längden för upphovsrätt med ett resonemang om hur länge och om en stat kan göra anspråk på territorier som en gång tillhört denna stat. Med exempel som Skåne och Danmarks tänkta anspråk på Skåne. Ja, jag anser det i princip är samma absurda resonemang som en del av IPRED-kramare har.
Bloggen "Alla dessa åsikter" har också intressanta reflexioner kring detta med IPRED och frågan om principer.

Forskare emot IPRED-kramande artisterna

Innan Rapport vill jag bara länka denna artikel ur DN.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=851463
Forskare kritiska till hårdare fildelningslag, det är rubriken.
Och där tycker forskarna att artisterna och deras bransch missat flera års utveckling.
Att de tjänar pengar på andra sätt.
Läs!

Varning: Jinges web och fotoblogg gör varumärkesintrång med mera!

Jag måste protestera och varna! En herre, som marknadsför sig under bloggartiteln "Jinges webb och fotoblogg" har begått ett antal allvarliga brott.

Han marknadsför på sin blogg en tablett, med påstådd verkan för den som drabbats av politikers ljugande etc.

Han uppger enl egen uppgift att "SEPOFAN ® släpps på marknaden inom kort. Ett paket om 30 tabletter kommer att kosta nittio kronor och det ingår i läkemedelsförsäkringen. Det är uteslutande avsett för väljare, oberoende av partifärg."

Till yttermera visso har denne herr Jinge för avsikt att även lancera en specialvariant med beteckningen Sepofan-X, specialdesignat för politiker. Hur långt får man gå?

Detta är ju ett uppseendeväckande varumärkesintrång, och dessutom ett brott mot upphovsrättslagen etc etc. Seopfan-tabletterna har ju som upphovsmän hrr Povel Ramel och Martin Ljung. Bevis å detta torde kunna inhandlas via SVT, mot en skälig summa.

Detta måste verkligen beivras å det bestämdaste!

Nu måste verkligen IPRED1 och 2 och allt snabbt beslutas av vår alltför senfärdiga riksdag. Sådana här tilltag är ett hot mot vår SVENSKA demokrati!

För att ingen av misstag skall inhandla denna famösa tablett publicerar jag här en bild på förpackningen, bilden hämtad från Jinges blogg, där det anges att bilden är fri för publicering, med angivande av källan. Vilket härmed är gjort i full överensstämmelse med Svea Rikes Lag och alla tänkbara förordningar.

---

För övrigt anser jag att FRA-lagarna skall rivas upp.

Om kultur, klokhet - och om riksdagens uppgift och ansvar.

Oj, vad jag önskar att riksdagens ledamöter ville följa åtminstone en del av de många kloka inlägg som finns hos internets bloggare! Nu hör jag i andanom hur ledamöterna suckar, om de mot förmodan skulle nås av detta. De känner sig dränkta i floden av vanliga riksdagsärenden och den pappermängd som följer av den. Ska de också behöva gå ut på internet, kolla bloggar och mail också?

Räcker det inte att skumma igenom ett par dagstidningar till frukostkaffet?
Till er säger jag: Nej, det räcker inte!
Ert uppdrag är inte att snöa in på regeringens förslag. Ni ska kolla regeringen och dess byråkrater. För det krävs att ni håller både bredd och djup i er kontakt med omvärlden. Idag är det smartaste, och faktiskt mest rationella sättet, att följa debatten på internet! Utan att därför helt glömma dags- och en del fackpress. Jag beklagar, men så är det. Det räcker inte att lusläsa propositioner och utskottsbetänkanden. Ni måste få perspektiv, se helheten. För det är helt uppenbart att det klarar inte regeringen, inte denna och inte förra.

(Psst, ni riksdagspolitiker, ni är vana att kunna definiera era motståndare som ett parti, eller en organisation. Idag är det annorlunda, alla era "motståndare" är inte piratpartister. I den mån vi kan definieras är det som "folket". Vi vill inte se er som fiender. Vi vill däremot att ni lyssnar på oss. Men, vill ni se folket som era fiender?)

Till exempel, låt mig fundera kring detta med kultur och hur den ska ersättas, med anledning av IPRED (fildelningslagen, piratjägarlagen).

Den större delen av det vi kallar kultur innefattar även "nöje" (yes, det är flytande gränser, but, so what?) och befinner sig på en marknad. En del klarar marknadens villkor. En del klarar sig till och med mycket bra. Konstnärerna/artisterna/musikerna (vad de nu än kallar sig) gör något vi vill betala för, i varierande mån.
Dessutom finns det organisationer (och privata företag) som hjälper artisterna att marknadsföra sig och ibland även att få betalt. Men detta sker på marknadens villkor, att vi kulturkonsumenter är villiga att betala.

På köpet har dessa organisationer sett till att de tar in stora inkomster själva.

Snart sagt från "tidernas begynnelse" har det även funnits en kultur som levt på andra villkor. Jag tänker på hovnarrar, hovmusiker, "kungliga leverantörer" av kultur. Offentligt stöd säger vi idag. Förr fick de sitt uppehälle av fursten, som använde en smula av de skatter han plågade folket med, till denna lyxkonsumtion. Idag beslutas på mer el mindre demokratiskt sätt att stöd till sådan kultur ska utgå av skattemedel. Genom att det är demokratiskt grundat kan vi acceptera detta, det kostar oss inte heller många kronor. Men förr liksom nu är inte detta en fullt fri konst/kultur. En alltför frispråkig hovnarr kunde bli av med huvudet, och dagens för kontroversielle kulturarbetare kan bli av med sina stipendier eller offentliga uppdrag.

Denna senare, ofta som "finare" betraktad, understödskultur behöver vi egentligen inte behandla mera här. Dess bekymmer är hur den ska kunna kombinera något slags självständighet utan att bita den hand som föder den (stat, kommun).

Men det märkliga är att nu i IPRED-debattens dagar så söker vissa lobbyister för den kommersiella marknadens distributörer och marknadsförare ta statens stöd för sin inkomstbringande verksamhet genom en lagstiftning, som ska ge dessa organisationer en rätt att pungslå oss medborgare för kultur vi inte är beredda att betala för i den mån som dessa mellanhänder vill.

De har inte insett marknades villkor, inte heller inser de att de måste anpassa sig till den nya tekniken. Vi konsumerar och betalar ju som aldrig förr för kommersiell kultur.
Vi anser att det är fel av dessa den fria marknadens företrädare att de ska springa till pappa staten för att begära konkurrenshämmande inskränkningar och för att tvinga oss att betala för något vi inte vill ha.

Vi betalar för det vi vill ha. Det vi inte förstår är varför dessa distributörer inte ser till att de faktiska upphovsmännen får sina ersättningar genast, och varför de själva är så giriga. Och varför de vill förhindra framtiden.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.

Ska inte ungarna lära sig att betala för musiken de lyssnar på? Om IPRED med mera...

IPRED nu då. Eller piratjägarlagen, om man så vill. Som utgångspunkt för dessa rader. Jag läser på ögonen blöder och datorns uppkoppling inte hänger med. Dvs hänger sig. Nu är inte IPRED min specialitet precis. Jag menar att FRA-lagarna bäst tydliggör problemen med hur demokratin råkat i fara genom angreppen på integriteten. Men jag erkänner att IPRED tangerar samma problematik och även väcker andra intressanta frågor.

Det är intressant att från alliansregeringen sänds ut olika trevare som påstås komma sig av att de inte vill ha en upprepning av FRA-fiaskot. De vill i vart fall ge sken av att lyssna på den kraftiga opinonen emot lagförslaget. Frågan är om det är just mycket mer än att låtsas lyssna.

Jag medger oförbehållsamt att jag inte kan allt i frågan. Men jag försöker sätta mig in i den. Jag önskar att alla riksdagsledamöter också försökte. De som inte ens försökte när det gällde FRA-lagarna.
Det viktiga är ju ändå att ha några principer klara för sig, och hur man förhåller sig till dem. Till det får man foga de detaljer i vilka djävulen döljer sig...

Några frågeställningar är exempelvis dessa:
1) Är det vettigt att upphovsmän (författare, musiker, kompositörer, konstnärer etc) får betalt för vad de gör?
Ja. Det anser jag och det anser praktiskt taget alla lagens kritiker också. Såvitt jag vet.
2) Är det därför rimligt att gårdagens system med ersättningar också är det bästa idag och i morgon?
Nej, vi har en annan teknik än som fanns när dagens system byggdes upp.
3) Är det rimligt och rätt med dagens regler betr hur lång tid upphovsrätt skall gälla (skyddas)?
Nej. Skyddsreglerna kanske ska helt avskaffas. Som de fungerar idag så innebär de ofta(st) att upphovsmannen får en blygsam ersättning genast, mot förhoppningen att det sedan skall ticka in lite pengar regelbundet under många år.
Är det en populär och produktiv upphovsman, så innebär det att eventuella arvingar kan leva gott på förfaderns skapande, utan att de lyfter sina fingrar för något annat än att kvittera ut dessa royalties. Medan däremot upphovsmannen kanske levt större delen av livet under stora uppoffringar.
De stora vinnarna med dagens system är mellanhänderna, skivbolag och andra slag av distributörer, de som idag starkt lobbar för att själva få leka polis, och arvingarna.
Jag menar att i vart fall måste "skyddsreglerna" kraftigt förkortas.
Det skulle då ge upphovsmannen en chans att få ut en större ersättning direkt. Att det skulle bli mindre till vissa organisationer och ev arvingar ser jag inte som en nackdel ur rättvisesynpunkt.
4) Är det rimligt att ge de som favoriseras av dagens system en monopolställning, som motverkar utveckling av nya system?
Nej, det anser jag inte. Det viktiga är att upphovsmännen får rimlig ersättning, inte sättet de får det på. Om "upphovsrättsindustrin" är kreativ i förhållande till utvecklingen av tekniken hittar de säkert nya lösningar, som inte drabbar vare sig presumtiva kunder, upphovsmännen eller industrin själv. Men då får de inte skyddas av regler som förhindrar innovationer.
5) Är det rimligt att skivbolag och andra inom upphovsrättsindustrin ska få polisiära befogenheter, eller till och med ännu mer?
Nej! Även om man ibland kan känna tvivel om polisens förmåga att upprätthålla rättsstaten, så måste den vara mera lämpad att göra det än att staten lägger ut detta på privata "entreprenörer" som dessutom har ett egenintresse av att klämma åt så många som möjligt med höga "böter". Om polisen inte fungerar är det den som ska reformeras. Enligt alla (demokratiska) idéologier är ju ändå en av samhällets främsta och mest primära uppgifter att upprätthålla en rättsstat.
6) Är det rättssäkert att grunda ett skadeståndskrav på ett IP-adress? (En av dessa djävulens detaljer.)
Självfallet inte. Vem som utfört den eventuella olagliga handlingen kan inte fastställas genom en dators IP-nummer/adress. Det kan finnas många användare och dessutom kan samma adress finnas för fler datorer.
Fler djävulsdetaljer....
7) I debatten har framförts att datorn ska kunna beslagtas om den använts för "olagliga" handlingar. Är det rätt?
Nej, den som föreslagit det verkar inte veta hur integrerade datorerna är i dagens samhällsliv. Dessutom är innehav inget bevis för brottslig handling.
8) Är det rimligt att en privat organisation skall kunna anklaga en person och hota med att om personen inte "erkänner sin skuld" genom att betala en summa på ex-vis några tiotusental kronor så kommer denne att stämmas inför domstol med krav om det tiodubbla?
Självfallet inte. Böter och skadestånd är inget som privatföretag ska syssla med. Det påminner om maffiametoder. Dessutom förefaller det som att "beviskravet" i detta fall sätts mycket lågt, vilket gör det närmast omöjligt för en privatperson att vinna emot organisationen (film el skivbolaget el likn). En typisk utpressningssituation.
9) Vad är lämpligt om man vill göra en avgränsning som undantar sådant som kan anses som orimligt jagande?
Det talas om kommersiellt kopierande. Frågan är hur det ska definieras på ett rättssäkert sätt? Jag ser som ett minikrav att det i så fall måste skapas en generös frizon för privat kopierande för eget bruk, liknande det som skapades på sjuttiotalet när man var rädd för kopiering från radion till tape/kassetter. Men avgränsning och definition är svårt att göra. Speciellt om det är en part som har tolkningsföreträde, vilket det de facto är snubblande nära i dagens förslag.

Jag stannar med exemplifiering där. Läsaren kan säkert fortsätta resonemanget.

Till detta måste jag dock foga dessa frustrerade rader. När jag ögnar igenom läsarkommentarer på internet till dagstidningarnas artiklar om FRA och IPRED o likn då blir jag skrämd. Dessa inlägg är till stor del långt ifrån den sakliga och insatta diskussion som förs på bloggarna. För så mycket osorterat hat och okunskap om dessa frågor och om verkligheten även i övrigt som framkommer där, det är inte bara bedrövligt, det är skrämmande - för demokratin. Det är ett oartikulerat hat mot demokratiska rättigheter, mot integritet, mot rättssäkerhet.
Det måste vara den sortens vrål från avgrunden som gav nazisterna möjligheten att ta makten den gången. Och - utan alla likheter i övrigt - i hög grad måste de ju vara dessa personer som röstat fram dagens politiker.
Så "vi" har kanske de politiker vi förtjänar... När en del kallar bloggande IPRED-kritiker för skrikande pöbel. Jag undrar var pöbeln är...

Jag som vill tro på människans godhet, på upplysning och sansade demokratiska samtal, jag förfäras.

Det är ju faktiskt inte fråga om att "låta ungarna betala" för musik de (eventuellt) laddat ner. Förutom allt annat betänkligt kan det vara värt att inse att det är fråga om tio- eller hundratusentals kr som föräldrarna kan få betala. Utan att det finns egentlig bevisföring. Och pga en diskutabel princip i botten.

Att välja utan alternativ

Det kokar och bubblar lite överallt nu i den del av bloggosfären, som engagerat sig i att bekämpa hoten mot integriteten, där FRA-lagen blivit det stora spöket.
Jag har inte bara erkänt min frustration och vrede i flera inlägg de senaste dagarna utan även noterat flera andras reaktioner. Morrr... sa Olof Bj sent igår kväll.

Nu har Joshen, Enligt min humla, skrivit att han vill ha förlåtelse, han röstade på centern för att få bort Bodströmsamhället. Och detta utan att han hade kort kjol eller var full. I en kommentar sägs att det behövs stödgrupper nu, anonyma felröstare.
Länk: http://scriptorium.se/josh/2008/11/11/sorry-everybody/#comment-51104

Vi är nog många som känner oss lurade, och behöver förlåtelse och/eller stödgrupper. Jag ville också bli av med Persson-Bodström, med deras trötta och trixande sosseregering.
Trots att jag alltid varit liberal, närmare bestämt socialliberal, vilket intill för några år sen vad detsamma som folkpartist, så ville jag inte ha Alliansen heller. "Mitt" parti hade ju börjat förfalla utan att de andra på något sätt blivit bättre. Det var mitt livs svåraste riksdagsval.

Jag känner egentligen ingen skuld för att vi har den regering vi har. Jag arbetade inte aktivt för något av dess partier. Däremot sökte jag efter fattig förmåga propagera för de principer jag anser viktiga, och det var detsamma som att gå emot både sossarna och mitt gamla parti. Men jag hittade inget riksdagsparti med kandidater inom min valkrets som jag litade på. Att blankrösta för första gången i mitt liv, det kändes ändå alltför fegt.
Sverigedemokraterna var givetvis helt uteslutet, och piratpartiet var mest en lustighet. Skulle en seriös man i övre medelåldern kunna rösta på något som mest framstod som en ploj, som ett Kalle Anka-parti? Bara namnet...

Nej, jag beslöt i sista stund att försöka mig på att taktikrösta. Splittrade mina röster mellan de olika valen. Gick i kommun- och landstingsvalen på personer som jag litade på. Till riksdagen gav jag min röst på ett lokalt parti, vars lokala program kan diskuteras, men de ställde upp även till riksdagen och med i vart fall en teoretisk chans till mandat. Och jag tänkte mig att de skulle använda en eventuell vågmästarpost till att driva igenom ett-par tre frågor för att mildra effekten av att något av blocken skulle få bilda regering.
Jag hade egentligen inget bra val, men jag ville inte blankrösta eller välja soffan. Men vad gör man när det vettiga, heltäckande och anständiga alternativ man vill ha, inte finns?

Nå, det funkade inte. Trots en dålig valrörelse vann Alliansen. Sossarna med Göran P fick sig en näsbränna. Det förvånande är att de ändå fick såpass med röster som de fick. Om man skulle döma av folks kommentarer före valet borde de knappt ha nått tio procent. Så illa var de ju sedda.

Alliansen vann inte på egna meriter. Fp hade sin famösa dataintrångsskandal, och de andra småpartierna ... märktes knappt. Moderaterna kallade sig nya, och arbetarvänliga. Alltid lurade det några. Att de dessutom blandat upp sin "nyliberala" fasad (enl Gösta Bohman) med socialkonservativa inslag, det var svårt för många att inse. De trodde att det var lite sosse-light över Fredrik Reinfeldt. Vilket inte var så konstigt, för sossepartiet under Göran Persson fungerade också som lite social-konservativa, den "välvillige patronen".
Nej, att Alliansen vann berodde mest på proteströster emot Göran Perssons sosseparti.
Valet 2010, blir, såvitt vi kan se idag, ett protestval emot Alliansen. Inte för sossarna med dess samarbetspartners.

Så, jag vet inte om jag behöver be om ursäkt.
Det jag vill ha, ja faktist kräver, är ordentliga, genomtänkta, anständiga och någorlunda heltäckande alternativ att välja mellan.
Inte flashiga foldrar eller slogans på internet, utan reellt innehåll.
Alternativ, konkreta och med idemässig grund!

Är det för mycket begärt av en väljare?

Det kokar nu... Har byråkraterna kidnappat alliansens toppskikt?

Så kom myglet runt FRA-lagarna upp till ytan igen. Det är bra. Öppenhet hör hemma i en demokrati, FRA och dess supporters verkar inte trivas i ett öppet klimat, trots att de då och då låtsas genom att läcka ut uppgifter. Då ska de inte heller få chansen att vara demokratins dödgrävare.

Oppositionen har jag svårt att lita på, med deras bakgrund. Förtroendet för Alliansregeringen är lika lågt. Kan inte någon väcka någon ledande politiker inom Alliansen? Är de döva? Eller har de kidnappats av FRA-kramarna?

Vi har sökt föra en dialog, belevat och verserat, men ingen lyssnar. De interna FRA-kritikerna förs bakom ljuset och hyssjas ner. En del FRA-kramare hör oss, men utan att lyssna. Det blir ingen dialog. Ingen prövning av fakta och sakskäl.
Än den gång - vart tog demokratin vägen?

Jag ser att även Johan Westerholm har svårt att hålla en hovsam ton längre i sina senaste inlägg. Politikerna abdikerar, skriver Mark Klamberg, fortfarande med juristens analytiska formuleringar, men med en alltmer kännbar underliggande vrede .
Byråkrater och tjänstemän sitter i förarsätet, menar Hans Lindblad i sina artiklar på min blogg.
Det värsta är att vissa politiker till och med verkar trivas med att slippa hålla i ratten, de säger att nog håller byråkraterna trafikreglerna.
Pyttsan. Demokratins trafikregler verkar de inte ha en aning om. Och har de det, bryr de sig inte. Det räcker för dem att hålla i ratten.
Alliansens moderata första-femma har ju gett dem både ratten och startnycklarna.

Läste i Dagens svenskbladet, http://www.svenskbladet.se/politik/index.php?alias=fra_lagen_i_ny_forbattrad_version.html
Tänkte först att det var en lysande satir.
Så blev jag fundersam. Det är ju verklighet! Verkligheten överträffar som alltid dikten. Och jag ryser, fryser trots att det kokar inombords. Jag har inte tid med detta, men kan inte släppa det. Farmorgun i Norrtälje har som vanligt grepp om diskussionerna, och visar samma djupa oro... för att ta ett milt uttryck.

Och pajasen Alexander Bard lyckas med att förvirra med sina underliga uttalanden. Han skulle rädda fps integritetsprofil efter FRA-fiaskot, men gör bara saken värre. Jag gissar att Camilla Lindberg mår illa. Den trogna moderaten Mary i Minamoderatakarameller får allt svårare att behärska sig när FRA-lagarnas hantering kommer på tal. Dessutom har hon hoppat av Bards Liberati efter hans diktatoriska anspråk.

Med det senaste i FRA-frågan i åtanke så ska vi bara glömma Bard. Han är bara pinsam.

Det kokar nu...

När försvann demokratin?

- Ska man skratta eller gråta, frågar Anders Widén på sin blogg. Detta efter att än en gång har redovisat riksdagmännens ovilja att svara på frågor från medborgarna. Detta efter att också ha studerat "nya" moderaternas "nya" hemsida.

De säger sig lyssna, men de lyssnar inte. Beklagligtvis tycks det gälla alla partier. De orkar inte lyssna, eller vill inte. Det enda de gör är att de låter FRA avlyssna oss. Jag anar en kombination av hopplöshet och vrede i Anders rader.

Ja, Anders och ni andra. Vi bloggare, vi skriver och skriver. Skriver så fingrarna blöder och tangenterna slits ner. I något slags behärskat raseri över sakernas tillstånd. Men med hopp om att kunna påverka.
Vi tror ju på demokratin. Att den i någon mån fortfarande existerar.

När vi så tar en andningspaus, då kommer dessa tankar. Anders är sannerligen inte ensam om dem.
Då förstår vi, fastän vi inte vill tro det, att vi bara dunkar huvudet i väggen. Att de, det vill säga riksdagspartierna, driver med oss. Inte lyssnar de, de bara spelar teater. De låtsas att det är en interaktiv teater. Men icke. Och som partier är de lika i detta. Från höger till vänster. I den mån dessa beskrivningar är tillämpliga idag. Att det kan finnas någon enstaka verklig lyssnare här och där i några partier påverkar inte bilden.

Vart tog de vägen, de partier som ändå en gång byggde demokratin?
Varför märkte vi inte förfallet mycket tidigare?
Var det därför att det varit en sakta pågående process? Men när började den?

Var det därför att vi under i stort sett hela tiden sedan 50-talet ändå levt invaggade i en slags trygghet, bestående av höjd levnadsstandard och ständigt förbättrade ekonomiska skyddsnät?

Visst blev många av oss lite oroade när just skyddsnäten blev mera grovmaskiga med början för sådär femton är sedan. Och de har försämrats hela tiden därefter, oavsett färg på regeringen.

Men det andra, att friheten och integriteten naggats alltmer i kanten. Och att "våra" politiker slutade att lyssna för att i stället diktera, när började det? Varför reagerade vi inte med kraft då?

Nu har vi börjat reagera. Vi vill inte tro att det är för sent.
Men när ska politikerna och partierna i riksdagshuset inse att vi avslöjat dem. Även om det tog tid.

Vi slits mellan hopp och förtvivlan. Vreden stiger i oss. Vi försöker behärska oss, tala verserat och artigt. Men det hjälper inte.
Ni riksdagsmän och dito kvinnor: Vi känner oro, förtvivlan över hur ni och era partier korrumperat och degenererat vår svenska demokrati till att bli en slags underhållning, en doku-såpa. Men vi är inte roade. Det gör bara vår vrede allt starkare.

Vi är demokrater - varför slutade ni att vara det?

OK, då

Skrev att jag inte lägger in bilder så ofta. Men OK, då, här en bild på mig. Som omväxling till all text. Och mycket färskare än såhär har jag inte. Togs vid en födelsedagsfest som en kompis hade härom helgen.

Jag litar inte på sossarna heller....

Sossarna och vänstern skrev motioner om att riva upp FRA-lagen. Kan vi lita på det?
Jag tvivlar, när de vunnit 2010 så hittar de skäl att inte uppfylla löftet. Den personliga integriteten har aldrig varit sossarnas starka gren.

I en bloggdiskussion har jag pekat på att sossarna måste bli ett vanligt parti. Som det är nu ser de bara valförluster som olyckliga parenteser i det som är deras ständiga, av Gud givna, uppdrag att styra riket. Jag ser ibland intressanta förslag och ställningstaganden inom eller av s, men främst från enskilda sossar. Men jag litar inte på s som parti. Jag tror att de måste försvinna i opposition minst ett par perioder till. Så de inser att de är dödliga. Så att de kan diskutera på mera likvärdiga villkor med andra partier, och medborgare utanför partierna för den delen också.

Kan det vara denna gudomliga syn på sig själva som är grunden för sossarnas avvisande - än en gång - av en författningsdomstol i Sverige? De menar att allt som en tillfällig majoritet i riksdagen beslutat är högsta visdom. Och i deras syn är en politisk majoritet alltid styrd av just sossarna.
Därför behövs ingen författningsdomstol.

Ett par år i opposition har inte fått dem att inse hur verkligheten ser ut. Inte heller FRA-frågans behandling.
Nu har dessutom Mona Sahlin lyckats få in miljöpartiet i sin fålla. Alltså vågar inte heller mp hålla fast vid sin positiva syn på en författningsdomstol. Samarbetet med s går före! Och vänstern har aldrig gillat att jurister, som i deras värld allitid är konservativa, ska sättas att bedöma om det politikerna beslutat står i strid mot grundlagen.

För även för v är det givet att politiken alltid skall vara "vänster" och då kan det inte bli fel. Även de har missat att se bäringen på t ex FRA-frågan i detta sammanhang.

Ska det bli en författningsdomstol måste sossarna tillbringa en längre tid i opposition. Och ska FRA-lagen få en bättre utformning, t ex rivas upp, så kan vi inte lita på sossar i regering. Det måste bli en ändring före valet.

Kanske är det också så att Alliansens uppgivenhet, att de lagt sig för sossarnas motstånd, beror på att de f.n. är i regeringsställning. Men de borde ju inse att deras tid är begränsad...

Tid för demokrati? - Eller drunknar demokratin i informationen?

En liten replik av bloggaren Anders Widén ( http://djingis.blogspot.com/ ) fick igång mig till dessa rader.

Anders skrev: "Det var inte de dumma politiska besluten som dödade demokratin, utan den svällande informationsmängden."

Hur en blogg ser ut varierar oerhört mycket. En del är pinsamt nakna i sin layout. En del är överlastade, med rosor och krusiduller och mer eller mindre spännande bakgrunder. Röriga och svårlästa och med massor av annonser. Lyckligtvis är det oftast då inte så mycket att verkligen läsa heller där... Och så alla däremellan. Som även de varierar både i upplägg och innehåll. Strama eller utsmyckade inom rimliga ramar.

Anders Widén är författare - och "datanörd", håller igång flera bloggar. Den jag oftast kollar bär hans namn och nås på länken ovan. Det är en snygg och personlig blogg, både i innehåll och layout. Levande utan att vara överlastad. Och Anders brinner för demokratins innehåll och blir "fantasur" över FRA. (Se hans bloggpost om fantasur.)

Informationen dödar demokratin. Oj, det är en tanke att tänka vidare på.
Media is the message, sa Marshall McLuhan (stavade han det så?) på sjuttiotalet.
Jag suckar.
Nu lever vi redan på 2000-talet. Internet är en massa information, och en massa desinformation. Så visst är där en uppenbar risk att vi drunknar. Och med oss demokratin, kanske?
Vi ser ju hur vi vanliga medborgare översköljs av information, till och med om vi inte skulle surfa på internet. Men vi som läser detta, vi befinner oss på nätet.

Piratpartiet bygger på, lever på internet. Detta internet, som är så farligt att riksdagsmännen känner sig drunkna i den mail-flod de råkar ut för. Jämför hur t ex Camilla Lindberg i ett inlägg på bloggen "Same Same but different" (länk: http://samesamebutdifferent.se/2008/11/06/fra-hjaltinnan-camilla-gastbloggar-pa-ssbd/ ) berättar hur många riksdagsledamöter anser sig översvämmade av mail och sätter in spam-filter. De flesta orkar nog inte kolla något annat än mailen. Om ens det. Stundtals kan jag förstå dem.

Jag har sagt upp min dagliga papperstidning. Den blev för dyr. Jag saknar den. Men min tid tas ju upp av internet. Ändå, jag läser och skriver om "viktiga saker", så det är väl legitimt? Men det anser ju även de skriver/läser uteslutande om barn och familj, eller om medicin, om sex, om bilar, om att gå ut och parta, om smink och mode... Våra preferenser är olika.

Ja, internet ger oändliga och fantastiska möjligheter. Men den ger inte per automatik oändligt genomslag i form av läsare eller sympatisörer. Ibland önskar jag att jag vore två personer, en som fixade vardagen och en som höll igång på internet med att förändra och förbättra världen. Inte minst för familjens skull. Både världsförbättrandet - och att det funnes två av mig.

Jag tror faktiskt att många, kanske de flesta riksdagsmän (jag ska kanske använda ordet riksdagsman i st f -ledamot, det senare ordet är så långt. Och vi säger ju ombudsman även om hon är en kvinna) är ärliga och vill det bästa, vill jobba för en bättre värld. Men de styrs av andra, och av tidsbrist. Styrs av specialiseringen i partierna, av att tvingas ha förtroende för vad andra i partiet kommer fram till. Sen kan oviljan att svara på "samurajernas" frågor om FRA-lagen bottna i att de i någon mån inser sin begränsning, men inte kan hantera den. De har tubbats till ett ställningstagande men vet inte hur de ska svara. Då blir de irriterade över dessa envetna medborgares frågor... De orkar inte delta i en dialog.

Handlar allt om att vi inte kan hantera tiden och informationsflödet och inte får tid till den dialog vi vill ha? Eller är det så illa att de flesta riksdagsmän föredrar monologen?

Anders Widén skriver om att ha en portal som ett forum för samlad diskussion om de för oss viktiga frågorna om demokrati, om integritet, om rättssäkerhet. Visst vore det bra?!

Men skulle den bli besökt som den förtjänar? Hittar folk den? Kan och vill vi avstå från våra egna bloggar för portalen? Hur mycket tid tar det att jobba med portalen - tid som tas från annat? Vad ger bäst effekt?

Jag vet inte svaren. Men jag vet att jag prioriterar att skriva på min blogg. Nya texter liksom att kommentera andras kommentarer. För dialogens skull. Därför är jag sparsam med "godis" i form av att lägga in bilder eller med extrafunktioner i sidospalten. Och har - hittills - inte länkat in något från Youtube eller liknande. Men jag läser mängder av andras bloggar, kommenterar.

Som vanligt kvarstår frågan: kan informationsflödet dränka demokratin, göra att tiden inte räcker?
Men vi måste ju ha information, även vi som vill ha dialog i stället för monolog. Makten må använda informationen för att dränka oss.
Vi som vill ha dialog mellan människor, vi får försöka vara smarta så vi inte dränks av maktens finurligheter.

(Och precis i samma ögonblick som då jag skulle pinga detta inlägg, så kom en varning från mitt antivirusprogram om att en trojan försökt komma in, men lagts i karantän. Vad är det som pågår?)

För övrigt anser jag... etc.

Bloggarna och partierna, dialog eller monolog

Läste Metros partibloggspecial. http://www.metro.se/se/article/2008/11/06/20/2318-57/index.xml
Det är bara att konstatera att partierna famlar i det okända. Deras attityd är den gamla politikens. Den som består i monolog. Bloggarna idag innebär dialog.

Det är svårt att veta om det verkligen är så att partierna lärt någon läxa av misslyckandet i FRA-frågan. Det första de i så fall borde göra är att göra helt-om, riva upp lagen. Lyfta upp sina interna kritiker att forma partiets politik. Jag har svårt att tro att det är det som är meningen med att göra Camilla Lindberg till fp:s talesman i IT-frågor. Men visst kan det inge visst hopp.
Det mest troliga är dock att partierna så imponerats av Obamas kampanj att de söker vägar att kopiera den.

Men de har inte sett vad det innebär. Än en gång, om de använder internet för monolog i stället för dialog, att diktera istället för att entusiasmera människor med en politik som berör dem, ja då kommer de inte att lyckas.

Samtidigt måste vi bloggare erkänna en sak. Bloggandet är inte något som når alla människor. De flesta nås ännu av gammelmedia, med dess mera enkelriktade kommunikation. Det gäller även de äldre som är samhällsengagerade, även vi är en del i mogen ålder som också kan använda internet till annat än mailande. Politiskt intresserade yngre däremot använder internet och bloggande i hög grad. Vill vi bloggare nå en bredare grupp människor måste vi använda också gammelmedia. Liksom partierna måste använda bloggandet om de vill nå yngre människor.

Piratpartiet och demokratisk förnyelse, räknelek. Del 2.

Den kommande tiden intill valet präglas av fortsatta problem för alliansen pga FRA, homoäktenskap och ökad arbetslöshet pga av lågkonjunktur, mm. Sossarna lyckas på grund därav stabiliera sig och både mp och v tar missnöjesröster från alla håll. Och i skuggan av dessa gör sd detsamma.

För majoritet i riksdagen krävs 175 mandat. Ett fullt möjligt scenario efter valet 2010 är då detta.

Valresultat: Kd får kanske runt 3% och åker ut ur riksdagen. Även alla andra allianspartier sargas, M får kanske 27%, fp och c vardera knappt 6,5 %. Sossarna landar på knappt 40%, mp och v får 6,5-7 % var, sd får precis över 4% och PP klarar inte riksspärren , men får 13% i Stockholm (=3 mandat) efter en storartad lokal valrörelse. I mandat kan det ge ungefär 140 för alliansen (kd 0, fp 23, c 22, m 95), s+mp-koalitionen får 165 (s 141 och mp 24), vänsterpartiet ansluter sina 25 mandat och de röd-gröna uppnår 190 mandat. Sverigedemokraterna får 16 mandat och piratpartiet 3.

Alliansen varken kan eller vill samarbeta med sd, dessutom skulle det inte räcka (140+16=156). Inte ens om pp la till sina tre mandat.

Vänstersidan regerar tryggt med sina 190 mandat. Behöver inte förhandla med någon, inte heller med piratpartiet och dess tre mandat från Stockholm.

Det bästa med detta scenario är att även om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, så får de inget att säga till om. Däremot finns ingen som helst garanti för att integritets- och rättssäkerhetsfrågorna hamnar i ett bättre läge än idag. Sossarnas "record" är inte det bästa, och piratpartiet talar för döva öron.

Hur glada blir ni över dessa utsikter? En valresultat som skisserats skulle framtvinga några partiledarskiften, efter valet. Förhoppningsvis en del nytänkande också, med det kan inte mogna fram förrän till valet 2014. Kan vi vänta?

Ni som företräder piratpartiet, vad säger ni om dessa frågor? Skatterna, miljöpolitiken, klimatfrågan, bensinpriset, el-priset, religionsfrihet/homoäktenskap, sjukförsäkringen, A-kassan, jämställdhet, flyktingpolitik, nationella minoriteter, u-hjälp, skolpolitiken, äldreomsorgen, etc etc. För att bara nämna några frågor.

Inga åsikter? Ointressant för er? Kanske det, men de flesta väljare vill nog veta. Även de/vi som är våldsamt kritiska och besvikna över hur dagens partier hanterat FRA-lagen och närliggande frågor.

Sorry, jag får inte ihop det, detta med piratpartiet.

Jaja, jag förstår verkligen den frustration som gör att så många nu i bloggarvärlden skriker ut sin avsikt att rösta med Piratpartiet (PP) i EU-valet och i nästa riksdagsval. Jag känner samma frustration som de.

Och jag läser och läser så ögonen blöder en mängd kloka, och några mindre kloka, inlägg som förklaring till detta. Det är en blandning av ilska, vrede och av mera genomtänkta strategier. Ändå går det inte ihop. Inte för mig.

OK, det måste vara bättre att söka den parlamentariska vägen framför att bara skrika på gator och på det torg som internetbloggarna är. Jag har själv skrivit mängder av inlägg som påtalat hur de gamla partierna och maktstrukturen idag misshandlat den viktiga frågan om FRA-lagen och hur den ska få kränka allas vår integritet, och hur detta avslöjat brister i vår demokrati.

Brister som det verkar att de gamla partierna antingen inte ser, eller som de inte bryr sig om. Jag vet inte vad som är värst, deras okunnighet eller deras nonchalans.

Denna häpnadsväckande okänslighet kan skapa oväntade och oönskade effekter. Frustrationen är bred och djup. Även om det finns många som inte bryr sig, det ska vi inte blunda för.
Det engagemang som FRA-debatten fört med sig borde partierna söka fånga upp, det är ju något positivt!
Och det skulle kunna reparera en del av den skada de gjort. Men icke - de tror att det räcker med uppfräschade hemsidor och att kopiera Obamas kampanj.
Tyvärr visar det ju bara hur litet som partierna förstått.
De ser ju inte ens att FRA-debattens problematik har bäring också på flera andra frågor.

Detta kan piratpartiet kanske ha nytta av. Dess företrädare är skickliga i de frågor som de koncentrerar sig på. De kan internet, de förstår denna nya teknik för kommunikation. De kan formulera sig. De vet att internet kan vara dialog. Att vi är trötta på politikers monolog.
Många etablerade politiker ser tydligen internet mest som en fara, ett problem. I bästa fall (?) ser de internet som en kanal de kan använda för att pressa ut valpropaganda på.

Men, en parti som ska komma in i riksdagen måste ha åtskilligt fler än de 35.000 röster piratpartiet fick senast.
Hur många över 30, som sällan använder internet för annat är mail och bankärenden, kan känna förtroende för ett parti som kallar sig pirater?
Integritetsskydd, frihet och rättssäkerhet vill vi ha, men kan vi få det med pirater???

Jag kan sympatisera med stora delar, dock inte till 100%, av piratpartiets program. Men - det är trots allt för smalt. För mig är livet och politiken även en mängd andra frågor. Nu säger PP att de inte ska ta ställning i riksdagen i frågor som de inte har med i sitt program. Hoppsan! Det blir ju ett slags walk-over. Slumpen ska avgöra resten. Eller rättare sagt, i vilken grad andra röstat på partier med mera fullständiga program. Det gillar jag inte.

Och dessutom, pp:s eventuella inflytande förutsätter att de hamnar i en vågmästarroll.
Men vem vet hur riksdagen ser ut efter valet? Kanske FRA-historien skickar ut fp ur riksdagen, om det inte snabbt gör Camilla & Co till talesmän i allt som rör FRA och integritet. Kanske kristdemokraterna åker ut, de har ju inte fått igenom något i riksdagen. Vad ska då konservativa människor rösta på om de inte gillar Reinfeldts röra. Centerns högervridning har ju inte heller gett ökade sympatier, så de kan få respass. Moderaterna och sossarna blir väl kvar, men nog kan de sargas också. Förtroendet för deras resp ledare är inte överväldigande. V och mp lever också farligt, men jag tror nog de klarar sig, som det ser ut idag.
Men så kan riksdagen komma att innehålla även PP och sd!
Kanske blir de tillsammans vågmästare. Vilken mardröm för PP att bli det tillsammans med sd.
Eller så blir de inte alls vågmästare! Snopet!

Dessutom, de gamla partierna har pengar. Därigenom kan de trumma ut sitt budskap effektivt i vart fall till de som inte aktivt söker information och dialog på internet. Till och med sd har pengar, i och med sina framgångar i kommunalvalet senast.

Men ok, med entusiasm kan man komma långt, i vart fall om man är envis också. Och om man har en väl sammansvetsad och inte för liten skara. Men - vi ska inte glömma att FRA-motståndarna kommer från alla partier. Och även de som inte har specifika partisympatier kan ju närmare valet vi kommer inse att de har värderingar i annat än PP-frågor, som är viktiga för dem.

En lösning skulle kunna vara att varje PP-kandidat deklarerade sin personliga åsikt i dessa andra frågor. Men kommer det att fungera? Finns det tillräckligt många kandidater, som ger tillräcklig spridning? Och är det bra - då splittras ju PP-rösterna.
Dessutom förutsätter det ett mera konsekvent personvalssystem än det vi har idag i Sverige.

Och läsandet av ett otal PP-bloggar har inte gett mig ett svar som jag känner mig tillfreds med.

Ändå - partisystemet måste reformeras! Riksdagens arbetssätt måste reformeras. Riksdagen måste bli en folkrepresentanternas forum för kontroll av makten!
Frågan är "bara" hur.

Flyttcirkus i fp ger Camilla it-frågorna

Ser nu att det skett fler omflyttningar inom folkpartiet vad gäller utskottsplaceringar än den som bl a innebar att Camilla Lindberg lyftes bort från Justitieutskottet och Johan Batong-Pehrsson tog över det i stället, sedan han sparkats från Finansutsk, dvs degraderats från ordinarie till ersättare där.

För oss bloggare, med de frågor som är mest aktuella nu, är cirkusen inte av så stort intresse med ett par undantag. Ett är att Camilla Lindberg nu är ersättare i konstitutionsutskottet. Det är en post med viss status, och det är trots statusen visserligen ett tämligen tandlöst utskott, men frågor som tas upp där kan ändå få viss uppmärksamhet av media om det vill sig.

Camilla blir också fp´s talesperson i IT-frågor... det ni. Nu får hon inte sköta det ensamt, utan ska samarbeta med ledamöter i bl a trafik- och näringsutskotten. Där finns ett par av "de sex" FRA-kritikerna (Maria Lundqvist-Brömster och Agneta Berliner), men också några som inte precis visat framfötterna i den frågan.

Partier, -ismer och valapparater

Anders Widén suckar uppgivet på sin blogg (länk: http://djingis.blogspot.com/2008/11/mellan-hopp-och-frtvivlan.html ) att partipolitik, det är inget för honom. Det stämmer inte med hans verklighet.
Bakgrunden är att han funnit det lätt att samarbeta kring riksdagssvar.se trots att gänget där har de mest vitt skilda politiska uppfattningar.

Min direkta, korta kommentar är att det kan bero att de där samarbetar om en, konkret fråga (om att få riksdagsledamöterna att deklarera sin kunskap och sin inställning till FRA-lagen). Visserligen en viktig och principiell fråga, men ändå "bara" en.

Den intelligente FRA-kritikern Olof Bjarnasson ställer i en kommentar till Anders följdfrågan: Vart kommer partipolitiken ifrån? Hur kommer vi bort från den?

Nu tror jag att jag, Anders och Olof (liksom andra med helt annan infallsvinkel på politiken) kan komma överens i mycket annat också, men frågan är ändå djupare än så. Nämligen: var finner vi partier som stämmer med våra (ofta undermedvetna) ideologier? Och: varför partier?

När man diskuterar partier och ideologier så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad. Men det kan man ju bli ändå.

Betr de tre "grundideologierna" konservatism, liberalism och socialism kan man säga såhär. Socialism har en bild av det ideala samhället. Det samhället vill man skapa och dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad det kosta vill. I form av kollektivism, förtryck och massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan förefalla, i teorin. Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.

Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.
(Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta. Det skulle leda för långt.)

Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.

Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier. Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc. Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc. Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för) - socialkonservatism, värdekonservatism. Plus mixar av detta.

Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare. Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna. (Både betr partiernas förhållande till ideologierna och deras maktsträvan har jag skrivit om flera gånger tidigare på denna blogg. Leta gärna efter dessa texter.)

Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs, det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt. Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.

Partipolitik har blivit fult ord. Varför har vi partier?
Ja, ursprungligen var den enskilde ledamoten. När han (i början var det alltid en man) kom till riksdagen så fann han att andra ledamöter hade liknande åsikter, men att många inte alls hade samma åsikter. Alltså sökte sig likasinnade, med samma värdegrund tillsammans.
I och med allt större inslag av parlamentarism ökade behovet av sammanhållning för likasinnade, för att kunna bilda regering.

Så länge kungen var den som utsåg regering helt efter eget skön, var det inte nödvändigt med partier. Parlamentarismen kom ju lite före den mera utvecklade demokratin.

Och riksdagspartierna bildade valmansförbund. Eller rättare sagt, folk på fältet tog sådana initiativ. För att stötta och få fram de kandidater de kände en gemensam värdegrund med. Ibland kallad ideologi. Och det fungerade rätt bra under många decennier. Men inte nu längre.
Nu har det systemet stelnat och förstatligats. Jag skrev i något slags förtvivlan detta lilla inlägg:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/avskaffa-partierna-fr-demokratins-skull.html

Jag ställer krav på politiker. Att de har en genomtänkt attityd (ideologi, värdegrund) och att de lyssnar på medborgarna. Krav som i alltför liten mån uppfylls idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html

Anders W skriver om ideologi och värdegrund som att de är olika saker. Jag vet inte om han har rätt. För mig känns det i vart fall som mycket närliggande. Kanske pga min grundideologi...
Som jag skrev ovan har ju ideologierna lite olika verklighetsbilder, de har olika attityd till hur man ska förhålla sig till både samtid och framtid.

Jag tror att både ideologier (vilket namn vi än sätter på begreppet) och partier behövs. Alla har vi något slags värdegrund, som vi känner att vi vill se hos vår företrädare. Dagens partier uppfyller inte riktigt det kravet. Därför är jag synnerligen tveksam till dagens partier. Men de behövs - nya/ombildade/restaurerade - för att folk med samma inriktning ska kunna samarbeta i riksdagen och för att bilda regeringar.

Ständig samlingsregering tror jag inte på. För då hamnar vi i förtid i en ny situation igen med en elit som bestämmer över våra huvuden... Maktskifte är viktigt för att motverka korruption. Liksom kontroll av makthavarna på andra sätt.
Dagens partier som är valapparater bara för en elits makthunger har spelat ut sin roll. Hoppas jag.

Alltså, vi behöver klart deklarerade värdegrunder/ideologier så vi vet vilka vi röstar på - gärna i personval - och de kommer, förr eller senare, organisera sig i partier. Förhoppningsvis av ett mera öppet slag än dagens. Partier som inte skulle ha släppt igenom sådant som FRA-lagen eller liknande integritetskränkande.

Vad betyder partipiska?

Jag såg att en besökare kom till min blogg vid sökandet i google efter "vad betyder partipiska"?

Kanske ska jag då beskriva vad det innebär för mig.
Kort uttryckt: Det innebär att ett partis ledning (partiledare, gruppledare i riksdagen och andra på topposter) ser till, direkt eller indirekt genom olika slags påtryckningar, att ett partis ledamöter röstar i riksdagen på det sätt som ledning vill. En "inpiskare" vill inte att någon ledamot avviker från partilinjen.

Att hålla sig partilinjen är av tradition en närmast helig plikt för ledamöter inom socialdemokratin och vänsterpartiet (och dess kommunistiska föregångare). Att ha en egen uppfattning anses där som ett stort svek mot partiet.

Inom de icke-socialistiska partierna har traditionen varit mera generös, delvis av ideologiska orsaker, delvis pga att de oftast befunnit sig i opposition.

Numera kan man konstatera att partipiskan, benägenheten att se till att det är strikt partidisciplin, ökat även inom de icke-socialistiska partierna. Ett färskt och mycket tydligt exempel är hur FRA-frågan behandlats av Allianspartierna och deras inpiskare. Ett flertal ledamöter hade där en annan uppfattning, av ideologiska skäl, än partiledningarna, men de tvingades in i partifållan. Partipiskan ljöd.

En enda ledamot i Alliansens partier, Camilla Lindberg (fp), röstade emot partiet den 18 juni när det gällde FRA-lagen. Detta ledde till stor uppmärksamhet. Och efteråt repade flera andra ledamöter mod och uttalade även de öppen kritik mot beslutet. Där står vi nu - vi vet faktiskt inte hur FRA-frågan hamnar till slut.
Däremot har bruket av partipiska uppmärksammats, och ifrågasatts alltmer bland engagerade medborgare som vill se en större grad av personliga ställningstaganden och civilkurage bland de som väljs till riksdagen.

Partipiska har blivit ett fult ord, som står för hård partisdisciplin och i kontrast till trohet mot ideal och samvete och att lyssna till de som valt ledamoter för dennes åsikter mera än på partiet.

Obama och FRA; spridda morgontankar

Grattis till Obama! USA och världen behöver förändring. Jag känner en stor lättnad över att Bush-eran nu definitivt nalkas sitt slut. Egentligen känner vi inte Obama så väl, men han förefaller dock ha en mera lyssnande attityd än både Bush och många andra mera ..... traditionella politiker. I och för sig tror jag att McCain också skulle kunnat bli bättre än Bush, men risken är ändå att det skulle bli för likt Bush trots McCains försök att distansera sig från Bush.

Inte är det lätt att placera amerikanska politiker enligt en svensk skala. Obama är dock definitivt inte någon socialist. Jag skulle kanske våga beskriva honom som en pragmatisk (social-)liberal. Som en i många avseenden anständig mitteninriktad icke-socialist. (Men i USA anses ju liberal och socialist som närmast synonyma begrepp... vilket säger en del om det politiska klimatet i USA.)
Obamas negativa inställning till frihandel har flitigt åberopats i svensk debatt, men det är möjligt att det överdrivits. Däremot är han anhängare av dödsstraffet. Men hans sansade och samtididgt engagerade tal om förbättringar av ekonomi (och sjukförsäkringssystem!) mm har skapat en hopp om förändring. Nå, detta om detta.
Trots allt så känns framtiden lite ljusare efter detta val.

I Sverige har vi vår än en gång uppblossade FRA-debatt. Jag vill mena att det är ett demokratiskt renlighetskrav att lagen inte träder i kraft innan tilläggen är utredda och preciserade, enl fp-kritikernas intentioner.

Att det inte räcker är en annan sak. Men, vi får ta en sak i taget. Vi får komma ihåg att det är en ändring av attityden till politiken som måste till. Det måste in hederlighet och öppenhet.
Att bara kräva "riv upp", att köra huvudet i väggen, det är att ge upp. Att ge fra-kramarna "rätt".

Vi ska kräva att lagen rivs upp, men först ska regeringen hålla sina löften till de interna kritikerna! Det får inte bli legitimt att sätta klackarna på kritiker och vrida om för att tysta dem, genom svek.

De politiker som vågar protestera inom systemet måste få känna att det lönar sig. Annars är risken stor att de ger upp. Låter sig infogas i den stela maktapparaten, bli tysta.
Vill vi det?

Jag slås av att den entusiasm vi FRA-motståndare har, den har likheter med den hos Obamas anhängare. Skillnaden är att "vår" fråga är viktig men uppfattas inte (ännu) av den stora massan som viktigast. Och vi har ingen karismatisk Obama som frontfigur.
Obama tillhör inte det politiska etablissemanget, även om han kommit fram genom det befintliga partisystemet. Och det är ingen tvekan om att i USA är personen många gånger viktigare än partierna för väljarna.
På ett sätt är varken Obaman eller McCain några typiska representanter för sina partier, båda står i viss mån i opposition till partipamparna.

Tänk om vi kunde få uppleva något liknande i Sverige. Att vi fick fram starka, kunniga och öppna politiker inom dagens system, som tog en match mot partibyråkratierna. Och vann!

Skälla kan kännas bra, men rikta det mot rätt adress

Dagens stora debattämne har givetvis varit , i skuggan av USA-valet, "nyheten" att FRA-lagen träder i kraft 1 jan utan de omtalade femton punkterna.
Jag kan inte påstå att jag blev förvånad. Det som förvånade mig var att radion drog upp det som en nyhet. Visst, det blev en nyttig påminnelse, men jag tycker det var ganska klart direkt efter 25 sept att FRA-kramarna tänkte sig göra på detta sätt. Först lagen, sen ta god tid på sig att titta igenom hur de ska manövrera motståndarnas femton punkter. Så skriva ett lagförslag, remissa det och göra en proposition till riksdagen. Allt medan lagen rullar på som om inget hade hänt.

Den starka reaktionen nu mot regeringens och Tolgfors agerande visar att väldigt många kritiker utanför riksdagen inte riktigt tagit till sig detta. Många har - fullt berättigat - riktat kritiken mot oklarheterna i den femton punkterna, och nöjt sig med detta.
Jag tror att vi måste vara mera envetna än så, och samtidigt mera långsiktiga.

Det vi måste inse att FRA-lagens förespråkare är skickliga taktiker, och att de inte ger sig i första taget. De kommer att fortsätta att manövrera för att få det som de vill. Och de planterar nyheter som det passar dem.

Vi som är kritiska måste vara lika skickliga. Vi måste nu se frågan i flera steg. Första steget är att dels rikta kritiken mot den formellt riktiga men omoraliska hanteringen mot regeringen, Tolgfors och partiledningarna. Dels uppmana de interna kritikerna att ryta till ordentligt.
Tala om för dem att de inte ska sitta stilla, utan betona för partiledningarna att de inte är nöjda, att uppgörelsen råkar i fara om regeringen fortsätter hanterandet på detta sätt, att lagen måste läggas på is tills punkterna är utredda till kritikernas "fördel". Och blir de inte nöjda så river de upp kompromissen. Fp-kritikerna har ju partirådsbeslut som indirekt ger dem tolkingsföreträdet.
Självfallet måste de använda detta vapen. Men då måste vi stödja dem så att de känner att det är viktigt för en bred opinion.

Steg två kan bli att under det att lagen läggs på is så kan det bli klart för fler att problemen är så stora att det är lika bra att riva upp eländet och ta om det från början, och skifta perspektiv. Att se det ur ett medborgarperspektiv - med integritetsskydd.

Om det inte blir så, så har i vart fall lagens konsekvenser förhoppningsvis blivit bättre belysta. Och ett alternativt andra steg blir då att kämpa för att Camilla Lindbergs förslag om en Integritetsbalk går igenom. Liksom andra förslag i samma riktning.
På sikt kan därmed integritetsfrågan ros hem den vägen. Både för en FRA-lag i någon form, som för andra frågor.

Pratet om en sanningskommission som skulle gräva i FRAs historia är för dagen ett sekundärt krav. Viktigt och riktigt i sig, men låt det inte bli en ursäkt för att inte göra bästa möjligt i den akuta situationen.

Vi bör nog också tänka på att om sossarnas ledamöter släpps fria att rösta som de vill, så skulle nog många rösta för en FRA-lag, förmodligen en ännu värre än den som beslöts om i juni. Det känns svårt att lita på vänstersidans pålitlighet med tanke på dess historia i denna fråga. Självklart ska de påminnas om sina löften om "riv upp". Men det känns inte bra att behöva lita på att de verkligen gör det, om frågan förblir olöst till efter valet om två år.

Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan. Ge mod till de kritiska och se vad som kan och måste göras NU.

Sedan får vi ta Camillas integritetsbalk som hjälpmedel för resten. Har ni läst den?