I Piteå kommun så vill man höja kvaliteten inom barnomsorgen/förskolan. I princip ska det bara vara förskollärare anställda. Inte barnskötare, eftersom de inte är behöriga genom sin kortare utbildning. Det är ett rimligt och riktigt ställningstagande, i vart fall när det gäller barngrupper där barnen passerat blöjåldern. Man kan bara undra varför det dröjt så länge!
Samtidigt så erbjuder Piteå kommun (genom sitt s-styre) att de barnskötare som så vill får vidareutbilda sig, på kommunens bekostnad, till ett slags "förskollärarbehörighet" giltig bara i Piteå (dvs en förkortad variant).
Generöst så det förslår. Det normala är ju att lärare utbildar sig på egen bekostnad och tar avsevärda studielån, som de sedan måste betala av på under större delen av sin verksamma tid.
Det rättvisa i beslutet kan således diskuteras.
En ytterligare komplikation är att barnantalet går ner i förskolan, och att avdelningar dras in och då blir det färre tjänster, förstås! Redan idag finns personer i kommunen med full behörighet att undervisa i förskolan (dvs för mer än bara sköta barn), som inte har fast tjänst, och som många gånger måste konkurrera med barnskötare om vikariat.
Det är högst troligt att redan utbildade lärare, som bekostat sina studier själva, nu kommer att gås förbi till både de fasta tjänsterna och till vikariat av de av på kommunens (skattebetalarnas) bekostnad vidareutbildade barnskötarna, som i många fall har fler tjänsteår än de "riktiga" lärarna som inte har någon av de krympande fasta tjänsterna.
Piteås sossemajoritet har således fattat ett dyrt beslut, ett beslut som diskriminierar utbildade förskollärare och som står i strid med beslutet om att höja kompetensen inom förskolan.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
22 juni 2010
Har Carl Bildt en särställning?
Alla människor har rätt till personlig integritet. Politiker har det, om än man måste dra gränsen snävare när de gäller dem, eftersom de innehar förtroendeuppdrag, och vi som väljare självfallet vill veta hur de sköter sig, om de motsvarar vårt förtroende, om de gör olagligheter.
Brottsmisstänkta ska också ha rätt till personlig integritet, deras göranden som inte har relevans för det de är misstänkta för, ska inte lämnas ut till kreti och pleti. För den som är dömd för brott kan nog integritetssfären i många fall bli snävare, om brottets art är av allvarligt slag. Exakt var den gränsen går är dock svårt att säga. Och vår lagstiftning anser ju att - i de flesta fall, dock ej alla - att efter avtjänat straff så ska det räcka. Att dessutom sitta vid skampålen utöver det dömda straffet eller att diskrimineras på något sätt är fel (i princip, jag går inte in på de undantag som finns).
Men nu är det så att politiker som misstänks för brott ofta blir svartlistade av sina partier och/eller allmänna opinonen. Någon skugga får inte falla på partiet. En politiker som misstänks ha kört berusad eller tvistar med skattemyndigheterna, han brukar få sparken - eller åtminstone ser partiet till att han/hon tar en time-out tills dom fallit, tills man vet om den misstänkte också var skyldig - i juridisk mening. Några grövre saker än på den nivå jag nyss nämnde kan jag inte påminna mig att någon politiker av rang vare sig misstänkts eller dömts för.
Nu diskuteras hur man ska ta ställning till utrikesminister Carl Bildt och den utredning för brott mot folkrätten han är föremål för som tidigare styrelseledamot i Lundin Oil. Röd-gröna representanter vill att han ska ta time-out eller avgå. Företrädare för allianspartierna, främst moderater eller fd moderater tycker att han ska sitta kvar, att man ska avvakta utredningen, eller så säger de inget...
Jag är på ingendera sidan. Ur strikt juridisk synpunkt ska ingen dömas på förhand. Men - det görs ju, just när det gäller politiker! Inte bara av politiska motståndare, utan ofta även av de egna. Oskuldspresumptionen är ofta satt ur spel här. Så icke när det gäller Carl Bildt. Varför? Har Carl Bildt en sådan särställning att han inte bedöms som andra politiker som misstänks för brott.
Såvitt jag kan bedöma är brott mot folkrätten allvarligare än det mesta annat, sju resor värre än någon tiondels promille för mycket i blodet eller ett tveksamt skatteavdrag. Så, om nu politiker ska tåla lite tuffare tag än medel-Svensson, så borde faktiskt Carl Bildt självmant ta time-out! Har han inte förstånd till det borde, i logikens namn, hans parti tvinga honom till det!
Men krav på avgång ska vänta tills han dömts, om det nu blir så. Skulle han dömas, då ska han givetvis avgå, självmant eller genom partiets eller alliansens försorg. Då ska det inte behövas någon som helst politiskt färgad diskussion.
Det man i nuläget kan/bör diskutera är om brottsmisstänkta politiker ska "straffas" före dom. Om det i så fall ska gälla för varje brottsmisstanke, eller endast i grövre brott - något som i så fall måste preciseras. Men det bör gälla samma regler för alla politiker, Carl Bildt ska inte behandlas annorlunda än andra brottsmisstänkta.
Brottsmisstänkta ska också ha rätt till personlig integritet, deras göranden som inte har relevans för det de är misstänkta för, ska inte lämnas ut till kreti och pleti. För den som är dömd för brott kan nog integritetssfären i många fall bli snävare, om brottets art är av allvarligt slag. Exakt var den gränsen går är dock svårt att säga. Och vår lagstiftning anser ju att - i de flesta fall, dock ej alla - att efter avtjänat straff så ska det räcka. Att dessutom sitta vid skampålen utöver det dömda straffet eller att diskrimineras på något sätt är fel (i princip, jag går inte in på de undantag som finns).
Men nu är det så att politiker som misstänks för brott ofta blir svartlistade av sina partier och/eller allmänna opinonen. Någon skugga får inte falla på partiet. En politiker som misstänks ha kört berusad eller tvistar med skattemyndigheterna, han brukar få sparken - eller åtminstone ser partiet till att han/hon tar en time-out tills dom fallit, tills man vet om den misstänkte också var skyldig - i juridisk mening. Några grövre saker än på den nivå jag nyss nämnde kan jag inte påminna mig att någon politiker av rang vare sig misstänkts eller dömts för.
Nu diskuteras hur man ska ta ställning till utrikesminister Carl Bildt och den utredning för brott mot folkrätten han är föremål för som tidigare styrelseledamot i Lundin Oil. Röd-gröna representanter vill att han ska ta time-out eller avgå. Företrädare för allianspartierna, främst moderater eller fd moderater tycker att han ska sitta kvar, att man ska avvakta utredningen, eller så säger de inget...
Jag är på ingendera sidan. Ur strikt juridisk synpunkt ska ingen dömas på förhand. Men - det görs ju, just när det gäller politiker! Inte bara av politiska motståndare, utan ofta även av de egna. Oskuldspresumptionen är ofta satt ur spel här. Så icke när det gäller Carl Bildt. Varför? Har Carl Bildt en sådan särställning att han inte bedöms som andra politiker som misstänks för brott.
Såvitt jag kan bedöma är brott mot folkrätten allvarligare än det mesta annat, sju resor värre än någon tiondels promille för mycket i blodet eller ett tveksamt skatteavdrag. Så, om nu politiker ska tåla lite tuffare tag än medel-Svensson, så borde faktiskt Carl Bildt självmant ta time-out! Har han inte förstånd till det borde, i logikens namn, hans parti tvinga honom till det!
Men krav på avgång ska vänta tills han dömts, om det nu blir så. Skulle han dömas, då ska han givetvis avgå, självmant eller genom partiets eller alliansens försorg. Då ska det inte behövas någon som helst politiskt färgad diskussion.
Det man i nuläget kan/bör diskutera är om brottsmisstänkta politiker ska "straffas" före dom. Om det i så fall ska gälla för varje brottsmisstanke, eller endast i grövre brott - något som i så fall måste preciseras. Men det bör gälla samma regler för alla politiker, Carl Bildt ska inte behandlas annorlunda än andra brottsmisstänkta.
20 juni 2010
En trevlig show, trots allt
Visst, jag måste medge att det var en välregisserad show, prinsessbröllopet. Det känns ju bra, och vi är ju alla med och betalar för det, så varför skulle vi inte fått det? Till råga på allt så fick vi se att det faktiskt verkar som att brudparet är genuint kära i varandra. Det värmer ju hjärtat, oavsett om man är rojalist eller republikansk demokrat.
Men, just too much, liksom den långa uppladdningen. Det är nog många som känner sig lite trötta och utmattade idag. Inte bara de inbjudna gästerna. Utan även tevetittare, även vi som inte såg allt. Trots att man tvingade sig att ta en del pauser blev det många timmar.
Vi vet ju att kungen inte var så glad i att Victoria blev kronprinsessa. Han uppskattade inte att han måste böja sig för att grundlagen ändrades i demokratisk ordning på ett sätt som gick emot hans konservativa inställning. Vi förstår också att, trots alla uppskattande ord nu, så har det varit en tuff match både för Victoria och Daniel att få kungen att acceptera Daniel som svärson. Och tufft för kungen att ändra sig. Rent mänskligt verkar dock alla de närmast berörda nu vara lyckliga. Svärföräldrarna på båda sidor. Och givetvis Victoria och Daniel.
Kungen, som inte är någon stor talare eller intellektuell gigant, han lät ovanligt bra och släppte fram en del sympatisk spontanitet. Dessutom gynnas nog kungahuset av att det släppts in nytt blod, både Daniel och hans pappa Olle var naturliga i sina nya roller och goda talare.
Fortfarande kvarstår ändå de principiella invändningarna till monarkin. Det är inte demokratiskt, av skäl som jag tidigare redovisat. Och även tänkbara konsekvenser av både privat och principiell natur reser fler frågor, något berört här. Och Emma i Opassande har en klurig upphovsrättfråga i sammanhanget.
Jag noterar att Birger Schlaug skrivit ett brev till kungen, som försöker få honom att betänka sitt ansvar för att ev barnbarn ska få välja sin framtid själva. Det känns inte bra att tvinga barn in i något de inte valt själva, och speciellt inte att tvinga dem till ett konstlat liv i offentlighet.
Nu är det söndag, men det känns som att vardagen kommer tillbaka. Verkligheten pockar på uppmärksamhet, trots sagobröllopet och den otidsenliga grund det vilar på.
Men, jag slutar med att konstatera att det var en härlig show! Trots allt.
Men, just too much, liksom den långa uppladdningen. Det är nog många som känner sig lite trötta och utmattade idag. Inte bara de inbjudna gästerna. Utan även tevetittare, även vi som inte såg allt. Trots att man tvingade sig att ta en del pauser blev det många timmar.
Vi vet ju att kungen inte var så glad i att Victoria blev kronprinsessa. Han uppskattade inte att han måste böja sig för att grundlagen ändrades i demokratisk ordning på ett sätt som gick emot hans konservativa inställning. Vi förstår också att, trots alla uppskattande ord nu, så har det varit en tuff match både för Victoria och Daniel att få kungen att acceptera Daniel som svärson. Och tufft för kungen att ändra sig. Rent mänskligt verkar dock alla de närmast berörda nu vara lyckliga. Svärföräldrarna på båda sidor. Och givetvis Victoria och Daniel.
Kungen, som inte är någon stor talare eller intellektuell gigant, han lät ovanligt bra och släppte fram en del sympatisk spontanitet. Dessutom gynnas nog kungahuset av att det släppts in nytt blod, både Daniel och hans pappa Olle var naturliga i sina nya roller och goda talare.
Fortfarande kvarstår ändå de principiella invändningarna till monarkin. Det är inte demokratiskt, av skäl som jag tidigare redovisat. Och även tänkbara konsekvenser av både privat och principiell natur reser fler frågor, något berört här. Och Emma i Opassande har en klurig upphovsrättfråga i sammanhanget.
Jag noterar att Birger Schlaug skrivit ett brev till kungen, som försöker få honom att betänka sitt ansvar för att ev barnbarn ska få välja sin framtid själva. Det känns inte bra att tvinga barn in i något de inte valt själva, och speciellt inte att tvinga dem till ett konstlat liv i offentlighet.
Nu är det söndag, men det känns som att vardagen kommer tillbaka. Verkligheten pockar på uppmärksamhet, trots sagobröllopet och den otidsenliga grund det vilar på.
Men, jag slutar med att konstatera att det var en härlig show! Trots allt.
19 juni 2010
Det systematiska hyckleriet - om Sveriges största bidagstagare
Nej, jag har inget emot Victoria Bernadotte eller att hon gifter sig och blir fru Daniel Westling - även om jag gissar att hon i något slags konstlad jämställdhet kommer att behålla sitt gamla släktnamn Bernadotte i stället för makens efternamn.
Victoria verkar vara en positiv och glad tjej, även om hon haft en lite mera jobbig period med ätstörningar och tvivel på att hon skulle kunna leva upp till kraven (?) på en blivande regent. Hon har dessutom fått en, verkar det, hyfsat god utbildning för sin roll som kuttersmycke för Sverige.
Mina invändningar är således inte emot Victoria som person, och inte heller till hennes familj i sig. Mina invändningar är mera principiella till monarkin som system.
Det betyder att jag inte i första hand vänder mig emot kostnaderna för monarkin heller. Visst är monarkin, kungahuset en dyr sak för skattebetalarna. De kan beskrivas som Sveriges största bidragstagare, de lever ju på skattebetalarnas pengar och inte precis på socialbidragsnivå heller. Samtidigt kan man konstatera att de egentligen inte är beroende av apanage etc. De har ju egna förmögenheter, vars avkastning torde trygga ett gott liv i ekonomiskt avseende, trots att de vant sig vid ett onödigt överflöd.
Dock, även republikanskt statsskick kostar, även om det rimligen torde vara betydligt billigare än monarki. Underhållet av slotten, som kulturminnesmärken, kostar pengar oavsett statsskick. Även en president ska ha en representativ bostad, dvs ett slott, ett presidentpalats för sin mandatperiod, men inte längre. Dock inte ett flertal lyxboenden för privatbruk. Och en president ska inte ha mycket mera i lön än statsministern.
Min huvudinvändning är att monarki inte går att förena med demokrati, eller, rättare sagt, med ett demokratiskt tänkade och uppträdande. Monarki står, som Lena Andersson i DN idag (19 juni 2010) konstaterar, för ett systematiskt hyckleri.
Monarkin uppmuntrar till, leder till servilitet, inställsamhet, underdånighet - inte till frihet och demokratiskt ifrågasättande eller deltagande. Det vi utsatts för det senaste halvåret i accelererande grad är ett mycket tydligt bevis för detta, hur media och snart sagt hela det politiska etablissemanget och det kommersiella samhället hyllar och mjäkar med i fjäskandet för denna ur gener komna "överhet". Monarkin är, inte minst i dessa dagar, en övertydligt illustration på skillnaderna mellan "fin överhet" och maktlös underhet. En unken doft från gångna tiders totalitära klassamhället, där den maktlöse undersåten förväntades stå med mössan i handen och underkasta sig överhetens nycker - och därtill ropa sitt bifall! Och kan dessutom ses som en nutida parallell till hur de romerska kejsarna bjöd pöbeln på bröd och skådespel. För att hålla folket på mattan så de glömde sitt elände. En skillnad är dock att idag bekostar pöbeln/folket själva en stor del av detta skådespel...
OK, kungen, det svenska kungahuset har idag snudd på obefintlig formell makt. Och dess popularitet har kraftig sjunkit på senare år. Men, dess status som superkändisar - starkt förstärkt (helt medvetet givetvis) av bröllopshysterin - har skapat en ny roll för monarkin och ger den ett icke föraktligt indirekt inflytande. Ett inflytande som inte på något sätt är förenligt med demokrati.
Visst, jag kommer nog att se lite av själva bröllopet. Det finns inget annat att se i vare sig royal service-STV eller i öppet kommersiella TV4. Det är ju ett skådespel och det kan vara kul att se några unga "kändisar" gifta sig. Samtidigt så kväljer det mig att detta skådespel faktiskt illustrerar något förgånget, ett totalitärt system där vi förväntas kröka på ryggen. Ett system som bygger på den offentliga lögnen om att arv ger vissa personer rätt till en överhetsposition, som inte är demokratisk.
Jag skulle önska att Victoria (liksom kungen) abdikerar från sin "kunglighet" så att hon (de) får leva som vanliga människor, utan att omgivningens leenden ska komma från konservativ servilitet inför en arvsgrundad överhet.
Victoria verkar vara en positiv och glad tjej, även om hon haft en lite mera jobbig period med ätstörningar och tvivel på att hon skulle kunna leva upp till kraven (?) på en blivande regent. Hon har dessutom fått en, verkar det, hyfsat god utbildning för sin roll som kuttersmycke för Sverige.
Mina invändningar är således inte emot Victoria som person, och inte heller till hennes familj i sig. Mina invändningar är mera principiella till monarkin som system.
Det betyder att jag inte i första hand vänder mig emot kostnaderna för monarkin heller. Visst är monarkin, kungahuset en dyr sak för skattebetalarna. De kan beskrivas som Sveriges största bidragstagare, de lever ju på skattebetalarnas pengar och inte precis på socialbidragsnivå heller. Samtidigt kan man konstatera att de egentligen inte är beroende av apanage etc. De har ju egna förmögenheter, vars avkastning torde trygga ett gott liv i ekonomiskt avseende, trots att de vant sig vid ett onödigt överflöd.
Dock, även republikanskt statsskick kostar, även om det rimligen torde vara betydligt billigare än monarki. Underhållet av slotten, som kulturminnesmärken, kostar pengar oavsett statsskick. Även en president ska ha en representativ bostad, dvs ett slott, ett presidentpalats för sin mandatperiod, men inte längre. Dock inte ett flertal lyxboenden för privatbruk. Och en president ska inte ha mycket mera i lön än statsministern.
Min huvudinvändning är att monarki inte går att förena med demokrati, eller, rättare sagt, med ett demokratiskt tänkade och uppträdande. Monarki står, som Lena Andersson i DN idag (19 juni 2010) konstaterar, för ett systematiskt hyckleri.
Monarkin uppmuntrar till, leder till servilitet, inställsamhet, underdånighet - inte till frihet och demokratiskt ifrågasättande eller deltagande. Det vi utsatts för det senaste halvåret i accelererande grad är ett mycket tydligt bevis för detta, hur media och snart sagt hela det politiska etablissemanget och det kommersiella samhället hyllar och mjäkar med i fjäskandet för denna ur gener komna "överhet". Monarkin är, inte minst i dessa dagar, en övertydligt illustration på skillnaderna mellan "fin överhet" och maktlös underhet. En unken doft från gångna tiders totalitära klassamhället, där den maktlöse undersåten förväntades stå med mössan i handen och underkasta sig överhetens nycker - och därtill ropa sitt bifall! Och kan dessutom ses som en nutida parallell till hur de romerska kejsarna bjöd pöbeln på bröd och skådespel. För att hålla folket på mattan så de glömde sitt elände. En skillnad är dock att idag bekostar pöbeln/folket själva en stor del av detta skådespel...
OK, kungen, det svenska kungahuset har idag snudd på obefintlig formell makt. Och dess popularitet har kraftig sjunkit på senare år. Men, dess status som superkändisar - starkt förstärkt (helt medvetet givetvis) av bröllopshysterin - har skapat en ny roll för monarkin och ger den ett icke föraktligt indirekt inflytande. Ett inflytande som inte på något sätt är förenligt med demokrati.
Visst, jag kommer nog att se lite av själva bröllopet. Det finns inget annat att se i vare sig royal service-STV eller i öppet kommersiella TV4. Det är ju ett skådespel och det kan vara kul att se några unga "kändisar" gifta sig. Samtidigt så kväljer det mig att detta skådespel faktiskt illustrerar något förgånget, ett totalitärt system där vi förväntas kröka på ryggen. Ett system som bygger på den offentliga lögnen om att arv ger vissa personer rätt till en överhetsposition, som inte är demokratisk.
Jag skulle önska att Victoria (liksom kungen) abdikerar från sin "kunglighet" så att hon (de) får leva som vanliga människor, utan att omgivningens leenden ska komma från konservativ servilitet inför en arvsgrundad överhet.
18 juni 2010
Varje kvinna bör åläggas att ha åldersintyg väl synligt
Efter att ha läst Joshens dräpande beskrivning av tillståndet i Konungariket Sverige har jag en liten undring. Eller ett krav kanske.
Borde inte varje individ av kvinnligt kön mellan åtta och åttio år åläggas, med straffansvar om hon bryter mot lagen, att ständigt ha ett åldersbevis väl synligt. Detta speciellt om hon fotograferas eller kan riskera att bli fotograferad. Och än mer, om detta foto kan förmodas publiceras i något sammanhang. Vara vilket det vara månde.
Detta för förhindrande av att oskyldiga ska råka ut för tittbrott på barnpornografisk bild.
I sammanhanget kan man även behöva ta ställning till vem som har upphovsrätten, med tillhörande ersättning, för olagligt om än omedvetet tagande av och publicerande av bild som kan tolkas som barnpornografi - av behörig myndighet eller av den ofrivillige tittaren.
Borde inte varje individ av kvinnligt kön mellan åtta och åttio år åläggas, med straffansvar om hon bryter mot lagen, att ständigt ha ett åldersbevis väl synligt. Detta speciellt om hon fotograferas eller kan riskera att bli fotograferad. Och än mer, om detta foto kan förmodas publiceras i något sammanhang. Vara vilket det vara månde.
Detta för förhindrande av att oskyldiga ska råka ut för tittbrott på barnpornografisk bild.
I sammanhanget kan man även behöva ta ställning till vem som har upphovsrätten, med tillhörande ersättning, för olagligt om än omedvetet tagande av och publicerande av bild som kan tolkas som barnpornografi - av behörig myndighet eller av den ofrivillige tittaren.
Bröllopsbesvär
Public service har gått från att tjäna folket till att tjäna hovet. SVT får numera betecknas som Royal Service. Och nog är det en våldsam övermättnad som drabbar alla nu. Inte ens de mest hängivna rojalister kan väl svälja allt som stoppas i oss i teve, radio och press?
Läser också i bladet att andelen anhängare till både kungahuset och monarkin minskat drastiskt de senaste femton åren. Glädjande, men aningen förvånande. Så mycket som media fokuserar på kungafamiljen kunde man tro att intresset fortfarande är stort. Har Silvias dragningskraft minskat så mycket och inte kunnat uppvägas av Victorias?
Hur uppfattas det att hovet bjudit in även representanter för de värsta förtryckarregimerna till kronprinsessparets vigsel? Till exempel från Nordkorea och Eritrea. Vad ger det för intryck av demokratisk förankring av hovet, och vad har UD gett för råd?
Vad tycker stockholmarna om att Hagaparken, ansedd som stadens vackraste park, nu inhägnats av fula staket som ska hålla folket skiljt från de unga Bernadotterna? Eller ska de inte kallas familjen Westling?
Och så det här med religionsfrihet. En del menar att det inte skall vara ett tvång att regenten ska tillhöra Svenska kyrkan och omfatta den lutherska tron. Tja, ska det vara ett kungahus, så tycker jag nog det är ett tämligen berättigat krav, i traditionens namn (vad annars kan motivera monarkin?). Däremot så borde familjen Westling-Bernadotte givetvis ha samma religionsfrihet som andra svenska medborgare.
Fastän då måste de förstås avsäga sig alla anspråk på kronan!
En pikant (?) detalj, som jag inte sett kommenterad är denna. En drottnings främsta plikt är att föda en arvinge till tronen. Det torde gälla även om hon gifter sig med en s.k. ofrälse man och även om denne får en prinstitel som bröllopsgåva av svärfar.
Men, om nu det unga paret inte kan få barn då? Kan de då adoptera ett "lämpligt" barn, hur nu det ska se ut, för att rädda monarkins fortlevnad?
Är det någon som på rak arm kan informera om vad som gäller om detta "problem" skulle uppstå?
Eller har giftermålsförberedelserna innefattat även en kontroll av om de unga tu kan alstra barn?
Kanske är det så. Hörde att det blir Daniel som "måste" ta ut eventuell föräldrapenning, eftersom han är den ende med sjukpenninggrundande inkomst. Victorias apanage räknas tydligen inte som inkomst i det avseendet. Och torde utbetalas även vid föräldraledighet.
Läser också i bladet att andelen anhängare till både kungahuset och monarkin minskat drastiskt de senaste femton åren. Glädjande, men aningen förvånande. Så mycket som media fokuserar på kungafamiljen kunde man tro att intresset fortfarande är stort. Har Silvias dragningskraft minskat så mycket och inte kunnat uppvägas av Victorias?
Hur uppfattas det att hovet bjudit in även representanter för de värsta förtryckarregimerna till kronprinsessparets vigsel? Till exempel från Nordkorea och Eritrea. Vad ger det för intryck av demokratisk förankring av hovet, och vad har UD gett för råd?
Vad tycker stockholmarna om att Hagaparken, ansedd som stadens vackraste park, nu inhägnats av fula staket som ska hålla folket skiljt från de unga Bernadotterna? Eller ska de inte kallas familjen Westling?
Och så det här med religionsfrihet. En del menar att det inte skall vara ett tvång att regenten ska tillhöra Svenska kyrkan och omfatta den lutherska tron. Tja, ska det vara ett kungahus, så tycker jag nog det är ett tämligen berättigat krav, i traditionens namn (vad annars kan motivera monarkin?). Däremot så borde familjen Westling-Bernadotte givetvis ha samma religionsfrihet som andra svenska medborgare.
Fastän då måste de förstås avsäga sig alla anspråk på kronan!
En pikant (?) detalj, som jag inte sett kommenterad är denna. En drottnings främsta plikt är att föda en arvinge till tronen. Det torde gälla även om hon gifter sig med en s.k. ofrälse man och även om denne får en prinstitel som bröllopsgåva av svärfar.
Men, om nu det unga paret inte kan få barn då? Kan de då adoptera ett "lämpligt" barn, hur nu det ska se ut, för att rädda monarkins fortlevnad?
Är det någon som på rak arm kan informera om vad som gäller om detta "problem" skulle uppstå?
Eller har giftermålsförberedelserna innefattat även en kontroll av om de unga tu kan alstra barn?
Kanske är det så. Hörde att det blir Daniel som "måste" ta ut eventuell föräldrapenning, eftersom han är den ende med sjukpenninggrundande inkomst. Victorias apanage räknas tydligen inte som inkomst i det avseendet. Och torde utbetalas även vid föräldraledighet.
14 juni 2010
Nu är det fullbordat!
Nja, riktigt som rubriken antyder är det väl inte. Men man har ju lärt sig av kvällspressen hur rubriker ska se ut...
Nå, det handlar dock om att nu har jag lagt ut ytterligare ett par stycken till min Integritetssida. Det vill säga den sida på denna blogg (se länk ovan) där jag mera ingående, är det meningen, diskuterar integritetsbegreppet utifrån olika aspekter. Inte då bara att integritet behövs, utan också varför och andra infallsvinklar. Och hur man kan eller bör förbättra integriteten, om man ju vill det. Integritetsbalk? Författningsdomstol?
De senaste avsnitten handlar om om det går att avväga integritet mot annat samt om vilken integritetskränkning som är värst.
Därmed sätter jag punkt för ögonblicket i detta skrivande. Däremot välkomnar jag synpunkter och diskussion. Instämmanden är alltid kul, men om ni har avvikande åsikter eller kompletteringar så är det minst lika intressant.
Texten har numrerade mellanrubriker, så är det lättare att hänvisa till det ni vill diskutera. Skriv gärna kommentarerna till denna bloggpost.
Nå, det handlar dock om att nu har jag lagt ut ytterligare ett par stycken till min Integritetssida. Det vill säga den sida på denna blogg (se länk ovan) där jag mera ingående, är det meningen, diskuterar integritetsbegreppet utifrån olika aspekter. Inte då bara att integritet behövs, utan också varför och andra infallsvinklar. Och hur man kan eller bör förbättra integriteten, om man ju vill det. Integritetsbalk? Författningsdomstol?
De senaste avsnitten handlar om om det går att avväga integritet mot annat samt om vilken integritetskränkning som är värst.
Därmed sätter jag punkt för ögonblicket i detta skrivande. Däremot välkomnar jag synpunkter och diskussion. Instämmanden är alltid kul, men om ni har avvikande åsikter eller kompletteringar så är det minst lika intressant.
Texten har numrerade mellanrubriker, så är det lättare att hänvisa till det ni vill diskutera. Skriv gärna kommentarerna till denna bloggpost.
Lite om Joshen, grodor och integritetsdebatt
En av de absolut skarpaste pennorna (ok, han använder datorns tangentbord, men ändå) i den svenska bloggarvärlden har Joshen (Johnny Olsson) med bloggen Enligt Min Humla. Förutom intelligens och skarpsyn använder han dessutom ofta humorn för att göra resonemangen än tydligare. Och det är en humor som ofta får skrattet att fastna i halsen. Det är nämligen inte gapflabbet han strävar efter, utan att visa det absurda i den verklighet vi lever i.
Nu senast "kokade" han en groda, eller egentligen, visade att grodorna redan är kokta. Detta som ett inlägg i integritetsdebatten. Den debatt som nästan inte finns, annat än i viss mån på bloggarna, men som är så viktig.
En av de frågor Joshen ställer är varför traditionella media inte uppmärksammar mera de minst sagt uppseendeväckande förslag och beslut som försämrar och kränker vår integritet. Händelser som visar att temperaturhöjningen i grodkokarkastrullen stigit så till den grad...
Jag vet inte hur man ska få grodorna, dvs folket, att vakna. Men jag tror mig veta att man måste göra något. Och helst på många olika sätt. Eftersom jag inte vet hur grodornas hörsel är beskaffad.
En sak är klar, det är inte många grodor som läser bloggar på internet. Och i så fall läser de inte om hur de blir kokta, utan mera om hur de ska utveckla sitt sexliv eller hur de ska klä sig snyggare (?).
Vi ska inte glömma att det inte bara är riksdag och regering som sysslar med att koka grodor. Även gammelmedia hjälper till med både kokning och stekning, mer eller mindre medvetet.
Men, trots allt, gammelmedia har ännu en ventil som kallas insändarspalter. Använd den. Det kan förhoppningsvis lätta trycket i tryckkokaren vi lever (?) i.
Dessutom tror jag att ett sätt att höja medvetandet om integritetens betydelse är att diskutera begreppet integritet i sig, att sätta in det i en mängd sammanhang, i vardagliga frågor. Och ställa frågan var de olika partierna står där. Bakom flosklerna.
Nu senast "kokade" han en groda, eller egentligen, visade att grodorna redan är kokta. Detta som ett inlägg i integritetsdebatten. Den debatt som nästan inte finns, annat än i viss mån på bloggarna, men som är så viktig.
En av de frågor Joshen ställer är varför traditionella media inte uppmärksammar mera de minst sagt uppseendeväckande förslag och beslut som försämrar och kränker vår integritet. Händelser som visar att temperaturhöjningen i grodkokarkastrullen stigit så till den grad...
Jag vet inte hur man ska få grodorna, dvs folket, att vakna. Men jag tror mig veta att man måste göra något. Och helst på många olika sätt. Eftersom jag inte vet hur grodornas hörsel är beskaffad.
En sak är klar, det är inte många grodor som läser bloggar på internet. Och i så fall läser de inte om hur de blir kokta, utan mera om hur de ska utveckla sitt sexliv eller hur de ska klä sig snyggare (?).
Vi ska inte glömma att det inte bara är riksdag och regering som sysslar med att koka grodor. Även gammelmedia hjälper till med både kokning och stekning, mer eller mindre medvetet.
Men, trots allt, gammelmedia har ännu en ventil som kallas insändarspalter. Använd den. Det kan förhoppningsvis lätta trycket i tryckkokaren vi lever (?) i.
Dessutom tror jag att ett sätt att höja medvetandet om integritetens betydelse är att diskutera begreppet integritet i sig, att sätta in det i en mängd sammanhang, i vardagliga frågor. Och ställa frågan var de olika partierna står där. Bakom flosklerna.
13 juni 2010
Diskutera integritetsbegreppet!
Den personliga integriteten är en av piratpartiets profilfrågor. Kanske till och med den främsta.
I och för sig hyllar de flesta den personliga integriteten, även riksdagspartierna - så länge det är i teorin, och inte handlar om konkreta ställningstaganden, som FRA-lagen etc.
Det som bekymrar mig är att begreppet i sig inte diskuterats speciellt mycket, inte ens av piratpartiets egna, dess ledning och riksdagskandidater.
- Vad finns för aspekter på begreppet?
- Måste eller får man göra avvägningar till andra hänsyn?
- Har begreppet integritet kopplingar till andra frågor, t ex de frågor som av riksdagspartierna ser som de stora valfrågorna (arbetslöshet, sjukvård etc) i valet 2010?
För att bidra till en djupare och förhoppningsvis bredare debatt i ämnet har jag skrivit en text om integritetsbegreppet. Texten finns under en egen sida på denna blogg, se ovan.
Jag har idag lagt till ytterligare tre stycken i denna text. De handlar om frivillighet eller tvång, om den tredje statsmakten och om politiker och poliser har rätt till personlig integritet.
För att kunna värdera var piratpartiet står - och gärna även andra - vore det värdefullt med en diskussion. För att få veta mera direkt var partiet står.
Och kanske till och med hur partiet relaterar integritetsbegreppet till de andra valfrågorna.
I och för sig hyllar de flesta den personliga integriteten, även riksdagspartierna - så länge det är i teorin, och inte handlar om konkreta ställningstaganden, som FRA-lagen etc.
Det som bekymrar mig är att begreppet i sig inte diskuterats speciellt mycket, inte ens av piratpartiets egna, dess ledning och riksdagskandidater.
- Vad finns för aspekter på begreppet?
- Måste eller får man göra avvägningar till andra hänsyn?
- Har begreppet integritet kopplingar till andra frågor, t ex de frågor som av riksdagspartierna ser som de stora valfrågorna (arbetslöshet, sjukvård etc) i valet 2010?
För att bidra till en djupare och förhoppningsvis bredare debatt i ämnet har jag skrivit en text om integritetsbegreppet. Texten finns under en egen sida på denna blogg, se ovan.
Jag har idag lagt till ytterligare tre stycken i denna text. De handlar om frivillighet eller tvång, om den tredje statsmakten och om politiker och poliser har rätt till personlig integritet.
För att kunna värdera var piratpartiet står - och gärna även andra - vore det värdefullt med en diskussion. För att få veta mera direkt var partiet står.
Och kanske till och med hur partiet relaterar integritetsbegreppet till de andra valfrågorna.
11 juni 2010
Meningslösa siffror
Jag skrev redan häromdagen om det meningslösa i opinionsundersökningar med stort bortfall och/eller osäkra. Min slutsats bekräftades ytterligare nu när bl a SCB:s mätning kom. Återigen kommenteras med stort allvar, med olika infallsvinklar, hur denna ska tolkas.
För den som kollar lite mer framgår dock snart det väsentliga. Bortfallet var runt 30%.
Att två tredjedelar av undersökningen skedde före både Greklandskrisens höjdpunkt och de rödgrönas skuggbudget har självfallet också betydelse om man jämför med undersäkningar som skett därefter.
Hur ska bortfall och osäkerhet tolkas då? Det är mer intressant än de siffror som redovisas för de som svarat och gått få tag på. Är det fler osäkra bland fd s-sympatisörer än bland m-sympatisörer. Hur många går tillbaka till tidigare sympatier? Har partier på topp (m + mp) chans att hålla kvar alla nya? Hur många söker sig till nya partier?
Varför är man osäker? Finns de nya partierna bland svarsalternativen? I så fall vilka? Kan det finnas någon stor grupp som inte finns bland svaren?
Det är frågor som man ställer sig i partikanslierna. Men det borde "analytikerna" i press, radio och teve fråga sig också!
För piratpartiet kan det synas trösterikt med gårdagens DN, där de fick 14% av 15-19-åringarna. Men det vinner man inget val på, för dels kan bara en del av dessa rösta, dels så var även där bortfall och vet-ej-svar 32%...
Gissa om jag känner mig trött på dessa meninglösa opinionsundersökningar, som väller över oss?
Då är det mera intressant att veta vilken ålder som kandidaterna i de olika partierna har, om det finns andra än medelålders kandidater. Finns yngre OCH äldre kandidater också? Och hur mycket tjänar de? Betr inkomst kan konsteras att maktinnehav ger höga inkomster, (m) har därför passerat (s) vad gäller antal höginkomsttagare. Men det är intressant att trots att (s) numera är ett oppositionspart så är det extremt få låginkomsttagare bland sossarnas kandidater!
För den som kollar lite mer framgår dock snart det väsentliga. Bortfallet var runt 30%.
Att två tredjedelar av undersökningen skedde före både Greklandskrisens höjdpunkt och de rödgrönas skuggbudget har självfallet också betydelse om man jämför med undersäkningar som skett därefter.
Hur ska bortfall och osäkerhet tolkas då? Det är mer intressant än de siffror som redovisas för de som svarat och gått få tag på. Är det fler osäkra bland fd s-sympatisörer än bland m-sympatisörer. Hur många går tillbaka till tidigare sympatier? Har partier på topp (m + mp) chans att hålla kvar alla nya? Hur många söker sig till nya partier?
Varför är man osäker? Finns de nya partierna bland svarsalternativen? I så fall vilka? Kan det finnas någon stor grupp som inte finns bland svaren?
Det är frågor som man ställer sig i partikanslierna. Men det borde "analytikerna" i press, radio och teve fråga sig också!
För piratpartiet kan det synas trösterikt med gårdagens DN, där de fick 14% av 15-19-åringarna. Men det vinner man inget val på, för dels kan bara en del av dessa rösta, dels så var även där bortfall och vet-ej-svar 32%...
Gissa om jag känner mig trött på dessa meninglösa opinionsundersökningar, som väller över oss?
Då är det mera intressant att veta vilken ålder som kandidaterna i de olika partierna har, om det finns andra än medelålders kandidater. Finns yngre OCH äldre kandidater också? Och hur mycket tjänar de? Betr inkomst kan konsteras att maktinnehav ger höga inkomster, (m) har därför passerat (s) vad gäller antal höginkomsttagare. Men det är intressant att trots att (s) numera är ett oppositionspart så är det extremt få låginkomsttagare bland sossarnas kandidater!
09 juni 2010
Dagen då Israel förlorade sina sista vänner
DN i går hade en intressant analys av Uri Avnery (86-årig israelisk fredsaktivist) om hur det kom sig att Israel kunde angripa Ship to Gaza som de gjorde. I hast hittar jag inte länken till artikeln (i DNs kulturbilaga) men jag hittar däremot en bloggare som skriver i stort sett som jag tänkt skriva om detta.
Uri Avnery drar i artikeln till dagens handlande från Israels regering en parallell till hur den brittiska regeringen angrep skeppet "Exodus" 1947. Den som anvarade för den brittiska aktionen var Ernest Bevin, labour-minister. Ingen dumskalle precis, menar Averny, men däremot var han arrogant, okänslig och visade ett gränslöst förakt för världsopinionen.
Kort sagt, historien upprepar sig, men med andra rollinnehavare . Denna gång var det Israel som stod för arrogansen, okänsligheten och föraktet för omvärldens reaktioner.
Uri Avnery drar i artikeln till dagens handlande från Israels regering en parallell till hur den brittiska regeringen angrep skeppet "Exodus" 1947. Den som anvarade för den brittiska aktionen var Ernest Bevin, labour-minister. Ingen dumskalle precis, menar Averny, men däremot var han arrogant, okänslig och visade ett gränslöst förakt för världsopinionen.
Kort sagt, historien upprepar sig, men med andra rollinnehavare . Denna gång var det Israel som stod för arrogansen, okänsligheten och föraktet för omvärldens reaktioner.
Osäkra opinionsmätningar
Opinionsmätningarna strömmar över oss, och kommentatorerna gör allvarsamma analyser. Jämvikt. Dödläge. Vilket parti åker ut? Vilket kommer in?
Men tittar man lite närmare, vilket inte är så lätt, eftersom det är sällan underlaget redovisas, så brukar de osäkra vara kring 20% eller mer... Vad betyder då de andra siffrorna?
"Skvatt intet", vill jag påstå. Eller i vart fall inte så mycket.
Det intressanta är vart osäkra går, eller om de stannar på soffan. Nåja, nog får soffan en del, men inte alla. Jag skulle tro att många av de osäkra ligger nära de röd-gröna, men inte gillar deras ekonomiska politik eller är tveksamma pga deras vacklan betr integritetsfrågorna. Tvekan betr integritetspolitiken finns hos många av de presumtiva alliansväljarna också. Minst tveksam-reserv har nog moderaterna. Däremot kan de tappa en del röster till sina små lydpartier, av taktiska skäl kanske. Många känner också en tvekan eftersom blockens politik i mångt och mycket i vart fall skenbart liknar varandra. Och ett snarlikt skäl till tvekan är frånvaron av klara ideologiska kännetecken hos partierna. Och i den mån de finns är de inte de som tidigare var partiernas kännetecken.
Frågan är om all denna tvekan leder till att sverigedemokraterna på sluttampen tar tillräckligt många missnöjda för att klara 4%-spärren. Eller om missnöjet, av andra skäl, leder till att piratpartiet lyckas samla de som vill ha en politik som bättre hävdar privat integritet och rättssäkerhet.
Den stora osäkerheten hittills gör att valresultatet på valdagens kväll kan bli snudd på vad som helst. Jag är övertygad om att valstrategerna inom alla partier är fullt medvetna om detta.
Vi kommer att få se många nervösa utspel...
Men tittar man lite närmare, vilket inte är så lätt, eftersom det är sällan underlaget redovisas, så brukar de osäkra vara kring 20% eller mer... Vad betyder då de andra siffrorna?
"Skvatt intet", vill jag påstå. Eller i vart fall inte så mycket.
Det intressanta är vart osäkra går, eller om de stannar på soffan. Nåja, nog får soffan en del, men inte alla. Jag skulle tro att många av de osäkra ligger nära de röd-gröna, men inte gillar deras ekonomiska politik eller är tveksamma pga deras vacklan betr integritetsfrågorna. Tvekan betr integritetspolitiken finns hos många av de presumtiva alliansväljarna också. Minst tveksam-reserv har nog moderaterna. Däremot kan de tappa en del röster till sina små lydpartier, av taktiska skäl kanske. Många känner också en tvekan eftersom blockens politik i mångt och mycket i vart fall skenbart liknar varandra. Och ett snarlikt skäl till tvekan är frånvaron av klara ideologiska kännetecken hos partierna. Och i den mån de finns är de inte de som tidigare var partiernas kännetecken.
Frågan är om all denna tvekan leder till att sverigedemokraterna på sluttampen tar tillräckligt många missnöjda för att klara 4%-spärren. Eller om missnöjet, av andra skäl, leder till att piratpartiet lyckas samla de som vill ha en politik som bättre hävdar privat integritet och rättssäkerhet.
Den stora osäkerheten hittills gör att valresultatet på valdagens kväll kan bli snudd på vad som helst. Jag är övertygad om att valstrategerna inom alla partier är fullt medvetna om detta.
Vi kommer att få se många nervösa utspel...
07 juni 2010
Kristdemokraterna emot den stora staten...
Kd:s partiledare, Göran Hägglund, har intervjuats i DN. Jag måste medge att jag hoppade till redan inför rubriken: "Han har tröttnat på påfund ovanifrån", och i artikeln så brer han ut sig och ondgör sig över statens inblandning i den enskilda människans liv.
Nja, ser man på kd:s praktiska politik så är det något som inte stämmer. Var inte kd det parti som helt tyst och lojalt ställde upp på den största integritetskränkningen i modern tid, FRA-lagen! Där staten verkligen blandar sig i, registrerar och kontrollerar in i minsta detalj vad som den enskilde gör, tänker och tycker!
Inte heller har jag hört något från kd som skulle innebära minsta betänklighet emot datalagringsdirektivet och annat som innebär ytterligare kontroll av den enskilda och kränkningar av den personliga integriteten.
Att kd och Hägglund tycker att staten inte ska föreskriva äktenskapsformen utan nöja sig med att det sker en officiell registrering av giftermål och att det sedan är upp till de berörda att fira detta med en ceremoni efter var och ens kultur och vilja, det känns visserligen bra, men är ändå ett något blekt exempel på den enskildes självständighet gentemot staten.
Tvärtom är i det mesta faktiskt kristdemokraterna ett tämligen konsekvent värdekonservativt parti, med lite social krydda i vissa frågor. Dvs ett parti som inte står på den enskildes sida utan värnar den starka staten och dess överhöghet över medborgarna. Staten, försvaret, kyrkan som kollektiv är viktigare än människans valfrihet och integritet. Kd har ett visst berättigande eftersom det finns männsikor med dessa värderingar, så länge kd också står upp för dem.
Men nog känns det märkligt om kd samtidigt som det försvarar kraftiga integritetskränkningar säger sig vilja värna den enskilda människan! Det verkar mera som vilseledande marknadsföring!
Nja, ser man på kd:s praktiska politik så är det något som inte stämmer. Var inte kd det parti som helt tyst och lojalt ställde upp på den största integritetskränkningen i modern tid, FRA-lagen! Där staten verkligen blandar sig i, registrerar och kontrollerar in i minsta detalj vad som den enskilde gör, tänker och tycker!
Inte heller har jag hört något från kd som skulle innebära minsta betänklighet emot datalagringsdirektivet och annat som innebär ytterligare kontroll av den enskilda och kränkningar av den personliga integriteten.
Att kd och Hägglund tycker att staten inte ska föreskriva äktenskapsformen utan nöja sig med att det sker en officiell registrering av giftermål och att det sedan är upp till de berörda att fira detta med en ceremoni efter var och ens kultur och vilja, det känns visserligen bra, men är ändå ett något blekt exempel på den enskildes självständighet gentemot staten.
Tvärtom är i det mesta faktiskt kristdemokraterna ett tämligen konsekvent värdekonservativt parti, med lite social krydda i vissa frågor. Dvs ett parti som inte står på den enskildes sida utan värnar den starka staten och dess överhöghet över medborgarna. Staten, försvaret, kyrkan som kollektiv är viktigare än människans valfrihet och integritet. Kd har ett visst berättigande eftersom det finns männsikor med dessa värderingar, så länge kd också står upp för dem.
Men nog känns det märkligt om kd samtidigt som det försvarar kraftiga integritetskränkningar säger sig vilja värna den enskilda människan! Det verkar mera som vilseledande marknadsföring!
02 juni 2010
De resonabla krafterna i Mellanöstern blir allt färre
Jag är Israel-vän. Det är riktigt och rätt att judarna fick Israel som en hemvist, en logisk konsekvens av Hitlers och nazismens massmord av judar. Ett massmord som i sin tur var en konsekvens av det utbredda judehat som fanns och till en del ännu finns i många länder och kretsar.
Men, Israel har hela tiden känt sig trängt och ifrågasatt som stat. Efter ett flertal krig, en del försvarskrig, andra mera tveksamma betr detta, så har både Israels utsatthetskänsla - och övermod betr sin militära överlägsenhet - och palestiniernas frustration över att inte vare sig kunna återvända eller få en egen självständig stat, värd namnet, vuxit. Extremismen på båda sidor har succesivt ökat, trots alla medlingsförsök och fredssamtal.
Orsakssammanhanget är oerhört komplicerat. Men det är tragiskt att Israels ledning förefaller helt blind och döv för hur dess agerande spelar Hamas och andra extremister i händerna, samtidigt som förståelsen för Israels sak minskar och förståelsen för palestinierna ökar i samma grad. Att angripa, kapa fredliga skepp med hjälp till Gazas befolkning, "Ship to Gaza", på internationellt vatten, det hjälper inte Israels sak. Att bära sig åt som sjörövare, mörda sovande människor, och föra folket ombord till Israel med brutala medel, ett land som de inte alls ville till. Allt detta är så opsykologiskt, klantigt och stötande och givetvis oacceptabelt att jag nästan saknar ord. Var finns besinningen?
Johan Westerholm har en del intressanta bakgrundsnoteringar kring detta på sin blogg, och Madelaine Sjöstedt noterar att nu vaknar judehatet hos vänstern på grund av denna tragiska händelse. Båda söker något slags besinning.
En som inte ser någon anledning till besinning, utan faktiskt (i vanlig ordning) är helt övertygad om att Ship to Gaza var befolkade av våldsverkare och terrorister, är Dick Erixon. Hans sätt att argumentera är så enögt och nyansfritt att jag helst inte vill länka till honom, men för en gångs skull gör jag det. Med Erixons och hans gelikars sätt att se på omvärlden lär det inte bli fred och samförstånd inom vår livstid i Mellanöstern.
Tillägg. Mark Klamberg gör en sakligt neutral genomgång av de juridiska aspekterna. Givetvis mycket intressant. Även kommentarerna är intressanta och ger ytterligare ljus över det komplicerade juridiska läget.
Men, Israel har hela tiden känt sig trängt och ifrågasatt som stat. Efter ett flertal krig, en del försvarskrig, andra mera tveksamma betr detta, så har både Israels utsatthetskänsla - och övermod betr sin militära överlägsenhet - och palestiniernas frustration över att inte vare sig kunna återvända eller få en egen självständig stat, värd namnet, vuxit. Extremismen på båda sidor har succesivt ökat, trots alla medlingsförsök och fredssamtal.
Orsakssammanhanget är oerhört komplicerat. Men det är tragiskt att Israels ledning förefaller helt blind och döv för hur dess agerande spelar Hamas och andra extremister i händerna, samtidigt som förståelsen för Israels sak minskar och förståelsen för palestinierna ökar i samma grad. Att angripa, kapa fredliga skepp med hjälp till Gazas befolkning, "Ship to Gaza", på internationellt vatten, det hjälper inte Israels sak. Att bära sig åt som sjörövare, mörda sovande människor, och föra folket ombord till Israel med brutala medel, ett land som de inte alls ville till. Allt detta är så opsykologiskt, klantigt och stötande och givetvis oacceptabelt att jag nästan saknar ord. Var finns besinningen?
Johan Westerholm har en del intressanta bakgrundsnoteringar kring detta på sin blogg, och Madelaine Sjöstedt noterar att nu vaknar judehatet hos vänstern på grund av denna tragiska händelse. Båda söker något slags besinning.
En som inte ser någon anledning till besinning, utan faktiskt (i vanlig ordning) är helt övertygad om att Ship to Gaza var befolkade av våldsverkare och terrorister, är Dick Erixon. Hans sätt att argumentera är så enögt och nyansfritt att jag helst inte vill länka till honom, men för en gångs skull gör jag det. Med Erixons och hans gelikars sätt att se på omvärlden lär det inte bli fred och samförstånd inom vår livstid i Mellanöstern.
Tillägg. Mark Klamberg gör en sakligt neutral genomgång av de juridiska aspekterna. Givetvis mycket intressant. Även kommentarerna är intressanta och ger ytterligare ljus över det komplicerade juridiska läget.
31 maj 2010
Julia Berggren och politiken
Läste just en liten berättelse på Agneta Berliners blogg av en ung flicka, Julia Berggren, som varit prao hos Agneta. Det var uppenbarligen en värdefull och nästan omtumlande upplevelse!
Jag tycker, förutom att det var en välskriven redogörelse, som tyder på skrivarglädje, att det visar att politik kan förefalla svår, men ändå är viktigare än många tror.
Visst kan det ta tid att förstå hur det funkar, alla nya ord etc. Jag hoppas att Julia fick blodad tand. Att söka påverka är politik. Så det är viktigt.
För vi får den politik och de politiker vi förtjänar.
Det är en bitter sanning, som bör göra att fler engagerar sig på ett eller annat sätt. Man behöver ju inte bli riksdagsledamot för det. Däremot tänka igenom vad man själv känner är viktigt, och vad man vill och vad man vill ändra på.
Att ta ställning, skaffa sig kunskap och påverka politiken.
Jag tycker, förutom att det var en välskriven redogörelse, som tyder på skrivarglädje, att det visar att politik kan förefalla svår, men ändå är viktigare än många tror.
Visst kan det ta tid att förstå hur det funkar, alla nya ord etc. Jag hoppas att Julia fick blodad tand. Att söka påverka är politik. Så det är viktigt.
För vi får den politik och de politiker vi förtjänar.
Det är en bitter sanning, som bör göra att fler engagerar sig på ett eller annat sätt. Man behöver ju inte bli riksdagsledamot för det. Däremot tänka igenom vad man själv känner är viktigt, och vad man vill och vad man vill ändra på.
Att ta ställning, skaffa sig kunskap och påverka politiken.
Det där med bloggkärlek...
Plötsligt känns det så. Att man översköljs av bloggkärlek. Inte så att jag fått fler uppskattande klappar på axeln än vanligt, just nu. Nej, kommentarerna på min egen blogg har varit lite glesa en tid.
Känslan är svårbeskrivbar, och ligger mera i att det är så mycket intressant på de bloggar jag läser. De flesta är politiska bloggar, men annat kan också slinka med.
Och nu ska jag vara lite originell och inte rapa upp en massa namn och länkar! De som vill veta vilka bloggar jag läser i stort sett varje dag kan kolla bloggförteckningen här i vänsterkolumnen. Dessutom blir det alltid koll av en del andra bloggar också. OK, jag kanske inte älskar alla, men även om jag på min lista har många som mera är debattmotståndare än medtyckare, så skriver de intressant. För mig känns det bra att både få medhåll ibland och att mötas av motargument. Samt att få nya infallsvinklar och upplysningar. Det är den kombinationen som gör bloggandet givande.
Då och då kan det dock kännas aningen irriterande med allt detta intressanta som jag läser. Oftast skriver jag lite kommentarer här och där. Ibland blir det en egen bloggpost av detta. Men lika ofta så glömmer jag bort vad jag tänkte skriva om när jag satte igång datorn. Eller så finns inte tid att skriva något eget. På grund av er alla. Det är väl också ett slags kärlek. Att glömma sig själv för andra.
Känslan är svårbeskrivbar, och ligger mera i att det är så mycket intressant på de bloggar jag läser. De flesta är politiska bloggar, men annat kan också slinka med.
Och nu ska jag vara lite originell och inte rapa upp en massa namn och länkar! De som vill veta vilka bloggar jag läser i stort sett varje dag kan kolla bloggförteckningen här i vänsterkolumnen. Dessutom blir det alltid koll av en del andra bloggar också. OK, jag kanske inte älskar alla, men även om jag på min lista har många som mera är debattmotståndare än medtyckare, så skriver de intressant. För mig känns det bra att både få medhåll ibland och att mötas av motargument. Samt att få nya infallsvinklar och upplysningar. Det är den kombinationen som gör bloggandet givande.
Då och då kan det dock kännas aningen irriterande med allt detta intressanta som jag läser. Oftast skriver jag lite kommentarer här och där. Ibland blir det en egen bloggpost av detta. Men lika ofta så glömmer jag bort vad jag tänkte skriva om när jag satte igång datorn. Eller så finns inte tid att skriva något eget. På grund av er alla. Det är väl också ett slags kärlek. Att glömma sig själv för andra.
29 maj 2010
Kunde FRA-fadäsen undvikits?
Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.
Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den sköttes, missköttes. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.
Problemet var att partiledningen inte insåg frågans vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar. Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!
Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!
Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den sköttes, missköttes. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.
Problemet var att partiledningen inte insåg frågans vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar. Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!
Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!
28 maj 2010
Tre sekunder - om en bok med dubbla bottnar
Det kanske kan ses som osäkert hur man ska karaktärisera "Tre sekunder" av Roslund och Hellström. OK, det är en kriminalroman, en thriller av högsta spänningsklass. Men är den "bara" underhållning?
Jag vill nog påstå att den förutom spänning bjuder på en beskrivning av vårt Sverige som är mera än en blandning av fiction och verklighet.
Ty, romanen handlar i hög grad inte bara om knarket på fängelserna, utan minst lika mycket om hur knarket accepteras, tolereras inom kriminalvården eftersom det bidrar till att hålla fångarna lugna och därmed spara in skattepengar.
Dessutom, och än mer handlar boken om myndigheters maktmissbruk. Hur de sätter sig själva över lagen och den omoraliska och rättsligt osäkra användningen av s.k. infiltratörer. Personer som tillåts begå brott för att "hjälpa" polisen komma tillrätta med vad som anses vara grövre brott. Personer som om de avslöjas offras av myndigheterna och överlämnas till de brottsorganisatörer de skulle avslöja, utan hjälp.
Maktmissbruk och rättslöshet i namn av att bekämpa brott.
Jag vill nog påstå att den förutom spänning bjuder på en beskrivning av vårt Sverige som är mera än en blandning av fiction och verklighet.
Ty, romanen handlar i hög grad inte bara om knarket på fängelserna, utan minst lika mycket om hur knarket accepteras, tolereras inom kriminalvården eftersom det bidrar till att hålla fångarna lugna och därmed spara in skattepengar.
Dessutom, och än mer handlar boken om myndigheters maktmissbruk. Hur de sätter sig själva över lagen och den omoraliska och rättsligt osäkra användningen av s.k. infiltratörer. Personer som tillåts begå brott för att "hjälpa" polisen komma tillrätta med vad som anses vara grövre brott. Personer som om de avslöjas offras av myndigheterna och överlämnas till de brottsorganisatörer de skulle avslöja, utan hjälp.
Maktmissbruk och rättslöshet i namn av att bekämpa brott.
Vad är idag en "nyliberal" eller "nykonservativ"?
Bloggaren Populisten frågar i en kommentar till min blänkare om Hans Lindblads syn på de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Lindblad anser ju att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera "moderna" än socialliberalerna.
"Pops" fråga är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns såväl liberaler som konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
"Pop" menar att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan.
"För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler.
(Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige."
Hans Lindblad påpekar, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästa uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:
"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser som gick i spetsen för att demokratisera landet.
Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med. Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar, inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderata som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade.
Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem.
Jag konstaterar att Beckman var en de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv. Det var barnen som drabbades mest av fädernas alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik. Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.
Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
"Pops" fråga är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns såväl liberaler som konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
"Pop" menar att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan.
"För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler.
(Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige."
Hans Lindblad påpekar, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästa uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:
"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser som gick i spetsen för att demokratisera landet.
Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med. Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar, inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderata som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade.
Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem.
Jag konstaterar att Beckman var en de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv. Det var barnen som drabbades mest av fädernas alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik. Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.
Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
Gör kungen nytta?
Jag kan inte underlåta att låta er ta del av en liten kommentar från Olle Wästberg, fd statssekr i finansdep, fd riksdagsman (fp) och nu också fd chef för Svenska Institutet. Med mera. En notis om kungens eventuella nytta, som jag knyckt från Olles senaste nyhetsbrev.
"Gör kungen någon nytta?
Kungen har hyllats i tidningar och av politiker i samband med invigningen av världsutställningen i Shanghai. Eftersom jag både sysslat med bilden av Sverige och varit med på statsbesök och officiella besök fick jag frågan i Sveriges television om det stämmer.
Mitt svar är att kungen är flitig; han blir sur om det är luckor i programmet när han är utomlands. Och på många ställen spelar det roll att det är en kung som leder en svensk delegation.
Tumregeln är att ju läskigare regimen är ju större roll spelar den kungliga närvaron.
I USA, som är en fungerande marknadsekonomi (och där man dessutom är stolta över att vara en republik), öppnar inte kungahuset många dörrar. Däremot lockar de kungliga till t ex välgörenhetstillställningar på ett sätt inte en president skulle göra. I centralstyrda statshandelsländer är det av stor betydelse att nå fram till rätt beslutsfattare – och då är det inte sällan lättare med just en kung.
Kanske är det logiskt: Diktaturer tycker ju inte det är konstigt att statschefen inte är folkvald."
"Gör kungen någon nytta?
Kungen har hyllats i tidningar och av politiker i samband med invigningen av världsutställningen i Shanghai. Eftersom jag både sysslat med bilden av Sverige och varit med på statsbesök och officiella besök fick jag frågan i Sveriges television om det stämmer.
Mitt svar är att kungen är flitig; han blir sur om det är luckor i programmet när han är utomlands. Och på många ställen spelar det roll att det är en kung som leder en svensk delegation.
Tumregeln är att ju läskigare regimen är ju större roll spelar den kungliga närvaron.
I USA, som är en fungerande marknadsekonomi (och där man dessutom är stolta över att vara en republik), öppnar inte kungahuset många dörrar. Däremot lockar de kungliga till t ex välgörenhetstillställningar på ett sätt inte en president skulle göra. I centralstyrda statshandelsländer är det av stor betydelse att nå fram till rätt beslutsfattare – och då är det inte sällan lättare med just en kung.
Kanske är det logiskt: Diktaturer tycker ju inte det är konstigt att statschefen inte är folkvald."
27 maj 2010
Nyliberalerna är nykonservativa
Jag har i mina kommentarer ofta använt ordet nyliberal på det sätt som är vanligt i dagens något oreflekterande språkbruk. (Jfr även länkarna ovan med rubrikerna Liberalism och Socialliberalism)
När jag diskuterar detta med Hans Lindblad, den skarpsynte och våldsamt kunnige och brinnande liberalen och fd fp-riksdagsmannen, så menar han att detta är en felaktig benämning. De borde kallas nykonservativa i stället.
Givetvis har Hans Lindblad rätt! Jag ska försöka återkomma till detta snarast på denna blogg.
Jag ser gärna en debatt här också om liberalismen och dess ställning i svensk politik. I vilken mån den finns, speciellt då det som vi kallas socialliberalismen (och hur den ska definieras).
Om folkpartiet går att rädda.
Eller - om socialliberalismen, som vi känt den, måste finna andra vägar för sin återkomst som en reell kraft i svensk politik.
Och hur och var finner vi den ideologiska grunden för socialliberalismen, vilka är de, vad har de sagt och kämpat för?
När jag diskuterar detta med Hans Lindblad, den skarpsynte och våldsamt kunnige och brinnande liberalen och fd fp-riksdagsmannen, så menar han att detta är en felaktig benämning. De borde kallas nykonservativa i stället.
Givetvis har Hans Lindblad rätt! Jag ska försöka återkomma till detta snarast på denna blogg.
Jag ser gärna en debatt här också om liberalismen och dess ställning i svensk politik. I vilken mån den finns, speciellt då det som vi kallas socialliberalismen (och hur den ska definieras).
Om folkpartiet går att rädda.
Eller - om socialliberalismen, som vi känt den, måste finna andra vägar för sin återkomst som en reell kraft i svensk politik.
Och hur och var finner vi den ideologiska grunden för socialliberalismen, vilka är de, vad har de sagt och kämpat för?
26 maj 2010
Integritet i underläge
Vill härmed upplysa om att jag tillfogat ännu ett stycke under rubriken "Integritet", se länk ovan i blogghuvudet.
Detta avsnitt har rubriken "Integritet i underläge".
Samtidigt som jag skriver detta, och läser det jag tidigare skrivit om integritet, slås jag av hur just avlidna Ingrid Segerstedt Wiberg var klarsynt och förutseende även i frågor rörande integritet.
Varför har inte dagens svenska politiker, med få undantag, denna insikt i vikten av integritet och respekt för den enskilde? Har de inget lärt av historien?
Det har funnits intelligenta och förutseende människor med djup demokratisk känsla även före dagens generation!
Historien började inte år 2000!
Detta avsnitt har rubriken "Integritet i underläge".
Samtidigt som jag skriver detta, och läser det jag tidigare skrivit om integritet, slås jag av hur just avlidna Ingrid Segerstedt Wiberg var klarsynt och förutseende även i frågor rörande integritet.
Varför har inte dagens svenska politiker, med få undantag, denna insikt i vikten av integritet och respekt för den enskilde? Har de inget lärt av historien?
Det har funnits intelligenta och förutseende människor med djup demokratisk känsla även före dagens generation!
Historien började inte år 2000!
25 maj 2010
Demokratins främste värnare!
Idag publiceras i Gefle Dagblad Hans Lindblads minnesord över Ingrid Segerstedt Wiberg, med rubriken: Älskad och beundrad. I går hörde jag även ett kort men faktiskt riktigt bra inslag i radions P1 om hennes gärning också. Alla borde ha hört det!
Här följer Hans minnesord (Gefle Dagblad 25 maj 2010):
"Älskad och beundrad
Ingrid Segerstedt Wiberg, älskad och beundrad som få, har gått bort, strax innan 99-årsdagen. Hon inledde sitt flyktingarbete 1934, efter Hitlers makttillträde, och kom sedan livet ut att stå i första ledet i kampen för en human flyktingpolitik. Som flyktingkurator, författare, publicist och liberal politiker verkade hon för mänskliga rättigheter, FN och fred.
Civilkuraget verkade hon ha från fadern, Handelstidningens huvudredaktör Torgny Segerstedt, som hon skrivit en bok om. Han var antinazismens särklassigt främsta svenska namn. Hans legendariska formuleringar inspirerade också norsk och dansk frihetskamp. Han avskyddes i konservativa kretsar och telefonavlyssnades av Säpo, där det styrande packet sedan ljög ända in på 2000-talet för att dölja att man förstört alla dokument rörande övervakningen av demokratins främste värnare.
Ingrid visste att också hon övervakades och sökte förgäves få ut Säpos handlingar om henne. Först 2006 utdömde Europadomstolen skadestånd till Ingrid och fyra andra för hur de behandlats av Säpo.
Jag var kollega till Ingrid i första kammaren 1969-70. Justitieminister Herman Kling, med riksdagsplatsen till höger om min, lade fram en proposition om något års försöksverksamhet med telefonavlyssning rörande narkotikabrott. Ingrid motionerade om avslag. Kling bemötte henne i debatten med att frågor om principer och integritet var onödiga att ta upp, eftersom det bara gällde ett tidsbegränsat försök.
Minns tydligt Ingrids ord till mig: ”Hans, införs det här så kommer det att bli kvar. Jag har erfarenhet.”
Det blev naturligtvis som Ingrid förutsåg. Avlyssningen förlängdes och utvidgades, enligt regeringen bara justeringar i något som ju ändå redan var infört.
HANS LINDBLAD. "
---
Hans beskriver Ingrids far som demokratins främste värnare, men det är uppenbart att han anser att dottern Ingrid även var det, efter faderns död. Hans skriver också om "det styrande packet" i SÄPO. Och om hur rätt hon hade om faran av att godkänna demokratiinskränkningar, även om de betecknas som begränsade i tid eller ändamål.
Ingrid Segerstedt Wiberg finns inte längre. Vi är rätt många som minns och inspireras av hennes kamp för demokrati och människovärde. Måtte bara fler inse hur viktiga dessa principer är.
Inte minst borde dagens "ledande" politiker begrunda värdet av dessa.
Här följer Hans minnesord (Gefle Dagblad 25 maj 2010):
"Älskad och beundrad
Ingrid Segerstedt Wiberg, älskad och beundrad som få, har gått bort, strax innan 99-årsdagen. Hon inledde sitt flyktingarbete 1934, efter Hitlers makttillträde, och kom sedan livet ut att stå i första ledet i kampen för en human flyktingpolitik. Som flyktingkurator, författare, publicist och liberal politiker verkade hon för mänskliga rättigheter, FN och fred.
Civilkuraget verkade hon ha från fadern, Handelstidningens huvudredaktör Torgny Segerstedt, som hon skrivit en bok om. Han var antinazismens särklassigt främsta svenska namn. Hans legendariska formuleringar inspirerade också norsk och dansk frihetskamp. Han avskyddes i konservativa kretsar och telefonavlyssnades av Säpo, där det styrande packet sedan ljög ända in på 2000-talet för att dölja att man förstört alla dokument rörande övervakningen av demokratins främste värnare.
Ingrid visste att också hon övervakades och sökte förgäves få ut Säpos handlingar om henne. Först 2006 utdömde Europadomstolen skadestånd till Ingrid och fyra andra för hur de behandlats av Säpo.
Jag var kollega till Ingrid i första kammaren 1969-70. Justitieminister Herman Kling, med riksdagsplatsen till höger om min, lade fram en proposition om något års försöksverksamhet med telefonavlyssning rörande narkotikabrott. Ingrid motionerade om avslag. Kling bemötte henne i debatten med att frågor om principer och integritet var onödiga att ta upp, eftersom det bara gällde ett tidsbegränsat försök.
Minns tydligt Ingrids ord till mig: ”Hans, införs det här så kommer det att bli kvar. Jag har erfarenhet.”
Det blev naturligtvis som Ingrid förutsåg. Avlyssningen förlängdes och utvidgades, enligt regeringen bara justeringar i något som ju ändå redan var infört.
HANS LINDBLAD. "
---
Hans beskriver Ingrids far som demokratins främste värnare, men det är uppenbart att han anser att dottern Ingrid även var det, efter faderns död. Hans skriver också om "det styrande packet" i SÄPO. Och om hur rätt hon hade om faran av att godkänna demokratiinskränkningar, även om de betecknas som begränsade i tid eller ändamål.
Ingrid Segerstedt Wiberg finns inte längre. Vi är rätt många som minns och inspireras av hennes kamp för demokrati och människovärde. Måtte bara fler inse hur viktiga dessa principer är.
Inte minst borde dagens "ledande" politiker begrunda värdet av dessa.
23 maj 2010
Ingrid Segerstedt Wiberg - en sann och sanningssägande liberal
På hemväg från en semesterresa läser jag att Ingrid Segerstedt Wiberg har avlidit. Hon blev snudd på 99 år, så det kom inte som någon överraskning direkt. Men det är lika sorgligt för det.
Ingrid S W var nämligen en rakryggad och omutlig liberal, ja socialliberal, av klassiskt snitt. En person som i högsta grad var en omutlig förkämpe för flyktingar, för barn och fred och emot allt vad nazism och fascism - och buggning - hette. Hon var dotter till den legendariske liberala publicisten Torgny Segerstedt och satt i riksdagen under fler år för folkpartiet. Till följd av folkpartiets ideologiska vacklan så gick hon dock ur partiet för sådär tio år sedan. Rakryggat!
Nu var inte Ingrid Segerstedt Wiberg "bara" en storstilad och klartänkt liberal icon i det förgångna! Nej, läs detta lilla citat från Fria Tidningen från 2008:
"Detta slog mig i somras, efter att ha diskuterat övervakning med Ingrid Segerstedt-Wiberg. Denna publicist och politiker har mycket att säga om ämnet. 1940 öppnade den svenska säkerhetspolisen en akt om henne, som sedan uppdaterades löpande fram till 1976. Ordningsmaktens intresse väcktes antagligen av att hennes far var den nazistkritiske publicisten Torgny Segerstedt. Samtidigt tror hon att det var rykten om att hon var 'opålitlig' gentemot Sovjet som gjorde att Säpo fortsatte att kartlägga henne.
Denna erfarenhet har präglat Segerstedt-Wibergs syn på övervakning: 'Så länge jag lever kan jag aldrig acceptera den här buggningen!' Kommentaren är en känga till såväl socialdemokraten Thomas Bodström som Johan Pehrson i hennes eget folkparti. Båda har varit pådrivande i att damma av gamla avlyssningsmetoder som varit förbjudna sedan mitten av sjuttiotalet, efter IB-affären."
Och.
"Segerstedt-Wiberg vann förra året, med hjälp av Dennis Töllborg, 'The case of Segerstedt-Wiberg and others v. Sweden' i Europadomstolen. Statens ombud, JK Göran Lambertz, menar dock att Europadomstolens dom inte gäller för alla de andra svenskar som fått sin rätt kränkt på samma sätt. Alla ansökningar om likvärdiga skadestånd avslås.
Dessa sanningar - att den övervakande staten kan ta fel, och att den ibland inte erkänner sina misstag - gör att vi som medborgare faller tillbaka på frågor om rättssäkerhet. Nu, mer än någonsin, behöver vi de fundamentala friheter och mänskliga rättigheter som vuxit fram under de senaste århundrandena. Något mått av statlig övervakning måste vi acceptera. Frågan är bara om vi kan konstruera system som är både rättssäkra och transparenta. "
Vid ca 96 års ålder var hon således ytterst klartänkt och mördande kritisk mot den politik betr integritet och frihet som både alliansen (inkl hennes tidigare partikollegor) och socialdemokratin för. Använd länken och läs hela artikeln.
Oj, vad jag saknar den typen av sanningssägande liberaler i dagens politik!
Ingrid S W var nämligen en rakryggad och omutlig liberal, ja socialliberal, av klassiskt snitt. En person som i högsta grad var en omutlig förkämpe för flyktingar, för barn och fred och emot allt vad nazism och fascism - och buggning - hette. Hon var dotter till den legendariske liberala publicisten Torgny Segerstedt och satt i riksdagen under fler år för folkpartiet. Till följd av folkpartiets ideologiska vacklan så gick hon dock ur partiet för sådär tio år sedan. Rakryggat!
Nu var inte Ingrid Segerstedt Wiberg "bara" en storstilad och klartänkt liberal icon i det förgångna! Nej, läs detta lilla citat från Fria Tidningen från 2008:
"Detta slog mig i somras, efter att ha diskuterat övervakning med Ingrid Segerstedt-Wiberg. Denna publicist och politiker har mycket att säga om ämnet. 1940 öppnade den svenska säkerhetspolisen en akt om henne, som sedan uppdaterades löpande fram till 1976. Ordningsmaktens intresse väcktes antagligen av att hennes far var den nazistkritiske publicisten Torgny Segerstedt. Samtidigt tror hon att det var rykten om att hon var 'opålitlig' gentemot Sovjet som gjorde att Säpo fortsatte att kartlägga henne.
Denna erfarenhet har präglat Segerstedt-Wibergs syn på övervakning: 'Så länge jag lever kan jag aldrig acceptera den här buggningen!' Kommentaren är en känga till såväl socialdemokraten Thomas Bodström som Johan Pehrson i hennes eget folkparti. Båda har varit pådrivande i att damma av gamla avlyssningsmetoder som varit förbjudna sedan mitten av sjuttiotalet, efter IB-affären."
Och.
"Segerstedt-Wiberg vann förra året, med hjälp av Dennis Töllborg, 'The case of Segerstedt-Wiberg and others v. Sweden' i Europadomstolen. Statens ombud, JK Göran Lambertz, menar dock att Europadomstolens dom inte gäller för alla de andra svenskar som fått sin rätt kränkt på samma sätt. Alla ansökningar om likvärdiga skadestånd avslås.
Dessa sanningar - att den övervakande staten kan ta fel, och att den ibland inte erkänner sina misstag - gör att vi som medborgare faller tillbaka på frågor om rättssäkerhet. Nu, mer än någonsin, behöver vi de fundamentala friheter och mänskliga rättigheter som vuxit fram under de senaste århundrandena. Något mått av statlig övervakning måste vi acceptera. Frågan är bara om vi kan konstruera system som är både rättssäkra och transparenta. "
Vid ca 96 års ålder var hon således ytterst klartänkt och mördande kritisk mot den politik betr integritet och frihet som både alliansen (inkl hennes tidigare partikollegor) och socialdemokratin för. Använd länken och läs hela artikeln.
Oj, vad jag saknar den typen av sanningssägande liberaler i dagens politik!
13 maj 2010
Vi lever inte i 70-talet längre, om debatt-debatten
En gång i tiden, säg 70-talet, var det naturligt att hålla den interna partidebatten just intern. Utåt visade man, i sann kollektivistisk anda, enad front. Att vinna val var det viktigaste. Ytterst få såg något större fel i detta. Partierna hade program som var tydliga och framför allt klart ideologiskt förankrade.
Jag hade inga som helst problem med detta, inte ens under mina mest aktiva år. Jag kände igen mina åsikter och min ideologi i det parti jag tillhörde och propagerade för. Visserligen har jag alltid känt att ideologin i sig var viktigare än tillfälliga partiskrivningar och utspel. Men det funkade väl och jag kände dessutom att det var högt i taket.
Idag har utvecklingen gått vidare. Vad gäller partierna så kan den beskrivas som en ideologisk avveckling. Det har blivit lägre i tak i takt med minskade medlemstal. Idag är mediabilden annorlunda. Dagspressen sätter ofta prefixet "oberoende" framför partibeteckningen, men om det är en adekvat beteckning kan ibland ifrågasättas. En del tidningar är mer partitrogna än någonsin, andra är mera trogna ideologin än partiet. Framför allt finns numera internet med den helt fria debatten där. Partimegafonerna söker sig visserligen dit, men de gör ingen succé. Möjligen når de många besökare genom att korslänka till varandra. Men där hittar vi sällan någon intressant och fruktbar debatt. Internet och bloggar är en forum som inte riktigt passar megafoner, däremot passar det den mera krävande debatt som dagens samhällsintresserade vill ha.
Till yttermera visso har vi nu sett ett nytt parti, piratpartiet, som lever hela sitt liv öppet på internet. Om än det har sina barnsjukdomar så är det levande vitalt och mera i tiden är de gamla partiernas stela förhållningssätt till väljare och allmänhet.
Slutsats, jag upprepar än en gång att många partimärkta bloggar nu i valkampanjtider blivit så ointressanta. Det är för mycket propaganda för att vinna valet. Har de inte förstått att vi vill kunna diskutera och veta just den bloggarens inställning och syn även på sitt eget parti? Vari skiljer sig bloggaren från partiet? Vågar-vill han/hon stå för sin egen åsikt emot partilinjen? Finns ingen självkritik?
Debatten om debatten visar att Erik Laakso och Brit Stakston (Politik 2.0) insett den nya tiden, och hur de därigenom rört om i en myrstack. De nätverkande partibloggarna gillar inte detta. Jag menar att Laakso har rätt när han anser t ex Johan Westerholms och andra som föredrar att hålla intern-debatten helt intern, som att de har en förlegad inställning. Och att "politik är relationer, inte slagord".
I vart fall i bloggarvärlden.
Jag hade inga som helst problem med detta, inte ens under mina mest aktiva år. Jag kände igen mina åsikter och min ideologi i det parti jag tillhörde och propagerade för. Visserligen har jag alltid känt att ideologin i sig var viktigare än tillfälliga partiskrivningar och utspel. Men det funkade väl och jag kände dessutom att det var högt i taket.
Idag har utvecklingen gått vidare. Vad gäller partierna så kan den beskrivas som en ideologisk avveckling. Det har blivit lägre i tak i takt med minskade medlemstal. Idag är mediabilden annorlunda. Dagspressen sätter ofta prefixet "oberoende" framför partibeteckningen, men om det är en adekvat beteckning kan ibland ifrågasättas. En del tidningar är mer partitrogna än någonsin, andra är mera trogna ideologin än partiet. Framför allt finns numera internet med den helt fria debatten där. Partimegafonerna söker sig visserligen dit, men de gör ingen succé. Möjligen når de många besökare genom att korslänka till varandra. Men där hittar vi sällan någon intressant och fruktbar debatt. Internet och bloggar är en forum som inte riktigt passar megafoner, däremot passar det den mera krävande debatt som dagens samhällsintresserade vill ha.
Till yttermera visso har vi nu sett ett nytt parti, piratpartiet, som lever hela sitt liv öppet på internet. Om än det har sina barnsjukdomar så är det levande vitalt och mera i tiden är de gamla partiernas stela förhållningssätt till väljare och allmänhet.
Slutsats, jag upprepar än en gång att många partimärkta bloggar nu i valkampanjtider blivit så ointressanta. Det är för mycket propaganda för att vinna valet. Har de inte förstått att vi vill kunna diskutera och veta just den bloggarens inställning och syn även på sitt eget parti? Vari skiljer sig bloggaren från partiet? Vågar-vill han/hon stå för sin egen åsikt emot partilinjen? Finns ingen självkritik?
Debatten om debatten visar att Erik Laakso och Brit Stakston (Politik 2.0) insett den nya tiden, och hur de därigenom rört om i en myrstack. De nätverkande partibloggarna gillar inte detta. Jag menar att Laakso har rätt när han anser t ex Johan Westerholms och andra som föredrar att hålla intern-debatten helt intern, som att de har en förlegad inställning. Och att "politik är relationer, inte slagord".
I vart fall i bloggarvärlden.
Varför föräldraledighet?
Häromdagen lancerade miljöpartiet att föräldraledigheten skulle delas i tre delar. En för mamman, en för pappan och en fördelad efter fritt val. Det påminner starkt om ett förslag som lancerades inom fp för en tid sedan, men som föll i den interna partidebatten om jag förstått den rätt.
Om man nu från överhetens ska syssla med att dela upp ledigheten mellan olika personer borde man tänka efter syftet med ledigheten (med ersättning)? Är den för barnet och familjens skull?
Eller för jämställdhetens skull? Det senare verkar vara syftet för mp och många femininister.
Men i så fall skulle väl 50-50 vara det enda tänkbara?! Varvid dock måste bortses från att familjer idag ser olika ut.
För min del anser jag att f-försäkringen skall vara till för barnets och familjens skull. För att ge mesta möjliga föräldratid för barnet. Då ser jag det som naturligt att varje familj ska anses vuxen att göra fördelningen själv utifrån den egna situationen.
Kom också ihåg att det finns ofullständiga familjer - och familjer där fadern faktiskt inte kan få ersättning för den tid han enl fyrkantiga regler "ska ta" ut själv. Ex-vis p g a uppnådd ålder. Det är dessutom något som av biologiska skäl inte "drabbar" kvinnor.
Fifty-fifty eller tredelad föräldraförsäkring berövar alltså vissa familjer tid med barnen! Varför? Jag ser inte rättvisan i detta.
Om man nu från överhetens ska syssla med att dela upp ledigheten mellan olika personer borde man tänka efter syftet med ledigheten (med ersättning)? Är den för barnet och familjens skull?
Eller för jämställdhetens skull? Det senare verkar vara syftet för mp och många femininister.
Men i så fall skulle väl 50-50 vara det enda tänkbara?! Varvid dock måste bortses från att familjer idag ser olika ut.
För min del anser jag att f-försäkringen skall vara till för barnets och familjens skull. För att ge mesta möjliga föräldratid för barnet. Då ser jag det som naturligt att varje familj ska anses vuxen att göra fördelningen själv utifrån den egna situationen.
Kom också ihåg att det finns ofullständiga familjer - och familjer där fadern faktiskt inte kan få ersättning för den tid han enl fyrkantiga regler "ska ta" ut själv. Ex-vis p g a uppnådd ålder. Det är dessutom något som av biologiska skäl inte "drabbar" kvinnor.
Fifty-fifty eller tredelad föräldraförsäkring berövar alltså vissa familjer tid med barnen! Varför? Jag ser inte rättvisan i detta.
Bättre fingertoppskänsla av nya brittiska regeringen än den svenska
Hörde och läste att den nya brittiska regeringen har den goda smaken och politiska fingertoppskänslan att den sänker sina egna löner med anledning av den ekonomiska krisen!
Det gjorde aldrig Labour ("arbetar") regeringen. Inte heller den grekiska (socialdemokratiska) regeringen. Och inte heller den svenska alliansregeringen när finanskrisen skakade som värst. Jag förslog själv då att både riksdag och regering borde sänka sina löner med 20% (om jag minns rätt).
"Populism" brukar de politiker säga, som inte vill sänka sina löner, om sådana förslag. Nej, säger jag. Att sänka framför allt toppolitikers löner när det är svåra tider för ett lands innevånare, det visar att även de är beredda att avstå lite grand, inte bara att de låter krisen drabba andra. Det är en fråga om psykologi!
Ingen brittisk regeringsledamot lär ändå svälta.
De svenska toppolitikerna skulle inte heller fara illa av en sänkning på 5-20%. Men, att visa medkänsla med krisdrabbade, det verkar helt främmande för dem.
Det gjorde aldrig Labour ("arbetar") regeringen. Inte heller den grekiska (socialdemokratiska) regeringen. Och inte heller den svenska alliansregeringen när finanskrisen skakade som värst. Jag förslog själv då att både riksdag och regering borde sänka sina löner med 20% (om jag minns rätt).
"Populism" brukar de politiker säga, som inte vill sänka sina löner, om sådana förslag. Nej, säger jag. Att sänka framför allt toppolitikers löner när det är svåra tider för ett lands innevånare, det visar att även de är beredda att avstå lite grand, inte bara att de låter krisen drabba andra. Det är en fråga om psykologi!
Ingen brittisk regeringsledamot lär ändå svälta.
De svenska toppolitikerna skulle inte heller fara illa av en sänkning på 5-20%. Men, att visa medkänsla med krisdrabbade, det verkar helt främmande för dem.
12 maj 2010
Kommer Marcos tillbaka? Notiser runt filippinska valet
När nära 89% av rösterna i det filippinska valet räknats är ställningen mellan huvudkandidaterna helt oförändrad. Se tidigare bloggposter; här och här för bakgrund.
Som kuriosa kan därutöver nämnas att i valet till representanthuset (med totalt max 250 ledamöter) har den populäre boxningsvärldsmästaren Manny Pacquiao vunnit en plats. Om han ställde upp för något parti eller som oberoende har jag inte lyckats få fram.
Den avgående presidenten Gloria M Arroyo, hon ger inte upp politiken utan ställde också upp till representanthuset och vann en stol också.
Den ytterst "kraftfulle" borgmästaren Rodrigo Duterte i Davao City, landets näst största stad, har suttit de perioder som lagen tillåter och fick inte ställa upp för omval. Men det går ju bra om man är populär att låta dottern ställa upp. Och hon vann...
Något mera märkligt och än mera illavarslande är att den förre diktatorn F Marcos änka, Imelda Marcos (hon med de många skorna), som blir 81 år i sommar, lär ha vunnit en post i representanthuset, likaså har en dotter till Imelda och Ferdinand Marcos vunnit en politisk post. En son vann en av de åtråvärda senatsposterna. Har familjen Marcos tänkt satsa på stor come-back? Har de filippinska väljarna glömt Marcos diktaturvälde?
(Bild: Imelda Marcos med en av sina skor.)
Som kuriosa kan därutöver nämnas att i valet till representanthuset (med totalt max 250 ledamöter) har den populäre boxningsvärldsmästaren Manny Pacquiao vunnit en plats. Om han ställde upp för något parti eller som oberoende har jag inte lyckats få fram.
Den avgående presidenten Gloria M Arroyo, hon ger inte upp politiken utan ställde också upp till representanthuset och vann en stol också.
Den ytterst "kraftfulle" borgmästaren Rodrigo Duterte i Davao City, landets näst största stad, har suttit de perioder som lagen tillåter och fick inte ställa upp för omval. Men det går ju bra om man är populär att låta dottern ställa upp. Och hon vann...
Något mera märkligt och än mera illavarslande är att den förre diktatorn F Marcos änka, Imelda Marcos (hon med de många skorna), som blir 81 år i sommar, lär ha vunnit en post i representanthuset, likaså har en dotter till Imelda och Ferdinand Marcos vunnit en politisk post. En son vann en av de åtråvärda senatsposterna. Har familjen Marcos tänkt satsa på stor come-back? Har de filippinska väljarna glömt Marcos diktaturvälde?
(Bild: Imelda Marcos med en av sina skor.)
Läckande register, en fara...
Har lagt till ett nytt litet avsnitt på integritetssidan. Se länk ovan.
Väl bekomme.
Väl bekomme.
11 maj 2010
När 86% av rösterna räknats är ställningen...
När 86% av rösterna i det filippinska presidentvalet räknats så leder Noynoy Aquino fortfarande. Han har 13,1 milj röster, tvåan Estrada har 8,4 milj och trean Villar, som förklarat sig besegrad har 4,7 milj röster. Aquino har således lika många röster som tvåan och trean tillsammans. Fyran Teodoro har 3,5 miljoner röster, feman Villanueva knappt en miljon och sexan Gordon knappt en halv miljon röster. Övriga tre kandidater har bara några tiotusental röster vardera.
Därmed kan man nog dra slutsatsen att det ska hända något mycket märkligt om någon annan än Aquino vinner även slutligt. Det är märkligt nog att en fd president (Estrada) som tvingats bort från ämbetet på grund av korruption och därav följande fängelsestraff kommer tvåa med god marginal. Estrada har ingen egentlig högre utbildning men en bakgrund som skådespelare.
Studerar man hur det ser ut med valet till vicepresident och av senatorer så kan man notera att det inte verkar bli Aquinos vicepresidentkandidat Roxas som segrar, utan det gör nog Estradas man, Binay, om än med ganska knapp marginal. Påfallande är att många politiker i Filippinerna har varit skådespelare, som t ex Gloria M Arroyos motkandidat Fernando Poe Jr i förra valet, eller så tillhör de politikerfamiljer. Det förefaller som att tillhör man inte en politikerfamilj så måste man ha en bakgrund som populär skådespelare för att vinna framgångar i filippinska val!
Noynoy Aquinos mor, som dog ifjol, var en mycket omtyckt president och hans far var senator och demokratiförkämpe, i kampen mot Marcos diktatur. Manilas internationella flygplats bär faderns namn.
Estrada har bl a en son som ligger bra till i senatorsvalet, Jinggoy Estrada, och förre diktatorns Ferdinand Marcos son, med samma namn, ligger på sjunde plats i det valet med över 11,6 milj röster! Och dessa två är bara några exempel.
Presidenten, som väljs på sex år, har stor makt och är även regeringschef. Parlamentet har två kammare, senat och representanthus. Senaten har 24 ledamöter med 6-åriga mandatperioder, medan representanthuset har högst 250 ledamöter med 3-åriga mandatperioder. Senatens ledamöter väljs nationellt. Av representanthusets ledamöter väljs 206 i enmansvalkretsar och de övriga från partilistor. Det är alltså ett blandsystem med en liten gnutta proportionellt val men i övrigt majoritetsval i enmansvalkretsar.
För den som inte känner till landet kan jag nämna att det är det enda kristna landet i Asien, har utbredd fattigdom, korruption och byråkrati trots ett gott utbildningsväsende. Landet är nära allierat till USA, och i framför allt dess södra del pågår sedan decennier olika inbördeskrig om än i begränsad skala. Det är främst muslimska grupper och en numera rätt svag kommunistisk gerilla som bekämpar regeringen och centralstyret från Manila.
Därmed kan man nog dra slutsatsen att det ska hända något mycket märkligt om någon annan än Aquino vinner även slutligt. Det är märkligt nog att en fd president (Estrada) som tvingats bort från ämbetet på grund av korruption och därav följande fängelsestraff kommer tvåa med god marginal. Estrada har ingen egentlig högre utbildning men en bakgrund som skådespelare.
Studerar man hur det ser ut med valet till vicepresident och av senatorer så kan man notera att det inte verkar bli Aquinos vicepresidentkandidat Roxas som segrar, utan det gör nog Estradas man, Binay, om än med ganska knapp marginal. Påfallande är att många politiker i Filippinerna har varit skådespelare, som t ex Gloria M Arroyos motkandidat Fernando Poe Jr i förra valet, eller så tillhör de politikerfamiljer. Det förefaller som att tillhör man inte en politikerfamilj så måste man ha en bakgrund som populär skådespelare för att vinna framgångar i filippinska val!
Noynoy Aquinos mor, som dog ifjol, var en mycket omtyckt president och hans far var senator och demokratiförkämpe, i kampen mot Marcos diktatur. Manilas internationella flygplats bär faderns namn.
Estrada har bl a en son som ligger bra till i senatorsvalet, Jinggoy Estrada, och förre diktatorns Ferdinand Marcos son, med samma namn, ligger på sjunde plats i det valet med över 11,6 milj röster! Och dessa två är bara några exempel.
Presidenten, som väljs på sex år, har stor makt och är även regeringschef. Parlamentet har två kammare, senat och representanthus. Senaten har 24 ledamöter med 6-åriga mandatperioder, medan representanthuset har högst 250 ledamöter med 3-åriga mandatperioder. Senatens ledamöter väljs nationellt. Av representanthusets ledamöter väljs 206 i enmansvalkretsar och de övriga från partilistor. Det är alltså ett blandsystem med en liten gnutta proportionellt val men i övrigt majoritetsval i enmansvalkretsar.
För den som inte känner till landet kan jag nämna att det är det enda kristna landet i Asien, har utbredd fattigdom, korruption och byråkrati trots ett gott utbildningsväsende. Landet är nära allierat till USA, och i framför allt dess södra del pågår sedan decennier olika inbördeskrig om än i begränsad skala. Det är främst muslimska grupper och en numera rätt svag kommunistisk gerilla som bekämpar regeringen och centralstyret från Manila.
Datalagringsdirektivet och riksdagskandidaterna
Detta är en lägesrapport betr vilka riksdagskandidater som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagringsdirektivet.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
10 maj 2010
Filippinskt val 2010.
Idag går Filippinerna till val, inte bara av president utan även av vicepresident och ledamöter i kongressen plus lokala politiker av olika dignitet. Demokratin är synnerligen skör, och valfusk är vanligt liksom våldsamma valrörelser. Så lär när detta skrivs minst fyra personer dödats idag, valdagen. Den hittillsvaranden presidenten Gloria M Arroyo tog först över eftersom hon var vicepresident när dåvarande presidenten Estrada tvingades avgå på grund av korruption. President och vicepresident välj var för sig och kan därför komma från olika partier. Gloria Arroyo ansågs som en tämligen god president till en början, i vart fall som kontrast till Estrada och övriga tänkbara kandidater. Med tiden har hon dock fläckats ner ordentligt av korruptionsskandaler och valresultatet, när hon skulle väljas själv till president, har ifrågasatts.
I år är det nio kandiater till presidentposten, främste favorit är den ende som allmänt anses vara icke-korrupt, Noynoy Aquino (50 år, Liberala partiet och son till legendariska demokratikämpar), andra kandidater är bl a 73-årige Joseph Estrada (igen!) och en ytterligt förmögen fastighetsmagnat vid namn Manuel Villar Jr. Om jag förstått det rätt kandiderar en son till förre diktatorn Ferdinand Marcos till en post i senaten!
Filippinsk politik domineras av en elit på några familjer, och är inte i någon högre grad grundad på ideologier utan vilar på personer och grupperingar kring dem. Röstköp av väljare är vanligt. Förra valet tog minst en månad att räkna... I år testar man valmaskiner, vilka enl rapporter fungerar mycket dåligt. Frågan är vad det kommer att betyda för resultatet och möjligheterna till fusk och andra oegentligheter.
Om filippinsk politik kan mycket sägas och skrivas. I väntan på resultatet så vill jag för den som inte nöjer sig med vad som står i svensk press, ex-vis i DN, rekommendera en filippinsk källa, Philstar.com. Texten där är i huvudsak på engelska, som är ett av Filippinernas officiella språk! Där får man en ganska god bild av åtminstone presidentkandidaterna och vad de säger sig stå för. Som alltid får man förstås ta politikers egna uttalanden med en nypa salt...
Sajten förefaller uppdateras löpanden, så jag antar att där även kommer att publiceras valresultat.
Pressfriheten får nog sägas vara rätt god i Filippinerna, men journalister där lever ett synnerligen farligt liv. Politiker har ibland privatarméer eller positioner som gör att de effektivt kan tysta kritiker.
I år är det nio kandiater till presidentposten, främste favorit är den ende som allmänt anses vara icke-korrupt, Noynoy Aquino (50 år, Liberala partiet och son till legendariska demokratikämpar), andra kandidater är bl a 73-årige Joseph Estrada (igen!) och en ytterligt förmögen fastighetsmagnat vid namn Manuel Villar Jr. Om jag förstått det rätt kandiderar en son till förre diktatorn Ferdinand Marcos till en post i senaten!
Filippinsk politik domineras av en elit på några familjer, och är inte i någon högre grad grundad på ideologier utan vilar på personer och grupperingar kring dem. Röstköp av väljare är vanligt. Förra valet tog minst en månad att räkna... I år testar man valmaskiner, vilka enl rapporter fungerar mycket dåligt. Frågan är vad det kommer att betyda för resultatet och möjligheterna till fusk och andra oegentligheter.
Om filippinsk politik kan mycket sägas och skrivas. I väntan på resultatet så vill jag för den som inte nöjer sig med vad som står i svensk press, ex-vis i DN, rekommendera en filippinsk källa, Philstar.com. Texten där är i huvudsak på engelska, som är ett av Filippinernas officiella språk! Där får man en ganska god bild av åtminstone presidentkandidaterna och vad de säger sig stå för. Som alltid får man förstås ta politikers egna uttalanden med en nypa salt...
Sajten förefaller uppdateras löpanden, så jag antar att där även kommer att publiceras valresultat.
Pressfriheten får nog sägas vara rätt god i Filippinerna, men journalister där lever ett synnerligen farligt liv. Politiker har ibland privatarméer eller positioner som gör att de effektivt kan tysta kritiker.
07 maj 2010
Svart, vitt eller grått. Förenklingar som komplicerar
När man lyssar till den politiska debatten kan man tro att verkligheten är antingen svart eller vit. I vart fall att de politiska "alternativen" är svarta eller vita. Varje sida beskriver sig som vit och motståndaren som svart.
Tänk så enkelt! Bara de kunde komma överens om vem som är vad och sluta tvista om det...
Jag hörde nyss med ett öra att en ledarskribent (på liberala Gefle Dagblad) att unga människor inte ser någon att rösta på när det bara finns två alternativ. Jag tror det var en kommentar till det brittiska valet, där det makabra valsystemet leder till att små partier missgynnas så kraftigt att de kan få 20-30% av rösterna men bara en handfull mandat. Samtidigt som de två aningen större partierna får storslam i mandat. Men uttalandet kunde lika gärna ha gällt den svenska situationen.
Det svenska politiska etablissemanget har länge strävat efter att väljarna bara ska ha två alternativ. Framför allt de stora partierna har menat att väljarna vill ha det så. Två klara alternativ.
Jag tillåter mig tvivla. Verkligheten är inte svart eller vit. Inte ens när det gäller politik och värderingar. Verkligheten är kanske inte grå, men den har mängder av nyanser. Och - vad gäller politiken så tenderar förenklingen av alternativen att göra dem grå. Ogripbara.
Det intryck jag får, när jag talar med folk som inte är partipolitiskt engagerade, är att man vill ha fler alternativ, fler och klarare. Inte minst gäller det unga väljare. Riks(dags)politiken är så långt ifrån människors vardag.
Idag ser vi två politiska block, där ett stort parti dominerar i vardera blocket och de mindre partierna blir till förvillelse lika det stora partiet. Blocken målar ut stora skillnader emellan sig, men väljarna ser att det inte är så. Man lånar till och med de värdeladdade orden från varandra. Det är polemiken som skiljer. Tonläget är högt, men de faktiska skillnaderna är små. Båda blocken vädjar till den tämligen välmående, friska majoriteten som har arbete.
De faktiska skillnader som finns kan ha visst symboliskt värde, men knappast mera. Den skuggbudget som det röd-gröna blocket lade skiljer sig från regeringsalliansens budget på ett par procent. Även om det i enstaka fall kan vara viktiga skillnader vad gäller färdriktning, så är det likafullt väldigt marginellt.
Frågan är också om det faktiskt är några större skiljelinjer mellan blocken idag. Visst utmålar sig de röd-gröna som om de värnar de sämst ställda lite mer, och visst förefaller det som att Alliansen gärna ger lite plus till de som redan har (jobb). Samtidigt förnekar båda sidor att det är så enkelt. De rödgröna säger att de inte bara vill bygga ut bidragen utan också skapa jobb (mest i den skattefinansierade offentliga sektorn visserligen) och alliansen menar att det är arbete som skapar välfärd även för de sämst ställda.
Mitt intryck är att det egentliga målet för båda blocken i första handen är MAKTEN. Vad de ska göra med den kommer i andra hand, om ens det. Ideologierna har dels rutchat runt inom och mellan partierna och dels dessutom förtunnats rejält. Det är dessutom något som bara delvis uppmärksammats av väljarna. Men när man upptäcker det, så förorsakar det förvirring och misstro mot det politiska systemet.
Låt mig ta exemplet med de sociala trygghetssystemen. I opposition har socialdemokratin rasat mot alliansregeringens nedskärningar. Och lovat återställare. Men vilka var det som påbörjade nedrustningen? Jo, det var socialdemokraterna under 90-talet! De skapade därmed ett politiskt klimat som gjorde det möjligt för alliansen att fortsätta. Vilket den gjorde, alltför långt, enl min mening. Det intressanta är också att den rödgröna skuggbudgeten inte alls ger utrymme för några kraftfulla återställare. Tvärtom är det ganska bleka ändringar i långsamt takt, som inte alls står i proportion till den (i stora delar riktiga) kritik de riktat emot allianspartierna.
Jag uppfattar det som att de skillnader som blocken blåser upp är mera av symbolfrågor, för att egga de egna, än sakligt betydelsefulla. OK, för enskilda kan det ibland ha visst värde. Men ingendera sidan tänker t ex neutralisera de sänkningar av pensionerna som kommer de närmaste åren, annat är marginellt. Inte heller sänka pensionärernas skatter i samma grad som för de som har arbete. Ingendera sidan vågar i tillräcklig grad värna om de sämst ställda, eftersom det skulle kosta för mycket för skattebetalarna. Inte heller ska vi tro att de rödgröna vare sig vill eller kan återinföra en förmögenhetsskatt som både ger ett hyfsat tillskott till statskassan och neutraliserar de negativa effekter som en sådan skatt har på arbete och sysselsättning. Liksom tidigare kommer ventiler finnas för de verkligt förmögna. Det är alltså bara symbolpolitik, utan större reellt innehåll. De som drabbas blir en del sparsamma människor i tämligen normala lägen. Vilket i och för sig kan bli konsumtionshämmande, och därmed negativt för sysselsättningen.
Det som dagens riksdagspartier inte talar om, i vart fall inte tillräckligt och endast i ord, det är frågor som rör mänskliga rättigheter som frihet, privat integritet, rättssäkerhet.
Frihet och integritet är inte att bli registrerad av FRA, rättssäkerhet är inte att varje steg övervakas genom datalagringsdirektiv eller ett polisvälde där poliser står över lagen, inte heller att polisuppgifter läggs ut på privata företag (som upphovsrättsindustrin), inte att poliser ska få fritt fram att kräva att tonåriga tjejer ska kissa i något slags "drogtest" i påstått förebyggande syfte.
I dessa och liknande frågor är riksdagspartierna alltför lika, i negativ mening. De bygger i samförstånd upp ett samhälle där medborgaren in i minsta detalj är underställd den härskande politiska klassen och dess myndigheter. Socialdemokraterna, v och mp föreföll en kort tid lite negativa till FRA-lagen, men nu verkar de lika integritetskränkande som den FRA-kramande alliansen. En pervers "lag-och-ordning"-attityd råder där Bea Ask och Johan Pehrson tävlar med sossarnas Thomas Bodström om att vara värst. Det är en batongpolitik som leder till rättslöshet, ett osäkert samhälle för gemene man, som bara tillfredställer mörkermännen själv och deras knektar. Dessutom har ju både forskning och empirisk erfarenhet visat att mycket av det de föreslår inte är effektivt, bara repressivt.
Så har det blivit eftersom riksdagspartierna tappat sina medlemmar och alltmer avlägsnat sig från människornas vardag, heltidspolitiker har löner som alltför mycket sneglar på näringslivsdirektörerna, och pensioner och annat gör att toppolitiker inte behöver riskera att hamna i det de kallar "bidragsberoende"... Partistöd gör partierna självgående utan medlemmar. Partilivet har blivit en egen liten värld, där värderingarna styrs av maktsträvan.
Undra på att vi fått ett politikerförakt?
För att komma ur denna situation måste det blåsa in friska vindar i partierna och riksdagen. Demokratin måste förnyas, väljarnas inflytande måste ökar i hög grad. Väljarna måste få fler och klara alternativ att välja emellan och få bättre möjligheter att faktiskt påverka politiken - vardagen. Medborgarna måste återfå en frihet som politikerna tagit ifrån dem. Och i övrigt få välja politiker som de kan lita på, genom verkliga personval. Demokrati kan inte innebära att 51% ska diktera över 49%. Folk förstår att man måste kompromissa om mycket i politiken. Men jag tror att folk först vill veta inte bara vad partierna vill, vilken grund de står på, utan också vad de olika politikerna står för.
Mångfald, verklig valfrihet, respekt för den enskilde. Det är några förutsättningar för en levande demokrati där kompromisser för folkflertalets bästa, kan ske.
Tänk så enkelt! Bara de kunde komma överens om vem som är vad och sluta tvista om det...
Jag hörde nyss med ett öra att en ledarskribent (på liberala Gefle Dagblad) att unga människor inte ser någon att rösta på när det bara finns två alternativ. Jag tror det var en kommentar till det brittiska valet, där det makabra valsystemet leder till att små partier missgynnas så kraftigt att de kan få 20-30% av rösterna men bara en handfull mandat. Samtidigt som de två aningen större partierna får storslam i mandat. Men uttalandet kunde lika gärna ha gällt den svenska situationen.
Det svenska politiska etablissemanget har länge strävat efter att väljarna bara ska ha två alternativ. Framför allt de stora partierna har menat att väljarna vill ha det så. Två klara alternativ.
Jag tillåter mig tvivla. Verkligheten är inte svart eller vit. Inte ens när det gäller politik och värderingar. Verkligheten är kanske inte grå, men den har mängder av nyanser. Och - vad gäller politiken så tenderar förenklingen av alternativen att göra dem grå. Ogripbara.
Det intryck jag får, när jag talar med folk som inte är partipolitiskt engagerade, är att man vill ha fler alternativ, fler och klarare. Inte minst gäller det unga väljare. Riks(dags)politiken är så långt ifrån människors vardag.
Idag ser vi två politiska block, där ett stort parti dominerar i vardera blocket och de mindre partierna blir till förvillelse lika det stora partiet. Blocken målar ut stora skillnader emellan sig, men väljarna ser att det inte är så. Man lånar till och med de värdeladdade orden från varandra. Det är polemiken som skiljer. Tonläget är högt, men de faktiska skillnaderna är små. Båda blocken vädjar till den tämligen välmående, friska majoriteten som har arbete.
De faktiska skillnader som finns kan ha visst symboliskt värde, men knappast mera. Den skuggbudget som det röd-gröna blocket lade skiljer sig från regeringsalliansens budget på ett par procent. Även om det i enstaka fall kan vara viktiga skillnader vad gäller färdriktning, så är det likafullt väldigt marginellt.
Frågan är också om det faktiskt är några större skiljelinjer mellan blocken idag. Visst utmålar sig de röd-gröna som om de värnar de sämst ställda lite mer, och visst förefaller det som att Alliansen gärna ger lite plus till de som redan har (jobb). Samtidigt förnekar båda sidor att det är så enkelt. De rödgröna säger att de inte bara vill bygga ut bidragen utan också skapa jobb (mest i den skattefinansierade offentliga sektorn visserligen) och alliansen menar att det är arbete som skapar välfärd även för de sämst ställda.
Mitt intryck är att det egentliga målet för båda blocken i första handen är MAKTEN. Vad de ska göra med den kommer i andra hand, om ens det. Ideologierna har dels rutchat runt inom och mellan partierna och dels dessutom förtunnats rejält. Det är dessutom något som bara delvis uppmärksammats av väljarna. Men när man upptäcker det, så förorsakar det förvirring och misstro mot det politiska systemet.
Låt mig ta exemplet med de sociala trygghetssystemen. I opposition har socialdemokratin rasat mot alliansregeringens nedskärningar. Och lovat återställare. Men vilka var det som påbörjade nedrustningen? Jo, det var socialdemokraterna under 90-talet! De skapade därmed ett politiskt klimat som gjorde det möjligt för alliansen att fortsätta. Vilket den gjorde, alltför långt, enl min mening. Det intressanta är också att den rödgröna skuggbudgeten inte alls ger utrymme för några kraftfulla återställare. Tvärtom är det ganska bleka ändringar i långsamt takt, som inte alls står i proportion till den (i stora delar riktiga) kritik de riktat emot allianspartierna.
Jag uppfattar det som att de skillnader som blocken blåser upp är mera av symbolfrågor, för att egga de egna, än sakligt betydelsefulla. OK, för enskilda kan det ibland ha visst värde. Men ingendera sidan tänker t ex neutralisera de sänkningar av pensionerna som kommer de närmaste åren, annat är marginellt. Inte heller sänka pensionärernas skatter i samma grad som för de som har arbete. Ingendera sidan vågar i tillräcklig grad värna om de sämst ställda, eftersom det skulle kosta för mycket för skattebetalarna. Inte heller ska vi tro att de rödgröna vare sig vill eller kan återinföra en förmögenhetsskatt som både ger ett hyfsat tillskott till statskassan och neutraliserar de negativa effekter som en sådan skatt har på arbete och sysselsättning. Liksom tidigare kommer ventiler finnas för de verkligt förmögna. Det är alltså bara symbolpolitik, utan större reellt innehåll. De som drabbas blir en del sparsamma människor i tämligen normala lägen. Vilket i och för sig kan bli konsumtionshämmande, och därmed negativt för sysselsättningen.
Det som dagens riksdagspartier inte talar om, i vart fall inte tillräckligt och endast i ord, det är frågor som rör mänskliga rättigheter som frihet, privat integritet, rättssäkerhet.
Frihet och integritet är inte att bli registrerad av FRA, rättssäkerhet är inte att varje steg övervakas genom datalagringsdirektiv eller ett polisvälde där poliser står över lagen, inte heller att polisuppgifter läggs ut på privata företag (som upphovsrättsindustrin), inte att poliser ska få fritt fram att kräva att tonåriga tjejer ska kissa i något slags "drogtest" i påstått förebyggande syfte.
I dessa och liknande frågor är riksdagspartierna alltför lika, i negativ mening. De bygger i samförstånd upp ett samhälle där medborgaren in i minsta detalj är underställd den härskande politiska klassen och dess myndigheter. Socialdemokraterna, v och mp föreföll en kort tid lite negativa till FRA-lagen, men nu verkar de lika integritetskränkande som den FRA-kramande alliansen. En pervers "lag-och-ordning"-attityd råder där Bea Ask och Johan Pehrson tävlar med sossarnas Thomas Bodström om att vara värst. Det är en batongpolitik som leder till rättslöshet, ett osäkert samhälle för gemene man, som bara tillfredställer mörkermännen själv och deras knektar. Dessutom har ju både forskning och empirisk erfarenhet visat att mycket av det de föreslår inte är effektivt, bara repressivt.
Så har det blivit eftersom riksdagspartierna tappat sina medlemmar och alltmer avlägsnat sig från människornas vardag, heltidspolitiker har löner som alltför mycket sneglar på näringslivsdirektörerna, och pensioner och annat gör att toppolitiker inte behöver riskera att hamna i det de kallar "bidragsberoende"... Partistöd gör partierna självgående utan medlemmar. Partilivet har blivit en egen liten värld, där värderingarna styrs av maktsträvan.
Undra på att vi fått ett politikerförakt?
För att komma ur denna situation måste det blåsa in friska vindar i partierna och riksdagen. Demokratin måste förnyas, väljarnas inflytande måste ökar i hög grad. Väljarna måste få fler och klara alternativ att välja emellan och få bättre möjligheter att faktiskt påverka politiken - vardagen. Medborgarna måste återfå en frihet som politikerna tagit ifrån dem. Och i övrigt få välja politiker som de kan lita på, genom verkliga personval. Demokrati kan inte innebära att 51% ska diktera över 49%. Folk förstår att man måste kompromissa om mycket i politiken. Men jag tror att folk först vill veta inte bara vad partierna vill, vilken grund de står på, utan också vad de olika politikerna står för.
Mångfald, verklig valfrihet, respekt för den enskilde. Det är några förutsättningar för en levande demokrati där kompromisser för folkflertalets bästa, kan ske.
03 maj 2010
Välviljans integritetskränkningar
Integritet handlar om respekt och värdighet.
I min serie om olika aspekter på integritetsproblematiken har jag nu lagt till ytterligare ett par avsnitt.
Ett avsnitt heter: Välviljans integritetskränkningar och det andra har rubriken: Integritetskränkingar mot enskilda.
Integritetsfrågorna har ett särskild sida, se blogghuvudet ovan.
Tidigare inlagda avsnitt har rubrikerna:
- Varför integritet
- Personlig integritet
- Samhället och integriteten
- Terroristskydd som försvar för integritetsbrott.
Ytterligare avsnitt kommer...
I min serie om olika aspekter på integritetsproblematiken har jag nu lagt till ytterligare ett par avsnitt.
Ett avsnitt heter: Välviljans integritetskränkningar och det andra har rubriken: Integritetskränkingar mot enskilda.
Integritetsfrågorna har ett särskild sida, se blogghuvudet ovan.
Tidigare inlagda avsnitt har rubrikerna:
- Varför integritet
- Personlig integritet
- Samhället och integriteten
- Terroristskydd som försvar för integritetsbrott.
Ytterligare avsnitt kommer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)