Kungen med familj, Sveriges största socialbidragstagare , ej behovsprövade dessutom. (UG 17 maj 2023)

Värre än jag trodde - trots att jag ändå trodde att jag visste det mesta... 

Det är min sammanfattande kommentar till UG:s granskning igår kväll 17/5 2023). 
Jag önskar att alla sett det. Kungen (dvs kungafamiljen) har inte bara ett väldigt saftigt tilltaget "apanage" (som fickpengar), de har därtill i princip betalt allt vad gäller ev kostnader "hovet". Och det inkluderande inte bara att kunna disponera några slott (Stockholm slott och Drottningholms slott, trodde jag det var. Nej dessutom ett antal andra slott och herresäten  och ett stort antal lägenheter  som trots märkliga skrivningar från förrförra seklets början är statens, men som kungen bestämmer över, men där  vi som skattebetalare står för kostnaderna, drift, renoveringar och upprustningar etc.  Bl a genom Statens (!) fastighetsverk, i kombination med  en servil underdånighet hos de som är satta att sköta om detta. Där besittningsskydd saknas. 
Det är sååå illa,  verkligen illa. Kungen har ytterst lite av reell politisk makt, däremot visst reellt inflytande över näringslivet, och över det som "anses" (av honom och "tradition")  vara hans i egenskap av kung. Slott, herresäten, fastigheter, lägenheter och annat. Det är så illa att så många fjäskar och snällt ger honom allt detta, av våra skattepengar.  Sveriges främste, störste socialbidragstagare! Ej behovsprövad.

Den svenska monarkin är en märklig institution, som verkligen inte är  förenad med demokratin.  Bara en tradition, för att ge glans och tillgångar till en person (familj) att leva flott på, utan krav, utan  ansvar. 
Självklart borde Sverige ha en statschef, med vald och ansvarig president. Demokratiskt vald, och inte genom arv (gener).  Exakt utformning kan diskuteras, men statschefen ska vara demokratiskt vald, sitta för en bestämd tid.  
(En randanmärkning. En gång i tiden så utsågs kungarna i val - av "stormän", men inte för att deras  arvtagare också skulle vara kung.)
   Nå, jag tror inte att vi hux flux kan få republik. Opinionen verkar inte mogen. Och risken är ju då, i nuvarande läge att vi får se att hr Åkesson blir president. Genom oheliga allianser av maktsugna nollor.  Då skulle vi hamn ur askan i elden...

Jag har haft funderingar att man skulle låta kungen  abdikera - vilket han inte vill - till förmån för Viktoria. Men då, genom demokratiska beslut ändra "förmånsreglerna"  betydligt snävare än de är (tillämpas) idag. För henne och hovet etc. 

Samt att givetvis ska inte den avgående kungen få ta med sig något "på köpet", varken av slott och herresäten  jordbruk. 350 lägenheter...   Abdikering ska gälla allt han åtnjutit som kung. Bostäder och förmåner, allt. 
  OK den förmögenhet i aktier som han har, måste han väl få behålla. Utdelningarna på aktierna lär vara  avsevärda. Men inget "pensionsapanage", eller krimskrams - juveler och byggnader etc är ju statens. Möjligen få en "garantipension" enl vanliga regler.
 Viktoria ska, om hon vill ta över som "regerande" Drottning, få nöja sig med rimliga , enklare förmåner och villkor än vad kungen har haft. 
Vad sägs? 

Dock, jag inser att detta inte är genomförbart, inte än. Inget parti vågar göra ens en partiell demokratisering av monarkin. Och än mindre att avskaffa den, på ett "avskalat" sätt... 
Republik skulle dock  "rensa bordet."   

 Men  UG-programmet var en viktig information om hur illa det är ställt. Sverige är inte ett samhälle med Rättvisa, eller full demokrati ... Vår statschef är inte vald. 

• 
  

I Karl Staaffs anda - avskaffa monarkin

Det har lagts en motion i riksdagen om avskaffande av monarkin. Jag vill gärna se fyrpartimotionen som en hyllning till den store liberalen och demokratiske förkämpen Karl Staaff. Jag vet ju inte om det är avsikten, men jag vill gärna se det så.
Och om motionen bifölls av riksdagen skulle det vara en värdig hyllning till den man som ville ge folket makten - att ta den från kung och kungahus. 

Hans Lindblad, som skrivit en av de nya böckerna om Karl Staaff, påminner om hur hatet emot Staaff kommer från konflikten mellan parlamentarism och personlig kungamakt.
Eftersom samma kungafamilj sitter kvar tror Lindblad att kungafjäsket ligger som ett lock över väldigt mycket. 
Nuvarande kungen återkommer ofta till den första bernadotten, men mycket selektivt, t ex aldrig något om övervakning av liberaler och ingreppen mot pressen. Han påpekar också att TV gav en vinklad beskrivning av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge.
Den nuvarande kungens sätt att uppkalla kronprinsessan efter Staaffs och demokratins värsta fiende drottning Victoria, är lika tondövt som när han mitt under den arabiska våren reste ned med scoutmedalj för att uttrycka sin solidaritet med den saudiska kungen och därmed för fortsatt diktatur.
---
Även om kungen inte har mycket av formell makt kvar så har ändå då och då uttryckts en vilja att ta tillbaka en del makt till kungen. Vilket tyvärr inte uppmärksammas, utan tystas ner - ibland lite generat. Och den informella makt som fjäsk och underdånighet ger är inte i enlighet med demokratins fundament. 

En regent, vare sig det är en kung/drottning eller en president kan givetvis göra fel, av olika dignitet. Men en president har valts av folket, inte av gener, och sitter på folkets mandat. Gör han något som inte stämmer med folkviljan blir han/hon inte omvald, och sitter på begränsad tid. Och kan ställas till ansvar om det är rent brottsligt.  

Exempelvis ytterligare. Att söka radera bort ur historien bort Bernadottes anfall på Norge några månader efter grunnloven  är orimligt. I Norge måste det te sig märkligt. 200 års fred borde ha uppmärksammats med hänvisning till konventionen i Moss 14 augusti 1814, men det skulle ha irritera kungafamiljen. Det är alltså i nutid, som det fjäskas för kungahuset betr historieskrivningen.
Kungen vill tydligen ännu tydligare markera striden kring parlamentarismen som familjens höjdpunkt, så om någon vecka döps den senaste prinsen till Gustaf.Hans Lindblad erinrar sig också att det var ganska sällan som han fick anonyma hatbrev i riksdagen, men de kom när han i en riksdagsmotion reagerade mot att  nuvarande kungen på egen hand utvidgade meningarna om att han förklarade riksdagen öppnad till att bli kungahusets egna politiska tal, inte alls i linje med den nya grundlagen att kungen inte ska agera politiskt - men riksdagen är alldeles för flat mot kungen.
Liksom SVT intill denna dag fortsätter att fjäska för kungahuset. Det är inte ett oskyldigt fjäsk i största allmänhet då det faktiskt ger kungahuset in informell makt som de inte ska ha. 

Nog finns det anledning att, i demokratins namn, avskaffa monarkin i Sverige. I likhet med vad Karl Staaff ansåg, insåg.

Demokratibloggen 1. Demokrati i kris

Så har regeringen genom demokratiminister Birgitta Ohlsson igår (17 juli 2014) tillsatt en demokratiutredning. Det kanske kan bli en av de viktigaste beslut hon tagit under sin ministertid. Vi får se, behoven av att stärka det demokratiska inflytandet hos medborgarna är stort. Samtidigt är det svårt att göra enkla åtgärder som ger resultat, och kanske minst lika svårt att få gehör hos riksdag och regering för nödvändiga åtgärder.

Att utredaren Olle Wästberg ändå gör sitt bästa för att fördomsfritt se på frågan, det förutsätter jag. Samtidigt är det osäkert hur långt han får gå, så t ex lär författningsfrågor inte ingå i uppdraget.
Ett sätt att stärka det folkliga inflytandet vore givetvis att statschefen inte ska få sitt uppdrag genom arv. Dvs att monarkin avskaffas och republik införes. Nu kan man ju diskutera hur stor praktisk betydelse det skulle ha, men givetvis har det stort symbolvärde om statschefen tillsätt genom arv eller genom val. Man kan också diskutera hur en vald statschef ska utses, dennes uppgifter etc. Alltnog, jag anser att en sann demokrati inte kan vara monarki, men den saken ingår alltså inte i utredningen att bedöma.

Det som anges är att utredningen ska se på hur klyftorna i samhället påverkar deltagandet. Vad som kan göras för att  att stärka delaktigheten och inflytandet mellan valen, särskilt för väljargrupper som uppvisar svagare politiskt engagemang. Därvid pekas speciellt ut unga, utlandsfödda, lågutbildade och kvinnor. Olle Wästberg skriver utförligt om sin syn på uppdraget i DN, se länk. Han visar där också exempel på hur en del frågor kan bli 1cke-frågor om de mest eller endast berör grupper som inte röstar. 

I sitt månadsbrev skriver han också "En selektiv maktlöshet leder till en reaktion som endast ytterlighetsrörelser vinner på. När de som inte fått, eller förlorat, fotfäste i samhället inte tror att politiken kan förändra deras egen situation, kan de vända den demokratiska processen ryggen. Med anledning av samma riksdagsbeslut som ligger till grund för mitt uppdrag tillsattes Mona Sahlin i förra veckan som samordnare mot våldsbejakande extremism."

Olle Wästbergs DN-artikel ger en rätt god bild både av dagsläget betr bristerna i demokratiskt deltagande och orsakerna till det. Jag menar att de visar en demokrati i kris.
Vi har formellt demokrati, men alltfler upplever att de inte kan påverka samhället, de deltar inte i valen, de misstror politikerna, de misstror partierna, de känner sig övervakade av överheten, den överhet som skall lyssna på väljarnas vilja, inte avlyssna. Partierna krymper, trots enorma partistöd. Och partistöden gör att partierna egentligen inte behöver några medlemmar, de blir enklare att styra utan diskuterande och störande medlemmar.  De medlemmar som finns kvar är äldre och en liten, liten grupp som vill göra politisk karriär. Och umgängesformerna känns som förlegade. Att sitta med i bästa fall ett dussin andra kaffedrickare och diskutera politik känns inte meningsfullt.

Partierna är inte några folkrörelser och de gamla folkrörelserna har samma problem, färre medlemmar och fler heltidsanställda funktionärer som avlönas genom statsbidrag.
Allt färre läser dagstidningar, de är för dyra och i st kollar man in nyheter på internet. Vilket innebär att de som är intresserade kan gå mycket djupare in i viktiga frågor, och delta i debatter själva, men att samtidigt många helt missar vad som sker i samhället både betr nyheter och debatter. Möjligen hittar man de som tycker likadant, vilket inte precis stimulerar tänkandet och analyserandet.

Många anser att politikerna bestämmer för mycket, att de är för många (speciellt i riksdagen) med för bra betalt för att trycka på knappar, samtidigt som de inte ser att antalet förtroendevalda (med oftast ingen egentlig ersättning alls) minskat drastiskt. Förr kände praktiskt taget alla åtminstone en suppleant i en taxeringsnämnd, kanske t o m själv suttit i någon nämnd. Idag ser man möjligen ett kommunalråd eller en minister uttala sig i tidningen, valår, om man nu har en tidning. Eller är extremt politiskt intresserad.

All denna misstro emot politiker och partier, vad beror den på? Avståndet mellan "åskådarna" och "eliten" ?
Kanske. Kanske för att politiken bestämmer för mycket - och att politikerna bestämmer "fel"? Att man inte känner igen partiernas ideologi idag, alla verkar ju i praktiken tycka detsamma även om de under valrörelserna anstränger sig för att hitta profiler.

Nå, utredningen ska se över de verktyg för inflytande som finns på lokal nivå, däribland medborgardialog, medborgarförslag och folkinitiativ. Det låter ju bra. Tidigare försök med närdemokrati med t ex kommundelsråd, som främst fp drev fram,  möttes av skepsis av det då socialdemokratiska styret och självdog oftast därför.
Självfallet måste det finnas en dialog mellan väljarna och de valda.  Varför dog den? 
Är det månne partierna fel? Att de är toppstyrda och med för få medlemmar? 
Att personvalet idag är så svagt att det närmast är ett dåligt skämt? 
Att det är för svårt och byråkratiskt med hur medborgarförslag och folkinitiativ idag behandlas? 
Att det är svårt att få in de forum för politisk debatt som finns (t ex bloggar och sociala medier) med partiernas sätt att arbeta? 

Ja, frågorna är oräkneliga. Några enkla patentlösningar finns inte. Men diskuteras det inte igenom ordentligt och fördomsfritt och utmynnar i ett flertal konkreta åtgärder, då lär demokratins kris fortsätta - och förvärras.

---
Detta får räcka för denna gång. Om jag förmärker någon debatt  (eller märker att det är för tyst) så avser jag att återkomma, på bloggen el andra sätt. Kommentera gärna här på bloggen!

Kompromiss i frågan om republik eller monarki

Visst är det i ett demokratiskt samhälle mest naturligt att statschefsposten tillsätts genom demokratiska val! Inte genom arv.
Som framskymtat på FB (och med källhänvisning till Wikipedia, för den som inte minns sin historia) så har det ju faktiskt inte varit självklart att svenska kungar ärvt tronen.

Framför allt före Gustav Vasa så valdes många kungar. OK, inte enl nutida demokratiska principer, men ändå. Och ofta blev inte kungarna så förfärligt gamla heller, i vart fall inte som Bernadotterna.

Jag tycker därför det skulle vara en bra kompromiss att vi väljer kung enl republikanska regler. Dvs väljer "kungen" på tidsbegränsad period. Byter helt enkelt ut titeln "president" till "kung".

Folket väljer den det vill ha. Om foket väljer Victoria till första "kung" enl det nya systemet, så OK. Pga graviditeten blir hon väl än mera populär.
Men ungen ska inte behöva känna pressen att bli "kung". Och Vickan ska inte behöva sitta hela livet, enl de nya reglerna.

Ja, jösses, republik där presidenten kallas Kung, det vore väl något det! Vilken innovation! Förutom att rojalisterna får nöjet att kungatiteln blir kvar, så kan vi väl därigenom låta en del av den glans som följer med (?) titeln bli kvar också. Men det blir ändå en demokratisk republik.

PS. Nog känns det ändå märkligt att praktiskt taget alla kommentarer kommer på Facebook. Här kan man föra en grundligare diskussion.

Befria kungafamiljen!

Kungen verkar inte trivas med att vara kung, i vart fall inte med att hans liv och leverne kollas upp och skrivs om. Och familjen kollas också hela tiden. Deras ansiktslyftningar, förälskelser, brutna relationer, resor etc. De får inte leva ett vanligt liv. Och många svenskar tycker att de borde få leva som människor, inte behöva jagas. Jag håller med. Därför har jag ett förslag.

Jag föreslår att de befrias från denna tillvaro i ett av arvet påtvingat fängelse, om än i gyllne inramning!

Enklast är att de tar initiativet själva. Kungen abdikerar och Viktoria förklarar att hon inte vill bli hans efterträdare. Att de gemensamt deklarerar att de vill vara vanliga svenska medborgare, med vanliga människors rättigheter och skyldigheter. Att de frånsäger sig alla anspråk på tronen och föreslår att i stället får Sverige ett republikanskt styre.

OK, det skulle bli lite jobbigare med ekonomin för dem. Men dels är de inte barskrapade direkt, dels så kan de ju främja arbetslinjen genom att skaffa sig vanliga jobb. Därmed slipper de skylta med att vara landets främsta bidragstagare, för det är ju skämmigt...
Vilken befrielse för dem alla! Vilken frihetskänsla det borde vara!

De kunde ju jobba med PR för Sverige på konsultbasis. Bara som ett förslag.

En trevlig show, trots allt

Visst, jag måste medge att det var en välregisserad show, prinsessbröllopet. Det känns ju bra, och vi är ju alla med och betalar för det, så varför skulle vi inte fått det? Till råga på allt så fick vi se att det faktiskt verkar som att brudparet är genuint kära i varandra. Det värmer ju hjärtat, oavsett om man är rojalist eller republikansk demokrat.
Men, just too much, liksom den långa uppladdningen. Det är nog många som känner sig lite trötta och utmattade idag. Inte bara de inbjudna gästerna. Utan även tevetittare, även vi som inte såg allt. Trots att man tvingade sig att ta en del pauser blev det många timmar.

Vi vet ju att kungen inte var så glad i att Victoria blev kronprinsessa. Han uppskattade inte att han måste böja sig för att grundlagen ändrades i demokratisk ordning på ett sätt som gick emot hans konservativa inställning. Vi förstår också att, trots alla uppskattande ord nu, så har det varit en tuff match både för Victoria och Daniel att få kungen att acceptera Daniel som svärson. Och tufft för kungen att ändra sig. Rent mänskligt verkar dock alla de närmast berörda nu vara lyckliga. Svärföräldrarna på båda sidor. Och givetvis Victoria och Daniel.
Kungen, som inte är någon stor talare eller intellektuell gigant, han lät ovanligt bra och släppte fram en del sympatisk spontanitet. Dessutom gynnas nog kungahuset av att det släppts in nytt blod, både Daniel och hans pappa Olle var naturliga i sina nya roller och goda talare.

Fortfarande kvarstår ändå de principiella invändningarna till monarkin. Det är inte demokratiskt, av skäl som jag tidigare redovisat. Och även tänkbara konsekvenser av både privat och principiell natur reser fler frågor, något berört här. Och Emma i Opassande har en klurig upphovsrättfråga i sammanhanget.

Jag noterar att Birger Schlaug skrivit ett brev till kungen, som försöker få honom att betänka sitt ansvar för att ev barnbarn ska få välja sin framtid själva. Det känns inte bra att tvinga barn in i något de inte valt själva, och speciellt inte att tvinga dem till ett konstlat liv i offentlighet.
Nu är det söndag, men det känns som att vardagen kommer tillbaka. Verkligheten pockar på uppmärksamhet, trots sagobröllopet och den otidsenliga grund det vilar på.

Men, jag slutar med att konstatera att det var en härlig show! Trots allt.

Det systematiska hyckleriet - om Sveriges största bidagstagare

Nej, jag har inget emot Victoria Bernadotte eller att hon gifter sig och blir fru Daniel Westling - även om jag gissar att hon i något slags konstlad jämställdhet kommer att behålla sitt gamla släktnamn Bernadotte i stället för makens efternamn.
Victoria verkar vara en positiv och glad tjej, även om hon haft en lite mera jobbig period med ätstörningar och tvivel på att hon skulle kunna leva upp till kraven (?) på en blivande regent. Hon har dessutom fått en, verkar det, hyfsat god utbildning för sin roll som kuttersmycke för Sverige.

Mina invändningar är således inte emot Victoria som person, och inte heller till hennes familj i sig. Mina invändningar är mera principiella till monarkin som system.

Det betyder att jag inte i första hand vänder mig emot kostnaderna för monarkin heller. Visst är monarkin, kungahuset en dyr sak för skattebetalarna. De kan beskrivas som Sveriges största bidragstagare, de lever ju på skattebetalarnas pengar och inte precis på socialbidragsnivå heller. Samtidigt kan man konstatera att de egentligen inte är beroende av apanage etc. De har ju egna förmögenheter, vars avkastning torde trygga ett gott liv i ekonomiskt avseende, trots att de vant sig vid ett onödigt överflöd.

Dock, även republikanskt statsskick kostar, även om det rimligen torde vara betydligt billigare än monarki. Underhållet av slotten, som kulturminnesmärken, kostar pengar oavsett statsskick. Även en president ska ha en representativ bostad, dvs ett slott, ett presidentpalats för sin mandatperiod, men inte längre. Dock inte ett flertal lyxboenden för privatbruk. Och en president ska inte ha mycket mera i lön än statsministern.

Min huvudinvändning är att monarki inte går att förena med demokrati, eller, rättare sagt, med ett demokratiskt tänkade och uppträdande. Monarki står, som Lena Andersson i DN idag (19 juni 2010) konstaterar, för ett systematiskt hyckleri.

Monarkin uppmuntrar till, leder till servilitet, inställsamhet, underdånighet - inte till frihet och demokratiskt ifrågasättande eller deltagande. Det vi utsatts för det senaste halvåret i accelererande grad är ett mycket tydligt bevis för detta, hur media och snart sagt hela det politiska etablissemanget och det kommersiella samhället hyllar och mjäkar med i fjäskandet för denna ur gener komna "överhet". Monarkin är, inte minst i dessa dagar, en övertydligt illustration på skillnaderna mellan "fin överhet" och maktlös underhet. En unken doft från gångna tiders totalitära klassamhället, där den maktlöse undersåten förväntades stå med mössan i handen och underkasta sig överhetens nycker - och därtill ropa sitt bifall! Och kan dessutom ses som en nutida parallell till hur de romerska kejsarna bjöd pöbeln på bröd och skådespel. För att hålla folket på mattan så de glömde sitt elände. En skillnad är dock att idag bekostar pöbeln/folket själva en stor del av detta skådespel...

OK, kungen, det svenska kungahuset har idag snudd på obefintlig formell makt. Och dess popularitet har kraftig sjunkit på senare år. Men, dess status som superkändisar - starkt förstärkt (helt medvetet givetvis) av bröllopshysterin - har skapat en ny roll för monarkin och ger den ett icke föraktligt indirekt inflytande. Ett inflytande som inte på något sätt är förenligt med demokrati.

Visst, jag kommer nog att se lite av själva bröllopet. Det finns inget annat att se i vare sig royal service-STV eller i öppet kommersiella TV4. Det är ju ett skådespel och det kan vara kul att se några unga "kändisar" gifta sig. Samtidigt så kväljer det mig att detta skådespel faktiskt illustrerar något förgånget, ett totalitärt system där vi förväntas kröka på ryggen. Ett system som bygger på den offentliga lögnen om att arv ger vissa personer rätt till en överhetsposition, som inte är demokratisk.

Jag skulle önska att Victoria (liksom kungen) abdikerar från sin "kunglighet" så att hon (de) får leva som vanliga människor, utan att omgivningens leenden ska komma från konservativ servilitet inför en arvsgrundad överhet.