11 juni 2010

Meningslösa siffror

Jag skrev redan häromdagen om det meningslösa i opinionsundersökningar med stort bortfall och/eller osäkra. Min slutsats bekräftades ytterligare nu när bl a SCB:s mätning kom. Återigen kommenteras med stort allvar, med olika infallsvinklar, hur denna ska tolkas.

För den som kollar lite mer framgår dock snart det väsentliga. Bortfallet var runt 30%.

Att två tredjedelar av undersökningen skedde före både Greklandskrisens höjdpunkt och de rödgrönas skuggbudget har självfallet också betydelse om man jämför med undersäkningar som skett därefter.

Hur ska bortfall och osäkerhet tolkas då? Det är mer intressant än de siffror som redovisas för de som svarat och gått få tag på. Är det fler osäkra bland fd s-sympatisörer än bland m-sympatisörer. Hur många går tillbaka till tidigare sympatier? Har partier på topp (m + mp) chans att hålla kvar alla nya? Hur många söker sig till nya partier?
Varför är man osäker? Finns de nya partierna bland svarsalternativen? I så fall vilka? Kan det finnas någon stor grupp som inte finns bland svaren?

Det är frågor som man ställer sig i partikanslierna. Men det borde "analytikerna" i press, radio och teve fråga sig också!

För piratpartiet kan det synas trösterikt med gårdagens DN, där de fick 14% av 15-19-åringarna. Men det vinner man inget val på, för dels kan bara en del av dessa rösta, dels så var även där bortfall och vet-ej-svar 32%...

Gissa om jag känner mig trött på dessa meninglösa opinionsundersökningar, som väller över oss?

Då är det mera intressant att veta vilken ålder som kandidaterna i de olika partierna har, om det finns andra än medelålders kandidater. Finns yngre OCH äldre kandidater också? Och hur mycket tjänar de? Betr inkomst kan konsteras att maktinnehav ger höga inkomster, (m) har därför passerat (s) vad gäller antal höginkomsttagare. Men det är intressant att trots att (s) numera är ett oppositionspart så är det extremt få låginkomsttagare bland sossarnas kandidater!

6 kommentarer:

OlofB sa...

Jo opinionsundersökningar hit och dit. Det enda som gäller är 19e september. Undersökningarna känns mest som något slags partipolitiskt spel.

Ingrid Segerstedt ska läsas, har inte glömt! :)

Michael Gajditza sa...

Håller fullständigt med dig och har slutat kommentera när det kommer nya siffror, det känns ju helt meningslöst när det kommer nya som visar nåt annat ett dygn senare.

pop sa...

Det där med att sossarna och moderaterna har flest "höginkomsttagare" är ju en hellöjlig nyhet. Beror det inte på att de är de två största partierna helt enkelt? Därmed har de ju klart flest riksdagsledamöter på sina listor, vilket ju är en sysselsättning som gör att man kvalificeras som höginkomsttagare enligt medias definition. Lägg till ett antal välbetalda kommunal- och landstingsråd och du kan ha hela förklaringen.

Lars-Erick Forsgren sa...

Pop. Nja, som jag uppfattar det så har m+s flest höginkomsttagare relativt sett, i förhållande till kandidater. Inte bara totalt, vilket i viss mån kunde förklara köttgrytans storlek.
Givetvis är det, som jag väl antydde, att när man har många välavlönade heltidsposter så visar det sig i statistiken. Dvs, maktinnehav ger multum.

Men, mest intressant i detta avseende är att inte sossarna förmår få fram fler låginkomsttagare, de anser sig ju speciellt föra deras talan. Och de gillar ju kvoteringar av alla de slag.
Själv anser jag nog att personlig lämplighet smäller högre än både inkomst, kön, ålder och ev etnisk tillhörighet. Och framför allt, om kandidaten har en egen profil och förmåga att tänka självständigt enl en ideologi och inte följer partipiska!!!

populisten sa...

Relativt eller absolut spelar väl ingen roll i detta fall? Partierna har ju i allmänhet lika långa listor oavsett förväntat antal mandat, men för det stora partiet tas ju en större andel av listplatserna upp av nuvarande riksdagsmän som ju alltså media räknar som höginkomsttagare.

Kvotering är bara viktigt när det drabbar andra! Snart sagt alla partier vill ha lagstiftning om könskvoterade bolagsstyrelser, men inte är det jämn fördelning i t.ex. kommunala bolag där samma partier bestämmer.

En kvotering kan jag dock tänka mig. Hälften av kandidaterna med högt IQ och hälften med hög empatisk förmåga. Tyvärr är det ju få som har båda i överflöd. :-)

Lars-Erick Forsgren sa...

Pop. Nä, lika långa listor brukar det inte vara. Inte minst de mindre partierna har svårt att få ihop villiga kandidater för långa listor. Även om det kan vara kamp om de högsta platserna.
Betr kvotering. Ditt indirekta önskemål om 50-50-fördelning av intelligens och empatisk förmåga, det påminner starkt om en valparoll från fp under Westerbergs tid: Det behövs både hjärta och hjärna i politiken.
Vilket jag instämde i, och fortfarande anser rätt.