Jag kan inte låta bli att delge er denna målande beskrivning av vad som snart väntar oss i Sverige. Om vi inte protesterar, om vi inte väcker politikerna, om vi inte röstar rätt den 7 juni.
Jag har knyckt texten, helt lagligt eftersom det är från en blogg. Bloggare är nämligen givmilda, toleranta.
Många har förstås läst texten, men den som inte gjort det, var så god. Kanske kan den ge en tankeställare. ¨
-----
All rise!
Eller, ja så säger man inte i Sverige men för storyns skull får det vara kvar. Alla ställde sig upp. Jag med eftersom det hade varit en lång lång genomgång. Domaren satte sig ned och sedan fick vi alla sätta oss ned. Han gav mig en hastig blick och slickade sig om läppen. Jag visste precis vad det innebar. Bytet var infångat och nu skulle det slaktas.
”Rätten finner att du Steffo Sugbloggare är skyldig till illegal nedtankning av Pirate of The Caribbean och trots 2 varningar från legala representanter laddade ned 2 och 3:an. Därför dömer vi dig till ett års avstängning från Internet. Har du något att tillägga?”
Jag svepte med blicken i lokalen och såg att Antipiratbyråns face of the year Henrik Pontén andades ut. Äntligen får han resultatet av alla års jagande efter elaka nedladdare. Rättvisan segrade till slut. Henrik log. Moinque Wadsted också. Domaren log. Jag log.
Idel leenden.
Jag knäppte bort en imaginär dammtuss från den av polaren lånade slicka pjyam…öh…piratkostymen och bad att få resa på mig och ställa några frågor. Domaren biföll min önskan.
- Jag är alltså avstängd från Internet i ett år? Har jag förstått rätt?
- Korrekt!
- Jag får inte surfa?
- Korrekt!
- Inte kolla mina mail?
- Korrekt!
- Inte facebooka?
- Korrekt!
- Inte twittra?
- Korrekt!
- Inte närma mig Internet i någon form?
- Korrekt!
- Inte betala mina räkningar…
- Öh…vad har det med Internet att göra.
- Jo serru herr domare. Jag har internetbank och min lön sätts in på det kontot och för att betala mina räkningar måste jag logga in på banken, men som jag förstår det kan jag inte göra detta under ett år och är alltså befriad från att betala mina räkningar. Är det korrekt?
- Vänta nu lite. Du kan väl betala dina räkningar. Det är väl bara att gå till en bankomat…
- Herr domare är väl medveten om att bankomatsystemet är kopplat till Internet, i och för sig via vpn men i alla fall, och eftersom jag inte får använda mig av Internet så bryter jag mot domen om jag går fram till en bankomat. Dessutom borde ni väl ta mina kreditkort i beslag så att jag inte har access till elektronisk hantering via Internet till mina pengar.
- Eh…
- Ett alternativ dock är att jag ber min arbetsgivare ge mig min lön rakt i handen…
- Ja det verkar vara en bra lösning.
- Emellertid tror jag att min arbetsgivare inte vill ge mig lön längre eftersom jag arbetar med IT och data och det får jag ju inte enligt domen befatta mig med.
- Vi snackar med din chef. Du ska få andra arbetsuppgifter.
- På ett IT-företag?
- Du kan väl göra andra uppgifter?
- Jag är anställd som IT-ansvarig och support för ett 100-tal personer som är utspridda över världen och…*host* vi använder Internet.
- Uhm…
- Fast jag kan ju ringa istället.
- Ja det är ju en lösning.
- Aj då…glömde bort att vi använder Skype och IM-system.
- Se det går icke!
- Jag vet men det kommer att kännas ohederligt att åka till jobbet och sätta sig på en stol i fikarummet för det är endast där vi inte har datorer. Ett sätt är i och för sig staten betalar min lön utan att jag behöver prestera alls. På så vis drabbas inte min arbetsgivare, vilket absolut inte kan vara syftet med domen mot mig.
- Staten kan väl inte betala för ditt…
- Ett annat alternativ är att rätten kontaktar alla de jag har avtal med som hyresvärd, garageplatsägaren, försäkringsbolagen, daghem, coop osv och att jag betalar först när jag gjort mitt straff om ett år.
- Öh…
- Glöm inte heller att kontakta skatteverket så de vet varför jag softar med deklarationen
- Men den kan du väl göra på papper.
- Kan man?
- Ja jag gör det!
- Jag utgår ifrån att rätten kontaktar ComHem som är min något ostadiga bredbandsleverantör och ser till att de stänger ned nätet hos mig – för jag utgår ifrån att ni inte litar på att jag gör det.
- Ah…
- Fast det drabbar ju i och för sig min fru. Kan man kanske sätta ett lås på datorn så att jag inte kan accessa den? Eller är det rättens åsikt att tredje part ska straffas av mitt agerande? Mina barn som behöver accessa skolans sidor via Internet blir ju också drabbade. Känns lite orättvist tycker jag. Fast frugan kan i och för sig surfa från jobbet. Och barnen från skolan. Men hur gör vi med min bärbara dator som har trådlöst kort i sig?
- Öh…
- Jag bara skojar, det är klart att ni ska ta ut kortet ur datorn. Det är jätteenkelt att ta ut det. Det är dock lika enkelt att sätt in ett annat. Kanske lika bra att ni konfiskerar datorn. Fast jag tror att chefen skulle bli lite purken, eftersom den är ett arbetsredskap. Hur gör vi med grannen som har öppet nätverk som jag kan använda min handdator för att surfa ifrån? Enklaste vore väl att konfiskera handdatorn. I för sig löser det inte problemet med det öppna nätverket eftersom jag kan köpa en annan dator med trådlöst kort i sig. Ett sätt att lösa det är att förbjuda grannen att ha öppet trådlöst nätverk eller förbjuda alla säljställen att sälja datorer till mig under ett års tid. Ett foto som skickas till alla butiker borde lösa det. Fast med nätbutikerna blir det problematiskt. Och hur gör vi med mina kompisar som jag kan använda som bulvan? Förbjuda kompisarna att köpa datorn kanske. Men det löser inte problemet med att jag kan låna någon av deras datorer. Förbjuda mig att ha kompisar kanske? En sak som plötsligt slår mig är att jag har en vass mobiltelefon som kan göra allt möjligt. Vad säger ni är det enklast att kontakta Telenor och säga till dem att stänga ned surfmöjligheten eller är det smidigare att jag lämnar in den också? Oops jag höll på att gömma, jag har ett sådant där käckt usb-modem från 3 också, lika bra att lämna in den också? Ja det borde täcka allt.
- Oj…
- Ursäkta inte mening att avbryta herr domare, men hur gör vi med min möjlighet att gå in på 7-eleven och använda mig av deras internetcafetjänst?
- Vi kontaktar 7-eleven.
- Alla 179 butiker i Sverige?*
- Alla 179!- Hur gör vi med alla 7-eleven i över 20 länder?
- Öh…- Enklast är nog att utfärda ett reseförbud.
- Ja det kan vi i och för sig göra.
- Vilket i alla fall inte hindrar att jag hittar andra internetcafeér i landet. Kanske lika bra att slå till med kommunarrest?
- Öh…
- Eller för att vara på den säkra sidan stadsdelsarrest.
- Så kan man…
- Fast det finns ju en massa internetcafeér på söder. Nä enklast är nog husarrest. Fast grannen har öppet nätverk…
- Men vad är det du vill!
- Jag vet inte riktigt men är det inte enklast att bara sätta mig i fängelset i ett år…
Domaren log inte. Inte heller Henrik. Monique såg direkt sur ut. Min advokat sprack upp i ett galet leende.
Själv sträckte jag fram mina båda händer för att förenkla handbojningen…
-----
Förutom att det är en humorfylld berättelse är den så belysande att det gör ont. Och den är viktig att ha med sig när man tar ställning till valet till Europaparlamentet, det sk EU-valet.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett piratjägarlagen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett piratjägarlagen. Visa alla inlägg
20 januari 2009
Polisen kan få jaga "småpirater"
Jag är tillbaka i Sverige.
Läser just nu denna rubrik i Metro, nätupplagan. "Polisen kan få jaga småpirater".
Länk. http://www.metro.se/se/article/2009/01/19/19/5118-45/index.xml
Suck.
Det har ju sagts att det var storbovarna man ville komma åt med IPRED. De notoriska nerladdarna av stora filer för kommersiellt bruk.
Ja, jag är sannerligen tillbaka i Sverige.
Läser just nu denna rubrik i Metro, nätupplagan. "Polisen kan få jaga småpirater".
Länk. http://www.metro.se/se/article/2009/01/19/19/5118-45/index.xml
Suck.
Det har ju sagts att det var storbovarna man ville komma åt med IPRED. De notoriska nerladdarna av stora filer för kommersiellt bruk.
Ja, jag är sannerligen tillbaka i Sverige.
10 december 2008
Lästips: Bra i PT om "piratjägarlagen"
Vill ge er ett tips om ett utomordentligt debattinlägg i Piteå-Tidningen, 9 dec.
http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=4241322
Det handlar om IPRED och är sakligt och balanserat, vilket innebär en förödande kritik. Nej, det är inte jag som skrivit det, utan Erik Engberg är undertecknaren.
Varje dagstidning i detta land borde ha minst ett par debattartiklar av liknande slag. I de större drakarna gärna skrivna av kända personer.
http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=4241322
Det handlar om IPRED och är sakligt och balanserat, vilket innebär en förödande kritik. Nej, det är inte jag som skrivit det, utan Erik Engberg är undertecknaren.
Varje dagstidning i detta land borde ha minst ett par debattartiklar av liknande slag. I de större drakarna gärna skrivna av kända personer.
13 november 2008
Om kultur, klokhet - och om riksdagens uppgift och ansvar.
Oj, vad jag önskar att riksdagens ledamöter ville följa åtminstone en del av de många kloka inlägg som finns hos internets bloggare! Nu hör jag i andanom hur ledamöterna suckar, om de mot förmodan skulle nås av detta. De känner sig dränkta i floden av vanliga riksdagsärenden och den pappermängd som följer av den. Ska de också behöva gå ut på internet, kolla bloggar och mail också?
Räcker det inte att skumma igenom ett par dagstidningar till frukostkaffet?
Till er säger jag: Nej, det räcker inte!
Ert uppdrag är inte att snöa in på regeringens förslag. Ni ska kolla regeringen och dess byråkrater. För det krävs att ni håller både bredd och djup i er kontakt med omvärlden. Idag är det smartaste, och faktiskt mest rationella sättet, att följa debatten på internet! Utan att därför helt glömma dags- och en del fackpress. Jag beklagar, men så är det. Det räcker inte att lusläsa propositioner och utskottsbetänkanden. Ni måste få perspektiv, se helheten. För det är helt uppenbart att det klarar inte regeringen, inte denna och inte förra.
(Psst, ni riksdagspolitiker, ni är vana att kunna definiera era motståndare som ett parti, eller en organisation. Idag är det annorlunda, alla era "motståndare" är inte piratpartister. I den mån vi kan definieras är det som "folket". Vi vill inte se er som fiender. Vi vill däremot att ni lyssnar på oss. Men, vill ni se folket som era fiender?)
Till exempel, låt mig fundera kring detta med kultur och hur den ska ersättas, med anledning av IPRED (fildelningslagen, piratjägarlagen).
Den större delen av det vi kallar kultur innefattar även "nöje" (yes, det är flytande gränser, but, so what?) och befinner sig på en marknad. En del klarar marknadens villkor. En del klarar sig till och med mycket bra. Konstnärerna/artisterna/musikerna (vad de nu än kallar sig) gör något vi vill betala för, i varierande mån.
Dessutom finns det organisationer (och privata företag) som hjälper artisterna att marknadsföra sig och ibland även att få betalt. Men detta sker på marknadens villkor, att vi kulturkonsumenter är villiga att betala.
På köpet har dessa organisationer sett till att de tar in stora inkomster själva.
Snart sagt från "tidernas begynnelse" har det även funnits en kultur som levt på andra villkor. Jag tänker på hovnarrar, hovmusiker, "kungliga leverantörer" av kultur. Offentligt stöd säger vi idag. Förr fick de sitt uppehälle av fursten, som använde en smula av de skatter han plågade folket med, till denna lyxkonsumtion. Idag beslutas på mer el mindre demokratiskt sätt att stöd till sådan kultur ska utgå av skattemedel. Genom att det är demokratiskt grundat kan vi acceptera detta, det kostar oss inte heller många kronor. Men förr liksom nu är inte detta en fullt fri konst/kultur. En alltför frispråkig hovnarr kunde bli av med huvudet, och dagens för kontroversielle kulturarbetare kan bli av med sina stipendier eller offentliga uppdrag.
Denna senare, ofta som "finare" betraktad, understödskultur behöver vi egentligen inte behandla mera här. Dess bekymmer är hur den ska kunna kombinera något slags självständighet utan att bita den hand som föder den (stat, kommun).
Men det märkliga är att nu i IPRED-debattens dagar så söker vissa lobbyister för den kommersiella marknadens distributörer och marknadsförare ta statens stöd för sin inkomstbringande verksamhet genom en lagstiftning, som ska ge dessa organisationer en rätt att pungslå oss medborgare för kultur vi inte är beredda att betala för i den mån som dessa mellanhänder vill.
De har inte insett marknades villkor, inte heller inser de att de måste anpassa sig till den nya tekniken. Vi konsumerar och betalar ju som aldrig förr för kommersiell kultur.
Vi anser att det är fel av dessa den fria marknadens företrädare att de ska springa till pappa staten för att begära konkurrenshämmande inskränkningar och för att tvinga oss att betala för något vi inte vill ha.
Vi betalar för det vi vill ha. Det vi inte förstår är varför dessa distributörer inte ser till att de faktiska upphovsmännen får sina ersättningar genast, och varför de själva är så giriga. Och varför de vill förhindra framtiden.
För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Räcker det inte att skumma igenom ett par dagstidningar till frukostkaffet?
Till er säger jag: Nej, det räcker inte!
Ert uppdrag är inte att snöa in på regeringens förslag. Ni ska kolla regeringen och dess byråkrater. För det krävs att ni håller både bredd och djup i er kontakt med omvärlden. Idag är det smartaste, och faktiskt mest rationella sättet, att följa debatten på internet! Utan att därför helt glömma dags- och en del fackpress. Jag beklagar, men så är det. Det räcker inte att lusläsa propositioner och utskottsbetänkanden. Ni måste få perspektiv, se helheten. För det är helt uppenbart att det klarar inte regeringen, inte denna och inte förra.
(Psst, ni riksdagspolitiker, ni är vana att kunna definiera era motståndare som ett parti, eller en organisation. Idag är det annorlunda, alla era "motståndare" är inte piratpartister. I den mån vi kan definieras är det som "folket". Vi vill inte se er som fiender. Vi vill däremot att ni lyssnar på oss. Men, vill ni se folket som era fiender?)
Till exempel, låt mig fundera kring detta med kultur och hur den ska ersättas, med anledning av IPRED (fildelningslagen, piratjägarlagen).
Den större delen av det vi kallar kultur innefattar även "nöje" (yes, det är flytande gränser, but, so what?) och befinner sig på en marknad. En del klarar marknadens villkor. En del klarar sig till och med mycket bra. Konstnärerna/artisterna/musikerna (vad de nu än kallar sig) gör något vi vill betala för, i varierande mån.
Dessutom finns det organisationer (och privata företag) som hjälper artisterna att marknadsföra sig och ibland även att få betalt. Men detta sker på marknadens villkor, att vi kulturkonsumenter är villiga att betala.
På köpet har dessa organisationer sett till att de tar in stora inkomster själva.
Snart sagt från "tidernas begynnelse" har det även funnits en kultur som levt på andra villkor. Jag tänker på hovnarrar, hovmusiker, "kungliga leverantörer" av kultur. Offentligt stöd säger vi idag. Förr fick de sitt uppehälle av fursten, som använde en smula av de skatter han plågade folket med, till denna lyxkonsumtion. Idag beslutas på mer el mindre demokratiskt sätt att stöd till sådan kultur ska utgå av skattemedel. Genom att det är demokratiskt grundat kan vi acceptera detta, det kostar oss inte heller många kronor. Men förr liksom nu är inte detta en fullt fri konst/kultur. En alltför frispråkig hovnarr kunde bli av med huvudet, och dagens för kontroversielle kulturarbetare kan bli av med sina stipendier eller offentliga uppdrag.
Denna senare, ofta som "finare" betraktad, understödskultur behöver vi egentligen inte behandla mera här. Dess bekymmer är hur den ska kunna kombinera något slags självständighet utan att bita den hand som föder den (stat, kommun).
Men det märkliga är att nu i IPRED-debattens dagar så söker vissa lobbyister för den kommersiella marknadens distributörer och marknadsförare ta statens stöd för sin inkomstbringande verksamhet genom en lagstiftning, som ska ge dessa organisationer en rätt att pungslå oss medborgare för kultur vi inte är beredda att betala för i den mån som dessa mellanhänder vill.
De har inte insett marknades villkor, inte heller inser de att de måste anpassa sig till den nya tekniken. Vi konsumerar och betalar ju som aldrig förr för kommersiell kultur.
Vi anser att det är fel av dessa den fria marknadens företrädare att de ska springa till pappa staten för att begära konkurrenshämmande inskränkningar och för att tvinga oss att betala för något vi inte vill ha.
Vi betalar för det vi vill ha. Det vi inte förstår är varför dessa distributörer inte ser till att de faktiska upphovsmännen får sina ersättningar genast, och varför de själva är så giriga. Och varför de vill förhindra framtiden.
För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
12 november 2008
Ska inte ungarna lära sig att betala för musiken de lyssnar på? Om IPRED med mera...
IPRED nu då. Eller piratjägarlagen, om man så vill. Som utgångspunkt för dessa rader. Jag läser på ögonen blöder och datorns uppkoppling inte hänger med. Dvs hänger sig. Nu är inte IPRED min specialitet precis. Jag menar att FRA-lagarna bäst tydliggör problemen med hur demokratin råkat i fara genom angreppen på integriteten. Men jag erkänner att IPRED tangerar samma problematik och även väcker andra intressanta frågor.
Det är intressant att från alliansregeringen sänds ut olika trevare som påstås komma sig av att de inte vill ha en upprepning av FRA-fiaskot. De vill i vart fall ge sken av att lyssna på den kraftiga opinonen emot lagförslaget. Frågan är om det är just mycket mer än att låtsas lyssna.
Jag medger oförbehållsamt att jag inte kan allt i frågan. Men jag försöker sätta mig in i den. Jag önskar att alla riksdagsledamöter också försökte. De som inte ens försökte när det gällde FRA-lagarna.
Det viktiga är ju ändå att ha några principer klara för sig, och hur man förhåller sig till dem. Till det får man foga de detaljer i vilka djävulen döljer sig...
Några frågeställningar är exempelvis dessa:
1) Är det vettigt att upphovsmän (författare, musiker, kompositörer, konstnärer etc) får betalt för vad de gör?
Ja. Det anser jag och det anser praktiskt taget alla lagens kritiker också. Såvitt jag vet.
2) Är det därför rimligt att gårdagens system med ersättningar också är det bästa idag och i morgon?
Nej, vi har en annan teknik än som fanns när dagens system byggdes upp.
3) Är det rimligt och rätt med dagens regler betr hur lång tid upphovsrätt skall gälla (skyddas)?
Nej. Skyddsreglerna kanske ska helt avskaffas. Som de fungerar idag så innebär de ofta(st) att upphovsmannen får en blygsam ersättning genast, mot förhoppningen att det sedan skall ticka in lite pengar regelbundet under många år.
Är det en populär och produktiv upphovsman, så innebär det att eventuella arvingar kan leva gott på förfaderns skapande, utan att de lyfter sina fingrar för något annat än att kvittera ut dessa royalties. Medan däremot upphovsmannen kanske levt större delen av livet under stora uppoffringar.
De stora vinnarna med dagens system är mellanhänderna, skivbolag och andra slag av distributörer, de som idag starkt lobbar för att själva få leka polis, och arvingarna.
Jag menar att i vart fall måste "skyddsreglerna" kraftigt förkortas.
Det skulle då ge upphovsmannen en chans att få ut en större ersättning direkt. Att det skulle bli mindre till vissa organisationer och ev arvingar ser jag inte som en nackdel ur rättvisesynpunkt.
4) Är det rimligt att ge de som favoriseras av dagens system en monopolställning, som motverkar utveckling av nya system?
Nej, det anser jag inte. Det viktiga är att upphovsmännen får rimlig ersättning, inte sättet de får det på. Om "upphovsrättsindustrin" är kreativ i förhållande till utvecklingen av tekniken hittar de säkert nya lösningar, som inte drabbar vare sig presumtiva kunder, upphovsmännen eller industrin själv. Men då får de inte skyddas av regler som förhindrar innovationer.
5) Är det rimligt att skivbolag och andra inom upphovsrättsindustrin ska få polisiära befogenheter, eller till och med ännu mer?
Nej! Även om man ibland kan känna tvivel om polisens förmåga att upprätthålla rättsstaten, så måste den vara mera lämpad att göra det än att staten lägger ut detta på privata "entreprenörer" som dessutom har ett egenintresse av att klämma åt så många som möjligt med höga "böter". Om polisen inte fungerar är det den som ska reformeras. Enligt alla (demokratiska) idéologier är ju ändå en av samhällets främsta och mest primära uppgifter att upprätthålla en rättsstat.
6) Är det rättssäkert att grunda ett skadeståndskrav på ett IP-adress? (En av dessa djävulens detaljer.)
Självfallet inte. Vem som utfört den eventuella olagliga handlingen kan inte fastställas genom en dators IP-nummer/adress. Det kan finnas många användare och dessutom kan samma adress finnas för fler datorer.
Fler djävulsdetaljer....
7) I debatten har framförts att datorn ska kunna beslagtas om den använts för "olagliga" handlingar. Är det rätt?
Nej, den som föreslagit det verkar inte veta hur integrerade datorerna är i dagens samhällsliv. Dessutom är innehav inget bevis för brottslig handling.
8) Är det rimligt att en privat organisation skall kunna anklaga en person och hota med att om personen inte "erkänner sin skuld" genom att betala en summa på ex-vis några tiotusental kronor så kommer denne att stämmas inför domstol med krav om det tiodubbla?
Självfallet inte. Böter och skadestånd är inget som privatföretag ska syssla med. Det påminner om maffiametoder. Dessutom förefaller det som att "beviskravet" i detta fall sätts mycket lågt, vilket gör det närmast omöjligt för en privatperson att vinna emot organisationen (film el skivbolaget el likn). En typisk utpressningssituation.
9) Vad är lämpligt om man vill göra en avgränsning som undantar sådant som kan anses som orimligt jagande?
Det talas om kommersiellt kopierande. Frågan är hur det ska definieras på ett rättssäkert sätt? Jag ser som ett minikrav att det i så fall måste skapas en generös frizon för privat kopierande för eget bruk, liknande det som skapades på sjuttiotalet när man var rädd för kopiering från radion till tape/kassetter. Men avgränsning och definition är svårt att göra. Speciellt om det är en part som har tolkningsföreträde, vilket det de facto är snubblande nära i dagens förslag.
Jag stannar med exemplifiering där. Läsaren kan säkert fortsätta resonemanget.
Till detta måste jag dock foga dessa frustrerade rader. När jag ögnar igenom läsarkommentarer på internet till dagstidningarnas artiklar om FRA och IPRED o likn då blir jag skrämd. Dessa inlägg är till stor del långt ifrån den sakliga och insatta diskussion som förs på bloggarna. För så mycket osorterat hat och okunskap om dessa frågor och om verkligheten även i övrigt som framkommer där, det är inte bara bedrövligt, det är skrämmande - för demokratin. Det är ett oartikulerat hat mot demokratiska rättigheter, mot integritet, mot rättssäkerhet.
Det måste vara den sortens vrål från avgrunden som gav nazisterna möjligheten att ta makten den gången. Och - utan alla likheter i övrigt - i hög grad måste de ju vara dessa personer som röstat fram dagens politiker.
Så "vi" har kanske de politiker vi förtjänar... När en del kallar bloggande IPRED-kritiker för skrikande pöbel. Jag undrar var pöbeln är...
Jag som vill tro på människans godhet, på upplysning och sansade demokratiska samtal, jag förfäras.
Det är ju faktiskt inte fråga om att "låta ungarna betala" för musik de (eventuellt) laddat ner. Förutom allt annat betänkligt kan det vara värt att inse att det är fråga om tio- eller hundratusentals kr som föräldrarna kan få betala. Utan att det finns egentlig bevisföring. Och pga en diskutabel princip i botten.
Det är intressant att från alliansregeringen sänds ut olika trevare som påstås komma sig av att de inte vill ha en upprepning av FRA-fiaskot. De vill i vart fall ge sken av att lyssna på den kraftiga opinonen emot lagförslaget. Frågan är om det är just mycket mer än att låtsas lyssna.
Jag medger oförbehållsamt att jag inte kan allt i frågan. Men jag försöker sätta mig in i den. Jag önskar att alla riksdagsledamöter också försökte. De som inte ens försökte när det gällde FRA-lagarna.
Det viktiga är ju ändå att ha några principer klara för sig, och hur man förhåller sig till dem. Till det får man foga de detaljer i vilka djävulen döljer sig...
Några frågeställningar är exempelvis dessa:
1) Är det vettigt att upphovsmän (författare, musiker, kompositörer, konstnärer etc) får betalt för vad de gör?
Ja. Det anser jag och det anser praktiskt taget alla lagens kritiker också. Såvitt jag vet.
2) Är det därför rimligt att gårdagens system med ersättningar också är det bästa idag och i morgon?
Nej, vi har en annan teknik än som fanns när dagens system byggdes upp.
3) Är det rimligt och rätt med dagens regler betr hur lång tid upphovsrätt skall gälla (skyddas)?
Nej. Skyddsreglerna kanske ska helt avskaffas. Som de fungerar idag så innebär de ofta(st) att upphovsmannen får en blygsam ersättning genast, mot förhoppningen att det sedan skall ticka in lite pengar regelbundet under många år.
Är det en populär och produktiv upphovsman, så innebär det att eventuella arvingar kan leva gott på förfaderns skapande, utan att de lyfter sina fingrar för något annat än att kvittera ut dessa royalties. Medan däremot upphovsmannen kanske levt större delen av livet under stora uppoffringar.
De stora vinnarna med dagens system är mellanhänderna, skivbolag och andra slag av distributörer, de som idag starkt lobbar för att själva få leka polis, och arvingarna.
Jag menar att i vart fall måste "skyddsreglerna" kraftigt förkortas.
Det skulle då ge upphovsmannen en chans att få ut en större ersättning direkt. Att det skulle bli mindre till vissa organisationer och ev arvingar ser jag inte som en nackdel ur rättvisesynpunkt.
4) Är det rimligt att ge de som favoriseras av dagens system en monopolställning, som motverkar utveckling av nya system?
Nej, det anser jag inte. Det viktiga är att upphovsmännen får rimlig ersättning, inte sättet de får det på. Om "upphovsrättsindustrin" är kreativ i förhållande till utvecklingen av tekniken hittar de säkert nya lösningar, som inte drabbar vare sig presumtiva kunder, upphovsmännen eller industrin själv. Men då får de inte skyddas av regler som förhindrar innovationer.
5) Är det rimligt att skivbolag och andra inom upphovsrättsindustrin ska få polisiära befogenheter, eller till och med ännu mer?
Nej! Även om man ibland kan känna tvivel om polisens förmåga att upprätthålla rättsstaten, så måste den vara mera lämpad att göra det än att staten lägger ut detta på privata "entreprenörer" som dessutom har ett egenintresse av att klämma åt så många som möjligt med höga "böter". Om polisen inte fungerar är det den som ska reformeras. Enligt alla (demokratiska) idéologier är ju ändå en av samhällets främsta och mest primära uppgifter att upprätthålla en rättsstat.
6) Är det rättssäkert att grunda ett skadeståndskrav på ett IP-adress? (En av dessa djävulens detaljer.)
Självfallet inte. Vem som utfört den eventuella olagliga handlingen kan inte fastställas genom en dators IP-nummer/adress. Det kan finnas många användare och dessutom kan samma adress finnas för fler datorer.
Fler djävulsdetaljer....
7) I debatten har framförts att datorn ska kunna beslagtas om den använts för "olagliga" handlingar. Är det rätt?
Nej, den som föreslagit det verkar inte veta hur integrerade datorerna är i dagens samhällsliv. Dessutom är innehav inget bevis för brottslig handling.
8) Är det rimligt att en privat organisation skall kunna anklaga en person och hota med att om personen inte "erkänner sin skuld" genom att betala en summa på ex-vis några tiotusental kronor så kommer denne att stämmas inför domstol med krav om det tiodubbla?
Självfallet inte. Böter och skadestånd är inget som privatföretag ska syssla med. Det påminner om maffiametoder. Dessutom förefaller det som att "beviskravet" i detta fall sätts mycket lågt, vilket gör det närmast omöjligt för en privatperson att vinna emot organisationen (film el skivbolaget el likn). En typisk utpressningssituation.
9) Vad är lämpligt om man vill göra en avgränsning som undantar sådant som kan anses som orimligt jagande?
Det talas om kommersiellt kopierande. Frågan är hur det ska definieras på ett rättssäkert sätt? Jag ser som ett minikrav att det i så fall måste skapas en generös frizon för privat kopierande för eget bruk, liknande det som skapades på sjuttiotalet när man var rädd för kopiering från radion till tape/kassetter. Men avgränsning och definition är svårt att göra. Speciellt om det är en part som har tolkningsföreträde, vilket det de facto är snubblande nära i dagens förslag.
Jag stannar med exemplifiering där. Läsaren kan säkert fortsätta resonemanget.
Till detta måste jag dock foga dessa frustrerade rader. När jag ögnar igenom läsarkommentarer på internet till dagstidningarnas artiklar om FRA och IPRED o likn då blir jag skrämd. Dessa inlägg är till stor del långt ifrån den sakliga och insatta diskussion som förs på bloggarna. För så mycket osorterat hat och okunskap om dessa frågor och om verkligheten även i övrigt som framkommer där, det är inte bara bedrövligt, det är skrämmande - för demokratin. Det är ett oartikulerat hat mot demokratiska rättigheter, mot integritet, mot rättssäkerhet.
Det måste vara den sortens vrål från avgrunden som gav nazisterna möjligheten att ta makten den gången. Och - utan alla likheter i övrigt - i hög grad måste de ju vara dessa personer som röstat fram dagens politiker.
Så "vi" har kanske de politiker vi förtjänar... När en del kallar bloggande IPRED-kritiker för skrikande pöbel. Jag undrar var pöbeln är...
Jag som vill tro på människans godhet, på upplysning och sansade demokratiska samtal, jag förfäras.
Det är ju faktiskt inte fråga om att "låta ungarna betala" för musik de (eventuellt) laddat ner. Förutom allt annat betänkligt kan det vara värt att inse att det är fråga om tio- eller hundratusentals kr som föräldrarna kan få betala. Utan att det finns egentlig bevisföring. Och pga en diskutabel princip i botten.
31 oktober 2008
Vem ska jagas, fildelaren eller ... ?
Jag ser en principiell skillnad mellan FRA-lagen och Piratjägarlagen. Betr FRA-lagen är den en kränkning av den personliga integriteten som kan drabba snart sagt varje person i detta land (och en del andra).
Piratjägarlagen handlar om att göra nedladdning av filer olagligt (i vissa fall) och hur dessa "pirater" ska jagas, dvs av vem. Det första är en bedömning av vad som ska vara lagligt resp straffbart.
Det andra, vem som ska jaga, det är inte direkt en integritetsfråga men däremot en fråga om rättssäkerhet.
Jag är själv ingen fildelningsentusiast, därför har jag inte lagt mig i varje aspekt av denna debatt. Men det primära målet måste ju vara att en lag skall vara rättssäker. Det är inte piratjägarlagen. Privata ska, enligt min uppfattning, inte få leka poliser.
Sen kan man ju fundera över om poliser i och för sig är en garanti för rättssäkerhet. Se t ex Hans Lindblads artikel i ämnet här på min blogg nyligen.
Dessutom kan man ju allvarligt fundera över vem som skall jagas. Det förefaller i detta fall ytterst diskutabelt. Kanske ska ingen jagas? Men om någon ska jagas, vad är rätt "nivå" på jagandet? Vad ska olaglig fildelning likställas med? Är det likvärdigt med avancerad ekonomisk brottslighet eller att cykla utan lyse? Eller vad?
Självfallet måste konstnärer av olika slag ha en ersättning för sitt arbete. Däremot är det ytterst tveksamt i vilken mån alla dessa mellanhänder ska ta hem stora vinster genom något slags faktiska monopol eller överhöghet över distributionsvägar och -medel. Distributionsvägar som de inte skapat.
Jag vet inte precis hur ett bättre system ska utformas. Men medan man diskuterar en rimlig och framkomlig väg kan man i alla fall ta bort rättsosäkerheten och inslag som direkt hotar rättssystemet i sig.
Men sen är det kanske så (mest troligt) att en friare marknad när det gäller detta skulle tvinga fram mera en konsumentvänlig situation. Vilket i slutändan även konstnärerna skulle tjäna på. Men möjligen skulle någon "distributör" som genom div "rättigheter" idag gör sig pengar, få dra ner på sin standard. Eller gilla läget och bidra till nya, kreativa lösningar.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Piratjägarlagen handlar om att göra nedladdning av filer olagligt (i vissa fall) och hur dessa "pirater" ska jagas, dvs av vem. Det första är en bedömning av vad som ska vara lagligt resp straffbart.
Det andra, vem som ska jaga, det är inte direkt en integritetsfråga men däremot en fråga om rättssäkerhet.
Jag är själv ingen fildelningsentusiast, därför har jag inte lagt mig i varje aspekt av denna debatt. Men det primära målet måste ju vara att en lag skall vara rättssäker. Det är inte piratjägarlagen. Privata ska, enligt min uppfattning, inte få leka poliser.
Sen kan man ju fundera över om poliser i och för sig är en garanti för rättssäkerhet. Se t ex Hans Lindblads artikel i ämnet här på min blogg nyligen.
Dessutom kan man ju allvarligt fundera över vem som skall jagas. Det förefaller i detta fall ytterst diskutabelt. Kanske ska ingen jagas? Men om någon ska jagas, vad är rätt "nivå" på jagandet? Vad ska olaglig fildelning likställas med? Är det likvärdigt med avancerad ekonomisk brottslighet eller att cykla utan lyse? Eller vad?
Självfallet måste konstnärer av olika slag ha en ersättning för sitt arbete. Däremot är det ytterst tveksamt i vilken mån alla dessa mellanhänder ska ta hem stora vinster genom något slags faktiska monopol eller överhöghet över distributionsvägar och -medel. Distributionsvägar som de inte skapat.
Jag vet inte precis hur ett bättre system ska utformas. Men medan man diskuterar en rimlig och framkomlig väg kan man i alla fall ta bort rättsosäkerheten och inslag som direkt hotar rättssystemet i sig.
Men sen är det kanske så (mest troligt) att en friare marknad när det gäller detta skulle tvinga fram mera en konsumentvänlig situation. Vilket i slutändan även konstnärerna skulle tjäna på. Men möjligen skulle någon "distributör" som genom div "rättigheter" idag gör sig pengar, få dra ner på sin standard. Eller gilla läget och bidra till nya, kreativa lösningar.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
17 oktober 2008
Avgrunden öppnar sig alltmer. I FRA-lagens spår.
Såväl Mark Klamberg som Oskar Swartz och andra bloggare redovisar hur nya angrepp på integritet och rättsäkerhet närmast dränker oss. Det är det ena lagförslaget efter det andra, EU-konventioner och annat. Det gäller s.k. cyberbrott, registrering av bloggare, fildelning och diverse sammanblandningar av lagar och begrepp som gör att vi verkar befinna oss i ett gungfly.
Avgrunden öppnar sig, i spåren efter debatten om FRA-lagen.
Varför har det blivit så? Är det en tillfällighet, eller är vi utsatta för något slags infernalisk konspiration av illvilliga odemokratiska krafter (och dit verkar då kommersiella krafter sälla sig också)?
Jag vill inte tro på det senare, men det är märkligt att det nu inträffar så många angrepp på integritet och rättssäkerhet. Är det "Bodströmsamhällets" smitta som sprider sig? Med hjälp av personer som Johan Batong Pehrson och andra vilkas främsta mål är "hårdare tag". Allt möjliggjort av aningslösa (eller överlastade?) riksdagsledamöter som inte förmår fokusera på väsentligheter?
Har traditionella media en skuld i att detta inte bevakas - är det för svårt för dem?
Eller vad?
Det här börjar bli för mycket för mig.
För en normal, icke helt obegåvad, allmänt välorienterad och engagerad medborgare ska det inte behövas att han/hon dessutom ska vara både jurist och tekniker för att hänga med i vad lagstiftarna sysslar med.
Det är det principiella som är viktigt, om lagar är/blir i enlighet med integritetens och rättsäkerhetens grundläggande kriterier. Och detta skall göras klart för en bred allmänhet innan lagförslag läggs! (Integritetspröva, likaväl som miljöpröva, alla förslag.)
Nu verkar det som att den bloggande juristen Mark Klamberg får alltmer rätt i att djävulen sitter i detaljerna. I myriader av detaljers labyrinter.
Men det borde inte behöva vara så, inte om lagstiftarna har en demokratisk ansats vill säga.
Konklusion. Vi för ett tvåfrontskrig.
Dels för att bekämpa aktuella galenskaper, som strider mot demokratiska principer.
Dels att skapa en ny attityd bland politiker och andra som är inblandade i lagstiftning. Den demokratiska attityd som en gång fanns, men som nu verkar förlorad i alltför hög grad.
Idag verkar det som att dagens parti- och valsystem inte fungerar längre för att blåsa liv i demokratin.
Avgrunden öppnar sig, i spåren efter debatten om FRA-lagen.
Varför har det blivit så? Är det en tillfällighet, eller är vi utsatta för något slags infernalisk konspiration av illvilliga odemokratiska krafter (och dit verkar då kommersiella krafter sälla sig också)?
Jag vill inte tro på det senare, men det är märkligt att det nu inträffar så många angrepp på integritet och rättssäkerhet. Är det "Bodströmsamhällets" smitta som sprider sig? Med hjälp av personer som Johan Batong Pehrson och andra vilkas främsta mål är "hårdare tag". Allt möjliggjort av aningslösa (eller överlastade?) riksdagsledamöter som inte förmår fokusera på väsentligheter?
Har traditionella media en skuld i att detta inte bevakas - är det för svårt för dem?
Eller vad?
Det här börjar bli för mycket för mig.
För en normal, icke helt obegåvad, allmänt välorienterad och engagerad medborgare ska det inte behövas att han/hon dessutom ska vara både jurist och tekniker för att hänga med i vad lagstiftarna sysslar med.
Det är det principiella som är viktigt, om lagar är/blir i enlighet med integritetens och rättsäkerhetens grundläggande kriterier. Och detta skall göras klart för en bred allmänhet innan lagförslag läggs! (Integritetspröva, likaväl som miljöpröva, alla förslag.)
Nu verkar det som att den bloggande juristen Mark Klamberg får alltmer rätt i att djävulen sitter i detaljerna. I myriader av detaljers labyrinter.
Men det borde inte behöva vara så, inte om lagstiftarna har en demokratisk ansats vill säga.
Konklusion. Vi för ett tvåfrontskrig.
Dels för att bekämpa aktuella galenskaper, som strider mot demokratiska principer.
Dels att skapa en ny attityd bland politiker och andra som är inblandade i lagstiftning. Den demokratiska attityd som en gång fanns, men som nu verkar förlorad i alltför hög grad.
Idag verkar det som att dagens parti- och valsystem inte fungerar längre för att blåsa liv i demokratin.
14 oktober 2008
Strimmor av ljus betr integriteten.
Det finns trots allt lite ljus i tunnelns slut. Med det menar jag att trots FRA-lagen och Piratjägarlagen (som ännu inte tagits!) så finns det enstaka riksdagsledamöter som lagt motioner i sant liberal anda och inom viktiga områden med vidare giltighet.
Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.
Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.
Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.
Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.
Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?
M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.
Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.
Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.
Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.
Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.
Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.
Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.
Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.
Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?
M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.
Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.
Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.
Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.
Ska privatföretag få göra det inte polisen får göra? Avledningsmanöver eller ”bara” ideologisk blackout?
Om regeringens lagförslag beträffande "Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område".
Jag är ingen fildelningsentusiastisk piratpartist. (Men i FRA-frågan har vi mycket likartade åsikter. Kanske även i några andra avseenden, men knappast i allt.) Möjligen är det därför som jag inte tyckt mig ha anledning att fördjupa mig i regeringens förslag om en lag som ska ge privata företag något som kan betecknas som polisiära uppgifter när det gäller fildelning.
Eller så värjer jag emot det som tar bort uppmärksamheten från den integritetskränkande FRA-lagstiftningen. Jag känner en djup upprördhet över att inte riksdagsledamöterna satt sig in i denna utan bara viftar bort frågor och fakta och lyder partipiskorna. Min upprördhet bottnar alltså i att jag ser hot mot demokratiska värden.
Nu ser jag att demokratiska värden hotas även av detta nya lagförslag, om hur privatföretag ska träda i polisens ställe. Det skadar rättssäkerheten och förtroendet för Sverige som en rättsstat. (I likhet med FRA-lagen.)
Regeringen försöker nu slå i oss att EU ålägger oss detta. Men EG-domstolen har beslutat att det är upp till varje medlemsland att besluta om detta direktiv skall bli lag eller inte. Sverige behöver alltså inte alls införa denna lag.
Varför då denna lag?
Jag menar att det är polis som ska utreda lagöverträdelser, inte privatföretag. Det är den viktiga principfrågan. Hur kan det komma sig att det läggs ett sådant förslag – på tvärs emot en så grundläggande rättsprincip?
Det är alltså dags att ställa frågor till de enskilda riksdagsledamöterna om detta ämne också – inte bara om FRA.
Risken är att detta förslag kan röstas igenom av en majoritet, som inte sätter sig in i frågan, och som pga blockpolitiken röstar i grupp. Precis som den inte satte sig in i FRA-frågan. En riksdag som i likhet med regeringen tappat den ideologiska kompassen, som inte ser när ett demokratiskt värde som rättssäkerhet är i fara!
Någon antydde att detta är en avledningsmanöver. Kanske - kanske inte.
Det är möjligt att det faktiskt är så att det kommit in fel personer i regeringen, som är lättpåverkade till förmån för mörkermän som bara vill ha lagar som gynnar dem själva.
Alltså, vi har en situation med en ideologiskt svag regering, som styrs av byråkrater och lobbyister, och en rädd eller okunnig riksdag!
Tänk om riksdagen kunde slå oss med häpnad och med kraft avslå detta. Det skulle inte få oss att förlåta dess missgrepp med FRA-lagen. Men ändå i någon mån ge oss ett hopp om att den inte somnat in helt.
Jag är ingen fildelningsentusiastisk piratpartist. (Men i FRA-frågan har vi mycket likartade åsikter. Kanske även i några andra avseenden, men knappast i allt.) Möjligen är det därför som jag inte tyckt mig ha anledning att fördjupa mig i regeringens förslag om en lag som ska ge privata företag något som kan betecknas som polisiära uppgifter när det gäller fildelning.
Eller så värjer jag emot det som tar bort uppmärksamheten från den integritetskränkande FRA-lagstiftningen. Jag känner en djup upprördhet över att inte riksdagsledamöterna satt sig in i denna utan bara viftar bort frågor och fakta och lyder partipiskorna. Min upprördhet bottnar alltså i att jag ser hot mot demokratiska värden.
Nu ser jag att demokratiska värden hotas även av detta nya lagförslag, om hur privatföretag ska träda i polisens ställe. Det skadar rättssäkerheten och förtroendet för Sverige som en rättsstat. (I likhet med FRA-lagen.)
Regeringen försöker nu slå i oss att EU ålägger oss detta. Men EG-domstolen har beslutat att det är upp till varje medlemsland att besluta om detta direktiv skall bli lag eller inte. Sverige behöver alltså inte alls införa denna lag.
Varför då denna lag?
Jag menar att det är polis som ska utreda lagöverträdelser, inte privatföretag. Det är den viktiga principfrågan. Hur kan det komma sig att det läggs ett sådant förslag – på tvärs emot en så grundläggande rättsprincip?
Det är alltså dags att ställa frågor till de enskilda riksdagsledamöterna om detta ämne också – inte bara om FRA.
Risken är att detta förslag kan röstas igenom av en majoritet, som inte sätter sig in i frågan, och som pga blockpolitiken röstar i grupp. Precis som den inte satte sig in i FRA-frågan. En riksdag som i likhet med regeringen tappat den ideologiska kompassen, som inte ser när ett demokratiskt värde som rättssäkerhet är i fara!
Någon antydde att detta är en avledningsmanöver. Kanske - kanske inte.
Det är möjligt att det faktiskt är så att det kommit in fel personer i regeringen, som är lättpåverkade till förmån för mörkermän som bara vill ha lagar som gynnar dem själva.
Alltså, vi har en situation med en ideologiskt svag regering, som styrs av byråkrater och lobbyister, och en rädd eller okunnig riksdag!
Tänk om riksdagen kunde slå oss med häpnad och med kraft avslå detta. Det skulle inte få oss att förlåta dess missgrepp med FRA-lagen. Men ändå i någon mån ge oss ett hopp om att den inte somnat in helt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)