Aung San Suu Kyi, medskyldig till förföljelse av minoritet

Aung San Suu Kyi, Burma, en demokratiförkämpe, som sedan något år lyckats få viss makt och inflytande över landets styre, (om än på militärens "nåd",) solkar alltmer ned sitt goda namn. Detta genom att hon vägrat att ta avstånd från eller motverka de förföljser av den muslimska minoriteten i landet. Ja, hon har t o m på senare tidd förnekat att förföljerser förekommer, trots alla rapporter om det och att mängder förfölja flyr landet.  Förföljerser som sker av den buddistiska majoriteten i landet och med militärens aktiva stöd.

Nu nås vi också av rapporter om en allt intensivare förföljelse och regelrätta avrättningar, genom halshuggning, även av barn! Förfärande!  Och militären verkar ha stöd från Storbritannien, Tyskland och Italien. Chockerande och förfärande. 
Ett aktuellt citat. "Very few had heard of Rwanda until 800,000 people were dead. And right now in Burma, the Rohingya people are being massacred --they’re even beheading tiny children. Shockingly, The army behind the killing is supported by countries like Britain, Germany and Italy -- let’s demand they drop support for these brutal troops to help end the slaughter! The Rohingya are a poverty-stricken community who are denied citizenship in Burma, and have been persecuted for years because of their darker skin and different religion. Some have taken up arms and attacked security forces. But this is all out ethnic cleansing -- the worst crisis the Rohingya have ever faced. "

Jag är oerhört besviken, Aung San Suu Kyi har ju varit en stark företrädare för demokrati och mänskliga rättigheter. Demokrati innebär ju respekt för minoriteter och mänskliga rättigheter måste gälla alla!
---
Tillägg.
Sedan jag skrev ovanstående för två dagar sedan, har både Rapport och Aktuellt, haft rapporter och reportage om eländet. Likaså har pappersmedia i någon mån uppmärksammat det, även min lokaltidning PT. Men känns märkligt att inte det ändå är så lite debatt och opinion om det, om vissa länders aktiva stöd till militären i Burma, om Aung San Suu Kyis tystnad och därigenom stöd till pogromerna mot den muslimska minoriteten.  Är det inte lika fel vilka som än förföljs, fördrivs och dödas?
Och begränsas Aung San Suu Kyis yttrandefrihet så hårt av militären? Eller är hon i t o m i grunden positiv till den etniska rensningen i sitt land? 
---
Avaaz upprop finns på denna länk (en kort tid). 
https://secure.avaaz.org/campaign/en/rohingya_crackdown_ss2/?bXZZzlb&v=97390&cl=13115350962&_checksum=e9c611209652e69f26a2f99f6c86efb9280fa3b2a1b8e766b26d1cedf49e9bac

Stöd de goda - emot ondskan.

Jag är mycket bekymrad över läget i världen. För mycket ondska, ondskefulla människor som styr. Jag behöver inte räkna upp dem. Ni vet vilka de är, och de är många. Statschefer, diktatorer, presidenter, ministrar, partiledare - och alla deras underhuggare och medlöpare. Och personer som frammanar ondskan, ondska i olika former.
Jag känner faktiskt förtvivlan. Det är så lite man kan göra. Visst, man kan skriva och försöka påverka i god riktning. Det gör jag ju också.  Men lite mer kan man kanske göra. För det finns även många goda krafter. Och de bör stödjas. Personer och hjälporganisatoner som hjälper till, ofta helt ideellt.  Som tar hand om flyktingar, hjälper de som flyr ondskan, som arbetar som hjälparbetare, läkare, sjuksköterskor. Som journalister som med risk för sina liv talar om vad som sker, som avslöjar ondskans lakejer.  Alla åldrar, folk med olika ursprung, religion etc drabbas. Värst kanske det drabbar barnen, och ja, de gamla också.

Därför vill jag visa en "pin" ett rockmärke med en ängel.
(Den gick inte få på bild, så jag skannade. Det blev inte bra heller , men bättre än att fota. Och det ska alltså föreställa en ängel. Den kom till mig, som ett tack och "bevis" för att jag sedan en tid är månadsgivare till Sv kyrkans internationella arbete. Ett arbete för mänskliga rättigheter, hälsa, försörjning, katastrofhjälp.  En hjälp som ges oavsett mottagarens religion, nationalitet eller politiska uppfattning!)

Ängeln är en symbol för att man bryr sig, bryr sig om de som behöver hjälp. 

Den alternative Trump

Donald Trump och hans talesmäns argsinta reaktioner när media redovisade andra uppgifter om hur många som följde presidentinstallationen, på plats eller via media, gav en träffande beskivning om hur Trump ser på omvärlden. Inte i blixtbelysning kanske, men väldigt talande. Trumps kallade sin åsikt om antalet lyssnare för "alternativa fakta", och han förklarade krig emot media som visade dokumenterade fakta.
Jag har inte kommenterat Trump på bloggen, hans valkampanj och åsikter, under rätt lång tid, men nu måste jag göra det.

Det har redan under valkampanjen, men än mera sedan valet visat sig att Trump inte skiljer på sina åsikter och fakta. Hans åsikter är fakta, för honom. Att åsikter inte per automatik är fakta, bekymrar inte honom. För honom är hans åsikter lika med fakta. Att de inte stöds av vetenskapen, av statistik, av erfarenhet eller av en handfast verklighet, det rubbar inte hans uppfattning. Hans åsikter är "aternativa fakta".
Vilket visar att han inte bara är ytterst vårdslös med sanningen, utan att han över huvud taget har en "alternativ" syn på verkligheten, på demokrati, på omgivningen, på människan som individ, att hon är en del av ett kollektiv, ett kollektiv (en grupp, en ras, en religion, nationalitet etc) som han antingen gillar/accepterar eller som han fördömer.

I Trumps makabert trångsynta värld, är media (inklusive internet) en underhållningsindustri och en reklamkanal för företagen, för de rika och en megafon för makten. Media ska absolut inte granska makten, inte redovisa fakta - bara sälja produkter och sälja in hans "alternativa åsikter och världsbild.

Man kan tycka att frågan om hur många som såg (och jublade över) hans installationshow inte har så stor betydelse. Däremot visar det hur Trump ser på vad som är sanning och lögn. Det visar att om han blir emotbevisad och påkommen med lögn, så ser han det som "alternativa fakta".  Det gör att vi inte kan lita på att något han säger är riktigt, dvs stämmer inte med statistik, vetenskap eller bevis.
När Trump ser presidentskapet som en show, är det ju också ett mycket alternativt betraktningssätt på en presidents uppgift och ansvar.

De som inte passar in i hans alternativa världbild, de ska straffas. Invandrare som kommer till USA via Mexico ska hindras genom en mur längs hela gränsen, och antalet gränsvakter (som redan är stort) ska ökas kraftig och omedelbart. Och den som försöker komma in ska skjutas, enl Trump. Mexico ska på ett eller annat sätt tvingas betala för murbygget. Att det inte bara är mexicaner som kommit över gränsen, det är ett faktum som inte bekymrar Trump. Att en hög tull på mexikanska varor inte i första hand drabbar Mexico utan de i USA som vill köpa mexicanskt, det blundar han för. För honom räcker det (?) att en eventuellt minskad import gör att i Mexico blir fler arbetslösa.
Trump vill kraftigt minska världshandeln, för att göra USA great. Frihandel, det är en styggelse för honom. Hans bild av USA är att landet inte ska importera, t ex genom höga tullar som de facto stoppar import eller gör det våldsamt dyrare att köpa utländskt. Därigenom menar han att det skapas fler jobb i USA, vilka dock måste bli lågavlönade...
Så ska också inköp från Canada bli 35% dyrare (enl TT). Trump ser t ex Mexico som fientligt. Men vänligt sinnade länder kommer också att drabbas, både Latinamerika, i Europa och Asien. Handelsavtal brytas för att försvåra och fördyra handel med USA, som därigenom blir isolerat och inkrökt, knappast större men fattigare (även om det till en början kan gynna en del inhemska företag). Trump gillar förstås inte heller EU, att europeiska länder samarbetar.

Trumps aviserade och till en del redan beslutade åtgärder innebär inte bara begränsad handel, vilket ju försenar utveckling i många länder i tredje världen. Trumps syn på mänskliga rättigheter är ju mycket "alternativ" och omfattar bara de som han gillar - och som inte säger emot honom. Vetenskap kan eller vill han inte förstå, information är inget självklart, kultur ser han inte som ett värde utan som ett nöje som ska bekostas av konsumenten. Givetvis gäller inte mänskliga rättigheter minoritetsgrupper, invandrare, sjuka och fattiga, muslimer etc. Så t ex ser han muslimer och invandrare som terrorister.  Flyktingar, som flyr från krig och diktatur, ser han som terrorister.
Han har redan också utfärdat order om att visum inte ska beviljas människorna från ett stort antal länder, bl a muslimska. Dock anser han tydligen inte att Saudi-Arabien hyser några terrorister, trots att erfarenheten visar att det är till stor del de kommer därifrån.
Samtidigt så är risken stor att många från länder som inte i sig svartlistats löper risk att inte får resa in i USA ens om de redan har visum. Resenärer har stoppats vid ankomsten, men i en del fall har - hittills - passkontrollerna gjort en egen tolkning och ändå släpp in en del. Och, enl radionyheterna, så är inte alla delstater överens med Trump om hans negativa inreseregler. Men SVT visade igår kväll att Trumps "regler" kan innebära att också svenska familjer kan stoppas. Om en i familjen, där alla är svenska medborgare, har någon form av invandrarbakgrund kan det bli stopp. Allt detta leder till oro och förvirring, och bitterhet givetvis emot Trumps USA.
Att stoppa och riva upp handelsavtal innebär också att andra länder kan lockas in i andra avtal med t ex Kina, där det inte finns några regler om hållbarhet och mänskliga rättigheter.

Trumps alternativa världsbild innefattar således inget skydd för mänskliga rättigheter, för flyktingar, för frihandel, och inte heller för hållbarhet och en bättre miljö. En viktig ingrediens i Trumps vilja (?) att öka sysselsättningen i USA är att sätta igång nedsmutsande och miljöförstörande industri. Vilka, om de blir av, dessutom i hög grad kommer att vara farliga arbetsmiljömässigt och/eller relativt lågavlönade.
Fler jobb vill han också skapa genom att sänka (avskaffa?) skatten för företag som stannar kvar i USA, och inte flyttar ut tillverkningen.
Däremot så ska han straffa/beskatta de USA-företag som har (en del av) sin verksamhet utomlands.
 (Jag har inte sett om han också avser att försvåra för utflyttade företags produktion att importeras till USA, men det vore ju logiskt - för honom.)

Hela Trumps attityd till handel och affärsverksamhet är mycket protektionistisk, prishöjande och inskränkande och isolationistisk. Går precis på tvärs emot vad som varit USAs linje de senaste decennierna, och har mera likhet med 1930-talets. Ett isolationistiskt Trump-USA skulle aldrig ställa upp för att försvara demokratin på andra håll i världen.  (Som USA gjorde för att stoppa Hitlers nazism, WW2).
I det sammanhanget bör också nämnas motsägelserna i hans försvars- och säkerhtespolitik. Hans anser (har i vart fall sagt) att USAs försvarskostnader (budget) är för stora.  Samtidigt vill han höja försvarsutgifterna - och inte arbeta för minkning av kärnvapnen. Vad jag förstått vill han öka USA:s satsning på kärnvapen, och att det "inspirerar" Putins ryska satsningar också.
Trump släpper också tydligen Ukraina till Putin... vilket givetvis Putin noterar med tillfredställelse. Men skapar oro i flera andra f.d. Sovjetstater, som känner sig hotade av Putins Storryska anspråk.

Här kan också nämnas frågetecken i Trump och hans syn på China. Trump vill höja importtullarna på varor från China med 45%. Minska beroendet av China. Gör kinesiska varor dyra i USA. Stör relationerna med kommunistiska China kraftigt, som ju vill handla, sälja till USA. Men med sänkta skatter i USA, minskad handel, och en mur mot Mexico måste USA rimligen låna mycket för att täcka hålen i sin budget. Då måste USA/Trump låna från China.  Kommer han att få det? Och i så fall till vilka villkor?  Andra ev långivare vimlar det inte av, och vill och kan de låna ut till ett land som försvårar handel - och människors fria resor - så till den milda grad?

Så stödjer ju Trump tortyr också, ännu ett exempel på en väldigt alternativ syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och rättvisa ö h t.

Mycket mer finns att säga om Trumps alternativa världsuppfattning, och konsekvenserna av den. Men jag väljer att stoppa här.

Ska "Trumparna" ta över världen? Apropå filippinska valet

Jag är allvarligt bekymrad över valresultatet i Filippinerna. Där Duterte utropas sig till vinnare när i skrivande stund 90% av rösterna räknats. Att folk i så stora skaror röstar på populistiska "politiker" av en typ som föraktar demokrati, som inte har egentliga program men vräker ur sig grova generaliseringar och uttalanden som skrämmer.

Jag ser att Wolfgang Hansson i AB idag (fm 10 maj 2016) har en kommentar som i hög grad stämmer med mina tankar. Så här börjar han (jag kursiverar och kommenterar i texten inom parenteser).

"Den förste jag tänkte på när Rodrigo Duterte blivit Filippinernas nye president var Donald Trump.
För den förre advokaten är på många sätt en Trumpkopia. En av många vi kommer att få se när en ny typ av politiker i allt större utsträckning hotar ta över makten i världen.
I valrörelsen har Duterte använt ett språk som påminner mycket om den amerikanske presidentkandidatens. Vulgärt och svulstigt men också väldigt direkt och enkelt. Han har inte dragit sig för att förolämpa sina politiska motståndare.
På många sätt är Filippinernas nye president en ännu mer extrem variant av Trump. Dutertes metod för att få ner brottsligheten är att döda brottslingarna. Utomrättsliga avrättningar ser han som ett renhållningsarbete.  (Duterte ser domstolar, rättegångar etc som bortkastat, rättssäkerhet är inte något han ser viktigt.) 
I valrörelsen har han lovat att fylla bukten utanför Manila med liken efter 100 000 brottslingar.
– Akta er, varnar han brottslingarna. Fisken kommer att bli fet." (Och tipsar om att det blir mycket jobb för begravningsentreprenörer.) 
---
Några timmar före jag läser Hansson i AB har jag läst och hört att Duterte vill ändra konstitutionen. Han är oklar hur, men hans historia visar att han vill göra det enklare att bestämma själv, utan att lyssna på andra, utan att lagen sätter stopp för honom. 
---
Åter till AB-artikeln.
"Han drar sig inte för att utmana mäktiga länder. När USA:s och Australiens ambassadörer kritiserade Duterte för att skämta om att han ville delta i en gängvåldtäkt på en kvinna sa han offentligt åt dem att ”hålla käften”.
Han har hotat med att sätta sig på en jetski och gå iland på en av de omstridda Spratley-öarna för att plantera en filippinsk flagga på öarna som Kina i dag delvis ockuperar.
– Om Kina skjuter mig blir jag nationalhjälte. (Ja, han gillar att verka tuff - och uppoffrande.) 
  "Precis som Trump har Duterte inte presenterat något politiskt program för vad han ska göra. Bortsett från att döda som många brottslingar (vari han inkluderar inte bara "knarkare" utan även "korrupta" och småtjuvar och gatubarn, som det finns hur många som helst av)  som möjligt. De statligt avlönade dödsskvadronerna (som ofta utgörs av poliser under hans kommando) i hemstaden Davao C där han varit borgmästare i många år, är ökända och fruktade.(Civila medborgargarden under Duterte är också en av hans metoder för att stoppa "brottslighet", jfr gärna med hur Sverigedemokraterna agerar emot de som de inte gillar.)

Nu har Filippinernas befolkning med överväldigande majoritet (fel, han har enl rapporterna hittills fått ca 40% av rösterna, men det räcker för att bli vald) valt denne man till president. En tankeställare för de som tror att Donald Trump omöjligen kan bli vald i USA.
Båda är representanter för en ny typ av populistiska politiker som röner framgångar i olika delar av världen. (Trump som ngt slags högerpopulist, och Duterte vill framstå som en macho vänsterpopulist.) De framställer sig som folkliga (trots att de i själva verket också tillhör eliten) och påstår att de säger sanningar som ingen annan vågar yppa.  (Och de ser sig som förföljda av etablissemanget och av PK-media, samtidigt som de får enorm publicitet av media! Liksom SD i Sverige fått. ) 
I Turkiet har president T Erdogan alltmer utvecklats i denna riktning. Marine LePen har fört högerextrema Nationella Fronten till valresultat som ingen trodde var möjliga för bara fem år sedan. Alltfler fruktar att hon kan vinna presidentvalet i Frankrike nästa år.
I Österrike ser Norbert Höfer från högerpopulistiska FPÖ ut att bli vald till president nästa helg. Han skryter med att han går omkring med en Glock-pistol för att kunna skydda sig själv. (Och Duterte poserar gärna med vapen. Vill visa att han är STARK och är beredd att ta till våld för att få som han vill. ) 
Många förfäras över hur den här typen av politiker överhuvudtaget kan komma i närheten av att få styra sina länder. Hur kan det ske?
Detta är inga politiker som kuppat sig fram till makten. De har lyckats få en majoritet av väljarna att lyssna till deras budskap. (Nå, inte majoritet alltid, men att många, alltför många röstar på dem. Som även SD i Sverige). De är symtom på en massiv frustration över det nuvarande politiska systemet som inte lyckas leverera. (Och där partierna lever sitt eget liv, och där folk inte känner sig kunna delta. )
Den nya tidens (populistiska) politiker är ett symtom på djupgående förändringar i våra samhällen som en majoritet av befolkningarna inte vill acceptera.
Men också på ett massivt politiskt ointresse. När det kommer någon som pekar med hela handen och säger ”det här fixar jag” så är det många som låter sig duperas. 
Efter en lång era där liberal demokrati skapat välstånd i västvärlden och i många andra länder håller medborgarna själva på att undergräva demokratin genom att välja auktoritära ledare som använder sin makt för att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna och tänja på rättssäkerheten.  (Och uppenbarligen inser inte väljarna hur farligt det är att välja sådana "starka män", att de väljer bort demokratin. Jag förfäras. ) 
Rysslands Vladimir Putin är kanske det främsta exemplet. Viktor Orban i Ungern en annan. Så istället för att bara förfäras över att Duterte kommit till makten kanske dagens traditionella politiker borde fråga sig vad de kan göra för att reformera demokratin innan världen tas över av Trumpare och Dutertes. 

I vilket fall är det hög tid att sluta skratta åt dem och istället ta dem på blodigt allvar. (Ja, jag har i vart fall svårt att skratta. ) 
---
Min slutkommentar blir denna.
Jag är djupt oroad, både rent generellt över hur lätt dessa populister lyckas attrahera väljare, och än mer när gäller Sverige och Filippinerna - och USA. Jag menar att Putin i Ryssland också är en politiker av samma typ.  Demokratiska värden sätts åt sidan, ofta genom att ge sken av att göra det "bättre" för folk som känner sig utanför och/eller hotade i ett eller annat avseende. Jag ser t ex en parallell hur Putin hållit sig vid makten i Ryssland och hur Duterte gjort i sin hemstad Davao C (och möjligen avser göra som president genom författningsändring). När de suttit de perioder de kan enl vallagarna, så har de båda satt in en marionett en period, en person som de styrt, för att sedan kunna ställa upp igen för att även officiellt vara den styrande. Såväl Duterte som Putin och Åkessons SD säger sig vilja ha ordning (t o m lag och ordning), skärpta straff etc. Men Duterte väjer inte för att gå förbi domstolar och lagar för att skapa "ordning", han vill fortsätta med dödspatruller som "rensar upp" de icke-önskvärda.
Så att det blir lugnt och tryggt...  Lugnt kanske det kan bli, men knappast tryggt, inte rättssäkert.

Allstå, medborgarna ska inte fortsätta att vara åskådare och se hur en liten "elit" kör sin show. De måste få vara med, annars kanske de heller röstar (om de ens röstar) på andra politiska skådisar. Korruption bland makthavare måste bort, det duger inte att de håller varandra om ryggen genom förmåner och fallskärmar. Det räcker inte att ekonomisk tillväxt stannar hos de som redan har det bra, välfärden måste nå även de sämst ställda - vilket bl a måste innebära att stora förmögenheter och fantasilöner beskattas mera, och att skatterna används där de gör nytta. Att den personliga integriteten värnas liksom det fria ordet. Och att utbildningen förbättras, den är ju en förutsättning för utveckling och möjlighet till demokratiskt deltagande.
Och slutligen, jag älskar Filippinerna, landet och folket. Och hoppas att de inte röstar bort demokrati och rättssäkerhet. Att Duterte inte kommer att göra det han sagt, utan att han bekämpar korruption och brottslighet med lagliga medel och utan dödande, inte gör sig till diktator och att han lyssnar och diskuterar med de som inte delar hans åsikter. Och att han får en vicepresident som kan balansera honom, dvs t ex inte blir diktatorsonen Marcos.
--- 
Uppdatering.
Enl ngt osäkra uppgifter, valet är ännu efter en vecka inte helt sluträknat (även om 92% var klart på valnatten), blev det faktiskt förre diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, som valts som vicepresident.  Och Marcos änka, den åldriga Imelda  (hon med de tusentals skorna)  valdes nog också till en post, på lägre nivå.... 

Tre problem som är konkreta hot mot vårt samhälle

Man kan beskriva hoten mot vårt samhälle på olika sätt. Givetvis delvis beroende på vilken grundsyn man har, men också på vilket perspektiv man har. Egot, den närmsta omgivningen, ett mera globalt sammanhang etc. Och så kan man försöka skilja på orsak och verkan, och sortera efter det.

(Kanske blir detta bara ett första avsnitt av fler, vi får se om det behövs - och efterfrågas.)

Med vårt samhälle menar jag ett demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter, där varje människa har en stor frihet, som dock begränsas när den kan skada andra, och är kombinerat med omsorgen om varandra.  Detta samhälle är ett idealsamhälle, som i viss mån finns i Sverige och med stora gradskillnader i andra utvecklade demokratiska länder. Men det finns inte alls i diktaturer av skilda slag, och även i de västliga demokratierna finns stora hot emot detta samhälle.  Det finns t ex hot emot rättssäkerhet,  den personlig integriteten hotas och kränks. Som ett moln över allt ligger terrorhoten.

Jag vill här exemplifiera med tre problem, som är en del av de verkligt tunga hoten. Utan rangordning.
1) Sverigedemokraterna (SD). Ett hot emot i första hand det svenska samhället, emot demokrati, emot humanism, tolerans, utveckling och mänskliga rättigheter och en värld där vi kan leva i fred med varandra. Genom att spela på olika rädslor banar det väg för en fascistisk extrem nationalism som skapar problem inte bara i Sverige utan också gentemot vår omvärld.
Betr SD, se även länk till föregående text.

Så två mera gränsöverskridande problem och hot.
2) Maffian, den sicilianska, den Neapelbaserade Camorran och andra syditalienska maffior. De är ett direkt hot emot ekonomin, över gränserna. Genom sin struktur och enorma omfattning, som ett parallellt kriminellt samhälle vid sidan av det legala så är det även ett hot emot demokratin. Alltså inte "bara" i Italien utan över större delen av både väst- och östeuropa och amerika och med tentakler även i asien. Maffian bygger på "beskyddarverksamhet", vilket ska vara förbehållet det legala (demokratiska) samhället. Staten är den som ska sköta försvar, polis etc, finansierat genom skatter. Den kriminella motsvarigheten är "erbjudanden som inte går att säga nej till" genom val och leder till otrygghet, och finansierar just kriminell verksamhet, som t ex olagliga karteller, smuggling, trafficking, piratkopiering av märkesvaror (där maffian i hög grad styr denna trots att den rent praktiskt sker genom kinesiska företag). Maffian ser till att "ta hem" offentlig upphandling av tjänster, som inte alls eller i ringa mån utförs (sophantering, vägbyggen, byggprojekt etc).
Mer om maffian här, och här. Och här.

3) IS, dvs Islamska staten Irak Syrien. De facto verkar idag talibanerna i dag vara i hög grad integrerade i IS och man kan nog se Boko Haram i Västafrika som en direkt avläggare till IS. Det IS står för är en politiserad religiös extremism, som anser sig bygga på islam, men vad jag förstår är en ytterst hårdragen tolkning, som görs för att ge legitimitet till IS-ledarnas maktanspråk  IS har inget att göra med demokrati, mänskliga rättigheter eller en fredlig utveckling. Tvärtom står den  för diktatoriska maktanspråk, terror emot i första hand befolkningen i de länder där de just nu strider om makten, men i hög grad också emot de stora områden som de själva förklarat sig vill behärska (hela Mellanöstern, hela Nordafrika och lite till, hela Medelhavsområdet och en bit upp i Mellaneuropa och givetvis i Asien åtminstone Afghanistan och Pakistan.
IS har enorma ekonomiska resurser och, trots sin strävan att gå tillbaka till en mörk medeltid, så använder de sig av modernaste vapen och it-utrustning för att nå och värva sympatisörer - och skrämma motståndare.
Om IS har jag bl a skrivit här.

Av detta kan vi se att samtliga  dessa hot har beröringspunkter genom att de ser gamla tider som inspiration, i samhällen som såg annorlunda ut i olika avseenden. Och de spelar på både okunskap och rädsla för det nya, för en verklighet som många känner främlingskap för. Att ställa grupp emot grupp. Att återskapa en samhällsstruktur som inte innehåller demokrati eller rättssäkerhet, men som gynnar utanförskap, rentav slaveri och förtryck av kvinnor, övervakning.  Och utnyttjar och skapar rädsla och terror av skilda slag.

Är demokrati naturligt?

När man ser sig om i samhället, hur "folk" resonerar och reagerar så möter jag två grundinställningar.

Den ena, den "fina" och i vart fall i långa stycken politiskt korrekta (av partier och media) och officiella är att demokrati är bra, jämlikhet och mänskliga rättigheter är accepterade mål. Det som anses vara naturligt i ett modernt samhälle. Samhället, dvs staten sätter upp lagar och regler för hur vi ska sköta oss som anständiga medborgare, och ger oss ett visst skydd genom rättsväsendet för att så ska det vara.

Den andra är mera komplicerat, mångfacetterad. De flesta av oss ogillar bombsprängningar, mord och diskriminering, inom landets gränser. Men det är ofta en glidande skala. Vi vill inte bli ockuperade av främmande makter, och "vi" vill inte ha en massa främlingar (dvs flyktingar) som kommer hit, kostar pengar och förstör vårt "fina" svenska samhälle.
Alltså, vi ser inte medborgerliga rättigheter som något entydigt, som ska gälla alla. Samhällets våldsmonopol ifrågasätts alltmer, kanske inte uttalat via media eller så, men i praktiken. Man tar "lagen" i egna händer, dvs skipar "rättvisa" på ett sätt som strider emot rättsväsendets lagar och metoder. Friheten att göra som jag vill, den är min, oavsett om den skadar andra. Jag ska kunna köpa billig smuggelsprit, eller åtminstone kunna köpa alkohol när som helst, och systembolagets monopol borde bort. Skatten bör sänkas, eller så vill jag inte betala någon skatt alls. Och kan jag inte få ett jobb, eller skaffa tillräckliga inkomster för vad jag anser vara mina behov, då är det fritt att ta från andra - som jag anser har för mycket. Och som inte beskattas hårt nog av samhället. Och dessutom är inte bidrag min melodi. Jag tar "min" del och bestämmer själv hur stor den skall vara.

Acceptansen för det demokratiska spelreglerna för vårt samhälle verkar ha urholkats gradvis under flera decennier. Varför? Varför accepterar man inte hur demokratin fungerar? Kan det vara för hur den fungerar - att när den urholkats så urholkas och samsynen om den? När partier och politiker fjärmar sig från vardagen - och från sina (tidigare) påstådda ideologier?  Vi känner inga förtroendevalda, och de som finns kvar efter kommunsammanläggningar, de har blivit politiker på avstånd och heltid. Och "politiken" övervakar oss, och vi misstror - givetvis - överhetens övervakning, för den måste förstås vara skadlig.  Vi känner dessutom att politiken är ett skådespel, där vi bara är åskådare, och vi är inte roade längre av skådespelet. Eftersom vi inte kan påverka genom att sitta som åskådare. Då är det lika bra, eller bättre att vi enbart ser till vår egen lilla värld. Oss själva, vår familj, släkten, umgänget och det närmaste samhället.

Jämlikhet är inte något som vi alltid ha sett som naturligt eller värdefullt. Tvärtom. Olika klasser, fria människor som inte behöver arbeta och så en underklass, slavar som gör jobbet, men är värdelösa. Som knappt värderas högre än djuren. Herrar av olika slag som styr. Som "ger beskydd" mot en avgift/skatt. Avgifter som inte är frivilliga utan obligatoriska. Lagar och avgifter stiftas av makten, inte av folket. Ingen likhet inför lagen - nej, nej, herrarna (adeln, frälset, furstar med olika titlar) de hade en egen lag, stod ovanför lagen, betalade ingen skatt. Ibland eftersom de "hjälpte" den högsta makten att driva in skatten från folket (de mer el mindre livegna) och t o m kunde behålla en del av skatten för egen del. Folket bestraffades vid olydnad, makten skipade  sin "rättvisa".

Jämlikhet kom in i bilden i och med kristendomen. Dvs först för 2000 år sedan. Kristendomen segrade i västerlandet, men jämlikheten blev mest något som man talade om från predikostolarna, inte tillämpade i samhället. Först med upplysningen började jämlikhetstankar vinna mera spridning, och gav resultat i och med revolutionerna i Nordamerika (USA) och Frankrike, där demokratiska grundregler vann insteg. Men en demokratisering i form av allmänna och fria val dröjde ännu mera än hundra år ytterligare, till början av 1900-talet. Och Sverige var inte först ut där heller.

Men när demokrati med rösträtt införts så kan man säga att samhällets våldsmonopol fick legitimitet genom att en bred majoritet stod bakom samhällets beslut om försvar, polis och rättsväsende. Liksom hur "beskyddsavgifterna" - skatterna - skulle fördelas på olika ändamål. Det var inte längre självutsedda härskare som disponerade medlen enligt eget gottfinnande.

Det vi ser idag i Sverige (och här och där även utomlands) är att många människor inte känner att demokratin fungerar, inte gäller dem, trots att de nog gillar demokrati. Och att därmed de gamla, mera inskränkta synsätten på hur vi ser på varandra vinner insteg. Vi värnar om den närmsta lilla gruppen, och resultatet blir ojämlikhet, demokratur eller diktatur i någon mening, främlingsfientlighet, tullmurar givetvis. Det gamla fördemokratiska synsättet kan kännas mera naturligt. Och det har ju onekligen en längre historia...

Då ska vi också veta att maffian under olika namn, den är ingen smått romantisk företeelse som försvunnit. Tvärtom den lever och frodas, sprids. Och den trivs i gamla fördemokratiska kulturer, där familjen, klanen, traditionen är det viktiga. Där (kriminella) makthavare stiger fram - och lierar sig med varandra, driver egna affärsverksamheter som bygger på förtryck, våld, "beskydd" etc. Och kan bestå av smuggling, piratkopiering, trafficing, utpressning,  illegal sophantering, knarkhandel etc.  Verksamheter som hotar det civila och demokratiska samhället i sina grundvalar genom att bygga på också ett våldsutövande (mer el mindre raffinerat, viss utlåningsverksamhet kan nog hänföras dit) som konkurrerar med det våldsmonopol som staten har genom demokratiskt fattade beslut.

En bra kartläggning av maffian, spec Camorravarianten, och dess historia och dess farliga "filosofi" finns i Tomas Lappalainens bok "Camorra".  Ska vi kunna rädda demokratin från förfall, så kan det vara bra att veta mera om dess fiender. Så demokratin inte urholkas inifrån.

Malalas Swatdal är männens värld

Fredspristagaren Malala Yousafzai har i sin mycket läsvärda bok "Jag är Malala" beskrivit hur extremismen växt fram i Pakistan och speciellt i det nordvästra området - och därmed även i Afghanistan, eftersom folket där inte direkt erkänner gränsen. Hon skriver även vilket motstånd hon, men även andra, rönt av talibanerna och visar även att Pakistans ledning, militären, som de facto för det mesta är mäktigare än president och premiärminister varit kallsinniga eller emot hennes kamp för mänskliga rättigheter. De politiska ledarna har dessutom ofta, i den mån de varit folkvalda, "ersatts" av höga officerare. Sålunda var General Zia ul-Haq en sådan kuppmakare som i hög grad jämnade marken för talibaniseringen genom sin politik.

Se betr detta även den tidigare bloggtexten med rubriken "Hur blev talibanerna extremister?". Den ger en fyllig bakgrund också till följande rader.

I sin bok beskriver Malala även hur hon, ju mera hon framträdde som försvarare för flickors rätt till undervisning, kom att bli måltavla för talibanernas attacker och misstänkliggöranden. Men även möttes av ett misstroende från det politiskt/militära etablissemanget. Militären har, visar Malala, ett minst sagt kluvet förhållande till USA. Även Malala är kritisk till hur USA skött sig.
Men militären har låtsat att stödja USA i kampen emot talibanerna, tagit emot miljarder i hjälp, men samtidigt till och från varit väldigt passiv i att bekämpa talibanerna och deras terrorism.
De som Malala Yousafzai lyfter fram i sin fredliga kamp för mänskliga rättigheter är det fåtal demokratiskt valda ledare som Pakistan haft, sådana som Ali Bhutto och Benazir Bhutto.

Nu har SVT:s kunnige korrespondent Stefan Åsberg rapporterat att Malala är ifrågasatt, spec i sin hembygd Swatdalen i nordvästra Pakistan. Det är ingen nyhet i och för sig, utan snarare är det fyra minuter inslaget en bekräftelse på det vi redan visste, både genom Malalas egen bok och på andra sätt.
Jag vill betona att det inte räcker med att läsa det korta skriftliga referatet, lyssna därför (så länge det går) på hela inslaget för en fylligare bild.
Sålunda angrips hon av en man (i talibananda) för att vara en CIA-agent (!), att hon svikit sin hembygd, och inte gjort något konkret.
Det ska då konstateras att Swatdalen är en männens värld, vilket ju Malala ifrågasatt genom sin kamp för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Hon har dessutom faktiskt gjort konkreta insatser, genom sin fond, utöver att missionera för kvinnors rätt till utbildning. Att hon blev skjuten av talibaner tvingade henne (utan att hon visste det just då, hon låg i koma) att söka läkarhjälp utomlands, vilket räddade livet på henne. Nu studerar hon vidare, för att utbilda sig för den fortsatta kampen. Det är tydligt att en del män inte gillar det. Och framför allt inte talibanerna och de som är inspirerade av eller är rädda för talibanernas groteska människosyn. Avundsjukan är utbredd.

Självklart är Malala inspirerad av sin far, men det betyder inte att hon är en nickedocka. Den som sett och hört henne tala, eller läst hennes bok, inser att det är en stark och självständig ung kvinna, full av kraft för att bekämpa ondskan. Den som läst henne ser också hur orimligt det är att anklaga henne för att vara CIA.agent! Det är dock ett rykte som sprids av hennes motståndare, vilka är både talibaner och de som inte vill erkänna att en muslim kan vara en fredskämpe. Jag sett de anklagelserna emot Malala framföras av "Israelvänner" på Facebook, som samtidigt sprider ryktet att hon skulle vara trotskist.
De som säger sådant verkar inte känna till något om Malala eller CIA eller den kommunistvariant som kallas trotskism. De vill bara fläcka hennes rykte i syftet att sprida sina egna extrema åsikter.
Det har ju till och med spridits rykten att hon inte alls blev skjuten. Och den som läser hennes bok ser också vilket politiskt spel det var i den Pakistanska ledningen när hon skulle opereras, hur man hela tiden försökte dra politiska växlar på hela tragedin. Och de var rädda att hon skulle hoppa av, begära asyl i Storbritannien, vilket hon alltså inte gjort. Av politiska skäl uteslöts också att hon skulle tas till USA för operation... Efter det att hon blev skjuten, men överlevde, så har från talibanhåll riktats nya hot emot henne om att hon kommer att dödas.

Det är också viktigt att minnas, trots avundsjuka och rykten,  att inte minst för kvinnor och flickor så är Malala en förebild. En jämnårig flicka, Sobia, självsäker och med en tro på framtiden, som dock av risk för repressalier inte vill att namnet på hennes skola ska anges, säger:
– Kvinnans framtid är mycket ljusare nu. Vi tror på oss själva och jag vill en dag bli läkare här i Swatdalen.
Det har alltså Malala åstadkommit, vissa förbättringar och en framtidstro hos många. Men mycket återstår. Talibanerna har trängts tillbaka, men finns i bakgrunden och styr mycket både direkt och indirekt, militären är fortfarande kluven. Och folk är rädda. Inte ens hälften av flickorna får gå i skola.

Och bara för en kort tid sedan dödade och skadade talibanerna en massa elever och lärare i en välbevakad skola i Peshawar, som inte ligger så långt ifrån Swatdalen.

De som främst drabbas av de extremistiska talibanerna (och deras gelikar på andra håll), det är muslimer, tiotusentals, ja egentligen många fler. Även på grund av hur de av andra buntas ihop med extremisterna. En polarisering som skadar förståelsen mellan människor och ökar motsättningarna.

Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi, värdiga fredspristagare

Jag kan bara gratulera norska stortinget för att ha träffat så rätt i sitt val av fredspristagare.  Malala Yousafzai och  Kailash Satyarthi. 

Malala är kanske mest känd, men bra att de lyfte fram Kailash också.    

Malala    Yousafzai är med sina 17 år den yngsta pristagaren någonsin. Hon är en pakistansk skolelev och utbildningsaktivist som 2012 utsattes för ett mordförsök utfört av talibantrogna. Under 2013 fick hennes aktivism internationellt erkännande.

Kailash Satyarthi är en 60-årig indisk barnrättsaktivist som kämpar mot slaveri. Hans organisation Bachpan Bachao Andolan har hjälpt 80.000 barn ur träldom.

Det finns faktiskt goda människor också, som står upp för mänskliga rättigheter. Och därmed för freden. En ung kvinna och en äldre man, för barns, kvinnors, ja för alla människors rättigheter till frihet, utbildning, emot slaveri. Jag blir gråtfärdig av glädje faktiskt att sådana människor finns - och får positiv uppskattning.

Edward Snowden, en hjälte för mänskliga rättigheter, ogillas av Bildt

Rättvist och bra att visselblåsaren Edward Snowden nu belönas med Right Livelihood Award (som populärt kallas "alternativa Nobelpriset").

Det är rättvist och fantastiskt att Snowden får detta prestigefyllda pris - för mänskliga rättigheter!
Självklart är det uppseendeväckande att UD (Carl Bildt) plötsligt vägrar ställa sitt pressrum till förfogande för presentationen (kaffe och bullar var ju beställda) 
Inte för att UD måste presentera pristagaren där, utan för att de alltid tidigare gjort det. Att nu vägra det just i detta fall är självfallet en kraftig markering att UD ( Carl Bild, som försvarare av USA och dess övervakning) inte gillar denne pristagare. Och att Carl Bildt inte alls är "neutral" till vem som får priset. 

Beklämmande av Bildt, och upplysande. 

Grattis till Edward Snowden, en förkämpe för mänskliga rättigheter och emot myndigheters lagbrott.  Och fy skäms till Carl Bildt. 

 Jag påminner mig att den sanne liberalen och fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i ett e-mail till mig för kanske  ett par år sedan skrev att whistle-blowers som avslöjar oegentligheter och lagbrott hos myndigheter etc, de bör hyllas som hjältar - inte jagas och straffas. 
Jag har skrivit om och citerat detta på min blogg några ggr, bl a i samband med Saudi-affären.

Om priset kan nämnas att det inrättades av Jakob von Uexkull 1980 och ska utdelas till personer som "på ett tappert sätt levt efter principen att varje person ska ha ett ärligt yrke som till fullo respekterar andra människor och den naturliga världen, samt ta ansvar för våra handlingars konsekvenser och bara använda en rättvis del av jordens tillgångar". I praktiken översätts detta till att belöna och hedra dem som arbetar praktiskt för jordens och dess invånares bästa på något sätt.

Priset administreras av den allmännyttiga stiftelsen Right Livelihood-stiftelsen, som är politiskt och religiöst obunden. Pristagarna arbetar ofta inom områden som miljö, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, hälsovård, utbildning, fredsarbete och liknande.

Sveriges vapenaffärer, Wallenbergs, exportregler mm

De nya avslöjandena om Sveriges (SAABs) vapenexport till Saudiarabien, efter hemliga påtryckningar från Wallenbergsfären, med hjälp av kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip aktualiserar en rad frågor.

En fråga är hur i allsin dar som kontrollmyndigheten 2010 kunde ge klartecken till affären (vapenfabriken) på felaktiga förutsättningar? Exportreglerna, som i o f sig är snåriga,  anger ju att export bl a inte får ske till länder som är inblandade i någon form av krigs- eller stridshandlingar. Diktaturstaten Saudiarabien var ju helt klart starkt inblandade i ett pågående blodigt krig i grannlandet Jemen.
"Saudiskt stridsflyg bombade byar i Jemen och hjälpte den jeminitiska diktatorn kuva en shiitisk rörelse i landet. De saudiska bomberna drabbade civilbefolkningen hårt, bland annat träffades ett sjukhus.
Hösten 2009 flög saudiska bombplan över gränsen till Jemen för att hjälpa landets diktator Ali Abdullah Saleh att kuva den shiitiska houthirörelsen som kämpade för oberoende i norra delen av landet.
Till arabisk media sa den vice försvarsministern som ledde striderna att landet befann sig i krig. Så här skrev svenske ambassadören i Saudiarabien i en rapport i början av 2010:
"För första gången på flera decennier har saudisk militär gått i fält. Stridigheterna och de saudiska flygraiderna fortsätter och mycket talar för att det saudiska engagemanget, kan förväntas bli långvarig".

Varför mörkade kontrollmyndigheten kriget?  På vems uppdrag, eller efter vilka påtryckningar?

 Betr Wallenbergs inblandning. Marcus Wallenberg är inte en privatperson som öppet försöker påverka regeringen. Han är representant för makt- och industrisfären Wallenbergs, en av de tyngsta finansfamiljerna i Sverige som bl a behärskar SAABs vapenindustri. Och dessutom agerade han här i största hemlighet.  I mars 2008 skrev han till dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ett brev, som hemligstämplades. Nu har SR/Ekot kunnat offentliggöra brevet, och jag citerar ett avsnitt:
"Bäste Sten,
När jag härförleden besökte Riyad med en stor delegation nordiska företagschefer togs vi bland annat emot av Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan. Han tog då upp ett ärende med mig som jag förstår redan finns på ditt bord sedan några dagar som jag förstår handlar om FOI:s plötsliga avbrytande av samarbetet med sin saudiska motsvarighet. Jag kan då ingenting om detta ärende, vare sig vad det handlar om eller hur länge det pågått.
Vad jag däremot kan konstatera är att våra saudiska vänner har tagit mycket illa vid sig av FOI:s agerande och inte minst bristen på kommunikation och information i detta fall. Prinsen tog mig avsides och överlämnade en kopia på det brev han skickat till dig daterat 4:e mars 2008 men jag fick också ett eget brev som jag härmed bifogar.
Mitt intryck är att det är av största vikt att denna fråga löses snabbt och ett på för alla parter tillfredsställande sätt annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden inte minst ERIEYE kan hamna i farozonen. Jag känner vid det här laget prins Khaled rätt väl, han  skulle knappast insistera som han gjorde om han inte själv stod under ett visst tryck. Han försäkrade mig om att han för närvarande icke avsåg ta upp frågan i den saudiska regeringen men han underströk att om han gjorde det i dagens läge skulle reaktionen runt bordet bli ”well, forget the swedes ”
Marcus Wallenberg"

Jag ser det som en mycket olämplig och hemlig påtryckning från Wallenbergs på regeringen att ändra sitt beslut. 

Idag är Marcus Wallenberg ytterst ovillig att tala om sina kontakter både med Saudiarabien och med regeringen. Han försöker t o m förneka förekomsten av brevet (ovan), men tvingas sedan att indirekt erkänna dess förekomst, men vill inte kommentera innehållet, trots att SR har det. Självfallet inser han det olämpliga i att han agerat som han gjort och vill därför säga minimalt för att avslöja sig. Påtryckningen var ju avsedd att vara hemlig.  Wallenbergs ville ju att alliansregeringen skulle fullfölja de avtal som s-regeringen några år tidigare ingått, för att gynna SAAB. Det gällde dels ett avancerat radarsystem, dels att Sverige skulle bygga en vapenfabrik i och åt Saudiarabien.

Sverige (dvs regeringarna och vapenindustrin) anser sig ha den mest strikta regleringen av exporten av vapen, samtidigt som Sverige är en av de absolut största exportörerna av vapen, både i faktiska tal och sett i relation till vår befolkning.
Det är alltså något som inte stämmer.
Svenska folket är faktiskt rätt så negativa till vapenexport. Medan främst socialdemokraterna och moderaterna är positiva, främst av två skäl. Dels att Sverige måste ha en vapenindustri för att tillgodose det egna försvaret, utan att bli beroende av import. Dels att vapenindustrin ger sysselsättning, spec om den kommer upp i större (lönsamma) volymer, vilket kräver export. Folkpartiet och miljöpartiet har liksom vänsterpartiet varit mera tveksamma eller helt emot export av krigsmateriel.

Ett flertal skandaler, där svenska vapen varit inblandade i krig och inbördeskrig (från Boforsaffären och framåt) har tvingat fram regler som skulle vara mer restriktiva, i synnerhet ska Sverige inte sälja till diktaturer och länder i krig eller inblandade i väpnade konflikter. Så har varit avsikten med de "skärpta" reglerna och kraven att export ska godkännas av en speciell inspektion.  Inte minst har uttalanden i den riktningen gett uttryck för detta.
Sålunda tillsattes också en utredning efter Saudiaffären 2010-2012 som ska framläggas i dec 2014 och som ska precisera, skärpa och förtydliga nuvarande regler.  Vi får väl se vad som händer...

Att reglerna är komplicerade och ger utrymmer för rätt vida tolkningar, och avsteg, det visar ju både de senaste årens olika avslöjanden  och den fortsatta volymökningen, så långt den är bekant.

Jag kopierar in ett stycke från Wikipedia (länk som ovan) om detta. "I en opinionsundersökning genomförd av Demoskop i november 2009 ansåg 81 procent av befolkningen att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder i krig, och 92 procent att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker. Sedan beslut 1996 har delegerats från riksdagen till myndighetsnivå har en praxis utvecklats som innebär att undantag beviljas regelmässigt - i tusentals fall under de senaste åren - från förbud mot export till sådana länder. Svenska vapen har använts av flera totalitära regimer och i flera krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Indonesien, Tunisien, och på senare år Egypten, Afghanistan och Irak. Sverige kritiseras för att exportera vapen ökande andel länder som begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, och till båda sidor i konflikter, exempelvis till både Indien och Pakistan. ^[20] [21]

KRUT-utredningen (KRigsmaterielUTredningen) föreslog 2005, på initiativ av regeringen Persson, en uppluckring av reglerna för att underlätta internationellt försvarssamarbete och bättre återspegla praxis. Förslaget mötte kritik och genomfördes aldrig.^[22] I maj 2011 lovade folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet,socialdemokraterna, och vänsterpartiet tvärtom att verka för att reglerna skärps så att vapenexport i praktiken förhindras till diktaturer och länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker i praktiken förhindras, men uttalade sig inte om krigförande länder.^[23] Trots detta löfte har vapen sålts under 2011 till Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten - länder som kränker mänskliga rättigheter, är inblandade i pågående krig eller är diktaturer.

Riksdagen beslutade den 19 maj 2011 att ge regeringen i uppdrag att ta fram en ny lag om krigsmateriel som skärper vapenexporten gentemot ickedemokratier.

Projekt Simoom var ett kontroversiellt samarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Saudiarabien i syfte att tillsammans bygga en vapenfabrik iSaudiarabien, och att lära saudierna svensk vapenteknologi. Projektet avslöjades av Sveriges radios Ekoredaktion i mars 2012 kritiseras för komplicerade arrangemang med bulvanföretag i syfte att hindra insyn och debatt."  

Sålunda, att sälja krigsmateriel ses av många (dock ej av väljarna) som viktigt för industrin och dess inkomster och har mäktiga lobbyister. Ännu ett Wikipediacitat:  "Den politiker som anses ha haft störst betydelse för denna lobbyism är tidigare statsministern Göran Persson, idag PR-konsult för JKL, som har vapenindustrin som kunder. Andra personer som utpekas som betydelsefulla lobbyister är bland andra Marcus Wallenberg och Jan Nygren."

Jag menar att Sverige, som alliansfritt land, behöver en viss vapenindustri. Och dess produkter blir rimligen något billigare om de också kan säljas utomlands. Men jag menar att det får inte ske till diktaturer (med en rätt sträng definition!) eftersom de ofta är eller råkar i konflikt med andra länder (demokratier och diktaturer) och också förtrycker mänskliga rättigheter. Ö h t ska inte krigsmateriel få säljas till något land, eller part, som förtrycker mänskliga rättigheter, oavsett hur landet benämner sitt statsskick. Däremot ska vapen kunna, efter noga prövning i varje fall, säljas till demokratiska frihetsrörelser eller för försvar emot diktatur och förtryck.
De undantag som uppenbarligen idag både inspektions- och kontrollorgan som regeringen kunnat göra ska kraftigt begränsas, om möjligt helt avskaffas.
Svenska vapen ska inte säljas dit där de kan användas emot demokratier eller emot mänskliga fri- och rättigheter.  Det kan ses som en kraftig begränsning.  Men nödvändig, och trots allt finns det väldigt många demokratiska länder som ska få köpa svenskt materiel. Om de vill.  Och utan skumraskhistorier av något slag.

Skärpningar och förtydligande  måste till så att reglerna lever upp till vad de faktiskt avsetts vara, utan hemliga undantag och avsteg.   Därför vill jag ge ännu nu en länk. till Amnesty.  http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25470/i-skandalernas-kolvatten-nu-ska-vapenexportlagen-s/

Nationalism (även i SD-variant) är farligt för fred och samexistens i vår värld

Hade jag tid skulle jag vilja ta upp detta med det farliga med nationalism, oavsett om den finns som extrem till "höger" eller till "vänster".
Sverige-Demokraterna (SD) kan verka småttiga  och ofarliga sedda i ett större sammanhang, men deras grundsyn är ju samma andas barn som nu är aktuell i t ex Rysslands inställning till sina grannar (Ukraina) och andra fd sovjetstater.  Uppladdningen vid gränsen och delvis i den ryska basen i Krim är mycket illavarslande. Extremnationalismen i Ukraina är inte heller precis demokratiskt sinnad.
(Vi bör också minnas hur Sovjets imperialism drabbade t ex Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.)

Glöm inte heller Chinas maktanspråk på områden som tillhör Japan och Filippinerna. Det är en nationalism med gamla anor, som överlever och förstärkts av kommunismen i China. Att det kommunistiska China anammat en vulgärkapitalistisk ekonomisk väg har inte försvagat denna aggressiva nationalism. Nationalism har svårt att förenas med mänskliga rättigheter och demokrati och yttrandefrihet. Vilket, för de som inser det,  borde innebära moraliska-demokratiska problem betr  att genom handel stärka Chinas ekonomiska styrka.  Handel i sig kan ju vara ett sätt att samarbeta, men om den uppmuntrar nationalism hos de som har svällande muskler.. ?

Och så har vi Nord-korea, som vill härska även över Syd-korea. Inte bara en kommunistisk-nationalistisk utan dessutom en stat med ett styre med utvecklad hybris maktgalenskap, som är extra farlig i kombination med de andra ingredienserna.
Cuba har ju visat liknande inslag under Fidel Castros tid, även vilja att sprida hans "socialism" till grannarna.
Hur det blir med det nu är mera svårbedömt.  Och den smittade regimen i Venezuela har bekymmer. Det är också viktigt att komma ihåg och inse att regimer med inre problem gärna söker avleda uppmärksamheten från dessa genom nationalistiska utspel. För att ena folket mot utländska krafter....

Nationalism kan ju sägas ha sitt ursprung i viljan att värna det "egna", egen kultur, eget folks särart och stolthet, men slår (numera) ofta över i att bli ett hot mot andra folk och länder genom sina anspråk på överhöghet och överlägsenhet i olika avseenden.

Frihet är grunden för demokrati och fred. Utan frihet och demokrati får vi aldrig fred på jorden.
Men nationalismen, på det sätt som den yttrar sig idag, den är ett hot mot både frihet och demokrati och därmed också för fred och fredlig samexistens. På samma sätt som kommunism och nazism är hot mot fred och frihet. Och än värre när nationalism kombineras med dessa extremer till höger och vänster.

Så skrev jag ändå några rader om detta, avsedda som avstamp för diskussion i ämnet.

Det här är nog inget aprilskämt, tyvärr. Kontrollen av oss skärps ännu ett steg.

SR:s nyhet i morse om kartläggningen om flygresor är nog tyvärr inget aprilskämt.

Redan i dag kan tull och polis i Sverige begära att ett flygbolag lämnar ut information om personer på en viss flygning. Det kan handla om alltifrån var resan börjar och slutar till hur man har betalat sin biljett och hur länge man har varit borta.

Centerpartiet tycker att det är okej att sådana uppgifter delas med andra länder om de sedan raderas inom ett dygn. Men enligt det direktivförslag som folkpartistiska EU-kommissionären Cecilia Malmström nu har lagt fram ska information från alla flygbolag lagras i fem år. Uppgifterna ska anonymiseras efter 30 dagar av integritetsskäl. Vilken öppning för sociogram...

Det här är något som Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet kan acceptera. Men Johan Linander (c) anser att det är en onödig integritetskränkning. Ja, sannerligen. Jag hoppas att han har hela centern med sig och håller hela resan (!) ut. Och att inte Reinfeldt lurar in centern i någon dålig kompromiss eller knyter upp sossarna eller sverigedemokraterna på sin linje.

Att Johan Batong Pehrson (fp) gillar det är ingen överraskning. (Överraskande, och tecken på att det kunde vara ett dåligt aprilskämt, vore det däremot om han sagt sig vara emot ytterligare övervakning av oss alla.)
– De flesta människor som är ute och flyger är väldigt tacksamma över att vi har en tydlig kontroll över personer som ska resa med planet.
– Men det är också så att resor runtom i världen är en förutsättning för att kunna begå mängder av brott. I det fallet är det viktigt att man försöker bekämpa den brottsligheten också när det gäller att kontrollera människors resmönster.

Denne Johan Pehrson är alltså rättspolitisk talesperson för Folkpartiet. Jag skulle snarare vilja sätta beteckningen orättspolitisk på honom. Observera att han säger "mängder av brott" och "kontrollera människors resmönster".

Förslaget visar också att Cecilia Malmström beskrivit en tragisk resa från att ha varit en solid (trodde vi) liberal till att bli en hök i frågan om övervakning och integritetskränkningar av oss medborgare.

Det är alltså en mängd uppgifter om vårt resande som nu ska registreras, kartläggas och lagras. Dock lär inte vad vi äter på flyget registreras. Tanken var att därigenom kunna kartlägga vår etnicitet och religionstillhörighet. Tänka sig! Vilka felkällor som finns... Allt motiveras av kriget emot terrorismen och sådant som trafficking.

Hur många terrorister eller skumma människohandlare torde resa med riktig identitet? Ungefär lika många som skickar komprometterande e-mail okrypterade gissar jag. Alltså är det ett svepskäl för att Öfverheten ska kunna skärpa kontrollen av alla oss vanliga medborgare. Så vi inte tar ett steg som de inte godkänt. Helst bör vi väl sluta resa också.

Jag menar att detta förslag är helt i linje med den absurda tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, som är ett hot mot mänskliga rättigheter, vilket jag skrev om igår. Man inför en integritetskränkning och kringskär våra mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till terrorism och ytterst grova brott. Sedan tillämpar man det på ett mycket vidare sätt.

Jag önskar det vore aprilskämt.

Europeiska arresteringsordern är ett hot mot mänskliga rättigheter

Av dagens tänkbara ämnen att skriva om måste jag bara börja med detta. (Om jag hinner fler är osäkert.) Thomas Hammarberg, europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter säger ifrån: Den europeiska arresteringsordern innebär ett hot mot mänskliga rättigheter.

Har inte ännu sett någon pressnotis om detta, däremot hörde jag nyheten i SR i morse. Den borde verkligen lyftas fram bättre, av fler.
Det han säger är att den regel som kom till p g a terroristhoten i början av 2000-talet nu används alltför flitigt och för bagatellmål. Dessutom är ofta den tid som olika länder tar på sig för att avgöra ärendena, dvs gå från misstanke till domstolsbeslut, orimligt lång. Överutnyttjandet av europeisk arresteringsorder blir därför ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Så sant, så sant.

Vem är då denna Thomas Hammarberg? Ja, i NE (fria internetversionen) står det kort och gott: Hammarberg, Thomas, född 1942, diplomat, journalist, generalsekreterare i Amnesty International 1980–86, generalsekreterare i Rädda Barnen 1986–92, Sedan 2006 verkar Hammarberg som Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.

Vill man veta mera kan man t ex gå till Wikipedia, som beskriver något mera, dock ej direkt hans politiska bakgrund (som är ordf i fpu, men sedermera socialdemokrat). Eller så kan man kolla vad regeringskansliet skriver om hans aktuella uppdrag.

Jag vill här bara kort konstatera att Thomas Hammarberg har vigt sitt liv åt att stärka och skydda de mänskliga rättigheterna ur olika aspekter. Något jag i hög grad sympatiserar med och högaktar honom för. Han har inte tvekat att säga ifrån, oavsett vilken regering det drabbat. Han har alltid stått på den enskilda människans sida. Som ungdomspolitiker (jag träffade honom bara en gång de åren), som journalist, som engagerad i Rädda Barnen, i Amnesty, i olika FN-uppdrag, som svensk ambassadör för mänskliga rättigheter, och nu som Europarådets kommissionär för dessa frågor. (OBS Europarådet består av 47 länder och ska inte förväxlas med EU.)
Han var också generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center (2002-05), och mottog 1977 å Amnesty Internationals vägnar Nobels Fredspris.