Jan Björklund i tv-utfrågningen

Folkpartiledaren Jan Björklund gjorde ett för mig oväntat gott intryck i gårdagens TV-utfrågning.
Lugn, säker och trygg, och ibland med en humoristisk glimt i ögat. Utan den aggressiva framtoning han ibland har, speciellt  i skolfrågor.
Och just i skolfrågorna hade han kvar sin övertygelse, men var lite mera lågmäld, vilket svt:s snabbkommentatorer också nogsamt noterade. Det kan ju faktiskt bero på att han känner att i sak har flera partier, även s, i mycket närmat sig fp. Även om s viftar lite än för att i valrörelsen  "ge alternativ".

I t ex flyktingpolitiken visade han ett starkt engagemang och en oro över de främlingsfientliga stämningar som fr f allt SD står för och underblåser.  Han var djupt allvarlig inför inte minst Rysslands inblandning i och invasion i Ukraina och det folkmord som IS begår i norra Irak och avser att utvidga än mer.  Demokratifrågan var viktig i hans framträdande. 

Han erkände också att han utifrån en jämställdhetsaspekt blivit klokare med åren vad gäller föräldraledighet.

En anmärkning dock. Utfrågarna misslyckades, som de brukar, med att genom frågorna ge en klar totalbild av fp:s ideologiska kurs (och ev hemvist). 

Av den kritik som finns inom fp och ännu mer bland socialliberaler utanför fp emot fp-ledningen linje, av den förmärktes inget i intervjuarnas frågor. Så det slapp Björklund. Det skulle varit intressant se hur han klarat sådana frågor.

Vill vi ha samvetslösa politiker? (Uppdat.)

Vid ett flertal tillf'ällen har jag diskuterat vådan av partipiska i politiken, senast i mitt inlägg den 4 april. Jag har inte varit ensam om det, men nog verkar det som frågan får allt större uppmärksamhet. Debatten om FRA-lagen för ett par år sedan satte fokus på att partiledningar mera betonade "regeringsduglighet" än att följa sina ideologiska riktlinjer. Därvid kom riksdagsledamöter med djupare ideologisk förankring i kläm. Ett antal av dem kämpade för sin rätt att rösta efter eget huvud, men partidisciplinen gjorde att de flesta fick vika sig. Ett av de senaste exemplen var omröstningen om folkmordet i Armenien, där regeringen fick på tafsen i och att med några ledamöter från allianspartier följde sin övertygelse och röstade med oppositionen (de röd-gröna).

Jag ser nu att Expressen, i en ovanligt genomarbetad artikel belyser frågan om riksdagsledamöters ställning visavi partiledningarna. Läs den. Där påpekas att den under våren förestår en omröstning om kärnkraften, som kan bli spännande bl a p g a att några centerpartister inte vill gå emot sin övertygelse och slits mellan samvete och partilojalitet. Jan Rejdnell pekar i ett inlägg på Liberatibloggen på en annan fråga, aktuell idag, kanske t o m avgjord när detta skrivs. En motion från ett par folkpartister (Barbro Westerholm och Jan Ertsborn) om att stärka människors självbestämmande i hälso- och sjukvården och omsorgen. Något som borde vara självklart för fp, som kallat sig liberalt, att stödja som parti. Men utskottet föreslås att motionen avslås. Dvs, partipiskorna kommer att vina. Det ska bli intressant att se resultatet.

Nu ska vi inte glömma att partidisciplin, att ledamoten ska underställa sig gruppen/partiledningen, är en gammal företeelse i svensk politik och att den från början var helt självklar för socialdemokrater och kommunister. Även högern/moderaterna har varit och är ett parti som inte gillar att någon avviker från det ledningen sagt. För folkpartister har det inte varit lika självklart, det ligger liksom i den liberala ideologi som fp tidigare stod för, att en liberal får (ja, skall) rösta efter sin övertygelse. Men succesivt har en glidning mot mera disciplin kommit även där. I och med alliansregeringen kan vi konstatera att partipiska är rådande inom ALLA partier. Det intressanta är att denna piska dock irriterar alltmer. Vare sig principfasta politiker eller allmänhet känner sig bekväma med en alltför hård partidisciplin. Därför har det utvecklats ett underförstått undantag när ledamöter åberopat djup samvetsnöd. Men samtidigt är det ifrågasatt, av inpiskarna, och definitionen är diskutabel och flytande.

Nå, visst är det bra om partier kan hålla ihop, i vart fall om de följer sina proklamerade ideologier. Men partidisciplin får inte bli ett självändamål. Vi ser ju också att många frågor inte är helt självklara att definiera ideologiskt samtidigt som partierna inte heller är så noga med att hålla på sina ideologier.

Jag menar att, mot den bakgrunden, är det självklart att varje ledamot ska kunna rösta efter sitt samvete och sin ideologiska övertygelse, och det utan att be om lov. Naturligtvis är det bra om den som går emot partigruppens majoritet anmäler det, och att det diskuteras möjligen, men de ska inte behöva utsättas för påtryckningar och partipiska.

Det är lätt att bekänna sig till självständiga politiker, så länge de tycker som jag. Men, jag ser det som en viktig princip. En regering ska inte vara säker på att alltid få igenom sina förslag även om dess partier har en majoritet. Och en opposition ska självfallet inte heller bruka piskan mot sina ledamöter bara för kunna ge en regering en näsknäpp med hjälp av några självständiga ledamöter i något riksdagsparti!

I den mån partierna i dag kan anses ha mera profilerade åsikter och/eller ideologi, bör förstås dess kandidater omfatta partiets gemensamma grundprinciper, och följa dessa i riksdagen. Men, som sagt, ideologierna tillämpas inte alltid som väljarna uppfattar dem, och ibland strider påstådd ideologi emot partiprogram eller valmanifest, då måste en ledamot få gå efter sin övertygelse. Speciellt som regeringar numera alltid utgörs av koalitioner... Mitt resonemang gäller, som framgått, lika mycket s, v och mp som allianspartierna!

Självfallet måste varje ledamot så långt möjligt deklarera sin ideologi och hur han/hon ämnar tillämpa den i riksdagen, så att väljarna vet vem de kryssar in. Men då ökar också ansvaret hos den inkryssade att stå rakryggat för sina åsikter.

Jag vill gärna tro att vi väljare föredrar självständiga politiker med ryggrad framför samvetslösa ryggböjare.
---
Uppdatering. Ovan omnämnd motion av Barbro Westerholm och Jan Ertsborn har nu rönt sitt öde i riksdagen, AVSLAG. Att stärka människors självbestämmande i hälso- och sjukvården och omsorgen, det var alltså något som inte intresserade riksdagens majoritet!

Piratpartiet vinner inget på att ligga still i hamnen.

Det duggar tätt av frågor i den politiska debatten som borde vara mumma för piratpartiet att hänga på och använda som murbräckor för att komma in. Men det sker inte - varför?

Svensk myndighetskontroll ställer frågan, med hänvisning till det starkt integritetskränkande drogtestningsförslaget. Jag har också skrivit åtskilligt om detta, bl a här.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/03/med-bocken-som-tradgardsmastare.html

* Johan Pehrsons och Beatrice Asks bärsärkagång för att klämma åt barn och ungdom är ändå bara ett, om än viktigt, debattämne som borde trigga upp piratpartiet till att kasta sig in i debatten, och då inte bara på interna bloggar utan i alla media.

* Rättssäkerhetsdebatten, med kopplingen till bl a Författningsdomstol, Tomas Qvick, drogtestning (igen) och massor annat. Debatten finns, men var är (pp)? Här finns givetvis kopplingen till frågan om grundlagen, om den ska negligeras eller stå över vanlig lag. Kräver (pp) att grundlagen följs?

* Folkmordet i Armenien. Jag ser det som en integritetsfråga i dess högsta potens, men har inte sett att någon ledande i (pp) haft någon åsikt. Integritetskränkningar fanns före FRA och internet, det är en fråga om konsekvens. Man kan givetvis ha funderingar om vad som är en del gammelpartiers bevekelsegrund, men det borde inte förhindra (pp) att ha en åsikt. Säg nu inte bara att folkmordet hände för så länge sedan, det är en viktig princip, som också ett ungt parti måste förhålla sig till. Folkmord är inte värdeneutralt, som Lars Gustafsson framhåller.

* Väljarinflytande och partiernas representativitet. De gamla partierna krymper, men (pp) växer. Koppla gärna till personvalsfrågan, allt oftare aktuell.

* FRA-shoppens öppnande. En praktgrej för (pp) att verkligen ta tag i igen. Små grymtningar räcker inte. Vill man något, måste man som parti verkligen säga ifrån, så det hörs! Om och om igen.

* Det har också koppling till frågan om myndigheter ska köpa sig plats för opinionsbildning. Är det rätt att myndigheter ska driva opinion för ett politiskt beslut om att öppna FRA-shoppen?

* Nya partiers möjlighet att presentera sig på skolorna. Om nu sd ska få komma in och presentera sin politik, var står (pp) i debatten och betr deltagande på skolorna? Delta. Haka på!

* Det har varit rätt svalt i massmedia om datalagringsdirektivet också (frånsett bloggarna), kanske är något ändå på gång där. De två folkpartisterna Camilla Lindberg och Mathias Sundins upprop för ett Väljarkontrakt har ändå observerats av ett par piratkandidater, och de torde bli fler. Använd detta för att lyfta frågan!

Detta bara som ett litet plock bland aktuella viktiga frågor. Jag begär som synes inte att (pp) ska ta ställning till sjukförsäkringsreglerna. Om de inte kommer på någon fin infallsvinkel utifrån sitt perspektiv. Men det finns så mycket annat att kommentera på ett sätt som gör att (pp) kommer in i debatten!

Här serveras stekta sparvar i munnen på piratpartiet hela tiden, men partiet förmår inte göra något av dem!
Den absurda drogtestningen är ju "bara" en av dem. Man behöver sannerligen inte vara "drogliberal" för att ogilla denna ytterligare integritetskränkning och inskränkning av den personliga friheten. PP måste ut, ta upp alla korkade förslag från både regering och opposition. Vara med i leken!
Det räcker inte att sitta och trycka vid datorn och möjligen skicka små meddelanden internt. Samla ihop er till offensiv, låt inte växtvärken förkväva styrkan. Goda ledare behöver inte peka med hela handen, och ska givetvis lyssna på kritik. Men, ledarskap som goda förebilder och inspiratörer måste finnas. Därför, hela ledargarnityret måste ut! Ut i hetluften! Och inte bara i pressmeddelanden, som få läser.
Klaga inte på Bonniers, ligg i, tjata! Och det finns andra tidningar, massor!!!
Gå på radio, teve. Om inte rixkanalerna tar upp er, gå på de lokala nyhetssändningarna. Visa att ni finns!
Använd varje chans!

Det är synd att piratpartiet behövs, men som situationen är så behövs ni.
Kapa förtöjningarna och ge er ut på det stormande valkampanjshavet!

Ömma tår och barnslig logik

Det är en avspänningsprocess på gång mellan Turkiet och Armenien, sa någon (Carl Bildt ?) när riksdagen ville att Turkiet ska erkänna folkmordet. Vi har inget att skämmas för i vår historia, sa turkiske premiärministern Erdogan argt som kommentar till beslutet. Nänä, i Turkiet får ju inte ens fakta nämnas. Snacka om ömma tår.

Med så ömma tår är det helt uppenbart att det inte finns minsta vilja att varken erkänna folkmordet eller försöka nå vettiga förbindelser med Armenien. Lite märkligt är det ändå att när USA och Sverige snuddar vid tårna (ledsagat av ett ömkligt beklagande från Reinfeldt över riksdagens beslut!) så är det tydligen det allra värsta som kan hända. Att andra länder sagt samma sak, och med än starkare stämma, det har Turkiet svalt betydligt lättare. Kanske ska vi vara stolta att uttalandet ändå uppmärksammats så mycket i Ankara.

Ömma tår är en sak, och tyder på att något inte är som det ska. Men nog tillåter jag mig tycka att det är en mycket barnslig och bakvänd logik som Erdogan visar när han hotar etthundra tusen armenier i Turkiet med utvisning på grund av den svenska riksdagens uttalande (DN 17 mars). Armenierna ska alltså straffas för ett svenskt uttalanden!

Förnekelsen av historien tar sig märkliga uttryck. Jag förmodar att Erdogans hot nu av Bildt kommer att användas som "bevis" för att Bildts undfallenhetslinje var den rätta.

Jag vill nog påstå motsatsen. Bildts och Reinfeldts överslätande attityd gentemot makthot och historieförnekande visar hur viktigt det är att vara rakryggad. Turkiet måste göra upp med sitt förflutna. Hot om etnisk rensning än en gång, i syfte att förneka tidigare missgärningar, det får inte tigas ihjäl!

Turkiets politik under Erdogan har släktskap med Vellingemoderaternas. "Vackra ord" för att slippa ta ansvar, men när de pressas så kommer det fram vad de står för.

Etnisk rensning och utvisning kan ses som den yttersta konsekvensen av rasism. Därför är det befriande att det finns de som inser att rasism tar död på kunskapssamhället. Men rasism i alla former är ett förnekande av kunskap.

Folkmordsfrågan upprör - varför?

Cirka 1915 pågick ett omfattande folkmord i Osmanska riket (vilkets arvtagare Turkiet är idag). Att det var ett folkmord har historiker och folkrättsexperter stor samstämmighet kring. Betr omfattningen råder aningen olika uppfattningar, men inte att det var ett folkmord. Sedan riksdagens beslut onsdag kväll (11 mars) har det rasat en livlig debatt kring detta. Jag har beskrivit och kommenterat detta i flera bloggposter de senaste dagarna.

Jag undrar varför upprördheten i debatten är så stor. Några aspekter har jag berört i tidigare inlägg, detta är några kompletterande frågor och reflexioner.

* Frågan har behandlats flera gånger i riksdagen, varför så stor upprördhet just nu?
* Som oppositionspolitiker var Fredrik Reinfeldt för ett erkännande, varför har han ändrat sig?
Statsminister Reinfeldt har beklagat beslutet nu till Turkiets preminärminister. Varför beklaga ett demokratiskt beslut i Sveriges riksdag? Det ger ju ett intryck av att han dels inte accepterar att riksdagen står över regeringen, dels att han inte anser att folkmordet var ett så allvarligt brott. Han beklagar politisering, men det är ju han (och Bildt) som genom sitt ifrågasättande av historiska fakta som politiserar historien.
* Ett stort antal länder har tidigare, senast USA, erkänt att det skedde ett folkmord, men i Sverige vill inte utrikesministern låta riksdagens beslut påverka hans ställningstagande. I de andra länder där parlamenten uttalat sig så har det lett till att berörd regering följt riksdagens vilja. Elva parlament har uttalat sitt erkännande men bara ett land av dessa har en regering och utrikesminister som vägrar följa beslutet, Sverige genom Carl Bildt.
* Jag har normalt inget till övers för vänsterpartiets Hans Linde, men när han säger att: "Vi politiker ska inte skriva historia, men vi har ett ansvar att förhålla oss till historiska fakta och kalla saker vid dess rätta namn", då har han rätt.
* Man kan, som FarmorGun, ifrågasätta olika politikers bevekelsegrunder för ställningstaganden (i detta fall ifrågasätter hon Mona Sahlins och socialdemokraternas), men det förändrar rimligen ändå inte sakfrågan, att ett folkmord begåtts.
* Att muslimer utsätts för ifrågasättanden och diskriminering i Sverige i vissa avseenden är ett känt faktum. Nu verkar det som att detta tas som ett försvar för att inte påtala när företrädesvis kristna minoriteter utsatts för massmord i ett muslimskt land. Jag kan inte förstå att ett brott ska ses som försvar för ett annat, ej heller att ett brott blir mindre därför att också förövarna (eller deras efterkommande) också utsätts för olika sorters förföljelse någon annan stans och i annan tid.
* Det är svårt att göra rättvisande jämförelser mellan olika sorters förföljelse och diskriminering. Men nog förefaller det mig märkligt jämställa ett folkmord som omfattar flera olika minoriteter till en omfattning av minst en miljon människor upp till två miljoner personer med de oförrätter som de svenska samerna utsatts för. Detta utan att rättfärdiga det som dessa drabbats av.
* Det var så länge sedan... Jaha, blir brottet mindre för det? Ska vi också glömma förintelsen av miljoner judar och romer under nazitiden, det var ju så länge sedan... För att förhindra kommande brott - liksom diskriminering av dagens minoriteter i Turkiet - måste brottet erkännas och helst följas av en försoningsprocess. Utan detta kommer folkmordet att finnas som ett öppet sår, hur mycket det är officiellt förnekas.
* Det var i en etniskt blandad region som massmorden skedde. Så, skulle det rättfärdiga att folkmordet skedde??? Etnisk rensning brukar vi inte se som godtagbart, när det sker eller skett på andra håll.
* Hur dagens politiska etablissemang i Turkiet ser på folkmordet framgår t ex av denna artikel i SvD, länk. " ”I Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över." Den inställningen är illavarslande. Hur ska då en försoning kunna ske?
* Av den anledningen anser jag det helt fel att påstå att ett erkännande skulle förhindra en "pågående försoningsprocess". Att förneka folkmordet tyder snarare på att det inte finns någon försoningsprocess. Förtigande är inte en god grund för försoning, tvärtom. Däremot är förtigandet en enkel "lösning" för inte uppröra hårda nationalister i Turkiet och för att inte kasta grus i förhandlingarna om Turkiet inträde i EU. För mig vore det märkligt att ta in Turkiet i EU, som skall stå för demokrati och mänskliga rättigheter, om inte landet tar itu med mörka skeden i sin historia.
* En del moståndare till beslutet menar att om Sverige uttalar sig om ett folkmord borde Sverige också ta ställning till olika krig, även där Sverige varit inblandat. Det är inte en logik jag köper. Krig mellan nationer är krig. Folkmord är när makten förföljer och mördar folkgrupper.
* Men det pågick krig, invänder då somliga. So what? Att saker pågår parallellt är inget bevis för att inte folkmord pågått. En stor del av Förintelsen skedde samtidigt som andra världskriget pågick, gör det att förintelsen inte var ett folkmord? Ska förintelsen därför inte ha ägt rum?
* Oklokt, menar regeringens företrädare och eftersägare, det stör vårt förhållande till Turkiet. Hm, har vi inget lärt av historien? Ska vi, Sverige, inte säga vår mening om olika former av förföljelse, förtryck, massmord utomlands, av rädsla för att det ska störa de diplomatiska förbindelserna? Skulle vi inget sagt om apartheit, om "diktaturens kreatur" i såväl de kommunistiska diktaturerna som i de fascistiska i Spanien och Portugal?
* Beslutet gynnar bara de extrema nationalisterna. Och sedan när blev det Sveriges uppfattning att vara överslätande och undflyende inför extrema nationalister och deras hot mot mänskliga rättigheter?
* Elisabet Özdalga ifrågasätter i viss mån dokumentationen om folkmordet, vilket få andra gör. Däremot menar hon "att Turkiet ända sedan den moderna republiken bildades 1923 med alla medel försökt förtiga det som hände har självklart bidragit till att det idag råder stor oklarhet i denna fråga."
Jag frågar mig varför Turkiet "med alla medel" sökt förtiga detta, och varför det är så farligt i Turkiet idag att ifrågasätta detta förtigande, om det inte är för att försöka dölja fakta. Det tyder på att det är ett mörkt kapitel för Turkiets makthavare. Özdalgas artikel kommenteras f.ö. utförligt av Jan Rejdnell.
* Det stora felet med riksdagens beslut var att det över huvud taget behövde fattas - dvs att regeringen inte redan för flera år sedan erkänt folkmordet, ett av de värsta och det bäst dokumenterade vid sida av Förintelsen.

* Slutligen. Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, underställt regeringen, har skrivit debattinlägget i SvD den 13 mars till regeringens försvar. Kommentarfunktionen till denna artikel stängdes av efter två ynka inlägg, varför? Där fanns åtskilligt att kommentera (en del har jag kommenterat här ovan). Vill SvD inte ha en öppen debatt om hennes artikel?

Bildt, historieskrivning och - piratpartiet

Debatten efter den något oväntande (?) utgången av riksdagens omröstning betr folkmordet i Armenien ca 1915 har varit intensiv och med olika intressanta principiella spår. Utan tvekan har det dessutom varit den hetaste politiska frågan den senaste veckan! Märkligt nog har jag inte hittills sett någon kommentar från någon ledande piratpartist.

En huvudlinje i kritiken mot beslutet, är att det inte är riksdagens sak att besluta eller ens uttala sig i detta slag av frågor. En del menar att det är regeringens sak, dvs Carl Bildts, att ha monopol på att tycka till i utrikespolitiken. En del menar att det (kanske) har varit ett folkmord, men det var ju så länge sedan, så låt och blunda för det och inte trassla till det för (Carl Bildt och) turkiska regeringen att ta itu med dagens problem.

Visserligen kan det vara riktigt att regeringen har ett slags uppdrag att driva utrikespolitiska ställningstaganden. MEN, det kan i ett demokratiskt land inte innebära att politiker i och utanför regeringen inte får uttrycka sig och ta ställning. Självfallet måste riksdagen få framföra åsikter, det är faktiskt så att riksdagen är utsedd av svenska folket i allmänna val och regeringen sitter endast på riksdagens mandat, regeringen har att rätta sig efter riksdagen. Vill den inte det ska den avgå.

Jag konstaterar, än en gång, att riksdagen inte skriver historien. Däremot utgår den från historiska erfarenheter, för att stärka mänskliga och demokratiska rättigheter i ett land som Sverige samarbetar nära med.

Att nonchalera ett riksdagsbeslut så övertydligt, som Carl Bildt deklarerat att han gör, är uppseendeväckande och upprörande. Bildts djupa irritation över riksdagens uttalande reser principiella frågor om hans agerande och lämplighet som utrikesminister.

Bildts envetna motstånd mot att Sverige som nation, i enlighet med vad många andra länder gjort, ska erkänna att det var ett folkmord, det ger intryck av att han personligen ställer sig tvivlande till det som historiker och jurister kommit fram till. Bildt vill själv skriva om historien, och som Jan Rejdnell beskriver det, så gör han också sådana försök. Bl a används en "historiker" i statlig tjänst för att trumma ut en falsk historiebild. Jag har också på en blogg sett uppgifter i denna anda, som antyder att det skulle vara kurdiska rövarband som genomförde morden. Det förefaller vara ren desinformation, "rövarband" kan inte genomföra massmord i denna skala (av en-två miljoner personer!) - om de inte gjorde det på (de turkiska/osmanska) myndigheternas uppdrag.

Att förneka folkmordet förefaller mig, av vad som framkommit, som ren historieförfalskning. Därigenom blir det något som kan legitimera kommande folkmord, liksom det blir ett hinder för i detta fall Turkiet att komma vidare i sin demokratiska utveckling. Hur skall mänskliga rättigheter kunna respekteras och behandling av minoriteter bli bättre om man inte erkännder begångna fel, och sätter igång en försoningsprocess?

I sammanhanget vill jag påpeka att det faktum att diskrimnering (även i Sverige) och folkmord förekommit på andra håll i världen inte förminskar betydelsen av folkmordet i det Osmanska riket för snart hundra år sedan. Man ska inte heller blanda ihop krig mellan olika nationer med när regeringar sanktionerar eller bedriver folkmord inom landet.

Diskriminering är alltid något som ska påtalas och motarbetas. I extrema lägen kan diskriminering som stöds av staten utvecklas till folkmord. Folkmord är något vedervärdigt och kan ses som den yttersta formen av kränkning av den personliga integriteten. Den pågående debatten är belysande som en illustration över hur olika partier, media och ledande politiker ser på viktiga mänskliga demokratiska rättigheter.
En röst jag hittills saknar i den debatten är piratpartiets. Detta parti ser sig ju självt som den personliga integritetens och de mänskliga rättigheternas främste försvarare idag i Sverige.

Får inte politiker ha moral och samvete? (Tillägg)

Riksdagens beslut att erkänna folkmordet i Armenien för ca 95 år sedan rörde upp starka känslor i förväg och än mera nu efteråt. Turkiet motsatte sig att frågan ens var uppe i riksdagen och kallade omedelbart hem sin ambassadör i Sverige. Sveriges regering gillar inte beslutet, speciellt Carl Bildt har reagerat mycket upprört och arrogant emot beslutet.

Hans upprördhet har alltså två dimensioner, dels ogillar han att riksdagen sätter sig upp emot regeringen, dels ogillar han att beslutet i sig gör hans uppdrag som diplomatins överhuvud svårare.

Vad gäller det första så ser jag det som utomordentligt uppfriskande att riksdagen visade att den för en gångs skull inte bara är ett transportkompani. Det innebar ju att några Alliansledamöter faktiskt inte böjde sig för partipiskan!

Vad gäller att riksdagens uttalande kanske inte är "lämpligt" ur diplomatisk synpunkt kan jag till en del hålla med om. Att riksdagen har moraliska synpunkter även på utrikespolitik, det får faktiskt regeringen stå ut med.
Om Tyskland skulle få för sig att förneka Förintelsen, ska vi då inte protetstera emot det, bara för att vi vill hålla oss väl med dem? Vi måste lära av historien, även om det kan kännas jobbigt på kort sikt. Ett förnekande bereder vägen för nutida och framtida förtryck.

När historiker och folkrättsjurister är överens om att det som hände i det Osmanska riket denna tid är ett folkmord, då måste riksdagsledamöter få uttala det också. Det är, som jag ser det, viktigt och riktigt att politiker får och kan ta ställning utifrån sina samveten i moraliska frågor.

Betr sakfrågan i sig vill jag påpeka att det handlar om ett folkmord som omfattade mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker som mördades eller försvann. Agneta Berliner har en utmärkt genomgång på sin blogg i frågan, där hon citerar vad hon sa i riksdagsdebatten.

Det finns en integritetsaspekt också. I någon mening kan man tycka att när Sveriges högsta representation uttalar sig om förhållanden i ett annat land så kan det innebära att vi lägger oss i det landets "inre angelägenheter" (kränker den nationella integriteten). Dock är det inte första gången så skett. Sverige brukar uttala sig till förmån för demokrati och mänskliga rättigheter, t ex i Ryssland, i Kina etc.

Vilken kränkning av den personliga integriteten är för övrigt värre än att bli mördad? Dessutom för att man tillhör en grupp som ett lands styrande förföljer.

Tillägg. Ett par invändingar har kommit i kommentarerna. Jag besvarar dem direkt bland kommentarerna. Dessutom vill jag här ge en länk, som visar att det inte är första gången som frågan diskuteras i riksdagen. Av SvD-artikeln framgår också att det riksdagen sysslat med inte är något löst tyckande, utan väl underbyggt av historiker och folkrättsexperter.
Lördag 13 mars erfar jag, genom Alliansfritt Sverige, att för fyra år sedan så menade Fredrik Reinfeldt (då i opposition) att Sverige skulle erkänna folkmordet i Armenien 1915 som just ett folkmord. I förrgår blev regeringens linje - att inte erkänna folkmordet - överkörd av riksdagen.