Verklig demokrati förutsätter insyn och offentlighet

På internet, detta den fria debattens forum, cirkulerar just nu en namninsamling för insynsrapporten.

Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---

Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.


Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst

FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.

Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.

Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.

En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.

Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.

UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.

En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.

Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.

Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.

Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.

Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.

Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.

Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.

Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.

Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.

Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.