Partistöd och integritet, om makt till salu

Skrev härom dagen om ett röd-grönt förslag till ändrad partifinansiering, eller rättare sagt om offentlighet i redovisningen.
Det verkade som ett elegant förslag. Men helt säker kände jag mig inte. Inte minst då moderaterna verkar kunna svälja betet. Men det finns ju fler frågetecken.

En bloggpost av Christian Dahlgren tydliggör det. Rubriken är "Regeringsmakt till salu".
Här ett citat:
"Tyvärr har S som vanligt inga skrupler mot att sälja ut sig till ett organiserat särintresse (”facklig-politisk samverkan”, som eufemismen lyder inom arbetarrörelsen). LO levererar trucklaster med sedelbuntar till partikassan på Sveavägen. Över 70 miljoner kronor bara de senaste fem åren (SvD 6/2). Fy skam är heller inte värdet av den arbetskraft som LO:s funktionärer bidrar med i valrörelsen.

Förra veckan utlovade LO-ledningen en storskalig mobilisering, närmast liknade en amerikansk presidentvalskampanj, för att få svenska folket att rösta rätt – det vill säga rött. Vilket parti kan motstå en sådan översvallande generositet? Svar: ett parti som värnar sitt oberoende, sin integritet och självrespekt.

Dit hör uppenbarligen inte S. Och därmed är man blottade för LO:s kravlista. Thorwaldsson har nämligen en egen valplattform, några punkter berörs i ovan nämnda debattartikel: stoppade skattesänkningar, ökade offentliga satsningar, höjda bidrag." 

Och: "på vems mandat agerar egentligen Thorwaldsson? Endast hälften av LO:s medlemmar röstade på S förra valet. Dryga 25 procent föredrog något av Allianspartierna. Ändå tvingas samtliga i Thorwaldssons medlemskår finansiera vad som i praktiken är LO:s försök att köpa sig politisk makt via socialdemokratiska valsedlar. Är det demokratiskt sunt och riktigt att ett särintresse ges denna formidabla position? Sverige är väl inte en bananrepublik, trots allt.

Antag att Svenskt Näringsliv hade gift ihop sig med Moderaterna på samma intimt ogenerade sätt, att företagen uppmanat sina anställda att de måste rösta blått. Ungefär som vd:n för Max nyligen gjorde. Det blev ramaskri från vänster, en kritisk Stefan Löfven slog fast: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Men det gäller tydligen inte LO-fackens 1,5 miljoner medlemmar." 

Läs gärna hela texten. 

 Dahlgrens text får mig att fundera extra på om det röd-gröna förslaget är så bra egentligen. Mottagarna kan ju krypa undan i hålen på ett sätt jag inte gillar.

Om moderaterna får nog med anonyma bidrag kan de ju välja att inte ta emot statligt partistöd  (men kanske behålla det från landsting och kommuner). Vi skulle alltså inte veta vem som köper moderaterna politik. 

Och sossarna kan välja att redovisa sina enorma bidrag (i pengar, men inte bry sig om allt personellt stöd de få från bidragsgivarna) från LO och LO-fack.  Eftersom de inte har mage att skämmas för LO-mutorna, Och fortsätta ta emot även statligt (och kommunalt) partistöd.  

Båda de stora partierna skulle utan att blinka kunna fortsätta att ta emot bidrag som innebär att de låter sig köpas.  För att låta sig användas i maktställning av bidragsgivare som kräver betalt. 

Illa, mycket illa.  Bidrag som öppnar för maktmissbruk.

Blockpolitiken är fördummande och förlegad

En gång i tiden var blockpolitiken berättigad, för att bryta socialdemokraternas maktmonopol. För att visa att makten inte för alltid var deras, att de är ett parti bland andra. Det var rätt 1976 och 1991. Men vi ska minnas att så cementerade var aldrig blocken då heller, inte som det verkar vara idag.

Kanske har Stefan Löfven gått hem och läst historia, och insett hur det varit, en del passager i  DN-artikeln idag tyder på det.  Eller är det erfarenheterna som facklig förhandlare som väglett honom, att man måste komma överens om man vill nå resultat. Det må vara hur det vill med det, men jag måste erkänna att han kommit fram till detsamma som jag, i våra analyser om vad dagens politiska situation kräver, och kommer att kräva efter valet om tio månader. Det vill säga, gå fram med den egna politiken, och sök sedan samverkan över blockgränserna.

Block som har sådär 40-45% vardera kan inte regera Sverige. Sossarna har nog, som parti, lärt läxan att de är ett parti bland andra. Moderaterna måste också lära sig det. 7-8 år  som största parti i en icke-socialistisk regering gör inte partiet till det samhällsbärande. Egen majoritet kan varken s eller m få.  Det torde bli svårt att få en fungerande majoritet inom respektive block också. Både mp och v svajar i opinionen även om lär klara spärren. Vänsterpartiet kan bli problematiskt för Löfven, även om de vill in i regeringen. Och LO gillar inte riktigt mp.
På allianssidan krymper alla partier. I värsta fall stoppas både kristdemokraterna och centern  av 4%-spärren även om en del moderater kan stödrösta för att rädda regeringen. Folkpartiet tappar troligen röster pga sin högersväng, sitt avfall från socialliberalismen. Ett sista-minuten-försök att verbalt rädda kvar de socialliberala väljarna torde ha svårt att lyckas med Jan Björklund i toppen. Fp kan mycket väl också riskera att snubbla på tröskeln.  Moderaterna, liksom de andra alliansledarna, vill visa upp ett gemensamt program. Det innebär kompromisser från alla, men minst för m. Det som skulle kunna rädda småpartierna är att de återfinner sina profiler och går ut med dem. Men då muttrar m och det vågar inte  de andra riskera. Hur de än gör, och med nuvarande politik, så verkar det otroligt att alliansen skulle kunna rädda hem nog med mandat för en egen majoritet.

Dessutom ligger SD där som ett orosmoment, som vill styra så mycket som möjligt från en vågmästarposition och kraftigt väljarstöd.

Att få både de andra partierna eller egna väljarna att inse det nödvändiga med blocköverskridande samarbete är ändå inte lätt. Det visar de omedelbara reaktionerna både från partiledare och partisympatisörer.

För allas, eller de flesta partiernas, bästa så skulle det vettigaste vara att gå fram med sin egen politik. Som s nu avser att göra. Att inte göra upp i förväg en politik som om valresultatet vore oviktigt.
Och att sedan söka en blocköverskridande lösning för en bred lösning om det man kan bli överens om.
Vilket inte innebär att det skulle vara en regering bestående av socialdemokraterna och moderaterna. Nej, det skulle lägga en död hand över diskussionerna.

Men moderaterna vill inte, som det ser ut idag, bryta upp från blockpolitiken. För de tror (hoppas?) att de kan regera med stöd av c, kd och fp. Det intalar sig småpartierna också. Men de små partiernas väljare tror inte på det, de vill inte ha en moderat politik en period till.  Och än mindre ha en m-regering som är beroende av SD:s stöd. Underlaget för en eventuell alliansregering kommer, som det ser ut idag, att bli ännu smalare än idag. Därför är det troligt att det bli Löfven som kommer att bilda regering.  Och då är det klokt av honom att söka att hans underlag breddas över gränsen, även om vänstern surar liksom många av hans egna väljare.

En s-ledd regering måste då innebära kompromisser - eller i vart fall vissa justeringar - för att få med t ex inte bara mp utan även fp och, om de klarar spärren, även kd och c. Det borde kunna leda till en pragmatisk och i någon mening mittenpräglad politik i folkflertalets intresse. Utan störande sneglingar åt mera extrema partier till vare sig höger eller vänster.

Men då måste i första hand småpartierna vakna upp ur sina drömmar om fortsatt regerande som viljelösa stödpartier år högerpartiet moderaterna. Med tillräckligt tillnyktrande av socialliberalerna inom fp kan det både ge fp ett bättre valresultat och större inflytande över politiken - med socialliberal prägel. Vilket jag skulle välkomna.

Anders Sundström, en illustration till s problem

Läser i Di, nätupplagan att Anders Sundström, VD i Folksam fått ett rejält lönelyft, sådär dubbelt vad en LO-jobbar kan förväntas få. I procent. 2011 fick Sundström nära sju miljoner kr. Folksam är ju ett s.k. rörelseföretag, där LO är en storägare och detta LO har starkt kritiserar höga VD-löner.

Sundström startade sin bana som väldigt ungt kommunalråd (s)i Piteå. Och var under några år en av mina främsta politiska motståndare där. Ung var han, men knappats någon förnyare. En hyfsad kamrer, men ville leka företagare med skattemedel. Ett exempel är det Äventyrsbad han lät kommunen (via bolag givetvis) bygga för stora pengar. Ett projekt som hans efterträdare fick lov att sälja för att inte riskera mera skattepengar. Sedan blev han minister en kort tid, stängde Barsebäck, blev chef för den lokala sparbanken och senare ordförande därstädes, och så rekryterad till Folksam som VD.

Jag har alltså aldrig sett honom som någon ideolog, utan som en frejdig (och ung) förvaltare av de direktiv som kom från partikansliet. Vilket gjorde att han blev minister, för att diskutera kunde han. Men när han fått nog av klättrandet i partiet gick han till mer luckrativa uppdrag. Försiktigtvis inom den skyddade rörelsesektorn. Därmed är han en rätt vanlig representant för den politikerkader som finns och funnits under senare decennier inom socialdemokratin. De trivs och kan klättra inom partiet och dess omgivning, men har förutom en viss svada ingen påfallande djup ideologisk övertygelse och är på sin höjd förvaltare av centrala direktiv, inte några förnyare. Och i deras värld är socialdemokratin det parti som alltid skall ha makten och härligheten i Sverige. Allt annat är onormalt.

Jag tror att det är ett av socialdemokratins problem. Alltför många kan inte förlika sig med att s-partiet är ett parti bland andra. De vill klättra, och är ideologiskt grå på det sättet att de följer direktiv och ser makten som främsta målet, inte innehållet. Sedan må de vara hur duktiga på att prata som helst, men det räcker inte. Framför allt inte för ett parti som inte vet vad det vill. För - vad är socialdemokrati?

Nyheter 7 april; 3) Wanja och LO, 4) Annika Östberg

Fler av dagens nyheter den 7 april.

3) Så sitter hon kvar då, Wanja Lundby-Wedin. Som LO-bas. Att Mona S blev nervös och ville peta henne, det snarare stärkte Wanja. För inte är det s-partiets ordf som tillsätter eller sparkar LO-ordföranden. Även de inom LO-toppen som ville bli av med den belastning som Wanja L-W är, reste nog ragg för denna inblandning. Det är en naturlig reaktion.

Ändå blev det fel. För det var fackförbundstopparna, trogna sossar, som enades om att rädda Wanja, att sluta leden och hoppas på att stormen därmed ska bedarra. Folkets, eller ens fotfolkets vilja var det inte. LO visade självständighet gentemot partiet, men tappade bort sin egen grundsyn. Dessutom sitter ju LO-topparna själva med goda löner och extraknäck, att sparka Wanja vore som att såga av den gren de själva sitter på.

Har man smakat på maktens privilegier vill man ha mer.

4) Den för medhjälp till mord i Californien, Annika Östberg, verkar nära att överföras från USA till Sverige. Det har i media beskrivits som frigivande. Riktigt så enkelt är det dock inte. Meningen är ju att hon ska fortsätta avtjäna sitt straff i Sverige. Att det möjligen kan bli kortvarigt är förstås tänkbart.

Samtidigt tänker jag dock på en annan svensk medborgare som garanterat inte brutit mot någon lag enl svensk rätt. Davit Isaak, journalisten som sitter i Eritreanskt fängelse bara för att han bedrivit vanligt journalistiskt arbete.

Jag önskar att UD satte in sin energi på att Davit Isaak friges omedelbart.