Öppet brev till fps partisekreterare Erik Ullenhag, om FRA-lagen, fp och demokratiska problem

FRA-lagen visar på en mängd problem och brister i demokratin. FRA-lagen och debatten om den, är mycket viktigare och större än man först kan tro. Den handlar inte bara om bristen på integritetsskydd. Det är visserligen illa nog, men det finns många fler aspekter.

Jag skriver till dig, då valet av dig till partisekreterare tände ett hopp om att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr verkar det hittills som både socialliberala som mer allmänt liberala idéer fortsatt att trängas tillbaka inom fp. Som etiketter lever de, men knappast mer än så. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag och tusentals andra det. Både inom och utom partiet.

FRA-lagens hantering hittills inom fp har blottlagt både detta och visat på mer allmänna problem för demokratin i Sverige.
Alltså, FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan för Sverige. Den skapar bara problem av olika slag. Det är obegripligt att fp (och regeringen) ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruera rent tekniskt vilket också leder till en konflikt med de liberala principerna om integritet för den enskilde. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni åtminstone i någon liten mån tagit till er de många kloka och initierade synpunkter och fakta som framkommit i debatten från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni helt frankt se till att den rivs upp. Likså visar vad som framkommit, att FRA i sig också måste läggas ner. Sedan kan man starta från början. Med eller utan samförstånd med sossarna. Helst utan, eftersom de inte på något sätt är en garanti för en bättre, mera integritetsskyddande lag.
Att, med taktiska motiveringar, ”sy in s” i en ny lag är kanske inte heller så smart. Att konstruera en halvdålig lag skulle bara öka känslan bland väljarna om att maktetablissemanget (riksdagspartierna) inte lyssnar på folk, klyftan fördjupas alltmer.

Det duger inte, som hittills skett, att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt mera verkar som att det är FRA-kramarna som inte inser vad lagens konsekvenser är. Eller så söker de dölja detta, av någon ljusskygg anledning.

Som framgick av en ledare i liberala Gefle Dagblad den 28 juli, uppföljd med ytterligare kritik även senare, så kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över demokratin, över politikerna. Detta är djupt allvarligt. Ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution. För att stärka demokratin.

FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för väsentliga liberala värden. Jag är allvarligt oroad inte bara över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett hemvist, fp bör bli det igen. För det är ju så att det finns mängder av liberaler i Sverige, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är vare sig allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.

Min tro är att de socialliberala värdena faktiskt omfattas av en majoritet av svenskarna. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som numera kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande och engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Folk vill ha ett parti som skyddar oss emot makten och som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som använder sin ställning för att stänga in oss och för att kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Trygghet och sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.

FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan de etablerade politikerna och väljarna. Tyvärr verkar inte partiledningarna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, tryggt lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.

Jag har den senaste tiden fått en del reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier (i tidningar och på internet) som visar hur skickliga de är på att utnyttja denna klyfta mellan maktetablissemanget och väljarna. När man kollar lite djupare vad som rör sig bland de som har sd-sympatier ser man samma sak, bara ännu mera mångfacetterat.

FRA-frågan i sig gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd spelar på det missnöje som finns med invandringspolitiken, men vrider det åt ett främlingsfientligt håll. De spelar på en muslimskräck. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led även har invandrare, oftast då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Någon slags främlingsrädsla förefaller vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns många sd-sympatisörer som dras åt vissa andra drag, t ex kulturkonservatismen eller reagerar mot den dåliga äldreomsorgen i Sverige. Tydligt är också att en sd-sympatisör lätt överser med en del inslag i sd:s politik till förmån för något annat. Och framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort i rikspolitiken. Den rikspolitik vars partier idag fjärmat sig alltmer från vanligt folk. Det är skicklig populism som sd bedriver.

Jag vill gärna tro att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste inse att det inte får finnas en klyfta mellan riksdagspartierna och väljarna. Det kan ske genom att de alla finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder gamla eller nya etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.

Partierna måste inse att makten inte är det viktigaste. Viktigare är att veta vad man vill göra med makten – och att man klart redovisar detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bedriva populistisk politik, utan för att visa vad de vill, vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens probem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.

Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Det ska bli enklare att personrösta och personröstande ska få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas. Det måste bli möjligt för andra än nickedockor att ägna sig åt politik. Idag är det inte många som vill ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.

Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde ledamoten är en nickedocka, som är utbytbar mot en annan nickedocka. Allt för att underlätta för inpiskare och regeringar. Men vem har sagt att det ska vara lätt att regera?

Partierna måste ta chansen att, med FRA-frågan som avstamp, återerövra de demokratiska grundväreringarna. Att visa upp sina ideologier även i praktiken och sluta att trixa och som främsta syfte ha eller ta makten. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Etc. Att slopa FRA-lagen och FRA kan vara ett första, men ej tillräckligt steg.

Jag skulle gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelseprocessen. Med socialliberalismen i fokus. För att bekämpa de obehagliga inslagen hos sverigedemokraterna. För demokratins skull.