Integritet i underläge

Vill härmed upplysa om att jag tillfogat ännu ett stycke under rubriken "Integritet", se länk ovan i blogghuvudet.

Detta avsnitt har rubriken "Integritet i underläge".

Samtidigt som jag skriver detta, och läser det jag tidigare skrivit om integritet, slås jag av hur just avlidna Ingrid Segerstedt Wiberg var klarsynt och förutseende även i frågor rörande integritet.

Varför har inte dagens svenska politiker, med få undantag, denna insikt i vikten av integritet och respekt för den enskilde? Har de inget lärt av historien?
Det har funnits intelligenta och förutseende människor med djup demokratisk känsla även före dagens generation!

Historien började inte år 2000!

Demokratins främste värnare!

Idag publiceras i Gefle Dagblad Hans Lindblads minnesord över Ingrid Segerstedt Wiberg, med rubriken: Älskad och beundrad. I går hörde jag även ett kort men faktiskt riktigt bra inslag i radions P1 om hennes gärning också. Alla borde ha hört det!

Här följer Hans minnesord (Gefle Dagblad 25 maj 2010):

"Älskad och beundrad
Ingrid Segerstedt Wiberg, älskad och beundrad som få, har gått bort, strax innan 99-årsdagen. Hon inledde sitt flyktingarbete 1934, efter Hitlers makttillträde, och kom sedan livet ut att stå i första ledet i kampen för en human flyktingpolitik. Som flyktingkurator, författare, publicist och liberal politiker verkade hon för mänskliga rättigheter, FN och fred.

Civilkuraget verkade hon ha från fadern, Handelstidningens huvudredaktör Torgny Segerstedt, som hon skrivit en bok om. Han var antinazismens särklassigt främsta svenska namn. Hans legendariska formuleringar inspirerade också norsk och dansk frihetskamp. Han avskyddes i konservativa kretsar och telefonavlyssnades av Säpo, där det styrande packet sedan ljög ända in på 2000-talet för att dölja att man förstört alla dokument rörande övervakningen av demokratins främste värnare.

Ingrid visste att också hon övervakades och sökte förgäves få ut Säpos handlingar om henne. Först 2006 utdömde Europadomstolen skadestånd till Ingrid och fyra andra för hur de behandlats av Säpo.

Jag var kollega till Ingrid i första kammaren 1969-70. Justitieminister Herman Kling, med riksdagsplatsen till höger om min, lade fram en proposition om något års försöksverksamhet med telefonavlyssning rörande narkotikabrott. Ingrid motionerade om avslag. Kling bemötte henne i debatten med att frågor om principer och integritet var onödiga att ta upp, eftersom det bara gällde ett tidsbegränsat försök.

Minns tydligt Ingrids ord till mig: ”Hans, införs det här så kommer det att bli kvar. Jag har erfarenhet.”

Det blev naturligtvis som Ingrid förutsåg. Avlyssningen förlängdes och utvidgades, enligt regeringen bara justeringar i något som ju ändå redan var infört.

HANS LINDBLAD. "
---

Hans beskriver Ingrids far som demokratins främste värnare, men det är uppenbart att han anser att dottern Ingrid även var det, efter faderns död. Hans skriver också om "det styrande packet" i SÄPO. Och om hur rätt hon hade om faran av att godkänna demokratiinskränkningar, även om de betecknas som begränsade i tid eller ändamål.

Ingrid Segerstedt Wiberg finns inte längre. Vi är rätt många som minns och inspireras av hennes kamp för demokrati och människovärde. Måtte bara fler inse hur viktiga dessa principer är.

Inte minst borde dagens "ledande" politiker begrunda värdet av dessa.

Ingrid Segerstedt Wiberg - en sann och sanningssägande liberal

På hemväg från en semesterresa läser jag att Ingrid Segerstedt Wiberg har avlidit. Hon blev snudd på 99 år, så det kom inte som någon överraskning direkt. Men det är lika sorgligt för det.

Ingrid S W var nämligen en rakryggad och omutlig liberal, ja socialliberal, av klassiskt snitt. En person som i högsta grad var en omutlig förkämpe för flyktingar, för barn och fred och emot allt vad nazism och fascism - och buggning - hette. Hon var dotter till den legendariske liberala publicisten Torgny Segerstedt och satt i riksdagen under fler år för folkpartiet. Till följd av folkpartiets ideologiska vacklan så gick hon dock ur partiet för sådär tio år sedan. Rakryggat!

Nu var inte Ingrid Segerstedt Wiberg "bara" en storstilad och klartänkt liberal icon i det förgångna! Nej, läs detta lilla citat från Fria Tidningen från 2008:

"Detta slog mig i somras, efter att ha diskuterat övervakning med Ingrid Segerstedt-Wiberg. Denna publicist och politiker har mycket att säga om ämnet. 1940 öppnade den svenska säkerhetspolisen en akt om henne, som sedan uppdaterades löpande fram till 1976. Ordningsmaktens intresse väcktes antagligen av att hennes far var den nazistkritiske publicisten Torgny Segerstedt. Samtidigt tror hon att det var rykten om att hon var 'opålitlig' gentemot Sovjet som gjorde att Säpo fortsatte att kartlägga henne.
Denna erfarenhet har präglat Segerstedt-Wibergs syn på övervakning: 'Så länge jag lever kan jag aldrig acceptera den här buggningen!' Kommentaren är en känga till såväl socialdemokraten Thomas Bodström som Johan Pehrson i hennes eget folkparti. Båda har varit pådrivande i att damma av gamla avlyssningsmetoder som varit förbjudna sedan mitten av sjuttiotalet, efter IB-affären."

Och.

"Segerstedt-Wiberg vann förra året, med hjälp av Dennis Töllborg, 'The case of Segerstedt-Wiberg and others v. Sweden' i Europadomstolen. Statens ombud, JK Göran Lambertz, menar dock att Europadomstolens dom inte gäller för alla de andra svenskar som fått sin rätt kränkt på samma sätt. Alla ansökningar om likvärdiga skadestånd avslås.
Dessa sanningar - att den övervakande staten kan ta fel, och att den ibland inte erkänner sina misstag - gör att vi som medborgare faller tillbaka på frågor om rättssäkerhet. Nu, mer än någonsin, behöver vi de fundamentala friheter och mänskliga rättigheter som vuxit fram under de senaste århundrandena. Något mått av statlig övervakning måste vi acceptera. Frågan är bara om vi kan konstruera system som är både rättssäkra och transparenta. "

Vid ca 96 års ålder var hon således ytterst klartänkt och mördande kritisk mot den politik betr integritet och frihet som både alliansen (inkl hennes tidigare partikollegor) och socialdemokratin för. Använd länken och läs hela artikeln.

Oj, vad jag saknar den typen av sanningssägande liberaler i dagens politik!

Rättssäkerhet, övervakning etc, intressanta länkar

I anslutning till Hans Lindblads artikel om rättsosäkerheten med det slags Ämbetsmannastat vi har så har det kommit in några kommentarer med intressanta länkar.

Jag tycker det är så viktiga att jag vill lyfta upp dem till en egen post. Det är en lång text i Fria Tidningen och en text om ett utslag i European Court of Human Rights.

Utomordentligt viktiga artiklar/texter att läsa för den som är oroad av utvecklingen i Sverige betr buggning, övervakning, integritet och hur det leder till rättsosäkerhet. Frågor som ju blivit aktuella efter FRA-lagen och det som kommer i dess efterföljd.

I länkarna kan man också få en liten inblick i hur liberaler som Ingrid Segerstedt-Wiberg agerade för inte så länge sedan. Hon är dotter till Torgny Segerstedt och var en så sann liberal att hon inte tvekade att ta strid med partiledningen. När den började slira för mycket på de liberala grundsatserna så gick hon ur folkpartiet.

http://www.fria.nu/artikel/20704

https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?id=1007587&Site=COE&BackColorInternet=DBDCF2&BackColorIntranet=FDC864&BackColorLogged=FDC864

Är det fler än jag som gärna skulle se fler riksdagsledamöter som Ingrid S-W och Hans Lindblad i riksdagen? För att nu nämna sådana som ändå var verksamma för inte så många decennier sedan...

I detta sammanhang platsar även denna länk till en artikel i GP om den svenska övervakningens djupa rötter, vari Wilhelm Agrell uttalar sig.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=436304

Hans Lindblad: Med ljugande byråkrater och tjänstemän fungerar inte rättssamhället. Eller - vad är bäst videokameror eller poliser?

I följande text utvecklar Hans Lindblad sin syn på frågan om förhållandet ämbetsmän/tjänstemän/byråkrater vs politiker och hur det påverkar rättsäkerheten. I mångt och mycket är det alltså en fråga om vem som ska sitta i förarsätet. Ska den folkvalde eller den oavsättlige tjänstemannen styra? Vem är herre och vem är dräng?


Och har dagens politiker och ämbetsmän klart för sig sina roller?


"Att jag spontant för egen del hela tiden varit emot att ge FRA möjligheter att avlyssna enskilda hänger ihop med att jag i åratal kraftigt motsatt mig att polisen ska få bryta sig in i hem eller andra lokaler för att placera ut buggningsutrustning.


Jag kan tänka mig att tillåta buggning, men bara i länder med där polisväsendet inte är korrumperat, det vill säga inte sätter sig själv över lagen.
Svensk polis har inte den etik som måste finnas innan man kan sätta starkt integritetskänsliga instrument i dess händer.


I stället har vi en poliskår där kollegorna - med facket som pådrivande - systematiskt undviker att påtala när kollegor bryter lag. Jag har t ex ofta framfört att det är bra ju fler videokameror som finns ute i samhället, eftersom polisvåld praktiskt taget aldrig fälls i domstol om det inte finns videofilmat. För poliserna är alltid två i sällskap, och vare sig en eller båda utövat misshandel säger båda inför rätten att inget fel begåtts. Domstolen konstaterar då att ord står mot ord. Det är för övrigt detsamma i USA.

Notera att på 80-talet sökte högt uppsatta poliser, med rikspolischefens kännedom, smuggla in illegal buggningsutrustning.

Jag mådde mycket illa när Hans Holmér och hans två närmaste hantlangare ljög inför KonstitutionsUtskottet i utredningen kring Holméraffären (jag tycker benämningen "Ebbe Carlsson-affären" är vilseldande eftersom Holmér hade huvudrollen). I riksdagen förutsätts att människor talar sanning inför KU, men poliserna menade att om de ljuger inför rätta kan de ljuga också inför folkvalda.

Poliserna bakom smugglingsförsöket friades genom att det vanliga tricket att ljuga och skylla på varandra. Poliser som vågat ingripa mot kollegor löper stor risk att trakasseras. Det här betyder att rättssäkerheten inte fungerar.


I Ämbetsmannaväldet tog jag upp fallet där polis, åklagare och rättsläkare höll varandra om ryggen (Osmo Vallofallet) och lyckades dölja sanningen så länge att ärendet hann preskriberas. Mats Svegfors (tidigare bl a chefred för SvD (m) och numera landshövding) gjorde i efterhand en utredning och noterade att det inte finns likhet inför lagen. Han pekade på att Vallo var missbrukare och socialt utstött.
Men det avgörande för att rättssamhällets inte fungerade var att de personer som sannolikt dödat honom var statstjänstemän, och svenskt domstolsväsende och rättsapparaten i övrigt reagerar bara i sällsynta undantag mot brott begångna av anställda hos staten.
Det säger ganska mycket om Svegfors synsätt, att han inte såg att olikheten låg i vilka förövarna var. Hade de varit vanliga civila och det fanns vittnen om hur Vallo misshandlades och att man hörde hur hans rygg knäcktes hade gärningsmännen sannolikt åtalats för mord eller dråp.
(Den krossade kotan stals sedan av en rättsläkare, rimligen för att förhindra att den skulle kunna undersökas vidare, och det därmed skulle framgå att en kollega underlåtit att rapportera om att kotan var skadad.)
Hade förövarna inte varit poliser skulle platsen, där Osmo berövades livet, sannolikt ha undersökts. Nu beordrade polisbefälet snabbt att den i stället skulle tvättas rent så snart som möjligt, d v s att alla yttre spår skulle förstöras. De två poliser som tog livet av Osmo är i sammanhanget kanske mindre intressanta.
Det som visar att rättssamhället inte fungerar var hur verkschefer och högt uppsatta inom polis, åklagarväsende och rättsmedicin år efter år lyckades i sitt uppsåt att mörklägga.

Ett annat fall som upprörde mig mycket var polisernas lögner för att skydda en kollega i rättegången efter polisbrutaliteten i Malmö vid en demonstration, en tid innan toppmötet i Göteborg. (Jag behandlar det fallet närmare i boken.)

Jag minns mina första två i riksdagen, 1969-70. Justitieminister Kling lade fram ett lagförslag om telefonavlyssning. Ingrid Segerstedt Wiberg minns hur hennes far, den kände liberale publicisten Torgny Segerstedt, var avlyssnad av Säpo - som sedan förstörde alla handlingar för att sanningen om Säpos aktioner rörande Segerstedt inte skulle komma fram.

Hon var riksdagsledamot för fp och motionerade i frågan men Herman Kling förklarade att det var fel att som hon söka föra en principdebatt, eftersom detta ju bara rörde sig om sex månaders (eller var det ett år, jag minns inte) försöksverksamhet.
Ingrid sade till mig: Hans, om den här lagen införs så kan du vara ganska säker på att den blir kvar. Vilket den ju också blivit och undan för undan utsträckts till allt fler områden.
Avlyssnade telefoner kan dessutom finnas i lokaler där telefonen används av ett stort antal människor. Och eftersom svenska domstolar, till skillnad från t ex amerikanska, anser att "tilläggsbevisning" ska godtas så kan telefonavlyssning i praktiken åberopas mot nästan vem som helst och i alla typer av brott.

Jag har dock kanske större tilltro till FRA :s personal än till polisen, eftersom FRA-personalen väl inte på samma systematiska sätt inövat en attityd att sätta kårandan före medborgarnas rättssäkerhet. Men jag vågar inte lita på att om någon inom FRA avlyssnar på olagligt sätt så kommer någon av kollegorna att polisanmäla. Jag tror i polisens fall att unga som börjar på polishögskolan nog har uppfattningen att det ska vara likhet inför lagen, men uppfattningen rivs ned under utbildningen eller tjänsten. (Polisen har i princip samma förhållningssätt som maffian.)

Hela grundtanken i Ämbetsmannaväldet är att byråkrater i första hand blir lojala mot den egna myndigheten, inte mot medborgarna och lagen. Detta är f ö en iakttagelse som Adolf Hedin gjorde redan i sina "femton brev" 1867. Enligt min mening är detta en stark anledning att så långt möjligt söka begränsa statsförvaltningens omfång, för ju fler byråkrater desto större risker för maktövergrepp.

Min egen teori är att när Sverige införde allmän rösträtt, alltså blev demokrati, gjordes aldrig någon utvädring av den gamla antidemokratiska ämbetsmannastaten. Tvärtom kom statsbyråkratin att fullkomligt explodera under efterkrigstiden, och de gamla attityderna att myndigheterna går före medborgarna lever vidare, men kanske i olika doser i olika myndigheter.

Hans Lindblad"

Jag kan bara säga att jag önskar att Hans Lindblad funnes kvar i Sveriges riksdag.
Det finns alltför få av Hans sort.

Försök att enkelt förklara FRA-lagen för partitrogna folkpartister

Ett litet inlägg på en blogg från en folkpartist, som ännu var osäker på sitt ställningstagande till FRA-lagen, gjorde att jag försökte skriva ihop en enkel förklaring, summering av FRA-frågan.

Detta då jag fått intrycket att det är flera som tycker att nog behöver Sverige spana på hot utifrån, och som trott att då så är FRA-lagen OK, men som är lite oroliga nu efter debatten om integriteten. Och gamla partitrogna människor är inte glada över att debatten är så svår och att partiledningarna inte kan övertyga kritikerna.

Alltså, många verkar vara överens om att hela FRA-frågan varit utomordentligt klantigt skött. Om man kollar upp lite ser man att förslaget kommer från FRA självt, och sedan uppenbarligen alltför snabbt "köpts" av div försvarsministrar. Dvs, som Hans Lindblad (fps förre försvarsexpert) konstaterar, så var det en byråkratins seger över politiken.

Sedan var det kört, länge, länge. Lagen (dvs en ny lag och ändringar i tre gamla lagar) skulle trummas igenom riksdagen med hjälp av (tydligen ideologiskt slumrande) partiledningar och inpiskare (gruppledare).
Emellertid började några vakna människor titta närmare på lagen och blev alltmer förskräckta. Lagen var inte vad dess förespråkare ville ge sken av. Visserligen vågade bara en fp-kvinna rösta nej den 18 juni, men mängder andra ledamöter satt med obehagskänslor i kroppen när de tubbades att rösta ja. Flera kvittade ut sig.

Det är ju så att FRA-lagen inte är ett integritetsskydd, tvärtom. Den är en lag som sägs ska användas för att spana efter yttre hot mot rikets säkerhet i kabeltrafik (internet).
Den är inte en lag som ska spana på det vanliga buset, vanliga brottslingar. Det finns det andra lagar som möjliggör, vid misstanke och efter att domstol godkänt.

Nej, FRA-lagen, den ger möjlighet att "spana" (dvs kontrollera trafik) över i princip alla svenskars internettrafik (inte bara i mail) eftersom den oftast passerar servrar i utlandet, och eftersom när vi använder internet använder vi länkar över hela världen och har i vårt kontaktnät sannerligen inte bara svenskar. Och svenskar befinner sig ofta utomlands, och använder internet därifrån för olika ärenden.
Och detta UTAN att det finns skälig misstanke!

FRA-lagen är helt enkelt felkonstruerad, därför ger "integritetsspärrarna" i den inget reellt skydd.
Det är alltså inte frågan om vad som var meningen (och meningen kan man tvista om) med lagen. Nej, det saken gäller är dels vad den tillåter, dels vad den möjliggör! Och det är ruskiga saker, sett ur integritetssynpunkt.

Detta har en stor mängd liberaler (inom och utom fp) upptäckt. Och det är inte bara internetvana ungdomar utan även gamla ärrade liberala veteraner som Bertil Hansson (som åberopar Torgy och Ingrid Segerstedt och Waldemar Svensson, utomordentligt!) och Jan-Erik Wikström, som skrivit på fp-uppropet mot FRA. Från liberala utgångspunkter.
Samt givetvis en massa människor i medelåldern i vid mening.

Nu snurrar det runt en mängd tekniska-juridiska termer i debatten. Men detta är kärnfrågan.

FRA-tillskyndarna använder termer som ska förvirra oss, men faktum är att lagen möjliggör att FRA samlar in (och faktiskt även överlämnar till andra myndigheter och kan "sälja" till utländsk makt) fler data om oss än vi trodde fanns och kan med det lägga pussel.
Alltså, utan att det finns misstanke vare sig mot dig eller mig.

Jag har hittills inte stött på någon enda FRA-lagsmotståndare som är emot att Sverige har en underrättelsetjänst eller ett bra försvar. Däremot så vill de (och jag) ha ett effektivt "kontraspionage" som inte kränker icke-misstänktas integritet.
Det verkar dessutom som att det är bättre analysförmåga som behövs, inte att samla kopiösa mängder data över kreti och pleti.

Lagen måste alltså rivas upp, utredas ner i botten av alla de konstigheter som framkommit i debatten, för att skydda den viktiga integriteten. Och sedan kan man försöka konstruera en ny lag som tillgodoser allt detta. Om det behövs.