Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett integritetsskydd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett integritetsskydd. Visa alla inlägg
16 juni 2013
27 maj 2013
Dags för en ny debatt om integriteten? Med förklarande ordval?
DN, denna tidning som ibland varit lite vacklande i synen på den personliga integriteten, har publicerat en skrämmande rapport om hur integriteten sätt på undantag. Skrämmande inte mist då det i hög grad är våra myndigheter som syndar.
De myndigheter som borde vara allmänhetens, medborgarnas skydd emot övergrepp.
Behovet av en integritetsminister är stort, och har faktiskt framförts av en av de få politiker som inser integritetens värde och vikt i ett demokratiskt samhälle.
Men, är ordet för oprecist, för allmänt? Jag vet inte. Det känns som att det inte borde behöva klargöras varje gång att skyddet för den personliga integriteten är en av grunderna för ett demokratiskt samhälle. Att integritet handlar om vi ska ha en rättsstat, om rättssäkerhet och frihet ifrån förtryck, speciellt då ifrån en alltför mäktig stat.
Att överhetens utövare i form av politiker och klåfingriga byråkrater inte ska veta allt om vårt privatliv, att vi får ha en fredad zon, dvs att vår integritet inte får kränkas.
Jag tror nog att de flesta politiker, kanske t o m någon byråkrat, vet vad ordet integritet står för. Men att de medvetet avstår från att förklara det. Eftersom de vill ha kollen över vad vi små undersåtar gör, tycker och tänker.
Kanske vi just därför måste precisera oss bättre. Skriva långa förklaringar, även om det inte borde behövas. Vare sig vi kallar oss för liberaler av något slag, för piratpartister, eller allmänt demokratiska.
Så, till en början, citat från NE.
integritet (lat. inte_gritas, av i_nteger 'orörd', 'hel', 'fullständig', 'oförvitlig', 'hederlig'), rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp.
I regeringsformen står att "den offentliga makten skall utövas med respekt för ... den enskilda människans frihet och värdighet” , medan de lagar som styr hälso- och sjukvården, socialtjänsten och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda med smärre variationer använder formuleringarna "respekt för självbestämmande och integritet.” Personlig integritet har därför nära samband med människans värdighet. Kränkning av den personliga integriteten kan ske på fysisk väg (våld, tvång, aga) eller psykisk (förnedring, diskriminering, indoktrinering).
Integritetskränkning, ... Numera för ordet integritetskränkning tankarna till personlighetsskyddet. Varje person har rätt att ha ett område som är skyddat mot intrång. Den som inte respekterar den personliga integriteten kan i de fall för vilka överträdelser av okränkbarheten uttryckligen har kriminaliserats dömas för brott.
De myndigheter som borde vara allmänhetens, medborgarnas skydd emot övergrepp.
Behovet av en integritetsminister är stort, och har faktiskt framförts av en av de få politiker som inser integritetens värde och vikt i ett demokratiskt samhälle.
Men, är ordet för oprecist, för allmänt? Jag vet inte. Det känns som att det inte borde behöva klargöras varje gång att skyddet för den personliga integriteten är en av grunderna för ett demokratiskt samhälle. Att integritet handlar om vi ska ha en rättsstat, om rättssäkerhet och frihet ifrån förtryck, speciellt då ifrån en alltför mäktig stat.
Att överhetens utövare i form av politiker och klåfingriga byråkrater inte ska veta allt om vårt privatliv, att vi får ha en fredad zon, dvs att vår integritet inte får kränkas.
Jag tror nog att de flesta politiker, kanske t o m någon byråkrat, vet vad ordet integritet står för. Men att de medvetet avstår från att förklara det. Eftersom de vill ha kollen över vad vi små undersåtar gör, tycker och tänker.
Kanske vi just därför måste precisera oss bättre. Skriva långa förklaringar, även om det inte borde behövas. Vare sig vi kallar oss för liberaler av något slag, för piratpartister, eller allmänt demokratiska.
Så, till en början, citat från NE.
integritet (lat. inte_gritas, av i_nteger 'orörd', 'hel', 'fullständig', 'oförvitlig', 'hederlig'), rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp.
I regeringsformen står att "den offentliga makten skall utövas med respekt för ... den enskilda människans frihet och värdighet” , medan de lagar som styr hälso- och sjukvården, socialtjänsten och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda med smärre variationer använder formuleringarna "respekt för självbestämmande och integritet.” Personlig integritet har därför nära samband med människans värdighet. Kränkning av den personliga integriteten kan ske på fysisk väg (våld, tvång, aga) eller psykisk (förnedring, diskriminering, indoktrinering).
Integritetskränkning, ... Numera för ordet integritetskränkning tankarna till personlighetsskyddet. Varje person har rätt att ha ett område som är skyddat mot intrång. Den som inte respekterar den personliga integriteten kan i de fall för vilka överträdelser av okränkbarheten uttryckligen har kriminaliserats dömas för brott.
14 juni 2010
Nu är det fullbordat!
Nja, riktigt som rubriken antyder är det väl inte. Men man har ju lärt sig av kvällspressen hur rubriker ska se ut...
Nå, det handlar dock om att nu har jag lagt ut ytterligare ett par stycken till min Integritetssida. Det vill säga den sida på denna blogg (se länk ovan) där jag mera ingående, är det meningen, diskuterar integritetsbegreppet utifrån olika aspekter. Inte då bara att integritet behövs, utan också varför och andra infallsvinklar. Och hur man kan eller bör förbättra integriteten, om man ju vill det. Integritetsbalk? Författningsdomstol?
De senaste avsnitten handlar om om det går att avväga integritet mot annat samt om vilken integritetskränkning som är värst.
Därmed sätter jag punkt för ögonblicket i detta skrivande. Däremot välkomnar jag synpunkter och diskussion. Instämmanden är alltid kul, men om ni har avvikande åsikter eller kompletteringar så är det minst lika intressant.
Texten har numrerade mellanrubriker, så är det lättare att hänvisa till det ni vill diskutera. Skriv gärna kommentarerna till denna bloggpost.
Nå, det handlar dock om att nu har jag lagt ut ytterligare ett par stycken till min Integritetssida. Det vill säga den sida på denna blogg (se länk ovan) där jag mera ingående, är det meningen, diskuterar integritetsbegreppet utifrån olika aspekter. Inte då bara att integritet behövs, utan också varför och andra infallsvinklar. Och hur man kan eller bör förbättra integriteten, om man ju vill det. Integritetsbalk? Författningsdomstol?
De senaste avsnitten handlar om om det går att avväga integritet mot annat samt om vilken integritetskränkning som är värst.
Därmed sätter jag punkt för ögonblicket i detta skrivande. Däremot välkomnar jag synpunkter och diskussion. Instämmanden är alltid kul, men om ni har avvikande åsikter eller kompletteringar så är det minst lika intressant.
Texten har numrerade mellanrubriker, så är det lättare att hänvisa till det ni vill diskutera. Skriv gärna kommentarerna till denna bloggpost.
25 december 2008
Ett PS medan vi granskar FRA 2.0
Medan flera nu sitter och kollar förslaget till FRA 2.0 (OK, fler tänker väl, liksom jag, ta itu med det lite senare) så har jag en påminnelse.
Enklast är att hänvisa til denna länk.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-ju-fler-integritetsskydd-som-behvs.html
Slutsatsen är dock denna.
Ju fler integritetsskydd som införs kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner.
Det är Hans Lindblads ord, relaterat på min blogg bl a den 25 sept 2008, ord som tycks uttrycka en evig sanning, om än här uttalad just om FRA-lagarna.
Jag känner att detta är att tänka på medan vi grubblar över om den senaste versionen är ett tuppfjät framåt. Eller är ett jättekliv framåt, eller ett bakslag.
Lindblads uttalande är en glasklar beskrivning över varför det enda rätta vore att riva upp, göra om, göra rätt.
Lappa och laga gör ingen glad. Och tyder bara på att lagen är feltänkt och felkonstruerad från början.
Enklast är att hänvisa til denna länk.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-ju-fler-integritetsskydd-som-behvs.html
Slutsatsen är dock denna.
Ju fler integritetsskydd som införs kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner.
Det är Hans Lindblads ord, relaterat på min blogg bl a den 25 sept 2008, ord som tycks uttrycka en evig sanning, om än här uttalad just om FRA-lagarna.
Jag känner att detta är att tänka på medan vi grubblar över om den senaste versionen är ett tuppfjät framåt. Eller är ett jättekliv framåt, eller ett bakslag.
Lindblads uttalande är en glasklar beskrivning över varför det enda rätta vore att riva upp, göra om, göra rätt.
Lappa och laga gör ingen glad. Och tyder bara på att lagen är feltänkt och felkonstruerad från början.
04 november 2008
Skälla kan kännas bra, men rikta det mot rätt adress
Dagens stora debattämne har givetvis varit , i skuggan av USA-valet, "nyheten" att FRA-lagen träder i kraft 1 jan utan de omtalade femton punkterna.
Jag kan inte påstå att jag blev förvånad. Det som förvånade mig var att radion drog upp det som en nyhet. Visst, det blev en nyttig påminnelse, men jag tycker det var ganska klart direkt efter 25 sept att FRA-kramarna tänkte sig göra på detta sätt. Först lagen, sen ta god tid på sig att titta igenom hur de ska manövrera motståndarnas femton punkter. Så skriva ett lagförslag, remissa det och göra en proposition till riksdagen. Allt medan lagen rullar på som om inget hade hänt.
Den starka reaktionen nu mot regeringens och Tolgfors agerande visar att väldigt många kritiker utanför riksdagen inte riktigt tagit till sig detta. Många har - fullt berättigat - riktat kritiken mot oklarheterna i den femton punkterna, och nöjt sig med detta.
Jag tror att vi måste vara mera envetna än så, och samtidigt mera långsiktiga.
Det vi måste inse att FRA-lagens förespråkare är skickliga taktiker, och att de inte ger sig i första taget. De kommer att fortsätta att manövrera för att få det som de vill. Och de planterar nyheter som det passar dem.
Vi som är kritiska måste vara lika skickliga. Vi måste nu se frågan i flera steg. Första steget är att dels rikta kritiken mot den formellt riktiga men omoraliska hanteringen mot regeringen, Tolgfors och partiledningarna. Dels uppmana de interna kritikerna att ryta till ordentligt.
Tala om för dem att de inte ska sitta stilla, utan betona för partiledningarna att de inte är nöjda, att uppgörelsen råkar i fara om regeringen fortsätter hanterandet på detta sätt, att lagen måste läggas på is tills punkterna är utredda till kritikernas "fördel". Och blir de inte nöjda så river de upp kompromissen. Fp-kritikerna har ju partirådsbeslut som indirekt ger dem tolkingsföreträdet.
Självfallet måste de använda detta vapen. Men då måste vi stödja dem så att de känner att det är viktigt för en bred opinion.
Steg två kan bli att under det att lagen läggs på is så kan det bli klart för fler att problemen är så stora att det är lika bra att riva upp eländet och ta om det från början, och skifta perspektiv. Att se det ur ett medborgarperspektiv - med integritetsskydd.
Om det inte blir så, så har i vart fall lagens konsekvenser förhoppningsvis blivit bättre belysta. Och ett alternativt andra steg blir då att kämpa för att Camilla Lindbergs förslag om en Integritetsbalk går igenom. Liksom andra förslag i samma riktning.
På sikt kan därmed integritetsfrågan ros hem den vägen. Både för en FRA-lag i någon form, som för andra frågor.
Pratet om en sanningskommission som skulle gräva i FRAs historia är för dagen ett sekundärt krav. Viktigt och riktigt i sig, men låt det inte bli en ursäkt för att inte göra bästa möjligt i den akuta situationen.
Vi bör nog också tänka på att om sossarnas ledamöter släpps fria att rösta som de vill, så skulle nog många rösta för en FRA-lag, förmodligen en ännu värre än den som beslöts om i juni. Det känns svårt att lita på vänstersidans pålitlighet med tanke på dess historia i denna fråga. Självklart ska de påminnas om sina löften om "riv upp". Men det känns inte bra att behöva lita på att de verkligen gör det, om frågan förblir olöst till efter valet om två år.
Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan. Ge mod till de kritiska och se vad som kan och måste göras NU.
Sedan får vi ta Camillas integritetsbalk som hjälpmedel för resten. Har ni läst den?
Jag kan inte påstå att jag blev förvånad. Det som förvånade mig var att radion drog upp det som en nyhet. Visst, det blev en nyttig påminnelse, men jag tycker det var ganska klart direkt efter 25 sept att FRA-kramarna tänkte sig göra på detta sätt. Först lagen, sen ta god tid på sig att titta igenom hur de ska manövrera motståndarnas femton punkter. Så skriva ett lagförslag, remissa det och göra en proposition till riksdagen. Allt medan lagen rullar på som om inget hade hänt.
Den starka reaktionen nu mot regeringens och Tolgfors agerande visar att väldigt många kritiker utanför riksdagen inte riktigt tagit till sig detta. Många har - fullt berättigat - riktat kritiken mot oklarheterna i den femton punkterna, och nöjt sig med detta.
Jag tror att vi måste vara mera envetna än så, och samtidigt mera långsiktiga.
Det vi måste inse att FRA-lagens förespråkare är skickliga taktiker, och att de inte ger sig i första taget. De kommer att fortsätta att manövrera för att få det som de vill. Och de planterar nyheter som det passar dem.
Vi som är kritiska måste vara lika skickliga. Vi måste nu se frågan i flera steg. Första steget är att dels rikta kritiken mot den formellt riktiga men omoraliska hanteringen mot regeringen, Tolgfors och partiledningarna. Dels uppmana de interna kritikerna att ryta till ordentligt.
Tala om för dem att de inte ska sitta stilla, utan betona för partiledningarna att de inte är nöjda, att uppgörelsen råkar i fara om regeringen fortsätter hanterandet på detta sätt, att lagen måste läggas på is tills punkterna är utredda till kritikernas "fördel". Och blir de inte nöjda så river de upp kompromissen. Fp-kritikerna har ju partirådsbeslut som indirekt ger dem tolkingsföreträdet.
Självfallet måste de använda detta vapen. Men då måste vi stödja dem så att de känner att det är viktigt för en bred opinion.
Steg två kan bli att under det att lagen läggs på is så kan det bli klart för fler att problemen är så stora att det är lika bra att riva upp eländet och ta om det från början, och skifta perspektiv. Att se det ur ett medborgarperspektiv - med integritetsskydd.
Om det inte blir så, så har i vart fall lagens konsekvenser förhoppningsvis blivit bättre belysta. Och ett alternativt andra steg blir då att kämpa för att Camilla Lindbergs förslag om en Integritetsbalk går igenom. Liksom andra förslag i samma riktning.
På sikt kan därmed integritetsfrågan ros hem den vägen. Både för en FRA-lag i någon form, som för andra frågor.
Pratet om en sanningskommission som skulle gräva i FRAs historia är för dagen ett sekundärt krav. Viktigt och riktigt i sig, men låt det inte bli en ursäkt för att inte göra bästa möjligt i den akuta situationen.
Vi bör nog också tänka på att om sossarnas ledamöter släpps fria att rösta som de vill, så skulle nog många rösta för en FRA-lag, förmodligen en ännu värre än den som beslöts om i juni. Det känns svårt att lita på vänstersidans pålitlighet med tanke på dess historia i denna fråga. Självklart ska de påminnas om sina löften om "riv upp". Men det känns inte bra att behöva lita på att de verkligen gör det, om frågan förblir olöst till efter valet om två år.
Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan. Ge mod till de kritiska och se vad som kan och måste göras NU.
Sedan får vi ta Camillas integritetsbalk som hjälpmedel för resten. Har ni läst den?
18 oktober 2008
Måste vi ta oss an EU också?
Detta kan ses som en direkt uppföljning på föregående text om Avgrunden. Där skrev jag bl a att FRA-debatten och det som framkommit därvid gör att vi (=vi medborgare som är engagerade i att bevara och skydda den personliga integriteten som ett demokratiskt grundvärde) måste arbeta på två fronter. Eller med ett kort- och ett långsiktigt svenskt perspektiv om man så vill.
Kanske det inte räcker. Dvs om man ser de två första fronterna som svenska. För det är ju så att numera så lever vi i en värld där gränserna suddas ut, inte minst p g a internet! Vi har ju sett att EU:s regler också har stark betydelse för integritetsfrågorna.
Olof Bjarnason har i en kommentar till förra inlägget lyft fram hur EU behandlar, ja håller på att mygla bort det viktiga "tillägg 166 i Telekom-paketet". Och han hänvisar till Christian Engströms inlägg den 16 okt om detta.
Tyvärr är det väl inte det enda beviset på att integritetsfrågorna är viktiga att bevaka även i EU.
Ja, jag håller med om att EU har en oerhört komplicerad beslutsgång, med många möjligheter till myglande och odemokratiskt handlande.
Men, som övertydligt visats av FRA-frågan, att även om den formella demokratin i Sverige är bättre, så kan det ju gå mycket illa här med.
Är det inte ett slags "statskupp" som FRA-byråkraterna gjort när de med hjälp av en mycket liten grupp politiker tagit över det politiska beslutsfattandet? (Jfr Hans Lindblads första artikel, på denna blogg den 23 sept, http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html .)
Men OK, det är väl så att ska vi vara heltäckande så måste vi utvidga vårt problem, vår strid till inte bara två fronter utan tre, eller fyra eller fem!
Detta för att inkludera dels hur vi ska söka påverka aktuella frågor, dels hur vi ska rösta i EU-valet i vår.
Och dels även hur vi långsiktigt ska demokratisera EUs beslutsgång.
Frågan är om vi inte tar för oss en för stor munsbit då?
Betr aktuella EU-frågor kan vi fortsätta som nu, dvs att påverka nuvarande svenska EU-parlamentariker, men frågan är om det räcker, det visar bl a Bjarnason-Engströms exempel redovisat ovan.
EU-valet då? Jag tycker mig se fler mycket bra EU-kandidater från fp i nästa års val. Kandidater från fp kan bli t ex, förutom nuvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt, som ju gjort goda insatser, även förre fp-led Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström, båda uttalade FRA-motståndare och goda liberaler.
Men, det blir mycket att ta ställning till och bevaka och arbeta aktivt för. Måste vi prioritera?
Och hur är samsynen om man ser på alla dessa aspekter och områden?
Kanske det inte räcker. Dvs om man ser de två första fronterna som svenska. För det är ju så att numera så lever vi i en värld där gränserna suddas ut, inte minst p g a internet! Vi har ju sett att EU:s regler också har stark betydelse för integritetsfrågorna.
Olof Bjarnason har i en kommentar till förra inlägget lyft fram hur EU behandlar, ja håller på att mygla bort det viktiga "tillägg 166 i Telekom-paketet". Och han hänvisar till Christian Engströms inlägg den 16 okt om detta.
Tyvärr är det väl inte det enda beviset på att integritetsfrågorna är viktiga att bevaka även i EU.
Ja, jag håller med om att EU har en oerhört komplicerad beslutsgång, med många möjligheter till myglande och odemokratiskt handlande.
Men, som övertydligt visats av FRA-frågan, att även om den formella demokratin i Sverige är bättre, så kan det ju gå mycket illa här med.
Är det inte ett slags "statskupp" som FRA-byråkraterna gjort när de med hjälp av en mycket liten grupp politiker tagit över det politiska beslutsfattandet? (Jfr Hans Lindblads första artikel, på denna blogg den 23 sept, http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html .)
Men OK, det är väl så att ska vi vara heltäckande så måste vi utvidga vårt problem, vår strid till inte bara två fronter utan tre, eller fyra eller fem!
Detta för att inkludera dels hur vi ska söka påverka aktuella frågor, dels hur vi ska rösta i EU-valet i vår.
Och dels även hur vi långsiktigt ska demokratisera EUs beslutsgång.
Frågan är om vi inte tar för oss en för stor munsbit då?
Betr aktuella EU-frågor kan vi fortsätta som nu, dvs att påverka nuvarande svenska EU-parlamentariker, men frågan är om det räcker, det visar bl a Bjarnason-Engströms exempel redovisat ovan.
EU-valet då? Jag tycker mig se fler mycket bra EU-kandidater från fp i nästa års val. Kandidater från fp kan bli t ex, förutom nuvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt, som ju gjort goda insatser, även förre fp-led Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström, båda uttalade FRA-motståndare och goda liberaler.
Men, det blir mycket att ta ställning till och bevaka och arbeta aktivt för. Måste vi prioritera?
Och hur är samsynen om man ser på alla dessa aspekter och områden?
14 oktober 2008
Strimmor av ljus betr integriteten.
Det finns trots allt lite ljus i tunnelns slut. Med det menar jag att trots FRA-lagen och Piratjägarlagen (som ännu inte tagits!) så finns det enstaka riksdagsledamöter som lagt motioner i sant liberal anda och inom viktiga områden med vidare giltighet.
Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.
Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.
Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.
Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.
Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?
M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.
Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.
Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.
Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.
Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.
Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.
Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.
Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.
Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?
M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.
Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.
Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.
Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.
05 oktober 2008
IO och andra tecken på bristande sjukdomsinsikt
Jan Björklund låtsas självrannsakande i FRA-frågan. Erkänner att han/fp inte skött den så bra. Det är sannerligen en underdrift. Den är katastrofalt illa skött, under all kritik. Att låta partirådet bekräfta 25 sept-uppgörelsen med en ynklig krusidull, det bara förstärker intrycket att Björklund & co inget förstår av frågans sprängkraft. En sprängkraft som kommer av dess ideologiska laddning. Förstärkt av att det är de egna sympatisörerna som känner sig mest svikna - de känner att fp och de andra allianspartierna sprungit ifrån sina grundprinciper.
Har partiledningarna inga hjälpredor som kan tala om för dem vad som händer bland det folk som tidigare röstat på dem? Hör och läser det inte alla som nu bittert deklarerar att de kan inte rösta på något alliansparti efter detta?
Tror de att allt är OK bara för att riksdagskritikerna snärjts in i en kompromiss?
Hade Björklund haft den minsta sjukdomsinsikt hade han självfallet sagt att nu kan vi inte hålla på och trassla till FRA-frågan mera. Nu river vi upp lagen, utreder ordentligt hela saken ur alla aspekter, sedan får vi se vad och hur vi skall göra åt hela detta komplex.
Men det sa han inte.
Och Mona då. Hon tycker att det borde inrättas en integritetsombudsman, en IO. Så typiskt. Låter så välment, menlöst och tandlöst. Men snälla nån, vi har ju en riksdag!
Det rimliga vore ju att varje riksdagsman är en integritetsombudsman - en folktribun! Har alla där i riksdagshuset glömt vad de representerar? Nej, de representerar inte sina partiledare, de ska representera folket, väljarna, medborgarna! De ska bevaka makten, inte låta makten bevaka medborgarna.
Och centern uppges vara inne på Monas linje, och Björklund säger inte nej, inte till en ny byråkrat.
Nya myndigheter, nya tandlösa ombudsmän, mera byråkrati (jfr plåstrandet på FRA-lagen) - det är vad "folkets representanter" kan komma med när de själva inte förmår fullgöra sitt uppdrag!
Nej, vad vi behöver, det är riksdagsledamöter som tar parti för medborgarna, en författningsdomstol med tänder som sätter stopp för lagar som går emot grundlagen, ett mera långtgående personval.
Men för det krävs en sjukdomsinsikt hos våra ledande politiker.
Förändringar kommer att ske, men inte på ett sätt som dagens partiledningar kommer att gilla.
Har partiledningarna inga hjälpredor som kan tala om för dem vad som händer bland det folk som tidigare röstat på dem? Hör och läser det inte alla som nu bittert deklarerar att de kan inte rösta på något alliansparti efter detta?
Tror de att allt är OK bara för att riksdagskritikerna snärjts in i en kompromiss?
Hade Björklund haft den minsta sjukdomsinsikt hade han självfallet sagt att nu kan vi inte hålla på och trassla till FRA-frågan mera. Nu river vi upp lagen, utreder ordentligt hela saken ur alla aspekter, sedan får vi se vad och hur vi skall göra åt hela detta komplex.
Men det sa han inte.
Och Mona då. Hon tycker att det borde inrättas en integritetsombudsman, en IO. Så typiskt. Låter så välment, menlöst och tandlöst. Men snälla nån, vi har ju en riksdag!
Det rimliga vore ju att varje riksdagsman är en integritetsombudsman - en folktribun! Har alla där i riksdagshuset glömt vad de representerar? Nej, de representerar inte sina partiledare, de ska representera folket, väljarna, medborgarna! De ska bevaka makten, inte låta makten bevaka medborgarna.
Och centern uppges vara inne på Monas linje, och Björklund säger inte nej, inte till en ny byråkrat.
Nya myndigheter, nya tandlösa ombudsmän, mera byråkrati (jfr plåstrandet på FRA-lagen) - det är vad "folkets representanter" kan komma med när de själva inte förmår fullgöra sitt uppdrag!
Nej, vad vi behöver, det är riksdagsledamöter som tar parti för medborgarna, en författningsdomstol med tänder som sätter stopp för lagar som går emot grundlagen, ett mera långtgående personval.
Men för det krävs en sjukdomsinsikt hos våra ledande politiker.
Förändringar kommer att ske, men inte på ett sätt som dagens partiledningar kommer att gilla.
02 oktober 2008
Shoppa på FRA genom entrén eller bakdörren?
TV-Aktuellts inslag igår om FRA-oro var nästan komiskt.
Vi vet ju att förre SÄPO-chefen välkomnade senaste FRA-lagvarianten - om än ej riktigt utformad!
Men den nuvarande SÄPO-chefen klagade i inslaget över att han inte kan gå genom entrén till FRA för att köpa FRA-spaning på terrorister (om de måste vara misstänkta, det sas inget om vad jag hörde).
Enl bloggaren Farmorgun kan han i st nog gå via bakdörren och göra samma sak.
Nå, det verkade dock vara en av FRA-kramarna planterad nyhet, som Aktuellt inte riktigt hunnit behandla.
Dock hade de en intervju med W Agrell. Till synes saknade han liksom SÄPO-chefen möjligheten att använda FRA för att kabelspana på utrikes terrorister. Har SÄPO fått i uppdrag att spana utom riket? Jag trodde att det var en organisation för att hålla koll på säkerheten inom Sverige...
Vidare fick jag intrycket att FRA tidigare i sin shop haft denna vara i sitt lager. Tänkte, oj då, redan före FRA-lagen? Hur har det gått till? Var det ett lagligt sortiment?
Men nu ska vi inte vara kitsliga. Låt oss i stället grunna över vad det egentliga budskapet i inslaget med Agrell var. Jo, det var: FRA-lagen är så överlappad med olika saker att den nu är helt oöverskådlig, den saknar analys och helhetssyn! (Inte ordagrant, men så fattade jag det.)
Där satt det! FRA-lagen är ett hoprafsat hopkok som måste utredas. Och göras ordentligt denna gång. Först bör man nog se över om FRA öht behövs, sedan om signalspaning är det mest effektiva. Sedan kan man se vem som ska göra vad av det som eventuellt behövs.
Och därefter ta itu med att försöka formulera en (eller flera) lag(ar) som är grundad på en helhetssyn av såväl underrättelsebehov som integritetsskydd.
Integritetsskyddet får inte slängas in i efterskott som jäst i den degen.
Och jag menar, i likhet med Hans Lindblad, att innan man stiftar en sådan lag ska man tala om för väljarna vad man vill göra och begära mandat för det. Inte springa bakom ryggen på oss igen.
Vi vet ju att förre SÄPO-chefen välkomnade senaste FRA-lagvarianten - om än ej riktigt utformad!
Men den nuvarande SÄPO-chefen klagade i inslaget över att han inte kan gå genom entrén till FRA för att köpa FRA-spaning på terrorister (om de måste vara misstänkta, det sas inget om vad jag hörde).
Enl bloggaren Farmorgun kan han i st nog gå via bakdörren och göra samma sak.
Nå, det verkade dock vara en av FRA-kramarna planterad nyhet, som Aktuellt inte riktigt hunnit behandla.
Dock hade de en intervju med W Agrell. Till synes saknade han liksom SÄPO-chefen möjligheten att använda FRA för att kabelspana på utrikes terrorister. Har SÄPO fått i uppdrag att spana utom riket? Jag trodde att det var en organisation för att hålla koll på säkerheten inom Sverige...
Vidare fick jag intrycket att FRA tidigare i sin shop haft denna vara i sitt lager. Tänkte, oj då, redan före FRA-lagen? Hur har det gått till? Var det ett lagligt sortiment?
Men nu ska vi inte vara kitsliga. Låt oss i stället grunna över vad det egentliga budskapet i inslaget med Agrell var. Jo, det var: FRA-lagen är så överlappad med olika saker att den nu är helt oöverskådlig, den saknar analys och helhetssyn! (Inte ordagrant, men så fattade jag det.)
Där satt det! FRA-lagen är ett hoprafsat hopkok som måste utredas. Och göras ordentligt denna gång. Först bör man nog se över om FRA öht behövs, sedan om signalspaning är det mest effektiva. Sedan kan man se vem som ska göra vad av det som eventuellt behövs.
Och därefter ta itu med att försöka formulera en (eller flera) lag(ar) som är grundad på en helhetssyn av såväl underrättelsebehov som integritetsskydd.
Integritetsskyddet får inte slängas in i efterskott som jäst i den degen.
Och jag menar, i likhet med Hans Lindblad, att innan man stiftar en sådan lag ska man tala om för väljarna vad man vill göra och begära mandat för det. Inte springa bakom ryggen på oss igen.
29 september 2008
En mellanstation - för omstart i FRA-debatten
Såhär sista måndagen före månadsskiftet känns det som att FRA-frågan inte alls är slut. För kanske ett dygn lyckades kanslihusets spindoctors övertyga traditionella media att det var klart med FRA. Men det var det inte, inte i bloggvärlden och det börjar nu sippra ut till framför allt radio och teve och, lite långsammare, till pressen.
I stället för att FRA-lagen rotts hem och frågan dött, så har vi nu hamnat i en mellanstation. För vilken gång i ordningen? Motståndet formulerar och preciserar sig, slickar i viss mån såren efter regeringens kupp att involvera de inomparlamentariska kritikerna i sin skara.
Det sätt som "kompromissen" presenterats på visar på så många oklarheter att kryphål att jag gissar att en och annan av de f.d. kritiska riksdagsledamöterna i vart fall för sig själva undrar vad det var de gick med på. Och såvitt jag kan se så har inte regeringens/FRAs splittringstaktik lyckats i någon större grad, frånsett att en del som är inne i partistrukturerna fallit till föga.
Men det uppror som finns bland de utomparlamentariska kritikerna har inte mattats av.
FRA-lagens försvarare disponerar ju ett par tusen kanslihustjänstemän inklusive ett par hundra politiska tjänstemän (spin doctors) - och FRAs jäviga ledning, sysselsatta med att mata ut sin syn på frågan.
FRA-kritikerna däremot omfattar bland annat "hela" bloggosfären med forskare, tekniker, ingenjörer, personer yrkesverksamma inom IT och telekom, några politiker och flera jurister. Och mängder av "vanliga" människor, som satt sig in i frågan och engagerat sig politiskt, kanske i många fall för första gången. De har funnit en demokratisk brist, och vill avhjälpa den.
( Läs f.ö. Mark Klambergs analys av dagsläget - välkommen tillbaka Mark - http://klamberg.blogspot.com/2008/09/diskussion-om-mediabevakningen-hos-jmg.html )
Dessa kritiker kan inte svälja "kompromissen", tvärtom.
Som jag bedömer det så hade kritikerna redan tidigare plockat sönder FRA-lagen i alla beståndsdelar och sett dess brister. Nu har också "kompromissen" befunnits i stort sett ha samma brister - i de grundläggande avseendena. Både principiellt och i detaljerna.
Därför måste FRA-debattens omstart än mera ta fasta på att nå ut ytterligare även i traditionella media.
Det räcker inte att bara fortsätta med det interna, i och för sig gigantiska, grupparbetet utan nu måste det föras ut än mer - i ett vidare spektrum, till platser där även de som inte dagligdags tar sin information finns.
Så kan vi uppnå ett större tryck på regering och riksdag.
I stället för att FRA-lagen rotts hem och frågan dött, så har vi nu hamnat i en mellanstation. För vilken gång i ordningen? Motståndet formulerar och preciserar sig, slickar i viss mån såren efter regeringens kupp att involvera de inomparlamentariska kritikerna i sin skara.
Det sätt som "kompromissen" presenterats på visar på så många oklarheter att kryphål att jag gissar att en och annan av de f.d. kritiska riksdagsledamöterna i vart fall för sig själva undrar vad det var de gick med på. Och såvitt jag kan se så har inte regeringens/FRAs splittringstaktik lyckats i någon större grad, frånsett att en del som är inne i partistrukturerna fallit till föga.
Men det uppror som finns bland de utomparlamentariska kritikerna har inte mattats av.
FRA-lagens försvarare disponerar ju ett par tusen kanslihustjänstemän inklusive ett par hundra politiska tjänstemän (spin doctors) - och FRAs jäviga ledning, sysselsatta med att mata ut sin syn på frågan.
FRA-kritikerna däremot omfattar bland annat "hela" bloggosfären med forskare, tekniker, ingenjörer, personer yrkesverksamma inom IT och telekom, några politiker och flera jurister. Och mängder av "vanliga" människor, som satt sig in i frågan och engagerat sig politiskt, kanske i många fall för första gången. De har funnit en demokratisk brist, och vill avhjälpa den.
( Läs f.ö. Mark Klambergs analys av dagsläget - välkommen tillbaka Mark - http://klamberg.blogspot.com/2008/09/diskussion-om-mediabevakningen-hos-jmg.html )
Dessa kritiker kan inte svälja "kompromissen", tvärtom.
Som jag bedömer det så hade kritikerna redan tidigare plockat sönder FRA-lagen i alla beståndsdelar och sett dess brister. Nu har också "kompromissen" befunnits i stort sett ha samma brister - i de grundläggande avseendena. Både principiellt och i detaljerna.
Därför måste FRA-debattens omstart än mera ta fasta på att nå ut ytterligare även i traditionella media.
Det räcker inte att bara fortsätta med det interna, i och för sig gigantiska, grupparbetet utan nu måste det föras ut än mer - i ett vidare spektrum, till platser där även de som inte dagligdags tar sin information finns.
Så kan vi uppnå ett större tryck på regering och riksdag.
23 september 2008
Hans Lindblad om FRA-lagen. Hur bör sådana frågor hanteras politiskt?
Från Hans Lindblad har jag f.k. fått en text som han skrivit till fp:s FRA-grupp.
Den innehåller ganska lite om sakfrågan, alltså signalspaningens roll, teknik etc utan tar egentligen bara upp den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet. Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.
Här följer Hans text, som är en svidande vidräkning hur FRA-frågan hittills skötts.
"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.
Inget mandat från väljare i denna fråga
Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartierna i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga. Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.
Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.
Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.
Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars
Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.
Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.
Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp. Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för upp en fråga på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.
Alltså. som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. Gör man så underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.
Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning. Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.
Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.
Förslaget drivs av myndigheten själv. Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslkut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA självt som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Mikael Odenberg och sedan Sten Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
Tänk om den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket? Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärs mot alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.
Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedemiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.
När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket. Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.
Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt. Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin. I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst, (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten.
Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde sägas leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition?
Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning
I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.
Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.
En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.
Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse, men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).
Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.
Idiotfråga att förlora röster på
Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan att besluten ens noteras. Det är bara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia.
Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man (fp) ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.
De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen.
Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.
Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.
Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"
Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.
Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.
Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa. Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"
Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.
Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.
Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.
Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.
Lagstiftare måste få all information
Riksdagen måste få all information som behövs för beslut
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.
Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs. Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.
Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.
Lagen måste rivas upp
Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering.
Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen.
Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..
Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...
Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.
FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.
Terrorism
Ofta åberopas terrorism. Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)
I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.
Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.
Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
Hälsningar
Hans"
--
Efter detta kan jag bara säga "Amen". Nu måste ju samtliga partiledningar inom Alliansen gå och gömma sig, skamligt rodnande. Och alldeles speciellt folkpartiets.
Detta var en lektion i hur ett liberalt parti ska agera.
Jag uppmanar alla alliansens partiledare att skämmas, och resolut erkänna hur fel de haft och agerat.
Tänk vad det skulle rensa luften! Och vilken opinionsvinst det skulle kunna bli!
Den innehåller ganska lite om sakfrågan, alltså signalspaningens roll, teknik etc utan tar egentligen bara upp den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet. Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.
Här följer Hans text, som är en svidande vidräkning hur FRA-frågan hittills skötts.
"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.
Inget mandat från väljare i denna fråga
Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartierna i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga. Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.
Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.
Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.
Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars
Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.
Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.
Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp. Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för upp en fråga på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.
Alltså. som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. Gör man så underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.
Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning. Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.
Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.
Förslaget drivs av myndigheten själv. Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslkut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA självt som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Mikael Odenberg och sedan Sten Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
Tänk om den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket? Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärs mot alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.
Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedemiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.
När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket. Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.
Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt. Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin. I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst, (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten.
Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde sägas leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition?
Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning
I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.
Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.
En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.
Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse, men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).
Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.
Idiotfråga att förlora röster på
Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan att besluten ens noteras. Det är bara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia.
Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man (fp) ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.
De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen.
Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.
Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.
Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"
Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.
Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.
Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa. Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"
Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.
Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.
Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.
Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.
Lagstiftare måste få all information
Riksdagen måste få all information som behövs för beslut
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.
Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs. Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.
Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.
Lagen måste rivas upp
Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering.
Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen.
Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..
Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...
Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.
FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.
Terrorism
Ofta åberopas terrorism. Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)
I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.
Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.
Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
Hälsningar
Hans"
--
Efter detta kan jag bara säga "Amen". Nu måste ju samtliga partiledningar inom Alliansen gå och gömma sig, skamligt rodnande. Och alldeles speciellt folkpartiets.
Detta var en lektion i hur ett liberalt parti ska agera.
Jag uppmanar alla alliansens partiledare att skämmas, och resolut erkänna hur fel de haft och agerat.
Tänk vad det skulle rensa luften! Och vilken opinionsvinst det skulle kunna bli!
19 september 2008
Leder FRA till en svensk författningsdomstol?
Frågan om en svensk författningsdomstol poppar upp då och då.
Tidigare hände det oftast när sosseregeringar genomfört lagändringar som oppositionen ansett vara i strid med grundlagens bokstav, eller oftare, dess anda.
Sossarnas motargument har alltid varit att det inte är jurister (som alltid enl sossarna definitionsmässigt är konservativa, borgerliga), utan väljarna, som skall styra Sverige.
Och med en riksdagsmajoritet bestående av sossarna., kommunisterna, deras efterföljare och andra samarbetspartner så ha har frågan aldrig kommit speciellt långt över diskussionsstadiet.
Det är klart att politiker vill ha makt för att genomföra de ideer de är valda för att förverkliga. Det är inget fel i sig.
Något kan det alltså ligga i sosseinvändningen emot en författningsdomstol. En domstol ska inte få undanröja väljarnas utslag i val.
Men frågan är om väljarna alltid vet vad den majoritet de valt har för avsikter. Som när en majoritet i riksdagen genomför ändringar som de på intet sätt lagt fram för väljarna i valet, eller som står i strid med partiets eller partiernas traditionella ställningstaganden.
Det färska exemplet är givetvis FRA-lagens genomdrivande. Det är en händelse som i sig skulle motivera en författningsdomstol.
Det jag vänder mig emot är också när politiker allt oftare söker makt bara för maktens skull. Även i det avseendet har FRA-frågan tydliggjort detta problem. Makt som därför förblindar och korrumperar.
Makt skall alltid kontrolleras. Det är bra med någon form av maktbalans, så inte en majoritetsgruppering blir självsvåldig, kanske till och med försöker manipulera sig till evig majoritet.
Dessutom är det så att en grundlag bör vara starkt förankrad i en bred majoritet, inte bara i riksdagen utan även bland folket. En grundlag skall vara lite trögändrad, just för att försvara minoriteters rättigheter och förhindra att tillfälliga majoriteter skall kunna göra snabba ändringar/försämringar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Mot den bakgrunden lutar även jag allt mer åt det förnuftiga med en författningsdomstol.
Problemet är att klara av att tillsätta dess ledamöter på ett riktigt sätt, att så långt möjligt förhindra politiska tillsättningar.
Jag gissar att idag så ser nog "borgerliga" företrädare på en författningsdomstol med samma svala, dvs avvisande känslor som sossarna gjorde. De vill kunna genomföra sina förslag utan irriterande inblandning av jurister, som pekar på avvikelser från grundlagen.
Det är högst sannolikt att alliansföreträdarna inte blivit mera positiva till en författningsdomstol efter FRA-historien.
Makt korrumperar.
Därför är det så viktigt att makthavarna alltid påminns om att de fått sina mandat av folket. Vi ska kunna avsätta dem. De kan inte välja ett nytt folk. Hur gärna de än vill.
Kanske fungerar FRA-lagen som en väckarklocka, till ett större medborgerligt deltagande i de demokratiska angelägenheterna. Vem vet?
Tillägg. Jag har fått tips på ett upprop för svensk författningsdomstol, se denna länk:
http://www.forfattningsdomstol.se/
Tidigare hände det oftast när sosseregeringar genomfört lagändringar som oppositionen ansett vara i strid med grundlagens bokstav, eller oftare, dess anda.
Sossarnas motargument har alltid varit att det inte är jurister (som alltid enl sossarna definitionsmässigt är konservativa, borgerliga), utan väljarna, som skall styra Sverige.
Och med en riksdagsmajoritet bestående av sossarna., kommunisterna, deras efterföljare och andra samarbetspartner så ha har frågan aldrig kommit speciellt långt över diskussionsstadiet.
Det är klart att politiker vill ha makt för att genomföra de ideer de är valda för att förverkliga. Det är inget fel i sig.
Något kan det alltså ligga i sosseinvändningen emot en författningsdomstol. En domstol ska inte få undanröja väljarnas utslag i val.
Men frågan är om väljarna alltid vet vad den majoritet de valt har för avsikter. Som när en majoritet i riksdagen genomför ändringar som de på intet sätt lagt fram för väljarna i valet, eller som står i strid med partiets eller partiernas traditionella ställningstaganden.
Det färska exemplet är givetvis FRA-lagens genomdrivande. Det är en händelse som i sig skulle motivera en författningsdomstol.
Det jag vänder mig emot är också när politiker allt oftare söker makt bara för maktens skull. Även i det avseendet har FRA-frågan tydliggjort detta problem. Makt som därför förblindar och korrumperar.
Makt skall alltid kontrolleras. Det är bra med någon form av maktbalans, så inte en majoritetsgruppering blir självsvåldig, kanske till och med försöker manipulera sig till evig majoritet.
Dessutom är det så att en grundlag bör vara starkt förankrad i en bred majoritet, inte bara i riksdagen utan även bland folket. En grundlag skall vara lite trögändrad, just för att försvara minoriteters rättigheter och förhindra att tillfälliga majoriteter skall kunna göra snabba ändringar/försämringar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Mot den bakgrunden lutar även jag allt mer åt det förnuftiga med en författningsdomstol.
Problemet är att klara av att tillsätta dess ledamöter på ett riktigt sätt, att så långt möjligt förhindra politiska tillsättningar.
Jag gissar att idag så ser nog "borgerliga" företrädare på en författningsdomstol med samma svala, dvs avvisande känslor som sossarna gjorde. De vill kunna genomföra sina förslag utan irriterande inblandning av jurister, som pekar på avvikelser från grundlagen.
Det är högst sannolikt att alliansföreträdarna inte blivit mera positiva till en författningsdomstol efter FRA-historien.
Makt korrumperar.
Därför är det så viktigt att makthavarna alltid påminns om att de fått sina mandat av folket. Vi ska kunna avsätta dem. De kan inte välja ett nytt folk. Hur gärna de än vill.
Kanske fungerar FRA-lagen som en väckarklocka, till ett större medborgerligt deltagande i de demokratiska angelägenheterna. Vem vet?
Tillägg. Jag har fått tips på ett upprop för svensk författningsdomstol, se denna länk:
http://www.forfattningsdomstol.se/
09 september 2008
Smått, gott och makabert om och i FRA-debatten
Visst känns FRA-debatten ganska uttjatad nu? Jovisst! Det verkar som att vi vet "allt" nu. Och som att FRA-kramarna går på tomgång. Men ändå, eller kanske just därför, så viktig debatt.
Läste just "Opassandes" blogg, som är en utmärkt sammanfattning så långt av debatten. Liksom varför vi är så många som reagerar emot FRA-lagarna. Det är svårt att själv komma ihåg var man skrivit alla dessa kommentarer och texter som kommit ur tangentbordet, om det är en kommentar på någon annans blogg, eller ett eget blogginlägg. Det är ju så mycket som snurrar runt.
Ett par bloggare, som jag uppskattar alltmer, är de kvinnor som ligger bakom "Farmorgun" och "Mina moderata karameller". De ger snart sagt dagligen utomordentliga sammanfattningar av det senaste dygnets nyheter och debattinlägg om FRA-lagarna, kryddat med personliga och kloka kommentarer.
Sen ett par dagar verkar det dock som att två debatter hela tiden hakar in i varandra, i vart fall i många av de bloggar som inte i första hand är analytiska utan även tar in känslor i hög grad. Alltså, FRA-debatten, (eller ska vi kalla den integritetsdebatten ?) och debatten om Arbogabilderna, som också är en integritetsdebatt, blandas allt friskare ihop. Eller sjukare...
Det makabra är ju att en del FRA-förespråkare drar in Arbogabilderna som ett försvar för att FRA-lagen behövs (sic!) !!! Makabert, just det!
Ska det vara så svårt att inse att båda principerna, offentlighet/yttrandefrihet och integritetsskydd, de är till för den enskilda människan. De är inte till för att skydda makthavarna emot oss medborgare. Tvärtom.
En person som alltmer sjunker i min aktning är Sven Tolgfors. Jag mår faktiskt illa när jag hör hans välsmorda argumentering, det är den typ av ytligt sett så välmenande politikerprat som inget säger, inte har någon påtaglig substans. Han kämpar på för sitt revir, som försvarsminister, men jag blir bara rädd. Rädd för hans envishet att driva FRA-lagarna - emot oss medborgare, och rädd för hans substanslösa försvar, ett försvar som snart inte finns annat än till namnet. Och innerst inne undrar jag vad han egentligen tycker och vill. Bakom denna svada på Reinfeldts vägnar. Suck.
Däremot måste jag för balansens skull nämna en politiker som fortfarande ger hopp. Tyvärr är han numera före detta riksdagsledamot, men skriver fortfarande ledare då och då, och arbetar på en bok.
Jag talar om Hans Lindblad, den evige ynglingen som under många år var fp-representant för Gävleborgs län. Då folkpartiets försvarspolitiske talesman, och en ständig gisslare av uppblåsta byråkrater och revirbevakare. Tidigare var han ledarskribent på Gefle Dagblad, och bidrar med en och annan ledare där alltfort. Dessutom skriver han på en bok om förre fp-ledaren Sven Wedén. Hans Lindblad har en integritet som är sällsynt. Vi skulle behöva många politiker av hans halt idag.
Självfallet stöder Hans Lindblad fp-uppropet mot FRA-lagen! Det måste kännas som en stor vitamininjektion för de fp-kvinnor i riksdagen som vågat gå ut och offentliggöra sitt motstånd till lagen.
Och för oss andra, som kämpar emot FRA-lagen.
Läste just "Opassandes" blogg, som är en utmärkt sammanfattning så långt av debatten. Liksom varför vi är så många som reagerar emot FRA-lagarna. Det är svårt att själv komma ihåg var man skrivit alla dessa kommentarer och texter som kommit ur tangentbordet, om det är en kommentar på någon annans blogg, eller ett eget blogginlägg. Det är ju så mycket som snurrar runt.
Ett par bloggare, som jag uppskattar alltmer, är de kvinnor som ligger bakom "Farmorgun" och "Mina moderata karameller". De ger snart sagt dagligen utomordentliga sammanfattningar av det senaste dygnets nyheter och debattinlägg om FRA-lagarna, kryddat med personliga och kloka kommentarer.
Sen ett par dagar verkar det dock som att två debatter hela tiden hakar in i varandra, i vart fall i många av de bloggar som inte i första hand är analytiska utan även tar in känslor i hög grad. Alltså, FRA-debatten, (eller ska vi kalla den integritetsdebatten ?) och debatten om Arbogabilderna, som också är en integritetsdebatt, blandas allt friskare ihop. Eller sjukare...
Det makabra är ju att en del FRA-förespråkare drar in Arbogabilderna som ett försvar för att FRA-lagen behövs (sic!) !!! Makabert, just det!
Ska det vara så svårt att inse att båda principerna, offentlighet/yttrandefrihet och integritetsskydd, de är till för den enskilda människan. De är inte till för att skydda makthavarna emot oss medborgare. Tvärtom.
En person som alltmer sjunker i min aktning är Sven Tolgfors. Jag mår faktiskt illa när jag hör hans välsmorda argumentering, det är den typ av ytligt sett så välmenande politikerprat som inget säger, inte har någon påtaglig substans. Han kämpar på för sitt revir, som försvarsminister, men jag blir bara rädd. Rädd för hans envishet att driva FRA-lagarna - emot oss medborgare, och rädd för hans substanslösa försvar, ett försvar som snart inte finns annat än till namnet. Och innerst inne undrar jag vad han egentligen tycker och vill. Bakom denna svada på Reinfeldts vägnar. Suck.
Däremot måste jag för balansens skull nämna en politiker som fortfarande ger hopp. Tyvärr är han numera före detta riksdagsledamot, men skriver fortfarande ledare då och då, och arbetar på en bok.
Jag talar om Hans Lindblad, den evige ynglingen som under många år var fp-representant för Gävleborgs län. Då folkpartiets försvarspolitiske talesman, och en ständig gisslare av uppblåsta byråkrater och revirbevakare. Tidigare var han ledarskribent på Gefle Dagblad, och bidrar med en och annan ledare där alltfort. Dessutom skriver han på en bok om förre fp-ledaren Sven Wedén. Hans Lindblad har en integritet som är sällsynt. Vi skulle behöva många politiker av hans halt idag.
Självfallet stöder Hans Lindblad fp-uppropet mot FRA-lagen! Det måste kännas som en stor vitamininjektion för de fp-kvinnor i riksdagen som vågat gå ut och offentliggöra sitt motstånd till lagen.
Och för oss andra, som kämpar emot FRA-lagen.
05 september 2008
Vågar FRA-kramarna ändra sig? Apropå Staffan Danielsson...
Nu har en av de främsta FRA-kramarna, Staffan Danielsson (c), uttryckt visst tvivel om att FRA-lagen är så perfekt som han trott och sagt i många sammanhang. Det är DN-artikeln för 2 dgr sedan som fick upp ögonen på honom. Nåja, så konkret uttrycker han inte sig på sin blogg, tyvärr.
Han säger att nu måste diskussionen fortsätta. Det som fått honom att hesitera är detta i artikeln: "Lagstiftarna tycks ha förts bakom ljuset när de antog FRA-lagen i juni. Tillsammans med tidigare regelverk ger den nya lagen FRA rätt och möjlighet att registrera alla medborgares sociala nätverk."
Nå, tänk snabbt nu Staffan. Bidra till att lösa denna fråga nu genom att klart och tydligt deklarera att du hade fel och att du vill medverka till att riva upp signalspaningslagen och de tre lagar som ändrades i samma svep (det som vi i debatten paketerar som "FRA-lagen").
Samverka med Camilla L, Birgitta O, Agneta B och de andra så att det blir ett stopp, en utredning och en ny lag som verkligen beaktar alla aspekter och säkrar integritetsskyddet på allvar.
Vore jag Staffan D, som tydligen börjar känna sig lurad, skulle jag bli ordentligt uppretad på lurendrejarna och ta dem i örat och ruska om dem ordentligt. Eller hur man nu gör med folk på dessa "höga nivåer".
Kom ihåg att en bra karl (inte bara kvinnor!) kan ändra sig när han får nya eller okända fakta klara för sig. En sån karl högaktar man. Men tjurskallar som inte kan erkänna fel för prestigens skull, de föraktar vi. Och de röstar vi bort om de skulle ha hamnat i riksdagen.
Jag gissar att vi snart får veta vilken kategori Du tillhör Staffan.
Han säger att nu måste diskussionen fortsätta. Det som fått honom att hesitera är detta i artikeln: "Lagstiftarna tycks ha förts bakom ljuset när de antog FRA-lagen i juni. Tillsammans med tidigare regelverk ger den nya lagen FRA rätt och möjlighet att registrera alla medborgares sociala nätverk."
Nå, tänk snabbt nu Staffan. Bidra till att lösa denna fråga nu genom att klart och tydligt deklarera att du hade fel och att du vill medverka till att riva upp signalspaningslagen och de tre lagar som ändrades i samma svep (det som vi i debatten paketerar som "FRA-lagen").
Samverka med Camilla L, Birgitta O, Agneta B och de andra så att det blir ett stopp, en utredning och en ny lag som verkligen beaktar alla aspekter och säkrar integritetsskyddet på allvar.
Vore jag Staffan D, som tydligen börjar känna sig lurad, skulle jag bli ordentligt uppretad på lurendrejarna och ta dem i örat och ruska om dem ordentligt. Eller hur man nu gör med folk på dessa "höga nivåer".
Kom ihåg att en bra karl (inte bara kvinnor!) kan ändra sig när han får nya eller okända fakta klara för sig. En sån karl högaktar man. Men tjurskallar som inte kan erkänna fel för prestigens skull, de föraktar vi. Och de röstar vi bort om de skulle ha hamnat i riksdagen.
Jag gissar att vi snart får veta vilken kategori Du tillhör Staffan.
FRA. Vem ska de spana på?
Redan för någon vecka sedan nämnde jag i ett inlägg, mera i förbigående, att brittiska underrättelsetjänsten nu insett att det inte går att spana på terrorister som ingående i någon grupp. Det nätet "fångar" alltför många, så det blir meningslöst, den "information" man får blir så omfattande att eventuella verkliga terrorister slinker undan. Eftersom de är individer, som kan se ut hur som helst. De behöver alltså inte vara skäggiga, invandrade muslimer eller enligt någon annan stereotyp. Det har visat sig att det inte duger att söka efter sådant som politiska åsikter eller religion. Det kan vara välrakade och välartade ynglingar i kostym, eller tjejer i jeans. Eller inte... dvs som folk är mest.
De är individer, som du och jag. Ska vi därför alla kollas, när det inte finns misstanke mot oss som enskilda individer?
Signalspaningsförespråkarna brukar försvara sig genom att påstå att lagen inte ger rätt att spana på enskilda genom massavlyssning. Jasså? Det är mest en strid om ord. De facto är det ju det som kan ske. De säger att FRA ska använda "sökbegrepp". Ett sökbegrepp kan vara många olika saker. Gemensamt är dock att det är något slag av klassifisering av medborgare, som kan framkomma genom kartläggning t ex av kommunikation och sociala mönster. Och att för att komma dit måste de massavlyssna - där kommer det första integritetsintrånget in - och så sortera ut agnarna från vetet. Man samlar in en massa integritetskränkande information för att därigenom, via sökbegrepp för grupper, komma ned på individnivå, hoppas man.
Frågan är om de hittar något "vete" på detta sätt.
Däremot är det klart att med nyss antagna lag (som egentligen är en ny lag plus ändringar i tre andra lagar, allt i ett paket som togs av riksdagen den 18 juni) så sker allt detta utan att det finns misstanke om brott mot rikets säkerhet. FRA ska "bara fiska" i det som går genom internetkablar.
Alltså. Det är inte effektivt att söka presumtiva brottslingar genom sökbegrepp som innebär grupptillhörigheter. Och FRA-kramare säger att det inte ska massavlyssnas på individer utan efter "sökbegrepp". Men ändå ska det avlyssnas - men utan att det finns skäliga misstankar.
Är det någon som ser logiken i detta - och att det skulle vara förenligt med integritetskydd och "FRA-lagen" som den är konstruerad?
De är individer, som du och jag. Ska vi därför alla kollas, när det inte finns misstanke mot oss som enskilda individer?
Signalspaningsförespråkarna brukar försvara sig genom att påstå att lagen inte ger rätt att spana på enskilda genom massavlyssning. Jasså? Det är mest en strid om ord. De facto är det ju det som kan ske. De säger att FRA ska använda "sökbegrepp". Ett sökbegrepp kan vara många olika saker. Gemensamt är dock att det är något slag av klassifisering av medborgare, som kan framkomma genom kartläggning t ex av kommunikation och sociala mönster. Och att för att komma dit måste de massavlyssna - där kommer det första integritetsintrånget in - och så sortera ut agnarna från vetet. Man samlar in en massa integritetskränkande information för att därigenom, via sökbegrepp för grupper, komma ned på individnivå, hoppas man.
Frågan är om de hittar något "vete" på detta sätt.
Däremot är det klart att med nyss antagna lag (som egentligen är en ny lag plus ändringar i tre andra lagar, allt i ett paket som togs av riksdagen den 18 juni) så sker allt detta utan att det finns misstanke om brott mot rikets säkerhet. FRA ska "bara fiska" i det som går genom internetkablar.
Alltså. Det är inte effektivt att söka presumtiva brottslingar genom sökbegrepp som innebär grupptillhörigheter. Och FRA-kramare säger att det inte ska massavlyssnas på individer utan efter "sökbegrepp". Men ändå ska det avlyssnas - men utan att det finns skäliga misstankar.
Är det någon som ser logiken i detta - och att det skulle vara förenligt med integritetskydd och "FRA-lagen" som den är konstruerad?
30 augusti 2008
Dagens FRA-kommentar, vi har vaknat
För dagen kan jag bara konstatera att motståndet emot FRA och FRA-lagen verkar bara att växa och bli allt kunnigare. Samt kunskapsinsamlandet visar på ruskigheter i det svenska samhället.
Jag vill nog beteckna mig som en vaken samhällsmedborgare, politiskt aktiv i decennier. Men i dessa "kvarter" om underrättelseverksamhet som kolliderar med integritet har jag inte vistats förr.
Samtidigt ser jag hur många andra nu tar del i demokratisk debatt, skrämda av de ledande politikerna märkliga förehavanden och frånsteg från demokratiska principer.
Det är ett viktigt resultat.
För mera kunskapsinhämtande, kolla in de bloggar jag har noterat i min vänsterspalt. Där finns enorma mängder initierad kunskap att hämta. Via dem kommer man också till ännu fler bloggar med ännu mera kunskap. Det tar många timmar att kolla runt, men det är det värt.
Min avslutande undran är i vilken mån som regering och riksdagsledamöter verkligen tar del av denna kunskap?
Jag har svårt att tro att deras ställningstaganden skulle vare det de är om de kollade in i vart fall de viktigaste av dessa bloggar. Bloggosfären är här. Det har Obama insett, när ska svenska politiker inse att de inte kan ge kommando bara, utan att lyssna också. Att visa vad de tycker och har för ideologi.
Tillägg: Jag tycker mig finna belägg för att min tro att de aktiva politikerna i hög grad undviker att ta del av bloggosfären. Detta då jag då och då, på olika sätt, tillställer många av dem tips på text både på min blogg och på andra länkar, rörande vad som framkommer om FRA-lagen.
Jag kan dock konstatera att besöken på min blogg inte ökar pga detta. De absolut flesta som besöker min blogg förefaller vara "vanliga" nyfikna, varav ytterst få är politiker (men undantagen är hedervärda personer!) .
Jag vill nog beteckna mig som en vaken samhällsmedborgare, politiskt aktiv i decennier. Men i dessa "kvarter" om underrättelseverksamhet som kolliderar med integritet har jag inte vistats förr.
Samtidigt ser jag hur många andra nu tar del i demokratisk debatt, skrämda av de ledande politikerna märkliga förehavanden och frånsteg från demokratiska principer.
Det är ett viktigt resultat.
För mera kunskapsinhämtande, kolla in de bloggar jag har noterat i min vänsterspalt. Där finns enorma mängder initierad kunskap att hämta. Via dem kommer man också till ännu fler bloggar med ännu mera kunskap. Det tar många timmar att kolla runt, men det är det värt.
Min avslutande undran är i vilken mån som regering och riksdagsledamöter verkligen tar del av denna kunskap?
Jag har svårt att tro att deras ställningstaganden skulle vare det de är om de kollade in i vart fall de viktigaste av dessa bloggar. Bloggosfären är här. Det har Obama insett, när ska svenska politiker inse att de inte kan ge kommando bara, utan att lyssna också. Att visa vad de tycker och har för ideologi.
Tillägg: Jag tycker mig finna belägg för att min tro att de aktiva politikerna i hög grad undviker att ta del av bloggosfären. Detta då jag då och då, på olika sätt, tillställer många av dem tips på text både på min blogg och på andra länkar, rörande vad som framkommer om FRA-lagen.
Jag kan dock konstatera att besöken på min blogg inte ökar pga detta. De absolut flesta som besöker min blogg förefaller vara "vanliga" nyfikna, varav ytterst få är politiker (men undantagen är hedervärda personer!) .
22 augusti 2008
FRA-lagen en skvader som inte kan flyga
Varför trassla till det ytterligare? Varför söker centern genom sitt hugskott förvirra till debatten om signalspaning?
Är det för att binda upp sina egna interna kritiker, eller är det ett spel för att rädda ansiktet på regeringen, Tolgfors och FRA-lagen?
Hur är det möjligt att annars sansade och intelligenta människor som Erik Ullenhag, fps partisekreterare "går på" centerutspelet? OK, han är ju partitjänsteman och måste följa parti-ledningen. Men hur kan t ex SvDs ledarsida också gå på bluffen?
Centerutspelets försvarare vill se kompletta nya lagförslag från motståndarna, men själva har de bara ett hugskott utan konkretion vad gäller dess tekniska genomförbarhet för att ge det eftersträvade (begränsade) intergritetsskyddet, men medger i bisatser att det har brister i effektivitet (i informationsinsamlande). Alltså ej bra nog för info-insamling, och utan reellt integritetsskydd.
Det måste ju då ändå vara helt klart att FRA-lagen är en skvader. Den kan inte flyga. Den är farlig, kränkande för integriteten utan att ge det resultat som den sägs ska ge.
Min slutsats blir att lagens förespråkare struntar i detta, för dem är det en prestigefråga. Några kanske inte satt sig in i det hela tillräckligt, men det kan väl knappast gälla de i regeringen och partiledningarna i alliansen? Eller? Men alla tvivlare då, som grubblar hur centerns skvader ska lösa deras samvetskonflikt, har de inte orkat läsa alla invändningar som finns? Som framförts inte "bara" i bloggar och e-mail utan också i tidningsartiklar t ex i AB och Nu.
Har de dessutom missat att Tolgfors inte svalt centerhugskottet, han ser det bara som ett diskussionsinlägg som ska vägas mot andra. Dvs han låtsas välvillig för att "locka hem" någon, men det han säger förpliktigar till intet, kan mala ner det hur han vill och hålla fast vid lagen.
En del FRA-förespråkare klamrar sig fast vid "signalspaning i kabel", som ett mantra, utan att definiera vad de vill göra med det, och hur det ska ske med eller utan integritetskränkningar.
Jag kan inte se annat än att FRA-lagen är omöjlig att bygga på. Den är feltänkt, det visar de förslag till "förbättringar" som lagts. Menar centern vad de säger om att inte signalspana på svenskar så innebär det att lagen måste stoppas, rivas upp!
Man, regering och riksdag, måste tänka om, ta om hela frågan från början. Göra en grundlig utredning dels om behovet av info-insamling i stor skala på internet, se om det är tekniskt möjligt utifrån integritetsbehovet. Alltså, se på frågan utan skygglappar, men med utredningsdirektiv som i huvudsak begränsas till dessa huvudprinciper om integritet och ändamålsenlighet vad gäller informationsinsamlande som inte kan ske på annat, mera öppet sätt. Samt att givetvis skall det finnas starka misstankar om brott om avlyssning ska kunna ske på ett sätt som närmar sig integritetskränkning.
Länkar bl a: http://www.odsvall.se/blog/2008/08/riv-upp-lagen-och-starta-om/
http://henrikalexandersson.blogspot.com/2008/08/fra-centern-backar-del-3.html
http://martenschultz.wordpress.com/2008/08/21/fra-skall-inte-spana-pa-svensk-kommunikation-sager-centern/
http://tvivlar.wordpress.com/2008/08/21/fra-dags-att-visa-korten-centern/
http://klamberg.blogspot.com/2008/08/centerfrslaget-finns-inte.html
http://scriptorium.se/josh/2008/08/21/jag-ar-skeptisk/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3146806.ab
http://farmorgun.blogspot.com/2008/08/fra-tekniskt-mjligt-och-politiskt.html
Är det för att binda upp sina egna interna kritiker, eller är det ett spel för att rädda ansiktet på regeringen, Tolgfors och FRA-lagen?
Hur är det möjligt att annars sansade och intelligenta människor som Erik Ullenhag, fps partisekreterare "går på" centerutspelet? OK, han är ju partitjänsteman och måste följa parti-ledningen. Men hur kan t ex SvDs ledarsida också gå på bluffen?
Centerutspelets försvarare vill se kompletta nya lagförslag från motståndarna, men själva har de bara ett hugskott utan konkretion vad gäller dess tekniska genomförbarhet för att ge det eftersträvade (begränsade) intergritetsskyddet, men medger i bisatser att det har brister i effektivitet (i informationsinsamlande). Alltså ej bra nog för info-insamling, och utan reellt integritetsskydd.
Det måste ju då ändå vara helt klart att FRA-lagen är en skvader. Den kan inte flyga. Den är farlig, kränkande för integriteten utan att ge det resultat som den sägs ska ge.
Min slutsats blir att lagens förespråkare struntar i detta, för dem är det en prestigefråga. Några kanske inte satt sig in i det hela tillräckligt, men det kan väl knappast gälla de i regeringen och partiledningarna i alliansen? Eller? Men alla tvivlare då, som grubblar hur centerns skvader ska lösa deras samvetskonflikt, har de inte orkat läsa alla invändningar som finns? Som framförts inte "bara" i bloggar och e-mail utan också i tidningsartiklar t ex i AB och Nu.
Har de dessutom missat att Tolgfors inte svalt centerhugskottet, han ser det bara som ett diskussionsinlägg som ska vägas mot andra. Dvs han låtsas välvillig för att "locka hem" någon, men det han säger förpliktigar till intet, kan mala ner det hur han vill och hålla fast vid lagen.
En del FRA-förespråkare klamrar sig fast vid "signalspaning i kabel", som ett mantra, utan att definiera vad de vill göra med det, och hur det ska ske med eller utan integritetskränkningar.
Jag kan inte se annat än att FRA-lagen är omöjlig att bygga på. Den är feltänkt, det visar de förslag till "förbättringar" som lagts. Menar centern vad de säger om att inte signalspana på svenskar så innebär det att lagen måste stoppas, rivas upp!
Man, regering och riksdag, måste tänka om, ta om hela frågan från början. Göra en grundlig utredning dels om behovet av info-insamling i stor skala på internet, se om det är tekniskt möjligt utifrån integritetsbehovet. Alltså, se på frågan utan skygglappar, men med utredningsdirektiv som i huvudsak begränsas till dessa huvudprinciper om integritet och ändamålsenlighet vad gäller informationsinsamlande som inte kan ske på annat, mera öppet sätt. Samt att givetvis skall det finnas starka misstankar om brott om avlyssning ska kunna ske på ett sätt som närmar sig integritetskränkning.
Länkar bl a: http://www.odsvall.se/blog/2008/08/riv-upp-lagen-och-starta-om/
http://henrikalexandersson.blogspot.com/2008/08/fra-centern-backar-del-3.html
http://martenschultz.wordpress.com/2008/08/21/fra-skall-inte-spana-pa-svensk-kommunikation-sager-centern/
http://tvivlar.wordpress.com/2008/08/21/fra-dags-att-visa-korten-centern/
http://klamberg.blogspot.com/2008/08/centerfrslaget-finns-inte.html
http://scriptorium.se/josh/2008/08/21/jag-ar-skeptisk/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3146806.ab
http://farmorgun.blogspot.com/2008/08/fra-tekniskt-mjligt-och-politiskt.html
27 juni 2008
FRA-lagen kan ge sd inflytande i riksdagen
En av "alla" oönskad effekt (hoppas jag) av genomtrumfande av FRA-lagen, det kan bli att sverigedemokraterna får inflytande över svensk politik.
Idag ligger de, enl senaste opinionsundersökning, strax över 4%-gränsen. Samtidigt så rasar förtroendet för Alliansregeringen.
Sd kan alltså få en vågmästarroll om detta är siffror som håller i sig. Sd kommer då givetvis att ställa krav.
Var FRA-lagen värd det? Kränkningen av integriten i kombination med att en kommande regering blir beroende av sd. Hemska tanke!
Idag ligger de, enl senaste opinionsundersökning, strax över 4%-gränsen. Samtidigt så rasar förtroendet för Alliansregeringen.
Sd kan alltså få en vågmästarroll om detta är siffror som håller i sig. Sd kommer då givetvis att ställa krav.
Var FRA-lagen värd det? Kränkningen av integriten i kombination med att en kommande regering blir beroende av sd. Hemska tanke!
24 juni 2008
Liberal 2010
Debatt kan föras, om liberalismen efter FRA, här och/eller på andra ställen.
Ett alternativ är nystartade diskussionsbloggen Liberal 2010, med adress: http://liberal2010.blogspot.com/
Ett alternativ är nystartade diskussionsbloggen Liberal 2010, med adress: http://liberal2010.blogspot.com/
19 juni 2008
Lagen som gör att FRA får spionera på oss
Så gick den igenom, den lag som ger FRA rätt att ”signalspana” även över internettrafik. Även på personer som inte är misstänkta för något. Visserligen med ett antal byråkratiska överrockar, vars effektivitet kan ifrågasättas, men ändå.
Självfallet ska Sverige bedriva spaning emot fientlig verksamhet, men detta verkar mera vara en klåfingrig lekstuga för amatörer. En lekstuga som tyvärr sätter klara begränsningar för individens frihet och integritet och öppnar upp för illasinnad verksamhet och illasinnade krafter som ingen vet när och om de kan ta över. När ”den goda staten”, den som skall skydda medborgarna för inre och yttre hot (vart tog försvaret vägen?), som inte ingriper i eller registrerar medborgarnas åsikter utan tryggar en fri demokratisk debatt, när denna stat tvärtom övervakar vanliga medborgare, som det kan bli med denna lag – är den då fortfarande god?
Självfallet skall Sverige ha ett kontraspionage och bedriva underrättelseverksamhet. T ex Putins Ryssland inger farhågor. Men det kan inte bli så att de myndigheter som ska bedriva detta, blir en stat i staten, några som står över grundlag och demokratiska rättigheter som rätten till fri debatt och fri kommunikation. De föreslagna (?, se nedan) skyddsnäten verkar inte det minsta betryggande!
Förutom alla väldigt tunga invändningar emot lagen för dess brister betr integritetsskyddet, så verkar ytterst få experter (utanför FRA) se att den ger någon effekt, tvärtom ses den som ineffektiv i förhållande till sitt angivna syfte samtidigt som den kostar mycket både för staten (skattebetalarna) och för den enskilde i form av t ex högre avgifter för mobilsamtal och internetanvändande.
Ett litet kuriosum, som dock inte verkar bekymra de närmast berörda, är att rikdagsledamöternas internettrafik går genom en gatekeeper i Tyskland, och alltså definitionsmässigt faller under lagen.
Den kompromiss, som under upprörande tidsbrist skakades fram, gjorde att de flesta av lagens kritiker inom allianspartierna, t ex Fredrick Federley och Annie Johansson, centern, föll till föga för påtryckningarna från partiledningarna. Dock noterar jag två undantag, Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson, fp. De röstade emot resp avstod. I det skedet var det klart att lagen skulle gå igenom, så nej och avstår är därmed som markeringar närmast likvärdiga. De två ståndaktiga och principfasta folkpartisterna ska ha ett stort tack för att de inte dagtingade med sina liberala principer! Däremot finns det mycket att säga om de övermaga och mästrande uttalanden från lagförespråkarna t ex inom m, c och fp som jag hört och läst.
Utanför riksdagen kvarstod dock kritiken, t ex från Journalistsamfundet och Advokatsamfundet och i princip alla andra. Dessutom är det pinsamt att ta del av socialdemokraternas ställningstagande. Av deras formuleringar framgår att de främst gick emot av partitaktiska skäl, inte av genuin oro inför det betänkliga i lagen, de vill också ha en signalspaning liknande den som nu godkänns av lagen. En rimlig gissning är att de i regeringsställning hade handlat som Alliansregeringen, t o m utan de smärre förbättringar som kom i sista stund.
Anmärkningsvärt är också att gårdagkvällens beslut i riksdagen innebär ett godkännande av lagförslaget i sig. De i och för sig marginella förändringarna (förbättringarna?), de ska presenteras i en proposition för riksdagen först i höst! Är det inte att köpa grisen i säcken?
Ändå – till sist – att detta lagförslag ö h t las är märkligt. Dock är det ett gott tecken att det orsakade en sådan debatt, att yttrandefrihet och personlig integritet ses som så fundamentala rättigheter av så många svenskar. Det man kan hoppas är att den insikten lever kvar och att lagstiftarna känner att de inte kan göra som de vill utan att det uppmärksammas. Och att lagen t o m kanske modifieras i rätt riktning i sinom tid.
Självfallet ska Sverige bedriva spaning emot fientlig verksamhet, men detta verkar mera vara en klåfingrig lekstuga för amatörer. En lekstuga som tyvärr sätter klara begränsningar för individens frihet och integritet och öppnar upp för illasinnad verksamhet och illasinnade krafter som ingen vet när och om de kan ta över. När ”den goda staten”, den som skall skydda medborgarna för inre och yttre hot (vart tog försvaret vägen?), som inte ingriper i eller registrerar medborgarnas åsikter utan tryggar en fri demokratisk debatt, när denna stat tvärtom övervakar vanliga medborgare, som det kan bli med denna lag – är den då fortfarande god?
Självfallet skall Sverige ha ett kontraspionage och bedriva underrättelseverksamhet. T ex Putins Ryssland inger farhågor. Men det kan inte bli så att de myndigheter som ska bedriva detta, blir en stat i staten, några som står över grundlag och demokratiska rättigheter som rätten till fri debatt och fri kommunikation. De föreslagna (?, se nedan) skyddsnäten verkar inte det minsta betryggande!
Förutom alla väldigt tunga invändningar emot lagen för dess brister betr integritetsskyddet, så verkar ytterst få experter (utanför FRA) se att den ger någon effekt, tvärtom ses den som ineffektiv i förhållande till sitt angivna syfte samtidigt som den kostar mycket både för staten (skattebetalarna) och för den enskilde i form av t ex högre avgifter för mobilsamtal och internetanvändande.
Ett litet kuriosum, som dock inte verkar bekymra de närmast berörda, är att rikdagsledamöternas internettrafik går genom en gatekeeper i Tyskland, och alltså definitionsmässigt faller under lagen.
Den kompromiss, som under upprörande tidsbrist skakades fram, gjorde att de flesta av lagens kritiker inom allianspartierna, t ex Fredrick Federley och Annie Johansson, centern, föll till föga för påtryckningarna från partiledningarna. Dock noterar jag två undantag, Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson, fp. De röstade emot resp avstod. I det skedet var det klart att lagen skulle gå igenom, så nej och avstår är därmed som markeringar närmast likvärdiga. De två ståndaktiga och principfasta folkpartisterna ska ha ett stort tack för att de inte dagtingade med sina liberala principer! Däremot finns det mycket att säga om de övermaga och mästrande uttalanden från lagförespråkarna t ex inom m, c och fp som jag hört och läst.
Utanför riksdagen kvarstod dock kritiken, t ex från Journalistsamfundet och Advokatsamfundet och i princip alla andra. Dessutom är det pinsamt att ta del av socialdemokraternas ställningstagande. Av deras formuleringar framgår att de främst gick emot av partitaktiska skäl, inte av genuin oro inför det betänkliga i lagen, de vill också ha en signalspaning liknande den som nu godkänns av lagen. En rimlig gissning är att de i regeringsställning hade handlat som Alliansregeringen, t o m utan de smärre förbättringar som kom i sista stund.
Anmärkningsvärt är också att gårdagkvällens beslut i riksdagen innebär ett godkännande av lagförslaget i sig. De i och för sig marginella förändringarna (förbättringarna?), de ska presenteras i en proposition för riksdagen först i höst! Är det inte att köpa grisen i säcken?
Ändå – till sist – att detta lagförslag ö h t las är märkligt. Dock är det ett gott tecken att det orsakade en sådan debatt, att yttrandefrihet och personlig integritet ses som så fundamentala rättigheter av så många svenskar. Det man kan hoppas är att den insikten lever kvar och att lagstiftarna känner att de inte kan göra som de vill utan att det uppmärksammas. Och att lagen t o m kanske modifieras i rätt riktning i sinom tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)