Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Liberalism är inte egoism, tvärtom

Liberalism - nyliberalsim eller socialliberalism? Termen liberalism har idag en alltför "liberal" tolkning, verkar kunna innefatta inte allting, men alltför mycket, för att vara meningsfull. Ändå använder jag själv begreppet, med stolthet. Eftersom det för mig står för radikalism, nyfikenhet, utvecklingstilltro, kritiskt tänkande, förmåga till omprövning, frihet med ansvar. En livsattityd alltså. 

En attityd helt skild från konservatism och socialism i alla deras former.

Det är alltså på intet sätt något begränsat till ekonomi/plånboksfrågor - och än mindre till den ofta snävt egoisktiska syn som jag tycker mig finna hos de som betecknar sig som nyliberaler och ofta anser att det är den enda "rätta" liberalismen. 

För mig har alltid liberalism innefattat en stor portion idealitet. En vilja till och insikt i att vi alla lever på samma jord, att vi visar både tolerans och vilja att hjälpa andra.  Och den liberalismen ses som den stora fienden av kommunister och nazister av olika slag. 

Är det kanske så att denna min tolkning inte bara beror på att jag menar att t.o.m. de gamla liberala teoretikerna (som Adam Smith) hade en rättviseaspekt i sina resonemang. Utan även på att den liberalism jag växt upp och verkat i var en folkrörelseliberalism. Det som kallades frisinne. D v s en folklig, jordnära liberalism som växte fram i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, jag t o m inom den tidiga fackföreningsrörelsen innan den kidnappades av socialismen. 

Enligt en gammal ordbok så är frisinne det svenska ordet för liberalism. Så då så.

Idag finns bara fragment kvar av dessa folkrörelser, i vart fall i deras ursprungliga mening. I den mån de överlever har de stelnat och blivit bidragsberoende. 
Och ordet frisinne används bara i ytterst snäva kretsar. Tyvärr, men orsaken är givetvis att få förstår vad det står för. Ofta använder man termen socialliberal i stället. Det är möjligen ett aningen vidare begrepp, men är samtidigt ofta missuppfattat och/eller förlöjligat.  Till och med i folkpartiet, som var den folkliga liberalismens hemvist från åtminstone Bertil Ohlin-Waldemar Svenssons tid intill för sådär ett decennium sedan. 

Ändå föredrar jag idag att använda begreppet socialliberal, när jag närmare vill definiera min liberalism. Och ser det som en avgränsning gentemot ideologier som står för själviskhet och konservatism, emot kollektivism och inskränkt nationalism. För mig är socialliberalism en generös, tolerant och ideellt baserat ideologi för fria människor som lever i gemenskap med varandra. 

Kommentarer?

Politik utan folkrörelse

Några rader, bl a aktualiserade av en kommentar från Bengt Göransson, fd kulturminister (s).

Dagens partier är små, medlemsmässigt. Partiorganisationernas liv, utanför de centrala partikanslierna, är på ytterst låg nivå och mest förnimbart under valrörelserna - och då främst som mer eller mindra effektiva marknadsförare av centralt producerad valpropaganda.

De partier som, historiskt sett, haft något inflytande i Sverige (s, c, fp) var på ett eller annat sätt folkrörelseförankrade. Socialdemokratin främst då genom fackföreningsrörelsen. Centern (bondeförbundet) genom böndernas organisationer och inte minst SLU, bondeförbundets ungdomsförbund som höll igång både politik och nöjesliv på den landsbygd som en gång betydde mer för Sverige än Stockholm. Folkpartiet var stadigt förankrat, förutom i den intellektuella stadsliberalismen, i det socialliberala frisinnet, framvuxet ur de demokratiska folkrörelserna nykterhetsrörelsen och frikyrkorna - och faktiskt delvis även ur den tidiga fackföreningsrörelsen.

Det var rörelser byggde på en bred gräsrotsrörelse, genom engagerade människor med en ideologi som skolats och utvecklats i diskussioner i tillämpningen på vardagens problem och frågeställningar. Rörelser som skolat människor som förenade ideologi med praktik i strävan att göra samhället bättre.

Idag existerar inte dessa folkrörelser i den ursprungliga meningen. Då fanns inte härskaror av välavlönade funktionärer, utan de drevs av idealism. Då var medlemmarna det viktiga, inte statsbidragen. OK, rudiment finns även idag, men inte är de som tidigare.

Därför är det kanske inte så märkligt med den ideologiska förvirring och bristande förankring hos gemene man som präglar dagens partier. De spillror som finns kvar ägnar sig åt att vinna eller behålla makten. Men i vilket syfte? Det vet de knappt själva. Och partitopparna är vare sig representativa för de fåtaliga medlemmarna eller för väljarna.

När folkrörelserna var basen för partiengagemanget var det en deltagardemokrati. Idag är vi långt ifrån detta.
I stället har vi ett slags åskådardemokrati, som bygger på att mer eller mindre självutsedda "eliter" kämpar på en massmedial scen för att vinna åskådarnas gunst.
Att det finns en misstro emot dagens politiska etablissemang beror nog i hög grad på att det är många som inte vill vara åskådare bara. Vi vill vara deltagare.

Hur det ska ske är frågan. Det är knappast troligt att de gamla (bidragsberoende) folkrörelserna kan kanalisera detta. Men folk engagerar sig på olika sätt. Det som det gäller är att upptäcka och få dessa nya vägar för engagemang att ta sig politiska uttryck.
Annars blir klyftan allt större mellan riksdagshusets glasbubbla och väljarna.

Måste vi förbli åskådare i demokratipjäsen?

En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm
( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, som inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?

Det är väl sådär under de senaste trettiotalet åren som jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (ingående i "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.

Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.

(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin (sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle). De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna. Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)

Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.

Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag. Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.

Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?

Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.
Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.
Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen. Den borde i vart fall - ännu - vara möjlig.

I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.
---
F.ö. anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Det är inte rimligt att den träder i kraft innan ens de "15 punkterna" preciserats.