Riksdagen beslöt igår om att det inte ska finnas något kommunalt veto emot att leta efter uran.
Det anser jag var ett beslut, som visar på ett par olyckliga omständigheter i hur riksdagen fungerar.
Som vi vet så var det osäkert in i det sista hur beslutet skulle bli. Oppositionen var samlad för att kunna utnyttja chansen till att ge regeringen ett tjuvnyp, ett nederlag. Vi vet att rätt många av allianspartiernas ledamöter var tveksamma och egentligen ville rösta emot regeringen.
Men de vågade inte. Inte i tillräckligt antal. Piskorna ven.
Nu kan man diskutera om bevekelsegrunderna för både de som var emot och för förslaget.
En del såg frågan om kommunalt veto som viktig. Ska en kommun ha rätt att säga veto eller inte? Ska riksintresse eller kommunalt självstyre ha högsta prioritet?
Andra såg det nog som en fråga om uranbrytning i sig - och kärnkraft - är något bra eller dåligt.
Jag menar att båda dessa aspekter är av den arten att varje ledamot måste ha en självklar rätt att ta ställning efter egen uppfattning (eventuell ideologi) eller samvete!
Men nu är min invändning emot partidisciplinens försteg sannerligen inte bara riktad emot allianspartierna. Piskorna var minst lika effektiva inom oppositionen. För, ingen ska inbilla mig att det inte finns ett antal riksdagsledamöter inom oppositonen som gärna vill se att riksintresset ska gå före en lokal opinion, och/eller som gärna ser uranbrytning och kärnkraft. Oppositionens partipiskares främsta syfte var att försöka få till ett nederlag för regeringen!
Jag kan tänka mig att med ökat utrymme för samvetsröstning skulle resultatet kunna bli detsamma - men med fler ledamöter på vardera sidan som vågat följa sina egna uppfattningar i stället för partipiskans! Det hade haft ett demokratiskt värde i sig!
Fram för personval!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
3 kommentarer:
Det är dock i mina ögon helt orimligt att ett beslut av denna dignitet ska tillåtas fattas med enkel majoritet. Om 6 månader är det val och vi kan ha en ny majoritet. Ska kommunerna då helt plötsligt få veto igen? Sedan försvinner vetot efter fyra år för att komma tillbaka... Så kan man ju inte ha det!
Felet är naturligtvis grundlagen som inte en gång för alla fastslagit vilka frågor som ligger under en kommuns (oinskränkta) rätt att bestämma över och vilka som ligger under statens (likaledes oinskränkta) rätt att besluta över.
Jadu, Pop, det var ytterligare en aspekt, som förtjänar att övervägas noga.
Vad ska definitivt vara enbart kommunalt eller riksintresse?
Kan det finnas frågor som "får" bollas emellan olika huvudmän beroende på valutslag?
Exempel. Skolans huvudman - var tidigare staten, nu kommunerna. Det avgjordes utan kvalificerad majoritet vad jag minns. Ska den kunna lyftas tillbaka med enkel majoritet?
"Kan det finnas frågor som "får" bollas emellan olika huvudmän beroende på valutslag?"
För mig är det principiella svaret "nej". (Sedan kommer det alltid att finnas gränsdaragningsproblem, men det ändrar inte principen.)
Skolan är ett mycket bra exempel som man kan spinna vidare på. När det nu ändå är så att huvudmannaskapet ligger på kommunerna, varför anser sig rikspolitikerna då ha rätten att lägga sig i?
Skicka en kommentar