Ola Ullsten, den förste, och hittills ende liberale statsministern efter Felix Hamrin.

Ola Ullsten kom in i riksdagen 1965 för att bryta gubbväldet. En av de "halmhattar" som kom fram dessa år.
Nu har han, 86 år gammal, avlidit, en viktig socialliberal, väl värd att minnas.  Här några kommentarer och noteringar-

Ullsten är den som mest framgångsrikt bedrivit socialliberal politik i praktiken, som statsminister men även på andra poster. 
1976 bröts den långa raden av socialdemokratiska regeringar i och med att de icke-socialistiska partierna  (fp, c och m) vann majoritet.  Per Ahlmark var fp-ledare, och drev en linje som innebar att moderaternas inflytande i regeringen marginaliserades, med taktiken att om inte moderaterna/Bohman följde den socialliberala linje som fp (och c) höll, så skulle mittenpartierna, eller rättare sagt fp, kolla om  sossarna skulle stödja dem i st f moderaterna. 
Ullsten efterträdde Ahlmark och blev statsminister under 10 månder 1978-79, ledde en ren fp-regering med stor framgång, trots att den bara hade ca 11% av riksdagen bakom sig. Men han lyckades få igenom sin och fp´s (då) socialliberala politik genom skickligt förhandlande med olika partier ... ibland med några andra icke-socialistiska partier, ibland med socialdemokraterna. Ibland både-och. Det viktiga för honom och fp (då) var att få genomslag för socialliberal politik - inte vem samarbetspartnerna var! 

Ola Ullsten, socialliberal statsminister

Bara för några år sedan kom Ullstens memoarer "Så blev det" (Ekerlids förlag). En mycket läsvärd bok, som inte bara ger en insiderskildrig av de stora kriser som präglade de icke-socialistiska regeringarna från 1976 års segerval, sådant som Kärnkraftsfrågan/Fälldin och Skattefrågan där Bohman hoppade av, U 137-krisen etc, utan också hur vardagsarbetet formandes och utvecklades utifrån både ideologiska och praktiska hänsynstaganden.

Ola Ullsten, den förste och hittills ende liberale statministern efter Felix Hamrin.
(OBS. I DN och många andra media anges, med stöd av NE som källa, att Ullsten var den förste liberale statsministern efter C G Ekman. Det är dock fel! Efter Ekman kom Felix Hamrin. Sedan dröjde det 46 år innan Ullsten blev statsminister.) 
 Varken Bertil Ohlin eller Bengt Westerberg, andra framstående folkpartiledare och socialliberaler blev ju statsministrar.
Ullsten arbetade mycket med internationella frågor, började som biståndsminister och efter sin statministertid så blev han utrikesminister (och vice statsminsiter) när Torbjörn Fälldin tog över som statsminister efter valet 1979. Men valet 1982 blev en besvikelse.
Jag blev 1970 invald i kommunalpolitiken och inte minst 1976-1982 blev mycket aktiva år. Och jag hamnade 1977 i Botkyrka och trots att mitt uppdrag där var "lokalt" så befann jag mig ofta nära hetluften och hade kontakter med fp i riksdag och regering, t.o.m. Ahlmark, Ullsten, Friggebo och Mundebo m fl. Och än mer med de under dessa, som länge var de som formade fp´s sociallibera politik även efter 1982. 

Sen kan man ju också läsa volymen om Ola Ullsten i Bonniers statsministerserie (nr 18), skriven av Mats Bergstrand. Ullsten, bondpojken från Teg uppvuxen i det Västerbottniska frisinnet, sysslade mycket med t ex bostadspolitik, jämställdhet, sociala frågor och, som sagt,  bistånd. Och efter det att han slutat med partipoliltik, han avgick som partiledare 1983, så var han ambassadör i bl a Ottawa, Canada och Rom, Italien.

Ullsten var analyserande och eftertänksam. Inte precis någon skämtare, i vart fall inte i officiella sammanhang, även om han kunde ha en torr humor.
En klar icke-socialist, som dock gärna kunde arbeta över blockgränserna när så behövdes.  En politiker som såg ideologin som viktig, och kunde pragmatiskt arbeta för dess förverkligande. 

Tillägg;  med kommentarer från andra.  
"Ola Ullstens linje var mer till vänster i det politiska landskapet än dagens Liberalerna – och framgångsrik, säger Sören Holmberg, valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. "Då var Folkpartiet mer av ett utpräglat borgerligt mittenparti med ett mer mänskligt ansikte som värnade om välfärden. I dag är det ett marknadsliberalt parti som förespråkar Nato och är än mer entusiastiskt till kärnkraften än man var då. På den tiden var man dessutom ett hyfsat framgångsrikt parti, medan man i dag är farligt nära att åka ur riksdagen", säger han till nyhetsbyrån.. 
Korrekt. Fp var ett socialliberalt parti, ett mittenparti, inte ett högerparti. 
Och Ulf Adelshon, fd m-ledare säger att Ullsten var vänsterfolkpartist, som nog hellre samarbetade med s än med m. Visst, vänsterfp-are var vad fp-arna var då. De var socialliberaler, men inte socialister. Och ville förverkliga socialliberal politik, då var det naturligt att samverka med andra i frågor där man kunde få samförstånd. Vilket innebar att m inte alltid fick eller inte ville vara med. 

Bengt Westerberg, Ullstens efterträdare och partiledare för Folkpartiet 1983-95 säger att Ola Ullsten hade humor och kunde koppla bort fördomar. " Han var sakinriktad, han kunde koppla bort egna fördomar och verkligen lyssna på sakargument. Det kanske inte är många som förknippar det med honom, men han hade en väldig humor. Han spred mycket glädje omkring sig och många skratt",  

Ja, utåt var sällan Ullsten humoristisk eller skojfrisk. Men många av de som hade mera att göra med honom, vittnar just om hans humor, den som inte syntes utåt. 

"Fröken Friman" och kvinnosynen hos olika tidiga statsministrar

Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer.  Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!

Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern",  det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).

Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia.  Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.

Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.

Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var  "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter.  Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för).  Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.

Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.

Carlsson och Hamrin, plikttrogna problemlösare och statsministrar

Folkhemspojken hette en dokumentär i två avsnitt, som visades nyligen i SVT, om förre statsministern Ingvar Carlsson (s). Ett välgjort och snällt porträtt, som samtidigt gav en visserligen avsmalnad men ändå intressant snabbrepetion av Sveriges politiska historia un der den senare halvan av 1900-talet. Jag är inte socialdemokrat, men måste ändå erkänna att det intryck av kantighet och slagordsmaskin som  Carlsson gjorde på mig som SSU-are och de första ministeråren, det blev med tiden allt mer mångfacetterat, ja som statsminister så kändes han faktiskt som statsman, som något mycket större än en statsminister som skulle trycka på folk partiets politik.

Det intrycket förstärktes av tevedokumentären, och Carlssons egen sympatiska framtoning, men samtidigt så påminde det också mig om att Carlsson var och är Socialdemokrat, och i viss mening en rätt så "hård" sådan, en person som gick väldigt nära och i Olof Palmes fotspår, som var mera av partiledare än statsman, trots deras olika personligheter.  Men, detta faktum förändrar ändå inte att Carlsson i praktigen, speciellt då i rollen som statminister var både samarbetsvillig och pragmatisk - på ett sätt som tonade ner den mera egoistiska partiprofilen.

Nå, en karaktäristik som med starkt eftertryck fördes fram var att Ingvar Carlsson som politiker var mycket plikttrogen, och var den som s-partiet (och Palme)  ständig kallade på som problemlösaren.

Detta gör att mina tankar genast far till en annan tidigare statsminister, mindre känd och längre tillbaka i tiden, nämligen Felix Hamrin (frisinnad). Hamrins statsministertid blev kort, men hans insatser och betydelse beror inte bara på hans statsministertid.
Jag läste helt nyligen volymen i Bonniers statsministerserie om honom, skriven av Anders Johnson. Helt okänd var han inte för mig, men boken gav mig onekligen en fördjupad och bredare bild av Hamrin. Och en av de saker som lyfts fram där var just Hamrins plikttrogenhet och hans förmåga att vara problemlösare, att ta tag i och klara av viktiga och allvarliga kriser för Sverige under det oroliga 30-talet.  En problemlösare, krishanterare, som höll huvudet kallt, inte bara för sitt parti, utan nog än mer för Sveriges bästa.

Detta att vara problemlösare är påfallande likheter mellan Felix Hamrin och Ingvar Carlsson, men också deras blygsamhet. De var inte ute efter att göra karriär, de gjorde sin plikt och nådde sin statsministerposition p g a omständigheternas spel.

Felix Hamrin hade en svår uppväxt, med bl a en alkoholiserad far, men arbetade sig upp genom plikttrohet hårt arbete till att bli affärsman och grossist. Han blev aktiv nykterist, och frikyrklig. Och han var frisinnad, dvs en av den tidens liberaler med hans bakgrund som kom att beteckna den folkliga, praktiska liberalismen - i motsats till den mera teoretiska stadsliberalism, som var Nils Edéns.  Hamrins (och hans föregångare C G Ekmans) frisinne betecknade sig stundtals som borgerlig vänster, och idag kan socialliberalismen ses som den beteckning som ligger närmast frisinnet.
C G Ekman var för övrigt den förste kroppsarbetare som blev statsminister i Sverige.

Men visst var Hamrin och Carlsson i övrigt rätt olika personligheter.  Hamrin har kommit i skuggan av företrädaren C G Ekman, trots att Hamrin var den som räddade både partiet och att regeringsmakten inte hamnade i kris p g a Ekman klantiga hanterande av partibidraget (som f ö "alla" partier fick) av Ivar Kreuger och Kreugerkrisen. Det bör nämnas att Hamrin, inte minst som handels- och finansminister moderniserade aktiebolagslagen och tog tag i andra näringslivsfrågor, som hade kunnat gå åt skogen under dessa år.
Hamrin var en djupt engagerad frikyrkoman och företrädare för religioinsfrihet, men han använde inte sin politiska plattform för missionerande. (Jag drar slutsatsen att han inte skulle se kristdemokraterna som ett alternativ om han levat idag.) I omdömena om Hamrin framhålls att han en rättrådig man.
Och han klarade förutom Kreugerkoncernens krasch 1931-32 och C G Ekmans avgång 1932 också bl a den allvarliga valutakrisen 1931.
Som partiledare var han knappst lysande, men han var en av de starkaste förespråkarna för att återförena liberalerna (ett mkt litet parti) och de frisinnade (ett litet, men betydligt större parti än liberalerna) till ETT parti. Det parti som fick namnet folkpartiet. Men han ville inte leda fp, utan där blev Gustaf Andersson i Rasjön partiledare, för att senare efterträdas av Bertil Ohlin.

Hamrin var också en bra finansminister. Han stod visserligen som sådan på den "gamla" ekonomiska teorins grund (liksom C G Ekamn gjorde). Keynes och Ohlin var inte hans "bag", men han medverkade tydligen till att Ohlin blev folkpartist ...
Och trots allt så som praktiker var Hamrin mera framgångsrik i sin pragmatiska tillämpning av krispolitiken och anses vara mer expansiv än E Wigforss i dennes första år.
Hamrin, den förste köpmannen vid konungens bord.

Intressant att notera att både Hamrin (den nyktre köpmannen) och C G Ekman (den nyktre kroppsarbetaren) kom ur mycket enkla förhållanden, kom ur folkets djupa led. Att de var frisinnade - inte höger och inte socialister - och blev statsministrar.

Händer och papper contra minskad kunskap, sämre integritet och hjärnkapacitet

Nu vill regeringen åter öka övervakning och dataavlyssning av medborgarna. Nu med hänvisning till "terrorbekämpning". Regeringars färg varierar, men viljan att övervaka och kränka den personliga integriteten, den består, om än de alltid lägger ut genomskinliga dimridåer om att den ska bevaras.

När jag läser böckerna om tidigare statsministrar (Bonniers serie med tjugotvå volymer) slår det mig hur beroende författarna är av arkivmaterial och dessutom av personliga brev, dagböcker etc. Om vissa finns mycket litet officiellt skrivet och få notiser i dåtidens media, och om politikerna inte heller skrivit dagböcker så är forskningen närmast helt hänvisad till eventuella släktingars och vänners nedtecknade hågkomster. Tills för några decennier sedan så använde de flesta människor, både de som var politiskt verksamma eller "ledande" i andra avseenden papper och penna eller skrivmaskin för att skriva och dokumentera vad de gjort och tyckt. När datorerna var unga så skrevs också de flesta texter ut på papper, som bevarades. I vart fall före internets genombrott.

När jag så läser Pedagogiska Magasinet (papperstidskrift!), nr 2/2016, vars huvudtema är "bortom skärmen", så tycker jag mig se samband, se orsak och verkan beträffande detta med hur våra hjärnor arbetar och hur vi får och kan få, eller missa information och hur vi ska bearbeta fakta för att få kunskap.
En av de intressanta artiklarna har skrivits av professorn (emeritus) och tidigare överläkaren Göran Lundborg och har rubriken "handen spelar huvudrollen i hjärnan".  En vitsig, men beskrivande rubrik.
Handen samspelar med hjärnan, har ett mycket stort område i hjärnan, dvs kräver hjärnkraft. Med händerna gör vi inte "bara" en mängd saker som kräver finmotorik etc, utan vi använder dem också i hög grad för att uttrycka känslor, smeker, straffar, tröstar och beskyddar.  Handen är lika viktig som ögat och örat. Handen formar och utvecklar hjärnan. Arbetar man med händerna utvecklas fantasin och vidgas vyerna. Det är tack vare kreativa händer som vårt samhälle utvecklats (broar, byggnader, parker, konstverk, musikskapande etc). Våra förfäder hade mycket små hjärnor, men med händernas aktivitet så har den under årmiljonernas lopp har den växt och ökat dess kapacitet, t ex gjort att människan även utvecklats sin talförmåga och lärt sig skriva.

Och jag förstår att författaren av boken om Ernst Trygger, en av flera i stort sett bortglömda statsministrar i tidigt 1920-tal, dels menar att man kan lära sig en hel del om dagens politik genom att granska tidigare politiker, dels hennes undran (farhåga) hur man ska kunna göra den granskningen av dagens politiker. De är (blir) ju svåråtkomliga när det inte finns tryckt arkivmaterial om deras förehavanden. De göms bakom en mur av glömska, bortklickade e-mail, raderade SMS och kommentarer på facebook etc. Och genom att teknikutvecklingen gör att det som skrivits och "lagrats" på internet kommer att vara oläsbart rätt snart. Hade Tryggers (och Felix Hamrins med fleras) samtid använt e-mail och mobiltelefoner hade vi inte vetat mycket om honom.
Jag vet ju själv att det jag skrev, och ej skrivits ut på papper eller publicerats i (pappers-)tidningar, det är oåtkomligt. Ev lagringsmedia och program kan inte läsas i dagens datorer, och de gamla fungerar inte.

Inte heller kommer vi (eller kommande generationer)  kunna forska i om den omfattande övervakning som nu sker var nödvändig för vad den skulle användas till, och inte se på vilka data som eventuella ingripanden gjorts, varken betr nödvändighet eller om bevisens tyngd och relevans. Och hur mycket rent strunt och/eller integritetskränkande som registrerats för helt oskyldiga. Eftersom det i vissa (många?) fall raderats efter viss tid, i andra fall blivit oläsbara p g a teknikutvecklingen.

Genom internet och datorer (i olika form) ges, om de överbrukas och missbrukas, möjlighet till en övervakning och åsiktskontroll av enorma mått, på (relativt) kort sikt, men samtidigt förlorar vi det grundmaterial som kan ge oss värdefull kunskap - och om vi låter händerna reduceras till bli ett pekfinger för att "läsa" på skärmen, så kommer hjärnkapaciteten sluta utvecklas och kanske gradvis att förtvina. Aktiva händer håller hjärnan i trim.
---
Visst datorn är ett bra arbetsverktyg i flera avseenden. Jag använder den mycket just för att skriva och lägga ut texter på internet och för att e-maila.
Jag borde nog därför, om någon i framtiden vill veta vem jag var, kanske ta ut en del texter jag skrivit på papper också...

Statsministar en masse, recencerade av Hans Lindblad

Läs om en massa statsministrar, där en och annan nog inte är helt känd för så många av dagens svenskar.

HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.

Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.

Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.

Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................

”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.

Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.