Förfärande julhälsning om kortsiktig egoism

  Jag förfäras. Enl TT (redovisad i dagens PT)  så visar en opinionsundersökning att fler är negativa till biståndet. En orsak är att inte bara (det inkrökta, alltid negativa) SD utan även moderaterna ändrat sin svalt positiva attityd till en uttalat negativ inställning. Den kortsiktiga egoismen breder ut sig. Men, fortfarande så anser en klar majoritet (60%) att svenskt bistånd bidrar till en bättre värld.    
  Vilken dyster julhälsning. Julen har ju länge varit en givandets högtid, med generositet och omtanke. Men alltmer kommersialiserad, stressande.  Det svenska biståndet har dock sedan senare delen av 1970-talet haft en bred, mycket bred uppslutning av svenska folket, även om det förekommit smärre fluktuationer mellan åren. Svenskarna i gemen har insett att världen mår bättre av att de länder som varit minst utvecklade, hjälps framåt till demokrati och välstånd genom t ex undervisning och förbättrad ekonomi.  Som min mor sa, även om man kan ha det fattigt och svårt själv så finns det alltid de som har det värre. De måste man hjälpa.

    Nu verkar den insikten ha minskat. Välviljan till att bistå andra länder gick ner ifjol, och än mera nu 2019. Själviskheten, att bara se till att man själv ska ha det bra, tycks öka.
   Jag förstår inte hur folk (dvs en växande andel) tänker. Eller rättare sagt, jag hör och ser ju det. "Pensionärerna får det sämre. Sjukvården går på knäna. Man går inte säker ute, så det måste bli mer poliser."  Etc.
Och man ser bara till sig själv, blundar för orsakerna. Som de ökande klyftorna - som inte bara finns inom Sverige, utan också mellan länderna. Att inte alla pensionärer har det så illa. Att trots brister så har vi ändå en god sjukvård i Sverige, med fler läkare än någonsin (som  tyngs av byråkrati dock), om än inte tillräckligt många i de glesare delarna av landet. Fler poliser har vi, men orsakerna till brottsligheten måste bekämpas.

De brister vi har i Sverige, de beror på sådant som djupare och bredare klyftor i Sverige, orsakade av skenande inkomster för de redan välbeställa - vilket ökar kostnaderna för de sjuka och arbetslösa (och en del pensionärer) mer än de klarar - men som inte alls drabbar de välbställda på samma sätt. Ökande byråkrati, ofta dessutom beroende på en fortsatt centraliseringssjuka som gått över alla gränser, vilket bl a visar sig inom sjukvården och dess organisation. Korruptionen verkar också ha ökat på senare år.  Sänkta skatter för de redan välbeställda - dvs bristande insikt av att frihet och välstånd kräver gemenskap och omsorg om varandra. Vilket innebär att de stora resurser totalt som ändå finns inom Sverige fördelas bättre och mera effektivt. 

Och det är brister som inte avhjälps av att minska biståndet till länder som behöver utvecklas, som behöver demokrati, utbildning och sådant som ökar förståelse och motverkar krig och konflikter.

Ett brett bistånd, det ökar välfärd och demokrati både för de eftersläpande länderna och för Sverige.

Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa

Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.

Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.

Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.

I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.

Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.

Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.

Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga".  (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.

Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.

Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.

Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?

Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.

Polisen vågar inte komma

Nej, detta handlar inte om den svenska polisen.


- Hur kan våldet stoppas?
- Det borde finnas fler poliser som vaktade i vårt område. Nu finns det inga alls, de vågar inte komma in.

En kommentar av en elvaåring i Tijuana i Mexico, apropå brottsligheten som drabbar också barnen.

Ur Barn nr 1/2012, Rädda Barnens tidskrift.

Att barnen blir rädda av våldet omkring dem, det är illa nog.
Men när också polisen är så rädd att den inte vågar sig in i vissa områden för att skydda barn och vuxna, då har det gått för långt. Polisen är ju inte till för sin egen skull. Och den är inte heller till för att trakassera folk. Nej, den är till för att skydda oss.

Rättssäkerhet, en förutsätting för demokrati

Läser i SvD att Carl B Hamilton och Johan Pehrson (fp) skriver om att ställa krav på större rättssäkerhet för de nya EU-medlemmarna Rumänien och Bulgarien. Detta pga bl a korruption och organiserad brottslighet. Visst, det låter ju bra. Självklart skall medlemsländer inom EU, likafullt som andra länder som anser sig demokratiska har ett säkert och stabilt rättssystem. Det är ju förutsättningar för demokrati. Om människor inte kan känna sig säkra för övergrepp av olika slag, om organiserad brottslighet och korruption finns så underminerar det hela den demokratiska tanken.

Dock, som världen - inklusive Sverige - ser ut idag så har jag lärt mig att bli misstänksam emot många politiska utspel. De kan förefalla välmenande, men vilka underliggande motiv ligger bakom dem? Vad vill man egentligen med föreslagen? Är förslagsställarna nyttiga idioter, som (kanske) springer olika lobbyisters ärenden? Eller har de själva en inställning, som gör förslagen dubbelbottnade ur demokratisk synpunkt?

Jag måste då erkänna att jag har vissa farhågor både när det gäller Carl B och Batong-Johan. Carl B är en duktig ekonom, men betr integritetsfrågor finns stora frågetecken (FRA-lagsförkämpe!). Johan Pehrson är inte bara en rabiat anhängare av FRA-lagen utan har ju en mängd oliberala ställningstaganden i medborgarrättsfrågor (inkl kissprov av ungdomar) mm.

En grupp medborgare, som i dessa länder inte är rättssäkra är romerna. Ja, romernas rättssäkerhet är öht tveksam inom flera andra EU-länder också. Självaste Fredrik Reinfeldt har en märkligt mjuk inställning till andra länders förföljelse av romerna.

Men det stannar inte vid detta. Som svenskar har vi drabbats av en FRA-lag, delvis pga dessa herrar, som kränker vår integritet och rättssäkerhet. Att FRA-lagens "plåsterlappar" inte funkar har vi fått ny information om bara häromdagen. En sådan syn på rättssäkerhet är inget vi bör exportera till EU. Och nog finns aspekter på polissamarbete inom EU som förtjänar att ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt.

Att ett lands alla invånare kontrolleras in på skinnet, det ökar sannerligen inte rättssäkerheten. Polis- och spionvälde är inte rättssäkerhet. Tvärtom. Det gäller både i Sverige och i andra länder. Exemplet Egypten visar också att enorma polisresurser och en övervakning av medborgarna inte är tecken på vare sig rättsäkerhet eller på demokrati i vidare bemärkelse.

Så visst, brottslighet ska bekämpas. Ibland kan man dock ifrågasätta vad som är brottslighet (är det att motsätta sig överhetens övervakning?) - och ännu mera: bekämpa brott och brottslingar, inte övervakning av varje människa som vore hon en presumtiv brottsling!

Skottsäkra västar i det tredelade samhället

Se detta som en uppföljning av tidigare text om det tredelade samhälle som vi lever i. Där uppdelningen blir att skarpare och allt fler hamnar i utanförskapsgruppen.

Som jag konstaterat så lever både medelklassen och överklassen ett gott och tryggt liv. Den senare ett oftast oförskämt gott live, väldigt långt från den vardag som underklassen befinner sig i. Samtidigt är det i första hand medelklassen som de båda blocken i riksdagen vänder sig till. Deras trygghet och ekonomiska välfärd omhuldas i alla avseenden. (Men skyddsnäten har numera så stora maskor att alltfler trillar ner.) Frånsett att inte heller denna klass ska undantas från integritetskränkande övervakning eller tillförsäkras rättssäkerhet. Men partierna åberopar då brottslighet och terrorism som skäl för dessa lagar. Vilket kanske är menat att lugna den breda medelklassen så de inte tycker sig behöva speciellt skyddade områden (med murar och vakter) att bo i, men som lika gärna kan skapa en oro som stimulerar till sådant. En allt tydligare segregering.

Är då segregering, utförsäkringar, tuffare A-kasseregler, hårdare och straff med tydliga hämndinslag en bra väg? Ja, kanske, om man nu vill ha just en uppdelning där de som befinner sig i underläge pga gamla fördomar (som romerna), sjukdom, arbetslöshet och dåliga inkomster ska bli kvar i eländet och de som hamnat där inte ska kunna förbättra sin livssituation, få ett mera människovärdigt liv.

Såg ett valprogram om hur kriminalpolitik och -vård förändrats under de senaste decennierna.
En tydlig iakttagelse är att vi gått från en human kriminalvård till en straffande, vården verkar vara mera ett dåligt skämt och den politiska inriktningen är hämnd och att hålla brottslingarna borta från samhället. Inte att återanpassa dem.
En annan iakttagelse är att förr var det individuella småtjuvar som satt i fängelserna. (Minns ett gammalt uttalande av Leif GW Persson där han menade att låste man in sådär 500 pers så skulle praktiskt taget all vardagsbrottslighet försvinna.)

Idag befolkas fängelserna i hög grad av personer som själva definierar ut sig från samhället. De ingår i kriminella gäng som lever i ett utanförskap som så att säga legaliserar deras kriminalitet.
Alltså, de har mer eller mindre fötts in i att ständigt befinna sig utanför, att inte kunna eller vilja ta sig till ett hederligt liv i medelklassen. Så, varför inte ägna sig åt en inkomstbringande verksamhet som i vart fall i någon mening för dem upp i överklassens sätt att leva?

Detta är ett klart underbetyg på den politik som skapat nuvarande samhällsklimat.

Denna morgon hörde jag i radion (P1) hur det kan gå till i Ronna. Ungdomar tar på sig skottsäkra västar när de går till fritidsgården! De utgår från att det kan bli skottväxling, de måste skydda sig. De lever i ett gränsland mellan ren kriminalitet och "normalt" liv i underklassen. Med uppenbara risker att hamna fel. På ett eller annat sätt. Kriminella gäng kom ju i bilar till fritidsgården och hämtade upp ungdomar...

Varför har det blivit så? Kan hårdare tag och batonger lösa detta? Kan övervakning och kollektiva tvångsåtgärder återföra oss till ett säkrare och bättre samhälle? Annat än marginellt och kortsiktigt för medelklassen!

Jag ställer frågan!