Dessa rader föranleds främst av ett litet grubbel kring i första hand valet 2006.
Vad hände då? Jo. moderaterna gick fram oerhört kraftigt. Från 15% till 26%
Men med 26% kan man inte bilda en regering utan stöd från andra. Således lät sig de andra alliansbröderna plockas in i regeringsunderlaget. Detta trots att de samtliga gick bakåt. Trots att de tappade mycket av sina gamla väljare till just moderaterna.
Fp, kds och c de lydde snällt Reinfeldt och blev undergivna stödpartier och belönades med några ministerposter för det. Bilden har hela tiden varit densamma. Inga sprickor i fasaden. Enade vi stå, söndrade vi falla. Att få igenom sin egen politik har inte varit någon prioritering för de små stödpartierna. Någon departementspost som tröst räckte. Enighet viktigare än innehållet. (Dagsaktuell kommenta: Hur i fridens dagar kan kd svälja att de blev helt överkörda av de tre andra betr pensionärsskatten? Det är obegripligt både sakligt och partistrategiskt.)
Valet 2002 blev dels en framgång för fp, dels var det det sista valet som ännu socialliberalismen ändå var ledstjärnan för fp. Även om antydningar till en krackeliering funnits i några år. Men inför valet 2006 så gjordes tydliga markeringar att fp inte längre stod för socialt ansvar på det sätt som tidigare varit självklart. Fp var öppet för nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Samtidigt hade fp´s ledning svävat på målet betr invandringspolitiken och nära nog varit berett att köpa Göran Perssons (felaktiga) resonemang om "social turism", men fick till slut bakläxa. Det visade dock en svaghet i viljan att stå fast vid den socialliberala grundprincipen. Inför valet 2006 hade fp även en del affischer som visade på en stark frammarsch för det som kom att kallas krav"liberalism" och batong"liberalism".
I sista stund visade även partiets ledning, inkl dåvarande partisekreteraren, att de inte förstod integritetens och rättssäkerhetens betydelse, manifesterat genom intrånget i SAP:s interna datornät.
Så blev valet 2006 en KATASTROF för folkpartiet. Inte bara en smärre tillbakagång. Nära hälften av fp´s röstandel försvann! I glädjen över att få ingå i en moderatstyrd regering så lyckades partiledningen får både det egna partiet och väljarna i stort att glömma bort denna katastrof.
Att få sköta skolan (vilket i stort skett bra) fick skyla över allt annat. Den sociala nedrustningen (som i och för sig påbörjats under sossetiden dessförinnan!) fortsatte i än högre grad än gick att ana före valet. Osäkerheten kring flykting och invandringspolitiken fortsatte. Och frihetsfrågorna försvann från fp´s agenda. Rättssäkerhet och integritet är inte frågor som batong"liberaler" som Johan Pehrson prioriterar precis. Ur ideologisk synpunkt blev både partiets handläggning av och ställningstagande betr FRA-lagen (med närliggande frågor) en fullständig katastrof.
Därför återkom inte 2010 de liberala väljare, som 2006 gick till moderaterna, till fp. Fp´s dataschabbel 2006 visade sig ju bara vara förvarning till FRA-katastrofen 2008.
Och vart skulle de socialliberala väljarna gå 2010, de som redan 2006 var besvikna på partiets väg från socialliberalismen? Ja, inte återkom de till fp i vart fall.
Om fp visat tecken på tillnyktring, till att återta den socialliberala väg som varit naturlig, till att lyfta fram både frihet och integritet liksom socialt ansvar, då borde valet 2010 ha blivit en återhämtning, kanske till och med ej rejäl sådan.
Tyvärr vidhöll fp i stället halsstarrigt sin vingliga, principlösa och till moderaterna (och regeringsmakten) underdåniga politik. Med resultat att även valet 2010 blev en motgång. Helt välförtjänt.
Folkpartiet idag förtjänar inte att sitta i regeringsställning. (Och det gör i och för sig inte kd eller c heller, de är lika principlösa och anpassliga i sin vilja att prioritera makten.)
1976 och 1991 satte sig fp i regeringarna för att genomdriva en socialliberal fp-politik. 2006 och framöver har det bara varit viljan att sitta i regering. Den ideologiska ledstjärnan, innehållet i politiken, det ses inte längre som viktig.
Så har det än en gång visat sig att Lord Actons tes är riktig. Den gäller även liberaler i maktställning. "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."
Detta gäller alla partier och ledande politiker, men här beskriver jag främst folkpartiets förfall.
Fp har tappar både det sociala ansvaret och den liberala frihetstanken i sin praktiska politik. Detta i strävan efter makten.
Som en föjd därav så har fp tappat halva väljarkåren från 2002. Finns det inte någon valstrateg, som ser detta samband? Och är de kvarvarande socialliberalerna inom fp utan inflytande på partiets vägval?
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
3 kommentarer:
Bäste Lars-Erik.
Det finns ingen större socialliberal reform än att på allvar pressa tillbaka den brottsligheten. Brottslighet drabbar de redan mest utsatta allra värst.
Vid varje beslut på rättsområdet väger vårt parti av rättstrygghet, rättsäkerhet och integritet för bästa balans.
Det är ofta svårt. Att hävda att man alltid är för det ena av dessa lika viktiga liberal mål är enögt och riskerar leda fel.
Liberalismen har alltid legat i balansen. Socialliberalismen i omsorgen om de mest utsatta - vilket som sagt oftast är marinaliserade människor som drabbas av brottslighetens framfart.
Batong mot brottsligheten är bra om vi också jobbar hårt med det förebyggande arbetet med bildning, arbete, kamp mot missbruk, aktiv socialtjänst etc. Det gör FP.
Mvh
Johan Pehrson (FP)
Johan. Jag är inte det minsta förvånad över din negativa reaktion över hur jag beskriver fp´s förfall bort från socialliberalismen. Du står ju som sinnebilden för en stor del av den kursändring som skett. Du väljer att argumentera bara om ett litet avsnitt, om än viktigt. Och du hamnar ofelbart i ett försvar för överhetens rätt att hålla tummen i ögat på de små. Vad är det som säger att det oftast är de marginaliserade som drabbas av brottslighetens framfart?
Möjligen kan det in någon mån sägas om en del av de som blir brottsoffer när poliser själva tjuvar beslagtagna pengar eller värdesaker, som de hittar (i väldigt sällsynta fall!!!) hos en vanlig tjuv.
Är den som utsätts för polisens buggning (en av dina favoriter) redan marginaliserad? Knarkkungen? Möjligt - om denne är en underhuggare, men de verkliga kungarna lever flott på samhällets topp! Är det dem som du värnar om när du säger dig vilja bekämpa (?) brott genom buggning.
F.ö. är det mest floskler du drar till med. Självklarheter som att de är viktigt att bekämpa brottsligheten. Frågan är hur man gör det! Med vilka metoder! Vems perspektiv man har! Om man under föregivande av brottsbekämpning inte inriktar sig på misstänkta utan drar med hela folket med integritetskränkande lagar av olika slag!
Vad finns för rättssäkerhet i att ALLA övervakas, registreras och kollas? Var är rättstryggheten när poliser stjäl? Var är integriteten när lagstiftaren låter polisen utsätta små barn för "kissprov"? Vad har godtyckligt utvalda barn begått för brott? Var finns balansen när lagstiftaren (dvs riksdagen, därtill uppmuntrad av dig) inte inser vad internet är, utan lever i en värld där upplysning, kommunikation och samtal är av ondo? Vilka lagar är rättfärdiga - de som utgår från överhetens perspektiv och vilja att behålla makten? Eller de som har den enskilde medborgarens perspektiv och är till för att skydda denne emot statens/samhällets övergrepp?
Samhället organ för att bekämpa brott måste, som jag som socialliberal ser det, utgå från den enskilde medborgarens rätt till integritet, rättssäkerhet o trygghet. Samhällets organ får inte vara en apparat för att förtrycka medborgarna.
Ett kompletterande svar till Johan P.
I många år har jag slagits för de hemlösa i Västerås. Om man som stark individ inte kan stå upp för de mest utsatta i samhället - då är samhället på väg utför.
Som du skriver - "Socialliberalismen i omsorgen om de mest utsatta". Här borde de som kallar sig för socialliberaler verkligen göra allt för att ta bort hemlösheten. Tyvärr var Fp:s gruppledare den första att lägga ned vårdplatser, Tak-över-huvudgaranti, meningsfull sysselsättning på dagtid etc. för de hemlösa i Västerås. Det som jag och andra slagits för. Anledningen - det kostade för mycket pengar.
Värna Västerås - som istället fått alla pengar de begärt - berättade att det är 200 personer står för över hälften av alla brott i Västerås. Jag frågade vid sidan av hur många av dessa personer som är hemlösa. Talespersonen tittar till höger och vänster om sig och säger tyst - över 60 procent.
Så var det med den socialliberalismen. Läpparnas bekännelser är många. Om du och Fp i Västerås samt på många andra orter vill ha ner brottsligheten så gör man man det inte med ökad brottsbekämpning på klassiskt manér. Istället går man till roten och ger meningsfull sysselsättning, tror på individen, skapar ett tak-över-huvudet, någonstans att bo och bygger individen. För det fungerar. Det kan vi bevisa med statistik.
Hårdare tag mot brottslighet innebär också hårdare tag mot de som kommit snett i samhället. Är det socialliberalism så har du läst illa. Inte var det John Stuart Mill du läste eller ens socialliberalismens fader i Sverige. Snarare din egen tolkning.
Du glömmer att de marginaliserade i samhället ofta lever utanför samhället - utanför dina allt hårdare lagar. De utför många brott för att få sin verklighet att gå ihop. Socialtjänsten har mycken liten hjälp att ge dessa personer. Stödet och förståelsen för livssituationen kommer från frivillighetsarbete.
Skicka en kommentar