En kommentar till dagens kris i socialdemokratin, satt i ett vidare perspektiv.
Nej, fp under 50-talets början var inget krisparti, tvärtom. Det var ett offensivt socialliberalt parti på framgång, under ledning av Bertil Ohlin.
När jag nu vill jämföra dagens sosseparti med det tidiga 50-talets folkparti är det i dessa avseende; socialdemokraterna idag ligger runt 25% i opinionsundersäkningarna, det är ungefär detsamma som de valresultat folkpartiet uppnådde, under 50-talet (före ATP-kraschen 1958).
Dagens sosseparti har ett medlemstal som motsvarar det som folkpartitet hade då.
Vad säger detta? Ja, (s) idag är inget litet parti i sympatier - även om det varit på dekis ett bra tag.
Femtiotalets folkparti var ett stort parti väljarmässigt, det största efter socialdemokraterna. Det ledande oppositionspartiet, det som helt dominerade oppositionen. Bondeförbundets (c) Hedlund gick förstås egna vägar, men högern (m) låg helt i skuggan av fp, hur mycket Jarl Hjalmarsson försökte.
Men medlemsmässigt då? Ja, idag talas det mycket om medlemmarnas bristande inflytande över valet av partiledare i (s). Det var knappast större på 50-talet då (s)-partiets medlemmar i hög grad var passiva och kollektivanslutna i miljontal. Idag är s-partiets medlemmar en spillra jämfört med då.
Och även om fp var röstmässigt stort då, och hade en medlemsstock jämförbar med s-partiets idag, så var det ett svagt parti organisatoriskt. Medlemsrekryteringen hade inte alls följt med valresultaten. Jag, som var med redan då, upplevde det som ett rätt glest parti vad gäller medlemmar.
(Trots att s idag är på samma låga nivå. Och vad ska man säga om dagens fp? Katastrofalt få medlemmar, liksom hos alla andra partier idag.)
På femtiotalet drällde det ändå av både medlemmar och aktiva sympatisörer, och förtroendevalda. I vart fall inom fp och s. Och visst ja, dåtidens center, bondeförbundet hade också många aktiva. På landsbygden vill säga.
Är inte detta ett memento när man ser på dagens politiska partier och deras bekymmer?
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar