Obamas dilemma, bomba eller överge lidande människor

Att ingripandet i Irak delvis byggde på felaktig information är nog de flesta överens om. Hur det blir med ett ev ingripande emot mördarregimen i Syrien vet vi inte i skrivande stund, varken om, eller bevisens värde betr förekomsten av kemiska stridsmedel. Men håll med om att det är ett stort dilemma hur en demokratiskt sinnad omvärld ska kunna arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i så extremt hårda diktaturer som Irak och LIbyen var, och som Syrien och NordKorea är. 
Det går inte att bomba fram demokrati. MEN, möjligen går det att få bort en brutal och hänsynslös diktatur. Och om en oppositions lyckas göra sig hörd så vill den ju ha hjälp utifrån emot diktaturen. Till pris av även mer el mindre oskyldiga drabbas, dock. Vilka även skulle ha drabbats av regimen om den fått fortsätta. Men ett jätteproblem är att vi aldrig (nästan aldrig) kan vara säkra på om det som kommer efter tyrannen blir demokratiskt. Det är som att välja mellan pest och kolera.

Jag förstår Obamas tvekan att ingripa i Syrien. Han vill ju hjälpa de demokratiska krafterna och stoppa Assads blodbad på det egna folket. Men han har inte precis ett entusiastiskt folk bakom sig. USA:s folk har aldrig varit så pigga på att hjälpa andra folk.. Och de presidenter som till slut mer el mindre mot sin vilja tvingats ingripa har sällan mötts av tacksamhet varken från det egna folket eller de hjälpta. Var vore världen idag om inte USA hjälpt Europas demokratiska länder både i WW1 och WW2? 

En annan sak är att USA(s styrande) gjort "ett och annat" mindre genomtänkt ingripande under senare decennier också. Men - vem annan skulle ha gjort det? För människor och länder som lider under förtryck ropar efter hjälp?

Att Putins Ryssland per automatik ställer sig på förtryckarnas sida på samma sätt som Sovjetunionen gjorde, det är ju ett starkt bevis för att Putins Ryssland inte är en demokrati annat är till namnet. Hur ska Ryssland komma på rätt spår igen (det var ju på gång ändå)? Går det med icke-våld? 

Jag skulle gärna vilja tro att icke-våld alltid vore en framkomlig väg. Men det är en väg som nog förutsätter en hel del lidande ändå hos folket och att regimerna är någorlunda "demokratiska" och/eller lyhörda för världsopinionens tryck. Vilket ju inte hårda diktaturer brukar vara. 

Om artister, experter och förmåga att använda förnuft eller information.

Bono har tyckt till om fildelning och menat att Kina är ett föredöme i bekämpningen av det fria internet. Exakt så sa han kanske inte, men det var andemeningen. Många har besviket och/eller förbittrat kommenterat detta. Bl a Joshua Tree. Det moraliska fallet känns stort.

Som jag ser det är bara ännu ett bevis på att artister, oavsett vilken nivå de befinner sig på, inte per automatik har gott omdöme, vare sig i politik eller något annat.
Det man borde kunna begära att de har såpass mycket bakom pannbenet att de inser sina brister och inte uttalar sig i frågor de inte begriper. Eller att de har rådgivare med gott omdöme.

Visst, det är ju fritt för vem som helst att säga vad som helst, men att utnyttja en position inom ett område (t ex som populär artist) för att säga dumheter, eller ännu värre, om känsliga politiska frågor.… sådant som visar brister i demokratiska fundamenta. Jag finner inte ord.

Så detta med det tack och lov misslyckade terroristdådet i USA i julhelgen. Många politiker och "säkerhetsexperter" skriker om mera kontroll. Spelar på rädslan. Tindra skriver intressant om detta.

Nu har jag inte läst alla rapporter om detta fall. Men det känns ändå bra att Obamas reaktion till stor del är att de s.k. experterna främst misslyckats att använda tillgänglig info. Att det inte, i första hand, är mer kontroll som behövs. Utan tvärtom ett intelligentare handhavande av det man redan har.

Sen menar jag att det redan finns för mycket information om oss vanliga människor hos myndigheter som vi inte kan lita på. Om en hel del onödigheter och kontroller rensades ut så skulle det troligen bli enklare för "experterna" att spåra verkliga terrorister.

Om det nu verkligen är det som de är ute efter.

Framåt där - bakåt här.

(Bildtext: Armstrong canceled a 1957 trip to Moscow after President Dwight D. Eisenhower refused to send federal troops to Little Rock, Ark., to enforce school-integration laws. “The way they are treating my people in the South, the government can go to hell,” he said. “It’s getting so bad, a colored man hasn’t got any country.”)

Låg det en tanke bakom valet av musikillustration efter det när radions P1 nu i morse (21 jan) rapporterat om att en av skolflickorna från Little Rock för dryga femtio år sedan nu var hedersgäst vid Obamas presidentinstallation?

Jag har varit med ett tag, och även om jag var mycket ung när händelserna i Little Rock utspelade sig, minns jag dem mycket väl.
Kortfattat kan man säga att de var kulmen i en våg av protester där färgade barn av föräldrar (till vita barn) förvägrades, delvis med hjälp av lokala myndigheter, att gå i samma skola som vita. Det var en av dessa färgade flickor som idag intervjuades med anledning av att hon var hedersgäst vid installationen av USA:s förste färgade president.

Då hette USAs president Eisenhower. Världens främste och mest kände jazzmusiker hette Louis Armstrong, och han hade under femtiotalet anlitats av USA:s regering för flera PR-turnéer för att sprida good-will om USA. I Arkansas var den beryktade Faubus guvernör. Charles Mingus skrev för övrigt en av sina mest kända kompositioner om dessa händelser och om guvernör Faubus.(Fables of Faubus) Mingus tillhörde en yngre och politiskt medveten generation musiker som ofta protesterade mot orättvisorna i USA:s behandling av de färgade.

Louis Armstrong var en generation äldre, världsberömd och genial, men såg sig själv blygsamt som underhållare och ville aldrig uttala sig om politik. Och vid denna tid var det tal om en turné till Sovjet för US State Departments räkning. Just dessa dagar befann sig Louis i Arkansas. Nu kunde Louis Armstrong inte hålla sig längre, han uttalade sig offentligt kritisk emot Eisenhowers tafatta behandling av frågan. Nej, Louis var verkligen inte glad, han träffade Arkansas guvernör (denne kom till artistlogen) och sa sin ärliga mening. Att färgade flickor inte ska kunna gå i skolan. Och han sa vid ett tillfälle ungefär som så, det har gått så långt att en färgade människor inte har ett land. Han var rasande.

Det var oerhörd starka ord för att komma från Louis Armstrong. Han ställde också in den planerade Sovjetturnén. Och det tog skruv. Myndigheterna började ta ställning för integrerad skolgång, militär vaktade färgade elever på väg till skolan så de inte skulle trakasseras av den vita mobben.

En kort beskrivning av händelserna finns bland annat i denna länk från 2007 till en artikel i New York Times.
http://www.nytimes.com/2007/09/23/opinion/23margolick.html?pagewanted=1&ei=5090&en=f8ed547c34592d13&ex=1348200000&partner=rssuserland&emc=rss

USA tog ett klart steg framåt för tolerans och mänskliga rättigheter.


Igår tog USA ännu ett steg i rätt riktning. För tolerans. Visade att kampen för mänskliga rättigheter fortsätter. Och fick en president som vill ingjuta mod och tillförsikt i det amerikanska folket och världen.

Hur stort det steget blir, det vet vi inte. Men det var i rätt riktning.

I Sverige går det motsatt väg. Detta Sverige som alltid (i vart fall sedan andra världskrigets slut) ansett sig vara bäst, mest demokratiskt och tolerant.

Här rusar förskrämda och okunniga politiker runt och stiftar lagar EMOT mänskliga rättigheter, för registrering av allt som kan lukta oliktänkande, lagar som skapar rättsosäkerhet. Etc. FRA 1.0, FRA 2.0, Ipred etc.

"What a Wonderful World" sjöng Louis Armstrong efter radions inslag om Little Rock och Obamas installation.

Vad borde man spela som illustration till de svenska politikernas odemokratiska åtgärder?

Obama och FRA; spridda morgontankar

Grattis till Obama! USA och världen behöver förändring. Jag känner en stor lättnad över att Bush-eran nu definitivt nalkas sitt slut. Egentligen känner vi inte Obama så väl, men han förefaller dock ha en mera lyssnande attityd än både Bush och många andra mera ..... traditionella politiker. I och för sig tror jag att McCain också skulle kunnat bli bättre än Bush, men risken är ändå att det skulle bli för likt Bush trots McCains försök att distansera sig från Bush.

Inte är det lätt att placera amerikanska politiker enligt en svensk skala. Obama är dock definitivt inte någon socialist. Jag skulle kanske våga beskriva honom som en pragmatisk (social-)liberal. Som en i många avseenden anständig mitteninriktad icke-socialist. (Men i USA anses ju liberal och socialist som närmast synonyma begrepp... vilket säger en del om det politiska klimatet i USA.)
Obamas negativa inställning till frihandel har flitigt åberopats i svensk debatt, men det är möjligt att det överdrivits. Däremot är han anhängare av dödsstraffet. Men hans sansade och samtididgt engagerade tal om förbättringar av ekonomi (och sjukförsäkringssystem!) mm har skapat en hopp om förändring. Nå, detta om detta.
Trots allt så känns framtiden lite ljusare efter detta val.

I Sverige har vi vår än en gång uppblossade FRA-debatt. Jag vill mena att det är ett demokratiskt renlighetskrav att lagen inte träder i kraft innan tilläggen är utredda och preciserade, enl fp-kritikernas intentioner.

Att det inte räcker är en annan sak. Men, vi får ta en sak i taget. Vi får komma ihåg att det är en ändring av attityden till politiken som måste till. Det måste in hederlighet och öppenhet.
Att bara kräva "riv upp", att köra huvudet i väggen, det är att ge upp. Att ge fra-kramarna "rätt".

Vi ska kräva att lagen rivs upp, men först ska regeringen hålla sina löften till de interna kritikerna! Det får inte bli legitimt att sätta klackarna på kritiker och vrida om för att tysta dem, genom svek.

De politiker som vågar protestera inom systemet måste få känna att det lönar sig. Annars är risken stor att de ger upp. Låter sig infogas i den stela maktapparaten, bli tysta.
Vill vi det?

Jag slås av att den entusiasm vi FRA-motståndare har, den har likheter med den hos Obamas anhängare. Skillnaden är att "vår" fråga är viktig men uppfattas inte (ännu) av den stora massan som viktigast. Och vi har ingen karismatisk Obama som frontfigur.
Obama tillhör inte det politiska etablissemanget, även om han kommit fram genom det befintliga partisystemet. Och det är ingen tvekan om att i USA är personen många gånger viktigare än partierna för väljarna.
På ett sätt är varken Obaman eller McCain några typiska representanter för sina partier, båda står i viss mån i opposition till partipamparna.

Tänk om vi kunde få uppleva något liknande i Sverige. Att vi fick fram starka, kunniga och öppna politiker inom dagens system, som tog en match mot partibyråkratierna. Och vann!