Socialiberalismen är inte något slags halvsocialism

Det kanske är ett tecken på bristande kunskaper i ideologi, detta att så många tror att socialliberalism skulle ha något med socialism att göra. OK, i vissa fall är det väl en medveten misstolkning, men ändå.

Man kan även fundera över vad Håkan Juholt menar med att särskriva ordet socialdemokrati till social demokrati? Ligger något bakom detta, som ska avspegla en förändring - "framåt" eller "bakåt" i s-partiets inriktning?

Nå, jag tar det från början. Liberalismen är en ideologi med anor långt tillbaka i tiden. Låt mig bara nämna Adam Smith, franska revolutionen och USA:s frigörelse från det brittiska kolonialstyret.
Socialismen kom senare, med Marx som främste inspiratör, och som en "biprodukt" till kommunismen.

Efter en tid så splittrades socialisterna i en gren som fortsatt ville vara revolutionär, som inte uteslöt våld, och som predikade "proletariatets diktatur" (ingen demokrati alltså), planekonomi och kollektivet före indviden. En annan gren vill genomföra socialismen med demokratiska och fredliga medel och kallade sig socialdemokrater. Och det blev den gren av socialismen som fick flest anhängare i Sverige.

"Social" i ordet socialdemokrati står alltså för socialism (kollektivet, planekonomi, statligt ägande i en socialdemokratiskt styrd stat).

Liberalismen var (och borde vara) en frihetsrörelse, i kamp emot konservatismen, emot kungavälde och annan diktatur, emot religiös och ekonomisk ofrihet. För individens rätt emot stat och kollektiv, för frihandel och emot tullar, för allmän och lika demokrati, och - faktiskt - för omsorg om den lilla människan. För nytänkande, för omprövning, utveckling och rätten att forma sitt liv utan statens, kyrkans och kollektivets förtryck. Marknadsekonomi som ett medel för att ge valfrihet och välfärd till alla medborgare. Inte för att ge rätt till en liten grupp att profitera på andra.

I Sverige förde inte minst Adolf Hedin, men även Karl Staaff, fram de sociala aspekterna inom liberalismens uppdrag. Arbetarskydd, pension med mera. Det sociala ansvaret inom den svenska liberalismen var en självklarhet långt innan ordet "socialliberal" kom i bruk, och hade ingenting med socialism att göra. Så småningom lancerades dock termen socialliberalism. Delvis - och alltmer - som ett förtydligande av skillnaden till det som kallas "nyliberalismen" vilken i hög grad koncentrerar sig på frihetsbegreppet och då särskilt i ekonomiska frågor.

"Social" i ordet "socialliberal" står därför för "socialt ansvarstagande", för en medvetenhet om att vi lever i gemenskap med andra, att friheten är viktig, men att gränsen går där den kan skada andra.

Socialliberalismen står alltså för en ansvarskännande liberalism, och emot socialism. Och det har t ex visat sig i en medveten utbildningspolitik, för barnbidrag, för goda pensioner, men emot löntagarfonder. För ett fritt näringsliv och emot statliga monopol där marknaden klarar konkurrens och låga priser bättre. För sociala skyddsnät som utgår från individen. För den lilla människan emot den ofrihet och det förtryck som kan komma från alla håll, ex-vis staten, monopol, stora företag och organisationer med starka egenintressen.

Att ordet används felaktigt kan bero på att nyliberaler och högerfolk i allmänhet gillar att utmåla sina meningsmotståndare som hemska socialister. Samtidigt så vill inte minst "förnyare" inom socialdemokratin, som inte alltid är speciellt socialistiskt inriktade, gärna hitta beröringspunkter med liberalismen inom det sociala området. Beröringspunkter som finns, men som inte har något med socialism att göra.

Så ser vi att önskan att svartmåla motståndare resp viljan att hitta samarbetsparter kan leda språkbruket fel.

Jag menar att det är viktigt att hålla reda på den faktiska betydelsen och innebörden av olika politiska termer. Detta eftersom att skiljelinjer och beröringspunkter mellan olika ideologier kan skifta under tidens gång. Vänner och motståndare beror på vilka frågor som är de för tillfället viktigaste.

Och då ska man inte heller låsa in sig i blockpolitik.

Även Torbjörn Jerlerup diskuterar detta med socialliberalism versus socialism.

Självförverkligandet kontra (?) att leva i gemenskap.

Bloggaren Klara är en intressant och självständigt tänkande person. Hon har en bakgrund "till vänster", som ultrafeminist, hade tankar på att bli präst, var broderskapare. Hon är piratpartist, men hade svårt för att vara propagandist under valrörelsen. Hon har svårt för att se i svart och vitt. Vill se och undersöka sammanhang till varför saker är och blivit vad de är. Det är en inställning som jag gillar.

Det finns en "Staffans stolle" från 70-talet (gissar jag), som uttrycker det sålunda. Även om jag inte är säker på att Klara instämmer i kategoriseringen.
"Han är en sån där som liberal tokskalle. Som måste se saken från flera håll innan han beslutar sig."

Nå, Klara skriver om kapitalism (väldigt lite), feminism, beroende, oberoende, styrka och svaghet, manligt och kvinnligt etc under den lite felaktiga rubriken "Den själsdödande kapitalismen och den manliga svagheten".

Jag undrar om kanske feminismen skulle ha bytt plats med kapitalismen i hennes rubrik, för att bättre stämma med innehållet?

Som jag ser det handlar hennes text huvudsakligen om svagheter. Om oberoende/frihet alternativt om beroende/gemenskap. Hon polemiserar emot frihetstänkandet idag, om fokuseringen på oberoende. Ger flera fina exempel på hur vi kan vara, eller vill vara, beroende av andra. Och då inte bara om fri mjukvara och Ubuntu.

Där vill jag ändå protestera lite. För är det inte så att alla (ok, de flesta då), vill känna en stor frihet, ha ett privat rum, kunna vara oberoende i någon mening – men samtidigt känna gemenskap. Ja, till och med inser att vi är sociala varelser där gemenskapen och samarbetet är en förutsättning för våra liv. För att vi ska vara fria!

Då plötsligt blir jag ideologisk, tänker ideologi. Konservatismen handlar om kollektivet, i och för sig ett kollektiv där en elit styr. Ett samhälle där medborgarens ansvar och uppgift är att underordna sig kollektivet i överhetens, statens, kyrkans, maktens namn. Att vara en tämligen obetydlig kugge i maskineriet.
Socialismen är mycket lik detta. Kollektivet är det viktiga, överordnade. Individerna ska
underordna sig kollektivet för att kämpa för de mål som den mer el mindre självutnämnda eliten satt upp.

Liberalismen kom som en reaktion emot konservatismen. En frihetsrörelse, där människan skulle få vara med, vara medborgare, få rösträtt och delta i samhällets styrande. I st för den adliga eller på annat sätt självutnämnda makteliten. Liberalismen innebar t ex att skrå-kollektivens tvång skulle brytas – för fri konkurens som en välfärdsbringande kraft för alla i st för skråets oligopolställning för en grupps privilegier. Redan Adam Smith insåg samtidigt att (den ekonomiska) liberalismen inte fick innebära utsugning av arbetarna, utan att de hade rätt till del av vinsten i form av rimliga löner och levnadsvillkor. Detta vidareutvecklades i Sverige med kraft och konsekvens av Adolf Hedin. – Detta senare har en del ”nyliberaler” i vår tid valt att bortse ifrån.

Socialismen kom också som en reaktion både emot konservatismen, för rösträtten, och emot den ekonomiska liberalismens överdrifter. Men, som sagt med en stark betoning på kollektivet. Med följd att många kände kollektivet som ett tvång.

När Klara skriver om oberoende versus beroende så ser jag det som ett resonemang om frihet i kontrast emot gemenskap. Då tänker jag omedelbart på den definition som getts (av Gunnar Helén) på socialliberalismen. Dvs att den är ”Frihet i gemenskap”. Att den innebär en frihet så långt den inte skadar andra (och en själv!) och med fullt medvetande och insikt i att vi lever, måste leva, i gemenskap och ansvarstagande för varandra. Att vi både vill vara fria och leva i gemenskap.

Och faktiskt, jag tror att vi, samhället, blir lyckligast om vi försöker leva upp till detta. Att inte vara egotrippade frihetsegoister – och inte heller ta kollektivet som en förevändning för att förtrycka andra.
Att självförverkligandet (detta ord för som inte minst feministerna använde för att ''släppa ut" kvinnorna från köken) sker bäst i gemenskap med andra.

Vad tror du?