Ömma tår och barnslig logik

Det är en avspänningsprocess på gång mellan Turkiet och Armenien, sa någon (Carl Bildt ?) när riksdagen ville att Turkiet ska erkänna folkmordet. Vi har inget att skämmas för i vår historia, sa turkiske premiärministern Erdogan argt som kommentar till beslutet. Nänä, i Turkiet får ju inte ens fakta nämnas. Snacka om ömma tår.

Med så ömma tår är det helt uppenbart att det inte finns minsta vilja att varken erkänna folkmordet eller försöka nå vettiga förbindelser med Armenien. Lite märkligt är det ändå att när USA och Sverige snuddar vid tårna (ledsagat av ett ömkligt beklagande från Reinfeldt över riksdagens beslut!) så är det tydligen det allra värsta som kan hända. Att andra länder sagt samma sak, och med än starkare stämma, det har Turkiet svalt betydligt lättare. Kanske ska vi vara stolta att uttalandet ändå uppmärksammats så mycket i Ankara.

Ömma tår är en sak, och tyder på att något inte är som det ska. Men nog tillåter jag mig tycka att det är en mycket barnslig och bakvänd logik som Erdogan visar när han hotar etthundra tusen armenier i Turkiet med utvisning på grund av den svenska riksdagens uttalande (DN 17 mars). Armenierna ska alltså straffas för ett svenskt uttalanden!

Förnekelsen av historien tar sig märkliga uttryck. Jag förmodar att Erdogans hot nu av Bildt kommer att användas som "bevis" för att Bildts undfallenhetslinje var den rätta.

Jag vill nog påstå motsatsen. Bildts och Reinfeldts överslätande attityd gentemot makthot och historieförnekande visar hur viktigt det är att vara rakryggad. Turkiet måste göra upp med sitt förflutna. Hot om etnisk rensning än en gång, i syfte att förneka tidigare missgärningar, det får inte tigas ihjäl!

Turkiets politik under Erdogan har släktskap med Vellingemoderaternas. "Vackra ord" för att slippa ta ansvar, men när de pressas så kommer det fram vad de står för.

Etnisk rensning och utvisning kan ses som den yttersta konsekvensen av rasism. Därför är det befriande att det finns de som inser att rasism tar död på kunskapssamhället. Men rasism i alla former är ett förnekande av kunskap.

Bildt, historieskrivning och - piratpartiet

Debatten efter den något oväntande (?) utgången av riksdagens omröstning betr folkmordet i Armenien ca 1915 har varit intensiv och med olika intressanta principiella spår. Utan tvekan har det dessutom varit den hetaste politiska frågan den senaste veckan! Märkligt nog har jag inte hittills sett någon kommentar från någon ledande piratpartist.

En huvudlinje i kritiken mot beslutet, är att det inte är riksdagens sak att besluta eller ens uttala sig i detta slag av frågor. En del menar att det är regeringens sak, dvs Carl Bildts, att ha monopol på att tycka till i utrikespolitiken. En del menar att det (kanske) har varit ett folkmord, men det var ju så länge sedan, så låt och blunda för det och inte trassla till det för (Carl Bildt och) turkiska regeringen att ta itu med dagens problem.

Visserligen kan det vara riktigt att regeringen har ett slags uppdrag att driva utrikespolitiska ställningstaganden. MEN, det kan i ett demokratiskt land inte innebära att politiker i och utanför regeringen inte får uttrycka sig och ta ställning. Självfallet måste riksdagen få framföra åsikter, det är faktiskt så att riksdagen är utsedd av svenska folket i allmänna val och regeringen sitter endast på riksdagens mandat, regeringen har att rätta sig efter riksdagen. Vill den inte det ska den avgå.

Jag konstaterar, än en gång, att riksdagen inte skriver historien. Däremot utgår den från historiska erfarenheter, för att stärka mänskliga och demokratiska rättigheter i ett land som Sverige samarbetar nära med.

Att nonchalera ett riksdagsbeslut så övertydligt, som Carl Bildt deklarerat att han gör, är uppseendeväckande och upprörande. Bildts djupa irritation över riksdagens uttalande reser principiella frågor om hans agerande och lämplighet som utrikesminister.

Bildts envetna motstånd mot att Sverige som nation, i enlighet med vad många andra länder gjort, ska erkänna att det var ett folkmord, det ger intryck av att han personligen ställer sig tvivlande till det som historiker och jurister kommit fram till. Bildt vill själv skriva om historien, och som Jan Rejdnell beskriver det, så gör han också sådana försök. Bl a används en "historiker" i statlig tjänst för att trumma ut en falsk historiebild. Jag har också på en blogg sett uppgifter i denna anda, som antyder att det skulle vara kurdiska rövarband som genomförde morden. Det förefaller vara ren desinformation, "rövarband" kan inte genomföra massmord i denna skala (av en-två miljoner personer!) - om de inte gjorde det på (de turkiska/osmanska) myndigheternas uppdrag.

Att förneka folkmordet förefaller mig, av vad som framkommit, som ren historieförfalskning. Därigenom blir det något som kan legitimera kommande folkmord, liksom det blir ett hinder för i detta fall Turkiet att komma vidare i sin demokratiska utveckling. Hur skall mänskliga rättigheter kunna respekteras och behandling av minoriteter bli bättre om man inte erkännder begångna fel, och sätter igång en försoningsprocess?

I sammanhanget vill jag påpeka att det faktum att diskrimnering (även i Sverige) och folkmord förekommit på andra håll i världen inte förminskar betydelsen av folkmordet i det Osmanska riket för snart hundra år sedan. Man ska inte heller blanda ihop krig mellan olika nationer med när regeringar sanktionerar eller bedriver folkmord inom landet.

Diskriminering är alltid något som ska påtalas och motarbetas. I extrema lägen kan diskriminering som stöds av staten utvecklas till folkmord. Folkmord är något vedervärdigt och kan ses som den yttersta formen av kränkning av den personliga integriteten. Den pågående debatten är belysande som en illustration över hur olika partier, media och ledande politiker ser på viktiga mänskliga demokratiska rättigheter.
En röst jag hittills saknar i den debatten är piratpartiets. Detta parti ser sig ju självt som den personliga integritetens och de mänskliga rättigheternas främste försvarare idag i Sverige.

Får inte politiker ha moral och samvete? (Tillägg)

Riksdagens beslut att erkänna folkmordet i Armenien för ca 95 år sedan rörde upp starka känslor i förväg och än mera nu efteråt. Turkiet motsatte sig att frågan ens var uppe i riksdagen och kallade omedelbart hem sin ambassadör i Sverige. Sveriges regering gillar inte beslutet, speciellt Carl Bildt har reagerat mycket upprört och arrogant emot beslutet.

Hans upprördhet har alltså två dimensioner, dels ogillar han att riksdagen sätter sig upp emot regeringen, dels ogillar han att beslutet i sig gör hans uppdrag som diplomatins överhuvud svårare.

Vad gäller det första så ser jag det som utomordentligt uppfriskande att riksdagen visade att den för en gångs skull inte bara är ett transportkompani. Det innebar ju att några Alliansledamöter faktiskt inte böjde sig för partipiskan!

Vad gäller att riksdagens uttalande kanske inte är "lämpligt" ur diplomatisk synpunkt kan jag till en del hålla med om. Att riksdagen har moraliska synpunkter även på utrikespolitik, det får faktiskt regeringen stå ut med.
Om Tyskland skulle få för sig att förneka Förintelsen, ska vi då inte protetstera emot det, bara för att vi vill hålla oss väl med dem? Vi måste lära av historien, även om det kan kännas jobbigt på kort sikt. Ett förnekande bereder vägen för nutida och framtida förtryck.

När historiker och folkrättsjurister är överens om att det som hände i det Osmanska riket denna tid är ett folkmord, då måste riksdagsledamöter få uttala det också. Det är, som jag ser det, viktigt och riktigt att politiker får och kan ta ställning utifrån sina samveten i moraliska frågor.

Betr sakfrågan i sig vill jag påpeka att det handlar om ett folkmord som omfattade mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker som mördades eller försvann. Agneta Berliner har en utmärkt genomgång på sin blogg i frågan, där hon citerar vad hon sa i riksdagsdebatten.

Det finns en integritetsaspekt också. I någon mening kan man tycka att när Sveriges högsta representation uttalar sig om förhållanden i ett annat land så kan det innebära att vi lägger oss i det landets "inre angelägenheter" (kränker den nationella integriteten). Dock är det inte första gången så skett. Sverige brukar uttala sig till förmån för demokrati och mänskliga rättigheter, t ex i Ryssland, i Kina etc.

Vilken kränkning av den personliga integriteten är för övrigt värre än att bli mördad? Dessutom för att man tillhör en grupp som ett lands styrande förföljer.

Tillägg. Ett par invändingar har kommit i kommentarerna. Jag besvarar dem direkt bland kommentarerna. Dessutom vill jag här ge en länk, som visar att det inte är första gången som frågan diskuteras i riksdagen. Av SvD-artikeln framgår också att det riksdagen sysslat med inte är något löst tyckande, utan väl underbyggt av historiker och folkrättsexperter.
Lördag 13 mars erfar jag, genom Alliansfritt Sverige, att för fyra år sedan så menade Fredrik Reinfeldt (då i opposition) att Sverige skulle erkänna folkmordet i Armenien 1915 som just ett folkmord. I förrgår blev regeringens linje - att inte erkänna folkmordet - överkörd av riksdagen.