Varför ser en del snett på socialliberalismen?

När folkpartiet bildades 1934 var det genom en sammanslagning av de partier som kallade sig liberaler resp frisinnade. Tidigare hade liberalismen partimässigt återfunnits i ett enda parti, men splittrades i förbudsfrågan (förbud till alkoholförsäljning eller inte). (Spritvännerna vann som bekant en ytterst knapp seger i folkomröstningen och resultatet blev ett slags kompromiss i form av motbokens införande.)

Det liberala partiet, som var det lilla, bestod av s.k. stadsliberaler och kulturliberaler. Sådana som var välutbildade och ofta hade en teoretisk bakgrund i och kännedom om de liberala tänkarna.
De frisinnade var det större liberala partiet och bestod av "praktiska liberaler", folk som bodde på landsbygden, där de flesta svenskar levde då, småbönder, hantverkare, arbetare, lärare etc. Ofta var de också aktiva inom de då starka folkrörelserna som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, ibland också inom fackföreningsrörelsen även om den alltmer sågs som en fråga bara för sossar och kommunister.

Inom det förenade folkpartiet fanns länge olika lokalavdelningar för frisinnade resp liberaler. Detta beroende på medlemmarnas bakgrund. Med tiden växte de ihop och någon egentlig skillnad fanns inte eftersom socialliberalismen tog kommandot inom fp, de frisinnade kände sig helt hemma med den och även "stadsliberalerna" accepterade att svensk liberalism var detsamma som socialliberalism. Dvs en förening av frihetsbegreppet och det sociala ansvaret, att friheten bara finns i gemenskap och hänsynstagande till andra. Och emot socialismen.

Med neoconservatismens uppkomst, i Sverige under beteckningen nyliberalism, så kom den in först inom högern/moderaterna, men efter en tid även in i folkpartiet. Det socialliberala sågs (och ses) officiellt som en god etikett, men dess innehåll har alltmer urholkats och ersatts med annat. Och både inom och utom fp så hånas ofta numera socialliberalism som något slags frihetsinskränkande förmyndaraktigt konservativt (och det säger neo-conservativa!) från frikyrkliga och nykterister.

Jag vill därför betona och klargöra att det som de frikyrkliga och nykteristerna stod för var riktig socialliberalism, dvs mycket nära det som länge kallats frisinne. Frisinne är det svenska ordet för liberal, i vart fall enl vissa ordböcker. En annan sak är att med tiden har en och annan blivit mer el mindre konservativ (och då ofta gått till kd), och de gamla folkrörelserna har tappat kraft och medlemmar.
Dessutom har begreppet svartmålats av dess motståndare, inte minst då av de nyliberaler/neoconservativa och andra som vill begränsa liberalismen, ja all politik, till att bara handla om pengar/ekonomi.
Både de frikyrkliga och nykteristerna såg människan, att människan måste leva i gemenskap med andra. Att egoism är något som gör andra ofria.
Deras (och dagens!) socialliberalism bestod därför i hög grad i att befria människor från religiöst tvång (statskyrkan) och för friheten att själv välja det man vill tro på. Eller inte tro på. Att befria människor från alkoholismens tvång och förtryck, både för den enskilde och dennes omgivning. De var frihetsrörelser, som såg människan som en individ som kan och bör leva i gemenskap med andra.

Det är därför ironiskt att en del av de som idag kallar sig för "livsstilsliberaler" ser ner på och förtalar de liberaler som såg och ser just att människans frihet begränsas när den skadar andra människor, men att inte staten/samhället ska tvinga på människor en syn på livet.

Att då socialliberalismen, och då främst en del av dess förespråkare, klandras för sin socialliberalism måste därför bero på att kritikerna inte ser socialliberalismens grund som en frihetsrörelse, och/eller att de inte delar socialliberalismens frihets- och gemenskapsbegrepp.

Bland de som i Sverige stod för socialliberalismen som praktisk politik kan nämnas Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.

Vad är idag en "nyliberal" eller "nykonservativ"?

Bloggaren Populisten frågar i en kommentar till min blänkare om Hans Lindblads syn på de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Lindblad anser ju att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera "moderna" än socialliberalerna.

"Pops" fråga är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.

I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns såväl liberaler som konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.

"Pop" menar att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.

Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan.
"För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler.
(Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige."

Hans Lindblad påpekar, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästa uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.

Hans Lindblad skriver:
"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser som gick i spetsen för att demokratisera landet.
Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med. Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar, inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.

Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."

Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderata som vill kalla sig liberala.

Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.

Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.

"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade.
Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."

(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )

Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem.
Jag konstaterar att Beckman var en de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv. Det var barnen som drabbades mest av fädernas alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik. Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."

(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )

Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.

Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".

Nyliberalerna är nykonservativa

Jag har i mina kommentarer ofta använt ordet nyliberal på det sätt som är vanligt i dagens något oreflekterande språkbruk. (Jfr även länkarna ovan med rubrikerna Liberalism och Socialliberalism)

När jag diskuterar detta med Hans Lindblad, den skarpsynte och våldsamt kunnige och brinnande liberalen och fd fp-riksdagsmannen, så menar han att detta är en felaktig benämning. De borde kallas nykonservativa i stället.

Givetvis har Hans Lindblad rätt! Jag ska försöka återkomma till detta snarast på denna blogg.

Jag ser gärna en debatt här också om liberalismen och dess ställning i svensk politik. I vilken mån den finns, speciellt då det som vi kallas socialliberalismen (och hur den ska definieras).
Om folkpartiet går att rädda.
Eller - om socialliberalismen, som vi känt den, måste finna andra vägar för sin återkomst som en reell kraft i svensk politik.
Och hur och var finner vi den ideologiska grunden för socialliberalismen, vilka är de, vad har de sagt och kämpat för?

Det är olika saker som driver vårt intresse...

Den senaste tidens aktuella debatter har varit deprimerande. Inte minst tänker jag på de olika debatter som orsakats av sådana politiker som justitieminister (!) Beatrice Ask och fp:s (!) rättspolitiske (!) talesman Johan Pehrson. Mitt intryck är att deras agerande drivs av mycket destruktiva krafter, jag vet inte vilka. Men, hur ska man karaktärisera förslag och åtgärder som så klart syftar till att skada människor, genom skuldbeläggning, våldsamt överdriven kontroll, hot om straff och uthängning till och med av misstänkta (dvs de som ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats, inte bara genom att någon påstått något), ihärdiga förslag om hårda tag och integritetskränkningar på löpande band?

Jag är rädd att denna slags attityd uppmuntrar till pöbelartat beteende, detta som en skarp kontrast till rättssäkerhet och omdöme. Ett exempel på det är händelserna i Bjästa. Jag försvarar givetvis på intet sätt den dömde våldtäktsmannen (pojken). Men jag reagerar både på de som förtalat flickan och den undfallande vuxenreaktion som därigenom tvingat henne att byta skola och de tydligen lika grova reaktionerna till flickans försvar. Skuldfrågan är, såvitt jag kan se, helt klar. Flickan är ett brottsoffer, och pojken förövaren. Men det är domstolens sak att utdöma straff, inte självutnämnda lynchningsbenägna, som vill agera utan hänsyn till rättssäkerhet.

Självfallet bör både föräldrar, skola och omgivning reagera med förnuft och förstånd och till stöd för ett brottsoffer. Samtidigt måste vi känna oss säkra på att vi har polis som klarar av att utreda brott på ett rättvist och effektivt sätt. Likaså att domstolarna fungerar som de ska och att de har stöd av ett rimligt lagsystem.

Risken med fall som detta är att "hårda-tag"-politiker tar chansen att ytterligare öka kontrollen av oss alla, att ytterligare kränka vår integritet med detta som förevändning. Att fokus sätt på hämnd i stället för att återföra lagbrytaren till ett lagligt liv. Öga-för-öga, tand-för-tand är för mig en primitiv princip som oftast leder till än mera brott, s.k. blodshämnd, och i vilket fall som helst inte till minskad brottslighet, eftersom man inte försöker återanpassa brottslingen till ett normalt samhälleligt liv.

Jag noterar att Emma på Opassande resonerar engagerat men lugnt och med eftertanke kring dessa problem. Samtidigt blir jag förfärad, och undrar över de bakomliggande motiven, när en person som den nyliberale Dick Erixon, i Ask-Pehrsons efterföljd, ropar på hårdare straff och uppenbarligen inte ser så noga på bevis och faktiskt uppmuntrar pöbelfasoner. Jag ger inte länken till hans blogg, eftersom han inte har någon kommentarfunktion så man kan diskutera med honom. Den mail-debatt jag haft med honom bekräftar tyvärr i hög grad min slutsats att Bea Ask är en riktig mjukis jämfört med Erixon.
När ledande politiker och opinionsbildare som Erixon direkt eller indirekt agerar så att de stimulerar ett pöbelbeteende vid sidan om lagen, då lever vi i ett farligt samhälle!

Em sansad person som däremot verkar ha helt andra drivkrafter för sitt samhällsengagemang är Jan Rejdnell. Han skriver om de sämst ställda, de hemlösa, betonar att risken för många av oss kan vara stor i vissa lägen och att vi inte ska tro att vi i grunden är så olika de som är hemlösa. Jan vill självfallet inte framhäva sig själv, utan fokuser på ett anständigt och realistiskt beteende från oss alla och från samhällets sida. Rekommenderas till läsning. Samtidigt får det mig att reflektera över hur olika många ser på politik och samhälle. En del ser makt, karriär och en chans att "ge igen" för mer eller mindre imbillade oförrätter. Andra vill göra samhället bättre, och då inte minst för andra. Att ta socialt ansvar. Att se människan.
Det jag sett av Dick Erixons åsikter är närmast en parodi på begreppet nyliberal. Jan Rejdnells engagemang visar däremot vikten av prefixet "social" i ordet social-liberal. Att frihet förenas med socialt ansvar.
Oavsett vad människor kallar sig, är det senare en attityd som jag tror skulle göra världen bättre.

(Tillägg. Ser just nu att Isobel Hadley-Kamptz är inne på liknande tongångar i Expressen.)

Det där med liberalism, vad är det?

Jag har i länkförteckningen lagt till en faktasida om liberalismen. Sidan heter Libweb och handlar om liberalismen, om liberaler i Sverige och världen, liberala reformer etc.

http://www.libweb.net/liberalismen.4d

Jag tycker mig ha observerat att (oväntat) många politiska bloggare hävdar liberala värden. Ofta utan att själva alltid sätta etiketten liberal på sig. Samtidigt möter jag ofta märkliga uttalanden om liberaler och liberalism, speciellt då från personer som anser sig vara av något slags "vänsterinriktning" (utan att de vet att liberal är vänster), men lika ofta från högerdebattörer, som då och då betecknar sig som nyliberaler.

Ofta blandar liberalismens kritiker ihop liberalismen och folkpartiet. Förklarligt i och för sig, då fp länge stod för liberalismen i svensk politik, och då framför allt socialliberalismen. Men idag är det inte så, anser jag.
Därför bör man göra klart för sig innan man debatterar om det är fp eller liberalismen man angriper!

Libweb kan hjälpa till att reda ut detta.

Här några smakprov från Libweb.
"Liberaler bekämpar all maktkoncentration. Varje koncentration av makt – till stat, företag eller organisationer – kan leda till att individens rättigheter och integritet förtrampas. Dessutom hindras nya idéer, nya produkter och nya lösningar på gamla problem. Fri konkurrens mellan idéer, information, varor och tjänster är grunden för vetenskap, kultur, demokrati och marknadsekonomi. Den är ett kraftfullt redskap för att bekämpa maktkoncentration och stimulera utveckling. "

Känns inte detta som en kraftfull plädering emot FRA-lagen, IPRED och ACTA?

"Liberalismens reformkrav betydde att liberalerna definierades som vänster – i kontrast till högern som höll på kungamakt, ståndsriksdag och skråväsende. Det går igen i liberala partinamn i Norge och Danmark – Venstre och Radikale Venstre."

"Med Bertil Ohlin infördes på 1930-talet benämningen socialliberalism... Men ordet och företeelsen är äldre – den första socialliberala programskriften i Sverige brukar anses vara Adolf Hedins socialpolitiska riksdagsmotion från 1884."

"Ordet nyliberalism har använts vid olika historiska tidpunkter av liberaler som velat markera att de står för en annan form av liberalism än den som just då dominerat. Termen har alltså inget eget historiskt innehåll. Under senare år har dock uttrycket nyliberalism ibland kommit att användas om en åskådning som lägger stor vikt vid ekonomisk frihet och ser många politiska åtgärder, t.ex. inom social- och kulturpolitiken, med stor skepsis. I en del fall är det dock snarare fråga om en ”kapitalistisk anarkism” än om liberalism i ordets hävdvunna mening."

På libweb finns också några citat av kända liberaler, både av svenskar och andra.

Låt inte dagens fp-ledning färga vår syn på (social-)liberalismen

Hoppsan sa. HAX har rätt många ggr, men nu snurrade han till det för dig på ett mindre genomtänkt sätt, anser jag.
(se: http://henrikalexandersson.blogspot.com/2009/03/en-hard-grym-och-hjartlos-varld.html )
Jag skrev en kommentar till HAX, som jag här återger, med smärre korrigeringar/tillägg.

Tonen i ditt inlägg HAX, är lika fanatiskt och förblindat till förmån för neo(ny-)liberalismen som vissa vänsterextremisters fanatism.
Vilket på intet sätt ska tolkas som att jag sympatiserar med vare sig vänster- eller höger-extremism.

Jag är liberal, hävdar frihet så långt den inte skadar andra, personlig integritet, rättssäkerhet och andra demokratiska grundvärden.
Jag betecknar mig som social-liberal, vilket du tydligen föraktar. Därmed faller du in i samma kör som vänsterextremister och neoliberaler. Socialliberalism har inget med socialism att göra.
Det är en liberalism med socialt ansvarstagande.

En helt annan sak är att fp idag och igår (möjligen i förrgår) är vare sig liberalt eller socialliberalt. Men i högtidstal så hyllar även dagens ledande fp-are (social-)liberaismen. Det ska dock inte blandas ihop med deras verkliga agenda.
Däremot har de smutsat ner socialliberalismen som begrepp, det håller jag med om. En av de värsta destruktörerna är onekligen Johan Batong Pehrsson.

Frånsett extremistiska ideologier (och politiskt verksamma) så tror jag dock att de flesta verkligen vill det goda.
Däremot så har vi olika vägar att nå målet, det goda och fria samhället. Och alla tycker vi att motståndarna ofta kör i diket...

Därför är det otroligt viktigt att den politiska kampen inte bara ska stå om makten i sig, utan skall vara klart ideologiskt grundad.
Så att var och en kan träffa ett val utifrån detta. Ett fritt val, grundat på kunskap och verkliga alternativ.
Och så att ansvar kan utkrävas, när partier avviker från det de säger sig stå för.

Sundin och socialliberalismen

Folkpartisten Mathias Sundin i Norrköping har rest till USA och deltar i kampanjen för republikanen John McCain. Det får han givetvis göra utan partiledningens godkännande. Men nog höjer jag ett ögonbryn. Frånsett frihandelsfrågan så borde demokraterna ligga närmare folkpartiet än vad republikanerna gör. Eller i vart fall intill för något år sedan.

Fd riksdagsledamoten Lola Björkquist (fp) har uttryckt sin förvåning över Sundins ställningstagande och sin förmodan att det beror på bristande insikt i fps historia och ideologi. Detta gillar inte Johan Ingerö, neoliberal Stockholmare. Han gillar inte Björkquists attityd skriver han i sin blogg. Jag gillar inte Ingerös attityd i denna fråga.

Vad gäller FRA-frågan så verkar Mathias Sundin, Ingerö och jag vara av samma åsikt, dvs emot FRA-lagen. Men här måste jag instämma i Björkquists uttalande att många (yngre) fp-are idag inte verkar ha gått partiets nybörjarkurs eller känner till partiets historia. Eller så har de mycket kort minne.

Det är ingen tvekan om att socialliberalismen var folkpartiets ideologi åtminstone från Ohlin och intill för något år sedan. Att Ingerö inte gillar det är en annan sak. Idag används ibland ordet som en hedersetikett, men sällan med verkligt innehåll. Utanför partiet enas felaktigt ofta neoliberaler av olika slag med socialdemokrater om att säga att socialliberaler är något slags halvsossar.
Högerfolket, nyliberalerna (Adolf Hedin vänder sig i graven) säger det med illa dolt förakt, sossarna med en gnutta uppskattning. Men hur fel har inte både sidor.

En socialliberal är en klar anti-socialist, han/hon är för marknadsekonomi, frihet och personlig integritet förenat med stark social ansvarskänsla och engagemang. Ny/neoliberalerna är oftast ensidigt inriktade på ekonomisk liberalism, utan socialt ansvarstagande.

Jag menar att socialliberalismens tankar finns hos stora delar av svenska folket. Däremot är det illa beställt med dess partipolitiska hemvist. Vilket givetvis Lola Björkquist har all rätt att påpeka.