Om piskor, samvete och kommunalt veto

Riksdagen beslöt igår om att det inte ska finnas något kommunalt veto emot att leta efter uran.

Det anser jag var ett beslut, som visar på ett par olyckliga omständigheter i hur riksdagen fungerar.

Som vi vet så var det osäkert in i det sista hur beslutet skulle bli. Oppositionen var samlad för att kunna utnyttja chansen till att ge regeringen ett tjuvnyp, ett nederlag. Vi vet att rätt många av allianspartiernas ledamöter var tveksamma och egentligen ville rösta emot regeringen.

Men de vågade inte. Inte i tillräckligt antal. Piskorna ven.
Nu kan man diskutera om bevekelsegrunderna för både de som var emot och för förslaget.
En del såg frågan om kommunalt veto som viktig. Ska en kommun ha rätt att säga veto eller inte? Ska riksintresse eller kommunalt självstyre ha högsta prioritet?
Andra såg det nog som en fråga om uranbrytning i sig - och kärnkraft - är något bra eller dåligt.

Jag menar att båda dessa aspekter är av den arten att varje ledamot måste ha en självklar rätt att ta ställning efter egen uppfattning (eventuell ideologi) eller samvete!

Men nu är min invändning emot partidisciplinens försteg sannerligen inte bara riktad emot allianspartierna. Piskorna var minst lika effektiva inom oppositionen. För, ingen ska inbilla mig att det inte finns ett antal riksdagsledamöter inom oppositonen som gärna vill se att riksintresset ska gå före en lokal opinion, och/eller som gärna ser uranbrytning och kärnkraft. Oppositionens partipiskares främsta syfte var att försöka få till ett nederlag för regeringen!

Jag kan tänka mig att med ökat utrymme för samvetsröstning skulle resultatet kunna bli detsamma - men med fler ledamöter på vardera sidan som vågat följa sina egna uppfattningar i stället för partipiskans! Det hade haft ett demokratiskt värde i sig!

Fram för personval!