Höger-vänster och medkänsla. Om empati, del 2.

Att de gamla på ett äldreboende i Halmstad tvingades att ligga i sängarna medan personalen såg på teve. Det är givetvis ett tecken på bristande medkänsla, empati. Men det finns fler. Hur man behandlat apatiska barn till asylsökande flyktingar är ett annat.

I en kommentar till ett tidigare inlägg undras, smått förtvivlat, om "vi" blir avtrubbade med tilltagande ålder. Att "vi" inte lär av tidigare generationers misstag. Att man som ung ska vara socialist, annars har man inget hjärta, men som äldre måste man bli höger om man har förstånd.

Jag hoppas och tror att det är fel! Att vi, som kollektiv betraktat (fast jag gillar inte att se på människor som kollektiv), har svårt att lära av historien kan dock ha viss riktighet.

Jag tror inte att personalen i Halmstad röstade till höger... men de visade sannerligen ingen empati. Det visade inte heller s-ministern Barbro Holmberg, vare sig med de apatiska barnen eller i andra flyktingärenden.

Det man hoppas är ju vi förmår välja ledare som har lite bättre insikt. Faran är dock, som de aktuella debatterna visat, att merparten av dagens politiska ledare för mycket är koncentrerade på att vinna MAKT, för maktens skull och inte för att förverkliga några goda idéer.

Talesättet om hjärta och hjärna, har jag lärt mig lyder ungefär såhär:
"Är man inte vänster i sin ungdom har man inget hjärta, men blir man inte höger som äldre så har man inget förstånd."

Men, för mig är inte vänster och socialist detsamma. Och höger och konservativ är inte helt detsamma heller. Dessutom har jag invändningar emot talesättet i sig.

Som liberal anser jag mig vara vänster, speciellt som jag är socialliberal. Som socialliberal anser jag att man ska kunna kombinera hjärta och hjärna. Dessutom hoppas jag att även äldre kan ha ett ungt hjärta! Det bevisas av att givmildheten bland äldre sägs vara betydligt större än hos yngre!

Nu tror jag inte att medkänsla med automatik innebär att man ska ha en viss ideologisk inriktning. Däremot menar jag att det borde vara naturligt för en socialliberal att kunna känna empati. Och världen skulle vara bättre om alla kunde känna empati, oavsett eventuell ideologi.

Samtidigt så har jag svårt att se att de personer som, i uppenbar egoism, tillskansar sig fantasilöner och än mer fantasifulla pensioner och andra fallskärmar visar någon medkänsla för sin omgivning. De, liksom de som beviljar sådana extrema förmåner, driver ett psykologiskt spel som innebär nedvärdering av andra och dessutom driver upp kostnadsläget i stort. I någon mån har de ett ansvar för finanskrisen.