Gammal och vis

Vetenskapens värld igår, måndag i tv2, var närmast en hyllning till hur underbart det är att bli gammal. Eller borde vara, om man är hyfsat frisk - och har folk omkring sig och kan och vill arbeta även efter 65.
Jag har med god marginal passerat 65. Och är inte alls frisk i kroppen. Så att man kan hålla formen med motion etc, den biten känns rätt främmande. Däremot så måste jag av egen erfarenhet instämma i några saker som blir bättre med åren. Möjligen inte för alla, men för de flesta. Man blir "visare", man vågar säga mera, dvs blir ärligare med att visa sin uppfattning. Och man gillar barn än mera är tidigare. Visst ligger det något i detta med barnbarn, som livets efterrätt. Om man har några. Annars är det ju bra, både för barn och äldre, att inte isoleras från varandra.

Medelåldern är nog ingen bra tid. Annat än att det är då man förväntas "leva livet", arbeta, fixa familj etc.

Nå, Jag tillhör en generation där det inte var vanligt att, med enkelt bakgrund (låg inkomst, och utan studiebakgrund hemma etc), studera vidare, dvs man gick inte till universitet. Men en och annan gick på läroverket. Det var stort nog. Själv så var ett av mina första arbeten inom skolans värld. Inte som lärare utan som administrativ tjänsteman. Såg lärarna, insåg att så märkvärdiga var de nog inte ändå med sin bokliga bildning. Inte smartare än vad jag var - så efter några år så for jag till Uppsala och läste 50% mer än den vanliga mängden. Inga problem. Den respekt jag ändå haft för aningen äldre och akademiskt utbildade fick sig en törn. Än fler törnar fick den när jag mera aktivt engagerade mig politiskt - och tog något år till på universitet. Ju "äldre" jag blev, ju mer förstod jag att inte bara studier utan även erfarenhet var bra att ha. Trots att spec i politiken då var en ungdomskult av stora mått, och som fortfarande dominerar Sverige.
Men riktigt respektlös visavi auktorieter och höga herrar, det dröjde ändå några decennier ytterligare.  Nu upplever jag alltmer att de de"fina herrarna och damerna", dels är de ett par-tre decennier (minst) yngre än vad jag är - men klokare är de inte. Inte ens om de har något mera av skolstudier och/eller har "höga" (och inkomstbringande positioner).
För att bli klok, "vis", det kommer ju av bildning (dvs mer än utbildning), och erfarenhet.
Erfarenhet får man med åren.  Vilket också med all tydlighet betonades i Vetenskapens värld.
D v s, det förutsätter givetvis att man inte sitter och soffar till sig intellektuellt. Visst, en äldre hjärna fungerar aningen långsammare - men det beror på att den innehåller mera. Det är mera minnen och fakta, som ska sorteras fram. Och man har därmed även en bättre förmåga till överblick och se sammanhangen än vad yngre förmår p g a deras brist på erfarenhet.

Och så är man bättre på kärlek som äldre.
Förmodligen är man en bättre politiker också som äldre. (Om man inte blivit deformerad av att vara yrkespolitiker redan från ungdomen.)
Som regel har äldre också ett mera vårdat språk, något att beakta i dessa tider av det hatfyllda språkets utbredning i samhället.

RB:s nya giv - BARN tystnar

Rädda Barnen släcker ner BARN, organisationens välgjorda och informativa medlemstidskrift. Senaste numret, nr 2/2016 var det sista.

Som jag ser det har BARN varit den främsta  och viktigaste infromationskällan, inte bara till medlemmarna utan även utåt om än indirekt, till en bredare allmänhet. Tidigare, under de flesta av de många decennier jag varit medlem, så hette den "Barnen och vi", lika välgjord och stimulerande och engagerad.
Under namnet "BARN" har dess enda svaghet varit att den kommit ut med något färre nummer per år än vad "Barnen och vi" gjorde.

Nu skriver RB:s (välbetlada) generalsekreterare Elisabeth Dahlin att RB ska modernisera sig, följa med tiden. Vilket betyder att nerläggning av BARN. Det RB vill säga ska i stället sägas på "sociala medier" (= internet).
Som om det vore effektivare och billigare. Jag tror inte det, jag tror det är ett misstag, även om det idag finns en del människor som inte förmår läsa på papper. Men om de ska nås av informationen lär den i de flesta fall ursprunglligen har stått på pappaer.
Självfallet ska RB finnas på nätet, men att det skulle kunna ersätta en genomarbetad och gedigen information som den som getts i BARN, det tror jag är ett misstag. Inte lär heller de etablerade media (dvs SR/SVT och papperstidningarna) berätta mera om de historier som RB vill berätta om BARN slutar komma ut. Och att så kraftigt öka närvaron av RB-info på nätet som skulle motsvara det som står i BARN, det skulle kosta mer i (anställd) personal än vad BARN gjort. Nej, resultatet blir troligen i stället att både medlemmar och allmänhet får kraftigt minskad information, med minskning i engagemanget som följd.

Att några hundra eller tusen klickar "gilla" på ett annonsliknade meddelande från RB i Facebook eller ser snuttar på Twitter eller liknade, det är för flyktigt och ytligt.
Jag blir allvarligt bekymrad att nedläggningen av BARN minskar intresset och engagemanget för de viktiga uppgifter som Rädda barnen har.

Öppet brev till hjälporganisationerna

De senare årens "utveckling" betr administrationskostnader och framför allt löner och arvoden för ordföranden och topptjänstemän inom de olika ideella hjälporganisationerna av skilda slag gör mig alltmer bekymrad.

Jag har sedan min första avlöning i ungdomen varit medlem och fast månadsgivare till en organisation (Rädda Barnen). Därefter har jag dessutom varit månadsgivare till flera andra förutom gett sporadiska bidrag då och då vid olika katastrofinsamlingar. Jag är uppvuxen i en familj där det var naturligt att, trots mycket ringa inkomster, hjälpa de som hade det ännu sämre och inte minst då barn och flyktingar från andra länder.
Min mor brukade säga att man inte blir fattigare för att man hjälper andra. Och länge var det så, när en del andra, som själva inte ville ge bidrag, muttrade att man vet ju inte om pengarna kommer fram. Då invände min mor, liksom andra företrädesvis något äldre "tanter" att det gör de visst de. För de visste ju att hjälporganisationerna sköttes ideellt av sådana som de själva.

Med tiden har vi dock vant oss vid att staten, det offentliga, tagit över en stor del av det som tidigare gick via privata eller ideella hjälporganisationer.  Behoven av hjälp har ändå ökat, framför allt för hjälp över gränserna, och många hjälporganisationer har därför också fått bidrag från staten. Det är förstås bra, men har också fått en del mindre bra följdverkningar.
En sådan är att organisationerna ser sig som nästan statliga organ, och deras topptjänstemän har mer och mer sett sig som jämförbara med generaldirektörer eller riksdagsledamöter eller t o m direktörer i börsbolag som ska ha löner på den nivån.
Det tänkandet har på senare år också spritt sig till när det gäller att rekrytera ordföranden.

Detta är ett faktum, som mer och mer blivit uppenbart även för medlemmarna och andra privata bidragsgivare. Vilket medlemstalen sviktar och givmildheten minskar.

Det är självklart att man som privat bidragsgivare till en ideell hjälporganisation inte vill att ens pengar ska gå till höga löner, nej, man offrar sina surt förvärvade pengar eller högbeskattade men låga pension för att de ska gå till att hjälpa nödsatta, sjuka och behövande av skilda slag.

Nu är det inte fullt ut lika illa ställt inom alla organisatoner, det finns de som håller en rimligare nivå på löner och arvoden, och som kanske till och med rymmer en del idealitet. Men även dessa organisationer drabbas av misstänksamheten vad gäller topparnas löner. Och till annat administrativt schabbel som då och då drabbat vissa organisationer.

För egen del var det som hände nyligen inom Rädda Barnen en stark varningsklocka. En "anställa" en ordförande med heltidslön på hög nivå.  Nu backade valberedningen tydligen, och jag avvaktar den slutliga utgången, innan jag beslutar om jag ska stå kvar eller avsluta både månadsgivande och medlemsskap (för hela familjen). Vi vet ju att många medlemmar hoppat av redan, och att givarna håller inne sina bidrag.

Mitt råd, ja, uppmaning blir därför. Ingen ordförande ska heltidsanställas eller ha ett arvode på hög nivå. Att vara ordföranden ska i princip vara ett ideellt uppdrag, som möjligen kan innebära ett mindre,  symboliskt arvoden. Och nog borde det finnas engagerade och arbetsvilliga äldre personer, som har sin försörjning tryggad ändå, som kan rekryteras (givetvis bland medlemmarna) som ordföranden och vice dito. T ex pensionerade direktörer med god administrativ vana (med eller utan gyllene fallskärmar), som ger några år innan de blir för gamla, till icke-avlönat ideellt arbete.
Och de topptjänstemän (generalsekreterare el liknande) leder den dagliga verksamheten, de borde faktiskt kunna gå ner sådär 25-30% från sina nuvarande lönenivåer, det skulle ändå bli hyfsade löner. De som idag är lägst avlönade kunde kanske slippa sänkningar, och "mellanskiktet" bör nog sänka sin lön med säg 10-15%.
Jag tror faktiskt att med något lägre löner så skulle det ideella skälet för att ta sådana jobb bli mera framträdande än att få ett karriärjobb med hög lön.

Den stora vinsten vore dock att förtroendet för organisationerna skulle kunna återskapas, medlemstappen borde minska och viljan ö h t att hjälpa till och att skänka pengar till hjälporganisatonern skulle öka. Tror jag.

"Det är saligare att giva än att taga."

Alla barn har rätt till skydd och hjälp (Rädda barnen)

Jag citerar ur BARN, Rädda barnens utmärkta tidskrift, nr 1/2016. Det är ordförandens "sista ordet". Vill spara det och göra det tillgängligt för mina bloggläsare.  Artikelns rubrik är densamma som jag satt för detta blogginlägg.

"När Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet. Den hårda knuten i magen måste bli till bränsle för ett engagemang.

DE SENASTE MÅNADERNA har jag haft svårt att känna igen mig i mitt eget land. Jag har varit en stolt ambassadör för Sverige och har med trovärdighet kunnat prata om humanism och solidaritet. När land efter land i EU stängde sina gränser var Sverige ett land som stod upp för asylrätten , ett land som sa refugees welcome. 

När så beskedet kom att även Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Genom införandet av id­kontroller gick Sverige längre än något annat EU land dittills gjort. Tidigare kunde alla människor som kom till de svenska gränserna ansöka om skydd. Nu gäller det enbart de med id­handlingar – övriga släpps inte in. Det är om något en inskränkning av asylrätten.
 Chocken var total – hur kunde vi hamna här? Vad har hänt? Jag kände skam och en stor sorg. Men också en stor maktlöshet. Kan jag verkligen vara en del av detta? Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet och passivitet . Den hårda knuten i magen, den värkande känslan i brösten måste vändas till något annat. Den måste kanaliseras och bli bränsle för engagemang.
Asylrätten måste värnas, barnkonventionen efterlevas. 

Alla barn som kommer som flyktingar har rätt att få skydd och hjälp. Det är viktigare än någonsin att vara en stark röst och att vara uthålliga. Inte minst med tanke på de allt tydligare rasistiska strömningarna i vårt samhälle. Under lång tid har vi drivit frågan om säkra och lagliga flyktvägar. Därför har Rädda Barnen välkomnat utredningen som tillsatts kring frågan men läget är akut.
   Rädda Barnen har uttryckt starkt kritik mot tillfälliga uppehållstillstånd för barn. De har bara negativa konsekvenser. Det samma gäller inskränkningar i rätten till familjeåterförening. Då vi finns med längs hela vägen från krigsområdena ser vi vilka fasor barnen och deras familjer tvingas igenom.
   De migrationspolitiska besluts som nu fattats kan leda till att ännu fler barn riskerar livet på den farliga vägen till Europa. Under denna tiden har jag också känt stolthet över Rädda Barnen. Det är fantastiskt att se det enorma engagemang som aktiva landet över visar, det ansvar vi tar. Det samma gäller vår personal som nu driver vår första humanitära insats i Sverige. Vi är en kraft att räkna med.        Förutom att påverka migrationspolitiken måste vi också värna rättigheterna för de barn som kommit hit. Höstens flyktingmottagande har visat tydliga brister i den svenska förmågan att svara på en humanitär situation. Trots att många medarbetare i stat och kommuner jobbat extremt hårt har det funnits stora svagheter. De barns som kommit hit som flyktingar har samma rättigheter som alla andra barn. Vi vet dock att asylsökande barn ofta har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda. Vår uppgift är att kämpa för att dessa barn får rätt till hälsa, fritid och utbildning på samma sätt som andra barn. Vi kommer fortsätta höja vår röst och kämpa för barns rättigheter och mot alla försök till inskränkningar i asylrätten.

Inger Ashing STYRELSEORDFÖRANDE"
---
Jag vill bara tillägga att jag instämmer. Jag har också haft svårt att känna igen mig i Sverige efter detta beslut. Och de beslut som kommit därefter. 

Tänk om det vore ditt barn!

Ni har kanske sett bilden. En liten pojke som bara blev tre år. Den syriske flyktingpojkens korta liv var fullt av krig och död och skräck - och han drunknade i ett försök att nå tryggheten. Han  har blivit en symbol för flyktingkatastrofen i Syrien.
Det är en plågsam bild att se.

Pojkens namn är Aylan Kurdi, han och hans familj flydde från Kobane, i inbördeskrigets Syrien. Han var en individ, med samma människovärde som alla andra. Men Aylan kom inte längre än till stranden till den turkiska semesterorten Bodrum. Drunknad. 

Flyktingar flyr från krig och elände. Orsakerna är att diktatur och förtryck leder till krig mellan länder och inom länder. Många, de flesta flyr inom sina länder, flyr undan strider och förgörelse. Men också om de kan till ett grannland, som redan är överfullt av flyktingar. Till länder som inte orkar att ta hand om alla flyktingar, trots alla ekonomiska och administrativa bidrag de får t ex genom FN eller direkt från olika länder. För att överleva söker därför många sig till mindre belastade länder, t ex inom EU. Men alltför många överlever inte, drunknar i människosmugglarnas dåliga båtar eller dör i lastbilars trånga utrymmen utan luft. Och de som överlever hamnar på platser där de inte kan tas omhand. De stoppas vid EU:s gränser, t ex Ungerns. De som tar sig igenom taggtråden - och inte grips av gränspolisen, de får inte resa vidare ut ur Ungern. Trots att de köpt tågbiljetter (för sina sista slantar).  Det är ju makabert, bisarrt. 

Visst, att stoppa krigen är den bästa hjälpen. T ex genom att avskaffa diktatur och nationalism. Men idag ÄR det krig, folk flyr. Måste fly. Det är ett faktum vi inte kan, inte får blunda för. Det hjälper inte att säga stoppa invandringen, inte ens om man menar "bara"flyktingarna för det är ju de som verkligen behöver en fristad. Helst där de kan känna trygghet och kunna skapa sig en hyfsad tillvaro. 


Är det mänskligt att låta folk dö på det sätt som nu sker? Tänk om du vore flyktingen, om det är ditt eller dina barn som drabbas och drunknar på vägen till friheten.

Var glad att du bor i Sverige, och förhoppningsvis inte behöver drabbas direkt på samma sätt. Men inga barn ska behöva drabbas, inte heller de som flyr från krig.  Visar vi inte medmänsklighet så är vi inte värda att själva bli mänskligt bemötta. Vi kan inte leva som om inte omvärlden existerar. 

Barn är bra! Även "Barn".

Ja, nog är barn bra. Även om de givetvis kan ha sina sidor, vara besvärliga på olika sätt. Men barn är barn, och barn måste få kärlek och goda uppväxtvillkor. Oavsett var de bor och vem som sköter och uppfostrar dem.

Dessutom finns det en tidskrift som heter just Barn, och den utges av Rädda Barnen. Tidigare hette den Barnen och vi.
Senaste numret, nr 2 - 2015, utkom häromdagen och det är bra, det med.
"Lustigt" nog så både börjar och slutar numret med att lyfta fram ett par frågor, aspekter på detta med flyktingar, såväl vuxna som barn, som jag ofta för fram.

Barns redaktör Sophie Arnö skriver: Se människan! Precis så. Varje flykting, varje barn är en individ, en egen verklig människa med ett eget livsöde. Och alla vill bli sedda som individer. Inte som en i ett grått kollektiv.
Och förmår vi se människan, individen, då inser vi att vi inte kan behandla folk som kollektiv som kan hanteras hur som helst, som vi kan stoppa, som vi kan avhumanisera. Nej, varje människa är en människa, en individ. Som har människovärde, ett människovärde som inte får tas ifrån den.

Sista texten har rubriken "Skapa säkra flyktvägar" och har skrivits av Rädda Barnens ordförande, Inger Ashing.  Ser man människan så inser man att båtflyktingarnas väg är en katastrof, farlig och omänsklig. Och att det faktum att de ser sig tvungna att vända sig till skrupelfria smugglare är att det inte finns andra vägar för annat än ett fåtal. Det är de rigida reglerna som gör att det finns en marknad för dessa giriga människosmugglare. Fanns det säkra och legala flyktvägar så fanns inte heller något behov av smugglare och deras undermåliga "båtar", och de som flyr skulle inte behöva utsättas för de farligheter under vägen till "båtarna" som de nu utsätts för.
Jag vet inte om det är en praktiskt framkomlig väg att låta ambassaderna besluta om asyl. Men nog kunde det kanske vara möjligt att pröva i något fall?  Hur som helst så måste det bli ett slut på att bygga upp murar och hinder runt Europas länder, hinder som kostar både människoliv och lidande - och som tvingar många att inte bara sälja allt de har utan även att skuldsätta sig.

Självfallet så är grundorsaken att det finns krig och inbördeskrig i många länder, vilka oftast är diktaturer av något slag som inte respekterar människovärdet, och inte heller andra demokratiska rättigheter. Kan vi avskaffa diktatur och förtryck, så finnas inga anledningar att söka sig till andra länder som flykting.  Det är ett mål som måste ha hög prioritet.
Samtidigt är det ett mål som tar åtskillig tid - och vilja - att genomföra. Tills dess måste vi i vart fall ta hand om flyktingarna, att se att varje flykting är en människa, han/hon också!

Polisen vågar inte komma

Nej, detta handlar inte om den svenska polisen.


- Hur kan våldet stoppas?
- Det borde finnas fler poliser som vaktade i vårt område. Nu finns det inga alls, de vågar inte komma in.

En kommentar av en elvaåring i Tijuana i Mexico, apropå brottsligheten som drabbar också barnen.

Ur Barn nr 1/2012, Rädda Barnens tidskrift.

Att barnen blir rädda av våldet omkring dem, det är illa nog.
Men när också polisen är så rädd att den inte vågar sig in i vissa områden för att skydda barn och vuxna, då har det gått för långt. Polisen är ju inte till för sin egen skull. Och den är inte heller till för att trakassera folk. Nej, den är till för att skydda oss.