Skälla kan kännas bra, men rikta det mot rätt adress

Dagens stora debattämne har givetvis varit , i skuggan av USA-valet, "nyheten" att FRA-lagen träder i kraft 1 jan utan de omtalade femton punkterna.
Jag kan inte påstå att jag blev förvånad. Det som förvånade mig var att radion drog upp det som en nyhet. Visst, det blev en nyttig påminnelse, men jag tycker det var ganska klart direkt efter 25 sept att FRA-kramarna tänkte sig göra på detta sätt. Först lagen, sen ta god tid på sig att titta igenom hur de ska manövrera motståndarnas femton punkter. Så skriva ett lagförslag, remissa det och göra en proposition till riksdagen. Allt medan lagen rullar på som om inget hade hänt.

Den starka reaktionen nu mot regeringens och Tolgfors agerande visar att väldigt många kritiker utanför riksdagen inte riktigt tagit till sig detta. Många har - fullt berättigat - riktat kritiken mot oklarheterna i den femton punkterna, och nöjt sig med detta.
Jag tror att vi måste vara mera envetna än så, och samtidigt mera långsiktiga.

Det vi måste inse att FRA-lagens förespråkare är skickliga taktiker, och att de inte ger sig i första taget. De kommer att fortsätta att manövrera för att få det som de vill. Och de planterar nyheter som det passar dem.

Vi som är kritiska måste vara lika skickliga. Vi måste nu se frågan i flera steg. Första steget är att dels rikta kritiken mot den formellt riktiga men omoraliska hanteringen mot regeringen, Tolgfors och partiledningarna. Dels uppmana de interna kritikerna att ryta till ordentligt.
Tala om för dem att de inte ska sitta stilla, utan betona för partiledningarna att de inte är nöjda, att uppgörelsen råkar i fara om regeringen fortsätter hanterandet på detta sätt, att lagen måste läggas på is tills punkterna är utredda till kritikernas "fördel". Och blir de inte nöjda så river de upp kompromissen. Fp-kritikerna har ju partirådsbeslut som indirekt ger dem tolkingsföreträdet.
Självfallet måste de använda detta vapen. Men då måste vi stödja dem så att de känner att det är viktigt för en bred opinion.

Steg två kan bli att under det att lagen läggs på is så kan det bli klart för fler att problemen är så stora att det är lika bra att riva upp eländet och ta om det från början, och skifta perspektiv. Att se det ur ett medborgarperspektiv - med integritetsskydd.

Om det inte blir så, så har i vart fall lagens konsekvenser förhoppningsvis blivit bättre belysta. Och ett alternativt andra steg blir då att kämpa för att Camilla Lindbergs förslag om en Integritetsbalk går igenom. Liksom andra förslag i samma riktning.
På sikt kan därmed integritetsfrågan ros hem den vägen. Både för en FRA-lag i någon form, som för andra frågor.

Pratet om en sanningskommission som skulle gräva i FRAs historia är för dagen ett sekundärt krav. Viktigt och riktigt i sig, men låt det inte bli en ursäkt för att inte göra bästa möjligt i den akuta situationen.

Vi bör nog också tänka på att om sossarnas ledamöter släpps fria att rösta som de vill, så skulle nog många rösta för en FRA-lag, förmodligen en ännu värre än den som beslöts om i juni. Det känns svårt att lita på vänstersidans pålitlighet med tanke på dess historia i denna fråga. Självklart ska de påminnas om sina löften om "riv upp". Men det känns inte bra att behöva lita på att de verkligen gör det, om frågan förblir olöst till efter valet om två år.

Nu gäller det alltså att rädda vad som räddas kan. Ge mod till de kritiska och se vad som kan och måste göras NU.

Sedan får vi ta Camillas integritetsbalk som hjälpmedel för resten. Har ni läst den?

Smått, gott och makabert om och i FRA-debatten

Visst känns FRA-debatten ganska uttjatad nu? Jovisst! Det verkar som att vi vet "allt" nu. Och som att FRA-kramarna går på tomgång. Men ändå, eller kanske just därför, så viktig debatt.

Läste just "Opassandes" blogg, som är en utmärkt sammanfattning så långt av debatten. Liksom varför vi är så många som reagerar emot FRA-lagarna. Det är svårt att själv komma ihåg var man skrivit alla dessa kommentarer och texter som kommit ur tangentbordet, om det är en kommentar på någon annans blogg, eller ett eget blogginlägg. Det är ju så mycket som snurrar runt.

Ett par bloggare, som jag uppskattar alltmer, är de kvinnor som ligger bakom "Farmorgun" och "Mina moderata karameller". De ger snart sagt dagligen utomordentliga sammanfattningar av det senaste dygnets nyheter och debattinlägg om FRA-lagarna, kryddat med personliga och kloka kommentarer.

Sen ett par dagar verkar det dock som att två debatter hela tiden hakar in i varandra, i vart fall i många av de bloggar som inte i första hand är analytiska utan även tar in känslor i hög grad. Alltså, FRA-debatten, (eller ska vi kalla den integritetsdebatten ?) och debatten om Arbogabilderna, som också är en integritetsdebatt, blandas allt friskare ihop. Eller sjukare...
Det makabra är ju att en del FRA-förespråkare drar in Arbogabilderna som ett försvar för att FRA-lagen behövs (sic!) !!! Makabert, just det!

Ska det vara så svårt att inse att båda principerna, offentlighet/yttrandefrihet och integritetsskydd, de är till för den enskilda människan. De är inte till för att skydda makthavarna emot oss medborgare. Tvärtom.

En person som alltmer sjunker i min aktning är Sven Tolgfors. Jag mår faktiskt illa när jag hör hans välsmorda argumentering, det är den typ av ytligt sett så välmenande politikerprat som inget säger, inte har någon påtaglig substans. Han kämpar på för sitt revir, som försvarsminister, men jag blir bara rädd. Rädd för hans envishet att driva FRA-lagarna - emot oss medborgare, och rädd för hans substanslösa försvar, ett försvar som snart inte finns annat än till namnet. Och innerst inne undrar jag vad han egentligen tycker och vill. Bakom denna svada på Reinfeldts vägnar. Suck.

Däremot måste jag för balansens skull nämna en politiker som fortfarande ger hopp. Tyvärr är han numera före detta riksdagsledamot, men skriver fortfarande ledare då och då, och arbetar på en bok.
Jag talar om Hans Lindblad, den evige ynglingen som under många år var fp-representant för Gävleborgs län. Då folkpartiets försvarspolitiske talesman, och en ständig gisslare av uppblåsta byråkrater och revirbevakare. Tidigare var han ledarskribent på Gefle Dagblad, och bidrar med en och annan ledare där alltfort. Dessutom skriver han på en bok om förre fp-ledaren Sven Wedén. Hans Lindblad har en integritet som är sällsynt. Vi skulle behöva många politiker av hans halt idag.

Självfallet stöder Hans Lindblad fp-uppropet mot FRA-lagen! Det måste kännas som en stor vitamininjektion för de fp-kvinnor i riksdagen som vågat gå ut och offentliggöra sitt motstånd till lagen.
Och för oss andra, som kämpar emot FRA-lagen.