Kan en alliansoffensiv bryta lokala maktmonopol (s), och bör den?

Birgitta Ohlsson har, efter ett besök i s-monopolets Skellefteå, på Facebook föreslagit en gemensam alliansstrategi för att bryta maktmonopolet i de kommuner där socialdemokraterna styrt snart sagt sedan WW2 (eller tidigare), om än i några  fall tidvis med något stödparti (oftast v, och dess föregångare vpk, skp och/eller c/bf). Maktskifte även lokalt är ju angeläget för en bevarad demokrati. 

Min kommentar blir denna. 
Jag instämmer i det osunda i att ett parti (eller partikombination!) styr och har maktmonopol låååång tid, vare sig det är på lokalt plan eller riksplanet. 
   Dock är jag inte så såld på att alliansen ska utarbeta strategier för maktskifte - det leder till förstärkt blockpolitik, vilket jag anser vara av ondo, OCH att högern får en oförtjänt stark ställning. Det viktiga är att ett maktskifte får liberal, socialliberal prägel, vilket skulle innebära "friska fläktar", ge vitalitet åt demokratin lokalt och regionalt. 
   OK, förhållandena skiftar givetvis lokalt, så en oppositionens offensiv kan givetvis variera i upplägg. 

1976 var ett maktskifte i riket i sig det viktigaste - och DÅ var förhållandena sådana att det inte fick höger/moderat prägel, utan faktiskt en rätt socialliberal inriktning, tack vare att fp var starkt och hade partiledare som lyckades hålla balansen, så inte Bohmans höger fick övertaget, hur mkt än Bohman väsnades... Fälldins lugna och klara mittinriktning var givetvis också en viktig faktor i detta.  
   Efter maktskiftet 91 (och i viss mån 06) känns maktskifte mellan block inte som första prioritet. S är numera ett vanligt parti, och hur ett nytt styre ska se ut beror på aktuella frågor - och möjligheterna att driva en så socialliberal politik som möjligt, med både tillbakahållen höger-konservativ som (event.) socialiseringsbenägen socialdemokrati.

En av de kommuner, som alltför länge haft s-styre (ngn ggn med hjälp av v och/eller c) är Piteå, min hemkommun sedan mer än 35 år. Men i princip är hela "oppositionen" numera rätt  kraftlös, så hur mycket än den samordnar sig lär den inte åstadkomma förändring. Om inte det sker någon stor skandal, som lokala media upplyser om, och som upprör folk.
Hittills verkar dock missnöjda s-väljare dock gå till vänsterpartiet eller, nu senast, till sverigedemokraterna...

Nå, jag har tidigare även levt (och verkat) långa perioder i andra kommuner där s länge haft majoritet, men där har detta maktmonopol oftast avbrutits, åtminstone för någon period då och då. Så lokala maktmonopol behöver inte vara en naturlag...  Men troligen hjälper det inte alltid med en mer el mindre samlad lokal icke-socialistisk opposition som tar över, utan dessutom behövs ibland (eller ofta) en framgång på riksplanet.* Kanske skulle en pånyttfödelse av det s.k. liberala partiet i just (social-)liberal riktning, vilket torde kräva ett p-ledarskifte bl a, med klar distans till moderathögern vara det alternativ som skulle locka en hel del nuvarande s-väljare till "L". 
Väljare som är rätt ljumma eller t o m missnöjda med s-partiet, men som inte vill ha ett styre som lutar så mycket åt höger och konservatism som alliansen gör - och lär fortsätta att göra med nuvarande sammansättning och ledare. Och väljare som tidigare var trogna folkpartiväljare. 

Ett parti kan inte, bör inte, binda sig för blockpolitik

Expressen har ett litet referat från lördagsintervjun i radion med Birgitta Ohlsson. En intervju jag inte kunde höra ens med ett halvt öra, men den verkar ha gett intressanta och goda besked av henne i några frågor. Om det är detsamma som fp´s besked, det är ännu en öppen fråga.

Sålunda  "Folkpartiets Birgitta Ohlsson öppnar för att hon vill regera med Socialdemokraterna. Hon menar samtidigt att skillnaderna mellan allianspartierna har blivit större under hösten.

– Både Moderaterna och Kristdemokraterna har dragit mycket högerut. Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil, säger den tidigare EU-ministern"

"Hon fortsätter samtidigt kritisera de tillfälliga uppehållstillstånden – även efter migrationsuppgörelsen." 

Birgitta Ohlson  lämnade öppet vilka partier som skulle ingå i en regering där fp kan samarbeta med socialdemokraterna. 

"– För mig har politik, när det gäller blockpolitik, handlat om plus- och minustecken. Vilka är de stora avgörande frågorna för Sverige? De kommer fortsätta vara ekonomi och försvar exempelvis. Där ligger vi så klart mycket närmare alliansen. Men det är viktigt att sända ut signaler om att alliansen måste reformeras på andra fält, säger Birgitta Ohlsson (FP) i Ekots lördagsintervju.

"Utrymme för Folkpartiet"

Efter Kristdemokraternas riksting och Moderaternas stämma har båda allianspartierna rört sig högerut, menar den tidigare EU-ministern.

– Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil.

Under hösten kommer partiet att rösta för regeringens propositioner om slopat vårdnadsbidrag och en tredje pappamånad.

Att Birgitta Ohlsson öppnar upp för att regera med Socialdemokraterna har fått reaktioner från flera politiker, däribland allianskollegerna Maria Abrahamsson (M) och Sara Skyttedal (KD)."

I detta är jag överens med Birgitta Ohlsson. Kd och M har klart gått åt höger, dvs i en konservativ riktning. Och att Maria Abrahamsson (m) och Sara Skyttedal (kd) reagerar på det, det är bra, det klargör än mer skillnaden. Det är ju inte så att det är varje allianspartis skyldighet att lägga sig för höger-moderata och konservativa åsikter. 

Och nog örr det vara som Ohlsson säger, att politiskt samarbete måste utgå ifrån de aktuella frågorna och hur varje parti ser på dem. Vilket innebär att det självfallet är fritt att samarbeta med det/de parti/er som ligger närmast eller som det går att komma överens med betr vad som ska göras, även om man har olika utgångspunkter.
Med bibehåller kompassriktning.
OBS. Expressenartikeln är något utförligare än mitt referat ovan. Ex-vis betr flyktingöverenskommelsen. 

Låtsasopposition eller samverka för resultat - vad lönar sig?

David Nyström har skrivit en ledare i Gefle Dagblad där han diskuterar vem som förlorar på att samarbeta med socialdemokraterna - eller andra. Detta med anledning av att flera "borgerliga" påstår att "borgerliga" partier alltid förlorar på sådant samarbete.
Bakgrund, decemberöverenskommelsen (DÖ) och oviljan att samarbeta idag med S trots att man släpper fram deras budget(ar), men samtidigt utmålar sig som motståndare till den politik man godkänner genom DÖ.
Han påpekar då att " C, FP och KD. Dessa tre borgerliga partier har alltid förlorat på samarbete med borgerliga partier. I samtliga val i efterkrigstid som C, FP och KD gått in i som regeringspartier i borgerliga regeringar – 1979, 82, 94, 2010 och 2014 – har de backat. Ändå håller de fast vid borgerligt samarbete, för närvarande så pass krampaktigt att man skänker bort all potentiell makt till de rödgröna, bara för att få en chans att regera ihop igen i nästa val förutsatt att Alliansen blir mindre ... än de rödgröna."

Till det vill jag säga  att de politiska situationen skiftar,  att man måste se på dagens läge. Samt att den fråga som ledaren diskuterar om allt är blockpolitik - eller inte.

Jag ser det såhär; varje parti måste arbeta för att förverkliga sin politik enligt sin ideologi (förutsatt att man har någon ideologi). Har man då inte egen majoritet (vilket inte precis verkar vara aktuellt inom överskådlig tid) så bör man samverka med det/de partier som vid varje tillfälle verkar ligga närmast till - oavsett "blocktillhörighet" - i de aktuella frågorna. Och där man genom samverkan kan nå en bit på "rätt väg" , dvs utan att avlägsna sig från grundideologin. 
Några exempel. I början av förra seklet så samarbetade liberalerna med socialdemokratin för att införa demokratin i Sverige - emot högern. Läs och jämför gärna de skrifter som utkommer i dagarna (tidigt i oktober) om Karl Staaff, skrivna av Hans Lindblad och andra (Ekerlids förlag).

När socialdemokraterna ville socialisera Sverige i slutet av 40-talet så ledde folkpartiet opinionsarbetet emot denna socialisering (stödda av högern) - och det blev ingen socialisering. Men drev på och samarbetade med socialdemokraterna betr sociala reformer. För att bryta socialdemokraternas långa maktinnehav samarbetade fp med både cp och moderaterna, och lyckades 1976 och 1991. I ett samarbete som dessutom förhindrade att en moderat politik blev dominerande.  Men, 2006 och 2010 underordnade sig fp, cp och kd under moderaterna, detta pga en låsning i en blockpolitik som inte längre behövdes. S var inte längre maktpartiet. Men alliansen förde moderatpolitik. Och efter alliansens valförlust 2014 fortsätter de små allianspartierna, som om inget hänt, som lydpartier till moderaterna, och vågar inte förhandla med socialdemokraterna för att få igenom förändringar i s-politiken i "mittenriktning".

Bedrövligt. 

Att låsa sig till samarbete bara inom något block är kontraproduktivt för ett parti som har en egen ideologisk kompass. 

Klarläggande (?) teve-debatt 10 maj 2015

Jag följde den stora partiledardebatten igår i andra halvlek, och mina kommentarer grundar sig "bara" på den biten. Under den första timmen dominerade ämnen som invandringspolitik och bostäder, och där lyckades sd-ledaren Jimmie Åkesson ta stort utrymme, vilket han skickligt utnyttjade.

Nå, andra halvlek då, med åtta partiledare, med vikarierande kd-ledare och premiär för Anna Batra, m.
En spretig debatt, där flera partiledare kom i skuggan av, ja, av vem då? På sätt och vis var Åsa Romson, mp, mycket i farten, men inte på ett sätt som gav henne några pluspoäng. Jan Björklund fick hålla tyst, vilket kanske var bra för fp. Ändå det han sa var inte så tokigt. Löfven var blek på sitt sammanbitna sätt, Jonas Sjöstedt körde sin vanliga trall på ett sätt som om han bad om ursäkt för vad han sa. Kd-killen verkade kunnig, men fick inte ordet så ofta. Det bestående intrycket av honom var nog att han var mera "anständig" kd-are i stil med Göran Hägglund, inte någon extrem svensk tea-party-variant som den nya högerkvinna. Anna Batra sa inte mycket som man minns, hon nickade mest bifall till en del inlägg från Annie Lööf. Och Jimmie Åkesson, ja han är sig lik, skicklig debattör med en slags aggressiv men samtidigt inlindad argumentering. Det är obehagligt, men skickligt.

Nej, det som debatten gjorde helt klart för mig, det var detta: Det finns ingen enighet inom regeringssidan. Visst, de försökte, i vart fall Löfven, ibland ge sken av det, men Jonas Sjöstedt och hans parti ska ju utgöra en del av regeringsunderlaget, men mycket av det han sa var skarp kritik av regeringen. Och mångordiga Åsa Romson slingrade sig som en hal ål för att låtsas vara enig med s, och samtidigt hålla fast vid mp-linjen, ex-vis betr vapenexport och energipolitik. Nej, det var faktiskt beklämmande att se och höra.
Men det finns ingen allians heller. Även där försökte man tona ner skillnaderna, och ibland nicka bifall när en "kollega" sa något, men det hjälpte inte. Man har olika åsikter om det mesta, och det spretar åt olika håll, från fråga till fråga. Dessutom såg jag ingen klar ideologisk förklaring till skillnaderna, det skulle ju vara en god "ursäkt", nej, skillnaderna var/är nog mesta försök till blygsam profilering och i någon mån för att behålla eller återvinna gamla väljare, som genom allianssamarbetet försvunnit eller blivit tveksamma.

I grunden finns det alltså, av debatten att döma, inga block, trots att man frenetiskt från båda håll försöker påskina det. Och skillnaderna, sprickorna, de är inte ideologiska i egentlig mening och finns inom "blocken" minst lika mycket som mellan "blocken".  Och, anar man, finns även i hög grad inom både socialdemokratin och inom moderaterna.

Samtidigt visar detta att skillnaderna mellan partierna går kors och tvärs, från fråga till fråga. Jag kunde inte se möjligheten till något nytt, djupare samarbete som skulle möjliggöra underlag för en stabil ny regering, vare sig blocköverskridande eller enl traditionellt mönster. Framtiden är mycket oviss.
Och i bakgrunden lurar sverigedemokraterna för att fånga upp förvirrade väljare. Ett sd som dessutom alltmer står i förgrunden.

"Borgerlig" och blockpolitik

Borgerlig, borgarna.

Det är ord som är bra och bekväma att användas av dels sossarna, dels av moderaterna (såväl gamla som nya), för att peka ut fienden och att det bara är två partier som räknas. Båda dessa sidor vill med att använda "borgarna" säga att t ex fp och c är små krusiduller utan värde, och obehövliga.

Skrämmande!

I mina ögon/öron är det enda (egentligen) som förenar de icke-socialistiska partierna just det att de inte är socialistiska! I vart fall fanns det ett konservativt parti (högern/moderaterna) och ett socialliberalt parti (fp) med klart skilda och delvis väldigt motstridiga mål och åsikter. Och så fanns bondeförbundet, med ideologin Gunnar Hedlund.

Jag vet att Bertil Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig, och att han föredrog ordet "icke-socialistisk", men att han ville gärna se ett mindre klumpigt och ohanterligt ord. Men något sådant har aldrig sett dagens ljus.

Ordet borgerlig är ett sätt att med språket tvinga fram blockpolitik. Vilket jag som socialliberal stark ogillar.

Jag menar att vi som liberaler (vilket för mig är detsamma som socialliberaler, då det var det som var fp´s linje fram till sekelskiftet) ska välja samarbetspartner och fiender allt efter vad som är de aktuella sakfrågorna. Så gjorde fp och dess föregångare tidigare.

Varför inte nu? Varför låter fp´s ledning sig inordnas som ett "borgerligt" parti???????????????????? Då är fp ju bara ett annex till högerpartiet moderaterna. Skam!

Jag har, under de 50 år jag var folkpartist, till snart sagt varje partiledare (i vart fall från Helén och t o m Leijonborg) framfört detta och sagt att de inte ska kalla sig borgerliga. Alla har hållit med mig i sak, men tycker det ändå är ett "praktiskt" ord. (Bengt W var väl den som kände sig mest obekväm med det.)

Men så har det blivit som det blivit också. Inte bra alls. Blockpolitiken är förödande för demokratin och valfriheten. Det finns inte bara ett par sätt att se på tillvaron, samhället.

Alla måste få komma fram, sedan får politikerna samarbeta för att hitta vägar att kompromissa sig fram till det som är mesta naturligt utifrån valresultatet. Inte att göra upp i förväg.

Socialliberaler längtar efter ett socialliberalt parti. (M a a ett öppet brev t Jan Bj.)

På Facebook hittade jag just detta öppna brev från en socialliberal folkpartist. En socialliberal som är starkt kritisk över hur fp utvecklats under senare år.

"Som socialliberal och Folkpartist förväntar jag mig att Sveriges liberala partiledare noga tänker igenom sina uttalanden gällande migration och integrationspolitiken i en tid då våra humanistiska och liberala värdering är så hårt ansatta i den politiska debatten på ett sätt som vi inte har upplevt sedan 40 talet.

För första gången under efterkrigstiden står vi inför ett faktum där opinionen och samhällets normer är avhumaniserande och bakåtsträvande i sin utveckling. Det går inte att lägga hela skulden för den utvecklingen på Jimmie Åkesson och SD. Jag menar att som liberaler så måste vi se vår roll i denna utveckling. Folkpartiet har under de senaste 10 åren misslyckats att vara den tydliga motkraften till denna utveckling. Även om det inom partiet finns krafter som hållit dom liberala värderingarna högt så har dom hållits tillbaka till förmån för en smalare, hårdare och "flexiblare"
politik.

Med denna partiutvecklingen har Folkpartiet radikalt misslyckats med att bedriva en liberal och human opinionsbildning och med att agera som den självklara motkraften till nationalism och främlingsfientlighet som liberalismen ideologiskt är.

En liberal migrationspolitik är öppen och human och en liberal integrationspolitik handlar om att riva hinder och därigenom skapa förutsättningar för en snabb integration. Det här är de politikfrågor där liberalismens motpol har lyckats med sin opinionsbildning på bekostnad av våra humana och liberala värderingar.

Sverige behöver ett starkt liberalt parti och med facit i hand så är det tydligt att dom ideologiska kompromisserna har skadat både Folkpartiet och Sverige. Som partiledare och vice partiledare under större delen av den tid jag talar om så måste du ta ditt ansvar för det läge som vi nu står inför." 

Jag instämmer i den (ännu) aktive folkpartistens analys och beskrivning. Och jag kan i vissa delar skärpa den ytterligare. Brevet kan ses som en uppmaning till Jan Björklund att antingen avgå eller så kraftig korrigera tillbaka kursen till den som den var från Bertil Ohlins tid och via Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och fram till och med Bengt Westerberg och Maria Leissner och början av Lars Leijonborgs tid som partiledare. 

Jag hoppas att Jan Björklund, och kretsen omkring honom läser och begrundar. 

En inre kritik och oro över den gradvisa kursändring som skedde med start kring sekelskiftet har alltid funnits, men inte lett till att socialliberalismen fått vara fp´s politik, utom möjligen till namnet ibland. 

Inom partiorganisationen har det lokalt ändå tillämpats socialliberal politik, men på riksnivå har fp alltmer låst fast sig i en blockpolitik som innebär en undanskymd roll för fp under moderat ledning. Speciellt i skymundan har det socialliberala inslaget hamnat. Vilket lett till att många tidigare väljare lämnat partiet - åt olika håll. En och annan nyliberal eller konservativ "allmänborgerlig" kan ha tillkommit, vilket tydligen uppmuntrat ledningen att fortsätta på vägen bort från socialliberalismen.

Jag tycker mig ändå ha märkt en allvarligare oro och kritik de senaste tiden. Troligen på grund av  SD:s framgångar som dessutom lett till en än skarpare blockpolitik, där fp inte förmått att frigöra sig för en socialliberal linje. Det bubblar och sjuder över allt. Jag märker hur missnöjet med läget inom fp ökat markant, man förstår inte den benhårda kopplingen till alliansen, hur Sverigedemokraterna tillåts styra debatten utan att få klara mothugg från liberalt håll,  och hur valhänt alla inviter från sossehåll till samverkan för en mittenpolitik behandlats av fp-ledningen (och från den nyliberala centerledningen).

Och mängder av socialliberaler har som sagt försvunnit från fp, men hoppas på en tillnyktring inom fp. Man saknar fp som ett klart och tydligt socialliberalt parti. Det visar sig t ex också på den partipolitiskt obundna diskussionsgruppen på FB, med namnet socialliberalerna. Tillströmningen av nya deltagare är mycket kraftig. Men även utanför gruppen ropas det efter socialliberalism, och efter ett fp som inte är ett stödparti till högern. De som ropar och längtar är oftast mycket skeptiska emot både vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna, men då främst när dessa partier betonar socialismen. Men vill se en samverkan med s i dessa tider, efter social nedrustning, en stark höger, och ett rasistiskt parti som växer sig allt starkare. 

Varför är inte fp den klara och starka motkraften till socialism OCH högerpolitik och rasism? Varför förstår inte fp(-ledningen) att det behövs ett parti som kan samarbeta, i nuläget med socialdemokratin, emot extremism?  Om inte socialliberala krafter samverkar med andra partier i mitten, så kantrar de andra över åt endera hållet. Antingen till mera dogmatisk socialism eller till en reaktionär och rasistisk politik bortom all sans och måtta, bortom all humanism.

Kommer fp fortsätta sin nuvarande väg mot avgrunden? Eller förmår fp att staga upp sig för att ta ledningen för ett mera socialliberalt Sverige? 

Eller måste det till ett nytt parti? 

Extraval; minns hur det gick i sept - och varför!

Del 1. Vad hände?
En besviken, närmast bitter s-ledare Stefan Löfven, tänker utlysa extraval till den 22 mars - men med en liten brasklapp som säger att han formellt fattar det beslutet den 29 december om inget oförutsett inträffar. Vilket han, i en bisats, antyder kan vara att "någon" kontaktar honom vilket skulle göra valet onödigt.

Den bittre Löfven (vilken, som många s-politiker, anser det närmast oförskämt och obegripligt att inte oppositionen stödjer en s-regering utan egen majoritet) skyller på alliansen och alliansens ledare, liksom SD, skyller på Löfven och hans regering.

Alla har rätt! Det vill säga alla har del i skulden, alla partier - och väljarna, som röstade fram den riksdag vi fick, vilken inte lyckades få fram en fungerande regering med tillräckligt underlag. Möjligen p g a att väljarna bl a ville att blockpolitiken skulle brytas. Men så skedde ju inte.

Del 2. Varför blev valresultatet som det blev i sept?
Valet i september var ett missnöjesval.
a) Väljarna gav alliansen, dess politik och valprogram en rungande örfil. Alliansen förlorade stort! Inte bara moderaterna. Nu verkar alliansens ledare ha förträngt detta. Likaså blundar de för att "budgetsegern" inte var deras utan att den skedde med SD:s aktiva stöd.
b) De rödgröna vann inte! Väljarströmmarna är komplicerade, men det var med knapp nöd som s+mp fick några mandat fler än de förlorande allianspartierna sammantaget.
c) De enda som verkligen vann, och det stort, det var sverigedemokraterna, SD. Vilka inga andra vill ta i. Och SD fick ju ingen egen majoritet, vilket de inte tycks inse. Och inte heller dess väljare...

Besvikna tidigare alliansväljare gick till en del till SD, från m och c, en del pga invandrarfieltlighet, en del pga oro över höga kostnader för invandringen, en del pga allmän värdekonservatism, en del pga de orättvisa skatterna för pensionärer som SD sa sig vilja rätta till. En del kd-are gick till SD pga att de tyckte att kd ville framtona mera "liberalt" i st för att vara det klart värdekonservativa parti som de väljarna vill ha.
En hel del tidigare fp och c-väljare var nog trötta på att deras partier helt underordnat sig moderaterna i alliansen, och gick till sossarna med förhoppningen att fp/c skulle frigöra sig från m och att s menade allvar med att söka samarbete över blockgränserna.
Besvikna s-väljare hoppades till en del också på samarbete över blockgränserna, men vart de tog vägen är oklart. Andra "vänstersossar" gick till vänstern och en hel del gick till sd, som ju lovade att reparera en del orättvisor för pensionärer t ex. En och annan sosse gick nog till sd pga ren främlingsfientlighet också. En och annan som tänkt rösta på mp ångrade sig och stannade kvar hos sitt gamla parti då de inte gillade att mp skulle kompromissa bort sig i ett samarbete med s och framförallt med v. De hade nog hellre sett att mp samarbetat med något av mittenpartierna.

Jag konstaterar att många väljare röstade emot något, men ytterst få för något.

Del 3. Men vart leder det, nu inför extravalet?
Det är oerhört svårt att veta eller ens gissa hur det går i extra-valet. Om det nu blir något, minns Löfvens brasklapp (se ovan). Fastän i dagsläget verkar ingen nappa på denna brasklapp.

Det kan gå precis hur som helst. Men en farhåga är att det inte kommer att bli några större ändringar, och då är vi kvar i samma situation. Och ev skillnader emot sept-valet kan bero på hur de olika partierna lyckas få "sina" väljare till valurnorna. Röstbenägenheten lär ju kunna påverkas av årstiden (vinter i st f höst), och det politikerförakt som inte precis minskar av den senaste tidens cirkus.

Men min största farhåga är att partierna, samtliga partier, kör en repris på förra valrörelsen. I princip samma program, samma profilering (eller brist på profilering), samma låsta blocktänkande.
Möjligen kommer SD än klarare att betona att det som de står för är den negativa politiken gentemot flyktingarna. Och att alla (?) andra kommer att se till att denna inhumana negativism lyfts fram. Vart det leder vet ingen, SD tror/hoppas det gynnar dem, men det är inte så säkert. Möjligen kan det gynna mp att nu SD utmålar dem som sin största fiende. Tidigare har ju SD mest älskat att hata folkpartiet som det alltför invandrarvänliga.

Nå, att alliansen åter går till val som en tätt sammansvetsad Allians, som det verkar, det visar ju att de inget lärt av väljarnas dom i september. Jag vill påminna alla partiledare och partikanslier inom de fyra partier som samarbetade under m i åtta år; alliansen förlorade valet! Ni fick underkänt som allians! 
Jag vill också påminna sossarna och miljöpartiet om att ni inte vann valet. Att då köra fram en budget som visserligen hade en del goda inslag, men som i stort ändå var så långt åt vänster (och vänsterpartistisk), det är obegripligt. Och att angripa allianspartierna (alla) för bristande samarbetsvilja och därmed förlusten i budgetomröstningen, det är dålig taktik och insikt om hur politiska förhandlingar går till. Att prata om samarbete, men till och med bryta träffade överenskommelser över blockgränserna, det inger inget förtroende varken hos andra partier eller hos väljarna. Speciellt som den rödgröna politiken har en slagsida åt vänster. Samarbete måste ske mot mitten.
Det är en läxa som jag vill ge till både sossepartiet, miljöpartiet, folkpartiet och centern, och möjligen även kd (även om dess berättigande är att ge värdekonservativa en hemvist).
Vare sig vänsterpartiet eller moderaterna eller sverigedemokraterna inser detta. Eller rättare sagt, de vill inte inse det, då de vill ha ytterkantspolitik som de dikterar.

Inom kort lär vi få se om partierna dragit några lärdomar av senaste valet. Jag befarar att extravalet kommer för snabbt för att de alla ska förmå det.

Stefan Löfven vs Olof Palme, Jan Björklund vs Ola Ullsten. Om regeringsförhandlande

Apropå regeringsförhandlingarna. Där i skrivande stund s-ledaren Löfven är i full fart att söka bilda en minoritetsregering med miljöpartiet, då vill jag påminna om hur det gått till tidigare och hur man grunnade då.  

Därför vore det vore intressant att veta om några av de närmast inblandade har läst (och minns) vad Ola Ullsten skrev i 'Så blev det", som utkom så sent som sept 2013, dvs bara för precis ett år sedan. .
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan.  Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik. 

Intressant i Ullstens bok är (borde vara, för t ex både Jan Björklund och Staffan Löfven) de kapitel där han redogöra för de samarbetsförsök som föregick maktskiftet 1976, och med tillbakablickar ytterligare ca 25 år.  Och varför och hur även då under sjuttiotalet (då enkammarriksdagen avlöst tvåkammarsystemet)  diskuterades blocköverskridande samarbeten, t ex hur Olof Palme sände ut trevare till fp-ledaren Gunnar Helén. Hur mycket ideologiska partiföreträdare samtidigt såg det nödvändigt att genom samarbete komma framåt - för att i mesta möjlig mån uppnå resultat som låg i linje med ideologin. Trots frånvaro av egen majoritet. 

Hur man då såg på koalitioner och olika enpartiregeringar utan majoritet. Så hade ju den ickesocialistiska regeringen som tillträdde efter 1976 år val egen majoritet. Den "behövde" inte samarbeta med socialdemokraterna. Liksom dessa oftast tidigare inte behövt samarbeta med oppositionen eftersom s alltid kunnat lita på kommunisternas (förbehållslösa) stöd. 

Att problemen uppstod inom regeringen, mellan de däri ingående tre partierna. Att den sprack på kärnkraftsfrågan. Och att då uppstod en situation så att det till slut visade sig att det enda praktiskta alternativet var en ren fp-regering. Den "tolererades" av socialdemokraterna, eftersom dessa inte kunde få majoritet, p g a kärnkraftsfrågans inbyggda sprängkraft, och centerns (som var stort) och moderaternas (som var rätt litet och lett av den koleriske Gösta Bohman) egna krumsprång.  Det skulle alltså inte vara möjligt att förhandla en minoritetskoalition, där partierna låst sig, för att sedan förhandla med ännu ett-två partier för att få majoritet i skilda frågor. 

Den framkomliga vägen då var en fp-regering (med bara ca 10% av mandaten - vilket dock är dubbelt så mycket som idag) som utifrån sin mittenposition kunde förhandla fritt med det eller de andra partier som var näraliggande i den aktuella frågan.

Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )

Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet.  SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp. 

Min slutsats blir att antingen så bör en regeringsbildare faktiskt bilda en majoritetskoalition (vilket inte är lätt, pga hur fp och c låst sig fast vid m i något slags "allianspolitik") ELLER så att det bildas en regering av bara ett (inte två) parti, som befinner sig i en lämplig mittenposition och utifrån den kan söka behövligt stöd i varje enskild fråga.

Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien. 

Och begrunda varför man vill det man vill - om de inblandade har "rätt" motiv för sin strategi.

Vill man "bara" ha makt för maktens skull?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?

Tavelträff, men ingen tia, Stig-Björn!

Måste bara kort kommentera Stig-Björn Ljunggrens krönika i dagens PT (9/9) med rubriken Blockblockering.

Där påstår Stickan Ljunggren att partierna inte skiljer sig så mycket åt. Samt att blockpolitiken är fördummande.  Rätt, så långt, men ändå lite snett.

I sakfrågorna och i det allmänna flummet är de alla lika, med undantag för galningarna i SD, som skyller allt på invandrarna men ändå låtsas vilja dölja sin främlingsfientlighet genom att i stället prata om svältande åldringar och hög skatt på pensioner.
Samtidigt så säger man att man är såå oense, att man ger klara alternativ. Dock, hur mycket de ("alla") tjatar om skillnader så ser vi att det alla vill ha är makten, men inte varför de vill ha den. Dvs vi kan inte urskilja någon ideologisk klarhet eller konsekvens.
Då blir vi väljare väldigt trötta och besvikna på politikerna.
Vi vill veta vad partierna står för, vilken värdegrund, vilken kompass de har. Inte bara vad de tycker i en del sakfrågor som just nu diskuteras.

Vet vi vad de står för i grunden, då vill vi gärna att de samarbetar efter valet,  för att kunna hitta kompromisser som vi kan leva med.  För att visa om man kan hitta gemensamma vägar för de mål man möjligen är ense om.

Alltså. Ge oss klarhet om era ideologier, om ni har några. Så vi kan rösta utifrån det, och vår egen övertygelse. När det är gjort kan ni samarbeta för breda överenskommelser över blockgränserna. Sedan kan vi i nästa val betygsätta er.

Visa korten, och visa ansvar.

Öppet brev till PT:s politiske chefredaktör

Hej Bubben (Bengt-Urban Fransson),

Du brukar ju till och från vara en rätt resonabel och reflekterande skribent, men nu får Du lugna ner Dig. Var inte så s-propagandistisk bara för att det är valrörelse, som du är PT 9/9 (ledaren), där Du öser galla över fp/Jan Björklund betr skolpolitiken.

Som analyserande ledarskribent, om än s-märkt, borde Du inse - och berätta för läsarna - att dels så kommer alliansen att förlora (om inte en sensation händer de sista dagarna) utan att därför socialdemokraterna egentligen vinner, dels att socialdemokraterna alltmer närmat sig fp inte minst i skolpolitiken (dock ej i Piteå kommun, tyvärr), och dessutom att blockpolitiken gör det svårt att bilda regering.

För att nå det Du egentligen vill, borde Du därför lugnt visa på samverkansmöjligheterna mellan s, mp och fp (t ex inom skolpolitiken).

Att bryta blockpolitiken skulle göra att Löfven (och därmed s) kan bilda en regering. Den skicklige förhandlaren Löfven (som ju skickat ut trevare) får då chansen att lyfta fram de bästa bitarna från de tre partierna. Jo, det finns olikheter också, men det ska en skicklig förhandlare kunna trolla bort för att nå ett för alla bra resultat.

Därmed skulle vi slippa en ytterkantsregering. Moderaterna och vänsterpartiet fick ägna sig åt en förhoppningsvis konstruktiv oppositionspolitik. Och Åkessons inhumana järnrörsgäng fick spela martyrer bäst de ville, så att fler och fler inser att SD inte är något för dem.

Med vänliga hälsningar,
Lars-Erick Forsgren,
socialliberal utan partibindning

Kortrecension av duellen Reinfledt-Löfven

Mina problem med att veta hur jag ska rösta för att få en regerings som passar mig, de kvarstår efter söndagskvällens duell mellan de båda blockledarna. 

Moderatledaren och statsministern Reinfeldt hade tonat ner sin i ett par andra debatter överlägsna attityd, vilket var en fördel för honom - och debatten. Samtidigt var han märkligt (?) defensiv, vilket i mina ögon/öron var till hans nackdel. 
Jag tycker nog att "duellen" slutade rätt oavgjort. Men det betyder att jag blev aningen överraskad till Löfvens fördel. Han var på hugget, mera offensiv än Reinfeldt, men samtidigt diffus och otydlig i sina svar, men det ger utrymme för honom att förhandla fram en blocköverskridande regering med hyfsat program. Både betr välfärdspolitiken, jobben, försvaret och energipolitiken. 

Problemet (för mig) är att Löfvens omgivning (partier och egna anhängare) har åsikter som stör mig och som minskar Löfvens handlingsutrymme. Jag vill inte ha en regering där vänsterpartiet och feministiskt initiativ har ett inflytande. Självfallet inte heller sverigedemokraterna. Skillnaderna mellan Löfven och miljöpartiet finns i några viktiga frågor, men mp bör kunna förhandlas med, speciellt om Löfven vid sin sida får t ex folkpartiet. En regering med de tre partierna skulle kunna slipa bort de värsta kantigheterna hos samtliga.  Och lämna partierna till höger och vänster utanför inflytande. 

Vill de passivt stödja en regering med s+fp+mp, så OK, eller så går de in i mera aktiv opposition, vilket Sverige också behöver.  
Men jag känner på mig att många företrädare för de tre partierna inte vill se en sådan mittenlösning.  
Så slår det mig under duellen  att Löfven har stora problem inom sitt parti, med inte minst lokala företrädare som håller kvar mera socialistiska ideal - och på lokalplanet ibland regerar vidare och inte vill se sin maktställning rubbad. 

PT: "Jan Björklund lever farligt"

Ett apropå till fp´s landsmöte. Lördagens ledare i Piteå-Tidningen, av (vik) ledarskribenten Kennet Jonsgården. Jag har ofta en del att anmärka på hans analyser, men denna gång kan jag instämma i allt väsentligt (OK, säg ca 90 % då). En sak jag ser annorlunda på är när fp´s linje började avvika från den socialliberala.  Visst kan det ha förekommit smärre snedskär tidigare, men den konsekventa och kraftiga ändringen av fp´s politiska linje började runt millennieskiftet, och tilltog successivt och mer eller mindre "konfirmerades" genom att fp satte sig i knäet på moderaterna i och med bildandet av Alliansregeringen 2006. 

Någon folkpartist, även med socialliberala drag, kan tycka att ledaren är ett illvilligt sätt att försöka sänka folkpartiet. Må så vara, kanske. Samtidigt finns det säkert många inom socialdemokratin som gärna såg att fp blev starkare, men då med en socialliberal politik. Ett parti som vågar samarbeta där möjligheter finns. Och man kan ju tycka att folkpartiet självt har varit väldigt duktigt på att sänka sig självt. Först genom att skaka av sig de socialliberala väljarna (och en del medlemmar), och nu genom diverse kosmetiska finter riskerar att skaka av sig de neoconservativa väljare som i viss mån hittills kompenserat frånfallet av socialliberaler. 

PT skriver bl a detta: 
"Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. Idag är Folkpartiet ett i huvudsak trött parti med allt mindre politisk legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister." 

De första meningarna är helt korrekta, vilket nog en och annan av fp´s företrädare borde begrunda. Däremot kan jag inte instämma i att det finns andra partier som förvaltar den radikala liberalismen bättre. Det kan finns små fickor av socialliberala åsikter i ett par andra partier. Men inte mer. Det tragiska, som jag ser det, är att radikal socialliberalism inte finns i tillräcklig grad i fp, men inte heller tillräckligt mycket i andra partier. 

Citat "Gammal skåpmat fräschas upp" och "Problemet för Folkpartiet och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när moderaterna redan finns?" 
"Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i fp-leden. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism. Att vara eller inte kan om man inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Folkpartiet och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever förstås alltid som idé med eller utan de båda.

Just nu krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara Folkpartiets största bekymmer."

Min kommentar. Det jäser inom fp. Björklund har insett att han måste släppa fram en del kosmetiska ändringar, som kan lugna de kvarvarande socialliberalerna. Det kanske lyckas. Men frågan är om de är nog för de som redan lämnat fp pga avvikelserna från den socialliberala linjen. Vågar de/vi lite på att fp är tillbaka till att använda socialliberal kompass? I allt!? Är det inte bara lite övermålning här och där, som dessutom moderaterna inte lär godkänna om fp står på sig?

Ett socialliberalt partis första prioritering måste givetvis vara att manövrera så att det får gehör för socialliberal politik. Inte att till varje pris sitta i någons knä, och inte heller att till varje pris undvika att samarbeta med andra trots att sådant samarbete skulle gagna socialliberalismen.  

---
Jag upprepar än en gång. Ett parti måste ha en klar ideologi, som rättfärdigar dess förekomst. Att ha ett parti som bara vill ha makt för en osorterad samling mer el mindre populistiska förslag utan sammanhang eller linje. Det är inget för mig. Dessutom skulle jag gärna se (åtminstone) ett parti som hade socialliberalismen som kompass. 

Delvis bra tal av Björklund, men....

Hörde, frånsett någon mening här och där, Jan Björklunds öppningstal vid landsmötet idag. På sätt och vis var det ett rätt bra tal. Det var bra framfört, och använde redan i början till ett av Bengt Westerbergs retoriska knep, dvs att knyta en fråga till en person. I detta fall till jämställdheten. Ett ämne som också för tankarna till Westerberg, möjligen för att det är sannolikt att Westerbergs tidigare nära medarbetare Maria Arnholm, som numera är minister, och haft visst inflytande även på Björklund i den frågan. Dessutom har fps profil i frågan varit rätt så låg under senare år. Så det kan vara dags att ta upp det igen. Det är dessutom en av Birgitta Ohlssons käpphästar, detta med jämställdheten.  Kanske hoppas Jan att Birgitta ska vara nöjd med detta...

De korta meningarna om utvecklingen i Afrika och om biståndspolitiken var också helt OK. Betr skolan fick han gehör för en del snärtiga formuleringar genom att sätta sin skolpolitik i motsats till socialdemokraterna och deras dåliga meritlista. Framhöll att kommunaliseringen av skolan är  orsak till en del av dess problem. Och att han vill behålla den valfrihet som finns med friskolorna, däremot ska den vinstfixering som en del har bort.
Han var duktig på att sätta sin och fps politik i relief till sossarnas även i andra frågor, t ex energipolitiken, där Löfvens vacklande och miljöpartiets  politik utgör en stor fara för industri och jobb.
Och i EU-politiken betonade han att "Ensam är inte stark". Helt riktigt. EU är en organisation för samarbete, för fred och frihet. Det måste då också vara målsättningen för ett socialliberalt parti att arbeta för det. Inte bara i EU utan även i Sverige.

Men, men,  de vackra orden gör mig inte nöjd. De frågor han lyfte fram satte han just i kontrast till sossarnas, trots att det största motståndet idag nog finns hos de övriga allianspartierna, och främst då hos moderaterna. Han ironiserade hårt om sossarnas motstånd mot jobbskatteavdragen, och att de alltid när de genomförts accepterat dem. Men berörde inte med ett ord att de dragit undan resurser för välfärdspolitiken. Tvärtom menade han att avdragen gett fler skattebetalare! Vilket verkligen är en "sanning" som är svårbevisad. Mig veterligt finns ingen seriös undersökning som visar att det kommit fram fler jobb på grund av sänkt skatt på arbete. Har pensionärerna återgått i arbete, utan att skuffa undan andra? Har sjuka blivit friska på grund av lägre sjukpenning? Har arbetslösa fått jobb plötsligt just på grund av A-kassan är hårdare beskattad av lönearbete? Nej, nej, nej. Visst har den redan välmående medelklassen (som också består av de flesta LO-jobbare) får mera pengar att röra sig med. Men det har inte gett mera jobb. Däremot har klyftan till de som inte har jobb, är sjuka eller pensionärer vidgats. Det ser jag inte som socialliberalt.
Björklund påstod att jobbskatteavdragen inte inneburit att det behövt skäras i välfärden! Vet han inte vad han varit med om att besluta? Har han (och fp-topparna) ingen verklighetskontakt med hur det funkat ute i vardagen? Han påstår hur allt "bra" ökat. Det kanske det gjort i någon mån i några fall, men inte generellt och inte som det borde ha gjort med en socialt ansvarstagande liberal politik.  Om nu allt blivit så mycket bättre, hur kan det då komma sig att bristerna finns snart sagt överallt och klagas över. Sämre omsorg, sämre åldringsvård, sjukvård om inte fungerar, fler och fler som får allt svårare att få jobb och som inte klarar sig på a-kassa, sjukpeng och fattigpension. Nej välfärden har inte byggts ut, men klyftorna har ökat mellan de som har och som inte har. Därmed har även ofriheten för de sämst ställda ökat.

I regeringsfrågan var han fortsatt negativ till blocköverskridande politik. Ironisk över vilka ministrar som kan komma med en röd-grön mardrömsregering, speciellt då betr ministrar från mp och v.  Och visst, en del exempel kan verka skrämmande. Björklund menade att det var "att köpa grisen i säcken" att rösta på röd-grönt.
Samtidigt inser han inte att det inte är så stor skillnad om man väljer ett alliansparti. För vi vet inte hur stora resp parti blir. Moderaterna blir förmodligen störst, tyvärr. Men hur blir det med en allians bestående av m + fp. Kommer c+kd få det gehör för sina frågor som de "lovas" i ett alliansmanifest?  Vad blir kvar av fp-profil för ett fp på gränsen till spärren, med ett jättestort och helt dominerande m-parti? Vilket inflytande får SD för att stödja en alliansregering mot de röd-gröna?

Vore det inte bäst om väljarna fick veta vad varje parti vill, och sedan får valresultatet vägleda om vilken regering som kan bildas för en anständig politik. Inser verkligen inte Björklund och de entusiastiska landsmötesombuden att en bra, socialliberal politik lättare kan genomföras vid en samverkan över blockgränserna? Därmed skulle man slipp moderaternas bromsande högerinflytande, och kan samtidigt minska framför allt vänsterpartiets inflytande över en s-regering. Och mp´s excesser kan reduceras så att deras till en del socialliberala inslag i stället kommer fram.

Fp vill mera, fp är inte nöjt, enl Björklund. Men han har inte övertygat mig om att förbättringarna, fler reformer i rätt riktning och social välfärd för alla kan genomföras med fp som stödparti för moderaterna.
Det fp under Björklund vill är i första hand inte det de säger sig vilja, och redan det är inte nog, nej det Björklunds fp vill det är att medverka till moderatpräglad högerpolitik.
---
Sen kan jag ju ironisera över att Björklund med detta anser sig "sticka ut" i Alliansen. Samtidigt som han för sitt liv vill vara just inom den. Haha.

Och nog är det "lustigt" att ungliberalerna (LUF) är nöjda med att fp vill föra en ekonomisk politik till höger om högerpartiet moderaternas. Att de gillar betoningen på jämställdhet och en skärpt lag om uttalat ja före samlag, det kan ju verka bra, men närmast parodiskt när de vill regera ihop med andra allianspartierna som inte alls är på den linjen.

Trots ett i delar bra tal så gav det mig mest intryck av tom retorik. Något som medlemmarna applåderade, och därmed visade att de inte är benägna att byta ur Björklund eller byta tillbaka till socialliberalismen. Inte nu före valet.
Hur det blir efter valet, det kan bli en annan sak.

Blockpolitiken är fördummande och förlegad

En gång i tiden var blockpolitiken berättigad, för att bryta socialdemokraternas maktmonopol. För att visa att makten inte för alltid var deras, att de är ett parti bland andra. Det var rätt 1976 och 1991. Men vi ska minnas att så cementerade var aldrig blocken då heller, inte som det verkar vara idag.

Kanske har Stefan Löfven gått hem och läst historia, och insett hur det varit, en del passager i  DN-artikeln idag tyder på det.  Eller är det erfarenheterna som facklig förhandlare som väglett honom, att man måste komma överens om man vill nå resultat. Det må vara hur det vill med det, men jag måste erkänna att han kommit fram till detsamma som jag, i våra analyser om vad dagens politiska situation kräver, och kommer att kräva efter valet om tio månader. Det vill säga, gå fram med den egna politiken, och sök sedan samverkan över blockgränserna.

Block som har sådär 40-45% vardera kan inte regera Sverige. Sossarna har nog, som parti, lärt läxan att de är ett parti bland andra. Moderaterna måste också lära sig det. 7-8 år  som största parti i en icke-socialistisk regering gör inte partiet till det samhällsbärande. Egen majoritet kan varken s eller m få.  Det torde bli svårt att få en fungerande majoritet inom respektive block också. Både mp och v svajar i opinionen även om lär klara spärren. Vänsterpartiet kan bli problematiskt för Löfven, även om de vill in i regeringen. Och LO gillar inte riktigt mp.
På allianssidan krymper alla partier. I värsta fall stoppas både kristdemokraterna och centern  av 4%-spärren även om en del moderater kan stödrösta för att rädda regeringen. Folkpartiet tappar troligen röster pga sin högersväng, sitt avfall från socialliberalismen. Ett sista-minuten-försök att verbalt rädda kvar de socialliberala väljarna torde ha svårt att lyckas med Jan Björklund i toppen. Fp kan mycket väl också riskera att snubbla på tröskeln.  Moderaterna, liksom de andra alliansledarna, vill visa upp ett gemensamt program. Det innebär kompromisser från alla, men minst för m. Det som skulle kunna rädda småpartierna är att de återfinner sina profiler och går ut med dem. Men då muttrar m och det vågar inte  de andra riskera. Hur de än gör, och med nuvarande politik, så verkar det otroligt att alliansen skulle kunna rädda hem nog med mandat för en egen majoritet.

Dessutom ligger SD där som ett orosmoment, som vill styra så mycket som möjligt från en vågmästarposition och kraftigt väljarstöd.

Att få både de andra partierna eller egna väljarna att inse det nödvändiga med blocköverskridande samarbete är ändå inte lätt. Det visar de omedelbara reaktionerna både från partiledare och partisympatisörer.

För allas, eller de flesta partiernas, bästa så skulle det vettigaste vara att gå fram med sin egen politik. Som s nu avser att göra. Att inte göra upp i förväg en politik som om valresultatet vore oviktigt.
Och att sedan söka en blocköverskridande lösning för en bred lösning om det man kan bli överens om.
Vilket inte innebär att det skulle vara en regering bestående av socialdemokraterna och moderaterna. Nej, det skulle lägga en död hand över diskussionerna.

Men moderaterna vill inte, som det ser ut idag, bryta upp från blockpolitiken. För de tror (hoppas?) att de kan regera med stöd av c, kd och fp. Det intalar sig småpartierna också. Men de små partiernas väljare tror inte på det, de vill inte ha en moderat politik en period till.  Och än mindre ha en m-regering som är beroende av SD:s stöd. Underlaget för en eventuell alliansregering kommer, som det ser ut idag, att bli ännu smalare än idag. Därför är det troligt att det bli Löfven som kommer att bilda regering.  Och då är det klokt av honom att söka att hans underlag breddas över gränsen, även om vänstern surar liksom många av hans egna väljare.

En s-ledd regering måste då innebära kompromisser - eller i vart fall vissa justeringar - för att få med t ex inte bara mp utan även fp och, om de klarar spärren, även kd och c. Det borde kunna leda till en pragmatisk och i någon mening mittenpräglad politik i folkflertalets intresse. Utan störande sneglingar åt mera extrema partier till vare sig höger eller vänster.

Men då måste i första hand småpartierna vakna upp ur sina drömmar om fortsatt regerande som viljelösa stödpartier år högerpartiet moderaterna. Med tillräckligt tillnyktrande av socialliberalerna inom fp kan det både ge fp ett bättre valresultat och större inflytande över politiken - med socialliberal prägel. Vilket jag skulle välkomna.

Samverka i politiken? För eller emot något?

Maktväxling är viktigt i en levande demokrati. På alla plan. Om hälften av medborgarna inte känner att de har något inflytande alls på politiken uppstår frustration som ta sig oönskade former.  Därför bör spelreglerna var sådana att en opposition har en fair chans att vinna makten, den också. Det resonemanget gäller både på riksplanet och lokalt. En viktig faktor för att så ska kunna ske är givetvis att det finns förtroendevalda som är alerta och kan och vill granska makthavarna och ge väljarna alternativ. Ett parti som suttit vid makten blir med tiden mer och mer maktfullkomligt.

Efter 44 års socialdemokratiskt styre (som dessutom kunde luta sig emot en eftersläpande första kammare) är det naturligt att den icke-socialistiska oppositionen som första mål såg just att det skulle bli maktskifte. Och så skedde, vilket skakade sossarna ordentligt, liksom det gjorde också 1991. Men det var viktigt att socialdemokratin inte såg sig självt som den naturliga innehavaren av regeringsmakten för tid och evighet.

Mitt intryck är också att den insikten dröjer än längre hos de vanliga s-partimedlemmarna än hos partitoppen, speciellt då i kommuner som också har bastant s-majoritet.

För en opposition måste det dock vara viktigt att veta varför man eftersträvar makten. Är det för att man är emot något, eller att man är för något. Och då ska vi inse att majoritetsregeringar bestående av ett enda parti inte lär vara möjliga i Sverige. För att bilda regering så måste det finnas en samverkan, vare sig parterna ska ingår i regeringen eller ha en lösare samverkan.

Nu har vi haft en icke-socialistisk regering, som kallar sig Alliansen, i drygt sju år. Den har bestått av ett "borgerligt" block. Och oppositionen ser sig som ett röd-grönt block.  Vi ser bl a av opinionssiffrorna att Alliansblocket ligger illa till. Och det röd-gröna blocket har svårt att formulera sig till ett samlat alternativ.
På regeringssidan ligger alla tre småpartier risigt till. Och tidvis har vänsterpartiet låga opinionssiffror.

Alltså måste en regering bygga på samverkan. Men måste den bygga på blockpolitik. Är det naturligt att samverka emot något?  En samverkan emot något, dvs emot en tänkt motståndare, förutsätter menar tydligen många ledande politiker idag att man har en gemensamma grundideologi. De som idag främst ser det så är moderaterna och socialdemokraterna. Och de menar att det då är resp partis idéer som ska gälla, småpartierna på resp sida får underordna sig. De för stunden mindre partierna kan då inte stå för sina (eventuella) ideologier. Ändå har vi faktiskt inte ett tvåpartisystem. Varje parti förutsätts, i vart fall av väljarna, ha en klar ide om hur de vill forma samhället, en idé som skiljer sig från de andra partierna.

I förre statsministern Ola Ullstens nyligen utkomna memoarer "Så blev det", skriver han om hur han ser på samverkan och att den inte (längre) oundvikligen ska bygga på blockpolitik. Partierna har olika ideologier och samverkan bör ske med beaktande på vilka frågor som är aktuella.

"Samverkan över partigränserna handlar inte om ett köpslående om partiernas ideologier, utan om att trots olika grundvärderingar försöka nå gemensamma mål."  Och ser vi på historien så samverkade liberaler och socialdemokrater emot högern för att införa demokratin i Sverige. Sverige som välfärdsstat utvecklades i samverkan (dock ej i regeringsställning) mellan socialdemokraterna och folkpartiet, ofta med de senare som pådrivande. De ickesocialistiska partierna har samverkat emot socialdemokratin för att stoppa socialiseringssträvanden och för att avlösa socialdemokratin vid regeringsmakten. Vi kan också se att fram till och med 80-talet så såg de s.k. mittenpartierna det som uteslutet att en icke-socialistisk regering skulle ledas av en högerman, en moderat. Ullsten ledde till och med en minoritetsregering som kunde samverka åt båda håll.

Idag ser få väljare några egentliga skillnader, annat är retoriskt, mellan de två största partierna. Det är mest makten för maktens skull de eftersträvar samtidigt som de suddar ut och vill dölja sina egentliga ideologier.
Småpartierna mals sönder av de stora, som inte vill att de små profilerar sig.

Accepterar man att partierna är till för att ha olika grundsyn, så måste man också inse att samverkan inte innebär att man utplånar något partis ideologi, men att man söker finna en väg till gemensamt mål i aktuella frågor. Med bibehållen ideologi. Och då kan och bör samverkan till och från ske över "blockgränserna".

Det är inte utan att jag ser detta resonemang från Ullsten som en uppmaning till folkpartiet att återgå till den socialliberala linjen, att profilera sig, och att söka samverkan med ett eller flera partier för att få genomslag för socialliberala idéer.  Inte att vara lydparti under moderaterna. Att bryta upp blockpolitiken.

Ett glädjande osvenskt val i Danmark

Svenska kommentarer till det danska valet igår lyfter framför allt fram att det blir (?) en kvinnlig statsminister. Samt att hon är sosse.

Visst är det så, men hur viktigt är det? Att Helle Thorning-Schmidt är kvinna tror jag inte har någon större betydelse rent praktiskt, även om det är en glad dunk i ryggen för feminister. Hon är socialdemokrat, ledare för ett hårt sargat parti som då och då försökt förnya sig, men i grunden ändå är väldigt traditionellt (konservativt dogmatiskt och ungefär lika invandrarfientliga som dansk folkeparti) om än ett snäpp närmare mitten än de svenska sossarna f.n. verkar vara. Danska sossarna tar troligen statsministerposten, men helt säkra ska vi inte vara. För att kunna skapa en regeringsduglig majoritet måste Helle ta väldigt stor hänsyn till att socialistisk folkeparti (SF, ungefär som svenska vänsterpartiet, men också negativa till invandring) gick tillbaka kraftigt de med, samtidigt som socialliberala (icke-socialistiskt och invandrarvänligt) Radikale venstre nära nog fördubblades.

Vinnare i en eller annan bemärkelse är först och främst just socialliberala Radikale. Mandat och röstmässigt, vilket får ses som väljarnas vilja att markera vikten av maktskifte, men samtidigt att de inte vill ha en socialistisk politik, att de är trötta på att både venstre och sossarna lutat sig emot dansk folkepartis invandrarfientliga och populistiska politik.
Framåt gick också den vänsterextrema Enhedslistan, som kan sägas vara en mix av marxister och gröna, liksom Liberal alliance, som är ett närmast nyliberalt skattesänkarparti på högerkanten.
Sossarna kan se sig som vinnare i och med att det blir regeringsskifte och att det (troligen) blir regeringsbildare tillsammans med ett till tre andra partier.
I viss mån kan neoconservativa Venstre se sig som vinnare i och med att de blev största parti, större än s, som fick knappt 25%.

Samtidigt är både sossarna och Ventre förlorare. De första pga att de gjorde sitt sämsta val sedan 1905 och de senare pga att det förlorade regeringsmakten.
Dansk folkeparti (DF, danmarks "sverigedemokrater") förlorade röster om än inte så många, men de förlorar rätt säkert i inflytande. Hur en ny regering än ser ut så lär den inte behöva DF:s stöd. Vilket känns härligt uppfriskande!
Störst förlorare blev det traditionella högerpartiet, de Conservative, som halverades och givetvis hamnar utanför regeringen. Socialistisk folkeparti (= vänsterpartiet) förlorade också stort!

De färöiska (2) och grönländska (2)mandaten brukar i huvudsak stödja socialdemokraterna.

Svenska kommentatorer talar i blocktermer när de beskriver valresultatet. Säger att högern, de blå förlorade och att de röda sidan vann. Det är dock en grov förenkling.
I Danmark är blockpolitiken inte lika hård som i Sverige. Nu luckras den upp än mera i och med Radikale venstres kraftiga uppgång, glädjande nog.
(En gång i tiden fanns också ett litet intressant parti som hette Retslistan el något liknande, som inte var direkt blockbundet. De danska kristdemokraterna är också närmast utplånade och ligger under 1%.)

Verkligheten är mera att det var regeringen som förlorade. Och den bestod av mer eller mindre högerinriktade partier, även om Venstre haft ett liberalt förflutet.

Det röda "blocket" består av sossarna och SF. Den mera extrema marxistiska Enhetslistan står rätt fritt till det röda blocket, men kan knappast stödja neoconservativ/nyliberal politik (som hos Venstre, de Konservativa och Liberal Allians eller DF).

Radikale venstre är, som sagt, socialliberalt och klart icke-socialistiskt. Och därmed obundet till block som är högerinriktade likaväl som till socialistiska. Däremot kan de, beroende på vilka frågor som är aktuella, samarbeta med endera sidan om den därmed kan föra en mera socialliberal politik än om höger eller socialister har egen majoritet.

Dansk politik är alltså annorlunda än svensk. Den visar också tydligt hur partinamn, som från början kan vara en klar indikation på ideologisk inriktning kan urholkas och förändras. Där liknar det ändå i det avseende läget i Sverige.

Socialiberalismen är inte något slags halvsocialism

Det kanske är ett tecken på bristande kunskaper i ideologi, detta att så många tror att socialliberalism skulle ha något med socialism att göra. OK, i vissa fall är det väl en medveten misstolkning, men ändå.

Man kan även fundera över vad Håkan Juholt menar med att särskriva ordet socialdemokrati till social demokrati? Ligger något bakom detta, som ska avspegla en förändring - "framåt" eller "bakåt" i s-partiets inriktning?

Nå, jag tar det från början. Liberalismen är en ideologi med anor långt tillbaka i tiden. Låt mig bara nämna Adam Smith, franska revolutionen och USA:s frigörelse från det brittiska kolonialstyret.
Socialismen kom senare, med Marx som främste inspiratör, och som en "biprodukt" till kommunismen.

Efter en tid så splittrades socialisterna i en gren som fortsatt ville vara revolutionär, som inte uteslöt våld, och som predikade "proletariatets diktatur" (ingen demokrati alltså), planekonomi och kollektivet före indviden. En annan gren vill genomföra socialismen med demokratiska och fredliga medel och kallade sig socialdemokrater. Och det blev den gren av socialismen som fick flest anhängare i Sverige.

"Social" i ordet socialdemokrati står alltså för socialism (kollektivet, planekonomi, statligt ägande i en socialdemokratiskt styrd stat).

Liberalismen var (och borde vara) en frihetsrörelse, i kamp emot konservatismen, emot kungavälde och annan diktatur, emot religiös och ekonomisk ofrihet. För individens rätt emot stat och kollektiv, för frihandel och emot tullar, för allmän och lika demokrati, och - faktiskt - för omsorg om den lilla människan. För nytänkande, för omprövning, utveckling och rätten att forma sitt liv utan statens, kyrkans och kollektivets förtryck. Marknadsekonomi som ett medel för att ge valfrihet och välfärd till alla medborgare. Inte för att ge rätt till en liten grupp att profitera på andra.

I Sverige förde inte minst Adolf Hedin, men även Karl Staaff, fram de sociala aspekterna inom liberalismens uppdrag. Arbetarskydd, pension med mera. Det sociala ansvaret inom den svenska liberalismen var en självklarhet långt innan ordet "socialliberal" kom i bruk, och hade ingenting med socialism att göra. Så småningom lancerades dock termen socialliberalism. Delvis - och alltmer - som ett förtydligande av skillnaden till det som kallas "nyliberalismen" vilken i hög grad koncentrerar sig på frihetsbegreppet och då särskilt i ekonomiska frågor.

"Social" i ordet "socialliberal" står därför för "socialt ansvarstagande", för en medvetenhet om att vi lever i gemenskap med andra, att friheten är viktig, men att gränsen går där den kan skada andra.

Socialliberalismen står alltså för en ansvarskännande liberalism, och emot socialism. Och det har t ex visat sig i en medveten utbildningspolitik, för barnbidrag, för goda pensioner, men emot löntagarfonder. För ett fritt näringsliv och emot statliga monopol där marknaden klarar konkurrens och låga priser bättre. För sociala skyddsnät som utgår från individen. För den lilla människan emot den ofrihet och det förtryck som kan komma från alla håll, ex-vis staten, monopol, stora företag och organisationer med starka egenintressen.

Att ordet används felaktigt kan bero på att nyliberaler och högerfolk i allmänhet gillar att utmåla sina meningsmotståndare som hemska socialister. Samtidigt så vill inte minst "förnyare" inom socialdemokratin, som inte alltid är speciellt socialistiskt inriktade, gärna hitta beröringspunkter med liberalismen inom det sociala området. Beröringspunkter som finns, men som inte har något med socialism att göra.

Så ser vi att önskan att svartmåla motståndare resp viljan att hitta samarbetsparter kan leda språkbruket fel.

Jag menar att det är viktigt att hålla reda på den faktiska betydelsen och innebörden av olika politiska termer. Detta eftersom att skiljelinjer och beröringspunkter mellan olika ideologier kan skifta under tidens gång. Vänner och motståndare beror på vilka frågor som är de för tillfället viktigaste.

Och då ska man inte heller låsa in sig i blockpolitik.

Även Torbjörn Jerlerup diskuterar detta med socialliberalism versus socialism.

En summering en vecka efter valet.

En vecka efter valet. En mycket annorlunda vecka än hur det brukar vara efter ett svenskt val. Ett valresultat som präglats av osäkerheten om vilket utslaget egentligen skulle bli. En osäkerhet som förstärkts av den utpräglade blockpolitiken, liberalismens försvagning och sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Jag har gjort flera egna analyser, mer el mindre omfattande, tidigare under den vecka som gått. Det här kan ses som en uppföljning och/eller komplettering till dem.

Betr (s). Om Mona Sahlin fått upp farten en vecka tidigare än hon gjorde hade en stor del av s-tappet kanske stoppats. Men inte allt. Vi hade dock då haft ett jämnare läge mellan blocken än i dag. SD hade troligen ändå kommit in, dock kanske stannat på säg ca 4,5% men blivit än mera av tungan på vågen... Det verkliga problemet för (s) är, förutom valförlusten, att det är svårt att se vart (s) går. Striden mellan traditionalister och förnyare är oavgjord, vilket ger partiet en partiell förlamningskänsla.

Mp chansade på att vinna röster med samarbetet med s. Det gjorde de, men inte så mycket som de hoppats på - och när Sahlin tvangs att ta in vänstern i båten också, då försvann nog en del av mp:s motivation - och tänkbara röster (liksom de gjorde även för s). Maria W är ingen (ny-)liberal, men har en del socialliberala drag stundtals och i samarbetet med s+v har de inte kunnat växa ut. Nu efter valet har hon låst sig för mycket i sin attityd gentemot Reinfeld, övertaktiserat eftersom inte Reinfeldt är beredd att ge spec mycket... För det är ju så att det inte är bara s och mp som har makt som högprioriterat mål, det har i högsta grad även Reinfeldts (m). Och han hoppas (tror?) att han klarar sig utan mp om de trilskas.

Vänsterpartiet kämpade på bra, men det är bara så att kommuniststämpeln sitter kvar trots namnbytet. Speciellt då på Ohly. 85-90% av sv folket vill inte ha en kommunist i regeringen. Jonas Sjöstedt skulle nog kännas mera rumsren, och v slipper ju nu också Kalle Larsson. Tyvärr försvann även Alice Åström. Jag tror nog att (v) till slut inser att de inte vinner på att samarbeta med (s).

Alltså, alla tre rödgröna partier skulle nog lyckats bättre utan formellt samarbete före valet. Men de trodde att de skulle lyckas genom att kopiera alliansens koncept.

(M) är hungriga och har lyckats med konststycket att marknadsföra sin nykonservatism som välfärdskramande arbetarvänlighet. Hur kan folk vara så godtrogna? Hade alliansen fått absolut majoritet i riksdagen skulle tuppkammen växt än mer, nu hoppas jag de håller tillbaka något... Det är ju absurt att det ska vara konservativa idéer som styr och präglar Sverige! I vart fall för mig som socialliberal. Det är rent vämjeligt att se hur småpartierna anpassar sig till Reinfeldts piska! Jag minns ju hur Per Ahlmark hanterade Bohman på ett helt annorlunda och framgångsrikare sätt! Och Ullsten skötte balansgången bra som statsminister under sitt år också. Sen gick det inte lika bra 79-82.

Betr (fp). Ett sämre val än katastrofen 2006. Minns ännu Hans Lindblads bitska kommentarer till det valet. Nu försökte Jan Björklund kalla sig socialliberal, men snart sagt allt han gjorde (och som uppmärksammades) motsade detta. En del spelade nog också SD i händerna, tyvärr. På lokalplanet finns nog fler socialliberaler kvar än i riksdagsgruppen, som blivit påfallande profillös. Både Camilla Lindberg och Agneta Berliner åkte ju ut. Båda FRA-motståndare om än med lite olika vinkling i sin liberalism i övrigt. Det sista hoppet verkar vara ute för en socialliberal som hoppats på fp.

Att (C) över huvud taget klarade spärren är märkligt. Som de har fladdrat. Som gamla tiders bf, som alltid velat och alltid kommer att vela. Först mobbar de ut sina liberaler genom att gå med på FRA-lagen, sedan skrämmer de bort de gamla kärnkraftsmotståndarna genom att lägga sig platt för m+fp. Vem röstade på c denna ggn? Det kan bara ha varit de som inte uppfattat hur c snurrat runt i karusellen.

(KD). Räddades av viss stödröstning. Har ju slipat ner sina profilfrågor så att kärnväljarna knappt känner igen partiet. Och har knappt fått något i tack från m för sitt reservationslösa stöd till Reinfeldt.

(SD) har jag behandlat rätt utförligt tidigare. De har onekligen en skicklig partiledare, som visar balans och behärskning när övriga partier inte gör det. De vill fortsätta spela martyrer. Även om de inte lyckas med det kan de nog till och med växa lite till i nästa val, luckorna har liksom öppnats. SD´s politik i sig anpassar sig till det som ger mest uppmärksamhet, men är i övrigt knappast påverkbar. Däremot måste dess väljare analyseras och de som har andra skäl än sin främlingsrädsla måste man resonera med... Men vilket parti verkar kunna klara det?
---

Den stora förloraren i valet, förutom piratpartiet som jag tidigare analyserat, är de anständiga social-liberala krafterna. De är splittrade och marginaliserade i alla partier. Ur demokratisk synpunkt känns det inte som en hållbar situation. Det finns givetvis väljare som har extrema synpunkter åt olika håll. Det är bra om de har möjligheter att göra sig hörda. Däremot är det farligt för demokratin om de får något inflytande. Landet måste hållas ihop, inte polariseras. Kan det ske under medverkan av de nuvarande partierna, eller krävs något annat?

Som jag inledningsvis nämnde har jag ytterligare synpunkter och analyser av valet i snart sagt alla blogginlägg den senaste veckan. Det är sådär ett dussin att botanisera i för den som så vill.

Vågmästare är BRA!

Att blockpolitiken som regel är ett elände, det skrev jag om igår. Läs det, och gå vidare till dessa anteckningar.

Termen vågmästare används idag lite oegentligt på sverigedemokraterna. Detta för att illustrera att ingetdera blocken har egen majoritet - vart fall före onsdagens slutliga sammanräkning. Och att därför sd har en (teoretisk) chans att lägga sina röster så att de gynnar antingen regering eller (övrig) opposition.

Nu har vi oftast och under lång tid haft minoritetsregeringar i Sverige. De har överlevt genom samverkan i mindre el högre grad med hjälp av något parti som formellt tillhört oppositionen. Ändå har detta oppositionsparti inte kallats för vågmästare.

Vågmästarbegreppet hör i huvudsakt till 20-talet då fr f allt de frisinnade och liberaler (dåtidens fp) bildade minoritetsregeringar som sökte stöd antingen till höger eller vänster, beroende på vilken fråga som var aktuell. Det skedde alltså inte genom blockbildning och inte genom att ge något ytterkantsparti inflytande! Och faktiskt - resultaten blev i stort sett riktigt bra, sett så här i efterhand.

Ett mer sentida exempel, som s-bloggaren Johan Westerholm nämner med gillande, är Ola Ullstens fp-regering i slutet av 70-talet. En utpräglad minoritetsregering med liberaler (ja, fp var liberalt då) och div inslag av mer el mindre opolitiska fackministrar (och statssekreterare). Det gick utomordentligt bra om man ser till vilka beslut som kunde fattas! Regeringen navigerade skickligt fram till majoriteter för vettiga beslut. Dock gick det lite för bra i opinionen också, fp steg från ca 12% (om jag minns rätt) till bortåt 20%. Det gjorde de andra partierna nervösa och mot slutet började de konstra alltmer, för att inte riskera röstbortfall till fp...

Johan Westerholm påminner om detta och föreslår som en framkomstväg i dagens låsta situation att t ex fp eller mp bildar en liknande minoritetsregering, som får söka majoritet genom att i fråga för fråga vända sig till endera sidan. Det är en sympatisk tanke, som jag gärna ger mitt stöd till. Dock borde en minoritetsregering innefatta både fp och mp, gärna med Maria Westerstrand som statsminister. Och gärna med ytterligare ett parti inkluderat, t ex c och/eller kd. För majoritet behövs "bara" att komma överens med m eller s. Obs, i fråga för fråga, inte i låsta paket.

Det skulle visa att blockpolitik inte är ett normalläge. Och visa att det inte behövs ytterkantspolitik för att regera Sverige, att landet inte behöver slitas sönder. Inte utrymme för inflytande för sd, men däremot för piratpartiet (om det skulle komma in i riksdagen). Det skulle ge ett politiskt klimat som är lättare att andas för alla! Med inflytande för fler!

Blockpolitik leder till förstelning

Blockpolitik. Det gillar jag inte. Den kan vara motiverad i ett visst läge, men inte som permanent tillstånd!
Vi har flera partier i riksdagen. Hela åtta stycken numera. Partier ska rimligen ha olika ideologier. Annars är det liksom ingen vits med att ha ett mångpartisystem. Så får man kämpa om väljarnas gunst för sina förslag och sin ideologi.

Om de inte har majoritet så kan/ska man samarbeta om en viss fråga. Men inte om hela paket. Som gamla tiders liberaler och socialdemokrater gemensamt kämpade för rösträtten emot högern. Som Fp och högern senare kämpade emot sossarnas olika socialiseringskrav.

Det var också under flera decennier med sossestyre, där de hade förbehållslöst stöd av kommunisterna, motiverat att gemensamt söka bryta sossarnas monopol på makten.

Nu har inte s maktmonopol längre. Nu bör varje parti faktiskt profilera sig, hitta tillbaka till sin ideologi och söka samarbetspartner för nu aktuella frågor. Utan att till varje pris låsa fast sig i allianser och koalitioner.

Därför var det olyckligt att de röd-gröna gick ihop. Allianskonceptet bröt sossemonopolet. Det var bra, om än det medförde en del mindre bra beslut. Nu visade det sig, än en gång, att de mindre partierna i det blocket råkar illa ut. Att underordna sig storebror är inte bra. Ska de återfå sina väljare måste de ge en motivering till väljarna att välja just dem. Att visa att de vill något som skiljer ut dem från moderaterna. Jag tror också att speciellt sossarna förlorade på att samarbeta med vänsterpartiet. Liksom v förlorade på det. Mp vann - men kanske vunnit mera på att gå fram för sig. Jag ser ingen anledning för de rödgröna att hålla ihop när de förlorat. S och v måste finna sin väg. Och mp kan vinna mera på att samarbeta med alliansen, ev att ur den försvinner c el kd. Står mp på sig kanske de till och med skulle kunna få in lite integritetspolitik i den nya regeringen. T ex genom att stoppa datalagringsdirektivet. Det hade ju inte gått med Thomas Bodströms sossar!

Däremot skulle en stor koalition med s + m lägga en död hand över svensk politik. Det behövs opposition och alternativ. Och för framtiden bör det bli naturligt att söka tillfälligt samarbete där partier har liknande ståndpunkter. Inte i allt och för alltid. För långsiktiga koalitioner med stora paket, de minskar ju faktiskt väljarnas alternativ och inflytande! De leder till en förstelnad, statisk politik, som fjärmar sig från väljarnas vardag.