Samhällets olycksbarn, de finns än idag

I mina föräldrars bokhylla fanns bland annat Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables). Jag har för mig det var i två små band och ingick i en serie med blandade klassiker. Tyvärr verkar böckerna har försvunnit under tidens gång, mina föräldrar avled för mer än 30 år sedan.

Jag läste inte den boken, var nog för ung och tyckte den kändes tung. Hur fel hade jag inte. Och det är fullständigt klart att min far läste den, troligen mamma med. Båda läste flitigt.
För en tid sedan köpte jag en DVD med en filmversion av Victor  Hugos klassiker med bl a Anthony Perkins i en roll. Vi såg den igår och det står fullt klart varför det är en så betydelsefull roman.

Och visst har den än aktualitet. Om några veckor har vi allmänna val, där en av de stora frågorna ju är, eller borde vara, vilket samhälle vi skall ha. Ska vi ha en tudelning, där en del har mycket och en annan del lever i utanförskap. Utan trygghet, utan rättssäkerhet.
Är lagar det enda som styr? Vilka har stiftat lagarna? Är det rättfärdiga lagar - eller är de till för att skydda de besuttna och de som har makten, eller skall de skydda de svaga. Får straff vara hur stränga som helst, utan proportion till det eventuella brottet? Är medkänsla något som får spela någon roll i samhället - eller är det strikta lagar, byråkratiskt överdrivna, som är det enda.

Handlingen är i korthet att den arbetslöse huvudpersonen i desperation stjäl en bit bröd till den hungriga familjen, fängslas och döms till fem års fängelse. Ett straff som förlängs flera gånger till tjugo år p g a ett par misslyckade flyktförsök. Lyckas till slut fly, möter en förlåtande präst och blir respektabel borgmästare i en liten stad, men hinns upp av det förflutna i form av den fängelsechef som utsatte honom för byråkratiskt maktmissbruk och förnedring, och vars enda vilja är att åter sätta den f d fången i fängelse. Bakgrunden är alltså de enorma klyftorna mellan fattig och mera välbärgade, mellan autoritär makt och maktlöshet.

Visst idag är skillnaderna inte lika grova och makten fullt ut så rå, i fysisk mening. Men det är mera gradskillnader, makten kan fortfarande, med mera förfinade medel, göra folk rättslösa genom övervakning (bl a FRA-lagen) genom arbetslöshet(sregler), genom att prioritera skattesänkningar före att behålla sociala skyddsnät etc. Kort sagt, genom den förnedring som de som har makten, med stöd av den välavlönade och trygga medelklassen, utsätter fattiga, sjuka, arbetslösa och många pensionärer för.

I vart fall den bästa klassiska litteraturen har ständig aktualitet. Utan aktualitet blir den bara gammal. Men Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" är inte dammig eller gammal. Tvärtom, den är en väckarklocka än idag, när samhället inte förmår skydda både människors frihet och visa social ansvar.  När frihet inte kombineras med gemenskap.

Demokrati och korruption. Thailand-Sverige

Thailand idag.
Ett land där den kraftiga minoriteten av välbeställda Bangkok-bor protesterar våldsamt emot den regering som har majoritet. Där medelklassdemonstranterna hindrar folk  (= regeringsanhängare) att rösta, och det på ett handgripligt sätt. Och där de kallar regeringen för korrupt.
 Anledningen? Jo, regeringen försöker jämna ut klyftorna i landet, mellan fattiga människor och delar av landet och de rikare människorna. 

I Sverige brukade vi kalla det för socialpolitik och regional utjämning. Att inse att vi lever i gemenskap med varandra och att ha ett socialt ansvar. Där liberalerna var de pådrivande för en aktiv socialpolitik, men där de efter några decennier i stort sett också fick socialdemokratin med på båten. 
De välbeställda konservativa, inklusive kungahuset med drottning Viktoria, var de som kämpade emot demokratiska reformer och inflytande för de mindre bemedlade. Att vanligt folk skulle ha både hyfsade inkomster och trygghet och faktiskt medborgerligt inflytande, det ansågs samhällsomstörtande och skulle ju nagga välståndet för de rika och mäktiga i kanten. Farligt, farligt! 

Nu har den svenska inställningen också naggats i kanten de senaste ca 20 åren (med olika regeringar!) 

I Thailand verkar man vara i det stadium betr demokrati och människovärde som vi i Sverige befann oss för ca 100 år sedan. Där de välbeställa konservativa ville förbehålla inflytande och rösträtt för sig själva, med en rösträtt som förbehålls de med goda inkomster. Och med graderad rösträtt. Där de besuttna föraktade de fattiga och tryckte ner dem. 

En intressant jämförelse. Som säger mycket om både dagens Thailand och om både dagens och gårdagens Sverige.

Korruption,  det är för mig när rika och resursmässiga människor eller företag använder sina resurser (pengar eller inflytande) för att skaffa sig egna fördelar.  Till det kan man nog också räkna att genom inflytande, bidrag och påtryckningar se till att skatten sänks för de med hög inkomst - eller för företag, som har råd att betala skatter. 

Själviska konservativa har svårt att se att i ett samhälle som ska hålla ihop, som inte faller sönder, måste alla få ha inflytande, inte bara en grupp. Detsamma gäller faktiskt socialdemokratin när den satt som cementerad vid makten, och tidvis vill socialisera allt just för att permanenta sin makt. De som vill se helheten var faktiskt det socialliberala folkpartiet, och dess föregångare. Genom att varje person skulle ha en röst, man och kvinna. Genom att skapa en välfärd, genom utveckling och konkurrens inom näringslivet, som gav underlag för social rättvisa och trygghet med bibehållen frihet.  Där man (fp Ohlin m fl) insåg att skulle man få gehör för en välfärdspolitik värd namnet så måste även större delen av medelklassen få en trygghet  vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det räckte inte med en minimal fattigvård, som högern (och de facto ofta även bondeförbundet/centern) tyckte räckte. Genom en bred välfärdspolitik/trygghet skulle även de relativt välbeställda acceptera rätt höga skatter. De skulle känna att skatterna användes väl. Och det skulle ge utrymme också för trygghet för de sämst ställda - och minskade klyftor. Denna lärdom och insikt har nog högern aldrig haft, och den verkar ha eroderat inom det folkparti som en gång var klart socialliberalt. 

Demokrati kan inte bygga på förakt för de som har det sämst ställt. Demokrati förutsätter att alla har inflytande och människovärde. Majoriteter måste ta hänsyn till minoriteter - och vice versa - i ett fruktbart samarbete. 

Utsatt för cykelstöld

Att bli bestulen på sin cykeln är ett trivialt brott. Polisen tar emot anmälan, men gör i övrigt ingenting. Så är det.
Icke desto mindre är det en kränkning av integriteten.

Vi blev utsatta för detta någon gång från ca 20.45 igår söndagkväll till idag fm (runt niotiden).

Jag trodde att min fru skämtade (ett mycket dåligt skämt) när hon öppnade dörren och ropade att cyklarna var stulna.

Ingen tvekan, det enda som var kvar var de avklippa låsen.

Plats: Öjebyn, utanför Piteå. Precis utanför vår entrédörr (fräck stöld).

En herrcykel, 28 tum, svart ram med vissa pärlgrå-vita partier, vit sadel, 3-växlad och med en gul barnsadel/barnsits på pakethållaren.

En damcykel, 26 tum, i gott skick, lila-aktig färg, med smärre svarta partier, svart sadel, med en cykelkorg i svart ståltråd.

På denna bild, bara dryga veckan gammal, ser man ganska bra hur damcykeln ser ut. En bild där min cykel skymtar en aning finns på denna bloggpost.

Nu har jag kanske inte så många läsare i dessa trakter, men man vet ju aldrig... Eventuella upplysningar emottages tacksamt. De går att meddela i kommentarfältet, eftersom jag ju kollar kommentarer innan de publiceras. Upplysningar i detta fall som inte passar att publicera, raderar jag.

Den direkta ekonomiska skadan är kanske inte så stor. Men att köpa två nya cyklar, med behövlig utrustning kostar ju däremot ändå en hel del pengar. Dessutom så använder ju min fru sin cykel för att ta sig till och från jobbet. Och det lär inte bli några fler cykelutfärder med sonen bakpå min cykel... den är ju stulen.

Att bli bestulen ger också en otrygghetskänsla. Detta område har vi trott var ett tryggt och lugnt område, även om där passerar ett antal "lindrigt nyktra" personer då och då. Till råga på allt så kan ju cyklarna stulits för att säljas, inte "bara" tagna av någon som kände behov av att stjäla en cykel för att ta sig snabbare fram någon kilometer, och i vilket fall som helst så kan vi inte bara ta tillbaka dem om vi skulle hitta dem någonstans... sådana är ju lagarna.

Avskärmade politiker bäddar för (o)demokratiskt kaos

Vilken regering kan vi få efter valet? Vilken vill vi ha?

Ja, inte vill jag en period till med samma allians som nu. Och det sannerligen inte "bara" pga FRA-debaclet och den stundande IPRED1-katastrofen... Den har sprungit för mycket ifrån de värden de stått för, och i stället hamnat i en känslokall förvaltning där teknokrater och byråkrater bestämmer.

Men inte är sossarna något faktiskt alternativ heller. Med eller utan mp och v. De unga? Var hamnar de? Tja....

Jag hoppas på ett uppvaknade hos partierna i god tid FÖRE valet. Annars blir det en baksmälla på valnatten. Efter ett val med helt oförutsägbart resultat.
Men jag har inga stora förhoppningar.

Lågkonjunktur. Depression. Massarbetslöshet. Inflation. Politikerförakt. Avgrund mellan politiker och väljare. Röstskolk. sd och pp till riksdagen.

Egen majoritet lär piratpartiet inte få. De skrämmer bort tänkbara vuxna väljare med sitt löjliga namn. Men de hoppas på en vågmästarställning för att kunna ställ kraven om frihet och integritet. De klassiska liberala kraven... De krav som de gamla partierna borde stå upp för och inte bara med ord.


Alltså, om ett halvår eller så:
FRA-lagarnas konsekvenser går upp för folk.
IPRED sprider sitt sjuka gift. Det kan bli som det tidiga 30-talet i Tyskand, där de gamla partierna var oförmögna inse läget. Bäddade för nazisterna.
Jag bävar och våndas, dagens politiker saknar både insikter och handlingsförmåga.
De avlyssnar istället misstänksamt sina invånare och skapar ett samhälle där mäktiga mediaföretag får agera privatpolis för att utöva utpressning mot vanligt folk.

De skapar ett samhälle med girighet, misstro och misstänksamhet och sprider en känsla av vanmakt.
Det är en farlig väg. När ska de inse att det är fel väg?

Demokrati måste byggas i gemenskap för frihet, rätt, rättvisa och trygghet.

Dagens politik är precis tvärtom.