Ska yttrandefriheten ha gränser?

I både gammelmedia och på internet pågår en minst sagt livlig debatt kring yttrandefriheten, demonstrationsrätten etc. Nu senast mot bakgrund av en del nynazistiska demonstrationer, men också på grund av olika motdemonstrationer, ibland med våldsamma inslag, polisens agerande. För en tid sedan uppmärksammades också det våld som utövas av vänsterextremistiska organisationer.

Att våld ska bekämpas när det utövas av nazister och andra högerextremister (med rasistiska inslag), det är de flesta helt överens om  - med undantag av nazisterna/rasisterna själva, som ser det som en rättighet till följd av den åsikts- och yttrandefrihet och demonstrationsrättighet som all har i vårt demokratiska samhälle. Demokratiska rättigheter som de bekämpar...
Gatuvåld kan inte accepteras som en metod att sprida sina politiska idéer.

Vänsterextremistiskt våld, och våldsamheter i samband med motdemonstrationer mot rasistiska/nazistiska demonstrationer får ett mera blandat mottagande. Märkligt (?) nog finns ofta en vilja hos olika vänstergrupperingar och till och med "vänsterintellektuella" att försvara våld från vänsterextremister. Vänsterpartiet söker som parti numera ta avstånd från våld, men har uppenbarligen svårt att få alla sina sympatisörer med i detta avståndstagande.

(Som en randanmärkning kan noteras att Karl Marx - den store inspiratören för kommunister och socialister - sannerligen inte var främmande för rasförakt, tvärtom. Kollar man upp lite så finner man att han snarast var en grov rasist och antisemit. En av Marx skrifter heter t ex "En värld utan judar".)

Jag anser att en demokrati måste försvara de demokratiska grundvärderingarna, däribland yttrande- och åsiktsfrihet och rätten att demonstrera (om polisen finner det kan ske enl lagen).

Yttrandefrihet och åsiktsfrihet måste alltså finnas i en liberal demokrati. Men samtidigt måste rimligen, som en konsekvens därav,  totalitära yttringar, som rasism och annan våldsbenägen extremism motverkas, just för att försvara demokratins grundvärden. 

Jag har stark sympati för tanken att hitta ett sätt att förbjuda odemokratiska grupper att utöva sina våldsideologier. Men jag vet inte hur det ska preciseras och göras på ett glasklart sätt som inte begränsar åsiktsfriheten. Och hur det ska kunna innebära att deras demonstrationer skall vara olagliga. Så, visst, om någon kan hiita en väg som är en lösning på det, så ska jag överväga det.
Dock tror jag inte att det löser problemet i sig - och åsikterna försvinner inte genom något slags förbud. 
De går bara under jorden. Därmed blir de också svårare att bekämpa, att bemöta.
Olagligheterna (som hets mot folkgrupp, våldsamma demonstrationer och motdemonstrationer etc) ska bekämpas genom rättsväsendet. 
Polisens uppgift vid demonstrationer ska vara att upprätthålla lugn och ordning och skilja de olika sidorna åt, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Därvid ska inte polisen tillgripa mer våld än nödvändigt, och inte agera som om den vill skydda bara endera parten. Och våldsamma demonstranter ska lyda polisens order, inte störa ordningen. 

De extrema åsikterna ska bekämpas med debatt och upplysning.  (Där har också skolan en uppgift att upplysa om vad våldsideologierna står för, att de står i motsats till demokrati.) 

På ett sätt är det bra att t ex SD finns, liksom de extrema kommunistgrupperna till  vänster om vänsterpartiet. Det finns människor med extrema och odemokratiska åsikter hur mycket vi än argumenterar - och det bör nog finnas en ventil för dem. T ex så de inte infiltrerar demokratiska partier. Och så de inte har en giltig orsak att se sig som martyrer... 

Men som sagt, deras åsikter bör vi som demokratiskt sinnade bekämpa. Och våld och andra olagligheter SKA polis och domstolar ta hand om, utan silkeshandskar. Vare sig det kommer från höger eller vänster.

Tillägg. 
Ser att Jasenko Selimovic skrivit bra i DN idag om detta. Det är mera mångordigt än min text, men läs det gärna ändå.

Socialiberalismen är inte något slags halvsocialism

Det kanske är ett tecken på bristande kunskaper i ideologi, detta att så många tror att socialliberalism skulle ha något med socialism att göra. OK, i vissa fall är det väl en medveten misstolkning, men ändå.

Man kan även fundera över vad Håkan Juholt menar med att särskriva ordet socialdemokrati till social demokrati? Ligger något bakom detta, som ska avspegla en förändring - "framåt" eller "bakåt" i s-partiets inriktning?

Nå, jag tar det från början. Liberalismen är en ideologi med anor långt tillbaka i tiden. Låt mig bara nämna Adam Smith, franska revolutionen och USA:s frigörelse från det brittiska kolonialstyret.
Socialismen kom senare, med Marx som främste inspiratör, och som en "biprodukt" till kommunismen.

Efter en tid så splittrades socialisterna i en gren som fortsatt ville vara revolutionär, som inte uteslöt våld, och som predikade "proletariatets diktatur" (ingen demokrati alltså), planekonomi och kollektivet före indviden. En annan gren vill genomföra socialismen med demokratiska och fredliga medel och kallade sig socialdemokrater. Och det blev den gren av socialismen som fick flest anhängare i Sverige.

"Social" i ordet socialdemokrati står alltså för socialism (kollektivet, planekonomi, statligt ägande i en socialdemokratiskt styrd stat).

Liberalismen var (och borde vara) en frihetsrörelse, i kamp emot konservatismen, emot kungavälde och annan diktatur, emot religiös och ekonomisk ofrihet. För individens rätt emot stat och kollektiv, för frihandel och emot tullar, för allmän och lika demokrati, och - faktiskt - för omsorg om den lilla människan. För nytänkande, för omprövning, utveckling och rätten att forma sitt liv utan statens, kyrkans och kollektivets förtryck. Marknadsekonomi som ett medel för att ge valfrihet och välfärd till alla medborgare. Inte för att ge rätt till en liten grupp att profitera på andra.

I Sverige förde inte minst Adolf Hedin, men även Karl Staaff, fram de sociala aspekterna inom liberalismens uppdrag. Arbetarskydd, pension med mera. Det sociala ansvaret inom den svenska liberalismen var en självklarhet långt innan ordet "socialliberal" kom i bruk, och hade ingenting med socialism att göra. Så småningom lancerades dock termen socialliberalism. Delvis - och alltmer - som ett förtydligande av skillnaden till det som kallas "nyliberalismen" vilken i hög grad koncentrerar sig på frihetsbegreppet och då särskilt i ekonomiska frågor.

"Social" i ordet "socialliberal" står därför för "socialt ansvarstagande", för en medvetenhet om att vi lever i gemenskap med andra, att friheten är viktig, men att gränsen går där den kan skada andra.

Socialliberalismen står alltså för en ansvarskännande liberalism, och emot socialism. Och det har t ex visat sig i en medveten utbildningspolitik, för barnbidrag, för goda pensioner, men emot löntagarfonder. För ett fritt näringsliv och emot statliga monopol där marknaden klarar konkurrens och låga priser bättre. För sociala skyddsnät som utgår från individen. För den lilla människan emot den ofrihet och det förtryck som kan komma från alla håll, ex-vis staten, monopol, stora företag och organisationer med starka egenintressen.

Att ordet används felaktigt kan bero på att nyliberaler och högerfolk i allmänhet gillar att utmåla sina meningsmotståndare som hemska socialister. Samtidigt så vill inte minst "förnyare" inom socialdemokratin, som inte alltid är speciellt socialistiskt inriktade, gärna hitta beröringspunkter med liberalismen inom det sociala området. Beröringspunkter som finns, men som inte har något med socialism att göra.

Så ser vi att önskan att svartmåla motståndare resp viljan att hitta samarbetsparter kan leda språkbruket fel.

Jag menar att det är viktigt att hålla reda på den faktiska betydelsen och innebörden av olika politiska termer. Detta eftersom att skiljelinjer och beröringspunkter mellan olika ideologier kan skifta under tidens gång. Vänner och motståndare beror på vilka frågor som är de för tillfället viktigaste.

Och då ska man inte heller låsa in sig i blockpolitik.

Även Torbjörn Jerlerup diskuterar detta med socialliberalism versus socialism.

Marx och klass-skillnaderna

Läser att Karl Marx alltid tog första klass när han åkte tåg.
Samtidigt som fru och barn fick nöja sig med tredje klass...
Visst är det pikant. Marxismens teoretiker. Allt tal om klassamhället.

Snacka om klass-skillnader. Om bristen på jämlikhet och jämställdhet.