01 oktober 2010

Finns det likheter i liberalismens och socialdemokratins kris? Om medelklass och politik.

Många bedömare menar att riksdagspartierna idag trängs i "mitten". I viss mening håller jag med. I vart fall sakligt ligger partierna ofta väldigt nära varandra. I valtider så görs samtidigt försök att betona skillnaderna i politiken, oftast genom försök att ange olika tonläge, olika synsätt. Det intressanta är då varför samma sökande efter "mitten" ger så olika resultat för partierna!

Kan det vara så att man förväxlar vad som är politik och vad som är ekonomisk-sociologisk medelklass? Och tror att båda är "mitten". Att man tror att ideologi och ekonomi är sak. Söker man sitt väljarunderlag i en opreciserad medelklass, så fastnar man i portmonnäfrågor. Allt handlar om pengar och ekonomi.

Jag har på senare tid främst intresserat mig för tre partier i mina kommentarer, s, fp och sd. Jag tror att jag kan bortse från sd i detta sammanhang. De söker knappast "mitten", i vart fall inte i ideologiskt avseende.

Däremot så vill jag påstå att både socialdemokratin och fp befinner sig i kris. S har gjort jätteförluster av väljare i två val och internt strider olika falanger om makten med otydliga kompromisser som följd. Fp har också tappat väljare i flera val, och framför allt har partiet tappat sin socialliberala grund, sina främsta ideologiskt medvetna företrädare och har en krympande medlemskår där missnöjet gror emot den nuvarande högervridningen av partiet. Därmed befinner sig även socialliberalismen i en akut kris. Vilket, som bekant, lett till att hemlösa socialliberaler letar en (ny?) hemvist (liberaldemokraterna?). I någon mån finns samma problem för centerns mera liberala sympatisörer.

Politik handlar om mera än pengar. Politik handlar om ideologisk inriktning, där synen på ekonomi visserligen är en betydelsefull bit, men sannerligen inte allt! Och, kan det vara så att "medelklassen" har bredare intresse än bara pengar? Och att där finns olika uppfattningar om hur ekonomisk politik ska hanteras!

Min slutsats blir att om partier i kris ska återfinna sina själar, hitta sin väg, då måste de definiera sig själva. Sluta att positionera sig i förhållande till varandra och att söka en "mitt" som de inte definierar, och som inte låter sig definieras så lätt.

Socialdemokratiska Piteå-Tidningen är inne på liknande tankegångar i dagens ledare, under rubriken "Socialdemokraterna måste hitta sitt jag". Ledarskribenten Bengt-Urban Fransson kopplar sitt resonemang till hur den tyska socialdemokratin gjort en ordentlig analys efter sitt förlustval ifjol. En analys som uppenbarligen inte svensk men däremot norsk socialdemokrati dragit lärdomar av.

Jag citerar: "Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller i anslutning till andra partier. Den definierar sig själv." Så inledde Sigmar Gabriel sitt i dag smått legendariska tal till den tyska partikongressen efter valförlusten 2009. Här slår han fast en mycket viktig utgångspunkt. Ett parti måste definiera sig själv och sin egen politik, inte i opposition eller i relation till något annat parti.'
---
Sigmar Gabriel sa: "Jag tror det har att göra med ett stort missförstånd kring vad som egentligen är den politiska mitten i Tyskland. Sedan knappt 20 år går ett nytt spöke genom Europa: den politiska mittens spöke, eller snarare: den Nya mitten. Alla pratar om den, alla klagar på den. Alla menar sig känna till den, utan att egentligen kunna förklara vem eller vad denna mitt är eller vad den står för politiskt."
Gabriel kommer slutligen till den slutsatsen att socialdemokratins misslyckande ligger i jakten på att hitta den politiska mittfåran i stället för att skapa en politisk mitt i socialdemokratsk anda, genom att arbeta med samhällets problemformuleringar och formandet av de socialdemokratiska svaren på dessa nutida problem. Gabriel formulerade detta så här: "Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta."

Alltså. Socialdemokration ska inte söka sig till "mitten". Den ska erövra den genom att övertyga om att dess politik, dess ideologiska anslag, också är "mitten".

Att forma idéer, att hitta sin väg, att formulera sin idéologi. Att övertyga. Inte att - i strävan efter makten - leta reda på något som man tror är Medelsvenssons önskmål betr plånboken.

Då måste man förstås först och främst hitta, eller återfinna, en ideologi som man tror på och kan tillämpa i praktisk politik.
Det gäller både socialdemokratin och de krafter som vill ett socialliberalt samhälle.
Och kanske än fler.

3 kommentarer:

cnab25 sa...

Hej Lars-Erick, i en tidigare kommentar letade jag efter namnet på en klok liberal och visst var det Hans Lindgren. Tack för minnehjälpen.

Eva Flyborgs (FP) blogg idag

http://flyborg.wordpress.com/2010/10/01/utan-spaning-ingen-aning/#comment-130

har en kommentar från mig som kanske kan vara av intresse?

Lars-Erick Forsgren sa...

Cnab. Nja, Hans Lindblad heter den kloke socialliberalen.

Lars-Erick Forsgren sa...

cnab. kollade länken till Eva Flyborg. Blev förskräckt. Du och några till skrev ju bra kommentarer, men jag undrar om hon tar dem till sig. Skrev själv några rader också.

Det hon skulle behöva är en grundkurs i socialliberalism plus att noga läsa igenom vad Hans Lindblad skrivit. Till att börja det på min blogg. Dessutom har han ju skrivit böcker som visar hur en riktig liberal ska förhålla sig till problem som dyker upp. T ex när verkschefer etc vill ha mera pengar till sina revir. Att inte låta byråkraterna ta ratten...