04 november 2008

Måste vi förbli åskådare i demokratipjäsen?

En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm
( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, som inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?

Det är väl sådär under de senaste trettiotalet åren som jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (ingående i "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.

Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.

(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin (sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle). De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna. Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)

Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.

Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag. Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.

Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?

Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.
Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.
Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen. Den borde i vart fall - ännu - vara möjlig.

I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.
---
F.ö. anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Det är inte rimligt att den träder i kraft innan ens de "15 punkterna" preciserats.

2 kommentarer:

Olof Bjarnason sa...

Det fortsätter som det börjat detta år.

Bloggare letar, bävas inför uppgiften, jobbar med hjärtat och hittar nya vägar.

Karl Sigfrid är dessa veckors starkast lysande stjärna med sin medborgarwiki! Han kan lita på att det vinner honom röster i nästa val.

Vi lär oss läxan tillsammans - det går inte att mailbomba alla riksdagsledamöter i efterhand. Det gäller att vara vaksam i förväg - IPRED har gått mycket bättre än FRA t.ex. tecknen från Staffan Danielsson nu. Han lyssnar verkar det som!

Lars-Erick Forsgren sa...

Mailbomba hela rixdagen kanske inte är mest effektivt just nu.
Men maila regeringen, partiledarna. Maila sådana vi känner. Skriva i tidningarna. Bilda opinion.
Skriva kommentarer på bloggar som event läses av fra-kramare.