Piratpartiet och demokratisk förnyelse, räknelek. Del 2.

Den kommande tiden intill valet präglas av fortsatta problem för alliansen pga FRA, homoäktenskap och ökad arbetslöshet pga av lågkonjunktur, mm. Sossarna lyckas på grund därav stabiliera sig och både mp och v tar missnöjesröster från alla håll. Och i skuggan av dessa gör sd detsamma.

För majoritet i riksdagen krävs 175 mandat. Ett fullt möjligt scenario efter valet 2010 är då detta.

Valresultat: Kd får kanske runt 3% och åker ut ur riksdagen. Även alla andra allianspartier sargas, M får kanske 27%, fp och c vardera knappt 6,5 %. Sossarna landar på knappt 40%, mp och v får 6,5-7 % var, sd får precis över 4% och PP klarar inte riksspärren , men får 13% i Stockholm (=3 mandat) efter en storartad lokal valrörelse. I mandat kan det ge ungefär 140 för alliansen (kd 0, fp 23, c 22, m 95), s+mp-koalitionen får 165 (s 141 och mp 24), vänsterpartiet ansluter sina 25 mandat och de röd-gröna uppnår 190 mandat. Sverigedemokraterna får 16 mandat och piratpartiet 3.

Alliansen varken kan eller vill samarbeta med sd, dessutom skulle det inte räcka (140+16=156). Inte ens om pp la till sina tre mandat.

Vänstersidan regerar tryggt med sina 190 mandat. Behöver inte förhandla med någon, inte heller med piratpartiet och dess tre mandat från Stockholm.

Det bästa med detta scenario är att även om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, så får de inget att säga till om. Däremot finns ingen som helst garanti för att integritets- och rättssäkerhetsfrågorna hamnar i ett bättre läge än idag. Sossarnas "record" är inte det bästa, och piratpartiet talar för döva öron.

Hur glada blir ni över dessa utsikter? En valresultat som skisserats skulle framtvinga några partiledarskiften, efter valet. Förhoppningsvis en del nytänkande också, med det kan inte mogna fram förrän till valet 2014. Kan vi vänta?

Ni som företräder piratpartiet, vad säger ni om dessa frågor? Skatterna, miljöpolitiken, klimatfrågan, bensinpriset, el-priset, religionsfrihet/homoäktenskap, sjukförsäkringen, A-kassan, jämställdhet, flyktingpolitik, nationella minoriteter, u-hjälp, skolpolitiken, äldreomsorgen, etc etc. För att bara nämna några frågor.

Inga åsikter? Ointressant för er? Kanske det, men de flesta väljare vill nog veta. Även de/vi som är våldsamt kritiska och besvikna över hur dagens partier hanterat FRA-lagen och närliggande frågor.

Sorry, jag får inte ihop det, detta med piratpartiet.

Jaja, jag förstår verkligen den frustration som gör att så många nu i bloggarvärlden skriker ut sin avsikt att rösta med Piratpartiet (PP) i EU-valet och i nästa riksdagsval. Jag känner samma frustration som de.

Och jag läser och läser så ögonen blöder en mängd kloka, och några mindre kloka, inlägg som förklaring till detta. Det är en blandning av ilska, vrede och av mera genomtänkta strategier. Ändå går det inte ihop. Inte för mig.

OK, det måste vara bättre att söka den parlamentariska vägen framför att bara skrika på gator och på det torg som internetbloggarna är. Jag har själv skrivit mängder av inlägg som påtalat hur de gamla partierna och maktstrukturen idag misshandlat den viktiga frågan om FRA-lagen och hur den ska få kränka allas vår integritet, och hur detta avslöjat brister i vår demokrati.

Brister som det verkar att de gamla partierna antingen inte ser, eller som de inte bryr sig om. Jag vet inte vad som är värst, deras okunnighet eller deras nonchalans.

Denna häpnadsväckande okänslighet kan skapa oväntade och oönskade effekter. Frustrationen är bred och djup. Även om det finns många som inte bryr sig, det ska vi inte blunda för.
Det engagemang som FRA-debatten fört med sig borde partierna söka fånga upp, det är ju något positivt!
Och det skulle kunna reparera en del av den skada de gjort. Men icke - de tror att det räcker med uppfräschade hemsidor och att kopiera Obamas kampanj.
Tyvärr visar det ju bara hur litet som partierna förstått.
De ser ju inte ens att FRA-debattens problematik har bäring också på flera andra frågor.

Detta kan piratpartiet kanske ha nytta av. Dess företrädare är skickliga i de frågor som de koncentrerar sig på. De kan internet, de förstår denna nya teknik för kommunikation. De kan formulera sig. De vet att internet kan vara dialog. Att vi är trötta på politikers monolog.
Många etablerade politiker ser tydligen internet mest som en fara, ett problem. I bästa fall (?) ser de internet som en kanal de kan använda för att pressa ut valpropaganda på.

Men, en parti som ska komma in i riksdagen måste ha åtskilligt fler än de 35.000 röster piratpartiet fick senast.
Hur många över 30, som sällan använder internet för annat är mail och bankärenden, kan känna förtroende för ett parti som kallar sig pirater?
Integritetsskydd, frihet och rättssäkerhet vill vi ha, men kan vi få det med pirater???

Jag kan sympatisera med stora delar, dock inte till 100%, av piratpartiets program. Men - det är trots allt för smalt. För mig är livet och politiken även en mängd andra frågor. Nu säger PP att de inte ska ta ställning i riksdagen i frågor som de inte har med i sitt program. Hoppsan! Det blir ju ett slags walk-over. Slumpen ska avgöra resten. Eller rättare sagt, i vilken grad andra röstat på partier med mera fullständiga program. Det gillar jag inte.

Och dessutom, pp:s eventuella inflytande förutsätter att de hamnar i en vågmästarroll.
Men vem vet hur riksdagen ser ut efter valet? Kanske FRA-historien skickar ut fp ur riksdagen, om det inte snabbt gör Camilla & Co till talesmän i allt som rör FRA och integritet. Kanske kristdemokraterna åker ut, de har ju inte fått igenom något i riksdagen. Vad ska då konservativa människor rösta på om de inte gillar Reinfeldts röra. Centerns högervridning har ju inte heller gett ökade sympatier, så de kan få respass. Moderaterna och sossarna blir väl kvar, men nog kan de sargas också. Förtroendet för deras resp ledare är inte överväldigande. V och mp lever också farligt, men jag tror nog de klarar sig, som det ser ut idag.
Men så kan riksdagen komma att innehålla även PP och sd!
Kanske blir de tillsammans vågmästare. Vilken mardröm för PP att bli det tillsammans med sd.
Eller så blir de inte alls vågmästare! Snopet!

Dessutom, de gamla partierna har pengar. Därigenom kan de trumma ut sitt budskap effektivt i vart fall till de som inte aktivt söker information och dialog på internet. Till och med sd har pengar, i och med sina framgångar i kommunalvalet senast.

Men ok, med entusiasm kan man komma långt, i vart fall om man är envis också. Och om man har en väl sammansvetsad och inte för liten skara. Men - vi ska inte glömma att FRA-motståndarna kommer från alla partier. Och även de som inte har specifika partisympatier kan ju närmare valet vi kommer inse att de har värderingar i annat än PP-frågor, som är viktiga för dem.

En lösning skulle kunna vara att varje PP-kandidat deklarerade sin personliga åsikt i dessa andra frågor. Men kommer det att fungera? Finns det tillräckligt många kandidater, som ger tillräcklig spridning? Och är det bra - då splittras ju PP-rösterna.
Dessutom förutsätter det ett mera konsekvent personvalssystem än det vi har idag i Sverige.

Och läsandet av ett otal PP-bloggar har inte gett mig ett svar som jag känner mig tillfreds med.

Ändå - partisystemet måste reformeras! Riksdagens arbetssätt måste reformeras. Riksdagen måste bli en folkrepresentanternas forum för kontroll av makten!
Frågan är "bara" hur.

Flyttcirkus i fp ger Camilla it-frågorna

Ser nu att det skett fler omflyttningar inom folkpartiet vad gäller utskottsplaceringar än den som bl a innebar att Camilla Lindberg lyftes bort från Justitieutskottet och Johan Batong-Pehrsson tog över det i stället, sedan han sparkats från Finansutsk, dvs degraderats från ordinarie till ersättare där.

För oss bloggare, med de frågor som är mest aktuella nu, är cirkusen inte av så stort intresse med ett par undantag. Ett är att Camilla Lindberg nu är ersättare i konstitutionsutskottet. Det är en post med viss status, och det är trots statusen visserligen ett tämligen tandlöst utskott, men frågor som tas upp där kan ändå få viss uppmärksamhet av media om det vill sig.

Camilla blir också fp´s talesperson i IT-frågor... det ni. Nu får hon inte sköta det ensamt, utan ska samarbeta med ledamöter i bl a trafik- och näringsutskotten. Där finns ett par av "de sex" FRA-kritikerna (Maria Lundqvist-Brömster och Agneta Berliner), men också några som inte precis visat framfötterna i den frågan.

Partier, -ismer och valapparater

Anders Widén suckar uppgivet på sin blogg (länk: http://djingis.blogspot.com/2008/11/mellan-hopp-och-frtvivlan.html ) att partipolitik, det är inget för honom. Det stämmer inte med hans verklighet.
Bakgrunden är att han funnit det lätt att samarbeta kring riksdagssvar.se trots att gänget där har de mest vitt skilda politiska uppfattningar.

Min direkta, korta kommentar är att det kan bero att de där samarbetar om en, konkret fråga (om att få riksdagsledamöterna att deklarera sin kunskap och sin inställning till FRA-lagen). Visserligen en viktig och principiell fråga, men ändå "bara" en.

Den intelligente FRA-kritikern Olof Bjarnasson ställer i en kommentar till Anders följdfrågan: Vart kommer partipolitiken ifrån? Hur kommer vi bort från den?

Nu tror jag att jag, Anders och Olof (liksom andra med helt annan infallsvinkel på politiken) kan komma överens i mycket annat också, men frågan är ändå djupare än så. Nämligen: var finner vi partier som stämmer med våra (ofta undermedvetna) ideologier? Och: varför partier?

När man diskuterar partier och ideologier så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad. Men det kan man ju bli ändå.

Betr de tre "grundideologierna" konservatism, liberalism och socialism kan man säga såhär. Socialism har en bild av det ideala samhället. Det samhället vill man skapa och dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad det kosta vill. I form av kollektivism, förtryck och massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan förefalla, i teorin. Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.

Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.
(Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta. Det skulle leda för långt.)

Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.

Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier. Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc. Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc. Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för) - socialkonservatism, värdekonservatism. Plus mixar av detta.

Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare. Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna. (Både betr partiernas förhållande till ideologierna och deras maktsträvan har jag skrivit om flera gånger tidigare på denna blogg. Leta gärna efter dessa texter.)

Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs, det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt. Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.

Partipolitik har blivit fult ord. Varför har vi partier?
Ja, ursprungligen var den enskilde ledamoten. När han (i början var det alltid en man) kom till riksdagen så fann han att andra ledamöter hade liknande åsikter, men att många inte alls hade samma åsikter. Alltså sökte sig likasinnade, med samma värdegrund tillsammans.
I och med allt större inslag av parlamentarism ökade behovet av sammanhållning för likasinnade, för att kunna bilda regering.

Så länge kungen var den som utsåg regering helt efter eget skön, var det inte nödvändigt med partier. Parlamentarismen kom ju lite före den mera utvecklade demokratin.

Och riksdagspartierna bildade valmansförbund. Eller rättare sagt, folk på fältet tog sådana initiativ. För att stötta och få fram de kandidater de kände en gemensam värdegrund med. Ibland kallad ideologi. Och det fungerade rätt bra under många decennier. Men inte nu längre.
Nu har det systemet stelnat och förstatligats. Jag skrev i något slags förtvivlan detta lilla inlägg:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/avskaffa-partierna-fr-demokratins-skull.html

Jag ställer krav på politiker. Att de har en genomtänkt attityd (ideologi, värdegrund) och att de lyssnar på medborgarna. Krav som i alltför liten mån uppfylls idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html

Anders W skriver om ideologi och värdegrund som att de är olika saker. Jag vet inte om han har rätt. För mig känns det i vart fall som mycket närliggande. Kanske pga min grundideologi...
Som jag skrev ovan har ju ideologierna lite olika verklighetsbilder, de har olika attityd till hur man ska förhålla sig till både samtid och framtid.

Jag tror att både ideologier (vilket namn vi än sätter på begreppet) och partier behövs. Alla har vi något slags värdegrund, som vi känner att vi vill se hos vår företrädare. Dagens partier uppfyller inte riktigt det kravet. Därför är jag synnerligen tveksam till dagens partier. Men de behövs - nya/ombildade/restaurerade - för att folk med samma inriktning ska kunna samarbeta i riksdagen och för att bilda regeringar.

Ständig samlingsregering tror jag inte på. För då hamnar vi i förtid i en ny situation igen med en elit som bestämmer över våra huvuden... Maktskifte är viktigt för att motverka korruption. Liksom kontroll av makthavarna på andra sätt.
Dagens partier som är valapparater bara för en elits makthunger har spelat ut sin roll. Hoppas jag.

Alltså, vi behöver klart deklarerade värdegrunder/ideologier så vi vet vilka vi röstar på - gärna i personval - och de kommer, förr eller senare, organisera sig i partier. Förhoppningsvis av ett mera öppet slag än dagens. Partier som inte skulle ha släppt igenom sådant som FRA-lagen eller liknande integritetskränkande.

Vad betyder partipiska?

Jag såg att en besökare kom till min blogg vid sökandet i google efter "vad betyder partipiska"?

Kanske ska jag då beskriva vad det innebär för mig.
Kort uttryckt: Det innebär att ett partis ledning (partiledare, gruppledare i riksdagen och andra på topposter) ser till, direkt eller indirekt genom olika slags påtryckningar, att ett partis ledamöter röstar i riksdagen på det sätt som ledning vill. En "inpiskare" vill inte att någon ledamot avviker från partilinjen.

Att hålla sig partilinjen är av tradition en närmast helig plikt för ledamöter inom socialdemokratin och vänsterpartiet (och dess kommunistiska föregångare). Att ha en egen uppfattning anses där som ett stort svek mot partiet.

Inom de icke-socialistiska partierna har traditionen varit mera generös, delvis av ideologiska orsaker, delvis pga att de oftast befunnit sig i opposition.

Numera kan man konstatera att partipiskan, benägenheten att se till att det är strikt partidisciplin, ökat även inom de icke-socialistiska partierna. Ett färskt och mycket tydligt exempel är hur FRA-frågan behandlats av Allianspartierna och deras inpiskare. Ett flertal ledamöter hade där en annan uppfattning, av ideologiska skäl, än partiledningarna, men de tvingades in i partifållan. Partipiskan ljöd.

En enda ledamot i Alliansens partier, Camilla Lindberg (fp), röstade emot partiet den 18 juni när det gällde FRA-lagen. Detta ledde till stor uppmärksamhet. Och efteråt repade flera andra ledamöter mod och uttalade även de öppen kritik mot beslutet. Där står vi nu - vi vet faktiskt inte hur FRA-frågan hamnar till slut.
Däremot har bruket av partipiska uppmärksammats, och ifrågasatts alltmer bland engagerade medborgare som vill se en större grad av personliga ställningstaganden och civilkurage bland de som väljs till riksdagen.

Partipiska har blivit ett fult ord, som står för hård partisdisciplin och i kontrast till trohet mot ideal och samvete och att lyssna till de som valt ledamoter för dennes åsikter mera än på partiet.

Obama och FRA; spridda morgontankar

Grattis till Obama! USA och världen behöver förändring. Jag känner en stor lättnad över att Bush-eran nu definitivt nalkas sitt slut. Egentligen känner vi inte Obama så väl, men han förefaller dock ha en mera lyssnande attityd än både Bush och många andra mera ..... traditionella politiker. I och för sig tror jag att McCain också skulle kunnat bli bättre än Bush, men risken är ändå att det skulle bli för likt Bush trots McCains försök att distansera sig från Bush.

Inte är det lätt att placera amerikanska politiker enligt en svensk skala. Obama är dock definitivt inte någon socialist. Jag skulle kanske våga beskriva honom som en pragmatisk (social-)liberal. Som en i många avseenden anständig mitteninriktad icke-socialist. (Men i USA anses ju liberal och socialist som närmast synonyma begrepp... vilket säger en del om det politiska klimatet i USA.)
Obamas negativa inställning till frihandel har flitigt åberopats i svensk debatt, men det är möjligt att det överdrivits. Däremot är han anhängare av dödsstraffet. Men hans sansade och samtididgt engagerade tal om förbättringar av ekonomi (och sjukförsäkringssystem!) mm har skapat en hopp om förändring. Nå, detta om detta.
Trots allt så känns framtiden lite ljusare efter detta val.

I Sverige har vi vår än en gång uppblossade FRA-debatt. Jag vill mena att det är ett demokratiskt renlighetskrav att lagen inte träder i kraft innan tilläggen är utredda och preciserade, enl fp-kritikernas intentioner.

Att det inte räcker är en annan sak. Men, vi får ta en sak i taget. Vi får komma ihåg att det är en ändring av attityden till politiken som måste till. Det måste in hederlighet och öppenhet.
Att bara kräva "riv upp", att köra huvudet i väggen, det är att ge upp. Att ge fra-kramarna "rätt".

Vi ska kräva att lagen rivs upp, men först ska regeringen hålla sina löften till de interna kritikerna! Det får inte bli legitimt att sätta klackarna på kritiker och vrida om för att tysta dem, genom svek.

De politiker som vågar protestera inom systemet måste få känna att det lönar sig. Annars är risken stor att de ger upp. Låter sig infogas i den stela maktapparaten, bli tysta.
Vill vi det?

Jag slås av att den entusiasm vi FRA-motståndare har, den har likheter med den hos Obamas anhängare. Skillnaden är att "vår" fråga är viktig men uppfattas inte (ännu) av den stora massan som viktigast. Och vi har ingen karismatisk Obama som frontfigur.
Obama tillhör inte det politiska etablissemanget, även om han kommit fram genom det befintliga partisystemet. Och det är ingen tvekan om att i USA är personen många gånger viktigare än partierna för väljarna.
På ett sätt är varken Obaman eller McCain några typiska representanter för sina partier, båda står i viss mån i opposition till partipamparna.

Tänk om vi kunde få uppleva något liknande i Sverige. Att vi fick fram starka, kunniga och öppna politiker inom dagens system, som tog en match mot partibyråkratierna. Och vann!

Skälla kan kännas bra, men rikta det mot rätt adress

Dagens stora debattämne har givetvis varit , i skuggan av USA-valet, "nyheten" att FRA-lagen träder i kraft 1 jan utan de omtalade femton punkterna.
Jag kan inte påstå att jag blev förvånad. Det som förvånade mig var att radion drog upp det som en nyhet. Visst, det blev en nyttig påminnelse, men jag tycker det var ganska klart direkt efter 25 sept att FRA-kramarna tänkte sig göra på detta sätt. Först lagen, sen ta god tid på sig att titta igenom hur de ska manövrera motståndarnas femton punkter. Så skriva ett lagförslag, remissa det och göra en proposition till riksdagen. Allt medan lagen rullar på som om inget hade hänt.

Den starka reaktionen nu mot regeringens och Tolgfors agerande visar att väldigt många kritiker utanför riksdagen inte riktigt tagit till sig detta. Många har - fullt berättigat - riktat kritiken mot oklarheterna i den femton punkterna, och nöjt sig med detta.
Jag tror att vi måste vara mera envetna än så, och samtidigt mera långsiktiga.

Det vi måste inse att FRA-lagens förespråkare är skickliga taktiker, och att de inte ger sig i första taget. De kommer att fortsätta att manövrera för att få det som de vill. Och de planterar nyheter som det passar dem.

Vi som är kritiska måste vara lika skickliga. Vi måste nu se frågan i flera steg. Första steget är att dels rikta kritiken mot den formellt riktiga men omoraliska hanteringen mot regeringen, Tolgfors och partiledningarna. Dels uppmana de interna kritikerna att ryta till ordentligt.
Tala om för dem att de inte ska sitta stilla, utan betona för partiledningarna att de inte är nöjda, att uppgörelsen råkar i fara om regeringen fortsätter hanterandet på detta sätt, att lagen måste läggas på is tills punkterna är utredda till kritikernas "fördel". Och blir de inte nöjda så river de upp kompromissen. Fp-kritikerna har ju partirådsbeslut som indirekt ger dem tolkingsföreträdet.
Självfallet måste de använda detta vapen. Men då måste vi stödja dem så att de känner att det är viktigt för en bred opinion.

Steg två kan bli att under det att lagen läggs på is så kan det bli klart för fler att problemen är så stora att det är lika bra att riva upp eländet och ta om det från början, och skifta perspektiv. Att se det ur ett medborgarperspektiv - med integritetsskydd.

Om det inte blir så, så har i vart fall lagens konsekvenser förhoppningsvis blivit bättre belysta. Och ett alternativt andra steg blir då att kämpa för att Camilla Lindbergs förslag om en Integritetsbalk går igenom. Liksom andra förslag i samma riktning.
På sikt kan därmed integritetsfrågan ros hem den vägen. Både för en FRA-lag i någon form, som för andra frågor.

Pratet om en sanningskommission som skulle gräva i FRAs historia är för dagen ett sekundärt krav. Viktigt och riktigt i sig, men låt det inte bli en ursäkt för att inte göra bästa möjligt i den akuta situationen.

Vi bör nog också tänka på att om sossarnas ledamöter släpps fria att rösta som de vill, så skulle nog många rösta för en FRA-lag, förmodligen en ännu värre än den som beslöts om i juni. Det känns svårt att lita på vänstersidans pålitlighet med tanke på dess historia i denna fråga. Självklart ska de påminnas om sina löften om "riv upp". Men det känns inte bra att behöva lita på att de verkligen gör det, om frågan förblir olöst till efter valet om två år.

Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan. Ge mod till de kritiska och se vad som kan och måste göras NU.

Sedan får vi ta Camillas integritetsbalk som hjälpmedel för resten. Har ni läst den?

Måste vi förbli åskådare i demokratipjäsen?

En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm
( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, som inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?

Det är väl sådär under de senaste trettiotalet åren som jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (ingående i "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.

Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.

(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin (sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle). De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna. Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)

Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.

Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag. Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.

Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?

Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.
Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.
Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen. Den borde i vart fall - ännu - vara möjlig.

I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.
---
F.ö. anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Det är inte rimligt att den träder i kraft innan ens de "15 punkterna" preciserats.

Även Erik Ullenhag har svarat...

Ännu ett svar har droppat in betr FRA-lagen. Denna gång är det folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag som skrivit ett vänligt men kort svar. I det hoppas han att jag observerat att det träffats en överenskommelse som kraftigt ska förstärka skyddet av den personliga säkerheten.

Vad ska man säga om det? Det tyder ju knappast på att han läst min blogg i vart fall... och ändå säger han och hans kollegor att nu inser de att internet är något de måste satsa på.

Nå, bakgrunden är att jag för ett bra tag sedan skrev honom ett öppet brev, som finns publicerat här tidigare på bloggen.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/08/ppet-brev-till-fps-partisekreterare.html

Dessutom har jag sänt honom både kortare och längre mail och uppmanat honom att läsa olika inlägg både hos mig och andra.

Jag kan inte säga att jag känner mig speciellt lugnad av Eriks svar. I mitt svarsmail till honom påtalar jag att "de 15 punkterna" innehåller en mängd oklarheter i flera avseenden. Samt att jag förutsätter att de sex interna fp-kritikerna tillgodoses fullständigt i den fortsatta processen. Då kanske den kan bli något bättre.
Men jag betonar också att lagen i grunden är felkonstruerad och att det rimliga är att riva upp den, utreda den i grunden utifrån ett medborgarperspektiv och sedan göra rätt. Likaså kan jag inte undanhålla honom att vi är mängder av intresserade och engagerade medborgare som menar att FRA-debatten blottlagt allvarliga brister i dagens demokratiska system.
Med mera.

Inte har jag några större förhoppningar att Erik i sin position har möjlighet att göra mycket, men jag vill ialla fall att han ska veta och förmedla till de andra i partitoppen den oro som finns och att för oss är inte FRA-frågan avförd från dagordningen.

Gästbloggare: Camilla Lindberg, om integritetsbalk

Idag kan jag bjuda på en gästbloggare. Tidigare har Hans Lindblad med stor skicklighet argumenterat för att grundläggande liberala idéer innebär att frågor, som riksdagen ska besluta om, handskas med på ett öppet, demokratiskt sätt och i enlighet med respekt för för den enskilde. Exemplet FRA-lagen visar att vare sig Alliansen i sin helhet eller folkpartiet klarade de kraven! Dessutom visade Lindblad att den frågans behandling avslöjade att civilkuraget inte var speciellt utbrett bland riksdagens nuvarande ledamöter, men att det ändå fanns, och då främst bland några nyblivna ledamöter.

En av dessa nya ledamöter är Camilla Lindberg, folkpartist från Dalarna, och den ende som röstade emot FRA-lagen i juni.

Idag är det just Camilla Lindberg som skriver här på min blogg.
Hennes ämne: Behovet av en integritetsbalk!

" Den svenska politiska debatten har efter FRA återgått till ”business as usual”. Det var självklart att denna enda fråga inte skulle fortsätta i all evighet, även om det stundtals kunde känns så för oss som levde med den dagligen. Det finns andra viktiga saker att ta itu med – finanskrisens följder, satsningar på viktiga reformer som forskning och generösare regler för arbetskraftsinvandring.

Det som inte får hända är att lärdomarna av FRA-debatten glöms bort. Sverige har, i jämförelse med flertalet länder som uppfyller kriterierna för att vara demokratiska rättsstater, i vissa delar en svag lagstiftning till skydd för privatlivet. Svensk lag saknar en sammanhängande, övergripande definition av begreppet integritet. De grundläggande skydden för en individs kroppsliga och materiella integritet – skydd mot godtyckligt frihetsberövande, husrannsakan, kroppsliga ingrepp, tortyr och skydd för egendom – finns i regeringsformens andra kapitel.

Den mer ideella aspekten av den personliga integriteten, som t.ex. berör insamlande av potentiellt kränkande uppgifter om en person, dennes verksamhet eller sociala kontakter med mera, faller enbart tillbaka på Regeringsformens första kapitel, andra stycket: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”.

Men hänvisningar till grundlagar som saknar konkretion leder aldrig till någon särskild efterföljd i svensk rätt. Svenska jurister behöver en rejäl och konkret lagstiftning för att ändra beteende. Det gäller både när lagar skrivs och när de tillämpas. Därför behövs en integritetsbalk.

På ett liknande sätt som inrättandet av en miljöbalk ledde till en mer samlad översyn och möjlighet att jämföra lagstiftning som tidigare varit svår att överblicka, kan en integritetsbalk ge en skjuts åt lagstiftningsarbetet liksom att skapa en mer samlad tillämpning av lagens integritetsprinciper inom förvaltningar och myndigheter. En samlad integritetsbalk kan också verka stimulerande på forskning om integritetsfrågor inom de juridiska fakulteterna.

Riksdagen behandlade den 22 oktober en proposition från regeringen som handlade om att ge polisen tillgång till de starkaste tvångsmedlen vi har – bland annat avlyssna telefon och öppna brev – vid tre ytterligare slags samhällsfarliga brott, brott medborgerlig frihet, finansiering av farlig brottslighet och företagsspioneri.

Är denna lagändring ett hot mot integriteten? Det är svårt att säga. Brotten är allvarliga. Självklart behöver polisen använda metoder som fungerar mot organiserad brottslighet. Men var går gränsen? Hur gör vi för att avväga okända, svårbestämbara hot mot kända integritetsförluster?
Det är just i denna avvägning som en integritetsbalk skulle vara till hjälp.

Tryggheten går överstyr
Skrämselpropaganda går hem. Alltid. Oavsett om hotet är stort, geopolitiska orosmoln som ryska aggressioner mot sina grannstater, eller litet och vardagligt som skoterolyckor eller fortkörning. Hot är per definition skrämmande. Och det är alltid svårt att bedöma hur sannolikt det är att något hotfullt verkligen inträffar. Hur osannolikt det än är så tänk om…
Skrämselpropagandan vill få oss att enbart se till det omedelbara. Se hotet och sen se förslaget till ny lag som den givna lösningen. Men lägg alla lagförslagen, alla regleringarna och alla förordningarna vid sidan av varandra så framträder en obehaglig och på sitt sätt lika skrämmande helhet – regleringarna av det som borde vara vars och ens privata liv ökar för varje år. Trygghetsnarkomanin har gått överstyr.

Analysera konsekvenserna
Varje ny lag som skrivs, borde analyseras ur integritetsperspektiv. Det har under senare år införts en rad sådana obligatoriska analyser av miljö-, småföretags-, barnperspektiv och andra hänsyn som ska tas. Det leder kanske inte till någon avgörande ändning. Men att frågan måste ges åtminstone en viss uppmärksamhet i regeringens arbete ger ändå en form av kontrollstation för ny lagstiftning.

Idag är det trendigt att kalla sig liberal. Politiska partier och enskilda politiker över nästan hela skalan gör anspråk på att vara liberaler.
Om det nu är så, borde det vara en självklarhet att skydda integriteten i en ordentlig, samlad integritetsbalk.

Under det kommande riksdagsåret kommer flera frågor upp som berör avvägningen mellan myndigheters befogenheter och enskilda individers rätt till ett privatliv. I det arbetet behövs alla liberaler och här behövs en tydligare svensk integritetslagstiftning.

Camilla Lindberg (fp)"

En viktig sak som Camilla här framhåller är ju behovet att hålla huvudet kallt även i pressade situationer, att inte låta tillfälligheter styra och ta överhand så att vi slänger ut barnet med badvattnet. Engagemang är bra, men ännu bättre är om man förenar detta med en rationell analys över de vidare konsekvenserna av de handlingar (ex-vis i form av lagstiftning) man tänker vidta.

Att Camilla Lindberg väckt en motion om en integritetsbalk har tidigare redovisats på denna blogg. Se denna länk:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/strimmor-av-ljus-betr-integriteten.html
Där finns motionens nummer angiven för den som vill gå vidare för att läsa den fullständiga texten på riksdagens hemsida.

För övrigt anser jag att FRA-lagen bör rivas upp.

Religionsfrihet?

Jag får allt svårare att se det principiellt rimliga i Alliansens (liksom vänster"blockets") syn på detta med hur formerna för hur samlevnaden mellan personer skall moderniseras.
Än så länge - det är svårt att veta var man hamnar i diskussionerna i slutna rum - verkar det som att man (= alla partier utom kd) till varje pris vill tvinga de kristna samfund, som idag har vigselrätt, att viga personer av samma kön.

Varför det?

Staten ska rimligen inte besluta vad som ska accepteras av en religion. Stat och kyrka är skilda. Staten skall vara neutral i förhållande till religiösa samfunds trosuppfattningar.
Jag begriper inte varför staten ska tala om för Svenska kyrkan, pingströrelsen, buddister eller något annat trossamfund vad de ska tro.

Staten/samhället ska stå för den "vigsel-registrering" som behövs för att förhållandet ska omfattas av statens lagar och regler. För lagar om familjerätt, arv etcetera.
Religiösa samfund ska inte på entreprenad stå för juridiska handligar som är statens uppgift. Jämför gärna med det orimliga i att lägga ut polisiära uppgifter på privata företag (fildelningslagen).

Däremot kan den som så vill, gå till det samfund man önskar, och få den välsignelse eller den ceremoni som resp samfund erbjuder, på det samfundets villkor, givetvis.
Detta blir då en religiös ceremoni, inte en juridisk.

Om staten ska, vilket Gud (Allah, Jahve etc) förbjude, ålägga religiösa samfund regler för hur samfundet ska utforma sin tro, exempelvis i förhållande till homosexuella, så ska det givetvis vara samma regler för alla, för kristna, för muslimer, buddister, judar och alla andra.
Vilket visar hur absurd dagens diskussion är...

Är det någon som minns ordet "religionsfrihet"? Det innebär att man ska få utöva sin religion utan statens inblandning. Eller avstå från religionsutövning.
Det rimliga för partier i Arrogansen som förespråkar religionsfrihet, är att ge upp talet om att tvinga samfund till ställningstaganden som inte stämmer med deras uppfattning.

Inse och respektera att stat och kyrka är skilda. Det gäller både för våra politiska partier som för personer av varierande sexuell läggning.

F.ö. anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.

Politik och taktik och olika allianser

Fredrik Sneibjerg (bloggen Fredriks funderingar) resonerar liksom många andra kring den senaste opinionsmätningen, och ställer frågan om vad som orsakat sossarnas stora ras.

Opinionsmätningar kan ju tolkas som en viss potentat läser bibeln. Därför är det populärt att kommentera dem, dock med något mindre entusiasm hos de som råkat ut för en nedgång.

Nå, jag tror ändå att de stora svängningarna beror på att väljarna (även jag) blivit förvirrande och vilsna av de senaste årens politik. Vi har ju sett en politik som alltmer präglas av maktsträvan och allt mindre av ideologi.

Jag tror t ex inte att maktskiftet berodde på att så många ville ha moderatpolitik. Primärt var de var trötta på sossepolitiken, och Göran Persson i synnerhet. Allmänt trötta, en stor del pga sossarnas högervridning och nedskärningarna av välfärdssystemen. Och så kom då moderaterna sa att de var ett arbetarparti och att de var "nya". Alltid lurade det någon...

Så vinner alliansen, och med moderaterna i spetsen så skär de ner än värre i trygghetssystemen. Behöver jag exemplifiera? Nej. Och till råga på allt går de emot sina kärnväljare i FRA-frågan. Summa av detta blir: förvirring, osäkerhet. Nu har man i viss mån vant sig vid nedskärningspolitiken. Och medelklassväljarna som ännu har jobb, de har ju fått skattesänkningar. FRA-frågan har inte försvunnit, men den syns inte i dagstidningarna. Mona Sahlin har varit övertaktisk i sitt förhållande till de tilltänkta regeringspartnerna och skapade förvirring på den sidan. Och vi har en finanskris, som regeringen såvitt vi hittills kan se har skött tämligen bra och som de inte heller kan lastas för. Så visst kan opinionerna svänga.

Nu spekuleras vilt just om blocken. Alliansen vill visa enighet. Och en del politiska kommentatorer raljerar över att inte "vänsterblocket" kan ena sig. Jag är inte helt säker på att opinionssvängningarna beror så mycket på det.

F.ö. gillar jag inte blockpolitik. Jag menar att man ska välja eventuellt resesällskap efter målet. Att t ex låsa fast fp, som ett till namnet social-liberalt (dock ej i praktiken nu längre) parti, vid den mix av konservatism och nyliberalism som moderaterna utgör, det är ur politisk-ideologisk synpunkt fel.
En allians som för fel politik utifrån fps (försvunna) ideologi bör, ja måste spricka.

Men OK, mitt resonemang utgår ifrån att partierna har ideologiska kompasser. Så därför är det kanske av mera teoretiskt intresse. I praktiken är alla småpartier inom alliansen numera annex till Reinfeldts moderatmix. De behåller bara sina namn för att de är gamla varumärken som ännu attraherar vissa väljare som inte insett att varumärkena inte har något reellt innehåll. Därigenom maximeras utfallet för Alliansen.

Frågan är vad som händer när förvirringen blir total, dvs när alla inser att partierna fungerar som valapparater för små "eliter", att de inte längre har sin bas i ideologier och/eller levande partiorganisationer med, pga ideologi, ideellt arbetande medlemmar?
När folket upptäcker att partiernas taktiktänkande för att uppnå makten har skett på idéernas bekostnad.

Vad händer när folkpartiets liberala medlemmar och väljare upptäcker vad det är för slags politike som herrar som Johan med batongen Pehrsson för? Detta bara som ett exempel.

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.

Vem ska jagas, fildelaren eller ... ?

Jag ser en principiell skillnad mellan FRA-lagen och Piratjägarlagen. Betr FRA-lagen är den en kränkning av den personliga integriteten som kan drabba snart sagt varje person i detta land (och en del andra).

Piratjägarlagen handlar om att göra nedladdning av filer olagligt (i vissa fall) och hur dessa "pirater" ska jagas, dvs av vem. Det första är en bedömning av vad som ska vara lagligt resp straffbart.
Det andra, vem som ska jaga, det är inte direkt en integritetsfråga men däremot en fråga om rättssäkerhet.

Jag är själv ingen fildelningsentusiast, därför har jag inte lagt mig i varje aspekt av denna debatt. Men det primära målet måste ju vara att en lag skall vara rättssäker. Det är inte piratjägarlagen. Privata ska, enligt min uppfattning, inte få leka poliser.

Sen kan man ju fundera över om poliser i och för sig är en garanti för rättssäkerhet. Se t ex Hans Lindblads artikel i ämnet här på min blogg nyligen.

Dessutom kan man ju allvarligt fundera över vem som skall jagas. Det förefaller i detta fall ytterst diskutabelt. Kanske ska ingen jagas? Men om någon ska jagas, vad är rätt "nivå" på jagandet? Vad ska olaglig fildelning likställas med? Är det likvärdigt med avancerad ekonomisk brottslighet eller att cykla utan lyse? Eller vad?

Självfallet måste konstnärer av olika slag ha en ersättning för sitt arbete. Däremot är det ytterst tveksamt i vilken mån alla dessa mellanhänder ska ta hem stora vinster genom något slags faktiska monopol eller överhöghet över distributionsvägar och -medel. Distributionsvägar som de inte skapat.

Jag vet inte precis hur ett bättre system ska utformas. Men medan man diskuterar en rimlig och framkomlig väg kan man i alla fall ta bort rättsosäkerheten och inslag som direkt hotar rättssystemet i sig.

Men sen är det kanske så (mest troligt) att en friare marknad när det gäller detta skulle tvinga fram mera en konsumentvänlig situation. Vilket i slutändan även konstnärerna skulle tjäna på. Men möjligen skulle någon "distributör" som genom div "rättigheter" idag gör sig pengar, få dra ner på sin standard. Eller gilla läget och bidra till nya, kreativa lösningar.

För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.

Fastighetsskatten - ett regeringsfiasko!?

Moderaterna, i alla fall Reinfeldt och Anders Borg ville inte ta bort fastighetsskatten. Det var kristdemokraternas vallöfte att få bort den.
Så blev det som det blev. En usel kompromiss.
Hur usel är det kanske först i dagarna det blivit uppenbart, i och med att vi fått "förslag" till fastighetstaxering.
Just det, det märkliga är att trots att - i teorin och språkmässigt - fastighetsskatten avskaffas, så fortsätter man att taxera fastigheter!

Den så kallade avgiften har ett maxtak som nu i stort sett alla uppnår. Detta på grund av upptaxeringen av enkla småhus (hur kan man beskatta/avgiftsbelägga en tillgång som de facto i de flesta fall banken äger?) enligt mycket märkliga regler.

Jag kan exemplifiera med "vårt" hus. Det har inte skett någon som helst standardförbättring. Ingen plötslig sjötomt har uppstått. Området har inte blivit mera attraktivt (tvärtom). Köpeskillingen i den tabell som anges för förvärv i vårt värdeområde anges till det tredubbla mot det verkliga! Ytterst få förvärv har skett i närheten, och inte alls till de fantasisiffror som står i Skatteverkets tabeller. Trots det är Skatteverkets "förslag" en tredubbling (!!!) av nu gällande! Förklaring - tja, jag kan inte se någon. Men det behövs tydligen inte heller, de har ju sina tabeller med schabloner utan kontakt med verkligheten.

En underlig sak är t ex att taxerat värde ska vara 75% av marknadsvärdet. I de fall som ett hus förvärvats så vet man ju precis det husets faktiska marknadsvärde. Men icke, man går efter vad grannarna lyckats få för pris på fastigheter av högre standard.

OK, en "orsak" kan vara att värdeområdet är tämligen stort, innefattar både det perifera och mindre attraktiva område där vi bor och mer centrala och andra attraktiva områden, om än inte precis några "gräddhyllor". Dessutom har ju botten gått ur fastighetsmarknaden, och förhållandena ska ju avse 1 jan 2009. Dvs marknadspriserna hinner sjunka än mer.

Resultatet blev alltså: Ägare till stora och lyxiga fastigheter, inte minst i storstädernas fina kvarter. De blev i princip av med hela skatten, och det med stora belopp.
Däremot vi med enkla, mindre hus vi har i praktiken fått höjd skatt genom de märkliga reglerna för hur den schablonierade taxeringen går till.

Trots moderaternas motvillighet lyckades de driva igenom en ändring som gynnade de välbeställda, medan vanligt folk åker på en smäll.
Kristdemokraterna känner sig nog blåsta på konfekten. Även om de inte vill erkänna det.

Både fastighetsskatten och fastighetstaxeringen har överlevt sig självt.

Förslag:
Ska man ändå ha kvar dem så måste taxeringen har en verklighetsförankring. Och skatten (oavsett benämning) kan utformas så att det inte är någon skatt/avgift alls för säg de första 15-20 basbeloppen i värde. För värde däröver kan man ha en skatt på säg 0,4% upp till 40 basbelopps värde. Och 0,8% på värdet över 40 basbelopp.
Det skulle befria de flesta småhus från skatt, eller ge en blygsam skatt. Medan riktigt dyra villor får betala lite mer - men långtifrån så mycket som före den senaste "reformen".

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.

Ska "vem som helst" kunna spåra oss med hjälp av våra kläder?

Integritet är ett vittomfamnande begrepp. Vad sägs t ex om denna motion av folkpartisterna Agneta Berliner och Birgitta Ohlsson?

Jag låter motionen tala, och visst är det skrämmande perspektiv som målas upp, ja som redan är här.

Motion 2008/09:K333 Radioetiketter och integritet

"Så kallade RFID-taggar, det vill säga radioetiketter med en slags radiosändare utan batteri som avläses med antenn, blir allt vanligare. Globalt pågår just nu en skenande utveckling där produkter som alltifrån klädesplagg till skrifter och körkort får en RFID-tagg kopplad till sig.

Detta bär med sig integritetsproblem för den enskilde individen då RFID-taggarna ofta sitter kvar i exempelvis kläder, skor och andra varor vi bär med oss. Via antenner kan då enskilda personer, företag, myndigheter med mera och i det förlängda loppet också obehöriga följa vad vi bär eller har på oss och därmed identifiera och kartlägga oss och våra köpbeteenden, livsval och preferenser.
Detta blir en slags fortsättning och förlängning på övervakningskameror, men öppnar också upp för att privatpersoner i form av så kallade ”stalkers” lättare kan följa sina offer och kriminella enklare kan stjäla andras identiteter eller kontokort.

Dessa scenarion påkallar att någon form av lagreglering bör ske för att beivra missbruk av RFID-taggar framförallt dold RFID-avläsning riktad mot människor på allmänna och offentliga platser. I en del amerikanska delstater finns redan liknande lagstiftning."

Min korta kommentar är bara om det verkligen behövs sådana RFID-taggar över huvud taget? Är det ett nödvändigt bruk? Risken för missbruk är ju dessutom enormt stor.

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.

Ännu ett brevsvar, mera positivt (uppdatering)

Nu är det ju inte precis bara Sten Tolgfors som mailar mig. Ibland är det en mängd mail som matchar de kvantiteter som vissa riksdagsledamöter säger sig få... som ursäkt för att de inte svarar på "riksdagssvar.se".

En av de som svarat på riksdagssvar.se är fp-ledamoten och FRA-lagskritiske Agneta Berliner. Hon har även svarat på mail från mig. Meddelar att hon först inte tänkt svara om FRA-frågorna, pga tidsbrist, men ändå gjorde det. Vilket hon nu är glad för. Och vi är glada också, eftersom vi ser att hon svarat helt korrekt och att hennes kritik mot lagen är grundad på faktakännedom.

Det vi aktiva FRA-kritiska medborgare måste förstå är att riksdagsledamöterna har fullt upp med jobb i riksdagen. De dränks i papper om mängder av ärenden. Och en del prioriterar då bort väljarkontakterna.
Dessutom är det ju ett fåtal som har sådant som försvarsfrågor, rättssäkerhet och integritet som sina bevakningsområden.
Detta faktum gör att jag mer än en gång ifrågasatt om riksdagen gör rätt saker. Jag vill tro att det skulle vara möjligt att lägga många frågor på andra (oftast lägre) nivåer. De måste få tid med de mest primära, grundläggande demokratifrågorna.

Det Agneta påpekar är just detta, att hon främst sysslar med frågor om skola, småföretagande, jämställdhet etc. Det gör att hon nu, efter att under lång tid nära nog uteslutande ägnat sig åt FRA, måste ägna sig åt sina huvudområden. Men, och det är intressant, hon är medveten om att FRA-frågan inte är löst med 25-sept-kompromissen. Den ska ju genomföras, och därför räknar hon med att det behövs en insats för att kolla regeringens slutliga (?) förslag för att det ska bli som hon och de övriga kritikerna avsåg. Trots att det inte egentligen är hennes bord.

Tillägg. I ännu ett mail kompletterar Agneta med att påpeka att hon inte tänker vänta tills propositionen med att kolla upp ärendet. Tvärtom vill hon komma in tidigare i processen, innan positionerna är låsta. Vilket hon förklarat för ett par av fp-topparna.

Jag ser hennes (båda) brev som mycket positivt. Och jag tror att vi måste vara rädda om våra vänner i riksdagen, så att de känner det meningsfullt att arbeta vidare även i denna fråga - och med närliggande frågor.
De måste känna vårt stöd.
Kanske måste vi även fundera på en alternativ strategi. En kringgående rörelse för att nå både målet med att avskaffa FRA-lagen och för att restaurera demokratin.

Det kan innebära att bevaka hur förslagen om integritetsbalk och integritetsprövning hanteras i riksdagen. Så att de leder till något vettigt.
---
Ser nu att också ett par andra av de FRA-kritiska folkpartisterna har svarat på FRA-frågorna. Det är Birgitta Ohlsson, som avgett ett helt korrekt svar med utförliga kommentarer. Det är också Maria Lundqvist-Brömster som, när man läser hennes kommentarer, också verkar veta vad hon skriver om.

Ett brevsvar om FRA

Man ska inte dra alla bloggare över en kam, skriver Mary på Minamoderatakarameller. Självfallet inte. Men i vart fall de bloggare som engagerat sig i FRA-frågan och liknande frågor verkar ha ett starkt samhällsengagemang, även om inte alla kallar det så, och en vilja att ändra det som förefaller vrångt här i världen. Och det ser jag som positiva egenskaper, som finns i hög grad inom denna grupp. Att det sedan finns mängder människor som bloggar av andra orsaker, det är en annan femma.

Nu känner jag att jag vill dela med mig av ett brevsvar, som jag fått på grund av mitt engagemang i dessa frågor. Nå, brevet är förstås e-mail. Även om det består av ett skannat vanligt brev som sänts mig via internet.

Brevet kom från Regeringskansliet och försvarsminister Sten Tolgfors, daterat 23 okt, men kom till mig idag den 29 okt. Det tar tid att skanna in brev...
Jag skrev i samband med överenskommelsen den 25 september om ändringar i FRA-lagen ett mail till regeringskansliet där jag först ville veta när proposition och lagtext skulle komma och hur lång remisstiden skulle blir, i ett mail någon dag senare begärde jag klargöranden om vad de 15 punkterna innebar och preciserade frågor till flera av punkterna, bl a betr trafikstråk.

Det korta svar jag fick idag lyder:
"Lars-Erick,
Tack för ditt mejl. För närvarande bereds de kompletterande tilläggen till signalspaningslagen i Regeringskansliet. Det gäller även den närmare definitionen av de delar av trafiken som blivit känd under benämningen "trafikstråk". Innebörden är dock att FRA aldrig ska få tillgång till all trafik.
Efter sedvanlig beredning av tilläggen inom Regeringskansliet sker remissbehandling och lagrådsremiss innan en proposition lämnas till riksdagen.
Med vänlig hälsning, Sten Tolgfors."

Jag kan bara konstatera att det knappast kan kallas ett utförligt svar, praktiskt taget alla mina frågor är obesvarade.
Det enda intressanta konkreta är förklaringen att "FRA aldrig ska få tillgång till all trafik". Dock är även det en mycket tänjbar skrivning.
Kan de alltså alltid få tillgång till nästan all trafik? 10%? 50%? 98%? 99,99%?
Det positiva är att mina mail i alla fall noterats och "svaret" får mera betraktas som ett bekräftande på att de fått frågorna, och att de inte kan svara konkret.

En fråga jag ställer mig är om de anser att detta är ett första svar, eller om det är svaret.

Hoten emot demokratin är många men vi har motkraften

I FRA-frågans kölvatten (ja, det är väl något slags väntan där, vi har inte gett upp, men vi vill se vad som händer, samtidigt som vi ser fler farliga lagar läggas fram och som måste bevakas) så framstår de demokratiska rättigheterna i stort som utsatta för starka angrepp av olika krafter. Rättsröta kan man väl kalla det som följer i rättsosäkerhetens spår. Det känns som att vi är tillbaka till femtiotalets Sverige.

Jag vill där peka både på det som Mark Klamberg och Michael Gajditza skrivit på sina bloggar de senaste dagarna. Liksom givetvis det som publicerats på min blogg, ex-vis av Hans Lindblad. Även t ex Farmorgun har skrivit om detta.

Det vi behöver idag i den offentliga debatten och än mera i den politiska världen är helt enkelt en öppnare attityd än hittills, dvs en mera demokratisk inställning till ledarskap. FRA-frågan har öppnat ögonen på bristerna, vilka i och för sig funnits länge, i vår demokrati.

Samtidigt har faktiskt internet med bloggar gett möjligheter att praktisera öppenhet i debatten på ett mera effektivt sätt än tidigare. Är vi medvetna om detta behöver vi inte ge upp!

Viljan till öppenhet, till att ha ett medborgarperspektiv är inget nytt, jfr mina favoriter: Adolf Hedin, Torgny Segerstedt, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Wilhelm Moberg, Waldemar Svensson, Hans Lindblad.
Det intressanta är att det borde vara lättare i dagens kommunikativa miljö att kämpa för mänskliga, medborgerliga fri- och rättigheter!!!

Det är bara det att motkrafterna också är starka idag. Hur FRA-frågan hanterats inom Alliansen är ett exempel, dagens interna sossedebatt ett annat. Det är en hård strid mellan öppenhet och det gamla bunkerbeteendet.

Därför behöver vi skapa kreativa, demokratiska nätverk, både för att diskutera viktiga frågor och för att lyfta och stötta de goda krafterna, att samarbeta, att ständigt bevaka dagens lagstiftare för att inte integritetskränkande och rättsosäkra lagar skall klubbas igenom. Etc.
Vi ska kräva öppenhet av politikerna! Vi kan visa öppenhet, och vara goda exempel.
Vi ska visa att politik inte längre är något för stängda rum. Vi ska tala om att demokratin är något som utformas av medborgarna, inte av en "elit".

Låt oss använda internet - liksom givetvis även tidigare tekniker - för att föra demokratin framåt.

Rättssäkerhet, övervakning etc, intressanta länkar

I anslutning till Hans Lindblads artikel om rättsosäkerheten med det slags Ämbetsmannastat vi har så har det kommit in några kommentarer med intressanta länkar.

Jag tycker det är så viktiga att jag vill lyfta upp dem till en egen post. Det är en lång text i Fria Tidningen och en text om ett utslag i European Court of Human Rights.

Utomordentligt viktiga artiklar/texter att läsa för den som är oroad av utvecklingen i Sverige betr buggning, övervakning, integritet och hur det leder till rättsosäkerhet. Frågor som ju blivit aktuella efter FRA-lagen och det som kommer i dess efterföljd.

I länkarna kan man också få en liten inblick i hur liberaler som Ingrid Segerstedt-Wiberg agerade för inte så länge sedan. Hon är dotter till Torgny Segerstedt och var en så sann liberal att hon inte tvekade att ta strid med partiledningen. När den började slira för mycket på de liberala grundsatserna så gick hon ur folkpartiet.

http://www.fria.nu/artikel/20704

https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?id=1007587&Site=COE&BackColorInternet=DBDCF2&BackColorIntranet=FDC864&BackColorLogged=FDC864

Är det fler än jag som gärna skulle se fler riksdagsledamöter som Ingrid S-W och Hans Lindblad i riksdagen? För att nu nämna sådana som ändå var verksamma för inte så många decennier sedan...

I detta sammanhang platsar även denna länk till en artikel i GP om den svenska övervakningens djupa rötter, vari Wilhelm Agrell uttalar sig.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=436304

Ny Hans Lindblad på gång! Se nedan.

En ny artikel Hans Lindblad är på ingång. Jag vill gärna flagga för den.
Den innehåller högst brännbart material om det svenska rättssamhället, och förklarar en del av varför Hans Lindblad är en så stark motståndare till FRAs möjligheter att signalspana.

Han exempliferar med några tidigare fall där poliser och/eller andra tjänstemän satt rättssystemet ur spel genom lögner. Synnerligen läsvärt - och att ha med sig när alla dessa nya lagförslag läggs på löpande band.

Rättsäkerhet och integritet är viktiga principer, som det är livsfarligt om det ruckas på dem.

Samtidigt vill jag påminna om de avslöjanden och synpunkter som Hans Lindblad redovisade på denna blogg för bara två dagar sedan.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-fra-fresprkare-har-ett.html

Ska vi inte försöka få honom till en comeback?

Av någon för mig inte helt klar anledning så ligger denna blänkare över Hans nya text. Möjligen eftersom Hans text började läggas in och redigeras en liten stund innan denna notis.

Av en händelse så ser jag nu en text i DN, om hur svensk polis förvanskar bevis.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=844249
Jfr gärna med Hans Lindblads färska artikel nedan.

Hans Lindblad: Med ljugande byråkrater och tjänstemän fungerar inte rättssamhället. Eller - vad är bäst videokameror eller poliser?

I följande text utvecklar Hans Lindblad sin syn på frågan om förhållandet ämbetsmän/tjänstemän/byråkrater vs politiker och hur det påverkar rättsäkerheten. I mångt och mycket är det alltså en fråga om vem som ska sitta i förarsätet. Ska den folkvalde eller den oavsättlige tjänstemannen styra? Vem är herre och vem är dräng?


Och har dagens politiker och ämbetsmän klart för sig sina roller?


"Att jag spontant för egen del hela tiden varit emot att ge FRA möjligheter att avlyssna enskilda hänger ihop med att jag i åratal kraftigt motsatt mig att polisen ska få bryta sig in i hem eller andra lokaler för att placera ut buggningsutrustning.


Jag kan tänka mig att tillåta buggning, men bara i länder med där polisväsendet inte är korrumperat, det vill säga inte sätter sig själv över lagen.
Svensk polis har inte den etik som måste finnas innan man kan sätta starkt integritetskänsliga instrument i dess händer.


I stället har vi en poliskår där kollegorna - med facket som pådrivande - systematiskt undviker att påtala när kollegor bryter lag. Jag har t ex ofta framfört att det är bra ju fler videokameror som finns ute i samhället, eftersom polisvåld praktiskt taget aldrig fälls i domstol om det inte finns videofilmat. För poliserna är alltid två i sällskap, och vare sig en eller båda utövat misshandel säger båda inför rätten att inget fel begåtts. Domstolen konstaterar då att ord står mot ord. Det är för övrigt detsamma i USA.

Notera att på 80-talet sökte högt uppsatta poliser, med rikspolischefens kännedom, smuggla in illegal buggningsutrustning.

Jag mådde mycket illa när Hans Holmér och hans två närmaste hantlangare ljög inför KonstitutionsUtskottet i utredningen kring Holméraffären (jag tycker benämningen "Ebbe Carlsson-affären" är vilseldande eftersom Holmér hade huvudrollen). I riksdagen förutsätts att människor talar sanning inför KU, men poliserna menade att om de ljuger inför rätta kan de ljuga också inför folkvalda.

Poliserna bakom smugglingsförsöket friades genom att det vanliga tricket att ljuga och skylla på varandra. Poliser som vågat ingripa mot kollegor löper stor risk att trakasseras. Det här betyder att rättssäkerheten inte fungerar.


I Ämbetsmannaväldet tog jag upp fallet där polis, åklagare och rättsläkare höll varandra om ryggen (Osmo Vallofallet) och lyckades dölja sanningen så länge att ärendet hann preskriberas. Mats Svegfors (tidigare bl a chefred för SvD (m) och numera landshövding) gjorde i efterhand en utredning och noterade att det inte finns likhet inför lagen. Han pekade på att Vallo var missbrukare och socialt utstött.
Men det avgörande för att rättssamhällets inte fungerade var att de personer som sannolikt dödat honom var statstjänstemän, och svenskt domstolsväsende och rättsapparaten i övrigt reagerar bara i sällsynta undantag mot brott begångna av anställda hos staten.
Det säger ganska mycket om Svegfors synsätt, att han inte såg att olikheten låg i vilka förövarna var. Hade de varit vanliga civila och det fanns vittnen om hur Vallo misshandlades och att man hörde hur hans rygg knäcktes hade gärningsmännen sannolikt åtalats för mord eller dråp.
(Den krossade kotan stals sedan av en rättsläkare, rimligen för att förhindra att den skulle kunna undersökas vidare, och det därmed skulle framgå att en kollega underlåtit att rapportera om att kotan var skadad.)
Hade förövarna inte varit poliser skulle platsen, där Osmo berövades livet, sannolikt ha undersökts. Nu beordrade polisbefälet snabbt att den i stället skulle tvättas rent så snart som möjligt, d v s att alla yttre spår skulle förstöras. De två poliser som tog livet av Osmo är i sammanhanget kanske mindre intressanta.
Det som visar att rättssamhället inte fungerar var hur verkschefer och högt uppsatta inom polis, åklagarväsende och rättsmedicin år efter år lyckades i sitt uppsåt att mörklägga.

Ett annat fall som upprörde mig mycket var polisernas lögner för att skydda en kollega i rättegången efter polisbrutaliteten i Malmö vid en demonstration, en tid innan toppmötet i Göteborg. (Jag behandlar det fallet närmare i boken.)

Jag minns mina första två i riksdagen, 1969-70. Justitieminister Kling lade fram ett lagförslag om telefonavlyssning. Ingrid Segerstedt Wiberg minns hur hennes far, den kände liberale publicisten Torgny Segerstedt, var avlyssnad av Säpo - som sedan förstörde alla handlingar för att sanningen om Säpos aktioner rörande Segerstedt inte skulle komma fram.

Hon var riksdagsledamot för fp och motionerade i frågan men Herman Kling förklarade att det var fel att som hon söka föra en principdebatt, eftersom detta ju bara rörde sig om sex månaders (eller var det ett år, jag minns inte) försöksverksamhet.
Ingrid sade till mig: Hans, om den här lagen införs så kan du vara ganska säker på att den blir kvar. Vilket den ju också blivit och undan för undan utsträckts till allt fler områden.
Avlyssnade telefoner kan dessutom finnas i lokaler där telefonen används av ett stort antal människor. Och eftersom svenska domstolar, till skillnad från t ex amerikanska, anser att "tilläggsbevisning" ska godtas så kan telefonavlyssning i praktiken åberopas mot nästan vem som helst och i alla typer av brott.

Jag har dock kanske större tilltro till FRA :s personal än till polisen, eftersom FRA-personalen väl inte på samma systematiska sätt inövat en attityd att sätta kårandan före medborgarnas rättssäkerhet. Men jag vågar inte lita på att om någon inom FRA avlyssnar på olagligt sätt så kommer någon av kollegorna att polisanmäla. Jag tror i polisens fall att unga som börjar på polishögskolan nog har uppfattningen att det ska vara likhet inför lagen, men uppfattningen rivs ned under utbildningen eller tjänsten. (Polisen har i princip samma förhållningssätt som maffian.)

Hela grundtanken i Ämbetsmannaväldet är att byråkrater i första hand blir lojala mot den egna myndigheten, inte mot medborgarna och lagen. Detta är f ö en iakttagelse som Adolf Hedin gjorde redan i sina "femton brev" 1867. Enligt min mening är detta en stark anledning att så långt möjligt söka begränsa statsförvaltningens omfång, för ju fler byråkrater desto större risker för maktövergrepp.

Min egen teori är att när Sverige införde allmän rösträtt, alltså blev demokrati, gjordes aldrig någon utvädring av den gamla antidemokratiska ämbetsmannastaten. Tvärtom kom statsbyråkratin att fullkomligt explodera under efterkrigstiden, och de gamla attityderna att myndigheterna går före medborgarna lever vidare, men kanske i olika doser i olika myndigheter.

Hans Lindblad"

Jag kan bara säga att jag önskar att Hans Lindblad funnes kvar i Sveriges riksdag.
Det finns alltför få av Hans sort.

Hans Lindblad: FRA-förespråkare har ett Myndighetsperspektiv. Om hur Jan Björklund "tolkade" Hans totalt fel.

Inom bloggarvärlden är förre riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) väl känd för sin kritik mot hur FRA-lagen hanterats av Alliansregeringen och folkpartiet. Hans kritik har noga redovisats i flera inlägg här på denna blogg och har flitigt citerats och länkats till andra bloggar.

De viktigaste inläggen kan ni läsa på dessa länkar:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html

Men det finns även fler texter som emanerar från Hans eller handlar om hans åsikter.

Det märkliga är att fps partiledare i sina försök att tämja kritikerna inom partigruppen för en tid försökte åberopa Hans Lindblad, i syfte att få dem att godta lagen.

Detta fick Hans veta för några dagar sedan, och han beskriver det såhär. Jag refererar och citerar med benäget tillstånd från Hans.

"Det jag fick reda på i lördags var att Jan (Björklund) i sin plädering inför riksdagsgruppen inför beslutet i juni åberopade mitt namn i försöken att påverka de tveksamma i gruppen. Enligt Björklund hade jag sagt att det är bättre att lagreglera FRA:s verksamhet än att ha den flytande. Jan tyckte kanske att jag hade ett visst förtroende i säkerhetspolitiska frågor och då trodde han att ett åberopande av mig skulle kunna bidra till övertyga tveksamma i gruppen.

Den person som berättade för mig i lördags blev bestört när hon fick klart för sig att det Jan åberopande rörande mig inte stämmer."

Hans har alltså inte skrivit eller sagt det som Jan sägs ha åberopat. En möjlighet kan vara att någon utgått från Lindblads bok "Tjänstemannaväldet" (2002) där han generellt säger att riksdag och regering bör ange inriktning och att myndigheter i princip ska utföra uppdrag.

"Myndigheter ska alltså enligt min med i huvudsak verkställa politiskt fattade beslut, inte själv avgöra policyfrågor. "

Kanske någon utifrån detta generella resonemang dragit slutsatsen att Hans förordade en FRA-lag.

"Och det är naturligtvis så att om FRA ska få tappa information ur kablar är min uppfattning att det måste föregås av en lag. Det vore mycket sämre om FRA, eller polisen, lyssnar utan att ha lagstöd.
Men FRA-frågan har främst handlat om enskildas integritet, vilket för liberaler är något mer centralt än det s k statsintresset som historiskt haft sina främsta förespråkare hos konservativa och statssocialister. Jag tycker inte att tillräckliga skäl anförts för att ge FRA de befogenheter som lagen från juni gav myndigheten. I riksdagen hade jag ju en hel del med FRA att göra, men då gällde det spaning mot Sovjetunionen med lydstater, där vi registrerade både radar och radio, men aldrig såvitt jag visste enskilda människor i Sverige.

Det jag tycker blev fel i juni var de befogenheter FRA fick, och då kan jag självfallet inte vara positiv till riksdagsbeslutet.
Det var inte fel att ATT införa en lag, felet låg i att denna lag var skriven utifrån MYNDIGHETSPERSPEKTIV, inte MEDBORGARPERSPEKTIV. Jag vill ha lagar som stärker människors integritet, men jag är som liberal instinktivt emot lagar som går i motsatt riktning.
Enligt min sagesperson så upphörde Jan efter en tid att åberopa mig, vilket jag tolkar som att han insåg att han tagit miste. Han har mycket att göra, men det hade räckt med att han eller någon annan ringt mig så hade missförståndet att jag var för FRA-lagen snabbt kunnat klaras upp. "

Där ser man. Det är viktigt med källkritik, inte minst om man åberopar någon för att få stöd för sin åsikt.

Jag vill än en gång lyfta fram vad Hans skrev ovan, och som stämmer så utomordentligt väl med den som vi FRA-kritiska bloggare har.

FRA-lagen har ett myndighetsperspektiv i stället för ett medborgarperpektiv,

Det är ju det vi menar med: riv upp, gör om, utred, gör rätt.

Visst finns det skarp kritik av FRA-lagens hantering i pappersmedia. Tillägg.

Vi som diskuterar på internet, vi tycker nog att vissa viktiga frågor, de uppmärksammas inte riktigt som de borde av "gammelmedia", dvs tidningar, radio och teve. T ex verkar det som att FRA-frågan dött i traditionella media sedan Arrogansregeringen sagt att frågan var löst i och med "de 15 punkterna".

Här dock ett exempel på att pappersmedia faktiskt inte är helt insnöade.
Det är liberala Gefle Dagblad som presterade en ledarartikel i lördags, den 18 oktober.
Rubriken var "Kurage bland de nya" och du når den på följande länk.

http://gd.se/ledare/1.179078

Det är möjligt att någon observant bloggläsare känner igen budskapet, som här framförs starkt komprimerat. Men det blir ju inte sämre för det!
---
Sen kan jag rapportera att en text av mig fanns i gårdagens Norran (Norra Västerbotten, 23 okt). Den handlar om kraven på politiker, och har funnits i en något längre version här på min blogg tidigare.
I Norrans version ser det ut såhär, länk:
http://norran.se/asikter/debattartiklar/article197341.ece

Att vara gift, en juridisk eller religiös fråga?

Jag har många invändningar emot Alliansens arroganta politik, inte bara betr FRA-frågan och liknande integritetskränkande frågor.

Men jag har svårt att förstå att just frågan om "homoäktenskap" ska vara så svårlöst.
För Kd är det en profil- och kärnfråga, där de inte gärna kan kompromissa hur mycket som helst. Gör de det försvinner kärntrupperna. Det kanske inte är så allvarligt anser andra partier, men därmed försvinner definitivt partiet från riksdagen. Vill de/alliansen det ? Och vart tror de rösterna går? Inte till något annat alliansparti i alla fall. Knappast till s,mp,v heller.
Många röstskolkar väl, andra går till sd. Vill vi det?

Mark Klamberg antyder det jag ser som lösningen. Staten ska stå för det juridiskt bindande, kalla det vad man vill. Men denna registrering (!) är det obligatoriska för den som vill ingå "äktenskap". Och det är det som staten/riksdagen/politiker ska lägga sig i. Faktiskt ser jag detta som en helt legitim registrering, då den sker med de inblandade samtyckte! Det är den som "länkar" till lagstiftningen.

Staten ska däremot inte bestämma vad folk ska tro på, vi har religionsfrihet och fria frikyrkor och andra religiösa samfund. De måste få leva enl deras tro. Om de då också vill erbjuda något slags välsignelseceremonier i enlighet med sin tro - kalla det vad de vill, utan att det är det juridiskt bindande - så är det OK.

Det borde tillfredställa alla, inklusíve kd?

F.ö. är detta en typisk fråga där det inte under några förhållanden skall finnas partipiska! Samvetsfråga/ideologisk fråga = samvetsröstning.

Och i det avseendet är likheten med FRA-frågan påfallande.

Skrämselpropaganda är farlig.

Direkt efter terroristattacken mot New York den 11 sept 2001 skrev jag ett inlägg, publicerat i bl a Norrbottens-Kuriren och Nerikes Allehanda. Där manade jag till besinning, att man inte skulle ropa på hämnd eller skuldbelägga och straffa olika grupper av människor. Skyldiga ska naturligtvis straffas, men varnade för att låta det förfärliga dådet bli en ursäkt för urskiljningslös hämnd.

Tyvärr såg vi hur George W Bush snabbt satte igång "kriget mot terrorism". Ett krig som drabbat alltför många oskyldiga genom att utpeka grupper i svepande ordalag.

Jag skrev: "Fanatiker med förvridna hjärnspöken finns av många slag. Det är den enskilda människan vi måste lära oss att se, vad hon gör. Inte kollektivet, gruppen. Inte döma efter åsikter vi inte delar, utan efter gärningar och uppträdande. De flesta muslimer är inga terrorister. Och faktiskt är de flesta kristna hyggliga också. En ryss, en polack eller en arab är som regel en vanlig, hederlig människa. Det finns till och med vita, medelålders män som är helt OK. "

Det är ju så att det är lätt att tillgripa skrämselpropaganda för att få igenom drastiska åtgärder och lagar. Vem vill inte stoppa terrrorism? Så det är bäst att blunda och ligga lågt även om man känner i magen att det är farliga lagar och annat som drivs igenom på det sättet.
Så resonerar nog många. Av rädsla, för terrorism t ex eller av rädsla för att bli bekylld för undfallenhet.

Jag känner att det är en sanning som har tillämplighet även i dessa dagar. Nu, då lagar stiftas på löpande band med hot och skrämselmetoder. Då alla våra rörelser skall registreras för att vi ska sorteras in i "misstänkta grupper". Ja, till och med i grupper mot vilka f.n. inte finns misstankar!

Och därmed hamnar vi faktiskt i ett gungfly av osäkerhet, i rättsosäkerhet. I en situation där vår rädsla har slagit undan benen för det demokratiska samhället. Och då har terroristerna lyckats - med hjälp av våra lagstiftare.

Slutsats, riv upp FRA-lagen, liksom Övervakningslagen och stoppa planerna i Eu på att registrera allt om alla flygresenärer, från resmål till mat på flyget.

Inte har jag något att dölja...

Inte har jag något att dölja, säger en del - ofta aggressiva - försvarare av just registrering, kontroll och övervakning. Det är bara bra att buset hålls efter (som en FRA-chef ungefär uttryckte det)!

Nänä, kanske det. Eller kanske inte det. Inte gör det något om ICA registrerar om jag köper äpplen. Men det är mängden av registreringar som är en fara. Särskilt om de sker så att de kan samköras, om de bildar mönster som blir intressanta för FRAs och andras sociogram.
Var för sig kan enstaka uppgifter verka oskyldiga, men men...

Läs denna text, och tänk efter. De som säger sig ha rent mjöl i påsen, de kanske får sig en tankeställare. Vi som är skeptiska inför onödig och integritetskränkande lagar för övervakning, vi påminns varför vi säger att FRA-lagen ska rivas upp. Etc.

http://scriptorium.se/josh/2008/10/22/det-myckna-registrerandet/

Eftersom den som skriver är Joshua Tree så är det en humoristisk text, men med djupt allvar i botten. Glöm inte att kolla kommentarerna heller, där finns fler exempel på vad som händer med allt detta registrerande som vi ALLA drabbas av. Mer eller mindre. Oftast mer.

Ett fritt demokratiskt samhälle skyddas bäst av att vi får och kräver att få ha en viss privat sfär, personlig integritet.

F.ö. anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.

Vad säger att internet är farligt?

"Internet är farligt, måste kontrolleras."
Så låter det från många håll, i synnerhet från makthavare, dock ej från många bloggare.

Vad är internet, kan vi jämföra med annan kommunikation? Kan det jämföras med tidningar, teve? Ja, i så måtto att det är tekniker för kommunikation. Men dessa tekniker är envägskommunikation.
Dessutom har de gatekeepers. De har sina redaktioner, som dessutom har mer eller mindre censurerande regler - och självcensurerande codex. Och dessa är - i stort sett - bra.

Tidningar och böcker (i större upplagor) uppkom pga boktryckarkonsten. Böcker är lite mera likt internet än tidningar, då de skrivs för personer som aktivt uppsöker dem, men också de kan nå stor spridning. Men därför att det finns "farliga" böcker kan vi inte censurera dem, inte i ett fritt samhälle.

Jag tror att vi kan finna vissa likheter mellan internet och telefoni. Alltså i grunden en kommunikation mellan två parter. En interaktion. Som ett vanligt samtal mellan människor, men som befinner sig på ett fysiskt avstånd från varandra.

Men visst finns skillnader. Internet kan grovt delas upp in några olika undergrupper av kommunikationslag. E-post, från en person till en annan. "Vanliga" hemsidor som upprättas av såväl privatpersoner som av företag och institutioner av skilda slag. Där är visserligen budskapet riktat till en stor allmänhet - i teorin - men varje besökare tar ställning till om han/hon vill ta del av det som erbjuds där, och ofta(st) finns något slag av kommunikation tillbaka till den som står för hemsidan. Alltså möjlighet till interaktion. Men onekligen finns många hemsidor som huvudsakligen vill "sälja" något, varor, tjänster eller åsikter. Kolla gärna hur partiernas hemsidor ser ut.
Så finns bloggarna. I princip riktade till en stor allmänhet, men det är fritt att besöka en blogg eller inte. Men besöker man den vill man ta del av dess budskap - och ha möjlighet att diskutera med bloggaren. Bloggar utan debattmöjlighet är snudd på en motsägelse. Det normala är att bloggaren vill ha ett meningsutbyte med andra.

Likheten med vanliga samtal är slående, vare sig de sker ansikte mot ansiket eller via telefon. Det är dock ett snabbt hjälpmedel för samtal över långa avstånd, som telefonen. Men kan nå fler.

Jag tror att ytterst få anser att brev, inklusive e-post, ska vara något som berör andra än avsändare och mottagare. Det ska finnas och respekteras en brevhemlighet. Inte heller tror jag att speciellt många vill ha sina samtal censurerade eller kontrollerade, vi vill ha yttrandefrihet. På vilket sätt än dessa samtal förs.

Vad är det för farligt med att folk samtalar? Att det anses misstänkt i en diktatur, det kan jag förstå. Men att samtal mellan människor i en demokrati skall kartläggas och registreras och "avlyssnas" i kontrollerande syfte, det kan jag inte acceptera.

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.

En modig i sossepartiet

Läser att en sosse gick emot Övervakningslagen. En enda. Gick emot partilinjen!
Det var modigt av denna person - vem var det?

Men beklämmande att sossepartiet i övrigt stödde lagen. Liksom Alliansen. Övervakning och tvång, det blir alltmer temat för Alliansen-Arrogansen.

Hur ska de vinna valet? Genom att ständigt piska vännernas ryggar?
Genom att gå emot sina principer, dvs de som vi trodde de hade. Men som de förlorat...

Men - vem var den modige i sossepartiet? Att rösta med partiet är inte svårt, men att rösta emot, det känner på. Det kräver integritet och mod. Känsla för demokrati.

För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.

De naiva partisekreterarna i Arrogansen.

OK, vi bloggare kanske är naiva. Vi tror (trodde) att politiken styrs av ideal och ideologier. Men vi har lärt oss. Det är strävan efter makt som styr riksdagspartierna.

Men frågan är om inte Arrogansens partisekreterare, som ju bara är partiledningarnas megafoner, är minst lika naiva.
De hade inbjudit ett antal bloggare, med förmodade sympatier för Arrogansens partier, till en lunch. Jag gissar att det var ett första steg i deras nya "internetstrategi".

Nej, jag var inte bjuden. Men andra har ju rapporterat om vad som där försigicks.
Uppenbarligen trodde partisekreterarna att det var självklart att lunchgästerna skulle klappa i händerna och hjälpa dem med att ro hem valet genom att skriva snälla PR-bloggar om dem.!

Jag gissar att det måste ha känts pinsamt, ja värre än så för de bloggare som var där.

Om de ville ha med lunch-bloggarna på tåget så borde de först av allt ha sagt att de river upp FRA-lagen - genast. Och att de också skulle stoppa övervakningslagen, som tydligen har klubbats igenom senare idag. Efter lunchen.

Att de inte fattar att vi är intresserade av innehållet, det är så tydligt, så övertydligt. Men hur kan de vara så korkade att de avslöjar det så naket?

För partiledarna och deras sekreterar gäller det makten. För oss gäller det innehållet i politiken.

Vi bloggare, som engagerat oss i frågor om mänskliga rättigheter, som integritet, yttrandefrihet och andra demokratiska grundfundament, vi kan inte bara buga och tacka när vi inte blir lyssnade på. Vi vill inte att partierna dikterar villkoren för vad vi ska tycka. Vi förbehåller oss att granska makten och komma med kritik när vi anser det befogat.

Vi vill inte bli partimegafoner.

Vi har kanske varit naiva, trots att många av oss har kortare eller längre erfarenhet (ja, faktiskt!) av partipolitisk verksamhet.
Men - vi har lärt oss. Inte minst av FRA-frågan.

Tyvärr verkar det som att Arrogans-Alliansen inte gjort det. De har inte insett att vi protesterar emot att de söker snärja in oss i ett mentalt fängelse som kontrollerar oss och kartlägger allt om oss så att vi till slut börjar censurerar våra åsikter.
Vi vill inte ha ett sådant samhälle.
---
För övrigt aanser jag att FRA-lagen skall avskaffas.

Folket, alliansen och nätet

Det är på nätet, i bloggarna, som de aktiva, engagerade människorna finns. De som sätter sig in i aktuella frågor, de som diskuterar och ifrågasätter. Nu har allianspartierna upptäckt detta. Möjligen som en konsekvens av FRA-debatten. Så nu ska allianspartierna sätta in motattacker. Det är min tolkning.

För vad annars ska man tro? Hittills har de ju inte visat något intresse av att lyssna. Enskilda riksdagsledamöter har skrivit nedlåtande och arroganta inlägg till försvar för FRA-lagen. Inlägg som vittnar om stor okunnighet och om en motvilja till ärlig debatt. När bloggare ställer frågor till riksdagens ledamöter så är det 80-85% av ledamöterna som inte ens orkar svara. Av de som ”svarar” är det vanligt med icke-svar och aggressivitet. De verkar vara mäkta arga och irriterade av att folket tar sig ton.
Får de inte ange tonen blir de förnärmade.

Bloggaren Mary X Jansen (m) vill se optimistiskt på att allianspartierna ska ta nätet på allvar. Jag är skeptisk. Är rädd att de, med sina stora resurser, dels söker sätta munkavle på den fria debatten, dels vill styra internetdiskussionen till att bara handla om den dagordning de själva vill sätta.

Men jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att de lyssnar (inte bara avlyssnar), och diskuterar öppet det som folket vill diskutera. De kan ju börja med att avskaffa FRA-lagen. Och att inte ta lagen om "åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott" i morgon onsdag.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!

Märkt någon reaktion i riksdagen om nygamla lagen? Uppdatering

Apropå den nygamla lag som uppmärksammades häromdagen, den som handlar om "åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott". Lagen förefaller inte ta någon hänsyn till meddelarfrihet och källskydd. Den som är släkt med någon det spanas på kan också bli föremål för spaning. Den ger utrymme för att spionera på "politiska brott". Det vill säga inskränker yttrandefriheten, legalisera åsiktsregistrering etc och är allmännt luddig på ett farligt sätt.

Detta lagförslag, som lär ska beslutas om imorgon, har det förmnärkts några reaktioner emot den bland riksdagsledamöterna?

Eftersom det är ett lagförslag från regeringen kan man misstänka att partiinpiskarna fått order om att trumfa igenom den i allianspartierna.

Utöver från Alice Åström, v, då? Finns någon koll från dem vad som de föreläggs att besluta om?
Men i övrigt från den s k oppositionen, från mp och s?
Och finns någon i allianspartierna som "hunnit med" att sätta sig in i den?

Mig förefaller det (i likhet med vad Mark K m fl skrivit) som att det saknas en helhetssyn i riksdagen på frågor som rör integritet, skyddet för privatliv, yttrandefrihet och närbesläktade frågor!

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!

Just nu, halvfem, tisdag verkar det som att det är EN vänsterpartist och EN miljöpartist som är emot lagen. Officiellt är alla partier, tills vidare, för lagen. Inklusive oppositionen.
Skrämmande.
Men partigruppsmöte(n?) pågår.
Kl 19, fp som grupp verkar vara för lagen. Batong-Johan ska försvara den i teve. Inga fler detaljer än.

Tid för demokratisk renhållning?

Finns det ingen tid för demokratisk renhållning?

Tid är en dyrbar vara. Man får förmoda att det är så som många riksdagsledamöter tänker, när de inte svarar på de små frågorna som tillställts dem om deras kunskaper om FRA-lagen. En del har ju faktiskt i sina intetsägande svar angett just tidsbrist. Det finns ju de som t ex prioriterar att svara på frågor från skolklasser före frågor om FRA-kunskaper som initierade väljare ställer till dem.
Att de helt negligerar väljarna, det vill jag inte tro...

Nu upptäcks nya hot mot olika demokratiska rättigheter snart sagt varje dag. Förslag till lagar läggs både i riksdagen och i EU-sammanhang. Lagar som skulle förtjäna mycket ingående gransking. Men beslutsfattarna verkar inte ha tid för detta, de registrerar knappt förslagen mer än så att de voterar om dem, som regel enligt regeringens eller gruppledarens vilja. Granskningen får journalister och bloggare stå för.

En sådan granskningen är självfallet bättre än ingen alls. Problemet är att då har partierna, dvs partiledningarna redan bestämt vad som ska beslutas. Det blir för jobbigt för enskilda ledmöter att sätta sig in i frågorna och ännu värre blir det om de har avvikande åsikt. De dränks ju av andra frågor, ofta av mindre dignitet. I vart fall om man ser till de principiella eller ideologiska aspekterna.

Hur löser vi det då?
Jag tror att det vore intressant att väcka upp idén om närdemokrati. Den idé som i man i någon mån försökte sig på under 70- och 80-talen. Tyvärr var de experimenten oftast lite halvhjärtade och dog som regel ut efter några år. Idén i sig ser jag dock som utvecklingsbar och borde i vart fall prövas igen. Då med de dubbla syftena att dels lägga besluten närmare människorna, dels avlasta riksdagsledamöterna en hel del ärenden, så att de i högre grad fick tid för viktiga principiella och ideologiska frågor .

Riksdagen borde avlastas ärenden som kan läggas på regional eller kommunal nivå, i en del fall kanske till och med till de enskilda medborgarna. Frågor som idag anses som regionala eller kommunala kan man testa om de inte lika bra läggs på den enskilde eller på något slag av ”kommundelsråd” eller liknande. Möjligheterna till aktiv demokrati skulle öka.

Det borde ge utrymme -tid - för riksdagsledamöterna att fullfölja det som jag ser som deras egentliga uppdrag vid sidan av budgetfrågorna, att bevaka makten och skydda demokratiska värden som yttrande- och tryckfrihet, integritet, mänskliga rättigheter.

Riksdagens uppgift kan inte vara att vara transportkompani åt regeringen! Riksdagen skall balansera och granska både regeringen och andra maktcentra utifrån ett medborgarperspektiv!

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!

Kolla vad det betyder för integriteten, vill Birgitta.

Jag har tidigare i korthet nämnt ett antal motioner med inriktning på integritetsproblematiken.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/strimmor-av-ljus-betr-integriteten.html

Här lyfter jag fram en av dem. Det är Birgitta Ohlson (fp), som vill ha en Integritetskonsekvensutredning. På mig förefaller den ha bäring både betr FRA-lagen och ICAs senaste användning av ICA-korten. Motion 2008/09:K331 har motionen som nummer och där vill hon att innan beslut tas så ska man utreda vad de kan leda till i integritetshänseende. På samma sätt som man gör beträffande miljökonsekvenser.

Här följer hennes motivering:
"Var vi än befinner oss som individer lämnar vi efter oss så kallade elektroniska fotspår. Telefonsamtal, mail, sms, boklån eller uttag av pengar från automat är samtliga exempel på elektronisk kommunikation. Våra intressen, vänner, livsstilar, ideologiska preferenser med mera blir lätt offentliga och kan missbrukas.
Parallellt med att den tekniska utvecklingen går framåt rekordsnabbt ökar också möjligheterna att bruka och samla in denna information. EU-direktivet om obligatorisk lagring av information om vilka vi skickar sms, ringer och mailar till kopplat till var vi befinner oss geografiskt när vi nyttjar mobilen är bara några få av många tecken på denna utveckling. Alltfler programvaror tas fram som kartlägger våra beteenden. Detta kombinerat med läckande databaser nedmonterar möjligheten att väl skydda den enskilde individens rätt till sin egen privata sfär. Därför bör system införas för att minimera mängden e-fotspår samt bygga system som förhindrar dessa. I analogi med miljökonsekvensutredningar, som det redan finns krav på inför beslut som kan påverka miljön, ska det finnas krav på att genomföra en integritetskonsekvensutredning före beslut som kan påverka medborgarnas personliga integritet. "

En motion som visar att integritet har koppling till det vi betraktar som demokratiska rättigheter.

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.

Vad menar karln? Reinfeldt alltså.

Nog för att det ser risigt ut för Alliansens partier i opinionsmätningarna, men ändå.

All anständighet krävde att Reinfeldt gav ett klart och tydligt svar häromdagen på frågan om hur han ställer sig i en situation där sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och inget av "blocken" får egen majoritet.
Men han gled undan frågan. Det känns inte bra.

Att svara som han gjorde visar bara än en gång alltför tydligt att det är makten i sig som är det viktiga. Inte politikens innehåll.

Varje ledare för ett parti som anser sig stå för demokratiska och humanistiska ideal måste ge klart besked i en sådan fråga.

Vallagen, apropå FRA-lagens hantering mm. 1.1

Det är ju ingen tvekan om att det råder stor oro och besvikelse över hur FRA-frågan behandlats av riksdag, regering och etablerade partier.
Dessutom finns ju stor oro över hur närbesläktade frågor behandlas i t ex EU-parlamentet.
På s.k. förekommen anledning så kan jag här ge länken till vallagen.

http://www.val.se/valsystemet/lagar/vallagen/

Vallagen är på 15 kapitel, fördelade på 5 avdelningar.

Av intresse kan vara att veta att det behövs en anmälan om registrering, åtföljd av 1500 namnunderskrifter från röstberättigade svenska medborgare för att delta som nytt parti i riksdags- och EU-val. Det är en hel formalia som skall beaktas. Men den intresserade kan ju själv läsa vidare i lagen.

Tillägg: Genom att klicka på länken ovan så hittar man lätt en hel del annan information om vad som gäller vid val, för väljare likaväl som för partier. Där finns länkar till lagen om proportionella val, förvaltningslagen, regeringsformen, om partistöd och mycket annat av stort intresse.