Är kommunpolitiker korkade?

Tillåter mig att citera en hel text från Facebook (ovanligt lång för att vara på FB) , för att nedan kommenterar den. Den som skriver är Fredrik Sneibjerg (med lån från Marianne Damström Gereben), folkpartist i Värmdö.  Partibeteckningen är, för mitt resonemang, oväsentligt,.det är en del faktiska och principiella saker jag vill belysa.
---
"Är vi kommunalpolitiker verkligen så korkade som en del påstår?
Jag har varit politiskt aktiv sedan 2002. Det var irritationen över att politiker inte gjorde rätt saker som fick mig att aktivera mig.
Jag insåg att detta krävdes om jag ville vara med och påverka. Att sitta runt köksbordet med grannarna och vara missnöjd hade ju inte lett till att de förändringar och förbättringar som jag ville.

Men jag förstod inte då att inom några år skulle mitt engagemang för vår kommun skulle göra mig okänslig, ointelligent och helt verklighetsfrånvänd. För att inte tala om korrupt!
Eller? För det är just så som vi kommunala politiker utmålas alltför ofta. Att de flesta av oss är engagerade på fritiden, har helt andra heltidsarbeten och lever mitt uppe i den vardag som det sägs att vi inte har en aning om, är det inte många som vill höra.

Min vecka består av 2 dagar politiskt arbete som jag får ersättning för. Allt annat gör jag på ideell basis. Jag är ensamstående med en son som jag har var annan vecka med alla glädjeämnen och bekymmer som det medför.
Hans skola och uppväxt är min största prioritering. Det är en av anledningarna till varför jag sätter barn och unga vuxna främst i mitt politiska liv.

Jag bor i en bostadsrätt och pratar med mina grannar om det som rör dom i deras vardag, det är också viktigt.

Jag handlar på COOP, där jag pratar med dom som jobbar där och jag samlar poäng där. Jag samlar också poäng på IKEA men gillar inte fotboll.

Politik handlar också ofta om att finna lösningar på svåra och komplexa problem. Det handlar om att ta ansvar för helheten och skapa livschanser även för dem som inte har fått goda förutsättningar i livet. Politik innebär även att finna kompromisser. Precis som vi ibland måste jämka våra åsikter i det privata livet så gäller det även för politiken. Att vara störst innebär inte alltid att man är klokast, men ju större man är desto mer styrka har man i förhandlingar. Detta lär man sig tidigt som förälder till tonåringar. Men är du osäker på vad dina politiker står för, fråga oss och bedöm själv vem som tycker närmast som du.

Sen är det där med att vi inte skulle vara särskilt smarta, vi kommunala politiker. Jag vet faktiskt inte riktig var det kommer ifrån. Senast idag hörde jag något om att vi förmodligen inte skulle kunna få komma med i Mensa, en förening där man måste ha ett IQ över 148 för att få vara med. Näe, det kanske jag inte har, men är jag dum i huvudet för det? Är jag ointresserad av det som är viktigt för dem som har gett mig förtroendet att representera dem i stadens politiska församling? Betyder det att jag inte kan lyssna på vad andra värmdöbor tycker om sin vardag?

NEJ, det gör det inte! Jag bryr mig, annars skulle jag inte göra det här på min fritid! Så hör av er! Prata med mig! Maila till mig! Skriv till mig på Facebook! Jag lyssnar, jag kan inte lova att jag alltid kommer att hålla med er, men lovar att i så fall förklara varför. Och nästa år, den tredje söndagen i september, har ni världens chans att tala om hur ni tycker att jag har skött mig. Jag hoppas ju förstås på att jag får ert förnyade förtroende!

Ju fler väljare som stödjer mig och Folkpartiet, desto starkare blir min röst, ju fler människor som tror på mig och Fokpartiet, desto starkare blir jag och ju fler människor som inspireras av mig till att själva bidra till ett bättre samhälle desto starkare blir vi tillsammans.

Fredrik Sneibjerg, Ordförande Folkpartiet Värmdö
---
Min kommentar blir då denna.
Intressant och bra skrivet, och det visar på en tänkande kommunpolitiker. Men jag vill komplicera bilden något, trots att jag i långa stycken instämmer. Alltså; grunden för ett (kommunal-)politiskt engagemang varierar. Dvs, det är inte alltid det är ett gediget ideologiskt grundat engagemang för att påverka för en ideologi (eller i vart fall för ett partiprogram).
Ibland är det "bara" en vilja att klättra, att göra en politisk karriär. I andra fall har "man" blivit övertalad att ställa upp pga av kandidatbrist. De två senare anledningarna är nog dessutom sammanhängande, dvs när det är kandidatbrist är det också lättare att armbåga sig fram,  och detta är mycket vanligare idag än för säg 20-30 år sedan. Då hade partierna fler medlemmar, vilket gav en bredare rekryteringsbas och mindre utrymme för rena karriärister.

Jag har själv erfarenhet från flera olika fullmäktigeförsamlingar under olika decennier (från 1970, plus 80-tal, 90-tal och till mitten av 2000-talets första decennium) liksom från olika nämnduppdrag.  De flesta kommunpolitiker är hyggliga människor, som utifrån sin grundsyn vill arbeta för ett bättre samhälle, om än de har olika vägar att nå målen. Men onekligen finns mycket olika begåvningsnivåer också hos de hyggliga...
 Idag har dessutom fotfolket t ex i fullmäktige mycket mindre utrymme för påverkan än tidigare, nu när makten (i någon bemärkelse) är koncentrerad till kommunalråd, nämndordföranden och gruppledare och ev oppositionsråd. Och, som vi vet, makt berusar och korrumperar...
Tillgången till makt är förstås inget som precis överflödar för en oppositionspolitiker. Därför är det bra med maktskiften, så att ingen hinner bli för van vid makten. Att ingen fastnar i endera rollen. Att makt alltid kontrolleras.

En anmärkning till. Som hårt engagerad kommunalpolitiker (och förmodligen än mer för de som sitter "högre" upp) så blir det mesta politik, trots att vardagen tränger på och korrigerar. Man kollar upp vad andra politiker gör, läser handlingar och diskuterar alternativ. Hamnar till slut ofta i en slags glasbubbla, omedvetet. När man hoppar av, så upptäcker man väldigt snabbt att ytterst få "vanliga" väljare engagerar sig i samma grad, och många bryr sig inte alls.  Man sätter sig inte in i frågorna, struntar i det mesta. Eventuellt engagemang kommer i olika sakfrågor, och kan vara svårt att kategorisera in i någon mera definierad ideologi.
I bästa fall så röstar den vanlige väljaren på en person som den tycker sig känna något slags förtroende för. Men som systemet är utformat kan rösten lägga tyngd där väljaren inte avsåg det. I andra fall går man efter gammal vana, tar den valsedel som föräldrarna tog eller som kompisarna tar. Och sedan sitter man vid köksbordet, eller vid en öl bland kompisar,  och undrar varför det blir som det blir med politiken.....  Och därigenom frodas de fördomar som finns om kommunpolitiker. Ibland är de berättigade om än överdrivna, ibland inte alls. Och det blir för lätt att dra alla politiker över en kam - onda som goda.