PT: "Jan Björklund lever farligt"

Ett apropå till fp´s landsmöte. Lördagens ledare i Piteå-Tidningen, av (vik) ledarskribenten Kennet Jonsgården. Jag har ofta en del att anmärka på hans analyser, men denna gång kan jag instämma i allt väsentligt (OK, säg ca 90 % då). En sak jag ser annorlunda på är när fp´s linje började avvika från den socialliberala.  Visst kan det ha förekommit smärre snedskär tidigare, men den konsekventa och kraftiga ändringen av fp´s politiska linje började runt millennieskiftet, och tilltog successivt och mer eller mindre "konfirmerades" genom att fp satte sig i knäet på moderaterna i och med bildandet av Alliansregeringen 2006. 

Någon folkpartist, även med socialliberala drag, kan tycka att ledaren är ett illvilligt sätt att försöka sänka folkpartiet. Må så vara, kanske. Samtidigt finns det säkert många inom socialdemokratin som gärna såg att fp blev starkare, men då med en socialliberal politik. Ett parti som vågar samarbeta där möjligheter finns. Och man kan ju tycka att folkpartiet självt har varit väldigt duktigt på att sänka sig självt. Först genom att skaka av sig de socialliberala väljarna (och en del medlemmar), och nu genom diverse kosmetiska finter riskerar att skaka av sig de neoconservativa väljare som i viss mån hittills kompenserat frånfallet av socialliberaler. 

PT skriver bl a detta: 
"Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. Idag är Folkpartiet ett i huvudsak trött parti med allt mindre politisk legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister." 

De första meningarna är helt korrekta, vilket nog en och annan av fp´s företrädare borde begrunda. Däremot kan jag inte instämma i att det finns andra partier som förvaltar den radikala liberalismen bättre. Det kan finns små fickor av socialliberala åsikter i ett par andra partier. Men inte mer. Det tragiska, som jag ser det, är att radikal socialliberalism inte finns i tillräcklig grad i fp, men inte heller tillräckligt mycket i andra partier. 

Citat "Gammal skåpmat fräschas upp" och "Problemet för Folkpartiet och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när moderaterna redan finns?" 
"Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i fp-leden. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism. Att vara eller inte kan om man inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Folkpartiet och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever förstås alltid som idé med eller utan de båda.

Just nu krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara Folkpartiets största bekymmer."

Min kommentar. Det jäser inom fp. Björklund har insett att han måste släppa fram en del kosmetiska ändringar, som kan lugna de kvarvarande socialliberalerna. Det kanske lyckas. Men frågan är om de är nog för de som redan lämnat fp pga avvikelserna från den socialliberala linjen. Vågar de/vi lite på att fp är tillbaka till att använda socialliberal kompass? I allt!? Är det inte bara lite övermålning här och där, som dessutom moderaterna inte lär godkänna om fp står på sig?

Ett socialliberalt partis första prioritering måste givetvis vara att manövrera så att det får gehör för socialliberal politik. Inte att till varje pris sitta i någons knä, och inte heller att till varje pris undvika att samarbeta med andra trots att sådant samarbete skulle gagna socialliberalismen.  

---
Jag upprepar än en gång. Ett parti måste ha en klar ideologi, som rättfärdigar dess förekomst. Att ha ett parti som bara vill ha makt för en osorterad samling mer el mindre populistiska förslag utan sammanhang eller linje. Det är inget för mig. Dessutom skulle jag gärna se (åtminstone) ett parti som hade socialliberalismen som kompass. 

Fp som stödparti eller som ett anständigt liberalt alternativ?

Som ett apropå till mitt blogginlägg den 14 okt kan vi se en artikel i Di idag den 17 okt, rubrik: Folkpartiet nere på träsknivåer.
Där konstateras att skolpolitiken varit folkpartiets och inte minst Jan Björklunds paradfråga. Jag är kritisk till mycket av Jan Björklunds politik, men skolpolitiskt har han (och fp därmed)  i huvudsak ändå varit rätt ute. Att han har en framtoning som skrämmer är en annan sak.
Nu håller sossarna på att springa om honom, och koalitionsstorebror "nya" moderaterna vill sno skolprofilen från fp. Så, vad ska fp och Jan Björklund göra? Nu när fp ligger bara hårsmånen ovan 4%.

Statsvetaren Jenny Madesten menar att "planen nu är att börja prata om andra saker och bredda partiet. Det blir svårt för Folkpartiet att vinna val på den här frågan en gång till”, Samtidigt är det inte helt givet hur en ny strategi skulle kunna se ut. Det finns en tydlig ansvarsfördelning inom regeringen som begränsar de mindre partiernas handlingsutrymme. Och att profilera partiet som ett mer socialliberalt parti är inte gjort i en handvändning.

”Det är svårt att ge sig i kast med till exempel socialförsärkingar, eftersom det skulle gå i clinch med hela regeringens politik”,

Hm, ja är det viktigast att gå i takt med moderaterna, då blir det svårt att återvinna väljare och förtroende. Frågan är vad som är viktigast för folkpartiet, eller rättare sagt dess väljare, är det att vara stödparti till moderaterna, att till varje pris sitta vid maktens köttgrytor. Eller att formulera en egen vision, en liberal vision, för hur det vill se Sverige. Jag vill gärna tro att folkpartiets väljare, inte minst de som nu överger partiet och många idag osäkra, de vill ha ett parti, gärna folkpartiet, som är ett socialliberalt alternativ till högern - och till socialdemokraterna.

Kanske är fp´s provval i Stockholm ett tecken på detta. Där den mest frispråkiga socialliberalen på toppnivå, Birgitta Ohlsson placerade sig före Jan Björklund. Dvs många medlemmar har tröttnat på Björklunds högerlinje och vill se socialliberalism i praktiken i stället. Att det inte är gjort i en handvändning är ju helt klart. Återgången till socialliberalismen måste upplevas trovärdig, väljarna måste övertygas.

Jag menar att folkpartiets framtid beror på om det återgår till en klart socialliberal politik, det som var folkpartiets ledstjärna till millennieskiftet ungefär. Om det sedan leder till att Reinfeldt får avgå som statsminister, desto bättre.

Föga hopp om fp, det har ju inte krismedvetande

En sak måste man ändå erkänna. Sossarna inser nu att deras parti är i kris. Så till den grad att deras debatt går över alla breddar och översvämmar alla media. Ja, till och med centern och kristdemokraterna är bekymrade och diskuterar det dåliga valresultatet.

Men inte folkpartiet, det parti som ännu i högtidliga stunder kallar sig liberalt. Jag skummade igår igenom den valanalys som gjorts internt. Jodå, det var intressanta siffror och ett konstaterande att skolpolitiken var det som väljarna vet att fp sysslat med. I övrigt intet. Nja, en liten fundering om att fp borde ta kontakt med sitt ungdomsförbund så att ungdomarna går vidare till fp när de känner sig för gamla för LU. I övrigt är rapporten välskriven, men är rent nonsens då den missar det viktigaste!

Jag kan göra det enkelt för mig och hänvisa till ungliberalernas ordförande och den svidande kritik han framför i Expressen idag. Adam Cwejman sätter fingret på en del ömma punkter.

Jag vill dessutom betona att de svenskar som i så hög grad anser sig vara liberala, de känner inte igen att fp skulle vara ett liberalt parti. En stor del av väljarna har insett att fp succesivt lämnat den socialt ansvarskännande liberalism, som varit dess kännetecken i stort sett från bildandet (sammanslagningen av liberalerna och de frisinnade) 1934 och till senaste sekelskiftet. En del medlemmar tror ännu att fp är liberalt bara för att partiledningen säger så. Vilket ju är falsk marknadsföring.

Att vara ett annex till moderaterna, ja till och mer moderata än moderaterna så att till och med en del moderater gått till det mera högerbetonade folkpartiet, det är ingen bra grund för liberalism.
Att som profilfrågor lägga fram krav på medborgarna, att sätta staten/överheten före medborgarna, det är en pervers syn på liberalismen.
Att först göra ett katastrofval 2006 och sedan ett ännu sämre val iår, det är inget att vara stolt över! Det borde leda till en djup rannsakan. Det borde leda till både analys där man inser att socialliberalismen måste återvinnas - det räcker inte med att kalla sig socialliberal, hrr Björklund och Pehrsson och fru Sabuni.
Folkpartiet måste inse att om det ska vara ett liberalt parti, då räcker inte ord, då måste partiet faktiskt gå till rötterna, alla medlemmar måste ha ett hum om vad liberalismen står för. Och VARJE förtroendevald bör givetvis ha grundlig insikt i socialliberalismens innehåll. Idag hör man underliga uttalanden som lika gärna kunde höras hos moderaternas högerflygel, hos sd eller s.

Sist men inte minst, rättssäkerhet och integritet är liberala grundvärden. Båda dessa har fp bidragit till att urholka å de skändligaste. De liberala ungdomarna i LU inser det, hur kan då fp tro att dessa liberaler vill gå vidare till folkpartiet?

Ett parti som inte har krismedvetande och sjukdomsinsikt, efter ett sådant val och en sådan utveckling som folkpartiets, dess framtid ser inte ljus ut.

I vart fall torde det inte attrahera de 27% väljare som anser sig vara liberaler.

Vackra ord i fp-manifestet

Jag är för trött att skriva och tänka till djupare om fp:s valmanifest. En snabb koll ger dock en i stort positiv känsla. Speciellt inledningen om behovet av mera liberalism i Sverige.

Det är ett mångordigt manifest. Tyngdpunkten ligger på skola, ett traditionellt viktigt område för fp. Inte minst Jan Björklunds presentation och pressmeddelandet betonar skolan på ett sätt som känns övertungt. Det reella innehållet är både vin och vatten.

Vidare, ett av de avsnitt som känns mycket märkligt är om ett tryggt Sverige, Johan Pehrsons område... Här blandas bra och dåligt i en brygd som känns odrickbar som summa. Jag hinner här inte ge exempel, läs själv.

Det finns också ett litet avsnitt om integritet.
"• Lagstiftaren ska tänka efter – före. Inför krav på obligatorisk förhandsgranskning av
effekten för den personliga integriteten av nya lagförslag.
• Sverige behöver en författningsdomstol. En författningsdomstol bör införas för att
stärka skyddet för den svenska grundlagen.
• Starkare myndighetsskydd för integritet. Ersätt Datainspektionen med en bredare
Integritetsinspektion, och inrätta en europeisk dataskyddsmyndighet i EU.
• Nej till allmänt DNA-register. Lagring av människors genetiska information är ett
stort ingrepp i den personliga integriteten. Nyttan för brottsbekämpningen väger inte
upp intrånget i enskildas privatliv."

Det låter ju ganska bra, om än lite tunt. Dock får jag intrycket att det i fp finns något slags skamkänsla över att ha släppt fram FRA-lagen, och även att de interna integritetsvännerna kunna ta ett steg framåt.

Mina huvudinvändningar, efter en mycket snabb genomläsning, är dock att betr integriteten så saknar jag direkta ställningtagandena emot FRA-lagen och hoten om datalagringsdirektiv med mera.
Den andra generella invändningen är fp´s faktiska ställningstaganden under senare år, vilket motsäger trovärdigheten i manifestet. Liksom att fp ingår i en allians med partier som knappast kan kallas vare sig liberala eller integritetsvärnande. Inte i praktiken alltså.

Det är möjligt att en lusläsning ger ett någorlunda intryck i vissa frågor, på gott och ont. Men, som sagt, de senaste dryga halvdussinet års fp-historia är det som sänker manifestet. Hur ska jag, och någon annan, tro att det i sina bättre avsnitt kommer att bli fp-politik?
Tyvärr visar närhistorien att det i regeringsställning mest är de sämre avsnitten som präglat fp.

Tankar om piratpartiet och om partiers liv och utveckling. (Uppdatering.)

Under några dagar har piratpartiet diskuterats livligt. Tyvärr har då sakfrågorna kommit i skymundan, vilke jag ogillar.
Är pp höger eller vänster, fågel eller fisk. Till min bloggpost om att jag fann en sosse som tillåter diskussion utvecklades just - diskussion. Då mitt senaste svar till denna sosse, Alexandra Einerstam, blev rätt långt så lyfter jag också upp det till en egen post. Förhistorien kan läsas i föregående inläg och kommentarerna därtill.

Here we go:
Alexandra. Ja, du är ny, jag är en politisk veteran. Jag har visserligen i huvudsak verkat på lokalplanet, men med stor frenesi och energi under flera decennier. Jag vet att flera tidigare partiledare lyssnat på mig. Likaså många andra på olika poster på skilda nivåer. Men inte så de senaste partiledarna eller deras omgivning.

På något sätt ligger det i liberalismens natur att vara ifrågasättande, och att debatt inte bara accepteras utan stimuleras. Det sägs ju att när 2 liberaler diskuterar så finns minst 3 åsikter.
Denna öppna, tillåtande liberala attityd försvagades gradvis under detta sekels första år. Socialliberalismen lever inom fp nästan bara som ett honnörsord, men sällan i praktisk politik. I stället är dagns fp-politik en mix av mycket, där liberalismen, som den tidigare utformats, har ett marginellt utrymme.

Betr detta med missnöjespartier. Startar inte alla partier på grund av missnöje med tingens ordning? Man vill ha en förändring. T.o.m. konservativa partier vill ju förändra det som i deras tycke är för radikalt.

Jag har i tidigare inlägg noterat, som något positivt, att miljöpartiet utvecklats till ett parti med heltäckande program. Men inte gick det fort...

At jämställa pp med ny demokrati bara för att de är/var nya partier tycker jag är för förenklat.

Jag skulle också gärna se att pp orkade utvecklas till ett parti med ett helt program. Det skulle - kanske - göra det lättare för mig att rösta på det. Givetvis föutsatt att det någorlunda väl stämmer med min grundsyn.

Men det är partiets eget val om de vill göra det. Samtidigt har jag klargjort min inställning.

Jag såg att just nu tycks det främst vara från vänsterpartiet som pp får sina sympatisörer.

Personligen vill jag (bl.a.) ha ett starkare inslag av personval. Kanske är pp´s opinionsframgångar ett utslag för en snarlik inställning?

---
UPPDATERING.
Debatten går vidare. Denna text har föranlett ett par långa och intressanta kommentarer av JörgenL resp Rickard. Läs även dem, begrunda och kommentera.

På annat ställe fick jag också frågan hur man skulle förebygga maktkorruption, om man inte inför en begränsning av den tid en riksdagsman får väljas till åtta år. Mitt svar på det är starkare personval, författningsdomstol samt att söka finna sätt att minska partiledningarnas makt över ledamöterna. Jag skulle också gärna se att man söker vägar att minska inflytandet för lobbyorganisationerna.

Även Erik Ullenhag har svarat...

Ännu ett svar har droppat in betr FRA-lagen. Denna gång är det folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag som skrivit ett vänligt men kort svar. I det hoppas han att jag observerat att det träffats en överenskommelse som kraftigt ska förstärka skyddet av den personliga säkerheten.

Vad ska man säga om det? Det tyder ju knappast på att han läst min blogg i vart fall... och ändå säger han och hans kollegor att nu inser de att internet är något de måste satsa på.

Nå, bakgrunden är att jag för ett bra tag sedan skrev honom ett öppet brev, som finns publicerat här tidigare på bloggen.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/08/ppet-brev-till-fps-partisekreterare.html

Dessutom har jag sänt honom både kortare och längre mail och uppmanat honom att läsa olika inlägg både hos mig och andra.

Jag kan inte säga att jag känner mig speciellt lugnad av Eriks svar. I mitt svarsmail till honom påtalar jag att "de 15 punkterna" innehåller en mängd oklarheter i flera avseenden. Samt att jag förutsätter att de sex interna fp-kritikerna tillgodoses fullständigt i den fortsatta processen. Då kanske den kan bli något bättre.
Men jag betonar också att lagen i grunden är felkonstruerad och att det rimliga är att riva upp den, utreda den i grunden utifrån ett medborgarperspektiv och sedan göra rätt. Likaså kan jag inte undanhålla honom att vi är mängder av intresserade och engagerade medborgare som menar att FRA-debatten blottlagt allvarliga brister i dagens demokratiska system.
Med mera.

Inte har jag några större förhoppningar att Erik i sin position har möjlighet att göra mycket, men jag vill ialla fall att han ska veta och förmedla till de andra i partitoppen den oro som finns och att för oss är inte FRA-frågan avförd från dagordningen.

Liberalismen är död - leve liberalismen!

Jag måste liksom så många andra tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet. Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi) som gav moderaterna en framåtkick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna. Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken. Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu försvunna.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Och vänstern, nej.
Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.

Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har också nu tydligen det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika steg där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder. OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, och många andra, men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.

Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.
På det sättet är den död.

Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang. Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa. Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!

Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!

IO och andra tecken på bristande sjukdomsinsikt

Jan Björklund låtsas självrannsakande i FRA-frågan. Erkänner att han/fp inte skött den så bra. Det är sannerligen en underdrift. Den är katastrofalt illa skött, under all kritik. Att låta partirådet bekräfta 25 sept-uppgörelsen med en ynklig krusidull, det bara förstärker intrycket att Björklund & co inget förstår av frågans sprängkraft. En sprängkraft som kommer av dess ideologiska laddning. Förstärkt av att det är de egna sympatisörerna som känner sig mest svikna - de känner att fp och de andra allianspartierna sprungit ifrån sina grundprinciper.
Har partiledningarna inga hjälpredor som kan tala om för dem vad som händer bland det folk som tidigare röstat på dem? Hör och läser det inte alla som nu bittert deklarerar att de kan inte rösta på något alliansparti efter detta?
Tror de att allt är OK bara för att riksdagskritikerna snärjts in i en kompromiss?

Hade Björklund haft den minsta sjukdomsinsikt hade han självfallet sagt att nu kan vi inte hålla på och trassla till FRA-frågan mera. Nu river vi upp lagen, utreder ordentligt hela saken ur alla aspekter, sedan får vi se vad och hur vi skall göra åt hela detta komplex.
Men det sa han inte.

Och Mona då. Hon tycker att det borde inrättas en integritetsombudsman, en IO. Så typiskt. Låter så välment, menlöst och tandlöst. Men snälla nån, vi har ju en riksdag!
Det rimliga vore ju att varje riksdagsman är en integritetsombudsman - en folktribun! Har alla där i riksdagshuset glömt vad de representerar? Nej, de representerar inte sina partiledare, de ska representera folket, väljarna, medborgarna! De ska bevaka makten, inte låta makten bevaka medborgarna.

Och centern uppges vara inne på Monas linje, och Björklund säger inte nej, inte till en ny byråkrat.
Nya myndigheter, nya tandlösa ombudsmän, mera byråkrati (jfr plåstrandet på FRA-lagen) - det är vad "folkets representanter" kan komma med när de själva inte förmår fullgöra sitt uppdrag!

Nej, vad vi behöver, det är riksdagsledamöter som tar parti för medborgarna, en författningsdomstol med tänder som sätter stopp för lagar som går emot grundlagen, ett mera långtgående personval.

Men för det krävs en sjukdomsinsikt hos våra ledande politiker.
Förändringar kommer att ske, men inte på ett sätt som dagens partiledningar kommer att gilla.

Berätta från partirådet! (nytt andra tillägg)

Som jag sagt i en kommentar så har jag av geografiska och ekonomiska skäl ingen möjlighet att närvara, ens som lyssnare, vid fp´s partiråds sammanträde idag fredag (riksdagshuset).

Däremot vore det högst välkommet med rapporter från detta. Så är det någon/några som kan berätta, så gör det!
Jag har inga större förhoppningar om att resultatet i sig blir annat än att 25 septemberuppgörelsen godtas. Det intressanta är hur debatten gått, om det förekom någon analys eller om det bara var svepande pseudotekniska motiveringar, om det förekom någon självrannsakan, vilka argument som ja-sägarna förde fram, hur man motiverar att ta en lag som man inte ens viskade om i valrörelsen etc. Om det förekom någon stark kritik emot uppgörelsen/lapptäcket.

Och om det i debatten fanns antydningar om någon förståelse för att demokratin måste förnyas p g a de brister som FRA-debatten avslöjat. Eller om man klubbar lagen och går vidare, och glömmer i tron att allt är frid och fröjd.

Så snälla, berätta ni som har chansen!

(Tillägg)
Finns något ombud som läser detta (om ni t ex har en laptop med trådlös uppkoppling) så vill jag säga detta:
Jag var med i aktiv politik i fler decennier än de flesta av er levat. Jag inser att kompromisser kan vara nödvändiga ibland. MEN, jag kan för mitt liv inte acceptera kompromisser i livsviktiga demokratiska principer som integritet, yttrandefrihet etc.
Jag mycket rädd för att det skamfilade rykte, som dagens politiker har, blir än sämre om fp idag sväljer en FRA-lag som inte rivits upp och grundligt utretts!
FP har som sk liberalt parti ett större ansvar än andra partier för en levande demokrati.

Att ta FRA-görelsen kanske en del ser som en "seger", jag ser det som en Phyrrusseger.
En sådan seger till, och vi är förlorade. Folkpartiet, liberalismen och demokratin blir förlorare.

Tillägg 2.
Enighet om FRA inom fp, säger ett minimalt pressmeddelande. De som läst mina kommentarer ser att det dessutom gjordes ett tillägg (fr LUF) om att hålla koll på att skyddet mot integritetskränkningar verkligen går igenom när de 15 pkterna ska manglas till lagtext.
Alltid något, men ändå så fel. Det är som att de som är inne i politikens korridorer numera inte ser skogen för bara träd. De fattar inte att vissa saker kompromissar man inte om. I vart fall inte i ett parti som skall vara liberalt.
Beklämmande, men väntat.
Fick precis nu veta att tydligen var ytterst få vältaliga kritiker närvarande. Debatten i plenum var närmast obefintlig. Allt var uppgjort i utskottet strax innan.

Får jag veta något mera av intresse lägger jag ut det senare.

Folkpartiets partiråd behandlar FRA! (uppdatering)

Här för kännedom programmet till fps partirådsmöte som äger rum fredag och lördag i riksdagshuset.

Som synes kommer FRA-lagen att diskuteras!

Partirådets förhandlingar är offentliga men endast ombud och adjungerade funktionärer har yttrande- och förslagsrätt.

Förhandsanmälan för åhörare är på grund av riksdagens säkerhetsbestämmelser obligatorisk.

Program
fredag 3 okt
10.00 Tal av Jan Björklund
10.40 Val av presidium, utskott, förhandlingsordning m.m.
11.00 Utskottsförhandlingar
12.00 Lunch
12 45 Integritetsprogrammet (inkl FRA)
16.30 Integrationsprogrammet
18.30 Förhandlingarna avslutas för dagen
19.30 Middag på Piperska muren

Lördag 4 oktober
09.00 Klimatprogrammet
11.30 Lunch
12.30 Eventuellt bordlagda ärenden
15.00 Partirådet avslutas

Partirådet består av ombud valda från de olika partidistrikten.
Plus partistyrelsen.

Tillägg:
Läser i precis ankomna numret av NU, det liberala nyhetsmagasinet (utgiven av fp), att det förväntas bli en sansad diskussion om FRA. Partistyrelsen föreslår, inte oväntat, att partirådet tillstyrker överenskommelsen inom Alliansen. Och partisekr Erik Ullenhag är övertygad att det blir så. Mathias Sundin, från Borgerligt Nej, menar att det är mycket som är osäkert, och att det kommer att ställas frågor. Svaren blir avgörande för om frågan i och med detta är avgjord inom fp. NU menar att Klimatfrågan blir det stora ärendet på partirådet och rent allmänt andas texterna en visserligen aningen sval men ändå positiv attityd till 25 sept-överenskommelsen om FRA-lagen.

Vågar folkpartiet diskutera FRA-lagen? Eller - vågar det att låta bli?

Noterar att folkpartiets partiråd ska sammanträda på fredag. Bland annat för att diskutera ett internt partisamråd om integritetsfrågor.
Partirådet är det organ inom fp som sammanträder de år som det inte är landsmöten (= fp´s kongresser) för att diskutera politik och ge partistyrelsen en hint om vad som partifolket tycker.

Det märkliga är att FRA-frågan inte var berörd i samrådet om integritet! Jag kan (vill) tro att från något håll så skickade man med synpunkter på den också. Skräp vore det ju annars - även om partiledningen uppenbarligen inte ville ha den diskuterad.

Jag förutsätter att FRA-frågan blir diskuterad på partirådet, och det med besked. Mot bakgrund av den intensiva offentliga debatt den fått, borde den bli en huvudfråga.

Eftersom enligt uppgift fp fortfarande anser sig vara ett liberalt parti, så förutsätter jag även att partiledningen inte försöker lägga locket på genom styrande inledande inlägg.

Partiets behandling av FRA-frågan vid partirådet blir ett viktigt tecken på om folkpartiet vill leva upp till de viktiga grundläggande principer som bör vägleda ett liberalt parti som värnar om en levande demokrati.

Och kan ge indikationer på om folkpartiet inser att svensk demokrati är i kris.

FRA. Full fart på bloggen. Men vad händer i tysthet?

Jag har haft fullt upp idag att se hur besökarna på min blogg nästan trampar varandra på hälarna för att läsa Hans Lindblads text som jag la in igår. Dessutom refereras den i större eller mindre grad på även andra bloggar. Alltid med största gillande, och beundran över den klara analysen. Som måste leda till att FRA-lagen rivs upp. Har du inte läst den än, se nedan, och läs, läs.

Dock nås jag av en text på scaber nestors blogg ( http://scabernestor.blogg.se/index.html ) som gör mig bekymrad. Pågår det en ny inpiskning, i form av erbjudanden om till synes hyfsade kompromisser? Med det går ju inte? Lagen kan inte lappas, läs Lindblad.
Mera "överrockar" bevisar ju bara att det är en felaktig lag.

Lagen måste rivas upp! Gör inte bort er nu, ni tappra sex! Håll ut till slutet, läs Lindblads text - igen.
För integritetens skull, för demokratins skull, för fps skull och liberalismens, riv upp lagen.

Frågorna växer - hur ta hand om tiden efter FRA?

Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.

Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.

Och vad ska vi göra efter FRA?

Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.
Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. Som jag skrev, i en kommentar till en kommentar hos Mark Klamberg, så när vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.

Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.

Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få. Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?

Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!

Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.

Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna.
Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.

Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse.
Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om. Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.

FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps

FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps. Vilken annan slutsats kan man dra? Allianspartierna har snabbt förblindats av makten och tappat det ideologiska fotfästet. Regeringen har drabbats av många opinonsmotgångar, och verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.

I övriga frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.

I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par försvarsministrar (minst) att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.

Sedan blev det oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, var att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet. När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.

Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.

Jag har diskuterat detta ett otal ggr på blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).

För mig är politikens innehåll är det viktiga. Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.

Vad är det för mening med makt, regeringsduglighet (vad nu det är) och kompromissande om man tappat kompassen?

Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna.

FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.

Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.

Liberalerna i Storbrittannien har sedan sådär åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. Liberalerna är fria att tänka i nya banor, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.

Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.

Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof.

Vuxna tungviktare emot FRA-lagen

Är det bara finniga ungdomar som är emot FRA-lagen? Nej, jag är varken finnig eller någon direkt ungdom längre. Och dessbättre finner jag att det är alltfler tunga och mycket mogna liberaler som ansluter sig till fp-uppropet mot FRA-lagen.

Vad sägs om Bertil Hansson, fd kommun och kyrkominister, 90 år men med klarare hjärna än många ungdomars.
Läs Bertils uttalande om FRA-lagen och behovet av en lyssnande fp-ledning, på denna länk:
http://klamberg.blogspot.com/2008/09/gstinlgg-bertil-hansson-vi-mste-komma.html

Och Jan-Erik Wikström, djupt respekterad socialliberal fd kultur- och utbildningsminister.
Hans Lindblad, respekterad fd försvarsexpert för fp under många år.
Plus ett antal nuvarande riksdagsledamöter. Med flera.

F.ö. kan jag rekommendera läsning av nyutkomna numret av Liberal Debatt (4/08).
Länk: http://www.liberaldebatt.se/
Med artiklar för och emot FRA-lagen.

Det öppna brevet läses

Det finns i skrivande stund inte många direkta kommentarer här på min blogg om det igår publicerade öppna brevet till Erik Ullenhag om FRA, demokratin och fp:s framtid. Däremot så har jag noterat att det studerats av en mängd besökare och att det kommenterats på flera andra av de "tyngsta" bloggarna. Hittills har jag bara sett positiva omdömen, men nog kan det finnas negativt tyckande också. Med "tyngsta" menar jag då bloggar som skriver och kommenterar FRA-lagen och gör det på ett sansat sätt, om än ofta skarpa i sin analys av frågan och av FRA-lagsförespråkares uttalanden.

Jag förutsätter att Erik U kommer med ett svar och att han svarar tar mina allvarliga frågor på allvar. Däremot gissar jag att svaret dröjer något. Det pågår ju betr FRA-lagen diverse diskussioner och även övriga aspekter borde övervägas noga. Annars blir jag inte bara besviken, utan också än mera bekymrad.

Jag rekommenderar också läsarna av min blogg, vare sig de är för eller emot FRA-lagen och vare sig de ser andra problem i dess kölvatten, att kolla upp de bloggar som jag ger länkar till här till vänster.
Både Bloggen Bent, Enligt min humla, Farmor Gun, Fp i Nacka, Mark Klamberg och Scaber_nestor ger mycken värdefull information och inblick i debatten öht, ibland till och med saltat med god humor.
Men det finns många fler, som är tämligen lätta att hitta själv via dessa bloggar.

Omsorgen om vårt demokratiska Sverige är värt det.

Öppet brev till fps partisekreterare Erik Ullenhag, om FRA-lagen, fp och demokratiska problem

FRA-lagen visar på en mängd problem och brister i demokratin. FRA-lagen och debatten om den, är mycket viktigare och större än man först kan tro. Den handlar inte bara om bristen på integritetsskydd. Det är visserligen illa nog, men det finns många fler aspekter.

Jag skriver till dig, då valet av dig till partisekreterare tände ett hopp om att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr verkar det hittills som både socialliberala som mer allmänt liberala idéer fortsatt att trängas tillbaka inom fp. Som etiketter lever de, men knappast mer än så. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag och tusentals andra det. Både inom och utom partiet.

FRA-lagens hantering hittills inom fp har blottlagt både detta och visat på mer allmänna problem för demokratin i Sverige.
Alltså, FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan för Sverige. Den skapar bara problem av olika slag. Det är obegripligt att fp (och regeringen) ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruera rent tekniskt vilket också leder till en konflikt med de liberala principerna om integritet för den enskilde. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni åtminstone i någon liten mån tagit till er de många kloka och initierade synpunkter och fakta som framkommit i debatten från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni helt frankt se till att den rivs upp. Likså visar vad som framkommit, att FRA i sig också måste läggas ner. Sedan kan man starta från början. Med eller utan samförstånd med sossarna. Helst utan, eftersom de inte på något sätt är en garanti för en bättre, mera integritetsskyddande lag.
Att, med taktiska motiveringar, ”sy in s” i en ny lag är kanske inte heller så smart. Att konstruera en halvdålig lag skulle bara öka känslan bland väljarna om att maktetablissemanget (riksdagspartierna) inte lyssnar på folk, klyftan fördjupas alltmer.

Det duger inte, som hittills skett, att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt mera verkar som att det är FRA-kramarna som inte inser vad lagens konsekvenser är. Eller så söker de dölja detta, av någon ljusskygg anledning.

Som framgick av en ledare i liberala Gefle Dagblad den 28 juli, uppföljd med ytterligare kritik även senare, så kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över demokratin, över politikerna. Detta är djupt allvarligt. Ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution. För att stärka demokratin.

FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för väsentliga liberala värden. Jag är allvarligt oroad inte bara över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett hemvist, fp bör bli det igen. För det är ju så att det finns mängder av liberaler i Sverige, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är vare sig allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.

Min tro är att de socialliberala värdena faktiskt omfattas av en majoritet av svenskarna. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som numera kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande och engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Folk vill ha ett parti som skyddar oss emot makten och som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som använder sin ställning för att stänga in oss och för att kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Trygghet och sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.

FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan de etablerade politikerna och väljarna. Tyvärr verkar inte partiledningarna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, tryggt lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.

Jag har den senaste tiden fått en del reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier (i tidningar och på internet) som visar hur skickliga de är på att utnyttja denna klyfta mellan maktetablissemanget och väljarna. När man kollar lite djupare vad som rör sig bland de som har sd-sympatier ser man samma sak, bara ännu mera mångfacetterat.

FRA-frågan i sig gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd spelar på det missnöje som finns med invandringspolitiken, men vrider det åt ett främlingsfientligt håll. De spelar på en muslimskräck. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led även har invandrare, oftast då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Någon slags främlingsrädsla förefaller vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns många sd-sympatisörer som dras åt vissa andra drag, t ex kulturkonservatismen eller reagerar mot den dåliga äldreomsorgen i Sverige. Tydligt är också att en sd-sympatisör lätt överser med en del inslag i sd:s politik till förmån för något annat. Och framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort i rikspolitiken. Den rikspolitik vars partier idag fjärmat sig alltmer från vanligt folk. Det är skicklig populism som sd bedriver.

Jag vill gärna tro att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste inse att det inte får finnas en klyfta mellan riksdagspartierna och väljarna. Det kan ske genom att de alla finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder gamla eller nya etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.

Partierna måste inse att makten inte är det viktigaste. Viktigare är att veta vad man vill göra med makten – och att man klart redovisar detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bedriva populistisk politik, utan för att visa vad de vill, vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens probem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.

Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Det ska bli enklare att personrösta och personröstande ska få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas. Det måste bli möjligt för andra än nickedockor att ägna sig åt politik. Idag är det inte många som vill ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.

Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde ledamoten är en nickedocka, som är utbytbar mot en annan nickedocka. Allt för att underlätta för inpiskare och regeringar. Men vem har sagt att det ska vara lätt att regera?

Partierna måste ta chansen att, med FRA-frågan som avstamp, återerövra de demokratiska grundväreringarna. Att visa upp sina ideologier även i praktiken och sluta att trixa och som främsta syfte ha eller ta makten. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Etc. Att slopa FRA-lagen och FRA kan vara ett första, men ej tillräckligt steg.

Jag skulle gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelseprocessen. Med socialliberalismen i fokus. För att bekämpa de obehagliga inslagen hos sverigedemokraterna. För demokratins skull.

Socialliberalismen behöver ett pånyttfött folkparti

Jag får alltfler bekymrade kommentarer från fd eller snart fd-folkpartister om folkpartiets utveckling, dvs avvecklingen av socialliberalismen. Att tre fd partiledare går ut offentligt tillsammans med fyra riksdagsledamöter med kritik i FRA-frågan är bara ett tecken. Oron, bland de som tror på den socialt ansvarstagande liberalismen, är stor och utbredd.
Dagens partiledning verkar vilsen, och alltför angelägen att göra Reinfeldts moderater till viljes.
Det kan inte vara folkpartiets uppgift.

Målet kan inte vara att ha makten. Man måste veta vad man vill.

För socialliberaler bör makten vara ett medel att förverkliga mesta möjligt av socialliberala idéer. Då kan inte integritetsfrågan nonchaleras som den gjorts av dagens fp-ledning. Då kan man inte ha en överhetsattityd till vare sig medlemmar eller andra väljare. Då måste man inse att den sociala tryggheten inte får urholkas så att sjuka och arbetslösa upplever sig som jagade djur. Inse att piskan inte är rätt metod att göra folk friska eller för att skapa jobb. Folk vill inte vara sjuka eller arbetslösa. Folk vill jobba, och ärliga småföretagare är ekonomins ryggrad. Ett socialliberalt parti måste stå på den enskildes sida gentemot både staten, myndigheternas och storföretagens sida.
En sund kapitalism på en fri marknad, som inte dödas av storföretagens monopolsträvanden, är en förutsättning för demokrati. Men kapitalism är inte demokrati per definition. Det kan vi se i dagens China, där den råaste kapitalism finns utan tillstymmelse till verklig demokrati. Tvärtom ser man alltmer av vad som kan kallas maffia-kapitalism där. Det kan jag inte se som något föredöme.
En socialliberal marknadsekonomi och politik kan aldrig stå på etablissemangets sida.

Nu när de liberala inslagen i andra partiers praktiska politik förbleknar är det dags för folkpartiet att göra en uppryckning.
Använd kritiken mot FRA-lagen som en avstamp för en radikal pånyttfödelse inom alla områden för en socialliberal politik.
Det kräver att fp-ledningen tänker om, att den lyssnar till de liberala kritikerna inom och utom partiet.

För vad ska vi med ett folkparti till, om det inte är socialliberalt?