Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...

Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.

Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.

Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.

Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.

Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.

En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.

Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.

E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.

Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.

Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.

Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.

Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.

Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
-----
Emotser med stort intresse kommentarer till detta. Från både de som kallar sig (social-)liberaler, och från andra.

Victoria och släktens historia, drottning el ex-kronprinsessa.

Några reflektioner kring kungens "bravader" och mediauppmärksamheten kring dem. Läs gärna även Hans Lindblads genomgång i föregående bloggpost.

En demokrati ska givetvis ha en folkvald statschef. Vad han/hon benämns är av underordnad betydelse. Det viktiga är att folket väljer - och kan avsätta en statschef man ogillar, med tidbegränsade mandatperioder eller i extremfall genom riksrätt. Tidsbestämda mandat innebär ju även ev maktberusnings följder begränsas.

Ett sätt för kungen (eller för monarkins vänner) att minska skadeverkningarna av kungens agerande och icke-agerande vore att han abdikerade till förmån för Victoria. Därmed skulle monarkin möjligen överleva ännu några decennier. Om nu inte även Viktoria gör allvarliga tabbar.

Frågan är dock om det är lämpligt. Givetvis inte ur republikansk/demokratisk synpunkt. Dock borde även rojalister, som anser att demokrati kan förenas med en monarki där monarken inte har någon formell makt, ha vissa betänkligheter. Även om Victoria verkar trevlig och är öppnare och intelligentare än fadern.

För det första, Bernadotterna har inte precis någon fläckfri historia vad gäller inställningen till demokrati, pressfrihet, insyn i sina förehavanden etc. Det framgår bl a av Hans Lindblads inlägg (länk ovan).

För det andra. Frågan är hur Victoria ser på detta, vilken insikt hon har i detta och vilka slutsatser hon drar.
Kungens egen inställning är att uttala sig minimalt och tvetydigt, att "vända blad", dvs de facto bekräfta sina fel, men att inte dra några lärdomar av detta. Och i övrigt i möjligaste mån mörka.

Victoria har i pressen uttalat sig om pappans "värsta tid" att det är är ansträngande att leva med allt det som skrivs. Men att vi (dvs kungafamiljen) är ju inte de enda människor (hon kanske tänker på Lettström) som råkar ut för det här, som måste stå ut med sådana här skriverier. Det är alltså inte kungens (och hans gängs) bravader hon hon tycker illa om, utan att pressen skrivit om dem, så att de kommit till allmän kännedom. (Förmodligen tycker f d polischefen Göran Lindberg detsamma om sin situation.)
Det är helt i enlighet med tidigare Bernadotters attityd till press och media. Att media inte ska syna och kritisera, utan att de ska vara underdåniga PR-maskiner för kungafamiljen.

Kronprinsessan säger också att hon "vet ingenting" om sin morfars nazism. "Han var en godhjärtad människa, en underbar morfar." Att Victoria ingeting vet visar att drottningen inte sagt något till sina barn om sin fars nazism. Men också att Victoria avskärmar sig från information som finns på annat håll.

Förmodligen har kungen inte heller berättat något om att hans morfar dömdes som krigsförbrytare och att föräldrarnas bröllop var en stort nazistjippo. Något som är väl ufforskat och beskrivits i flera böcker.

Min slutsats blir att det skulle kännas obehagligt med en statschef med den bakgrunden och med en attityd som avskärmar sig från kunskap och ser mest bekymmer i att pressen skriver om kungliga felsteg i olika avseenden. Så, hellre ex-kronprinsessan Victoria än Drottning Victoria.