Kan en alliansoffensiv bryta lokala maktmonopol (s), och bör den?

Birgitta Ohlsson har, efter ett besök i s-monopolets Skellefteå, på Facebook föreslagit en gemensam alliansstrategi för att bryta maktmonopolet i de kommuner där socialdemokraterna styrt snart sagt sedan WW2 (eller tidigare), om än i några  fall tidvis med något stödparti (oftast v, och dess föregångare vpk, skp och/eller c/bf). Maktskifte även lokalt är ju angeläget för en bevarad demokrati. 

Min kommentar blir denna. 
Jag instämmer i det osunda i att ett parti (eller partikombination!) styr och har maktmonopol låååång tid, vare sig det är på lokalt plan eller riksplanet. 
   Dock är jag inte så såld på att alliansen ska utarbeta strategier för maktskifte - det leder till förstärkt blockpolitik, vilket jag anser vara av ondo, OCH att högern får en oförtjänt stark ställning. Det viktiga är att ett maktskifte får liberal, socialliberal prägel, vilket skulle innebära "friska fläktar", ge vitalitet åt demokratin lokalt och regionalt. 
   OK, förhållandena skiftar givetvis lokalt, så en oppositionens offensiv kan givetvis variera i upplägg. 

1976 var ett maktskifte i riket i sig det viktigaste - och DÅ var förhållandena sådana att det inte fick höger/moderat prägel, utan faktiskt en rätt socialliberal inriktning, tack vare att fp var starkt och hade partiledare som lyckades hålla balansen, så inte Bohmans höger fick övertaget, hur mkt än Bohman väsnades... Fälldins lugna och klara mittinriktning var givetvis också en viktig faktor i detta.  
   Efter maktskiftet 91 (och i viss mån 06) känns maktskifte mellan block inte som första prioritet. S är numera ett vanligt parti, och hur ett nytt styre ska se ut beror på aktuella frågor - och möjligheterna att driva en så socialliberal politik som möjligt, med både tillbakahållen höger-konservativ som (event.) socialiseringsbenägen socialdemokrati.

En av de kommuner, som alltför länge haft s-styre (ngn ggn med hjälp av v och/eller c) är Piteå, min hemkommun sedan mer än 35 år. Men i princip är hela "oppositionen" numera rätt  kraftlös, så hur mycket än den samordnar sig lär den inte åstadkomma förändring. Om inte det sker någon stor skandal, som lokala media upplyser om, och som upprör folk.
Hittills verkar dock missnöjda s-väljare dock gå till vänsterpartiet eller, nu senast, till sverigedemokraterna...

Nå, jag har tidigare även levt (och verkat) långa perioder i andra kommuner där s länge haft majoritet, men där har detta maktmonopol oftast avbrutits, åtminstone för någon period då och då. Så lokala maktmonopol behöver inte vara en naturlag...  Men troligen hjälper det inte alltid med en mer el mindre samlad lokal icke-socialistisk opposition som tar över, utan dessutom behövs ibland (eller ofta) en framgång på riksplanet.* Kanske skulle en pånyttfödelse av det s.k. liberala partiet i just (social-)liberal riktning, vilket torde kräva ett p-ledarskifte bl a, med klar distans till moderathögern vara det alternativ som skulle locka en hel del nuvarande s-väljare till "L". 
Väljare som är rätt ljumma eller t o m missnöjda med s-partiet, men som inte vill ha ett styre som lutar så mycket åt höger och konservatism som alliansen gör - och lär fortsätta att göra med nuvarande sammansättning och ledare. Och väljare som tidigare var trogna folkpartiväljare. 

Låtsasopposition eller samverka för resultat - vad lönar sig?

David Nyström har skrivit en ledare i Gefle Dagblad där han diskuterar vem som förlorar på att samarbeta med socialdemokraterna - eller andra. Detta med anledning av att flera "borgerliga" påstår att "borgerliga" partier alltid förlorar på sådant samarbete.
Bakgrund, decemberöverenskommelsen (DÖ) och oviljan att samarbeta idag med S trots att man släpper fram deras budget(ar), men samtidigt utmålar sig som motståndare till den politik man godkänner genom DÖ.
Han påpekar då att " C, FP och KD. Dessa tre borgerliga partier har alltid förlorat på samarbete med borgerliga partier. I samtliga val i efterkrigstid som C, FP och KD gått in i som regeringspartier i borgerliga regeringar – 1979, 82, 94, 2010 och 2014 – har de backat. Ändå håller de fast vid borgerligt samarbete, för närvarande så pass krampaktigt att man skänker bort all potentiell makt till de rödgröna, bara för att få en chans att regera ihop igen i nästa val förutsatt att Alliansen blir mindre ... än de rödgröna."

Till det vill jag säga  att de politiska situationen skiftar,  att man måste se på dagens läge. Samt att den fråga som ledaren diskuterar om allt är blockpolitik - eller inte.

Jag ser det såhär; varje parti måste arbeta för att förverkliga sin politik enligt sin ideologi (förutsatt att man har någon ideologi). Har man då inte egen majoritet (vilket inte precis verkar vara aktuellt inom överskådlig tid) så bör man samverka med det/de partier som vid varje tillfälle verkar ligga närmast till - oavsett "blocktillhörighet" - i de aktuella frågorna. Och där man genom samverkan kan nå en bit på "rätt väg" , dvs utan att avlägsna sig från grundideologin. 
Några exempel. I början av förra seklet så samarbetade liberalerna med socialdemokratin för att införa demokratin i Sverige - emot högern. Läs och jämför gärna de skrifter som utkommer i dagarna (tidigt i oktober) om Karl Staaff, skrivna av Hans Lindblad och andra (Ekerlids förlag).

När socialdemokraterna ville socialisera Sverige i slutet av 40-talet så ledde folkpartiet opinionsarbetet emot denna socialisering (stödda av högern) - och det blev ingen socialisering. Men drev på och samarbetade med socialdemokraterna betr sociala reformer. För att bryta socialdemokraternas långa maktinnehav samarbetade fp med både cp och moderaterna, och lyckades 1976 och 1991. I ett samarbete som dessutom förhindrade att en moderat politik blev dominerande.  Men, 2006 och 2010 underordnade sig fp, cp och kd under moderaterna, detta pga en låsning i en blockpolitik som inte längre behövdes. S var inte längre maktpartiet. Men alliansen förde moderatpolitik. Och efter alliansens valförlust 2014 fortsätter de små allianspartierna, som om inget hänt, som lydpartier till moderaterna, och vågar inte förhandla med socialdemokraterna för att få igenom förändringar i s-politiken i "mittenriktning".

Bedrövligt. 

Att låsa sig till samarbete bara inom något block är kontraproduktivt för ett parti som har en egen ideologisk kompass. 

DÖ, budget och oppositions(?)politik

Så har det varit budgetdebatt. De fragment jag hörda var inte speciellt givande. Men debatt var det, och de s.k. allianspartierna, dvs de som ingick i den förra regeringen men som nu genom sina partiledningar lovat s+mp-regeringen att släppa igenom deras budget, spydde galla över den budget de lovat stödja. Ett stöd de ger eftersom de inte vill riskera att SD ska stödja förslag från alliansen. Och det är klart, inte vill man att SD ska kunna säga att det är de som fällt sosse-mp budgeten. Eller att s ska säga att alliansen stöder sig på SD.  I och för sig förstår jag det.
Samtidigt så förstår jag också att de skäller på  s-budgeten, så väldigt dålig i alla avseende som alliansen säger, det är den inte, men i mångt och mycket.

Men,  visst är det ändå märkligt. Alliansen är så mycket emot sossarna att de, i st f att göra upp med dem, lovar att inte rösta emot dem alls.

Vilken märklig kortslutning i tänkandet. Somt i budgeten är bra, somt är dåligt, beroende på vilken grundinställning som de olika f.d. regeringspartierna har. 
Det är ju tydligt att alliansen inte existerar i den form den hade under regerandet. Alla partier markerar mer och mer egna förslag, betonar vad som kunde motivera att de är egna partier. 

Jag säger alltså inte att SD skulle bestämma, få njuta av att bli vågmästare. Utan att man, dvs alliansen,  skulle ha gjort upp på rätt sätt med Sossarna. Sett till att man modererat de värsta dumheterna i s+mp(+v) budgeten. 
Men man verkar ha en beröringsskräck inför verkliga förhandlingar med s - i st lägger man sig platt. Tar hela den "förhatliga" budgeten i ograverat skick. 
Men pratar samtidigt strunt, dvs argumenterar emot den. . Åtminstone något/några av allianspartierna borde haft tillräckligt med hjärna och råg i ryggen, för att våga göra upp om en bättre budget. Och därmed faktiskt placerat SD i den marginal där de hör hemma. 

Decemberöverenskommelsen var en dumhet i sig, trots att den tillkom i rädsla för att ge SD makt och av rädsla för ett nyval. 
Men denna rädsla gav SD fina argument för att vara det enda oppositionspartiet.  Och det håller inte att kalla sig opposition och samtidigt släppa fram en budget som inte har majoritet i riksdagen.
Så ynkligt av allianspartierna att göra så. När de hade chansen att både stoppa SD och få inflytande över budgeten. Ynkligt, klumpigt, och kontraproduktivt. Skärpning! Visa vad ni vill (Om ni vill ngt annat än att gömma er för SD och säga nej till allt som luktar sosse). Visa att ni kan ta ansvar.

Som ni hittills agerat så lämnar ni öppet mål för SD - och lägger er platt för en sossepolitik som ni säger er vara emot. 

Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 

Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text)  (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 
Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 

Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 
Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.

Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Socialliberaler längtar efter ett socialliberalt parti. (M a a ett öppet brev t Jan Bj.)

På Facebook hittade jag just detta öppna brev från en socialliberal folkpartist. En socialliberal som är starkt kritisk över hur fp utvecklats under senare år.

"Som socialliberal och Folkpartist förväntar jag mig att Sveriges liberala partiledare noga tänker igenom sina uttalanden gällande migration och integrationspolitiken i en tid då våra humanistiska och liberala värdering är så hårt ansatta i den politiska debatten på ett sätt som vi inte har upplevt sedan 40 talet.

För första gången under efterkrigstiden står vi inför ett faktum där opinionen och samhällets normer är avhumaniserande och bakåtsträvande i sin utveckling. Det går inte att lägga hela skulden för den utvecklingen på Jimmie Åkesson och SD. Jag menar att som liberaler så måste vi se vår roll i denna utveckling. Folkpartiet har under de senaste 10 åren misslyckats att vara den tydliga motkraften till denna utveckling. Även om det inom partiet finns krafter som hållit dom liberala värderingarna högt så har dom hållits tillbaka till förmån för en smalare, hårdare och "flexiblare"
politik.

Med denna partiutvecklingen har Folkpartiet radikalt misslyckats med att bedriva en liberal och human opinionsbildning och med att agera som den självklara motkraften till nationalism och främlingsfientlighet som liberalismen ideologiskt är.

En liberal migrationspolitik är öppen och human och en liberal integrationspolitik handlar om att riva hinder och därigenom skapa förutsättningar för en snabb integration. Det här är de politikfrågor där liberalismens motpol har lyckats med sin opinionsbildning på bekostnad av våra humana och liberala värderingar.

Sverige behöver ett starkt liberalt parti och med facit i hand så är det tydligt att dom ideologiska kompromisserna har skadat både Folkpartiet och Sverige. Som partiledare och vice partiledare under större delen av den tid jag talar om så måste du ta ditt ansvar för det läge som vi nu står inför." 

Jag instämmer i den (ännu) aktive folkpartistens analys och beskrivning. Och jag kan i vissa delar skärpa den ytterligare. Brevet kan ses som en uppmaning till Jan Björklund att antingen avgå eller så kraftig korrigera tillbaka kursen till den som den var från Bertil Ohlins tid och via Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och fram till och med Bengt Westerberg och Maria Leissner och början av Lars Leijonborgs tid som partiledare. 

Jag hoppas att Jan Björklund, och kretsen omkring honom läser och begrundar. 

En inre kritik och oro över den gradvisa kursändring som skedde med start kring sekelskiftet har alltid funnits, men inte lett till att socialliberalismen fått vara fp´s politik, utom möjligen till namnet ibland. 

Inom partiorganisationen har det lokalt ändå tillämpats socialliberal politik, men på riksnivå har fp alltmer låst fast sig i en blockpolitik som innebär en undanskymd roll för fp under moderat ledning. Speciellt i skymundan har det socialliberala inslaget hamnat. Vilket lett till att många tidigare väljare lämnat partiet - åt olika håll. En och annan nyliberal eller konservativ "allmänborgerlig" kan ha tillkommit, vilket tydligen uppmuntrat ledningen att fortsätta på vägen bort från socialliberalismen.

Jag tycker mig ändå ha märkt en allvarligare oro och kritik de senaste tiden. Troligen på grund av  SD:s framgångar som dessutom lett till en än skarpare blockpolitik, där fp inte förmått att frigöra sig för en socialliberal linje. Det bubblar och sjuder över allt. Jag märker hur missnöjet med läget inom fp ökat markant, man förstår inte den benhårda kopplingen till alliansen, hur Sverigedemokraterna tillåts styra debatten utan att få klara mothugg från liberalt håll,  och hur valhänt alla inviter från sossehåll till samverkan för en mittenpolitik behandlats av fp-ledningen (och från den nyliberala centerledningen).

Och mängder av socialliberaler har som sagt försvunnit från fp, men hoppas på en tillnyktring inom fp. Man saknar fp som ett klart och tydligt socialliberalt parti. Det visar sig t ex också på den partipolitiskt obundna diskussionsgruppen på FB, med namnet socialliberalerna. Tillströmningen av nya deltagare är mycket kraftig. Men även utanför gruppen ropas det efter socialliberalism, och efter ett fp som inte är ett stödparti till högern. De som ropar och längtar är oftast mycket skeptiska emot både vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna, men då främst när dessa partier betonar socialismen. Men vill se en samverkan med s i dessa tider, efter social nedrustning, en stark höger, och ett rasistiskt parti som växer sig allt starkare. 

Varför är inte fp den klara och starka motkraften till socialism OCH högerpolitik och rasism? Varför förstår inte fp(-ledningen) att det behövs ett parti som kan samarbeta, i nuläget med socialdemokratin, emot extremism?  Om inte socialliberala krafter samverkar med andra partier i mitten, så kantrar de andra över åt endera hållet. Antingen till mera dogmatisk socialism eller till en reaktionär och rasistisk politik bortom all sans och måtta, bortom all humanism.

Kommer fp fortsätta sin nuvarande väg mot avgrunden? Eller förmår fp att staga upp sig för att ta ledningen för ett mera socialliberalt Sverige? 

Eller måste det till ett nytt parti? 

Extraval; minns hur det gick i sept - och varför!

Del 1. Vad hände?
En besviken, närmast bitter s-ledare Stefan Löfven, tänker utlysa extraval till den 22 mars - men med en liten brasklapp som säger att han formellt fattar det beslutet den 29 december om inget oförutsett inträffar. Vilket han, i en bisats, antyder kan vara att "någon" kontaktar honom vilket skulle göra valet onödigt.

Den bittre Löfven (vilken, som många s-politiker, anser det närmast oförskämt och obegripligt att inte oppositionen stödjer en s-regering utan egen majoritet) skyller på alliansen och alliansens ledare, liksom SD, skyller på Löfven och hans regering.

Alla har rätt! Det vill säga alla har del i skulden, alla partier - och väljarna, som röstade fram den riksdag vi fick, vilken inte lyckades få fram en fungerande regering med tillräckligt underlag. Möjligen p g a att väljarna bl a ville att blockpolitiken skulle brytas. Men så skedde ju inte.

Del 2. Varför blev valresultatet som det blev i sept?
Valet i september var ett missnöjesval.
a) Väljarna gav alliansen, dess politik och valprogram en rungande örfil. Alliansen förlorade stort! Inte bara moderaterna. Nu verkar alliansens ledare ha förträngt detta. Likaså blundar de för att "budgetsegern" inte var deras utan att den skedde med SD:s aktiva stöd.
b) De rödgröna vann inte! Väljarströmmarna är komplicerade, men det var med knapp nöd som s+mp fick några mandat fler än de förlorande allianspartierna sammantaget.
c) De enda som verkligen vann, och det stort, det var sverigedemokraterna, SD. Vilka inga andra vill ta i. Och SD fick ju ingen egen majoritet, vilket de inte tycks inse. Och inte heller dess väljare...

Besvikna tidigare alliansväljare gick till en del till SD, från m och c, en del pga invandrarfieltlighet, en del pga oro över höga kostnader för invandringen, en del pga allmän värdekonservatism, en del pga de orättvisa skatterna för pensionärer som SD sa sig vilja rätta till. En del kd-are gick till SD pga att de tyckte att kd ville framtona mera "liberalt" i st för att vara det klart värdekonservativa parti som de väljarna vill ha.
En hel del tidigare fp och c-väljare var nog trötta på att deras partier helt underordnat sig moderaterna i alliansen, och gick till sossarna med förhoppningen att fp/c skulle frigöra sig från m och att s menade allvar med att söka samarbete över blockgränserna.
Besvikna s-väljare hoppades till en del också på samarbete över blockgränserna, men vart de tog vägen är oklart. Andra "vänstersossar" gick till vänstern och en hel del gick till sd, som ju lovade att reparera en del orättvisor för pensionärer t ex. En och annan sosse gick nog till sd pga ren främlingsfientlighet också. En och annan som tänkt rösta på mp ångrade sig och stannade kvar hos sitt gamla parti då de inte gillade att mp skulle kompromissa bort sig i ett samarbete med s och framförallt med v. De hade nog hellre sett att mp samarbetat med något av mittenpartierna.

Jag konstaterar att många väljare röstade emot något, men ytterst få för något.

Del 3. Men vart leder det, nu inför extravalet?
Det är oerhört svårt att veta eller ens gissa hur det går i extra-valet. Om det nu blir något, minns Löfvens brasklapp (se ovan). Fastän i dagsläget verkar ingen nappa på denna brasklapp.

Det kan gå precis hur som helst. Men en farhåga är att det inte kommer att bli några större ändringar, och då är vi kvar i samma situation. Och ev skillnader emot sept-valet kan bero på hur de olika partierna lyckas få "sina" väljare till valurnorna. Röstbenägenheten lär ju kunna påverkas av årstiden (vinter i st f höst), och det politikerförakt som inte precis minskar av den senaste tidens cirkus.

Men min största farhåga är att partierna, samtliga partier, kör en repris på förra valrörelsen. I princip samma program, samma profilering (eller brist på profilering), samma låsta blocktänkande.
Möjligen kommer SD än klarare att betona att det som de står för är den negativa politiken gentemot flyktingarna. Och att alla (?) andra kommer att se till att denna inhumana negativism lyfts fram. Vart det leder vet ingen, SD tror/hoppas det gynnar dem, men det är inte så säkert. Möjligen kan det gynna mp att nu SD utmålar dem som sin största fiende. Tidigare har ju SD mest älskat att hata folkpartiet som det alltför invandrarvänliga.

Nå, att alliansen åter går till val som en tätt sammansvetsad Allians, som det verkar, det visar ju att de inget lärt av väljarnas dom i september. Jag vill påminna alla partiledare och partikanslier inom de fyra partier som samarbetade under m i åtta år; alliansen förlorade valet! Ni fick underkänt som allians! 
Jag vill också påminna sossarna och miljöpartiet om att ni inte vann valet. Att då köra fram en budget som visserligen hade en del goda inslag, men som i stort ändå var så långt åt vänster (och vänsterpartistisk), det är obegripligt. Och att angripa allianspartierna (alla) för bristande samarbetsvilja och därmed förlusten i budgetomröstningen, det är dålig taktik och insikt om hur politiska förhandlingar går till. Att prata om samarbete, men till och med bryta träffade överenskommelser över blockgränserna, det inger inget förtroende varken hos andra partier eller hos väljarna. Speciellt som den rödgröna politiken har en slagsida åt vänster. Samarbete måste ske mot mitten.
Det är en läxa som jag vill ge till både sossepartiet, miljöpartiet, folkpartiet och centern, och möjligen även kd (även om dess berättigande är att ge värdekonservativa en hemvist).
Vare sig vänsterpartiet eller moderaterna eller sverigedemokraterna inser detta. Eller rättare sagt, de vill inte inse det, då de vill ha ytterkantspolitik som de dikterar.

Inom kort lär vi få se om partierna dragit några lärdomar av senaste valet. Jag befarar att extravalet kommer för snabbt för att de alla ska förmå det.

Politisk profil och/eller samarbete?

Jag har under ett flertal år efterlyst klarare profiler profiler (politiska visoner, hos partierna, att de vis
ar den ideologi som de, i vart fall i högtidstal, säger sig stå för. Inte minst, men inte bara, från folkpartiets sida.
Behovet växte för vart år under allianspartiernas regeringsperiod (*2006, + 2014).
Efter årets val har vi situationen att de rödgröna, som inte varit speciellt klara före valet, framstår som allt suddigare. Både som partier och som regering. En regering som består av socialdemokrater och miljöpartister, men som alltmer framstår som en vänsterpartiregering.

Väljarna sade nej till en ideologiskt otydlig alliansregering. Och fick en otydlig s+mp-regerings som lutar åt vänster, men säger sig vilja ha stöd från mitten. Dock utan att gå denna mitten till mötes ens tuppfjät. Hittills.

Den ännu aktive socialliberalen  Olle Wästberg (och ännu i fp), tidigare bl a statssekreterare i finansdepartementet under Ann Wibbles tid, har skrivit om förhållandet ideologisk tydlighet - samverkan i NU under rubriken "Nära samarbete suddar ut profilen". Han flaggar också för detta i sitt månadsbrev för oktober. Jag citerar från månadsbrevet:

"Just nu är svensk politik tämligen stökig. Jag skulle tro att den kommer att så förbli, även om jag också tror att Stefan Löfven kommer att gå till val som statsminister 2018.

För regeringen gäller det att finna bra och fungerande samordningsmekanismer. Det tog de borgerliga flera regeringar innan man fann det, så lätt är det inte.

För oppositionen är det viktiga att partierna återfinner sin identitet efter ett långt samregerande. Nära samarbete suddar ut ett partis egen profil och partier kan inte sällan komma att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning.

Frågar man väljarna vill de ha mindre tjafs och gräl i politiken och mer samarbete. Men när de ska rösta är det tydlighet som gäller. Kompromisser, koalitioner och uppgörelser är nödvändiga i en demokrati. Men de måste ske utifrån en ideologisk styrkeposition."

Visst, så är det. Partierna måste finna sina vägar. Men också samarbeta. Otydliga valresultat torde vi få leva med. Av Olles  text kan man tolka det som att nu måste partierna (framför allt allianspartierna och kanske allra mest fp) först och främst hitta sina ideologier. Samarbete måste vänta tills man vet vad man vill.

Det är en bestickande åsikt. Jag menar att landet behöver samverkan redan nu. Och att bl a fp borde tagit chansen att påverka politiken. I synnerhet på ett sätt som inte kunde ske i allianssamverkan!
Men på sätt och vis har Olle rätt. Inte minst de små partierna, som nu hamnat i opposition, kan inte utan vidare låta sig kramas sönder av Löfvens socialdemokrater. För de är inte mogna för det, tyvärr. Och Löfvens kramvillighet verkar inte så övertygande heller. Löfven behöver nog några månader för att inse att hans vägval nu var både taktiskt och praktiskt/politiskt fel. Och fp (m fl allianspartier) behöver analysera vad som egentligen hände. Var det en socialliberal politik de medverkade till i alliansen, när de samtidigt ivrigt försökte ställa sig till höger om "nya" moderaterna?  Var det inte så att de suddade ut sin egen profil och kom att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning? 

Jag ville gärna tro att fp (och c) hade den inre styrkan och ideologiska klarheten för att kunna klara att samarbeta med Löfven, men det var nog ett önsketänkande. Risken nu är dock att som partierna hittills agerat (genom Björklund och Lööf) så tror de att de kan vinna tillbaka sina förlorade väljare genom att fortsätta som sönderkompromissade partier i en allians under moderaterna. Det är en risk och en felsyn.
Väljarna kräver klarhet, att partierna tydligt visar sin ideologiska hemvist. Först därefter kan väljarna med förtroende ge partierna fullmakt att kompromissa ihop sig - eftersom de är övertygade om att det sker i enlighet med resp partis ideologi.
Men som sagt, det kräver att partierna hittar tillbaka till sina rötter. För fp:s del  till socialliberalismen, och då inte bara genom att döpa om jämställdhet till feminism, utan att ha en vision över hela det politiska spektrat. Med frihet och socialt ansvar i samverkan, integritet, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Det är dock, för att lyckas, bråttom. Regeringsfrågan kan snabbt kräva en bättre lösning. Sverige kräver en bättre regering, och partierna måste ha den inre styrkan att våga ta ansvar. 

Samarbete kräver tydliga ideologiska profiler hos de samverkande partierna. Inte att ett parti dominerar och de andra underkastar sig bara för att "få makt", illusorisk makt. 

Grubbel före valet om tiden efter valet

Nej, det ser inte bra ut det här. 

DN spekulerar om vad som kan hända efter valet och om olika valresultat... Det kan man göra. 
Personligen vet jag ju ungefär hur jag vill det ska bli, men kan inte begripa om och hur jag ska påverka det i rätt riktning med mitt röstande. 
Vill inte ha en ny moderatledd regering, vill inte ha en rödgrön regering med stark v-prägel. Vill inte ha SD som vågmästare. Vill inte ha en s+m regering heller. 

Nu ska jag säga att problemet finns även betr kommunalvalet och landstingsvalet. Men här gäller det riksdagsvalet. 

Vad är viktigt för mig? Ja, jag är socialliberal, dvs är icke-socialist och menar att frihet i gemenskap är den bästa politiken för både individen och samhället. Att vi ska vara fria så långt det inte skadar andra (och helst inte oss själva heller), samtidigt som vi är medvetna om att vi bör och måste leva i gemenskap med andra, att vi visar ett socialt ansvar, i ett samhälle som respekterar individens integritet. Således hade jag inga problem att lägga min röst på folkpartiet under många decennier. Fp var liberalt och det betydde detsamma som socialliberal. Då. 
Sen sådär ett tiotal år är inte fp ett socialliberalt parti, trots att det ibland gör vissa krampaktiga försök att påstå det. 
Nog om det. 

Sedan 2006 har Sverige haft en alliansregering bestående av de fyra icke-socialistiska partierna. Ser man det ideologiskt så är detta "icke-socialistiska" det enda som egentligen förenar regeringspartierna. Om det nu inte vore så att samtliga tonat ner eller rent ut sagt tappat sina ideologier. Nu är det makten, att inte släppa tillbaka den till sossarna, det enda som gäller. Och det är moderaterna, som dessutom kallar sig "de nya", som styr i allt väsentligt. Givetvis förnekar de tre småpartierna det, men för mig och de flesta andra så framstår det tydligt att de mindre partierna lagt sig platt för moderaterna. Det har blivit en politik med nedskärningar och försämringar av de sociala skyddsnäten, nedrustning av försvaret, kraftiga hot mot integriteten (FRA-lagen och alla följdlagar kring den) och så kraftiga sänkningar av skatten på arbetsinkomster för de som har arbete, som inte är sjuka eller pensionärer. Liksom borttagande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. 

Oppositionen (främst sossarna) har inte förmått få någon ändring i detta, tvärtom har den i mycket accepterat allianspolitiken, även om de nu i valrörelsen lovar att återställa en del sociala nedskärningar. Alltnog, denna redovisning visar att jag samtidigt som jag inte vill ha en fortsättning på denna allianspolitik så tror jag inte precis på vad de tre röd-gröna partierna vill göra heller. Och sverigedemokraternas invandrarfientliga politik vill jag inte se få något inflytande i svensk politik.  Ett problem är att  de flesta partier inte har en sammanhållen politik som visar någon färdriktning, någon ideologisk kompass. Förslagen kan bli vilka som helst, bara de tros locka väljarna, eller en stor väljargrupp. Och då främst i s.k. plånboksfrågor. 

För mig blir det därför i hög grad ett val där det gäller att rösta emot en politik jag inte gillar. För första gången i mitt vuxna liv tänker jag att jag kanske måste taktikrösta. Dvs undvika det oönskade då det önskade alternativet inte går att finna. 

Att då rösta på moderaterna, vänsterpartiet eller sverigedemokraterna är helt uteslutet, eftersom jag har en ideologi som starkt motsätter sig höger/konservatism, vänster/kommunism/socialism och populistisk pseudo-värdekonservativ rasistisk flyktingfientlig politik. 

Rösta jag på centern, kd eller folkpartiet riskerar jag att återigen få en moderatstyrd regering av den typ vi haft i åtta år. 
Röstar jag på socialdemokraterna eller miljöpartiet riskerar jag få en regering med stark slagsida åt det socialistiska hållet, eftersom så länge blockpolitiken består, så blir en rödgrön regering beroende av vänsterpartiet, även om v skulle hållas utanför ministerposterna. 

Vare sig det blir en fortsatt alliansregering eller en rödgrön regering så blir troligen SD vågmästare.  Och kommer att utnyttja det till det yttersta, trots att båda sidor säger sig utesluta att ens "lyssna" på SD.  Kaos troligt, alltså.  Även om det kanske dröjer några månader innan kaoset blir fullständigt.  

En sak verkar tyvärr vara klar. Om alliansen förlorar så mycket att de inte kan fortsätta att regera så blir Stefan Löfven regeringsbildare. Klarar han av det? Utan att ta med vänsterpartiet? 

Sossarna valrörelse under Löfven har ju inte varit speciellt lyckad. De når inte de önskade 35 procenten. De förslag de lagt spretar omkring, olika överbud, visar inget mer än att de vill bilda regering.  Oklart med vem och om vad. 

Men tänk om Löfvens strategi är ungefär såhär. Visa kraftigt en vilja, handlingskraft. Folk är ju less på alliansen. Men var inte för tydlig i sak. Löfven vill inte stödja sig på v, vill inte ha deras politik. Han vill ha väljare från det andra blocket. För att det är bara så han kan flytta tyngdpunkten åt sitt håll. Kanske han dessutom, förutom hans skepsis inför v, har en viss förståelse för näringslivets villkor - inte är så dogmatiskt socialistisk. Han vill inte skrämma bort de som valde något mittenparti senast men som tröttnat på alliansens högerpolitik. Han "offrar" gärna vänstersossar som går till vänsterpartiet, till syvende och sist lär de ändå hellre stöda honom än en moderatledd regering.  Samtidigt vill ha tala om för de icke-socialistiska väljarna i mitten (t ex hos fp och c) att de kan rösta på s, för han är inte så farlig...  han kan t o m tänka sig att samarbeta med inte bara mp (och där finns ju en del problem, som han gärna vill neutralisera genom samarbete med mitten) utan även med folkpartiet och/eller centern. Bara de släpper loss från moderaterna.  Och han förstår ju att en stor del av moderatväljarna 2010 de inte heller är nöjda, och att de kanske hellre ger en röst till c eller fp (som därmed kompenserar en del tapp till s) - och kanske någon går direkt till s - eller mp. 

Så kan Löfven faktiskt tänka. Om han får rätt vet vi inte. Men vi kan av opinionsmätningarna se att det kan bli ett sådant valresultat. Ett resultat som inget av "blocken" idag vill se, men som kan öppna för ett regeringsunderlag enl Löfvens tänkta strategi. En blocköverskridande regering, en regering med s/Löfven med innehåll åt mitten, utan v och utan m och med SD ställt helt offside. Det skulle inte innebära en regering med stark socialliberal prägel, men ändå vara det bästa alternativet, utifrån hur partierna ser ut idag. Möjligheter till vettiga kompromisser verkar det trots allt finnas. 

Det förutsätter förstås att ett antal partier och partiledare byter fot. Om de gör det frivilligt eller inte, det beror nog på hur de tolkar valresultatet. Men Sverige måste ju regeras. Även om valet inte blev som "blocktänkarna" ville. Så varför inte ta chansen? 

Dock återstår frågan för mig, hur ska jag rösta för att medverka till detta resultat? 

Ger valrörelsen någon ledtråd?

Piteå den 26 aug 2014, Knappt tre veckor till valdagen.

Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.

Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar  i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?

Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?

Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu  mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land.  Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.

De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.

Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade...  Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller,  hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.

Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.

Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets.  Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering.  I vart fall inte i nuvarande mening.

Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men....   Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.

Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.

Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.

Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen.  Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.

Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga.  Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...

Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.

Hälften av alliansens partier under strecket

I den SIFO som publiceras idag ser det inte roligt ut för alliansen. M skvalpar fortfarande under 25%, fp minskar inte frän förra SIFO men ligger klart under förra valet. Och både centern och kristdemokraterna ligger under 4%-spärren.

Inte är det så lustigt för de röd-gröna heller. Sossarna snubblar sig framåt runt ynka 30% (dvs minskar lite) och mp minskar också en aning sen sist men v går fram en aning.  Ändå så leder de skyhögt över alliansen.

SD ligger på 10 % och F! är tillbaka på 2%.  Övriga partier är knappt skönjbara vid horisonten.

För mig är det märkligt att inte alla siffror är ännu mycket lägre både för dagens riksdagspartier och F! Inget av dem gör något väsen av sig, förutom skramlande med tomma burkar.

Visst lutar det åt ett regeringsskifte, men med vilka ingredienser? Vilken riktning?  Pest eller kolera?

Betr folkpartiet vet jag inte vad jag ska önska. Är det bäst att det också trillar ur riksdagen så att partiledningen inser att de måste ta socialliberalismen på allvar tillbaka som ledstjärna? Eller ska jag önska att ett svårt sargat fp ändå ska ta sig i kragen efter valet, sparka Björklund och hans medarbetare, välja ny partiledning och se till att fp ingår i en blocköverskridande regering under s och med mp?

Vilket resultatet än blir så verkar de kommande fyra åren bli förlorade år för de flesta partierna. Och för Sverige och svenska folket.

EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?

Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa.  Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.

I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.

I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.

Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.

EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl.  Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).

OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd.  Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog  katastrof för m, och mycket dåligt för fp.

Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?

Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.

Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men...  dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar.  Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.

Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.

Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet".  I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka.  Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.

Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.

Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad.  Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.

Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil  - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna.  Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.

Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att  piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.

Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare.  I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.

Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...

Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...

Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism.  Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor.  Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang  en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.

Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd.  Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.

Så, kanske är det  trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev.  Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.

Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.

Opinionen ger alliansens partier underkänt

SVT-nyheter redovisar idag en SIFO-mätning som knappast kan glädja alliansregeringen.
Alliansen  38,9 % och de röd-gröna  50,6 %.  Samtidigt får SD hela 9,2%.
Både centern och kristdemokraterna hamnar rejält under 4%-spärren.

Detta är knappa åtta månader före riksdagsvalet en svidande örfil till den moderatledda koalitionen. Ett rejält underbetyg. Ett välförtjänt sådant. Moderaterna styr småpartierna, som alltså kommer i kläm och varken kan eller får utrymme för sina idéer i regeringsarbetet. Men de kanske inte har några egna idéer.  Men moderaterna backar också samtidigt som inte heller folkpartiet rosar marknaden.

Socialdemokraterna behöver inte göra mycket, mest bara sitta stilla i båten. Regeringen gör bort sig bra ändå. Det blir ett val emot alla regeringspartier. Och som det ser ut idag åker två av dem ur riksdagen. Väljarna röstar egentligen inte för sossarna, och är inte speciellt förtjusta i miljöpartiet eller vänsterpartiet heller.  Men sammantaget vinner de röd-gröna på grund av missnöjet över alliansen. Inte på egna förtjänster.

M+fp har tillsammans 31,9%. C+kd-rösterna ger inga mandat med dagens siffror.  S ensamt har fler röster än m+fp och kan ju räkna med stöd av mp och v.  S behöver inte fjäska vare sig för SD eller fp.
Så, även om SD ökar jfrt valet 2010 så kommer troligen dess inflytande snarare att minska än öka!

Så ser det ut just nu. Väljarna vill ha en annan politik än alliansens högerpolitik. Och tyvärr finns det inga andra alternativ än en sosseledd regering. Det är som att välja mellan pest och kolera. Undrar hur många som kommer att singla slant på valdagen? Och hur många inser att hur de än gör så blir det fel.

Oförändrad brytpunkt är bra!

Japp, till slut lyckades den samlade oppositionen stoppa alliansens förslag om höjd brytpunkt för statsskatten. Nu bortser jag från småtjafset med juridisk vinkling. "Juridisk" är väl dessutom att ta i. Det gällde tolkningen av interna spelregler för riksdagen... Och att de rödgröna fick med SD om nejet. Alliansen har ju inte protesterat emot att SD röstat på den.
 Jag ser på sakfrågan.

Således. Femte jobbskatteavdraget, dvs bidraget till de som har bra jobb, inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Det gick igenom. 
Vilket är ett dränage av statsfinanserna och felriktat, menar jag. 

Att inte brytpunkten höjs, det innebär samtidigt att ett ytterligare minus i statskassan förhindras!
Att förslag från oppositionen skulle innebära att budgeten spricker, det är ju ett vanligt motargument från Borg och hans allierade småpartier.
Men här förhindrades faktiskt en minskning av intäkterna. Bravo, borde Borg utropa.!

 Att nu den välmående medelklassen inte gynnas ytterligare, utöver det i och för sig omotiverade femte "jobbskatteavdraget", det  innebär att det utrymme som därmed kan uppstå budgetmässigt skulle kunna användas för att skapa nya jobb och att förbättra villkoren en aning för sjuka, arbetslösa och pensionärer. 

Dvs om alliansen vill, vilket den nog tyvärr inte vill. Om den inte ändrar sig p g a det förestående valet.  

Största opinionsmätningen....

Naturligtvis är den största opinionsmätningen själva valet.
När det är sagt så konstaterar jag att SCB:s senaste mätning omfattar 9000 personer och sägs vara den största i sitt slag.
Vad säger då den?
Jo, de två stora partierna s resp m, de minskar båda. Och det skiljer ca 10% mellan dem till s favör.
Sd är tredje parti och ligger strax under 10%
Folkpartiet har de lägsta siffrorna sedan på 12 år, bara strax över 5%.
Centern och kd ligger också illa till, men har i denna mätning kravlat upp sig över 4%-spärren, vilket kanske gläder Reinfeldt, och säkert Annie Lööf och Göran Hägglund.
Vänstern och miljöpartiet är båda större än de tre små allianspartierna, men ligger ändå rätt illa till.

De som lämnat moderaterna har i stor utsträckning gått till Sd...  medan de som lämnat folkpartiet och centern idag i stället håller på sossarna. Alltså, moderaterna är inte nog höger, och de besvikna går till sd.
Men fp och c är för mycket höger och tappar till sossarna.
Frågor och slutsats?
Väljer moderaterna att bli mera främlingsfientliga och höger för att inte tappa mer till sd?
Men då förlorar fp och kanske c/kd röster till s eftersom de ingår i alliansen. Och alliansen förlorar än mer i förhållande till de röd-gröna.

"Får" fp profilera sig mera och bli mera socialliberalt igen så kan det behålla och kanske ta tillbaka röster från s och mp. Inte minst från s-sympatisörer som inte gillar sällskapet med v.  Det skulle alliansen vinna på, om än kanske inte tillräckligt för egen majoritet.
(Men kanske skulle det ge underlag för en regering med sossarna, fp och mp.)
Frågan är dock om fp idag vill återvända till socialliberalismen, och om moderaterna skulle godkänna en sådan politik. Jag tror inte det - möjligen i ett valmanifest, men inte i praktisk politik.

Vad c och kd ska göra för att säkra sig ovan 4%, det vet jag inte. Klarar de inte gränsen är alliansens saga all. Men moderaterna har inte råd med att stödrösta på så osäkra kort som c och kd, för då tappar de i tyngd inom alliansen.

Av ren självbevarelsedrift måste givetvis alla småpartier, även på den rödgröna sidan,  skärpa till sina profiler, inte minst för att visa ideologisk hemvist. Det gör att "blocken"  inte är så självklara alternativ som de idag vill utmåla sig. Men det är en annan sak.

Och när valet är över får väl alla partier rannsaka sig själva och andra, för att se om och var det finns samarbetspartner som inte smakar för illa. Sakligt och ideologiskt.

Alliansreklam - är inte det kontraproduktiv reklam?

Dessa rader är en reaktion på en annons i PT = Piteå-Tidningen, lördagen den 16 nov. Vore intressant med kommentarer från de för annonsen ansvariga, men även från andra och utifrån principiella synpunkter. Och taktiska.

Det är en rätt stor annons (dvs dyr), nästan en kvartssida.
Rubriken är: ALLIANSEN, Piteå, för valfrihet och företagande.
Med  tre punkter 1) behåll och utveckla landsbygdsskolorna, 2) Oförändrade måltidsavgifter på våra äldreboenden, 3) Förbättrat vägunderhåll - både vinter och sommar.
Så pryds annonsen av de fyra partiernas loggor.

Mina synpunkter och frågor.
- Är detta en för väljarna vägledande reklam, säger det vilket parti de bör rösta på?
- Avser de fyra partierna att arbeta som en allians i Piteå oavsett valresultatet? I både majoritet och i minoritet (som ju är det troliga i Piteå)?
- Vinner man några röster på att gå fram gemensamt?
- Har man gjort några överväganden om det är något parti som vinner på gemensam annons (och program?) än de andra?
- Kan inte en gemensam annonsering bara leda till omfördelning av de icke-socialistiska partiernas röster i kommunvalet?
- Kommer det fler annonser under gemensam rubrik före valet i sept nästa år?
- Finns ett utförligare gemensamt program än dessa rätt allmänna punkter?
- Varför har man valt att framföra just dessa punkter?
- Är den gemensamma lokala annonseringen tillkommen genom något initiativ (påbud) uppifrån i partierna?

Ger annonsen ett rättvisande intryck om vad partierna anser? Som "allians" eller för varje parti?
Om alla tycker lika, vad då rösta på?

"Valfrihet" är förmodligen något som alla partierna i alliansen står för, men finns det inte olika tolkningar av begreppet mellan partierna?
"för företagande" - är inte det ett uteslutande begrepp om det inte förklaras och åtföljs av något annat, t ex ett "varför"?
Varför finns inte "socialt ansvar" med? Eventuellt med en kort förklaring.

De tre lite mer konkreta frågorna är både lokala och principiella. - Men känns väldigt magra som valbudskap. Och ger ingen vägledning vilket av de fyra partierna som driver frågorna mest - ett, två eller alla?
Är ståndpunkterna förankrade ordentligt i alla partiers program eller riktlinjer på riksplanet? Ex-vis är verkligen moderaterna på riksplanet införstådda i kraven? M brukar ju prioritera sänkta skatter före (hög) kommunal service.
Annonsen klargör inte i vilken grad de konkreta punkterna skiljer sig ifrån de regerande socialdemokraternas.

Annonsen syns mig så tveksam och oklar att den är rent kontraproduktiv. Samtidigt som den kostar mycket av partiernas valbudget lokalt. Och jag har svårt att se att den stimulerar någon socialdemokratisk sympatisör i Piteå kommun att välja något speciellt parti av de fyra som kallar sig Alliansen.

Varför skulle en tveksam icke-socialistisk väljare välja t ex folkpartiet eller kd som följd av denna annons?
Det troliga är att s.k. allmänborgerliga väljare i första hand tar m-sedeln, eller c-sedeln om de vill betona det som kan betraktas som landsbygdsfrågor.

Alltså, vore det inte vettigare att varje parti går ut med sin (eventuella) egna politik?   Och möjligen, om det ses som taktiskt, i  bisatser visa några frågor där de tycker lika. Men visa varför man ska välja ett specifikt parti. Visa partiprofilen!

PT: "Jan Björklund lever farligt"

Ett apropå till fp´s landsmöte. Lördagens ledare i Piteå-Tidningen, av (vik) ledarskribenten Kennet Jonsgården. Jag har ofta en del att anmärka på hans analyser, men denna gång kan jag instämma i allt väsentligt (OK, säg ca 90 % då). En sak jag ser annorlunda på är när fp´s linje började avvika från den socialliberala.  Visst kan det ha förekommit smärre snedskär tidigare, men den konsekventa och kraftiga ändringen av fp´s politiska linje började runt millennieskiftet, och tilltog successivt och mer eller mindre "konfirmerades" genom att fp satte sig i knäet på moderaterna i och med bildandet av Alliansregeringen 2006. 

Någon folkpartist, även med socialliberala drag, kan tycka att ledaren är ett illvilligt sätt att försöka sänka folkpartiet. Må så vara, kanske. Samtidigt finns det säkert många inom socialdemokratin som gärna såg att fp blev starkare, men då med en socialliberal politik. Ett parti som vågar samarbeta där möjligheter finns. Och man kan ju tycka att folkpartiet självt har varit väldigt duktigt på att sänka sig självt. Först genom att skaka av sig de socialliberala väljarna (och en del medlemmar), och nu genom diverse kosmetiska finter riskerar att skaka av sig de neoconservativa väljare som i viss mån hittills kompenserat frånfallet av socialliberaler. 

PT skriver bl a detta: 
"Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. Idag är Folkpartiet ett i huvudsak trött parti med allt mindre politisk legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister." 

De första meningarna är helt korrekta, vilket nog en och annan av fp´s företrädare borde begrunda. Däremot kan jag inte instämma i att det finns andra partier som förvaltar den radikala liberalismen bättre. Det kan finns små fickor av socialliberala åsikter i ett par andra partier. Men inte mer. Det tragiska, som jag ser det, är att radikal socialliberalism inte finns i tillräcklig grad i fp, men inte heller tillräckligt mycket i andra partier. 

Citat "Gammal skåpmat fräschas upp" och "Problemet för Folkpartiet och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när moderaterna redan finns?" 
"Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i fp-leden. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism. Att vara eller inte kan om man inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Folkpartiet och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever förstås alltid som idé med eller utan de båda.

Just nu krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara Folkpartiets största bekymmer."

Min kommentar. Det jäser inom fp. Björklund har insett att han måste släppa fram en del kosmetiska ändringar, som kan lugna de kvarvarande socialliberalerna. Det kanske lyckas. Men frågan är om de är nog för de som redan lämnat fp pga avvikelserna från den socialliberala linjen. Vågar de/vi lite på att fp är tillbaka till att använda socialliberal kompass? I allt!? Är det inte bara lite övermålning här och där, som dessutom moderaterna inte lär godkänna om fp står på sig?

Ett socialliberalt partis första prioritering måste givetvis vara att manövrera så att det får gehör för socialliberal politik. Inte att till varje pris sitta i någons knä, och inte heller att till varje pris undvika att samarbeta med andra trots att sådant samarbete skulle gagna socialliberalismen.  

---
Jag upprepar än en gång. Ett parti måste ha en klar ideologi, som rättfärdigar dess förekomst. Att ha ett parti som bara vill ha makt för en osorterad samling mer el mindre populistiska förslag utan sammanhang eller linje. Det är inget för mig. Dessutom skulle jag gärna se (åtminstone) ett parti som hade socialliberalismen som kompass.