Uppdrag gransking (UG) i går kväll. Om hur en Skara-pastor har ett bemanningsföretag som tar rumäner till Sverige för att arbeta. Till villkor som det svenska facket inte gillar.
(Det verkar i skrivande stund som om inte gårdagens UG finns i SVTplay än, men länken till UG i sig kommer här. Det aktuella programmet lär snart gå att hitta där.)
Som påpekades i reportaget så påminner förhållandena i mycket om hur det var i Sverige för sådär drygt hundra år sedan, när Sverige arbetade sig upp till en välmående industrination. Från att ha varit ett jordbrukarland, som inte längre kunde försörja sin befolkning. En befolkning som i hög grad utvandrade till Nordamerikan för att få försörjning och bättre levnadsvillkor, men där industrialiseringen också gav jobb i Sverige.
Det är alltså en något komplicerad sak det som togs upp i UG. Och ett ovanligt objektivt reportage i Uppdrag granskning, i meningen att båda sidor fick - och ville - komma fram. Annars är det ju oftast solklart (och riktigt!) vem som gjort fel etc.
Nåväl, JULAs utnyttjande av rumänerna är skamligt. Det är väl det mest upprörande i detta.
Sedan är det ju moraliskt och möjligen i viss mån ekonomiskt klandervärt att den där "pastorn" (vars namn jag redan glömt) till synes helt uppenbart tjänar (grova?) pengar på sin s.k. välgörenhet.
Men - fackföreträdaren/LO-läraren har en inskränkt attityd också. VÄLDIGT nationalistisk/egoistisk i sina konsekvenser. För även om han givetvis vill hävda svenska avtal för alla, så blir konsekvensen att fattiga rumäner inte får några jobb eller (trots allt) hyfsade löner alls!
Och det var magstarkt att se hur "pastorn" lyste av självgodhet när han helt erkände att han gillade hur han kunde dribbla bort facket och bestämma allt själv. Janne Josefssons beteckning "patronfasoner" var helt riktig.
Men ändå, rumänerna blev (o blir förhoppningsvis även i fortsättningen) hjälpta till jobb och inkomster (och fri bostad mm under månaden i Sverige) långt, långt över vad de ens kan drömma om i Rumänien!
Även om man kan tycka att de också blev otillbörligt utnyttjade (enl svenska principer) framför allt genom gratisarbetet i "pastorns" egna företag utöver bemanningsföretaget, efter normal arbetstid.
SVT publicerar en del text här om detta (och andra) program. Och baptistpastorn heter Per Stridh.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
03 maj 2012
Schlaug om sidbytaren Östros
"Gamle" mp-språkröret Birger Schlaug har kommenterat Thomas Östros (s?) sidbyte till Bankföreningen. Läs- och tänkvärt. Därför ger jag gärna länken till hans kommentar.
På Schlaugs blogg skrev jag en kommentar. (Här något skrivfel rättat.)
Ja du Birger, nog är det, som du skriver att en del, ja alltför många, av dagens politiker är mera av spelare och karriärister än djupt övertygade om sin ideologi. Om de ens haft någon, annat än som ett eko av ett reklamblad avsett för lättlurade. Till en början kan de verka duktiga och "bra", men med tiden visar det sig att de kan ha många ansikten. Och att de inte biter den hand som föder dem. Spec om födan är rikligt tilltagen.
---Vilket den brukar vara när f.d. toppolitiker går till näringslivet eller dess lobbyorganisationer som dess PR-män/kvinnor.
På Schlaugs blogg skrev jag en kommentar. (Här något skrivfel rättat.)
Ja du Birger, nog är det, som du skriver att en del, ja alltför många, av dagens politiker är mera av spelare och karriärister än djupt övertygade om sin ideologi. Om de ens haft någon, annat än som ett eko av ett reklamblad avsett för lättlurade. Till en början kan de verka duktiga och "bra", men med tiden visar det sig att de kan ha många ansikten. Och att de inte biter den hand som föder dem. Spec om födan är rikligt tilltagen.
---Vilket den brukar vara när f.d. toppolitiker går till näringslivet eller dess lobbyorganisationer som dess PR-män/kvinnor.
02 maj 2012
Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...
Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...
Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.
Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.
Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.
Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.
Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.
En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.
Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.
E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.
Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.
Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.
Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.
Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.
Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.
Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.
Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.
Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.
Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.
Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.
En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.
Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.
E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.
Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.
Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.
Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.
Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.
Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.
26 april 2012
Verklig demokrati förutsätter insyn och offentlighet
På internet, detta den fria debattens forum, cirkulerar just nu en namninsamling för insynsrapporten.
Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---
Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.
Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst
FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.
Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.
Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.
En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.
Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.
UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.
En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.
Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.
Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.
Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.
Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.
Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.
Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.
Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.
Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---
Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.
Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst
FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.
Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.
Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.
En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.
Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.
UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.
En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.
Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.
Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.
Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.
Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.
Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.
Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.
Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.
23 april 2012
Liberalt uppvaknande inom fp betr integritet?
Konstaterar, lätt förvånad, efter en snabb genomgång av aktuella kommentarer att det plötsligt finns ett flera signaler om ett liberalt uppvaknande bland folkpartister.
Exempelvis.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker, om Teliaaffären.
Cecilia Wikström noterar också, med beklagande, att EU beslutat om PNR-direktivet, som är ett avtal som inte säkrar EU-medborgarnas rätt till dataskydd vid resor till USA.
Mark Klamberg, som själv mer eller mindre gett upp hoppet om fp i integritetsfrågorna, noterar ett fp-initiativ i rätt riktning betr signalspaning.
Madeleine Sjöstedt, fp-borgarråd i Stockholm, vill att Stockholms stad ska bojkotta TeliaSonera, så länge företaget agerar som det gör i diktaturstater. (Formellt uttryckt som "översyn av upphandlingskriterier".)
Nu gör ett par flugor ingen sommar, men det ger ändå ett visst hopp, trots Johan Pehrsson.
Ett sätt för fp att försöka visa att det intresserar sig för integritet är att seriöst bevaka, i liberal anda, betänkande 2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. På sätt och vis kan det ses som en uppföljning av datalagringsdirektivet, som ska träda i kraft redan den 1 maj.
Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter, vilket bloggen "Upphovsträtan" uppmärksammar. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Var tröskeln ska ligga kan (ska) Sverige självt bestämma.
Justitieutskottets betänkande (förslag) ska justeras den 26 april och efter ett par bordläggningar ska riksdagen debattera det den 10 maj - redan!
Hög tid för integritetsvärnande riksdagsledamöter - i alla partier - att agera! Och för oss alla att påminna dem. Och för utomparlamentariska liberaldemokraterna och piratpartiet att påminna om också.
Exempelvis.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker, om Teliaaffären.
Cecilia Wikström noterar också, med beklagande, att EU beslutat om PNR-direktivet, som är ett avtal som inte säkrar EU-medborgarnas rätt till dataskydd vid resor till USA.
Mark Klamberg, som själv mer eller mindre gett upp hoppet om fp i integritetsfrågorna, noterar ett fp-initiativ i rätt riktning betr signalspaning.
Madeleine Sjöstedt, fp-borgarråd i Stockholm, vill att Stockholms stad ska bojkotta TeliaSonera, så länge företaget agerar som det gör i diktaturstater. (Formellt uttryckt som "översyn av upphandlingskriterier".)
Nu gör ett par flugor ingen sommar, men det ger ändå ett visst hopp, trots Johan Pehrsson.
Ett sätt för fp att försöka visa att det intresserar sig för integritet är att seriöst bevaka, i liberal anda, betänkande 2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. På sätt och vis kan det ses som en uppföljning av datalagringsdirektivet, som ska träda i kraft redan den 1 maj.
Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter, vilket bloggen "Upphovsträtan" uppmärksammar. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Var tröskeln ska ligga kan (ska) Sverige självt bestämma.
Justitieutskottets betänkande (förslag) ska justeras den 26 april och efter ett par bordläggningar ska riksdagen debattera det den 10 maj - redan!
Hög tid för integritetsvärnande riksdagsledamöter - i alla partier - att agera! Och för oss alla att påminna dem. Och för utomparlamentariska liberaldemokraterna och piratpartiet att påminna om också.
19 april 2012
Ska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?
Ska svenska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?
Den frågan ställer jag mig, efter avslöjandet att till stor del statligt ägda Telia-Sonera agerar som villiga drängar för att hjälpa diktaturer att hålla koll på sina medborgares åsikter och var de befinner sig, för att trakassera, misshandla, fängsla och döda de som diktaturen inte gillar.
Gårdagens Uppdrag Granskning var än mer upprörande än de förhandspuffar som föregick sändningen.
Jag anser att Telias affärer i ett antal diktaturstater är minst lika upprörande som Sveriges avtal att sälja vapen och vapenteknologi (inklusive "signalspaning") till Saudiarabien.
I båda fallen är Sverige inblandat i att hjälpa diktaturer, och för att förtrycka sina medborgare, kränka mänskliga rättigheter och förhindra demokrati.
Telia-Soneras största ägare är den svenska staten. Bolaget går utomordentligt bra, även om den senaste rapporten visar lite vikande siffror. Det intressanta är att en stor och ökande andel av vinsten kommer från Telias agerande (via dotterbolag) i ett antal diktaturstater i östeuropa (t ex Vitryssland) och i fd sovjetstater (som Azerbadjan, Uzbekistan m fl) i Asien. Länder där myndigheterna (dikaturens polis och "säkerhetstjänst") kräver och får 100% hjälp av och tillgång till allt vad som sker i Telias dotterbolags mobilnät. Avlyssning och positionering, i realtid. Detta är ju till och med ett snäpp värre än det i formellt demokratisk ordning införda datalagringsdirektivet i Sverige. Just för att det sker i realtid.
Men glöm inte att vi i Sverige har ett antal lagar som ger myndigheterna i det närmaste samma möjligheter att övervaka medborgarna. Även om de sägs inte ska användas emot de som är i opposition. Men som kan missbrukas, och vad vet vi sker under sekretess?
Jag använder min mobil minsta möjligt. Men hur kan svenska folket vara så naivt att det låter politikerna stifta lagar som binder ris åt våra ryggar? Med lagar som kan missbrukas redan idag, som är onödiga och ineffektiva, och som i "trängt läge" snabbt kan skärpas för att i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Hur kan det komma sig att piratpartiet i stort sett är det enda som protesterar emot dessa lagar?
Det parti som fortfarande kallar sig liberalt, dvs folkpartiet, borde ju vara det första som kraftfullt och konsekvent värnade om integritet och demokrati och emot massövervakning av folket. I stället har fp flera gånger under senare år snarare gått i spetsen för alltmer övervakning.
När Telia nu pressas på varför de så villigt agerar diktaturers drängar, så svarar det att de måste följa "lokala lagar". Dvs Telia låter diktatoriska lagar vara förevändning för att låta polis och "lokala SÄPO" flytta in i Telias lokaler och koppla upp sig i deras nät, används s.k. svarta lådor.
Det är ju ingen nyhet precis att diktaturer använder alla medel, även div IT-teknologi, för att förtrycka och förfölja opposition. Och det är givetvis känt även av Telia. Men trots sina vackra ord om etik och att främja demokrati så springer Telia snabbt från dessa och agerar diktaturdräng. Det är MAMMON, pengarna som betyder allt. Även för statsägda Telia. För det är i diktaturstater som Telia tjänar allt större del av sin vinst, som ger ägarna (inklusive staten) fin utdelning. Och fina bonusar till VD och andra toppar.
Och studerar man koncernchefen i Telias minspel och tonläge så anser han inte att det är ett alternativ att ens överväga att Telia drar sig bort från dessa marknader. "Man kan ju drar bort, men... ", ungefär så säger och menar han.
Och underförstått, och som det kommer att argumenteras kring detta, så menar han/Telias ledning, att om inte de säljer sina tjänster till diktaturen så gör andra det. Precis så som vapenindustrin, och dess anhängare, brukar argumentera.
Jag godkänner inte det resonemanget. Kommersiell verksamhet går visserligen ut på att gå runt och helst tjäna pengar. Till och med statligt ägd. Men inte till varje pris, inte till priset av blod och liv och att undergräva demokrati. Även i affärsverksamhet måste det finna moraliska värderingar.
Det är ju bl a därför vi har konsumentskydd och olika förbud som ska förhindra skadliga produkter. Demokrati i meningen yttrandefrihet och skydd mot förföljelse ska ha minst samma skydd! Oavsett "lokala lagar"!
Läs i sammanhanget även t ex denna blogg av Ola Theander, Naivitet härskar. Länk.
Självfallet borde staten som ägare se till att dess bolag inte gynnar diktaturer! Vare sig bolagen är helägda eller delägda. På samma sätt ska staten se till att de leverantörer (t ex av vapen) inte agerar för att stöjda diktaturer. Jag vill gärna tro att både svenska folket och dess politiker anser att demokrati är att föredra före diktatur.
Att hänvisa till odemokratiska regimers lagar är den obotfärdiges förhinder. Att lyda order, och överhetens påbud, det gjorde även Hitlers drängar.
PS. Ser nu att bl a Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (fp), reagerat kraftfullt i AB i denna fråga.
Den frågan ställer jag mig, efter avslöjandet att till stor del statligt ägda Telia-Sonera agerar som villiga drängar för att hjälpa diktaturer att hålla koll på sina medborgares åsikter och var de befinner sig, för att trakassera, misshandla, fängsla och döda de som diktaturen inte gillar.
Gårdagens Uppdrag Granskning var än mer upprörande än de förhandspuffar som föregick sändningen.
Jag anser att Telias affärer i ett antal diktaturstater är minst lika upprörande som Sveriges avtal att sälja vapen och vapenteknologi (inklusive "signalspaning") till Saudiarabien.
I båda fallen är Sverige inblandat i att hjälpa diktaturer, och för att förtrycka sina medborgare, kränka mänskliga rättigheter och förhindra demokrati.
Telia-Soneras största ägare är den svenska staten. Bolaget går utomordentligt bra, även om den senaste rapporten visar lite vikande siffror. Det intressanta är att en stor och ökande andel av vinsten kommer från Telias agerande (via dotterbolag) i ett antal diktaturstater i östeuropa (t ex Vitryssland) och i fd sovjetstater (som Azerbadjan, Uzbekistan m fl) i Asien. Länder där myndigheterna (dikaturens polis och "säkerhetstjänst") kräver och får 100% hjälp av och tillgång till allt vad som sker i Telias dotterbolags mobilnät. Avlyssning och positionering, i realtid. Detta är ju till och med ett snäpp värre än det i formellt demokratisk ordning införda datalagringsdirektivet i Sverige. Just för att det sker i realtid.
Men glöm inte att vi i Sverige har ett antal lagar som ger myndigheterna i det närmaste samma möjligheter att övervaka medborgarna. Även om de sägs inte ska användas emot de som är i opposition. Men som kan missbrukas, och vad vet vi sker under sekretess?
Jag använder min mobil minsta möjligt. Men hur kan svenska folket vara så naivt att det låter politikerna stifta lagar som binder ris åt våra ryggar? Med lagar som kan missbrukas redan idag, som är onödiga och ineffektiva, och som i "trängt läge" snabbt kan skärpas för att i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Hur kan det komma sig att piratpartiet i stort sett är det enda som protesterar emot dessa lagar?
Det parti som fortfarande kallar sig liberalt, dvs folkpartiet, borde ju vara det första som kraftfullt och konsekvent värnade om integritet och demokrati och emot massövervakning av folket. I stället har fp flera gånger under senare år snarare gått i spetsen för alltmer övervakning.
När Telia nu pressas på varför de så villigt agerar diktaturers drängar, så svarar det att de måste följa "lokala lagar". Dvs Telia låter diktatoriska lagar vara förevändning för att låta polis och "lokala SÄPO" flytta in i Telias lokaler och koppla upp sig i deras nät, används s.k. svarta lådor.
Det är ju ingen nyhet precis att diktaturer använder alla medel, även div IT-teknologi, för att förtrycka och förfölja opposition. Och det är givetvis känt även av Telia. Men trots sina vackra ord om etik och att främja demokrati så springer Telia snabbt från dessa och agerar diktaturdräng. Det är MAMMON, pengarna som betyder allt. Även för statsägda Telia. För det är i diktaturstater som Telia tjänar allt större del av sin vinst, som ger ägarna (inklusive staten) fin utdelning. Och fina bonusar till VD och andra toppar.
Och studerar man koncernchefen i Telias minspel och tonläge så anser han inte att det är ett alternativ att ens överväga att Telia drar sig bort från dessa marknader. "Man kan ju drar bort, men... ", ungefär så säger och menar han.
Och underförstått, och som det kommer att argumenteras kring detta, så menar han/Telias ledning, att om inte de säljer sina tjänster till diktaturen så gör andra det. Precis så som vapenindustrin, och dess anhängare, brukar argumentera.
Jag godkänner inte det resonemanget. Kommersiell verksamhet går visserligen ut på att gå runt och helst tjäna pengar. Till och med statligt ägd. Men inte till varje pris, inte till priset av blod och liv och att undergräva demokrati. Även i affärsverksamhet måste det finna moraliska värderingar.
Det är ju bl a därför vi har konsumentskydd och olika förbud som ska förhindra skadliga produkter. Demokrati i meningen yttrandefrihet och skydd mot förföljelse ska ha minst samma skydd! Oavsett "lokala lagar"!
Läs i sammanhanget även t ex denna blogg av Ola Theander, Naivitet härskar. Länk.
Självfallet borde staten som ägare se till att dess bolag inte gynnar diktaturer! Vare sig bolagen är helägda eller delägda. På samma sätt ska staten se till att de leverantörer (t ex av vapen) inte agerar för att stöjda diktaturer. Jag vill gärna tro att både svenska folket och dess politiker anser att demokrati är att föredra före diktatur.
Att hänvisa till odemokratiska regimers lagar är den obotfärdiges förhinder. Att lyda order, och överhetens påbud, det gjorde även Hitlers drängar.
PS. Ser nu att bl a Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (fp), reagerat kraftfullt i AB i denna fråga.
09 april 2012
Ska kungen ge medaljer till diktatorer?
Hans Lindblad har gjort det igen. Skrivit en vass och viktig artikel (ledare) i Gefle Dagblad om hur galet det är med en kung som delar ut medaljer till diktatorer. Vilket är ännu ett argument emot monarki, även en sådan monarki där kungen inte har någon reell makt.
Och att "kaffeflickor" är en bagatell jämfört med hur "vår" statschef chikanerar Sverige som demokrati genom att ge den Saudiske kungen-diktatorn en medalj.
Läs gärna Hans ledare, länk ovan.
Ett litet smakprov:
"Utmärkelsen överlämnades under den pågående ”arabiska våren” där miljoner frihetstörstande människor riskerar sina liv i demonstrationer för att diktatorer ska störtas, inte hyllas. De två kungarnas avsikt kunde knappast ha varit annan än att för en stund försöka vrida bort uppmärksamheten från den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter."
Det sägs att kungen är en bra dörröppnare för svensk industri. Denna gång gällde det att sälja vapen till diktaturens Saudiarabien. En sådan dörröppnare kan vi vara utan.
Och att "kaffeflickor" är en bagatell jämfört med hur "vår" statschef chikanerar Sverige som demokrati genom att ge den Saudiske kungen-diktatorn en medalj.
Läs gärna Hans ledare, länk ovan.
Ett litet smakprov:
"Utmärkelsen överlämnades under den pågående ”arabiska våren” där miljoner frihetstörstande människor riskerar sina liv i demonstrationer för att diktatorer ska störtas, inte hyllas. De två kungarnas avsikt kunde knappast ha varit annan än att för en stund försöka vrida bort uppmärksamheten från den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter."
Det sägs att kungen är en bra dörröppnare för svensk industri. Denna gång gällde det att sälja vapen till diktaturens Saudiarabien. En sådan dörröppnare kan vi vara utan.
02 april 2012
Statsministar en masse, recencerade av Hans Lindblad
Läs om en massa statsministrar, där en och annan nog inte är helt känd för så många av dagens svenskar.
HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.
Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.
Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.
Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................
”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.
Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.
HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.
Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.
Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.
Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................
”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.
Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.
31 mars 2012
Anders Sundström, en illustration till s problem
Läser i Di, nätupplagan att Anders Sundström, VD i Folksam fått ett rejält lönelyft, sådär dubbelt vad en LO-jobbar kan förväntas få. I procent. 2011 fick Sundström nära sju miljoner kr. Folksam är ju ett s.k. rörelseföretag, där LO är en storägare och detta LO har starkt kritiserar höga VD-löner.
Sundström startade sin bana som väldigt ungt kommunalråd (s)i Piteå. Och var under några år en av mina främsta politiska motståndare där. Ung var han, men knappats någon förnyare. En hyfsad kamrer, men ville leka företagare med skattemedel. Ett exempel är det Äventyrsbad han lät kommunen (via bolag givetvis) bygga för stora pengar. Ett projekt som hans efterträdare fick lov att sälja för att inte riskera mera skattepengar. Sedan blev han minister en kort tid, stängde Barsebäck, blev chef för den lokala sparbanken och senare ordförande därstädes, och så rekryterad till Folksam som VD.
Jag har alltså aldrig sett honom som någon ideolog, utan som en frejdig (och ung) förvaltare av de direktiv som kom från partikansliet. Vilket gjorde att han blev minister, för att diskutera kunde han. Men när han fått nog av klättrandet i partiet gick han till mer luckrativa uppdrag. Försiktigtvis inom den skyddade rörelsesektorn. Därmed är han en rätt vanlig representant för den politikerkader som finns och funnits under senare decennier inom socialdemokratin. De trivs och kan klättra inom partiet och dess omgivning, men har förutom en viss svada ingen påfallande djup ideologisk övertygelse och är på sin höjd förvaltare av centrala direktiv, inte några förnyare. Och i deras värld är socialdemokratin det parti som alltid skall ha makten och härligheten i Sverige. Allt annat är onormalt.
Jag tror att det är ett av socialdemokratins problem. Alltför många kan inte förlika sig med att s-partiet är ett parti bland andra. De vill klättra, och är ideologiskt grå på det sättet att de följer direktiv och ser makten som främsta målet, inte innehållet. Sedan må de vara hur duktiga på att prata som helst, men det räcker inte. Framför allt inte för ett parti som inte vet vad det vill. För - vad är socialdemokrati?
Sundström startade sin bana som väldigt ungt kommunalråd (s)i Piteå. Och var under några år en av mina främsta politiska motståndare där. Ung var han, men knappats någon förnyare. En hyfsad kamrer, men ville leka företagare med skattemedel. Ett exempel är det Äventyrsbad han lät kommunen (via bolag givetvis) bygga för stora pengar. Ett projekt som hans efterträdare fick lov att sälja för att inte riskera mera skattepengar. Sedan blev han minister en kort tid, stängde Barsebäck, blev chef för den lokala sparbanken och senare ordförande därstädes, och så rekryterad till Folksam som VD.
Jag har alltså aldrig sett honom som någon ideolog, utan som en frejdig (och ung) förvaltare av de direktiv som kom från partikansliet. Vilket gjorde att han blev minister, för att diskutera kunde han. Men när han fått nog av klättrandet i partiet gick han till mer luckrativa uppdrag. Försiktigtvis inom den skyddade rörelsesektorn. Därmed är han en rätt vanlig representant för den politikerkader som finns och funnits under senare decennier inom socialdemokratin. De trivs och kan klättra inom partiet och dess omgivning, men har förutom en viss svada ingen påfallande djup ideologisk övertygelse och är på sin höjd förvaltare av centrala direktiv, inte några förnyare. Och i deras värld är socialdemokratin det parti som alltid skall ha makten och härligheten i Sverige. Allt annat är onormalt.
Jag tror att det är ett av socialdemokratins problem. Alltför många kan inte förlika sig med att s-partiet är ett parti bland andra. De vill klättra, och är ideologiskt grå på det sättet att de följer direktiv och ser makten som främsta målet, inte innehållet. Sedan må de vara hur duktiga på att prata som helst, men det räcker inte. Framför allt inte för ett parti som inte vet vad det vill. För - vad är socialdemokrati?
30 mars 2012
Hans Lindblad (fp) om Tolgforsaffären
Än finns det liberaler med en kompass som visar rätt. En av dem är Hans Lindblad, fortfarande folkpartist och tidigare fp:s försvarsexpert i riksdagen.
Hans har idag inne en ledare om sekretess och demokrati, detta med hänvisning till Tolgforsaffären, som också handlar om affären med Saudi-arabien. Hans anser att hemligstämpling av statliga dokument kan vara försvarbar, men bara under förutsättning att det finns enskilda med civilkurage nog att slå larm, om sekressen används för att mörka kriminell verksamhet.
Därför bör det finnas en "säkerhetsventil", som gör det möjligt att säga sanningen utan att bryta emot sekretessen.
Då ledaren tog lite för mycket utrymme, så putsades den lite före publiceringen i Gefle Dagblad. Men här finns utrymme, så jag ger er hela originaltexten, inklusive Hans rubrikförslag.
Längst ner lägger jag in några fler kommentarer, som kan vara av intresse.
---
Originalrubriken var: Tack lögnare för att du avgår.
Hela Sverige kan dra en suck av lättnad över att försvarsminister Sten Tolgfors avgår. Ingen demokrati kan i sin regering ha en omdömeslös lögnare. För departementets personal och underlydande myndigheter måste det ha varit en mardröm att uppleva hur Tolgfors gjort det fegaste av allt, att som den högst ansvarige söka rädda eget skinn genom att skylla allt på nära medarbetare och andra underställda. Alltså total motsats till ledarskap. Om Tolgfors haft rent mjöl i påsen hade han självklart stannat för att reda ut skandalen.
För statsminister Reinfeldt och hans moderater är det dubbelt pinsamt att båda försvarsministrarna han utsett avgått i dramatiska former. Den stora skillnaden är att Mikael Odenberg 2007 kunde avgå med hedern i behåll. Avgångarna gör nog extra ont i partiet genom att det tidigare sade sig ha stort intresse för försvaret.
Odenberg såg det som omöjligt att sitta kvar sedan finansminister Borg i ett tal i Almedalen med statsministerns gillande offentliggjorde stora besparingar på försvarsmateriel utan att låta Odenberg få veta något. En rad materielobjekt stoppades sedan av efterträdaren Tolgfors på ett sätt som nyss kritiserats hårt av Riksrevisionen och som ska granskas av KU. Elementära regler sattes ur kraft. Försvarets fackmyndigheter med sin sakkompetens ställdes helt åt sidan. Odenbergs omdöme ”Tomhylsan” om Tolgfors torde bestridas av få.
Nästa försvarsminister måste redan första dagen avskeda FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind, också han skrupelfri lögnare och totalt omdömeslös. Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka utforska vem som gav Dagens Eko uppgifterna om tillkomsten av FOI:s olagliga bulvanbolag som skulle hjälpa den saudiska diktaturen att bygga en vapenfabrik.
Det bästa vore om uppgiftslämnaren själv träder fram. Han eller hon har gjort svensk demokrati en stor tjänst och bör tacksamt hyllas för civilkurage, rättskänsla och omdöme.
Varje land har legitim rätt att hemlighålla uppgifter av betydelse för försvar och nationell säkerhet. Men absolut ingenting rörande försvaret och försvarsforskning har röjts i detta fall, utan enbart oegentligheter som helt enkelt måste delges medborgarna.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och flera andra skandaler, nu också Tolgforsaffären, är exempel där regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater varit djupt insyltade i vidriga oegentligheter. Den gemensamma nämnaren är just försöken att hemlighålla och söka hindra insyn. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att det säkerligen funnits rader av liknande härvor som aldrig blivit avslöjade för att alla inblandade lyckades med mörkläggningen.
Tryckfrihet och civilkurage hos enskilda att berätta är i sammanhanget demokratins enda värn. Det gäller också kommunalt liksom i näringslivet rörande miljö och annat. Länets landsting (Gävleborgs län, min anm.) har flera exempel på försök att sätta munkavle på medarbetare. Undersköterskan Sarah Wägnert vägrade 1997 att tiga om hemska förhållanden på ett äldreboende i Solna och fick sedan lagen ”Lex Sarah” uppkallad efter sig.
Diktaturer har som grundläggande princip att undersåtarna inget ska veta, men demokratin måste ha öppenheten som ledstjärna. Daniel Ellsberg blev en stor förebild. Han delgav 1971 New York Times ”Pentagon Papers” som han sett i tjänsten. Därmed avslöjades hur administrationen förde amerikanska folket bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Hans Lindblad
---
Apropå presskonferensen och Tolgfors/regeringens försök att förskjuta fokus i frågan från skandalen som föranledde avgången.
Pinsamt att Tolgfors åberopar sitt fyraåriga barn. Det finns nog ingen svensk unge i den åldern som funderar kring olagliga bulvanföretag hos myndigheter under försvarsdepartementet.
---
En del hesiterar inför ordet ljuga. Men redan efter ett par dagar erkände Tolgfors att hans första kommentar inte var rätt, utan att det fanns information på departementet rörande kontakterna med Saudiarabien. Palme ljög i Geijeraffären. Jag tror inte Ingvar Carlsson skulle ha gjort det. Ingvar, uppvuxen under knappa villkor, tyckte ztt man i alla sammanhang måste utgå från medborgarna. Palme kom ur en högreståndskultur där staten-nationen var viktigast. För statens skull fick man ljuga, och när Palme sedan satte likhet mellan stat och parti hade han inga moraliska betänkligheter rörande IB och Geijeraffären (som egentligen är en Palmeaffär).
Jag skulle tro att Tolgfors som moderat delvis lever kvar i traditionen att för statens skull kan man tumma på sanningen.
Liberaler och konservativa har ju haft diametralt motsatta utgångspunkter, folkstyre kontra överhetsstat.
Hans har idag inne en ledare om sekretess och demokrati, detta med hänvisning till Tolgforsaffären, som också handlar om affären med Saudi-arabien. Hans anser att hemligstämpling av statliga dokument kan vara försvarbar, men bara under förutsättning att det finns enskilda med civilkurage nog att slå larm, om sekressen används för att mörka kriminell verksamhet.
Därför bör det finnas en "säkerhetsventil", som gör det möjligt att säga sanningen utan att bryta emot sekretessen.
Då ledaren tog lite för mycket utrymme, så putsades den lite före publiceringen i Gefle Dagblad. Men här finns utrymme, så jag ger er hela originaltexten, inklusive Hans rubrikförslag.
Längst ner lägger jag in några fler kommentarer, som kan vara av intresse.
---
Originalrubriken var: Tack lögnare för att du avgår.
Hela Sverige kan dra en suck av lättnad över att försvarsminister Sten Tolgfors avgår. Ingen demokrati kan i sin regering ha en omdömeslös lögnare. För departementets personal och underlydande myndigheter måste det ha varit en mardröm att uppleva hur Tolgfors gjort det fegaste av allt, att som den högst ansvarige söka rädda eget skinn genom att skylla allt på nära medarbetare och andra underställda. Alltså total motsats till ledarskap. Om Tolgfors haft rent mjöl i påsen hade han självklart stannat för att reda ut skandalen.
För statsminister Reinfeldt och hans moderater är det dubbelt pinsamt att båda försvarsministrarna han utsett avgått i dramatiska former. Den stora skillnaden är att Mikael Odenberg 2007 kunde avgå med hedern i behåll. Avgångarna gör nog extra ont i partiet genom att det tidigare sade sig ha stort intresse för försvaret.
Odenberg såg det som omöjligt att sitta kvar sedan finansminister Borg i ett tal i Almedalen med statsministerns gillande offentliggjorde stora besparingar på försvarsmateriel utan att låta Odenberg få veta något. En rad materielobjekt stoppades sedan av efterträdaren Tolgfors på ett sätt som nyss kritiserats hårt av Riksrevisionen och som ska granskas av KU. Elementära regler sattes ur kraft. Försvarets fackmyndigheter med sin sakkompetens ställdes helt åt sidan. Odenbergs omdöme ”Tomhylsan” om Tolgfors torde bestridas av få.
Nästa försvarsminister måste redan första dagen avskeda FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind, också han skrupelfri lögnare och totalt omdömeslös. Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka utforska vem som gav Dagens Eko uppgifterna om tillkomsten av FOI:s olagliga bulvanbolag som skulle hjälpa den saudiska diktaturen att bygga en vapenfabrik.
Det bästa vore om uppgiftslämnaren själv träder fram. Han eller hon har gjort svensk demokrati en stor tjänst och bör tacksamt hyllas för civilkurage, rättskänsla och omdöme.
Varje land har legitim rätt att hemlighålla uppgifter av betydelse för försvar och nationell säkerhet. Men absolut ingenting rörande försvaret och försvarsforskning har röjts i detta fall, utan enbart oegentligheter som helt enkelt måste delges medborgarna.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och flera andra skandaler, nu också Tolgforsaffären, är exempel där regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater varit djupt insyltade i vidriga oegentligheter. Den gemensamma nämnaren är just försöken att hemlighålla och söka hindra insyn. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att det säkerligen funnits rader av liknande härvor som aldrig blivit avslöjade för att alla inblandade lyckades med mörkläggningen.
Tryckfrihet och civilkurage hos enskilda att berätta är i sammanhanget demokratins enda värn. Det gäller också kommunalt liksom i näringslivet rörande miljö och annat. Länets landsting (Gävleborgs län, min anm.) har flera exempel på försök att sätta munkavle på medarbetare. Undersköterskan Sarah Wägnert vägrade 1997 att tiga om hemska förhållanden på ett äldreboende i Solna och fick sedan lagen ”Lex Sarah” uppkallad efter sig.
Diktaturer har som grundläggande princip att undersåtarna inget ska veta, men demokratin måste ha öppenheten som ledstjärna. Daniel Ellsberg blev en stor förebild. Han delgav 1971 New York Times ”Pentagon Papers” som han sett i tjänsten. Därmed avslöjades hur administrationen förde amerikanska folket bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Hans Lindblad
---
Apropå presskonferensen och Tolgfors/regeringens försök att förskjuta fokus i frågan från skandalen som föranledde avgången.
Pinsamt att Tolgfors åberopar sitt fyraåriga barn. Det finns nog ingen svensk unge i den åldern som funderar kring olagliga bulvanföretag hos myndigheter under försvarsdepartementet.
---
En del hesiterar inför ordet ljuga. Men redan efter ett par dagar erkände Tolgfors att hans första kommentar inte var rätt, utan att det fanns information på departementet rörande kontakterna med Saudiarabien. Palme ljög i Geijeraffären. Jag tror inte Ingvar Carlsson skulle ha gjort det. Ingvar, uppvuxen under knappa villkor, tyckte ztt man i alla sammanhang måste utgå från medborgarna. Palme kom ur en högreståndskultur där staten-nationen var viktigast. För statens skull fick man ljuga, och när Palme sedan satte likhet mellan stat och parti hade han inga moraliska betänkligheter rörande IB och Geijeraffären (som egentligen är en Palmeaffär).
Jag skulle tro att Tolgfors som moderat delvis lever kvar i traditionen att för statens skull kan man tumma på sanningen.
Liberaler och konservativa har ju haft diametralt motsatta utgångspunkter, folkstyre kontra överhetsstat.
28 mars 2012
Nu vill också telebolagen stoppa utvecklingen, för att säkra sina inkomster
Telebolagen är sura över nätets gratistjänster. Som Skype m fl. Så skriver SvD.
Jag noterar alltså att de konventionella telefonbolagen vill sätta hinder för den (hittills) gratis internettelefonin (som i o f sig kan vara av dålig kvalitet) och att SMS-andet tycks stagnera eftersom fler och fler hittar nya vägar för snabba meddelanden.
Jag tycker mig ana inspiration från den s.k. upphovsrättsmaffians agerande för att bevara gamla, dyra strukturer och förhindra fri konkurrens och utveckling.
T ex Telia håller på att utveckla en teknik för att stoppa gratis internettelefoni.
Vad är nu detta annat än försök att på olika sätt skapa skyddmurar kring sin egna affärsidé och teknik. Precis av samma innebörd som skyddstullar, Ipredlagar och liknande. Man (= telefonbolag, skivbolag, filmbolag, bokförlag etc) vill inte ha konkurrens genom att andra utvecklar ny teknik, som kan sälja varor eller tjänster billigare och mera konsumentvänliga än det som de själva står för. Upphovsrättsindustrin ropade på lagstiftning för att skydda sin bransch, och aningslösa (?) politiker ställde tjänstvilligt upp för att förhindra en fri konkurrens. De gamla telefonbolagen verkar använda tekniken, inte för att förbättra sin produkt, utan för att hindra konsumenterna att använda annan, ny och billigare teknik.
Telefonbolagen får inte intäkter i den utsträckning de vill. Vinsterna sjunker. Men på en fri marknad med en fri konsumentvänlig konkurrens så gör man inte så. Fri konkurrens innebär att, i detta fall, telefonbolagen får acceptera att det finns andra som kommer med nya produkter/tjänster. De bör istället utveckla sin teknik och sina tjänster så att de blir prisvärda för konsumenterna. Inte att stoppa ny teknik och hindra konsumentmakten genom lagar eller utvecklingshämmande teknikfiffel.
Jag är, mot bakgrund av de senaste årens politiska klimat, allvarligt oroad över hur riksdag och regering kommer att agera. Vi har en icke-socialistisk regering, som säger sig vara för en fri marknad för konsumenternas bästa. Men dess agerande är illavarslande, genom IPRED-lagen och annat som är mera i socialistik konservativ regleringsanda för att skydda det gamla och emot det nya.
Jag noterar alltså att de konventionella telefonbolagen vill sätta hinder för den (hittills) gratis internettelefonin (som i o f sig kan vara av dålig kvalitet) och att SMS-andet tycks stagnera eftersom fler och fler hittar nya vägar för snabba meddelanden.
Jag tycker mig ana inspiration från den s.k. upphovsrättsmaffians agerande för att bevara gamla, dyra strukturer och förhindra fri konkurrens och utveckling.
T ex Telia håller på att utveckla en teknik för att stoppa gratis internettelefoni.
Vad är nu detta annat än försök att på olika sätt skapa skyddmurar kring sin egna affärsidé och teknik. Precis av samma innebörd som skyddstullar, Ipredlagar och liknande. Man (= telefonbolag, skivbolag, filmbolag, bokförlag etc) vill inte ha konkurrens genom att andra utvecklar ny teknik, som kan sälja varor eller tjänster billigare och mera konsumentvänliga än det som de själva står för. Upphovsrättsindustrin ropade på lagstiftning för att skydda sin bransch, och aningslösa (?) politiker ställde tjänstvilligt upp för att förhindra en fri konkurrens. De gamla telefonbolagen verkar använda tekniken, inte för att förbättra sin produkt, utan för att hindra konsumenterna att använda annan, ny och billigare teknik.
Telefonbolagen får inte intäkter i den utsträckning de vill. Vinsterna sjunker. Men på en fri marknad med en fri konsumentvänlig konkurrens så gör man inte så. Fri konkurrens innebär att, i detta fall, telefonbolagen får acceptera att det finns andra som kommer med nya produkter/tjänster. De bör istället utveckla sin teknik och sina tjänster så att de blir prisvärda för konsumenterna. Inte att stoppa ny teknik och hindra konsumentmakten genom lagar eller utvecklingshämmande teknikfiffel.
Jag är, mot bakgrund av de senaste årens politiska klimat, allvarligt oroad över hur riksdag och regering kommer att agera. Vi har en icke-socialistisk regering, som säger sig vara för en fri marknad för konsumenternas bästa. Men dess agerande är illavarslande, genom IPRED-lagen och annat som är mera i socialistik konservativ regleringsanda för att skydda det gamla och emot det nya.
27 mars 2012
Sommartid med vinterkyla!
Tycker mig ha skymtat förbi någonstans en diskussion om sommartidens vara eller inte vara. Det föranleder mig att skriva dessa rader.
Sommartid, det bör rimligen vara den tidsperiod som det är sommar. I Sverige brukar den vara 2-2,5 månader. Möjligen någon vecka längre längst söderut. Som vinter får man räkna ca 6 månader. Plus minus någon vecka beroende på var man bor i vårt avlånga land. Vad övrigt är kallar vi vår och höst.
Hur kan vi då ha "sommartid", dvs att gå upp en timme tidigare än på vintern, under hela SJU månader, och s.k. vintertid bara fem månader? För att bättre avspegla de faktiska klimatförhållandena i landet borde det snarare vara tvärtom, eller hur? Förslagsvis så att "sommartid" inträder medio april och vintertid medio september.
Nu senaste helgen "fick" vi enligt kalendrarna "sommartid". OK, solen skiner idag. Men redan i morgon lär det bli kallare, med många minusgrader.
Det känns inte rimligt att vara tvungen att ställa om även motorvärmarens timer från vintertid till sommartid! Motorvärmare är så att säga per definition något som hör vintern till. Men än är det för tidigat att koppla ur den helt. Och inte kan man vänta till månadsskiftet oktober-november heller med att börja använda den.
Sju månaders "sommartid" och ynka fem månaders "vintertid", det måste ha genomförts av storstadbor utan känsla för naturens och årstidernas skiftningar. Men med av skattebetalare betalda tjänstbilar eller taxiresor.
Sommartid, det bör rimligen vara den tidsperiod som det är sommar. I Sverige brukar den vara 2-2,5 månader. Möjligen någon vecka längre längst söderut. Som vinter får man räkna ca 6 månader. Plus minus någon vecka beroende på var man bor i vårt avlånga land. Vad övrigt är kallar vi vår och höst.
Hur kan vi då ha "sommartid", dvs att gå upp en timme tidigare än på vintern, under hela SJU månader, och s.k. vintertid bara fem månader? För att bättre avspegla de faktiska klimatförhållandena i landet borde det snarare vara tvärtom, eller hur? Förslagsvis så att "sommartid" inträder medio april och vintertid medio september.
Nu senaste helgen "fick" vi enligt kalendrarna "sommartid". OK, solen skiner idag. Men redan i morgon lär det bli kallare, med många minusgrader.
Det känns inte rimligt att vara tvungen att ställa om även motorvärmarens timer från vintertid till sommartid! Motorvärmare är så att säga per definition något som hör vintern till. Men än är det för tidigat att koppla ur den helt. Och inte kan man vänta till månadsskiftet oktober-november heller med att börja använda den.
Sju månaders "sommartid" och ynka fem månaders "vintertid", det måste ha genomförts av storstadbor utan känsla för naturens och årstidernas skiftningar. Men med av skattebetalare betalda tjänstbilar eller taxiresor.
Nazist var s-regeringens utredare betr apatiska barn (uppdat.)
Minns någon Barbro Holmberg? En gång i tiden för inte så länge sedan utvisningsminister (ja, officiellt hade hon någon annan titel, men det var mest utvisningar hon sysslade med) i den s-märkta regeringen under Göran Persson. Sedermera förflyttad till landshövdingeslottet i Gävle, vad nu de stackars gävleborgarna gjort för ont för att drabbas av henne.
Denna Barbro Holmberg var mycket aktiv för att utvisa flyktingfamiljer och detta oavsett hur utvisningen drabbade barnen. Många barn drabbades av apati. Men se det trodde inte (?) Barbro Holmberg på. Alltså tillsatte hon en statlig utredning för att bevisa sin ståndpunkt. Hon "lyckades" rekrytera folk av sin egen uppfattning, bl a Läkaren Thomas Jackson, dvs att barnen simulerade (sic!). I stort sett alla verkliga experter i övrigt i Sverige hade rakt motsatt uppfattning än Barbro Holmberg och Thomas Jackson.
Nu rapporteras det, bl a i SR, SVT och VF, att "experten" Thomas Jackson efter en tid i Nationalsocialistisk front numera är medlem i Svenskarnas parti. Det senare vad jag förstår en fortsättning av det förra. Båda högerextremistiska partier med nazi-influerad ideologi.
År 2005 var läkaren Thomas Jackson expert i den socialdemokratiska regeringens utredning om barn med uppgivenhetssyndrom. Med referens till Jackson skrev man att en möjlig orsak till barnens apati var att de låtsades.
- Jag menar att föräldrarna uppmanar eller näst intill tvingar barnen att ligga sjuka och stilla, sa Jackson själv i ett avsnitt av SVT:s Uppdrag Granskning år 2006.
Partiledaren Daniel Höglund är givetvis glad och bekräftar för Kulturnyheterna/SVT att Thomas Jackson har ansökt om medlemskap:
- Jag tror att han kan bli en stor tillgång. Det blir en ökad legitimitet när offentliga personer går ut och tar ställning för partiet.
Djup suck. Egentligen är jag inte förvånad. Det var ju en mycket märklig människosyn som både Barbro Holmberg och hennes rådgivare, Jackson m fl visade. Och det krävdes en massiv opinion emot detta för att till slut ändra "principen" och tillåta de apatiska barnen att stanna.
Borde inte både s-ministrar och andra vara vakna och medvetna om vad de släpper fram för främlingsfientliga fördomar när de genom sitt stöd legitimerar nazistiska idéer?
Tillägg. Ser nu att även AB skriver om detta. Bra. Nu har även Ljusdals-Posten och tidningen Ljusnan (liksom andra hälsingetidningar!) en ruskigt bra ledare om Barbro Holmberg (numera landshövding där) och hennes ansvar. Läs det med!
Denna Barbro Holmberg var mycket aktiv för att utvisa flyktingfamiljer och detta oavsett hur utvisningen drabbade barnen. Många barn drabbades av apati. Men se det trodde inte (?) Barbro Holmberg på. Alltså tillsatte hon en statlig utredning för att bevisa sin ståndpunkt. Hon "lyckades" rekrytera folk av sin egen uppfattning, bl a Läkaren Thomas Jackson, dvs att barnen simulerade (sic!). I stort sett alla verkliga experter i övrigt i Sverige hade rakt motsatt uppfattning än Barbro Holmberg och Thomas Jackson.
Nu rapporteras det, bl a i SR, SVT och VF, att "experten" Thomas Jackson efter en tid i Nationalsocialistisk front numera är medlem i Svenskarnas parti. Det senare vad jag förstår en fortsättning av det förra. Båda högerextremistiska partier med nazi-influerad ideologi.
År 2005 var läkaren Thomas Jackson expert i den socialdemokratiska regeringens utredning om barn med uppgivenhetssyndrom. Med referens till Jackson skrev man att en möjlig orsak till barnens apati var att de låtsades.
- Jag menar att föräldrarna uppmanar eller näst intill tvingar barnen att ligga sjuka och stilla, sa Jackson själv i ett avsnitt av SVT:s Uppdrag Granskning år 2006.
Partiledaren Daniel Höglund är givetvis glad och bekräftar för Kulturnyheterna/SVT att Thomas Jackson har ansökt om medlemskap:
- Jag tror att han kan bli en stor tillgång. Det blir en ökad legitimitet när offentliga personer går ut och tar ställning för partiet.
Djup suck. Egentligen är jag inte förvånad. Det var ju en mycket märklig människosyn som både Barbro Holmberg och hennes rådgivare, Jackson m fl visade. Och det krävdes en massiv opinion emot detta för att till slut ändra "principen" och tillåta de apatiska barnen att stanna.
Borde inte både s-ministrar och andra vara vakna och medvetna om vad de släpper fram för främlingsfientliga fördomar när de genom sitt stöd legitimerar nazistiska idéer?
Tillägg. Ser nu att även AB skriver om detta. Bra. Nu har även Ljusdals-Posten och tidningen Ljusnan (liksom andra hälsingetidningar!) en ruskigt bra ledare om Barbro Holmberg (numera landshövding där) och hennes ansvar. Läs det med!
20 mars 2012
Vi följde bara order, apropå Datalagringsdirektivet
I den alltför tystlåtna debatten om datalagringsdirektivet (DLD), som tyvärr verkar röstas igenom i riksdagen i morgon, så kör en del DLD-kramare med ett formalistiskt argument som jag inte köper. "Lagar, direktiv och förordningar är det vi har att förhålla oss till och att tillämpa."
Att EU gett ett direktiv om att vi måste införa DLD i Sverige, det är för dem det tunga argumentet för att så ska ske.
Har vi glömt att samma ursäkt hade både nazismens bödlar och andra som vägrat tänka. De följde bara order.
Jag förbehåller mig rätten att tycka till om tycka illa om dåliga och i grunden odemokratiska lagar, hur formellt detmokratiskt de än tillkommit. Hitler tog makten en ggn i tiden i formellt demokratisk ordning. Vilket inte gjorde honom demokratisk precis. Nu måste vi vara vaksamma emot vår tids politiker som vill skada demokratins grundvalar. Jag är för EU, men sväljer inte all tokskap som kommer därifrån för det. F.ö. lär DLD revideras, vad jag förstår i positiv riktning, varför då skynda på i Sverige? Men, oavsett hur det blir med det. Den som hyllar demokrati som folkstyre, att regeringar och demokratiskt vald överhet inte är till för sig själva utan för att skydda medborgarna emot inskränkningar i demokrati och integritet, den har en moralisk skyldighet att påpeka att även formellt i laga ordning stiftade lagar kan vara felaktiga och odemokratiska.
Varför skall alla medborgares internettrafik kartläggas för att kunna göras sociogram kring, varför ska inte brevhemligeten respekteras för brev via internet? Varför ska våra mobiltelefoner, med SMS och telefonsamtal, bli ett slags elektroniska fotbojor som registrerar alla våra rörelser?
Jag har tidigare skrivit om integritetens olika aspekter ett flertal gånger på denna blogg. Bland annat här är en längre text.
Betr "rent mjöl i påsen" kan jag hänvisa bl a till denna text. Den texten är från 2006, men har fortfarande principiell bäring.
Att det inte är ett helt hållbart argument att hänvisa till "juridiskt sakkunniga" betr tolkningen av och införande av t ex EU-direktivet menar jag belyses av t ex dessa två juristers bloggar i ämnet.
Nej, argumenten för att införa DLD är utomordentligt svaga. Det är högst diskutabelt om det kan förhindra eller klara upp några (grova) brott. Däremot är det helt klart att det är integritetskränkande - och det på ett sätt som ännu inte gått upp för folk. Och att inte bekämpa DLD eftersom EU krävet att vi inför det, det är att alltför mycket ha samma ursäkter som Hitlers drängar.
Läs även detta. Om hur demokratin monteras ned.
Att EU gett ett direktiv om att vi måste införa DLD i Sverige, det är för dem det tunga argumentet för att så ska ske.
Har vi glömt att samma ursäkt hade både nazismens bödlar och andra som vägrat tänka. De följde bara order.
Jag förbehåller mig rätten att tycka till om tycka illa om dåliga och i grunden odemokratiska lagar, hur formellt detmokratiskt de än tillkommit. Hitler tog makten en ggn i tiden i formellt demokratisk ordning. Vilket inte gjorde honom demokratisk precis. Nu måste vi vara vaksamma emot vår tids politiker som vill skada demokratins grundvalar. Jag är för EU, men sväljer inte all tokskap som kommer därifrån för det. F.ö. lär DLD revideras, vad jag förstår i positiv riktning, varför då skynda på i Sverige? Men, oavsett hur det blir med det. Den som hyllar demokrati som folkstyre, att regeringar och demokratiskt vald överhet inte är till för sig själva utan för att skydda medborgarna emot inskränkningar i demokrati och integritet, den har en moralisk skyldighet att påpeka att även formellt i laga ordning stiftade lagar kan vara felaktiga och odemokratiska.
Varför skall alla medborgares internettrafik kartläggas för att kunna göras sociogram kring, varför ska inte brevhemligeten respekteras för brev via internet? Varför ska våra mobiltelefoner, med SMS och telefonsamtal, bli ett slags elektroniska fotbojor som registrerar alla våra rörelser?
Jag har tidigare skrivit om integritetens olika aspekter ett flertal gånger på denna blogg. Bland annat här är en längre text.
Betr "rent mjöl i påsen" kan jag hänvisa bl a till denna text. Den texten är från 2006, men har fortfarande principiell bäring.
Att det inte är ett helt hållbart argument att hänvisa till "juridiskt sakkunniga" betr tolkningen av och införande av t ex EU-direktivet menar jag belyses av t ex dessa två juristers bloggar i ämnet.
Nej, argumenten för att införa DLD är utomordentligt svaga. Det är högst diskutabelt om det kan förhindra eller klara upp några (grova) brott. Däremot är det helt klart att det är integritetskränkande - och det på ett sätt som ännu inte gått upp för folk. Och att inte bekämpa DLD eftersom EU krävet att vi inför det, det är att alltför mycket ha samma ursäkter som Hitlers drängar.
Läs även detta. Om hur demokratin monteras ned.
15 mars 2012
Polisen vågar inte komma
Nej, detta handlar inte om den svenska polisen.
- Hur kan våldet stoppas?
- Det borde finnas fler poliser som vaktade i vårt område. Nu finns det inga alls, de vågar inte komma in.
En kommentar av en elvaåring i Tijuana i Mexico, apropå brottsligheten som drabbar också barnen.
Ur Barn nr 1/2012, Rädda Barnens tidskrift.
Att barnen blir rädda av våldet omkring dem, det är illa nog.
Men när också polisen är så rädd att den inte vågar sig in i vissa områden för att skydda barn och vuxna, då har det gått för långt. Polisen är ju inte till för sin egen skull. Och den är inte heller till för att trakassera folk. Nej, den är till för att skydda oss.
- Hur kan våldet stoppas?
- Det borde finnas fler poliser som vaktade i vårt område. Nu finns det inga alls, de vågar inte komma in.
En kommentar av en elvaåring i Tijuana i Mexico, apropå brottsligheten som drabbar också barnen.
Ur Barn nr 1/2012, Rädda Barnens tidskrift.
Att barnen blir rädda av våldet omkring dem, det är illa nog.
Men när också polisen är så rädd att den inte vågar sig in i vissa områden för att skydda barn och vuxna, då har det gått för långt. Polisen är ju inte till för sin egen skull. Och den är inte heller till för att trakassera folk. Nej, den är till för att skydda oss.
12 mars 2012
Ska polisen få använda FRA:s signalspaning. Eller klara sig utan?
DN uppmärksammmar idag att Datainspektionen är kritisk till att den vanliga "öppna" polisen ska få använda FRA (med FRA-lagen) för signalspaning. Det är givetvis en riktig kritik.
Av DN framgår också att Mark Klamberg, forskare på juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, och välkänd bloggare. Han menar att regeringen även borde ha utrett alternativet att klara sig utan signalspaning. Bra alternativ vore, enligt Mark Klamberg, om Säpo och polisen i stället får ut information från teleoperatörerna.
– Man använder sig i dag av liknande metoder för inhemsk kommunikation och borde kunna göra det även för utländsk kommunikation, säger han.
Mark Klamberg menar att det skulle minska risken att man spanar på oskyldiga.
Jag kan bara instämma i både Datainspektionens och Mark Klambergs kritik. Men när nu FRA-lag finns så är det en given följd att fler vill använda den för sina syften. Vilka inte alls var meningen från början. Eller det sas i alla fall inte rent ut.
FRA-lagens kritiker varnade för detta, men FRA-kramarna viftade bort kritiken. Nu ser vi hur det vi befarat inträffar. Har överheten skaffat ett instrument, så blir ropen kraftiga att använda det även till det som det sas inte skulle användas till.
Av DN framgår också att Mark Klamberg, forskare på juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, och välkänd bloggare. Han menar att regeringen även borde ha utrett alternativet att klara sig utan signalspaning. Bra alternativ vore, enligt Mark Klamberg, om Säpo och polisen i stället får ut information från teleoperatörerna.
– Man använder sig i dag av liknande metoder för inhemsk kommunikation och borde kunna göra det även för utländsk kommunikation, säger han.
Mark Klamberg menar att det skulle minska risken att man spanar på oskyldiga.
Jag kan bara instämma i både Datainspektionens och Mark Klambergs kritik. Men när nu FRA-lag finns så är det en given följd att fler vill använda den för sina syften. Vilka inte alls var meningen från början. Eller det sas i alla fall inte rent ut.
FRA-lagens kritiker varnade för detta, men FRA-kramarna viftade bort kritiken. Nu ser vi hur det vi befarat inträffar. Har överheten skaffat ett instrument, så blir ropen kraftiga att använda det även till det som det sas inte skulle användas till.
Grekisk bankrutt eller inte?
Under helgen blev det klart att Grekland skulle få stora avskrivningar på sina lån hos privata långivare. Det lyftes fram som en positiv nyhet i de flesta media. Dvs, positiv för Grekland - och för den ekonomiska stabiliteten i Europa (euroländerna).
Att långivarna inte precis jublade kan man gissa.
Men vad innebär det? Betyder det att Grekland nu gjort bankrutt? Så beskriver Dagens Industri det.
Det får väl anses som en klartext som jag dock inte precis hittar lätt på andra håll.
Varför inte? Möjligen för att bankrutt låter så hemskt, som en total katastrof, som att den djupaste klyfta öppnat sig och att det är fritt fall ner i den. Och det har hela tiden varit något som EU:s ledning till varje pris velat undvika. Så fick det inte gå för ett euroland, ett EMU-land.
Nå, är det då en statsbankrutt för Grekland detta? Det kan ju ses som en strid om ord. Och att man väjer för att använda just det ordet kan bero på att, som Di skriver, alternativet skulle vara en oordnad bankrutt.
"En bankrutt under ordnade former är bättre än en kaotisk."
Det finns alltså grader i helvetet även när det gäller statsfinansiella katastrofer. Som kan drabba snart sagt en hel värld.
Att långivarna inte precis jublade kan man gissa.
Men vad innebär det? Betyder det att Grekland nu gjort bankrutt? Så beskriver Dagens Industri det.
Det får väl anses som en klartext som jag dock inte precis hittar lätt på andra håll.
Varför inte? Möjligen för att bankrutt låter så hemskt, som en total katastrof, som att den djupaste klyfta öppnat sig och att det är fritt fall ner i den. Och det har hela tiden varit något som EU:s ledning till varje pris velat undvika. Så fick det inte gå för ett euroland, ett EMU-land.
Nå, är det då en statsbankrutt för Grekland detta? Det kan ju ses som en strid om ord. Och att man väjer för att använda just det ordet kan bero på att, som Di skriver, alternativet skulle vara en oordnad bankrutt.
"En bankrutt under ordnade former är bättre än en kaotisk."
Det finns alltså grader i helvetet även när det gäller statsfinansiella katastrofer. Som kan drabba snart sagt en hel värld.
08 mars 2012
Vapenavtalet med Saudi - hur kan Sverige öht teckna sådana avtal?
Avtalet mellan Sverige och Saudiarabien handlar "inte bara" om att planera och bygga en fabrik för avancerad krigsmateriel, vilket man kan tro av debatten. Avtalet ger utrymme för de mest långtgående samarbete och affärer som man kan tänka sig.
Avtalet har nr SÖ 2005:59, och har följande rubrik och inledande ingress.
Samförståndsavtal med Saudiarabien om
militärt samarbete
Stockholm den 15 november 2005
Regeringen beslutade den 21 april 2005 att underteckna avtalet. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet den 15 november 2005.
Den på arabiska avfattade texten fi nns tillgänglig på Utrikesdepartementets enhet för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt.
Redan av detta kan vi förstå att det är fråga om ett militärt samarbete, inte bara om att sälja lite vapen.
Hela avtalet kan läsas på denna länk.
Inledningsvis skrivs att det är ett samförståndsavtal om militärt samarbete mellan Sveriges
regering och Saudiarabiens regering. Regeringarna, som med stor tillfredsställelse uttrycker sin önskan att ytterligare förstärka de goda och vänskapliga förbindelserna genom direkt militärt samarbete i enlighet med sina respektive länders inrikes- och utrikespolitik...
Alltså, lite ömsesidigt smörande. Det kanske är kutym, men mig äcklar det att skriva så om ett samarbete med en diktatur.
Artikel 1 lyder: "Syftet med detta samförståndsavtal är att
identifiera och utvidga huvudområdena för det
militära samarbetet mellan parterna i fråga om
militära system och försvarsmateriel, logistik,
utbildning, teknologiöverföring, forskning och
utveckling samt erfarenhetsutbyte inom områ-
dena underhåll och militär sjukvård."
Redan här ser vi att det är ett mycket omfattande militärt samarbete.
Artikel 2 är textmässigt mera omfattande. Säger bl a:
"Parterna är överens om att det militära
samarbetet mellan de båda länderna ska ske på
följande områden.
1) Försvarsmateriel och logistik
a) Utrustning och system för stridsledning
(C3).
b) Utrustning och system för elektronisk
krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT).
c) Utrustning för skydd och sanering avseende massförstörelsevapen.
d) Utrustning för säkerhetsspaning.
e) Tekniskt underhåll för utrustningen och
systemen.
2) Utbildning
a) Vardera parten skall bereda den andra
partens personal möjlighet att delta i militära
och tekniska kurser som den anordnar i sitt
eget land.
b) Parterna är överens om att studera och undersöka möjligheterna till samarbete i fråga om
taktisk och teknisk utbildning, bl.a. elektronisk
krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT).
3) Forskning och utveckling
a) Parterna är överens om att studera och
utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och de behöriga institutionerna i Konungariket Saudiarabien i fråga om
försvarsteknologi.
b) Parterna skall särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga
om underhåll, utveckling och rekonstruktion
av vapensystem, utrustning och reservdelar.
4) Överföring av militärteknologi
a) Parterna är överens om att meddela sådan
information och produktionsteknologi som är
nödvändig för att utföra alla typer av underhåll
av militär utrustning som de handlar med.
b) Vardera parten skall främja att industrin
i dess land utformar gemensamma projekt för
sammansättning eller produktion av militär
utrustning i den andra partens land.
c) Utbyte av experter och information på det
militärteknologiska området.
Så finns en pkt 5, som handlar om militär sjukvård, som i och för sig kan betecknas som mera harmlös.
Artikel 3 handlar om en militär blandkommitté och Artikel 4 handlar om sekretess av olika grader.
Artikel 7: "Artikel 7
1. Detta samförståndsavtal träder i kraft dagen för den sista underskriften.
2. Samförståndsavtalet skall gälla för en tid
av fem år och automatiskt förlängas för samma
tid, om det inte sägs upp av någondera parten
med sex månaders skriftligt varsel innan det
utlöper.
3. Uppsägningen skall inte inverka på fullbordande av samarbetsprogram som har inletts
innan samförståndsavtalet upphörde att gälla.
4. Parterna kan träffa ytterligare avtal av
allmänt eller speciellt slag, om de anser att det
skulle främja en effektiv tillämpning av detta
samförståndsavtal eller avseende en särskild
fråga som täcks av samförståndsavtalet.
5. Detta samförståndsavtal kan när som
helst ändras genom parternas samtycke genom
skriftväxling mellan dem.
Detta samförståndsavtal undertecknas i
Stockholm den 13/10 1426 enligt arabisk tideräkning, motsvarande den 15/11 2005, enligt
den gregorianska kalendern.
För Konungariket Sveriges
regering
Leni Björklund
Försvarsminister
För Konungariket Saudiarabiens
regering
Sultan Bin Abdulaziz
Kronprins, Förste Vice Premiärminister,
Försvarsminister och Generalinspektör"
Jag har svårt att förstå att Sverige, genom vilken regering än det vara må, går in i så omfattande avtal ens med de "snällaste" och närmaste vänskapliga demokratiska stater. Och Sverige ingår inte i NATO, men om så vore skulle jag mena att ett avtal av denna typ är på gränsen även då.
Avtalet har nr SÖ 2005:59, och har följande rubrik och inledande ingress.
Samförståndsavtal med Saudiarabien om
militärt samarbete
Stockholm den 15 november 2005
Regeringen beslutade den 21 april 2005 att underteckna avtalet. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet den 15 november 2005.
Den på arabiska avfattade texten fi nns tillgänglig på Utrikesdepartementets enhet för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt.
Redan av detta kan vi förstå att det är fråga om ett militärt samarbete, inte bara om att sälja lite vapen.
Hela avtalet kan läsas på denna länk.
Inledningsvis skrivs att det är ett samförståndsavtal om militärt samarbete mellan Sveriges
regering och Saudiarabiens regering. Regeringarna, som med stor tillfredsställelse uttrycker sin önskan att ytterligare förstärka de goda och vänskapliga förbindelserna genom direkt militärt samarbete i enlighet med sina respektive länders inrikes- och utrikespolitik...
Alltså, lite ömsesidigt smörande. Det kanske är kutym, men mig äcklar det att skriva så om ett samarbete med en diktatur.
Artikel 1 lyder: "Syftet med detta samförståndsavtal är att
identifiera och utvidga huvudområdena för det
militära samarbetet mellan parterna i fråga om
militära system och försvarsmateriel, logistik,
utbildning, teknologiöverföring, forskning och
utveckling samt erfarenhetsutbyte inom områ-
dena underhåll och militär sjukvård."
Redan här ser vi att det är ett mycket omfattande militärt samarbete.
Artikel 2 är textmässigt mera omfattande. Säger bl a:
"Parterna är överens om att det militära
samarbetet mellan de båda länderna ska ske på
följande områden.
1) Försvarsmateriel och logistik
a) Utrustning och system för stridsledning
(C3).
b) Utrustning och system för elektronisk
krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT).
c) Utrustning för skydd och sanering avseende massförstörelsevapen.
d) Utrustning för säkerhetsspaning.
e) Tekniskt underhåll för utrustningen och
systemen.
2) Utbildning
a) Vardera parten skall bereda den andra
partens personal möjlighet att delta i militära
och tekniska kurser som den anordnar i sitt
eget land.
b) Parterna är överens om att studera och undersöka möjligheterna till samarbete i fråga om
taktisk och teknisk utbildning, bl.a. elektronisk
krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT).
3) Forskning och utveckling
a) Parterna är överens om att studera och
utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och de behöriga institutionerna i Konungariket Saudiarabien i fråga om
försvarsteknologi.
b) Parterna skall särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga
om underhåll, utveckling och rekonstruktion
av vapensystem, utrustning och reservdelar.
4) Överföring av militärteknologi
a) Parterna är överens om att meddela sådan
information och produktionsteknologi som är
nödvändig för att utföra alla typer av underhåll
av militär utrustning som de handlar med.
b) Vardera parten skall främja att industrin
i dess land utformar gemensamma projekt för
sammansättning eller produktion av militär
utrustning i den andra partens land.
c) Utbyte av experter och information på det
militärteknologiska området.
Så finns en pkt 5, som handlar om militär sjukvård, som i och för sig kan betecknas som mera harmlös.
Artikel 3 handlar om en militär blandkommitté och Artikel 4 handlar om sekretess av olika grader.
Artikel 7: "Artikel 7
1. Detta samförståndsavtal träder i kraft dagen för den sista underskriften.
2. Samförståndsavtalet skall gälla för en tid
av fem år och automatiskt förlängas för samma
tid, om det inte sägs upp av någondera parten
med sex månaders skriftligt varsel innan det
utlöper.
3. Uppsägningen skall inte inverka på fullbordande av samarbetsprogram som har inletts
innan samförståndsavtalet upphörde att gälla.
4. Parterna kan träffa ytterligare avtal av
allmänt eller speciellt slag, om de anser att det
skulle främja en effektiv tillämpning av detta
samförståndsavtal eller avseende en särskild
fråga som täcks av samförståndsavtalet.
5. Detta samförståndsavtal kan när som
helst ändras genom parternas samtycke genom
skriftväxling mellan dem.
Detta samförståndsavtal undertecknas i
Stockholm den 13/10 1426 enligt arabisk tideräkning, motsvarande den 15/11 2005, enligt
den gregorianska kalendern.
För Konungariket Sveriges
regering
Leni Björklund
Försvarsminister
För Konungariket Saudiarabiens
regering
Sultan Bin Abdulaziz
Kronprins, Förste Vice Premiärminister,
Försvarsminister och Generalinspektör"
Jag har svårt att förstå att Sverige, genom vilken regering än det vara må, går in i så omfattande avtal ens med de "snällaste" och närmaste vänskapliga demokratiska stater. Och Sverige ingår inte i NATO, men om så vore skulle jag mena att ett avtal av denna typ är på gränsen även då.
07 mars 2012
Obegripliga vapenaffärer
Ju mer vi får veta om de senaste regeringarnas märkliga turer betr vapenaffärerna med Saudiarabien, ju mera obegripligt blir det. Eller kanske inte. Att mygla och fiffla verkar ha en lång tradition i denna typ av frågor. Åtminstone en 30-40 år, med regeringar av olika färg och med numera närmast "helgonförklarade" svenska toppolitiker inblandade.
Det är ynkligt, och väcker många frågor om heder och moral, om hur politiker och byråkrater ser på demokratibegreppet. Om hur våra förtroendevalda anser sig stå över oss och både övervakar oss och bedrar oss genom att inte följa de regler som de själva skapat.
Bl a Anna Troberg (pp) visar på sin blogg hur den aktuella affären är ytterligare ett tecken på hur de ledande politikerna visar sin misstro emot väljarna och går bakom ryggen på dem. Jag ska inte gå vidare i det, utan hänvisar intresserade att läsa vad hon skrivit. Viss koppling till detta kan man säga att Mark Klambergs text om remiss betr signalspaning har.
Det kommer hela tiden nya uppgifter, men i skrivande stund vet vi detta. S-regeringen (Göran Persson med försvarminister Leni Björklund) skrev 2005 ett avtal med Saudiarabien om vapenförsäljning inkluderande (?) en vapenfabrik av avancerat slag. Artikel 1 och 2 i avtalet är mycket omfattande! Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer. Så, oavsett avtalets omfattning var det, som jag ser det, ett brott emot förbudet att sälja vapen till diktaturer.
Det var en avtal som gled förbi i tysthet. Miljöpartiet och vänstern verkar idag inte ens ha märkt saken, efter de uttalande som de gör nu. Men, enligt uppgift så var avtalet uppe i riksdagens konstitutionsutskott eftersom fp-riksdagsledamöterna Allan Widman och Birgitta Ohlson KU-anmälde dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s).
Av det som framkom igår så var regeringen, den nuvarande och förra, helt medvetna om att detta var en affär som inte skulle skett. Vad jag förstått så stod och står socialdemokraterna och moderaterna bakom den, med stöd av centern. Om de var pådrivande eller om det var vapenindustrin och statens egna tjänstemän, det är svårt att veta. Dock skapade FOI ett bulvanföretag för att dölja affären. Vi har en generaldirektör som ljuger rakt ut och påstår att det inte finns något projekt om en vapenfabrik i Saudiarabien. Vi har en myndighet som ska förhindra att vapenaffärer emot reglerna sker. Men den myndighetens generaldirektör har själv (på försvarsdepartementet!) deltagit i ett möte för att göra affären möjlig, detta enl SR idag.
Vi har en sosseledare som i och för sig inte gillar denna affär (men hans föregångare drev ju den), men anser att nog kan Sverige, om det kniper, visst sälja vapen till diktaturer! Vilket hyckleri.
Vi har en fp-ledare som igår avslöjade att han och fp var emot affären, när den var uppe till behandling i regeringen 2010. För mig är det obegripligt att inte han och fp stod på sig då och fick avtalet upprivet. Visst kan det ha kostat, men felaktiga avtal ska inte fullföljas. Om principen om att stödja demokratier och inte diktaturer är viktigare för fp än att sitta in en regerings om säljer vapen till ex-vis Saudiarabien, då borde fp ha gjort det klart för moderaterna (och centern). Och avgått ur regeringen. Med regeringskris som följd, om inte m backat.
Frågorna blir många, ex-vis:
Hur kan fp sitta med i en regering som går emot en så viktig demokratisk princip???
Hur kan det från socialdemokratiskt håll nu kritiseras det avtal som de själva drev fram?
Hur kan Löfven anse att Sverige ska sälja vapen till diktaturer?
Hur kan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt säga att riksdagen inte visste något om detta förrän igår?
Hur kan regeringar träffa vapenförsäljningsavtal, med ett diktaturland, som skriver att avtalet skall vara sekretessbelagt?
Nej, nog är det mycket som förefaller obegripligt i detta. Det vill säga om man ska tro på vad olika partier och regeringar säger sig stå för. Om man ska tro på att de som styr landet (politiker som toppbyråkrater!) har demokratiska grundprinciper som ledstjärna för sitt handlande. Om man inte vill tro att makten betyder mer än demokratin.
Det är ynkligt, och väcker många frågor om heder och moral, om hur politiker och byråkrater ser på demokratibegreppet. Om hur våra förtroendevalda anser sig stå över oss och både övervakar oss och bedrar oss genom att inte följa de regler som de själva skapat.
Bl a Anna Troberg (pp) visar på sin blogg hur den aktuella affären är ytterligare ett tecken på hur de ledande politikerna visar sin misstro emot väljarna och går bakom ryggen på dem. Jag ska inte gå vidare i det, utan hänvisar intresserade att läsa vad hon skrivit. Viss koppling till detta kan man säga att Mark Klambergs text om remiss betr signalspaning har.
Det kommer hela tiden nya uppgifter, men i skrivande stund vet vi detta. S-regeringen (Göran Persson med försvarminister Leni Björklund) skrev 2005 ett avtal med Saudiarabien om vapenförsäljning inkluderande (?) en vapenfabrik av avancerat slag. Artikel 1 och 2 i avtalet är mycket omfattande! Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer. Så, oavsett avtalets omfattning var det, som jag ser det, ett brott emot förbudet att sälja vapen till diktaturer.
Det var en avtal som gled förbi i tysthet. Miljöpartiet och vänstern verkar idag inte ens ha märkt saken, efter de uttalande som de gör nu. Men, enligt uppgift så var avtalet uppe i riksdagens konstitutionsutskott eftersom fp-riksdagsledamöterna Allan Widman och Birgitta Ohlson KU-anmälde dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s).
Av det som framkom igår så var regeringen, den nuvarande och förra, helt medvetna om att detta var en affär som inte skulle skett. Vad jag förstått så stod och står socialdemokraterna och moderaterna bakom den, med stöd av centern. Om de var pådrivande eller om det var vapenindustrin och statens egna tjänstemän, det är svårt att veta. Dock skapade FOI ett bulvanföretag för att dölja affären. Vi har en generaldirektör som ljuger rakt ut och påstår att det inte finns något projekt om en vapenfabrik i Saudiarabien. Vi har en myndighet som ska förhindra att vapenaffärer emot reglerna sker. Men den myndighetens generaldirektör har själv (på försvarsdepartementet!) deltagit i ett möte för att göra affären möjlig, detta enl SR idag.
Vi har en sosseledare som i och för sig inte gillar denna affär (men hans föregångare drev ju den), men anser att nog kan Sverige, om det kniper, visst sälja vapen till diktaturer! Vilket hyckleri.
Vi har en fp-ledare som igår avslöjade att han och fp var emot affären, när den var uppe till behandling i regeringen 2010. För mig är det obegripligt att inte han och fp stod på sig då och fick avtalet upprivet. Visst kan det ha kostat, men felaktiga avtal ska inte fullföljas. Om principen om att stödja demokratier och inte diktaturer är viktigare för fp än att sitta in en regerings om säljer vapen till ex-vis Saudiarabien, då borde fp ha gjort det klart för moderaterna (och centern). Och avgått ur regeringen. Med regeringskris som följd, om inte m backat.
Frågorna blir många, ex-vis:
Hur kan fp sitta med i en regering som går emot en så viktig demokratisk princip???
Hur kan det från socialdemokratiskt håll nu kritiseras det avtal som de själva drev fram?
Hur kan Löfven anse att Sverige ska sälja vapen till diktaturer?
Hur kan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt säga att riksdagen inte visste något om detta förrän igår?
Hur kan regeringar träffa vapenförsäljningsavtal, med ett diktaturland, som skriver att avtalet skall vara sekretessbelagt?
Nej, nog är det mycket som förefaller obegripligt i detta. Det vill säga om man ska tro på vad olika partier och regeringar säger sig stå för. Om man ska tro på att de som styr landet (politiker som toppbyråkrater!) har demokratiska grundprinciper som ledstjärna för sitt handlande. Om man inte vill tro att makten betyder mer än demokratin.
06 mars 2012
Vem styr? Apropå svenska vapenaffärer (uppdat.)
Sverige hjälper diktaturen Saudi-arabien att bygga en vapenfabrik. Enligt SR och dagspressen.
Saudi-arabien är en diktatur, som inte ens försöker anlägga en "demokratisk" fernissa.
Sverige ska inte sälja vapen (med det avses även komplicerade och avancerade vapensystem och komponenter därtill) till diktaturer. Trots det har Sverige, med regeringars och deras kontrollorgans godkännande, sålt vapen till bl a Saudi-arabien (och även till Libyen under diktaturens tid) med ursäkten att det beror på att fullfölja "gamla kontrakt". Detta har pågått i decennier, så det måste finnas oerhört gamla och fortfarande giltiga kontrakt, som det inte går att bryta ostraffat...
Nå, att svenska regeringar, av alla färger, sålt vapen till allsköns diktaturer, det är ingen nyhet i sig. Om än skamligt i högsta grad. Men att i dagens läge, under 2000-talet, till och med bygga en vapenfabrik i en så solklar diktatur, ja, man undrar vem som styr? Hemligstämplat? Under största sekretess.
Begriper verkligen regeringen vad den godkänner? Är alla ministrar fullt informerade om vad de kollektivt är med att godkänna? - eller är underlagen hemligstämplade även för vissa/många ministrar?
Är det byråkraterna som styr, och "politikerna" sitter bakom en ljudisolerad glasruta i baksätet och låter sig föras vart som helst?
Jag inser att det i vissa/många fall är svårt att avgöra både länders demokratiska status och graden av risker för oroligheter i olika områden. Personligen anser jag att när vapen ska säljas så ska det dock vara till fullständigt klara, mogna demokratier som respekterar mänskliga rättigheter och som inte kan bedömas riskera att blanda sig i konflikter där demokrati eller andra mänskliga rättigheter kan råka illa ut. Vid minsta tvekan ska inte Sverige sälja vapen. Så t ex anser jag inte att vapen ska säljas till den ytterst tveksamma "demokratin" Ryssland, ett land där inte alla partier och kandidater får ställa upp i val och där fredliga demonstranter fängslas och valfusk är regel.
Uppdatering. Ser nu att sent omsider har Jan Björklund sagt att han är väldigt kritisk till samarbetsavtalet om vapenfabriken. Alltid något. Men, nog känns det som en svag kritik. Han är ju dels vice statsminister, dels partiledare och borde ha reagerat mycket kraftigare, ställt frågan på sin spets. Inte lagt sig och fp bara för att m och c (och förmodligen s) var för affären med diktaturen Saudi-arabien. Han är ju inte en vanlig riksdagsman.
Men, nu borde det ändå vara fritt fram för andra fp-are att ställa besvärliga frågor till regeringen.
Saudi-arabien är en diktatur, som inte ens försöker anlägga en "demokratisk" fernissa.
Sverige ska inte sälja vapen (med det avses även komplicerade och avancerade vapensystem och komponenter därtill) till diktaturer. Trots det har Sverige, med regeringars och deras kontrollorgans godkännande, sålt vapen till bl a Saudi-arabien (och även till Libyen under diktaturens tid) med ursäkten att det beror på att fullfölja "gamla kontrakt". Detta har pågått i decennier, så det måste finnas oerhört gamla och fortfarande giltiga kontrakt, som det inte går att bryta ostraffat...
Nå, att svenska regeringar, av alla färger, sålt vapen till allsköns diktaturer, det är ingen nyhet i sig. Om än skamligt i högsta grad. Men att i dagens läge, under 2000-talet, till och med bygga en vapenfabrik i en så solklar diktatur, ja, man undrar vem som styr? Hemligstämplat? Under största sekretess.
Begriper verkligen regeringen vad den godkänner? Är alla ministrar fullt informerade om vad de kollektivt är med att godkänna? - eller är underlagen hemligstämplade även för vissa/många ministrar?
Är det byråkraterna som styr, och "politikerna" sitter bakom en ljudisolerad glasruta i baksätet och låter sig föras vart som helst?
Jag inser att det i vissa/många fall är svårt att avgöra både länders demokratiska status och graden av risker för oroligheter i olika områden. Personligen anser jag att när vapen ska säljas så ska det dock vara till fullständigt klara, mogna demokratier som respekterar mänskliga rättigheter och som inte kan bedömas riskera att blanda sig i konflikter där demokrati eller andra mänskliga rättigheter kan råka illa ut. Vid minsta tvekan ska inte Sverige sälja vapen. Så t ex anser jag inte att vapen ska säljas till den ytterst tveksamma "demokratin" Ryssland, ett land där inte alla partier och kandidater får ställa upp i val och där fredliga demonstranter fängslas och valfusk är regel.
Uppdatering. Ser nu att sent omsider har Jan Björklund sagt att han är väldigt kritisk till samarbetsavtalet om vapenfabriken. Alltid något. Men, nog känns det som en svag kritik. Han är ju dels vice statsminister, dels partiledare och borde ha reagerat mycket kraftigare, ställt frågan på sin spets. Inte lagt sig och fp bara för att m och c (och förmodligen s) var för affären med diktaturen Saudi-arabien. Han är ju inte en vanlig riksdagsman.
Men, nu borde det ändå vara fritt fram för andra fp-are att ställa besvärliga frågor till regeringen.
26 februari 2012
Vad är vänster - och höger?
Jag fick, som framgår av en kommentar, beröm av en vänsterpartist för min socialliberala blogg. Hon representerar vänsterpartiet men menar sig i hjärtat vara socialliberal.
Det aktualiserar vad som är vänster och höger i svensk politik.
Vänstern dras ju med en förfärlig historia, men visst finns det hyggliga och duktiga vänsterpartister och även v-förslag då och då.
Jag menar, med stöd av historien, att liberalismen (inte "bara" socialliberalismen) är en vänsterideologi, i kontrast emot konservatismen. (Därför har jag svårt att svälja att ett parti som fp, som säger sig vara liberalt, samarbetar och underordnar sig ett konservativt parti - till och med i regeringsställning.)
Samtidigt, konservativ är ju höger, men hur mycket konservatism finns inte hos sossar och vänsterpartister?
Det aktualiserar vad som är vänster och höger i svensk politik.
Vänstern dras ju med en förfärlig historia, men visst finns det hyggliga och duktiga vänsterpartister och även v-förslag då och då.
Jag menar, med stöd av historien, att liberalismen (inte "bara" socialliberalismen) är en vänsterideologi, i kontrast emot konservatismen. (Därför har jag svårt att svälja att ett parti som fp, som säger sig vara liberalt, samarbetar och underordnar sig ett konservativt parti - till och med i regeringsställning.)
Samtidigt, konservativ är ju höger, men hur mycket konservatism finns inte hos sossar och vänsterpartister?
16 februari 2012
Bengt Schöier
Trist nyhet. Jag läser i DN:s pappersupplaga att förre chefredaktören för Västerbottens-Kuriren, Bengt Schöier avlidit.
Det blir alltmer tunt mellan de gedigna socialliberalerna, både i fp och bland de liberala tidningsmännen. Schöier var journalist och ledarskribent, startade på Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, gick till Expressen, sedan fp:s Utsikt, innan han blev chefred på V-K. Därefter avslutade han sin journalistbana med några år på fp:s veckotidning NU.
Inte hade jag så många direkta kontakter med honom men han gav i alla fall alltid intryck av att vara just socialliberal i verklig mening och därför också kritisk granskande även av de egna leden när så krävdes. Kritik emot partiet var dock inte lika nödvändig dessa år, fp var ju då fortfarande ett socialliberalt parti.
Självklart stödde han också Ola Ullstens fp-regering, då den trots smalast möjliga parlamentariska stöd, lyckades föra en socialliberal politik!
Idag skulle ingen ledande folkpartist ens kunna tänka tanken på att bilda en regering på så litet underlag, och än mindre för att föra liberal politik. Och om de än försökte skulle de inte lyckas.
Ett litet minne. Bengt tyckte att jag var för ung för att ta över NU, han såg det nog mera som en lugn plats strax före pensioneringen, och jag var för gammal för att ha NU som startpunkt, vilket var ett tänkbart alternativ, för en karriär som politisk redaktör.
Den likaledes klart socialliberale Olof Kleberg, Schöiers efterträdare i VK har skrivit ett bra minnesord i DN idag(pappersupplagan).
Det blir alltmer tunt mellan de gedigna socialliberalerna, både i fp och bland de liberala tidningsmännen. Schöier var journalist och ledarskribent, startade på Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, gick till Expressen, sedan fp:s Utsikt, innan han blev chefred på V-K. Därefter avslutade han sin journalistbana med några år på fp:s veckotidning NU.
Inte hade jag så många direkta kontakter med honom men han gav i alla fall alltid intryck av att vara just socialliberal i verklig mening och därför också kritisk granskande även av de egna leden när så krävdes. Kritik emot partiet var dock inte lika nödvändig dessa år, fp var ju då fortfarande ett socialliberalt parti.
Självklart stödde han också Ola Ullstens fp-regering, då den trots smalast möjliga parlamentariska stöd, lyckades föra en socialliberal politik!
Idag skulle ingen ledande folkpartist ens kunna tänka tanken på att bilda en regering på så litet underlag, och än mindre för att föra liberal politik. Och om de än försökte skulle de inte lyckas.
Ett litet minne. Bengt tyckte att jag var för ung för att ta över NU, han såg det nog mera som en lugn plats strax före pensioneringen, och jag var för gammal för att ha NU som startpunkt, vilket var ett tänkbart alternativ, för en karriär som politisk redaktör.
Den likaledes klart socialliberale Olof Kleberg, Schöiers efterträdare i VK har skrivit ett bra minnesord i DN idag(pappersupplagan).
15 februari 2012
Kunskapsbrist orsak till folkpartiets förfall.
Som en och annan känner till, så är jag djupt bedrövad över socialliberalismens ställning i svensk politik. Länge var ju folkpartiet detsamma som det liberala partiet, och då inte bara till namnet. Länge var dessutom svensk liberalism detsamma som socialliberalism. Ja, åtminstone från 40-talet till sent 90-tal.
Jag har till och från diskuterat bl a detta med Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En sann (social-)liberal. Jag citerar och refererar nedan ur ett mail från honom för snart ett par år sedan. Ett privat mail, men jag vet att han inte har något emot det.
Hans Lindblad påpekar där att en viktig och allvarlig orsak till hur folkpartiet kommit snett i ett antal frågor är den låga kunskapsnivån inom partiet.
”Det är den låga kunskapsnivån ifråga om just liberalism, alltså den interna.
Andra partier är också historielösa, men för dem gör det mindre. Nu har det kommit ut ett bokpaket med alla statsministrar sedan Staaff. Jag ska skriva om några i Gefle Dagblad och börjar med Branting. En person som jag tror att 99 procent av dagens sossar nästan inte vet något om. Jag har aldrig hört någon socialdemokratisk partiledare nämna Branting och något av det han stod för. Inom partiet var han, genom att han ville samarbeta med liberalerna, hatgestalten framför andra hos partiets vänsterflygel som sedan bröt sig ur blev Vänstersocialisterna, sedan Sveriges kommunistiska parti. (En del av de avhoppade gick sedan tillbaka till socialdemokratin.)
(Min kommentar. Flera av Hans Lindblads recensioner av statsministerbiografierna finns publicerade på min blogg. Det är bara att leta sig fram. Och betr Sveriges kommunistiska parti så är det alltså det parti som idag kallar sig vänsterpartiet! )
Den dag socialdemokratin skulle bejaka europatanken och EU, inte bara formellt utan i hjärtat, skulle det vara möjligt för partiet att informera medlemmarna om att Branting under sina senare år var mycket mer europeisk politiker än svensk. Han var på flera sätt den ledande socialdemokraten när Nationernas förbund sökte lösa en rad gränstvister och andra problem i Europa. Han rådde England och Frankrike att med vapenmakt avlägsna den kommuniska regimen i Ryssland, han var starkt västvänlig under första världskriget och svansade aldrig för diktaturer. Om socialdemokratins skulle bejaka internationalismen som idé och som Branting säga att "demokrati är fred" (Per Ahlmark är väl den i Sverige som mest betonat att inget krig någon ägt rum mellan demokratier) skulle man se det som en parentes att s-partiet 1940-1990 svansade för först Hitlertyskland och sedan Sovjet m fl kommunistdiktaturer (som Palmes "leve för revolutionen" sida vid sida med
Castro samtidigt som kubanska socialdemokrater var inspärrade i Castros fängelser).
Historielösheten finns alltså i alla partier. Vänsterpartiet och moderaterna skulle aldrig komma på tanken att ge en sanningsenlig skildring till de egna medlemmarna av respektive partis historia, och särskilt moderaterna har utvecklat en selektiv historieskrivning som gör att medlemmarna starkt
vilseleds om de söker lära sig historia genom partiets egna skrifter. Främst söker man mörka att partiet var stark motståndare till demokratin.
Men det är mångdubbelt olyckligare med historielösheten hos så många i folkpartiet eftersom partiet haft så underbara och härliga pionjärer för just demokrati, mänskliga rättigheter, socialt ansvar.
Det finns en paradox. Tidigare då de flesta bara hade folkskola var man medveten om behovet att lära mer. Så då ordnades studiecirklar, föredrag och medlemmar läste, inte minst Verdandis många folkbildande småskrifter. Dagens riksdagsledamöter är välutbildade, har gått på universitet och tror att de vet mycket,. Men på universitet undervisas ytterst lite om liberalism, min dotter har visat mig listor på kurslitteratur med i princip bara socialistisk litteratuir. Universiteten gick från konservatism till socialism men hade aldrig (bortsett från en del undantag, filosofen och humanisten Hans Larsson i Lund, okänd för de flesta nutida liberaler). Så en mycket stor del av dagens folkpartister är inte ens medvetna om hur lite de vet om liberal ideologi och liberal historia.
Hade ett tillräckligt antal i riksdagsgruppen haft Adolf Hedin som förebild hade hela pariets FRA-skandal aldrig inträffat.
Det är egentligen obegripligt att ett parti som talar om utbildningen och bildningens betydelse i prakten håller på göra sig historiellöst för att så få orkar läsa 20-30 böcker om liberala insatser i Sverige och internationellt.
Andra partier villl nog helst glömma sin historia, bondeförbundets rastänkande och misstro till demokrati och högerns intensiva kamp mot frihandel, rösträtt och parlamentarism. I deras historia finns få förebilder men desto fler varnande exempel.
Men liberaler som struntar i sin historia tappar väldiga källor som borde vara inspiration.”
---
Minns själv hur jag som nybliven folkpartist girigt sög i mig all möjlig kunskap om liberaler och liberalismens historia. Då fanns även studiecirklar inom fp, som faktiskt handlade om ideologi. Detta tunnades genom decenniernas gång ut, och övergick mer och mer till cirkulär från partiledningen. Mer så sent som på 80-talet kom bra, tunga böcker ut om fp:s stolta historiska arv. Och jag minns hur Bengt Westerberg i något tal lyfte fram partiets ideologiska arv.
Som Hans skriver så kan jag förstå att andra partier helst vill glömma sin historia. Men att fp verkar vilja det, det är obegripligt. Om nu inte fp:s partiledning genom ”glömska” vill maskera den kursändring som skett inom fp under senare år.
Jag har till och från diskuterat bl a detta med Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En sann (social-)liberal. Jag citerar och refererar nedan ur ett mail från honom för snart ett par år sedan. Ett privat mail, men jag vet att han inte har något emot det.
Hans Lindblad påpekar där att en viktig och allvarlig orsak till hur folkpartiet kommit snett i ett antal frågor är den låga kunskapsnivån inom partiet.
”Det är den låga kunskapsnivån ifråga om just liberalism, alltså den interna.
Andra partier är också historielösa, men för dem gör det mindre. Nu har det kommit ut ett bokpaket med alla statsministrar sedan Staaff. Jag ska skriva om några i Gefle Dagblad och börjar med Branting. En person som jag tror att 99 procent av dagens sossar nästan inte vet något om. Jag har aldrig hört någon socialdemokratisk partiledare nämna Branting och något av det han stod för. Inom partiet var han, genom att han ville samarbeta med liberalerna, hatgestalten framför andra hos partiets vänsterflygel som sedan bröt sig ur blev Vänstersocialisterna, sedan Sveriges kommunistiska parti. (En del av de avhoppade gick sedan tillbaka till socialdemokratin.)
(Min kommentar. Flera av Hans Lindblads recensioner av statsministerbiografierna finns publicerade på min blogg. Det är bara att leta sig fram. Och betr Sveriges kommunistiska parti så är det alltså det parti som idag kallar sig vänsterpartiet! )
Den dag socialdemokratin skulle bejaka europatanken och EU, inte bara formellt utan i hjärtat, skulle det vara möjligt för partiet att informera medlemmarna om att Branting under sina senare år var mycket mer europeisk politiker än svensk. Han var på flera sätt den ledande socialdemokraten när Nationernas förbund sökte lösa en rad gränstvister och andra problem i Europa. Han rådde England och Frankrike att med vapenmakt avlägsna den kommuniska regimen i Ryssland, han var starkt västvänlig under första världskriget och svansade aldrig för diktaturer. Om socialdemokratins skulle bejaka internationalismen som idé och som Branting säga att "demokrati är fred" (Per Ahlmark är väl den i Sverige som mest betonat att inget krig någon ägt rum mellan demokratier) skulle man se det som en parentes att s-partiet 1940-1990 svansade för först Hitlertyskland och sedan Sovjet m fl kommunistdiktaturer (som Palmes "leve för revolutionen" sida vid sida med
Castro samtidigt som kubanska socialdemokrater var inspärrade i Castros fängelser).
Historielösheten finns alltså i alla partier. Vänsterpartiet och moderaterna skulle aldrig komma på tanken att ge en sanningsenlig skildring till de egna medlemmarna av respektive partis historia, och särskilt moderaterna har utvecklat en selektiv historieskrivning som gör att medlemmarna starkt
vilseleds om de söker lära sig historia genom partiets egna skrifter. Främst söker man mörka att partiet var stark motståndare till demokratin.
Men det är mångdubbelt olyckligare med historielösheten hos så många i folkpartiet eftersom partiet haft så underbara och härliga pionjärer för just demokrati, mänskliga rättigheter, socialt ansvar.
Det finns en paradox. Tidigare då de flesta bara hade folkskola var man medveten om behovet att lära mer. Så då ordnades studiecirklar, föredrag och medlemmar läste, inte minst Verdandis många folkbildande småskrifter. Dagens riksdagsledamöter är välutbildade, har gått på universitet och tror att de vet mycket,. Men på universitet undervisas ytterst lite om liberalism, min dotter har visat mig listor på kurslitteratur med i princip bara socialistisk litteratuir. Universiteten gick från konservatism till socialism men hade aldrig (bortsett från en del undantag, filosofen och humanisten Hans Larsson i Lund, okänd för de flesta nutida liberaler). Så en mycket stor del av dagens folkpartister är inte ens medvetna om hur lite de vet om liberal ideologi och liberal historia.
Hade ett tillräckligt antal i riksdagsgruppen haft Adolf Hedin som förebild hade hela pariets FRA-skandal aldrig inträffat.
Det är egentligen obegripligt att ett parti som talar om utbildningen och bildningens betydelse i prakten håller på göra sig historiellöst för att så få orkar läsa 20-30 böcker om liberala insatser i Sverige och internationellt.
Andra partier villl nog helst glömma sin historia, bondeförbundets rastänkande och misstro till demokrati och högerns intensiva kamp mot frihandel, rösträtt och parlamentarism. I deras historia finns få förebilder men desto fler varnande exempel.
Men liberaler som struntar i sin historia tappar väldiga källor som borde vara inspiration.”
---
Minns själv hur jag som nybliven folkpartist girigt sög i mig all möjlig kunskap om liberaler och liberalismens historia. Då fanns även studiecirklar inom fp, som faktiskt handlade om ideologi. Detta tunnades genom decenniernas gång ut, och övergick mer och mer till cirkulär från partiledningen. Mer så sent som på 80-talet kom bra, tunga böcker ut om fp:s stolta historiska arv. Och jag minns hur Bengt Westerberg i något tal lyfte fram partiets ideologiska arv.
Som Hans skriver så kan jag förstå att andra partier helst vill glömma sin historia. Men att fp verkar vilja det, det är obegripligt. Om nu inte fp:s partiledning genom ”glömska” vill maskera den kursändring som skett inom fp under senare år.
08 februari 2012
Ska, bör eller kan. Och om det behövs täckning för pensionerna.
Det känns mycket ovant detta, att jag "måste" försvara Reinfeldt. Han är ju en av mina speciella hackkycklingar.
Låt mig dock börja med att konstatera att det just nu förekommer ett otal diskussionstrådar på Facebook om uttalande av Annie Lööf, Mats Odell, Ann Wibble (!) - och vad Fredrik Reinfeldt sagt betr pensionsålder. Jag blir beklämd när debattörer felciterar i syfte att visa sitt hat emot någon person. Uttalanden om att något "bör" vara, kunna vara, på det ena eller andra sättet, det beskrivs som om att den som sägs ha sagt detta är världfrånvänd och att han/hon sagt att ungdomar SKA spara ihop 200 000 kr, att Odell har köpt lägenheter till sina barn när det han gjort är att gå i borgen för barnens köp, att Ann Wibble sagt att man SKA har en årslön på banken. Eller att Reinfeldt sagt att VI SKA jobba till 75. Det de uttryckt är faktiskt önskemål, målsättningar.
Jag tycker faktiskt det är bra målsättningar att folk bör eller ska kunna (genom stimulans) spara ihop pengar till buffert för olika kostnader i livet. Bättre än att plötsligt stå på bar backe och tvingas låna till dyr ränta eller springa till socialen. Och den som förstår det minsta om ekonomi borde begripa att den eventuella pension som kan utgå till dagens unga och nyfödda blir ytterst liten om de arbetar (dvs ger underlag till pension) bara runt trettio år och sedan tror sig kunna leva på denna pension tills de blir 100 år eller mer. Det är ju tyvärr så att inträdet i arbetslivet ofta sker först i 30-årsåldern, av olika skäl. Och den faktiska pensionsåldern idag är runt 62-63 år.
Hur ska runt 30 års arbete ge underlag för en rejäl pension som ska räcka i 40 år?
Detta är politikerna medvetna om, men har tassat runt. Kanske pga att de (de heltidsavlönade) själva har så fina pensionsvillkor! (Vilka jag anser skulle anpassas till de villkor som gemene man har!) Och kanske för att pensionärerna betalar mera skatt än de i verksam ålder, pga politiska beslut.
Nu slängde Reinfeldt ut en brandfackla, och nog tog det eld. Han menade att pensionsåldern bör vara mera flexibel än den är idag och att det vore bra om många valde att arbeta längre. Han sa inte att alla ska arbeta längre!
Han sa också att det måste blir mera naturligt att byta jobb någon gång i livet, så att den som t ex har ett fysiskt tungt arbete i god tid byter till något annat så att han/hon kan fortsätta att arbeta utan att slita ut sig. Att arbetslivet blir mera människovänligt. Givetvis innebär det också att det krävs stora och nya insatser av vuxenutbildningen.
Idag finns en formell möjlighet till flexibilitet, stegvis framdriven av t ex Gunnar Heléns fp (på den tid fp var ett socialliberalt parti) och även senare. Men den har främst använts för att gå i pension tidigare, med följd att pensionen reducerats.
De stora praktiska hindren är mentala, och att inte minst fackliga avtal (mellan facken och arbetsgivarna) förutsätter att folk slutar arbeta (senast) vid 65.
Förutom det uppenbara ekonomiska behovet av att arbeta längre, både som ung och äldre, så borde det också vara en mänsklig rättighet att få arbeta så länge man vill och kan. Många vill det, varför göra det svårt för dem?
Åldersdiskriminering är en styggelse. Andra kan inte idag, pga praktiska hinder och för tunga arbeten. Dessa hinder bör självfallet arbetas bort, även om det givetvis inte är en enkel uppgift.
Låt mig dock börja med att konstatera att det just nu förekommer ett otal diskussionstrådar på Facebook om uttalande av Annie Lööf, Mats Odell, Ann Wibble (!) - och vad Fredrik Reinfeldt sagt betr pensionsålder. Jag blir beklämd när debattörer felciterar i syfte att visa sitt hat emot någon person. Uttalanden om att något "bör" vara, kunna vara, på det ena eller andra sättet, det beskrivs som om att den som sägs ha sagt detta är världfrånvänd och att han/hon sagt att ungdomar SKA spara ihop 200 000 kr, att Odell har köpt lägenheter till sina barn när det han gjort är att gå i borgen för barnens köp, att Ann Wibble sagt att man SKA har en årslön på banken. Eller att Reinfeldt sagt att VI SKA jobba till 75. Det de uttryckt är faktiskt önskemål, målsättningar.
Jag tycker faktiskt det är bra målsättningar att folk bör eller ska kunna (genom stimulans) spara ihop pengar till buffert för olika kostnader i livet. Bättre än att plötsligt stå på bar backe och tvingas låna till dyr ränta eller springa till socialen. Och den som förstår det minsta om ekonomi borde begripa att den eventuella pension som kan utgå till dagens unga och nyfödda blir ytterst liten om de arbetar (dvs ger underlag till pension) bara runt trettio år och sedan tror sig kunna leva på denna pension tills de blir 100 år eller mer. Det är ju tyvärr så att inträdet i arbetslivet ofta sker först i 30-årsåldern, av olika skäl. Och den faktiska pensionsåldern idag är runt 62-63 år.
Hur ska runt 30 års arbete ge underlag för en rejäl pension som ska räcka i 40 år?
Detta är politikerna medvetna om, men har tassat runt. Kanske pga att de (de heltidsavlönade) själva har så fina pensionsvillkor! (Vilka jag anser skulle anpassas till de villkor som gemene man har!) Och kanske för att pensionärerna betalar mera skatt än de i verksam ålder, pga politiska beslut.
Nu slängde Reinfeldt ut en brandfackla, och nog tog det eld. Han menade att pensionsåldern bör vara mera flexibel än den är idag och att det vore bra om många valde att arbeta längre. Han sa inte att alla ska arbeta längre!
Han sa också att det måste blir mera naturligt att byta jobb någon gång i livet, så att den som t ex har ett fysiskt tungt arbete i god tid byter till något annat så att han/hon kan fortsätta att arbeta utan att slita ut sig. Att arbetslivet blir mera människovänligt. Givetvis innebär det också att det krävs stora och nya insatser av vuxenutbildningen.
Idag finns en formell möjlighet till flexibilitet, stegvis framdriven av t ex Gunnar Heléns fp (på den tid fp var ett socialliberalt parti) och även senare. Men den har främst använts för att gå i pension tidigare, med följd att pensionen reducerats.
De stora praktiska hindren är mentala, och att inte minst fackliga avtal (mellan facken och arbetsgivarna) förutsätter att folk slutar arbeta (senast) vid 65.
Förutom det uppenbara ekonomiska behovet av att arbeta längre, både som ung och äldre, så borde det också vara en mänsklig rättighet att få arbeta så länge man vill och kan. Många vill det, varför göra det svårt för dem?
Åldersdiskriminering är en styggelse. Andra kan inte idag, pga praktiska hinder och för tunga arbeten. Dessa hinder bör självfallet arbetas bort, även om det givetvis inte är en enkel uppgift.
31 januari 2012
Liberalismen är ett förhållningssätt, inte en beskrivning av hur det SKA se ut. (rev)
Några kortfattade reflexioner om det (social-)liberala samhället.
Många (de flesta) partier hyllar, eller säger sig ansluta sig till en ideologi. Dock är det oftast mera i teorin än i praktiken. Det är något vi insett alltmer under senare år (decennier). Samtidigt är det skillnad på ideologier, hur de är beskaffade. Det konservativa idealet om drömsamhället är som det är idag, eller ännu hellre hur det var igår. De socialistiska och kommunistiska samhällena skildras i rosenrött i ideologin. När det kommer till praktiken så kan de visserligen ofta i detalj beskrivas, men då får de flesta av oss rysningar. Det rosenröda blir olika grader av helvete.
Den liberala ideologin kan inte beskriva hur dess samhälle "ska" se ut. Liberalismen är inte en dogm som ger kartan för hur det ska se ut. Liberalismen är mera ett sätt att tänka, förhålla sig, anger ger möjligen en färdriktning. Kärnan i tänkandet är frihet, omprövning, radikalitet dvs en öppenhet för det nya. Att människorna själva ska få forma sin framtid och därmed samhället. Det är en ideologi som står för utveckling, där fria människor lever i gemenskap med varandra.
Därav följer att liberalismen, som inte är en ekonomisk teori (vilket nyliberaler etc ofta har för sig), inte har några fixa lösningar på hur t ex statens finanser ska se ut, AMV:s roll, hur höga barnbidrag, pension och pensionsålder eller skatter skall vara. Därav följer också att friheten och utvecklingen främjas av en marknadsekonomi, som ger resurser för välstånd, där samhället sätter upp regler för att det är en fri konkurrens som inte sätts ur spel genom monopol. Socialisternas planekonomi är rena motsatsen till detta.
Det liberalismen säger, vilket är än mera poängterat i socialliberalismen, är att vår frihet har en gräns där den skadar andra. Att vi har vi frihet i gemenskap med andra. Att vi som fria individer ändå måste ta ett socialt ansvar. Vår frihet får inte bli andras ofrihet. Lika lite får en knapp majoritet sätta sig på en minoritet. Gemenskapen förutsätter en demokrati där vi respekterar både individer och minoriteter.
Visserligen kan tankarna i liberalismen om den fria konkurrensen som välståndsbringande kraft ge en vägledning i olika ställningstaganden. Men de säger inte vad som är självklart bra i förhållande till en detaljutformning betr t ex arbete och sysselsättning och statens roll i varje detalj, utan måste sättas in i det större perspektiv som tar t ex hänsyn till sociala aspekter och att samhälle och miljö utvecklas.
Andra ledtrådar för det liberala tänkandet är dess absoluta krav på demokrati och respekt för människovärde och individens integritet.
Det betyder självfallet inte att (social-)liberalismen kan se ut hur som helst!
Tvärtom, grundprinciperna måste styra. Ett bekymmer i dagens debatt är att vissa politiker och kommentatorer devalverat ordet socialliberal till den grad att de anser att de flesta partier idag är socialliberala. Det är ett (medvetet?) nivellerande av alla politisk-ideologiska begrepp! Det "man" då menar är att de flesta partier vänder sig till en bred och välmående medelklass (och dess plånböcker), men det har inget med socialliberalism att göra! Varken kd, c eller fp är idag socialliberala. Även om c en kort tid kallade sig det. Och trots Stefan Löfvens uttalanden är inte socialdemokraterna som parti socialliberala heller. Även om det kan finnas vissa glidningar i den riktningen hos enskilda företrädare.
Moderaterna, varken de gamla, nya eller nygamla, är socialliberala. Tvärtom, socialliberal är för dem närmast ett skällsord, som betecknar en liberalism i förfall. Dvs för de som betecknar sig som liberaler (vilket då oftast betyder ekonomiska nyliberaler). För de andra är det något som luktar "socialism", vilket ju visar att de varken förstår vad socialism eller (social-)liberalism är.
Jag, och fler med mig, menar att det är ett problem att det idag inte finns ett enda klart socialliberalt parti i riksdagen. Partiernas retorik och historia gör dem inte socialliberala.
Många (de flesta) partier hyllar, eller säger sig ansluta sig till en ideologi. Dock är det oftast mera i teorin än i praktiken. Det är något vi insett alltmer under senare år (decennier). Samtidigt är det skillnad på ideologier, hur de är beskaffade. Det konservativa idealet om drömsamhället är som det är idag, eller ännu hellre hur det var igår. De socialistiska och kommunistiska samhällena skildras i rosenrött i ideologin. När det kommer till praktiken så kan de visserligen ofta i detalj beskrivas, men då får de flesta av oss rysningar. Det rosenröda blir olika grader av helvete.
Den liberala ideologin kan inte beskriva hur dess samhälle "ska" se ut. Liberalismen är inte en dogm som ger kartan för hur det ska se ut. Liberalismen är mera ett sätt att tänka, förhålla sig, anger ger möjligen en färdriktning. Kärnan i tänkandet är frihet, omprövning, radikalitet dvs en öppenhet för det nya. Att människorna själva ska få forma sin framtid och därmed samhället. Det är en ideologi som står för utveckling, där fria människor lever i gemenskap med varandra.
Därav följer att liberalismen, som inte är en ekonomisk teori (vilket nyliberaler etc ofta har för sig), inte har några fixa lösningar på hur t ex statens finanser ska se ut, AMV:s roll, hur höga barnbidrag, pension och pensionsålder eller skatter skall vara. Därav följer också att friheten och utvecklingen främjas av en marknadsekonomi, som ger resurser för välstånd, där samhället sätter upp regler för att det är en fri konkurrens som inte sätts ur spel genom monopol. Socialisternas planekonomi är rena motsatsen till detta.
Det liberalismen säger, vilket är än mera poängterat i socialliberalismen, är att vår frihet har en gräns där den skadar andra. Att vi har vi frihet i gemenskap med andra. Att vi som fria individer ändå måste ta ett socialt ansvar. Vår frihet får inte bli andras ofrihet. Lika lite får en knapp majoritet sätta sig på en minoritet. Gemenskapen förutsätter en demokrati där vi respekterar både individer och minoriteter.
Visserligen kan tankarna i liberalismen om den fria konkurrensen som välståndsbringande kraft ge en vägledning i olika ställningstaganden. Men de säger inte vad som är självklart bra i förhållande till en detaljutformning betr t ex arbete och sysselsättning och statens roll i varje detalj, utan måste sättas in i det större perspektiv som tar t ex hänsyn till sociala aspekter och att samhälle och miljö utvecklas.
Andra ledtrådar för det liberala tänkandet är dess absoluta krav på demokrati och respekt för människovärde och individens integritet.
Det betyder självfallet inte att (social-)liberalismen kan se ut hur som helst!
Tvärtom, grundprinciperna måste styra. Ett bekymmer i dagens debatt är att vissa politiker och kommentatorer devalverat ordet socialliberal till den grad att de anser att de flesta partier idag är socialliberala. Det är ett (medvetet?) nivellerande av alla politisk-ideologiska begrepp! Det "man" då menar är att de flesta partier vänder sig till en bred och välmående medelklass (och dess plånböcker), men det har inget med socialliberalism att göra! Varken kd, c eller fp är idag socialliberala. Även om c en kort tid kallade sig det. Och trots Stefan Löfvens uttalanden är inte socialdemokraterna som parti socialliberala heller. Även om det kan finnas vissa glidningar i den riktningen hos enskilda företrädare.
Moderaterna, varken de gamla, nya eller nygamla, är socialliberala. Tvärtom, socialliberal är för dem närmast ett skällsord, som betecknar en liberalism i förfall. Dvs för de som betecknar sig som liberaler (vilket då oftast betyder ekonomiska nyliberaler). För de andra är det något som luktar "socialism", vilket ju visar att de varken förstår vad socialism eller (social-)liberalism är.
Jag, och fler med mig, menar att det är ett problem att det idag inte finns ett enda klart socialliberalt parti i riksdagen. Partiernas retorik och historia gör dem inte socialliberala.
23 januari 2012
Dagens sosseparti är som 50-talets fp, en jämförelse
En kommentar till dagens kris i socialdemokratin, satt i ett vidare perspektiv.
Nej, fp under 50-talets början var inget krisparti, tvärtom. Det var ett offensivt socialliberalt parti på framgång, under ledning av Bertil Ohlin.
När jag nu vill jämföra dagens sosseparti med det tidiga 50-talets folkparti är det i dessa avseende; socialdemokraterna idag ligger runt 25% i opinionsundersäkningarna, det är ungefär detsamma som de valresultat folkpartiet uppnådde, under 50-talet (före ATP-kraschen 1958).
Dagens sosseparti har ett medlemstal som motsvarar det som folkpartitet hade då.
Vad säger detta? Ja, (s) idag är inget litet parti i sympatier - även om det varit på dekis ett bra tag.
Femtiotalets folkparti var ett stort parti väljarmässigt, det största efter socialdemokraterna. Det ledande oppositionspartiet, det som helt dominerade oppositionen. Bondeförbundets (c) Hedlund gick förstås egna vägar, men högern (m) låg helt i skuggan av fp, hur mycket Jarl Hjalmarsson försökte.
Men medlemsmässigt då? Ja, idag talas det mycket om medlemmarnas bristande inflytande över valet av partiledare i (s). Det var knappast större på 50-talet då (s)-partiets medlemmar i hög grad var passiva och kollektivanslutna i miljontal. Idag är s-partiets medlemmar en spillra jämfört med då.
Och även om fp var röstmässigt stort då, och hade en medlemsstock jämförbar med s-partiets idag, så var det ett svagt parti organisatoriskt. Medlemsrekryteringen hade inte alls följt med valresultaten. Jag, som var med redan då, upplevde det som ett rätt glest parti vad gäller medlemmar.
(Trots att s idag är på samma låga nivå. Och vad ska man säga om dagens fp? Katastrofalt få medlemmar, liksom hos alla andra partier idag.)
På femtiotalet drällde det ändå av både medlemmar och aktiva sympatisörer, och förtroendevalda. I vart fall inom fp och s. Och visst ja, dåtidens center, bondeförbundet hade också många aktiva. På landsbygden vill säga.
Är inte detta ett memento när man ser på dagens politiska partier och deras bekymmer?
Nej, fp under 50-talets början var inget krisparti, tvärtom. Det var ett offensivt socialliberalt parti på framgång, under ledning av Bertil Ohlin.
När jag nu vill jämföra dagens sosseparti med det tidiga 50-talets folkparti är det i dessa avseende; socialdemokraterna idag ligger runt 25% i opinionsundersäkningarna, det är ungefär detsamma som de valresultat folkpartiet uppnådde, under 50-talet (före ATP-kraschen 1958).
Dagens sosseparti har ett medlemstal som motsvarar det som folkpartitet hade då.
Vad säger detta? Ja, (s) idag är inget litet parti i sympatier - även om det varit på dekis ett bra tag.
Femtiotalets folkparti var ett stort parti väljarmässigt, det största efter socialdemokraterna. Det ledande oppositionspartiet, det som helt dominerade oppositionen. Bondeförbundets (c) Hedlund gick förstås egna vägar, men högern (m) låg helt i skuggan av fp, hur mycket Jarl Hjalmarsson försökte.
Men medlemsmässigt då? Ja, idag talas det mycket om medlemmarnas bristande inflytande över valet av partiledare i (s). Det var knappast större på 50-talet då (s)-partiets medlemmar i hög grad var passiva och kollektivanslutna i miljontal. Idag är s-partiets medlemmar en spillra jämfört med då.
Och även om fp var röstmässigt stort då, och hade en medlemsstock jämförbar med s-partiets idag, så var det ett svagt parti organisatoriskt. Medlemsrekryteringen hade inte alls följt med valresultaten. Jag, som var med redan då, upplevde det som ett rätt glest parti vad gäller medlemmar.
(Trots att s idag är på samma låga nivå. Och vad ska man säga om dagens fp? Katastrofalt få medlemmar, liksom hos alla andra partier idag.)
På femtiotalet drällde det ändå av både medlemmar och aktiva sympatisörer, och förtroendevalda. I vart fall inom fp och s. Och visst ja, dåtidens center, bondeförbundet hade också många aktiva. På landsbygden vill säga.
Är inte detta ett memento när man ser på dagens politiska partier och deras bekymmer?
21 januari 2012
Saknar inte Juholt, men Sverige behöver en slagkraftig opposition
Turerna kring Håkan Juholt sista tid var märkliga. Det verkade som att han envist skulle bita sig fast tills han blev bortburen. Det logiska var ju att han för länge sedan borde insett att han skulle avgå. Frivilligt. Men han ville inte, så till slut måste sossarnas VU (verkställande utskott) konstrura en "frivillig" avgång som han kunde köpa. Så beskedet idag var därför både väntat och oväntat.
Socialdemokratin har länge saknat färdriktning. Många har insett att partiet behöver en förnyelse, men inte minst partiets gräsrötter, framför allt då utanför storstäderna, har stretat emot. Med Håkan Juholt blev det övertydligt. Juholt verkade ju inte ens själv veta vilken väg han ville gå. De ständiga fotbytena gjorde vara motståndarna glada när de kunde peka på partiets förvirring.
Jag saknar verkligen inte Håkan Juholt. Inte bara för att jag inte är socialdemokrat. Men även socialdemokratin, som trots allt ännu är ett relativt stort parti, behöver en ledning med kapacitet. Liksom det behöver bestämma sig för vad det vill.
Än mera viktigt är faktiskt att Sverige behöver en rejäl opposition. Oavsett vilken regering vi har. Reinfeldts kompani har det oförtjänt lätt när landet saknar en slagkraftig opposition. Alliansregeringen har stora brister, men de förbleknar i folks ögon när oppositionen är ännu mera bristfällig.
Faktiskt är en fungerande opposition lika viktig som regeringen, om demokratin skall fungera och vara vital. Ett exempel; hur hade Sverige sett ut om inte Erlander hade haft Ohlins folkparti som ett envetet korrektiv?
För att inte Reinfeldts gäng helt ska spåra ur så behövs en opposition som sätter tummen i ögat på regeringen.
Socialdemokratin har länge saknat färdriktning. Många har insett att partiet behöver en förnyelse, men inte minst partiets gräsrötter, framför allt då utanför storstäderna, har stretat emot. Med Håkan Juholt blev det övertydligt. Juholt verkade ju inte ens själv veta vilken väg han ville gå. De ständiga fotbytena gjorde vara motståndarna glada när de kunde peka på partiets förvirring.
Jag saknar verkligen inte Håkan Juholt. Inte bara för att jag inte är socialdemokrat. Men även socialdemokratin, som trots allt ännu är ett relativt stort parti, behöver en ledning med kapacitet. Liksom det behöver bestämma sig för vad det vill.
Än mera viktigt är faktiskt att Sverige behöver en rejäl opposition. Oavsett vilken regering vi har. Reinfeldts kompani har det oförtjänt lätt när landet saknar en slagkraftig opposition. Alliansregeringen har stora brister, men de förbleknar i folks ögon när oppositionen är ännu mera bristfällig.
Faktiskt är en fungerande opposition lika viktig som regeringen, om demokratin skall fungera och vara vital. Ett exempel; hur hade Sverige sett ut om inte Erlander hade haft Ohlins folkparti som ett envetet korrektiv?
För att inte Reinfeldts gäng helt ska spåra ur så behövs en opposition som sätter tummen i ögat på regeringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)