Är kommunpolitiker korkade?

Tillåter mig att citera en hel text från Facebook (ovanligt lång för att vara på FB) , för att nedan kommenterar den. Den som skriver är Fredrik Sneibjerg (med lån från Marianne Damström Gereben), folkpartist i Värmdö.  Partibeteckningen är, för mitt resonemang, oväsentligt,.det är en del faktiska och principiella saker jag vill belysa.
---
"Är vi kommunalpolitiker verkligen så korkade som en del påstår?
Jag har varit politiskt aktiv sedan 2002. Det var irritationen över att politiker inte gjorde rätt saker som fick mig att aktivera mig.
Jag insåg att detta krävdes om jag ville vara med och påverka. Att sitta runt köksbordet med grannarna och vara missnöjd hade ju inte lett till att de förändringar och förbättringar som jag ville.

Men jag förstod inte då att inom några år skulle mitt engagemang för vår kommun skulle göra mig okänslig, ointelligent och helt verklighetsfrånvänd. För att inte tala om korrupt!
Eller? För det är just så som vi kommunala politiker utmålas alltför ofta. Att de flesta av oss är engagerade på fritiden, har helt andra heltidsarbeten och lever mitt uppe i den vardag som det sägs att vi inte har en aning om, är det inte många som vill höra.

Min vecka består av 2 dagar politiskt arbete som jag får ersättning för. Allt annat gör jag på ideell basis. Jag är ensamstående med en son som jag har var annan vecka med alla glädjeämnen och bekymmer som det medför.
Hans skola och uppväxt är min största prioritering. Det är en av anledningarna till varför jag sätter barn och unga vuxna främst i mitt politiska liv.

Jag bor i en bostadsrätt och pratar med mina grannar om det som rör dom i deras vardag, det är också viktigt.

Jag handlar på COOP, där jag pratar med dom som jobbar där och jag samlar poäng där. Jag samlar också poäng på IKEA men gillar inte fotboll.

Politik handlar också ofta om att finna lösningar på svåra och komplexa problem. Det handlar om att ta ansvar för helheten och skapa livschanser även för dem som inte har fått goda förutsättningar i livet. Politik innebär även att finna kompromisser. Precis som vi ibland måste jämka våra åsikter i det privata livet så gäller det även för politiken. Att vara störst innebär inte alltid att man är klokast, men ju större man är desto mer styrka har man i förhandlingar. Detta lär man sig tidigt som förälder till tonåringar. Men är du osäker på vad dina politiker står för, fråga oss och bedöm själv vem som tycker närmast som du.

Sen är det där med att vi inte skulle vara särskilt smarta, vi kommunala politiker. Jag vet faktiskt inte riktig var det kommer ifrån. Senast idag hörde jag något om att vi förmodligen inte skulle kunna få komma med i Mensa, en förening där man måste ha ett IQ över 148 för att få vara med. Näe, det kanske jag inte har, men är jag dum i huvudet för det? Är jag ointresserad av det som är viktigt för dem som har gett mig förtroendet att representera dem i stadens politiska församling? Betyder det att jag inte kan lyssna på vad andra värmdöbor tycker om sin vardag?

NEJ, det gör det inte! Jag bryr mig, annars skulle jag inte göra det här på min fritid! Så hör av er! Prata med mig! Maila till mig! Skriv till mig på Facebook! Jag lyssnar, jag kan inte lova att jag alltid kommer att hålla med er, men lovar att i så fall förklara varför. Och nästa år, den tredje söndagen i september, har ni världens chans att tala om hur ni tycker att jag har skött mig. Jag hoppas ju förstås på att jag får ert förnyade förtroende!

Ju fler väljare som stödjer mig och Folkpartiet, desto starkare blir min röst, ju fler människor som tror på mig och Fokpartiet, desto starkare blir jag och ju fler människor som inspireras av mig till att själva bidra till ett bättre samhälle desto starkare blir vi tillsammans.

Fredrik Sneibjerg, Ordförande Folkpartiet Värmdö
---
Min kommentar blir då denna.
Intressant och bra skrivet, och det visar på en tänkande kommunpolitiker. Men jag vill komplicera bilden något, trots att jag i långa stycken instämmer. Alltså; grunden för ett (kommunal-)politiskt engagemang varierar. Dvs, det är inte alltid det är ett gediget ideologiskt grundat engagemang för att påverka för en ideologi (eller i vart fall för ett partiprogram).
Ibland är det "bara" en vilja att klättra, att göra en politisk karriär. I andra fall har "man" blivit övertalad att ställa upp pga av kandidatbrist. De två senare anledningarna är nog dessutom sammanhängande, dvs när det är kandidatbrist är det också lättare att armbåga sig fram,  och detta är mycket vanligare idag än för säg 20-30 år sedan. Då hade partierna fler medlemmar, vilket gav en bredare rekryteringsbas och mindre utrymme för rena karriärister.

Jag har själv erfarenhet från flera olika fullmäktigeförsamlingar under olika decennier (från 1970, plus 80-tal, 90-tal och till mitten av 2000-talets första decennium) liksom från olika nämnduppdrag.  De flesta kommunpolitiker är hyggliga människor, som utifrån sin grundsyn vill arbeta för ett bättre samhälle, om än de har olika vägar att nå målen. Men onekligen finns mycket olika begåvningsnivåer också hos de hyggliga...
 Idag har dessutom fotfolket t ex i fullmäktige mycket mindre utrymme för påverkan än tidigare, nu när makten (i någon bemärkelse) är koncentrerad till kommunalråd, nämndordföranden och gruppledare och ev oppositionsråd. Och, som vi vet, makt berusar och korrumperar...
Tillgången till makt är förstås inget som precis överflödar för en oppositionspolitiker. Därför är det bra med maktskiften, så att ingen hinner bli för van vid makten. Att ingen fastnar i endera rollen. Att makt alltid kontrolleras.

En anmärkning till. Som hårt engagerad kommunalpolitiker (och förmodligen än mer för de som sitter "högre" upp) så blir det mesta politik, trots att vardagen tränger på och korrigerar. Man kollar upp vad andra politiker gör, läser handlingar och diskuterar alternativ. Hamnar till slut ofta i en slags glasbubbla, omedvetet. När man hoppar av, så upptäcker man väldigt snabbt att ytterst få "vanliga" väljare engagerar sig i samma grad, och många bryr sig inte alls.  Man sätter sig inte in i frågorna, struntar i det mesta. Eventuellt engagemang kommer i olika sakfrågor, och kan vara svårt att kategorisera in i någon mera definierad ideologi.
I bästa fall så röstar den vanlige väljaren på en person som den tycker sig känna något slags förtroende för. Men som systemet är utformat kan rösten lägga tyngd där väljaren inte avsåg det. I andra fall går man efter gammal vana, tar den valsedel som föräldrarna tog eller som kompisarna tar. Och sedan sitter man vid köksbordet, eller vid en öl bland kompisar,  och undrar varför det blir som det blir med politiken.....  Och därigenom frodas de fördomar som finns om kommunpolitiker. Ibland är de berättigade om än överdrivna, ibland inte alls. Och det blir för lätt att dra alla politiker över en kam - onda som goda.

Koll på soporna - en skitsak?

Läser in ett infoblad från renhållningsbolaget (kommunalt) i Piteå att nu ska avfallskärlen (soptunnorna) i kommunen få en egen identitet!!!! 

"Vi leva i tidevarv", som gubben sa. 

Tänka sig. Egen id, integritetsskyddad också då (humor) ? OK, det är kanske inte så farligt. Soptunnor är ju  människor de med. Eller? Men hoppsan, tunnorna knyts till adresser, och (förmodat) innehåll. Inte så farligt. Den som inte har farliga sopor, bara rent mjöl i påsen, har inget att dölja. 

Eller hur? 

Så kan man väl kopplat ihop datorerna i sophämtningsbilarna med FRA också så kan de kolla att ingen har något skit för sig. Och vidarebefordra detta (inte skiten, utan infon) till vetgiriga storebror så han kan ta oss i örat. Eller vidta andra "korrigeringsåtgärder".
Någon däremot?

Låter jag irriterad? Det är jag.
Måhända är det inte den största integritetskränkningen,  och visst är det bra med sopsortering etc för miljön. Men går det inte för långt? De fördelar som målas upp med datoriserade soptunnor är strunt, och i den mån de förekommer så är de för bolaget, inte för oss kunder. Om nu någon kund (dvs kommuninnevånare) ser någon fördel i detta så borde det givetvis vara frivilligt. Men att alla ska ha ha soptunnor med id med adress, innehåll och kärlstorlek, det är ett klåfingrigt storebrorspåfund, som jag dessutom ska betala för i min avgift till det kommunala bolaget. 

En skitsak, kanske, men jag blir alltmer irriterad över att Storebror på alla sätt bestämmer in i minsta detalj om hur vi ska leva och hanteras, registreras och övervakas - ända in i soptunnan.
Den välmenande (?) överhetsattityden är kvävande. Och kan missbrukas - och gör det. Det har vi sett i FRA-lagen och det ser vi i hur USA registrerar allt och alla. Och USA är inte värst. "Småregistrerandet", där  en del registreringar kan förefalla oskyldiga  men sammantagna gör det alltför lätt att kartlägga varje människas liv och leverne och i slutändan även åsikter, det finns väldigt nära oss. Och det grövre spionerandet från överhetens sida på oss, det finns också på skrämmande många håll. 

Är det inte dags att säga NEJ nu, så länge vi har chansen. 
---
Denna länk är på samma tema. http://nakedcitizens.eu/

Gilla ·  · Slut

Byaskolorna viktiga för fortsatt tillväxt - apropå skolutredning i Piteå

"Piteå kommun vill att antalet Pitebor ska öka från dagens cirka 41 000 till 43 000 år 2020. För att lyckas med det krävs ett målinriktat arbete att fortsätta utveckla Piteå till en attraktiv kommun. Fungerande förskolor och skolor har stor betydelse för framtidstron bland boende och för att attrahera inflyttare till ett område eller stadsdel och är därför väldigt viktiga i samhällsbygget." 

 Så inleds den webbsida som presenterar utredningen om den kommande skolstrukturen i Piteå. Det låter fint. Frågan är dock om det som hittills framkommit om arbetet leder till detta. Redan fortsättningen av inledningen väcker farhågor om att det övergripande kommunala målet snävas in till att bara avse centralorten och till en ekonomisk-organisatorisk fråga för barn- och utbildningsnämnden.

---

Jag, liksom de flesta som uttalat sig om utredningen, menar att om antalet Pitebor ska växa så kan det inte ske genom att endast gynna centralorten. En tillväxt sker bäst genom att även de mindre orterna ges förutsättningar att leva och utvecklas. Många människor föredrar att leva på landsbygden och i mindre orter, men då ska där ges förutsättningar för ett drägligt liv i form av till exempel skola, butik, goda kommunikationer och annan samhällsservice. Erfarenheterna visar att när de förutsättningarna gradvis försämras, då förtvinar byar och andra mindre orter, de blir inte attraktiva ens för jobbpendlare. En av de viktigaste faktorerna är om det finns en skola. På de mindre orterna vill man se i vart fall en skola för elever i årskurs 1-6 och i de något större tätorterna utanför Piteå C, även ett högstadium.

När skolan läggs ner, och eleverna måste skjutsas, då minskar ortens attraktivitet för barnfamiljer även om föräldrarna kan jobbpendla. Man söker sig till där det finns en skola. Kvar i byn blir då, efter en tid, mest pensionärer, som även de eftersom försvinner från byn till ett mera centralt beläget äldreboende, och några barnlösa jobbpendlare. Kommunens attraktionskraft som helhet blir mindre, om det endast är centralorten som ger den utbildning som barnfamiljer efterfrågar.

Det är möjligt att en del av de skolnedläggningar som skett tidigare varit riktiga, sett ur ett skolekonomiskt perspektiv. Den omstrukturering som skett av samället i stort, där jordbrukssamhället blev ett industrisamhälle, innebar befolkningsomflyttningar. I dag är stora befolkningsomflyttningar inte är lika självklara, förutsatt att samhället inte självt tvingar fram dem. Industrisamhället blev ett tjänstesamhälle som i dag är ett informationssamhälle där modern teknik i hög utsträckning möjliggör för människor att leva och verka där de vill bo. Många vill faktiskt bo på mindre orter om där finns utbildning för deras barn och goda kommunikationer till omvärlden.
Har de kommunalt förtroendevalda insikt om detta, och drar de rätta konsekvenserna, så blir det mera troligt att befolkningstillväxten kan bli mer än en vacker dröm. Då ökar även elevunderlaget på de mindre orterna. Vilket leder till en kommunalekonomisk ?vinst? även om det initialt kan uppstå någon extrakostnad i barn- och utbildningsnämndens budget. Det är en felsyn att krav på lärarlegitimation, skolbibliotek, elevhälsa med mera skulle innebära behov av centralisering. Det är också ett underbetyg på hur man ser på kommunens attraktionskraft och förmåga att hantera situationen. Det kan ju inte vara utredarnas (eller s-styrets) åsikt att det bara går att rekrytera goda lärare till centralorten och att det bara är där som det ska finnas skolbibliotek, elevhälsa och goda lokaler?
Centralisering innebär behov av investeringar och andra kostnader när barnen skjutsas från en mindre ort till Piteå centrum. Det verkar också som utredarna underskattar dessa kostnader samtidigt som de överbetonar kostnader som kan uppstå om eleverna går kvar i mindre skolor. Vidare går man för snabbt förbi de skjutskostnader som uppstår vid nedläggningar. Ett rimligt antagande är att det inte ?bara? blir fler som ska åka skolskjuts på grund av en längre skolväg till skolan, utan att också ökande trafik och dess trafikfaror för barn innebär behov av fler skjutsar av trafiksäkerhetsskäl.
Om man verkligen "måste" skjutsa elever på grund av organisationen så är det inte självklart att vägen ska gå från den lilla orten till den stora. Det borde vara lika naturligt att erbjuda elever i den större orten att få skjuts till den mindre skolan. Det ökar valfriheten och ger de som vill ha en lugnare skolmiljö möjlighet att få det, samtidigt som det kan hjälpa till att bevara mindre skolor.
Utredarna ser det som en fördel att elever som skjutsas till större enheter får träffa fler kamrater. Jag menar det tvärtom kan ses som negativt att för tidigt tvingas in i stora skolor med ökad anomymitet och risker för mobbning och andra problem. Visst kan mobbning finnas även vid mindre skolor, men chansen att upptäcka och bekämpa mobbning är nog betydligt större där.
Mitt resonemang är i hög grad tillämpligt inte bara vid de rena byaskolorna, utan även det alternativ beträffande Öjebyn som innebär att högstadiet läggs ner och eleverna hänvisas till centrala staden. Elevprognoserna visar inget akut behov av detta, och med en politik som inte bara koncentrerar på centralorten så bör underlaget i Öjebyn räcka även framöver. Att lägga ner högstadiet i Öjebyn innebär också en risk för att samma sak tämligen snabbt kommer att aktualiseras även för övriga högstadier utanför Piteå C. Dessutom så kan en nedläggning av byaskolor innebära att en del föräldrar inte flyttar till orter som Hortlax, Sjulnäs, Norrfjärden eller Öjebyn, utan flyttar direkt till Piteå centrum - eller till en annan kommun. Det kan inte precis vara en riktig tillväxtstrategi för kommunen som helhet.
Eftersom skolan är en viktig faktor för att få en attraktiv kommun, där även landsbygden får leva och utvecklas, innebär det att både högstadiet i Öjebyn och de hotade byaskolorna måste få fortleva. På sikt är det god ekonomi också.

Publicerad 8 juni 2013 i Piteå-Tidningen

Dags för en ny debatt om integriteten? Med förklarande ordval?

DN, denna tidning som ibland varit lite vacklande i synen på den personliga integriteten, har publicerat en skrämmande rapport om hur integriteten sätt  på undantag. Skrämmande inte mist då det i hög grad är våra myndigheter som syndar.
De myndigheter som borde vara allmänhetens, medborgarnas skydd emot övergrepp.
Behovet av en integritetsminister är stort, och har faktiskt framförts av en av de få politiker som inser integritetens värde och vikt i ett demokratiskt samhälle.

Men, är ordet för oprecist, för allmänt? Jag vet inte. Det känns som att det inte borde behöva klargöras varje gång att skyddet för den personliga integriteten är en av grunderna för ett demokratiskt samhälle.  Att integritet handlar om vi ska ha en rättsstat, om rättssäkerhet och frihet ifrån förtryck, speciellt då ifrån en alltför mäktig stat. 

Att överhetens utövare i form av politiker och klåfingriga byråkrater inte ska veta allt om vårt privatliv, att vi får ha en fredad zon, dvs att vår integritet inte får kränkas.

Jag tror nog att de flesta politiker, kanske t o m någon byråkrat, vet vad ordet integritet står för. Men att de medvetet avstår från att förklara det. Eftersom de vill ha kollen över vad vi små undersåtar gör, tycker och tänker. 

Kanske vi just därför måste precisera oss bättre. Skriva långa förklaringar, även om det inte borde behövas.  Vare sig vi kallar oss för liberaler av något slag, för piratpartister, eller allmänt demokratiska. 


Så, till en början, citat från NE. 
integritet (lat. inte_gritas, av i_nteger 'orörd', 'hel', 'fullständig', 'oförvitlig', 'hederlig'), rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp. 

I regeringsformen står att "den offentliga makten skall utövas med respekt för ... den enskilda människans frihet och värdighet” , medan de lagar som styr hälso- och sjukvården, socialtjänsten och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda med smärre variationer använder formuleringarna "respekt för självbestämmande och integritet.” Personlig integritet har därför nära samband med människans värdighet. Kränkning av den personliga integriteten kan ske på fysisk väg (våld, tvång, aga) eller psykisk (förnedring, diskriminering, indoktrinering). 

Integritetskränkning, ... Numera för ordet integritetskränkning tankarna till personlighetsskyddet. Varje person har rätt att ha ett område som är skyddat mot intrång. Den som inte respekterar den personliga integriteten kan i de fall för vilka överträdelser av okränkbarheten uttryckligen har kriminaliserats dömas för brott.

Ekonomi, USA och Keynes

Tillåter mig att citera någar rader ur Olle Wästbergs senaste månadsbrev.
---

Alla larmrapporter till trots tål det att upprepas: USA:s ekonomi går åt rätt håll. Just nu är det främst fastighets- och byggmarknaden som drar. Men optimismen stiger i ekonomin – liksom börsen. Och budgetunderskotten minskar, om än på en skyhög nivå.

En del känner inte igen sig i bilden. Det beror på att ekonomiska kriser nästan alltid skapar större klyftor. Medan lägenheter säljs till ofattbara priser i nybyggda skrapor på Manhattan säljs hem på exekutiv auktion i Queens.

Debatten i USA, liksom i Sverige, handlar om i hur hög grad man ska stimulera ekonomin i dåliga tider. Den keynsianska sanningen är att arbetslöshet är värre än underskott. Problemet är att Keynes formulerade sig i ett ganska auktoritärt samhälle med dålig transparens. Andra sidan av hans teori var ju att staten skulle strama åt i bättre tider, d v s då väljarna kräver att få del av uppgången. Inte lätt. Washington Posts ledarskribent Charles Lane skriver bra om detta:
tinyurl.com/knhfe52

---
Det förtjänar alltså att upprepas. Att ekonomin i ett land "går bra", det betyder inte alltid att alla får det bättre. Ekonomiska kriser skapar (oftast) större klyftor i samhället. Både vad gäller inkomster och förmögenhet.  En del får det bättre, medan andra får det sämre.
Och Keynes sanning står sig. Arbetslöshet är värre än underskott. Men det finns ett par problem. Dels alltså att dagens samhälle inte är detsamma, betr dålig transparens, som när Keynes sade och skrev detta. Och att hans påpekande om att staten skulle strama åt i bättre tider, det "glömmer" politikerna oftast. Eller pressas av   väljarna att strunta i.

Pingst i Pite

Intro. Piteå är lite annorlunda än resten av röda Norrbotten. Lika rött som de flesta andra norrbottenskommuner. Men samtidigt en ort med en hel del Västerbottensanda, småföretagande och frikyrklig religiositet. Det senare med betoning på EFS, som ändå betecknats som en inomkyrklig väckelse. I Västerbotten har dessa faktorer också kombinerats med (lett till) ett starkt inslag av frisinne, dvs den folkligt förankrade liberalism som länge var folkpartiets kännetecken och även kallas socialliberalism. Frisinnet i politisk mening är dock knappast något som präglar Piteå. Piteå har sedan länge en stark musikprägel, som kanske även den har en del av sina rötter i frikyrkan och Framnäs folkhögskola och sedan några decennier även det faktum att här ligger en musikhögskola, landets nordligaste, som t ex  bl a utbildar kyrkomusiker, musiklärare och studiomusiker, och omfattar numera även olika mediautbildningar.

Detta kan bilda bakgrund till en liten notis om "Pingst i Pite".  Pingstaftonen var det musikgudstjänst i Öjeby gamla stenkyrka, mer än 600 år, och det var samtidigt Troendegruppens vårkonsert. Troendegruppen är en ungdomlig kör (jfr ovan betr skolorna och EFS) under ledningar Staffan Sandlund, en av de många duktiga musikerna med det efternamnet i Piteåbygden. Kören har en bred repertoar inom kyrklig och andlig musik och har en ungdomlig fräschör och styrka i sitt framträdande. Halleluja ur Messias av Händel avslutade och toppade deras vårkonsert på pingstaftonen.

Pingstdagens förmiddagsgudstjänst hölls på EFS:s moderna anläggning Storstrand.  Även det en gudstjänst som fyllde lokalen och dominerades av sång och musik. Support Choir är även det en lokal kör och koncentrerar sig på    gospel, oftast av det mera rytmiska slaget. Lite opolerat kan det låta, men så ska det ju vara, inte minst när gospel framförs av körer. Och engagemanget och sångglädjen går det inte att ta miste på. Dessutom så räds inte kören att använda det rörelseschema som präglar gospelkörerna i gospelns hemland USA.

Det var två härliga pingstkonserter/gudstjänster med två visserligen något olika körer men båda med goda ledare och ett entusiastiskt och musikaliskt framträdande av klass!

Om ekonomi och demokrati och Tingsten

När jag ändå håller på (emellan div "hantering" av av myndigheter på olika nivåer), så kan jag ge ett citat till från Olle Wästberg.
Jag kan säga att jag inte funderat över om Herbert Tingsten var socialliberal. Jag tror inte han själv skulle ha beskrivit sig så, det liksom inte behövdes under hans tid. Svensk liberalism var då detsamma som det som vi (jag) beskriver som socialliberalism, bl a för att klargöra att det är en skarp skillnad till nyliberalismen (eller neoconservatismen som Hans Lindblad kallar den).

Nedanstående citat tycker jag bekräftar detta.
---
"Demokratin kräver fungerande ekonomi

Per Wirtén har skrivit en viktig bok om Herbert Tingsten, Dagens Nyheters chefredaktör och dominerande intellektuell i svensk debatt under främst 1940- och 50-talen. Tingstens stora insats var att aldrig ursäkta tyranniet (det fascistiska och kommunistiska) och att konsekvent försvara demokrati och rationalitet. Han var en tidig kritiker av McCarthyism, apartheid och kolonialism.

Wirtén ger i boken ”Herbert Tingstens sista dagar: Berättelsen om ett liv.” en personlig bild av Tingsten, en bild som fördjupar.
adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100131954

Det är också viktigt att visa hur Tingsten insåg att demokratin också har en materiell sida. I en berömd ledare drog han slutsatsen av mellankrigstidens ekonomiska kris: ”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat”. Det är tänkvärt också idag när klyftorna växer i Europa. Liberala nyhetsbyråns chef Svend Dahl utvecklar den tanken:
vk.se/845406/svend-dahl-farligt-nar-varlden-hotar-att-bli-ode "

---

Jag upprepar ett par meningar: Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat”. Det är tänkvärt också idag när klyftorna växer i Europa.  

Låter verkligen som socialliberalism. 

Att buffertspara ger frihet

Ännu ett citat från Olle Wästberg, tidigare bl a statssekreterare hos finansminister Anne Wibblen(fp). 

"Ett av mina mindre lyckade råd var till finansminister Anne Wibble. Hon stack in huvudet i mitt rum alldeles innan hon skulle iväg och tala i samband med att regeringen tillsatte en sparandeutredning. ”Säg att vår politik syftar till att alla ska kunna ha en årslön på banken”, sa jag.

Det missförstods som att Anne Wibble moraliserade om att alla borde kunna skaffa sig en årslön på banken, när det handlade om sparstimulanser.

I själva verket är bristen på ekonomisk buffert en allvarlig frihetsfråga i Sverige. Det har nyligen kommit två böcker som belyser detta. I boken ”Fattiga och rika, sanningen om svenskarnas privatekonomi”, kartlägger Peter Söderman svenska folkets inkomster, förmögenheter, sparvanor och utgifter. Han visar att svenskarnas inkomster hör till de mest jämnt fördelade i världen. Men när det gäller förmögenhet är det tvärtom. Förmögenhetsklyftorna i Sverige tillhör de högsta i världen.

Det är en viktig bok med ett helt nytt statistiskt material.
adlibris.com/se/product.aspx?isbn= ISBN: 9789170922213    Sök på ISBN-numret! 

Philip Lerulf har skrivit boken ”Balansakten. Medelklassen som lever ur hand i mun.” Den visar, ofta i reportageform, hur bristen på ekonomiska buffertar skapar otrygghet och brist på livsalternativ
adlibris.com/se/product.aspx?  rätt  ISBN: 978917566915  sök på det. 

Ett skäl till det låga svenska hushållssparandet är vårt förtroende för välfärdssystemen. Vi känner kanske att vi inte behöver spara för dåliga tider eller pension. Det kommer att bli ett dystert uppvaknande.

Idag är det billigt att låna och inte särskilt lönsamt att spara. Det är hög tid att vi gynnar sparandet. Det enklaste vore att sänka kapitalskatten – och därmed avdraget för räntor. Att det skulle ske inför ett val är tyvärr föga sannolikt."

---

Mina kursiveringar. 

 Kommentar betr sparandet och kapitalskatten.  Kanske kan kapitalskatten sänkas något, dvs skatten på kapitalinkomster.   

Men för just småsparare, vilka är de som behöver bygga upp en buffert, och jag gissar att de är de som Olle vill stimulera, så skulle ett återinförande av avdrag för ränteinkomster vara en god stimulans, upp till en "lagom" nivå.  FÖR stort avdrag skulle gynna de som redan har stor förmögenhet, vilket ju inte är nödvändigt. 

Sen ska vi inte glömma den schablonintäkt som numera belastar vårt fondsparande.  Jag observerade ö h t inte när det beslutades, men vid deklarationen kom den som en obehaglig överraskning.  Mot den har jag en principiell invändning,  förmögenhetsskatten avskaffades ju för några år sedan. Men detta är ett sätt att till en del återinföra den - och då i första hand för småsparare.  OBS, det är ju en "skatt"  på innehavet av fondandelar, inte på en eventuell avkastning, och även när när detta sparande går ner i värde! Att mer eller mindre smyginföra förmögenhetsskatten, det gillar jag inte.  Däremot har jag ingen principiell invändning emot en skatt på stora, verkliga, förmögenheter. Däremot kan det finnas praktiska svårigheter att konstruera en sådan skatt på ett "rättvist" sätt som inte skrämmer iväg de förmögnaste utomlands.
Den andra invändningen är just den att den drabbar småsparare, vars sparande i stället borde stimuleras. För de med ett stort kapital, de som redan har inte bara en buffert utan en faktisk förmögenhet, de torde i ytterst begränsad omfattning placera sitt kapital i (avgiftstyngda) fonder. De placerar i aktier, fastigheter eller annat som är lågt beskattat eller inte alls. 

Partier - med och utan medlemmar

Ur Olle Wästbergs senaste månadsbrev tillåter jag mig att citera följande betr partier i USA och Sverige.

"USA har inte partier i svensk bemärkelse. Partiorganisationerna är inte särskilt aktiva mellan valen och har inte medlemmar som styr politiken. I stället byggs kampanjer upp och valorganisationerna är ofta starka – för att försvinna efter valet.

Som jag tidigare skrivit försöker Barack Obama bygga en permanent kampanj med organisationen Organizing for America. Det är ett sätt att hålla kvar gräsrotsrörelsen från valet, lite grann som att starta ett politiskt parti av europeiskt snitt.
tinyurl.com/c6b52ya

I Sverige går utvecklingen åt motsatt håll: På tjugo år har 300.000 medlemmar försvunnit från de politiska partierna, en nedgång med 56 procent. Det innebär att själva idén att partierna ska styras av sina medlemmar försvagas och att partiledningar och partitjänstemän får mer makt.
tinyurl.com/cs73yaz

Det amerikanska och det svenska partisystemet närmar sig varandra."

--- 

Olle Wästberg har bl a varit chefred för Expressen och socialliberal  riksdagsled för folkpartiet.  

Pressfrihet och yttrandefrihet är ingen självklarhet, ens i Sverige.

Ingress till PT:s ledare idag den 3 maj. PRESSFRIHETENS DAG. Idag, den 3 maj, firas pressfrihetens dag runt om i vår värld. I länder där pressfrihet råder firas detta och där den saknas manifesteras frihetskampen. Idag kan vi alla bidra till att lyfta fram det demokratiska värde som pressfriheten har och ge stöd åt de som kämpar mot censur och förtryck.

Piteå-Tidningen har en viktig ledare idag om pressfriheten och dess villkor.  Läs den! PT är en s-märkt tidning och dess politiske redaktör är till och med ett fd s-kommunalråd i Arjeplog. Jag skulle dock vilja karaktärisera PT som en "oberoende s-tidning".  Dvs självklart i det mesta socialdemokratisk, men utifrån ledarskribentens synvinkel. Vilken inte alltid är densamma som partiledningens. Och s-partiets ideologi är ju alltmer svår att definiera. Vilket i o f sig gäller de flesta av dagens partier. 

Nå, det "oberoende" borde gälla alla tidningar, som inte är direkta medlems/propagandatidningar för partiledningens röst.  Och i detta fall, pressfriheten, kan jag konstatera att PT med åren blivit alltmer medveten om den granskande uppgift som en tidning har gentemot makten. Makt korrumperar, och då kan man inte som tidning undanta att granska även det parti, som tidningens ledarsida stödjer ideologiskt (i den mån det går att urskilja ideologier idag).

PT skriver att press- och yttrandefrihet är demokratiska självklarheter, men att den måste omfatta alla människor och ständigt är hotad. Därför måste vi ständigt värna om den. 

"Den fria pressen är inte lätt för makten att handskas med. När den fria pressen fungerar som bäst är den en vagel i ögat på de som innehar makten. Den granskning och bevakning som pressen utför är inte alltid angenäm för den som sitter på maktens medel. Det kan därför vara lätt att vilja begränsa pressens möjligheter att verka och utföra sitt samhällsuppdrag. Frestelsen att vilja påverka och kontrollera pressens sätt att utföra sitt arbete kan vara stor, och har man inte i ett samhälle en medvetenhet om detta kan en utveckling i negativ riktning gå fortare än vi anar och tror. Den fria pressen står således under ett latent hot som vi inte får ignorera."

PT (Bengt-Urban Fransson) påpekar också de hot som finns emot de digitaliserade arenorna, att makten även där ofta söker begränsa friheten att fritt få uttrycka sig, påpekar hur makten blir alltmer sofistikerad i sin strävan att förtrycka det fria ordet.  Att metoderna idag kan innebära risken att många  idkar självcensur, för att inte komma i kläm själva. 

Där vill jag stryka under risken för självcensur. I Sverige har vi sett hur de riskerna ökat i och med FRA-lagen och andra lagar i samma anda.  En del debattörer och kritiker av makten har själva erkänt att de är mera försiktiga nu. Det är givetvis förödande för den demokratiska debatten i samhället. 

Piratpartiet har inte synts mycket i debatten den sista tiden, media ligger lågt med bevakningen av pp och dess frågor. Det förtjänar påpekas att piratpartiets kritik av FRA-lagen innefattar just detta, risken för minskad demokratisk debatt. 

SSU-bedrägerierna, tio pers utreds

Betr SSU-bedrägerierna i Norrbotten och Piteå så skriver nu Piteå-Tidningen om det aktuella läget.
 ""Polisens utredningar kring bidragshärvorna för SSU Norrbotten och SSU Piteå fortskrider. I dagsläget är tio personer delgivna misstanke om brott. Bland dessa Christer Lindström ordförande i teknik- och servicenämnden i Piteå."   

Det var under våren och sommaren 2012 som Piteå-Tidningen kunde avslöja ett omfattande bidragsfusk hos SSU-distriktet i Norrbotten och hos den lokala SSU-föreningen i Piteå.

PT:s granskning kunde visa att SSU-distriktet lurat till 1,2 miljoner av landstinget och SSU Piteå minst 328 241 kronor från Piteå kommun åren 2005 till 2010.

De försnillade pengarna har betalats tillbaka till landsting respektive Piteå kommun.

Skönt att inte det hela runnit ut i sanden. Och att det inte räcker med att pengarna betalats tillbaka. Det är ju ett brott, försnillande av skattemedel. Hoppas också att det går att åtala och fälla de skyldiga. Då blir det en näsbränna och ett tydligt besked att inte ens socialdemokraterna eller SSU-arna äger våra skattepengar.... 

Borgen, svensk och dansk politik idag.

Borgen, den danska teveserien.  Belyser inte bara dansk politik eller svensk i allmänhet, men också folkparitets förfall... 
Jag måste erkänna att det svider till i mina politiska hjärterötter när jag ser den danska (utomordentligt skrivna och bra spelade) politiska teve-serien. Den har varit väldigt bra redan tidigare, med Birgitte Nyborg som statsminister och hennes kamp för ett gott samhälle. Jag skulle nog, trots det i svenska öron något underliga partinamnet för ett liberalt parti (Moderate... ) beteckna henne och hennes parti som i stort sett socialliberalt. Icke-socialistiskt och definitivt inte heller höger/konservativt. Men just en kombination av frihet och solidaritet/socialt ansvar. Som fp var en gång i Sverige. 
I måndagens avsnitt (del 1 av 10) har hon varit borta från politiken några år, men irriteras och plågas av hur hennes parti under ny ledning glidit alltmer till höger och offrar sina principer för regeringsmakten (för "resultatpolitik") och ständigt kompromissande med ett främlingsfientligt parti. Så hon utmanar sin efterträdare om partiledarposten, men förlorar. I slutminuten ser vi att hon tänker starta ett nytt parti. 

Det ligger skrämmande nära hur fp utvecklats, och i praktiken avvecklat sin socialliberala profil till förmån för en i regeringsmaktens namn alltmer högerbetonad politik. Jag ryser...

Men att det inte bara är en bild av folkpartiets utveckling (avveckling) kan man konstatera efter att ha läst s-tidningen PT och dess politiske redaktörs krönika i samma ämne. Han tycker sig se samma ideologiska förfall och intriger inom s-partiet som belyses i "Borgen".  Och f ö i flertalet svenska partier idag. 

Självklart är politik en fråga om makt. Men inte till varje pris. Och, som jag ser det, bara om det finns en ideologi bakom maktsträvan, en uttalade inriktning. Och, som vi vet, makt korrumperar. Och det sker snabbt om makten i sig är huvudsyftet i stället för politikens innehåll. 

Föraktet emot Bertil Ohlin, om dagens nykonservativa fp

Jag vill börja med att ge er en toppenbra artikel ur tidskriften NU (fp´s medl-blad). Det är Hans Lindblad, alltid pålitlig socialliberal, som med skärpa polemiserar emot hur "nutida" liberaler i fp förvanskar historien. En av de han bemöter heter Björn Hasselgren (vem nu det är?), och som tydligen bl a gått till attack mot Svante Nycander (tidigare chefred i DN, som nyligen skrev en artikel i DN, som dagens fp-are ogillat). Hans bemöter även Johan Norberg (som är ett slags icon för unga "nyliberaler") och förre m-ledaren Gösta Bohman. 
Läs och njut. Och kommentera gärna. 

Tidn "Nu" satte rubriken "Hasselgren förvanskar historien"
men Hans egen rubrik var: "Föraktet mot Bertil Ohlin", vilket jag sätter som rubrik för denna bloggpost. 

"Under årtionden i Folkpartiet har jag inte tidigare upplevt så aggressiva försök från personer som kallar sig liberaler att bryta alla band bakåt till Adolf Hedin, Karl Staaff och Bertil Ohlin. Likaså till de socialpolitiska pionjärerna i Centralförbundet för socialt arbete (Ernst Beckman, G H von Koch, Emilia Broomé m fl) och till de frisinnade kvinnliga rösträttspionjärerna som fortsatte i Fogelsta och Tidevarvet. Hela den liberala historien förnekas.

Johan Norberg har länge visat att hos honom räknas inte folkrörelserna, inte striden för religionsfrihet, rösträtt, parlamentarism, inte Fridtjuv Bergs och andras kamp för folkbildning och en god skola. Vill man inte ha någon stat blir riksdagen överflödig och då behövs ju inte heller någon rösträtt.

Adolf Hedin underkändes som liberal av Norberg därför att han gjorde något så vedervärdigt som att motionera om arbetarskyddslagstiftning. Att barn och vuxna dödades eller skadades genom livsfarliga maskiner var ointressant om det enda som räknas är total frihet för kapitalet. Geijer utgick från personlighetsprincipen, inte penningpåsen, likaså Martin Luther King.

Björn Hasselgrens artikel mot Svante Nycander bör kunna få upp ögonen på fler om hur föraktet mot socialliberalismen numera bedrivs. Den stora politiska striden i Sverige efter andra världskriget stod mellan Bertil Ohlins socialliberalism och sossarnas program från 1944 med socialisering och planhushållning. Hesselgren nämner inte Ohlin utan söker framställa det som att egentligen bara en person stod den svenska socialdemokratin emot, österrikaren Hayek. Hur många svenskar hade honom i tankarna när de lämnade sina valsedlar? I många socialdemokratiska memoarer är oron för Ohlin ofta påtaglig. Men jag har inte sett någon socialdemokrat ange Hayek som hot mot deras maktinnehav. Hasselgrens artikel är nog den värsta historieförvanskningen hittills i NU. Jag och andra i FPU läste Hayek på 50-talet, tog en del intryck men det påverkade inte vår syn på Ohlin.

”Nyliberaler” fick sådant inflytande över förslaget till nytt centerprogram att medlemmar chockades. Ett par av upphovsmännen hade tidigare sökt göra samma sak i Folkpartiet men lämnade tack och lov. "Nyliberaler" brukar ange Thatcher och Reagan som ideal, två hårdföra högerpolitiker med "liberal" som skällsord. 

Ofta berömmer de också den reaktionäre Gösta Bohman. Jag har aldrig haft så hård debatt mot någon annan politiker som när han - på ett förvirrat sätt - i sitt hat mot liberaler attackerade Ohlin och Staaff. Bohman ledde ett parti där man aldrig talat demokrati, så partisekreteraren hade inte blekaste aning om vilka partier som slogs för respektive mot demokrati i Sverige.

I svensk politik var "nyliberal" beteckningen på Hedin och andra som vid tvåkammarriksdagens start talade för en liberalism med ökat socialt ansvar. De som vill radera ut Bertil Ohlin ur historien bör hellre kallas "nykonservativa". 
---
Så långt Hans Lindblads avrättning av de historielösa och om socialliberalismen ideologiskt okunniga som idag präglar dagens folkparti. 

Jag vill  dock framhålla hur märkligt det känns att dagens "nyliberaler" (stundtals) kallar sig just det. Då "nykonservativa" vore en mera adekvat benämning. Liksom den vore det för en del av de inom fp som bara till namnet kallar sig för liberaler eller t o m socialliberaler. 

Jag var under femtio år fp-medlem, men eftersom jag fortfarande är socialliberal (i Ohlins anda) så är jag inte folkpartist sedan ett antal år. Och trots att jag fortfarande äger några aktier i tidskriften NU (vem skulle vilja köpa aktierna?), så prenumererar jag inte längre.
Hans Lindblads inlägg visar hur långt det gått i folkpartiets nedförsbacke. Ska den gå lika brant ner som för centern, ett annat parti som drabbats av  "nyliberal" smitta?

Det hoppingivande är att det ändå finns riktiga socialliberaler kvar, sådana som Hans Lindblad. Till och med några inom folkpartiet. Men om fp går att rädda är tveksamt.  Samtidigt så är vi socialliberaler hemlösa, i vart fall vad gäller valmöjligheten bland de nuvarande riksdagspartierna.

Apropå tevelicenser och upphovsrätt

Med avstamp i frågan om att SVT (genom Radiotjänst) nu anser sig ha rätt att ta ut radio/teveavgift även för den som innehar datorer och surfplattor etc (förhoppningsvis bara för sådana som faktiskt kan användas för att se teve utan extra tillbehör och utan dubblering för den befintliga avgift som vi betala för innehavet av teve, hoppas jag), så tar bloggaren Farmor Gun upp några viktiga upphovsrättsliga problem i dagens mediavärld.
Det är som vanligt kloka ord om komplicerade frågor som  FarmorGun kommer med. Läs det. Min  kommentar blir:


Självklart kostar journalistik och inte minst då journalistik av någon "verkshöjd". Ett väsentligt problem är därför pengar. Inte minst eftersom alltmer annonspengar går från dagspressen till Google (hela tre miljarder på ett år, tyckte jag nämndes i teve, för en rätt minimal kostnadssida) och andra internetjättar. Jag betvivlar verkligen att annonsörerna i Google och t ex Facebook får valuta för pengarna. Det lär väl visa sig med tiden.

Det känns onekligen som om Google m fl snyltar på andra, inte minst på dagspress och tevebolag. Samtidigt ger onekligen internet oss möjligheten till både bredare och djupare information. Dvs så länge kvalitativ press finns kvar, ideell s.k. medborgarjournalistik lär inte helt kunna ersätta seriös undersökande journalistik. Journalistik, som ger oss möjlighet till bättre underbyggda diskussioner och ställningstaganden.
Men att "skydda" en upphovsrätt till detta genom att  lägga på kostnader som drabbar oss som medborgare, det känns helt fel. Fel ur demokratisk synpunkt. Dessutom skulle det drabba oss alla inte bara ekonomiskt utan än mer just informationsmässigt, kunskapsmässigt.

Den guldgruva som t ex Google och Facebook m fl idag verkar vara, den kan inom en tid vara uttömd. Om inte i vart fall en rätt rejäl del av dessa företags vinster på något sätt kanaliseras till de ställen där den kostnadkrävande journalistiken bedrivs, ja då försvinner stora delar av inflödet av nyttig kunskap som kan  förmedlas via internet. Jag vet sannerligen inte hur det ska gå till att göra denna kanalisering utan att det uppstår ökade kostnader för oss medborgare.

Det "näthat" som idag frodas inom vissa kretsar, det är kontraproduktivt, åtminstone om  man ser det ur ett demokratiskt perspektiv på sikt.
Att, i likhet med Windows 8, främst se internet som en kanal för försäljning och förströelse, det är en oerhörd inskränkning av det fria ordet och underlaget för demokratiska samtal.

Fattig, men stolt? (tillägg)

Onsdagens Uppdrag granskning (SVT kanal 1, 16 jan) satte barnfattigdomen i fokus. Finns den i Sverige? Vad är det och hur stor är den?

I min barndom brukade min mor säga ”fattig men stolt!” Och vi var fattiga, i vart fall enligt dagens begrepp. Min mor kom från något bättre förhållanden, så hon kände till hur det var att växa upp under mera välbärgade förhållanden. Samtidigt fick barnen lära sig att arbeta, för hennes far, min morfar, som avled (omkom) långt innan jag var ens påtänkt, han var en ”selfmade man”.

Nåväl, jag har en känsla av att fattigdom inte var ett så stigmatiserande begrepp som det ofta är idag (i Sverige). Det normala var dessutom att vanligt folk levde i en relativ fattigdom, där man med knapp möda höll näsan över vattnet. Och man gjorde det, eftersom man var stolt, vilket innebar att man inte ville ligga samhället till last. Att ta emot eller begära någon form av fattighjälp, socialbidrag eller sådant var inte att tänka på.

De flesta var fattiga, men stolta, lärde sig att hantera knappa inkomster och att inte låna eftersom det hade man inte råd med. Dessutom kändes det nog närmast omoraliskt, i stil med att leva på bidrag.

Idag är det ytterst få i Sverige som inte har råd att ge barnen mat och hyfsade kläder. Barnfattigdom i den meningen finns säkert, men är rätt begränsad. Att ledningarna i organisationer som Rädda Barnen, BRIS och Majblommekommittén använder uttrycket har känts konstigt och överdrivet. Många slår bakut, och misstror de som påstår att i Sverige finns 200-250 000 barn som lever i svält och utan kläder. Däremot finns de som, av olika orsaker, lever i sådan nöd, om än inte så många. Men många fler lever i en mera relativ fattigdom, som inte har råd med mera än just livets nödtorft. Även om de lever mycket bättre än fattiga i fattigare länder.

En av de intervjuade i Uppdrag granskning var Susanna Alakoski, hon med ”Svinalängorna”. Jag kan bara konstatera att hon skriver bättre, även i DN idag, än hon diskuterade med Janne Josefsson. Hon hade svårt att få fram vad hennes begrepp barnfattigdom innefattar mera än trasiga skor. Hon menade att det var fullt OK att en ”fattig” mamma röker för trehundra i veckan, och även dricker vin, men inte tycker sig har råd med nån hundralapp för något ett barn ska göra i skolan (utflykt eller vad det var). Och känner sig fattig. Jag vill nog påstå att gör man sig av med sina pengar på det som är onödigt, då blir man fattig även om man inte behöver vara det.

Idag så är det skamligt att vara fattig i Sverige. Man vill inte vara fattig, ser sig inte fattig egentligen heller, men man har knappt om pengar. Och prioriterar ibland fel, exempelvis p g a att man inte lärt sig att hushålla med sina inkomster.

Slösaktighet beroende på uppfostran och bortskämdhet, orsakad t ex av omgivningens tryck, det är en orsak till även ”relativ fattigdom”. Kanske främst hos yngre människor. (I motsats till Alakoski växte jag inte upp med teve. Min tid var fattigare, och vi såg inte hur de rika hade det.) Andra orsaker är självfallet långvarig sjukdom (i ett system med utförsäkringar på tveksam grund), långvarig arbetslöshet (med inbyggda stupstockar i arbetslöshetsförsäkringen) och hos en relativt stor del pensionärer som gått in i pensionärsstadiet efter sjukdom och arbetslöshet, och även många äldre pensionärer. Missbruk av olika slag leder också snabbt till ”relativ fattigdom”, eller än mer, liksom skilsmässor. Men även dyr tandvård och dyra glasögon kan ge ekonomiska smällar för den som lever på gränsen, och leda till att man faller under.

En del orsaker hänger ihop med personliga förhållanden, ibland självförvållade, ibland inte. Andra beror på sociala strukturer i samhället. De senare borde vara samhället (= vi som ansvarsmedvetna medborgare) kunna göra något åt, om det är vår vilja...

Att fattigdom – relativ eller inte - idag i Sverige är så stigmatiserande beror också, tror jag, på den höga levnadsstandard som majoriteten lever i. Den som inte har nog med pengar sneglar mot ”alla andra”, vilka man ser kan kosta på sina barn dyraste märkeskläder, dyra semesterresor titt och tätt, Iphones till småungar, nya datorer, dyr fritid som t ex ridning och ishockey etc. Och att famljerna kan, förutom att bo fint i miljonvillor (som de inte amorterar av... ), kosta på sig vindrickande dyra restaurangbesök och nya bilar. Sådant som faktiskt inte är nödvändigt, om än trevligt.

Och då blir det, som Susanna Alakoski sa i teve, även den som är fattig ska har råd att dricka vin då det är den enda avkoppling som den ensamma mamman kan få. ”Man” vill, även som fattig som inte vill vara fattig, kunna kosta på sig det som ”alla andra” kan. Men då blir man ju fattig, om man inte har en tillräcklig inkomst.

Sedan är det en orsak till, som ställer till det, som leder till både relativ och egentlig fattigdom. Eftersom inflation drabbar de sämst ställa värst. Det är de alltmer ökande inkomstklyftorna i Sverige. Som dessutom är allt lättare att se idag när det är helt uppenbart vilka inkomster (och förmögenheter) som en överklass av direktörer, en del toppolitiker, artister och kändisar har och hur de lever. Dels leder det till höga lönekrav från de som har arbete (arbetslösa kan ju inte ställa några krav), med höjt kostnadläge. Dels kan dessa överbetalda leva på en kostnadnivå och konsumera varor och tjänster som ligger på en nivå som driver upp alla priser. Dvs höjer både kostnadläge och inflation. Vilket gör att blir allt svårare för de som har det sämst att hänga med, att kunna betala även det mest livsviktiga.

Förutom att man kan se det som orättvist med dessa enorma skillnader i inkomstnivå, så leder det till sociala problem, och utanförskap.

-----

Ett tidigare blogginlägg, som kan sägas ha en viss koppling till detta, är Det blödande hjärtat och det tredelade samhället.   
---
Tillägg. Det finns två typiska reaktion på UG-programmet. Det visar den debatt som följt bl a på Facebook. En grupp är de som blir ilska över Jan J:s program. Men som ofta brukar bli uppiggade över dem.
Den andra sidan menar att nu kan vi se att fattiga barn finns inte i Sverige, bara i fattiga u-länder. Att RB m fl hjälporganisationer överdriver eller rättare sagt ljuger med vinklad statistik. Denna grupp brukar annars starkt ogilla Jan J:s sociala engagemang, hans närgångna frågor till olika makthavare, men nu verkar de "frälsta"...  För denna gågn.

Jag vill nog mena att det var nyttigt att JJ avslöjade och punkterade de överdrivna påståendena (eller det som tolkats som sanningar) betr barnfattigdomens karaktär och omfattning i Sverige.  Som de framförts av mer än välavlönade "ideella topptjänstemän".  Alltså, man må tycka vad man vill om hur ordet barnfattigdom ska definieras, men tolkningen bland "vanligt folk" är - och det verkar som om de som använder ordet gärna stöder det - något som i vart fall liknar hur barn i fattiga länder lever, dvs i hel- eller halvsvält, dåligt klädda och som bor i risiga kojor till bostäder. Det känns därför ohederligt att använda den bilden för att samla in pengar till välgörenhet i Sverige.
De faktiska bristerna är stora nog ändå!  Och det känns fel att då reagera så surt på JJ:s program, och att misstänkliggöra hans syfte.

Jan J har otaliga ggr visat att han verkligen vet hur de sociala skyddsnäten nedmonterats i Sverige. Vilket skett med början under sosseregeringar stödda av vänsterpartiet, och sedan med fortsatta försämringar av den högerledda Alliansen. Jag är också övertygad om att Janne J vet om hur djup fattigdom ser ut i andra länder, som t ex i Filippinerna. Och det är fler som vet hur det är där, och inser att man bör nyansera sig betr hur man beskriver barns situation i Sverige.

Det finns stora och ökande klyftor i Sverige. Vilka delvis kan vara en av flera orsaker till att vissa, rätt många, barn lever i en svår situation i Sverige, även om de inte direkt svälter.
Att överreagera åt ena eller andra hållet över detta program, det förbättrar inte barnens situation i Sverige.  Och stigmatiserar, helt i onödan.

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Arbetsgivarna ska inte vara ideologiska vägvisare för partierna

Är det intresseorganisationer som ska vara ideologiska vägvisare? Eller möjligen de politiska partierna? Det är kärnfrågan i en artikel i DN av dess förre chefredaktör Svante Nycander, med rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". 

Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning.  "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".

Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.

Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det. 

Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som  man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.  

Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram.   Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt. 

SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det  tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957,  vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala  förslag 1958. 

F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO  bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande. 

Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del  av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning  i hög grad tagit över partierna.