Ipred och pengarna - vem ska granskas?

Ipred än en gång. Jag hoppas att, i skuggan av Jan Guillous famösa inhopp i debatten, även uppmärksammats kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts artikel i AB den 21 nov http://www.aftonbladet.se/debatt/article3818022.ab och hennes blogginlägg idag den 25 nov. http://madeleinesjostedt.wordpress.com/ . Hon har även tidigare bloggat om detta några gånger.

De visar att det finns politiker som förstått situationen. Hon gillar inte den rättslöshet som IPRED skulle medföra, hon anser att lagen måste anpassas till den mediesituation som råder idag, och hon vill inte beröva konstnärerna deras upphovsrättsinkomster. Alltså, modernisering, rättssäkerhet och skydd för upphovsmännen.

Det som förvirrat debatten är IPRED-kramarnas tjat om stöld. Att kopiera är inte stöld. Det kan möjligt betecknas som ett obehörigt nyttjande.

Jag har flera gånger påpekat att huvudinvändningen emot IPRED är den rättosäkerhet som lagen innebär. Privata aktörer ska inte ha (mera än) polisiära uppgifter, och ska inte kunna utöva utpressning med bristfälligt bevismatierial som grund.
Dock, gräver man lite djupare måste man nog revidera upphovsrätten en del. Inte ta bort den, men anpassa den till dagens verklighet.
Om en och annan även mera sansad bedömre är skeptisk så tror jag att det skulle stimulera film-, musik- och andra distributörer att finna smartare vägar för att kunna erbjuda något som folk är beredda att betala för.

Dessutom, man bör verkligen fundera över vart dagens upphovsrättspengar tar vägen, om nu artisterna klagar. Detta då stora belopp tas ut bl a för LAGLIG nedladdning och i s.k. privatkopieringsersättning, en avgift vi alla betalar när vi köper en CD/DVD eller en hårddisk.
I dagsläget sker, betr musik, den mesta distributionen direkt genom att folket går på konserter - och betalar. Skivor och nedladdning (av smakprov) funkar mera som reklam för konserterna.

Jag laddar inte ned, kopierar inte upphovsrättskyddat material, men betalar stora summor varje år för “lagringsmedia”. Och jag är inte ensam.
Är detta rimligt?

Vi betalar alltså - men konstnärerna anser sig inte få betalt. Vart tar pengarna vägen?
Kanske är det inte en piratjägarlag som behövs? Kanske är det andra aktörer som ska granskas, några som står artister och konstnärer mycket nära.

Marknadsekonomi och direktörslöner, Citibank, Volvo

Jag tror att marknadsekonomin är bästa vägen för att skapa välstånd. Det är jag inte ensam om, inte ens i dessa tider. Trots att det är en och annan socialist som vädrar morgonluft när det krisar och blir lågkonjunktur.

Det som känns märkligt är att så många av marknadsekonomins förespråkare är så snabba att springa ifrån sina principer så fort det börjar blåsa eller när det gäller det egna företaget. Små som stora företag är snabba att söka, ja till och med kräva, bidrag så fort det yppar sig en chans.
Företagen bidragstagarna...

Samtidigt som de föraktfullt talar om bidrag så fort löntagare är tvugna av omständigheterna att söka A-kassa (en försäkring) och ersättning från sjukförsäkringen. Dubbelmoral är ordet.

När företag blivit stora nog så är deras strävan att nå en monopolsituation, för att kunna maximera vinsterna. Men vart tog vurmen för konkurrens vägen?
Och säg det mindre företag på en mindre ort som välkomnar konkurrenter.

Men när det är fråga om löner till direktörerna, då är det "marknaden" som bestämmer. Och man hänvisar till den internationella marknaden, men menar USA. Och de som de facto avgör det är andra direktörer som gärna vill ha en högavlönad kollega att peka på i sina egna löneförhandlingar.

Fri marknad, konkurrens, lön efter prestation. Se där några nyckelord. Så uppstår en kris. Företag hotar slå igen. De lönar sig inte. OK, de var inte bra nog, andra var bättre.
Men det hotar ju jobben! Asch då, är det ett stort företag? Ja, då måste vi ropa på staten.
Bankerna i kris, ropa på staten. Dagens stora nyhet: Citibank räddas av statliga miljarder.
Dagens industri: Staten måste köpa Volvo personvagnar...

Så länge det går bra, då värnar man den fria konkurrensen, för andra. Då tar cheferna ut höga löner.
Dåliga tider, då får jobbarna och tjänstemännen sparken. Direktörerna ropar på staten och fortsätter att lyfta höga löner och bonusar. Var är konsekvensen?

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Likaså blir Jan Guillou alltmer tragisk. Den f.d. kämpen emot rättsröta står nu på den andra sidan. Pengar och makt korrumperar.