Jag såg att en besökare kom till min blogg vid sökandet i google efter "vad betyder partipiska"?
Kanske ska jag då beskriva vad det innebär för mig.
Kort uttryckt: Det innebär att ett partis ledning (partiledare, gruppledare i riksdagen och andra på topposter) ser till, direkt eller indirekt genom olika slags påtryckningar, att ett partis ledamöter röstar i riksdagen på det sätt som ledning vill. En "inpiskare" vill inte att någon ledamot avviker från partilinjen.
Att hålla sig partilinjen är av tradition en närmast helig plikt för ledamöter inom socialdemokratin och vänsterpartiet (och dess kommunistiska föregångare). Att ha en egen uppfattning anses där som ett stort svek mot partiet.
Inom de icke-socialistiska partierna har traditionen varit mera generös, delvis av ideologiska orsaker, delvis pga att de oftast befunnit sig i opposition.
Numera kan man konstatera att partipiskan, benägenheten att se till att det är strikt partidisciplin, ökat även inom de icke-socialistiska partierna. Ett färskt och mycket tydligt exempel är hur FRA-frågan behandlats av Allianspartierna och deras inpiskare. Ett flertal ledamöter hade där en annan uppfattning, av ideologiska skäl, än partiledningarna, men de tvingades in i partifållan. Partipiskan ljöd.
En enda ledamot i Alliansens partier, Camilla Lindberg (fp), röstade emot partiet den 18 juni när det gällde FRA-lagen. Detta ledde till stor uppmärksamhet. Och efteråt repade flera andra ledamöter mod och uttalade även de öppen kritik mot beslutet. Där står vi nu - vi vet faktiskt inte hur FRA-frågan hamnar till slut.
Däremot har bruket av partipiska uppmärksammats, och ifrågasatts alltmer bland engagerade medborgare som vill se en större grad av personliga ställningstaganden och civilkurage bland de som väljs till riksdagen.
Partipiska har blivit ett fult ord, som står för hård partisdisciplin och i kontrast till trohet mot ideal och samvete och att lyssna till de som valt ledamoter för dennes åsikter mera än på partiet.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
1 kommentar:
Det är intressant att se att detta mitt inlägg från 2008 tillhör den grupp av mina bloggposter som är flitigast läst, och som kollas upp kontinuerligt.
Skicka en kommentar